Ville bara skriva det.

Svavelvinter, av Erik Granström, 2004 (Järnringen*; berättelsen börjar på sidan 14 och slutar på sidan 497)

Citat
”Jag ser inte de stigar gudarna anvisat oss människor. Varje ogenomtänkt steg kan föra mig ut i en avgrund. Det enda jag kan göra är att följa andra som fortfarande styrs av gudarnas planer, dem som inte förmår avvika från stigen.”

– Vindhäxan Silvia Miranda

Erik Granström är för många evigt förknippad med Drakar och Demoners underbara rollspelsvärld i allmänhet och kampanjen Den femte konfluxen i synnerhet. För andra är han förknippad med böckerna som är inspirerade/influerade/baserade på nämnda kampanj, nämligen den första boken i serien Krönikan om den femte konfluxen, Svavelvinter, och del två, Slaktare små. Ni som vill får gärna återuppliva minnet av den intervju jag gjorde med honom, för övrigt min premiärintervju för den här fantastikbloggen.
Det är den förstnämnda boken jag, sent omsider, recenserar här, för det finns mycket att säga och skriva om den.

Jag måste börja med att erkänna att det finns ganska få likheter mellan vårt rollspelskampanjande när det begav sig på 1980- och 1990-talen och Erik Granströms roman Svavelvinter. Vår version kändes mer medeltida än det jag läser i romanen. Vilket inte gör ett dugg, bör tilläggas med eftertryck.

Bokens handling kretsar kring ett gäng protagonister som alla, på ett eller annat sätt, dras in i intrigerna kring svavelhandeln å ena sidan och det som långsamt vaknar på ön Marjura.

I det ganska så digra karaktärsgalleriet återfinns överste Praanz da Kaelve, en hyfsat självgod typ som tillhör Digeta Longa, den hemliga polisen. Utsatt för mordförsök ger han sig den på att avslöja en smugglingsoperation och utsätter sig därmed för ytterligare farligheter.

Vi får följa köpmannen Baldyr Brummare, vindhäxan Silvia Miranda, akademikern Brior Brådfot, riddaren Arn Dunkelbrink, tempelsyster Jarmona av Frand, shaguliten Malek Mangus, isdruiden Perrima, den lätt oetiske Robur Rödvad och många, många fler. Även om författaren skulle kunna ha utvecklat och fördjupat en eller två huvudkaraktärer lite mer, så finns det gott om sidor och kapitel att lära känna dem allihop. Det går inte att tycka om dem alla, men det går att tycka saker om de flesta, vilket är desto viktigare. Att läsa är att känna!

Världen då? Jo, vi får kliva in i och resa runt i en värld som är synnerligen levande. Det märks att författaren ”kan den”, att den inte är statisk, att han vill berätta något med den. Det händer hela tiden saker i den, i såväl geopolitiska aspekter som i det lilla, där diverse vetenskapliga framsteg gör sig gällande, där saker händer och sker.
Och vad vore en fantasyvärld utan magi – och en drake? Tja, kanske något annat än fantasy, vad vet jag? Magin är kraftfull och mäktig, utan att fördenskull ta över som den så gärna gör i många fantasyberättelser. Den är mäktig, men innebär också risker för utövaren, vilket är skönt att läsa. Utan nackdelar blir magi alltid för stark. Draken Blatifagus är inte som andra drakar ni mött. Jo, till viss del kanske, den är självisk, irriterad, bitter, och stor i ord och omfång, men saknar svanstipp och lider av reumatism. Det ni!

Givetvis tänker jag inte avslöja handlingen för er, men det kommer att dyka upp sköna och måhända oväntade kast och vindlingar i berättelsen, vars intrigtrådar är legio. De korta kapitlen gör det emellertid lätt att hänga med i berättelsen, förutsatt att man kan hålla namn och platser i huvudet. Dessutom kan varje kapitel innehålla flera karaktärers perspektiv, även om krönikeformatet gör att det hela tiden andas en övergripande berättare i språk och ordval.
För den som läser exempelvis George R. R. Martins En saga om is och eld, där handlingen renodlat beskrivs ur en karaktärs synvinkel per kapitel, utan en stundom allvetande berättarröst, kan Granströms grepp te sig ovant, men oroa er inte, man kommer kvickt in i det.

Det som är mest utmanande med Svavelvinter är dock inte vare sig karaktärer, berättargrepp eller antalet intriger, utan det medvetet ordrika och målande språket. I min intervju med honom berättar Erik Granström att ”mitt språk ibland kan stå i vägen för berättelsen. Å andra sidan tillför språket förhoppningsvis en särskild trakorisk krydda. Det är inte så att jag måste skriva på detta sätt utan det var ett val från början.”
Språket är levande och varierat, vilket för mig alltid är ett plus, men jag tror att man antingen gillar denna ”trakoriska krydda” eller ej. Jag tar den till mig på samma sätt som jag gillar Robert Brobergs ordekvilibristiska krumbukter, Claes Erikssons spetsfundigheter eller Tage Danielssons träffsäkerhet. Oavsett vad man tycker om den så är den djupt originell och går inte att finna någon annanstans än i Granströms böcker. Läsaren lär hitta gott om innovativa ordval och uppfunna ord, målande, närmast poetiska beskrivningar och mycket humor.

Ifall jag får säga något negativt om det skrivna ordet, så är det att han använder sig av för många passiva verb. Det är något jag själv arbetar hårt med att få bort i mitt eget romanskrivande (i yrkeslivet, som reporter, är det emellertid ett vanligt sätt att skriva för att det sparar ord och därmed utrymme). Passiva verb, vad är det? Jo, här är två exempel ur Svavelvinter: Därefter initierades två heliga ljuskällor … eller Eldar hade tänts på sluttningen. Som ni märker är det ingen som har initierat ljuskällorna, vad vi kan utläsa, och ingen har tänt eldarna på sluttningen i de här två exemplen. Ett annat exempel (som inte står i Svavelvinter) jag kan komma på är: Maten åts upp. Vem åt upp maten? Ingen, vad vi kan se – den bara åts upp!
Detta är passiva verb. Ibland kan de vara befogade, absolut, men oftast inte.

Som så många andra uppskattar jag när författaren petar in referenser till vår egen verklighet, med allt vad den innehåller av konstnärer, tänkare, populärkulturella fenomen och diverse smått och gott. Erik Granström har gott om referenser i Svavelvinter, och den uppmärksamme läsaren finner bland annat den granströmska varianten av Niccolò Machiavelli och (om jag inte tolkar hans namn helt fel) Carl von Clausewitz. Men den stora, genomgripande referensen (eller influensen) syns i riddar Arn Dunkelbrinks sumeriskinspirerade strävan att nå evig hågkomst och odödlighet som vore han den trakoriska övärldens Gilgamesh.

Utan humorn, underfundigheterna och det lekfulla, egensinniga språket tror jag inte att jag hade uppskattat Svavelvinter så mycket som jag nu gör. Utan referenser, ett levande världsbygge och en berättelse där det känns som om författaren verkligen vill något, har ett mål, ett syfte, hade hans omfångsrika berättelse kunnat bli … tja, ganska så intetsägande, trots ordrikedomen.

Det är skönt att kunna skriva att det här är en av de bästa svenska fantasyberättelser jag har läst. Nu har jag ärligt talat inte läst alltför mycket fantasy skriven på svenska som originalspråk, vilket gör att konkurrensen ter sig en smula klen, men det går ändå att placera Erik Granströms verk högt däruppe, där det sätter ett slags standard för var fantasy på svenska bör sikta i kvalitetsväg.
Det är kul att leva i en tid då han genast utsätts för prövande konkurrens av mången svensk författare, men än så länge måste jag utan tvekan jämföra hans originella verk med utländska författare för att hitta en jämlike inom fantasygenren.

Bra jobbat, Erik!

Betyg: 8 äpplen + 8 päron**

*) Sedan Järnringen har lagt ned sin utgivning ges Erik Granströms böcker numera ut på Coltso förlag.
**) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

I serien Krönikan om den femte konfluxen har tvenne delar utkommit: Svavelvinter (2004) och Slaktare små (2011). Erik Granström hoppas att del tre, Bladverk, ska komma ut inom tre år, ungefär. Del fyra har arbetsnamnet Jordblod.
Erik Granström har en egen blogg, Tankar från Trakorien.

Så här informerar vår public service-kanal oss tittare:

A Memory of Light will release on January 8, 2013, in the final month of the Year of the Dragon.

Det betyder att Brandon Sanderson avslutar Robert Jordans episka Wheel of Time-serie nästan precis 23 år efter första boken, The Eye of the World, kom ut (15 januari 1990).
Och ja, det är verkligen (vatten)drakens år enligt den kinesiska astrologin när boken kommer ut.

Kapitel fyra

Tallaby, Semarien

Fukt på en skuggig gräsplätt i hagen fick de slöa fåren att bräka missnöjt, där de stod utom räckhåll för den sakta sjunkande eftermiddagssolens värmande strålar.

”De är allt bra korkade, de där fåren. Eller hur, Tana? Stå hoptryckta i skuggan för att få lite värme när de kan sprida ut sig i den soliga delen av hagen.”

”Jo, kanske det, Jemina”, sade Tennara och räknade in fåren, trettiotre tackor och två baggar, en sista gång. Hon stängde grinden till hagen, dubbelkollade så att regeln låg rätt. Rykten om en varg som strök omkring i trakten gjorde det tvunget att hålla koll på fårflocken.

Hon blickade ut över det gröna, böljande gräslandskapet. Trots det hårda arbetet på gården så trivdes hon med livet på den och i Tallaby. Ja, hon älskade det, även om hon ibland drömde sig bort till en värld som hon inte hörde hemma i. I fantasin for tankarna iväg till Sterronfaers torg, eller till jonglörerna som uppträdde på huvudstadens torg med jämna mellanrum.

Tennaras första resa till Galenda skedde så tidigt som för åtta år sedan, lagom till den stora höstmarknaden. En spännande upplevelse för en sjuårig bondjänta på besök i stora staden, men under vistelsen förbyttes den så roliga stämningen till ett slags kollektiv chock. Dystra klockor klämtade runtom i staden och folk sörjde. ”Kungen är död”, hade en gråtande gumma skrikit i hennes öra, när hon och modern var på väg över det stora Kungstorget mitt i stadens centrum. ”Kungen är mördad!” hade en uppriven man utropat i sorg. Tennara hade aldrig sett kungen, vare sig död eller levande, förutom i form av hans relief i profil på en och annan klo eller dubbelklo. Fast hennes liv förändrades inte så mycket för det. En kung dog, en ny tog hans plats, vardagen förblev densamma.

Emaras rop avbröt minnet, ryckte tillbaka henne till nuet. ”Tennara. Jemina. Dags att gå.”

”Vi kommer, mor”, ropade systrarna med en röst.

De två sprang ikapp, från fårhagens grind, nerför slänten, mot det lilla huset där de båda bott så länge. Jemina i hela sitt liv, Tennara sedan hon var sex år. De hade uppnått den ansenliga åldern av elva respektive femton år. Som halvsyskon skilde sig deras utseende delvis åt, då Jemina hade lingult hår efter sin mor och Tennara svart efter sin far, men de delade kynne och karaktär. De hade nära till garv och glädje, även om Tennara visste att hon funderade mer på framtiden än Jemina gjorde. En åldersgrej, kanske, eller så hade det att göra med hennes första blödning och ofrivilliga förvandling till kvinna.

All munterhet kom nog som en gåva från deras mor, som jämt skrattade och skämtade med sina barn. Tennara vann, nådde den öppna dörren en handfull steg före Jemina; deras mor stod lutad mot dörrposten, strålande glad. ”Om ni var lika snabba när ni skötte era sysslor här på gården skulle gudarna ta er ifrån mig och göra er till deras tjänare istället”, skämtade Emara.

”Ha! Så du vill att vi ska missköta våra sysslor och lata oss, mor?” Tennaras pik fick hennes mor att tjuta av skratt.

”Nej, kanske inte. Om ni bara kunde sköta dem lite bättre än nu, mina små älsklingar.”

”Små! Jag är faktiskt elva och ett halvt”, sade Jemina och pustade, medan storasystern tog hand om äggen, fårosten och den kardade ullen som de ville byta mot frukt och grönt och de rovor som fattades dem därhemma. Plus det viktigaste: rep och honung. Det skulle de försöka byta till sig.

Byborna brukade träffas för att byta varor när andan föll på, så de samlades nästan dagligen invid det gemensamma bytemplet. Det låg vid den plats som de kallade för Lilla torget. Inte för att det låg ett stort torg i byn. Där låg inte ens ett litet. De kallade ytan omkring den gemensamma bybrunnen för Lilla torget, det var allt.

”Här. Ta med dig börsen, Tennara”, sade Emara, ”ifall någon vill betala med mynt. Glöm för all del inte att pruta ordentligt idag. Du måste lära dig att stå på dig bättre. Och bli inte av med det här halsbandet också.”

Halssmycket av bronsmyntet hängde säkert runt hennes hals. ”Jag ska göra mitt bästa, mor. Och, nej, jag tror inte att någon av våra vänner skulle stjäla mitt halsband. Sånt sker bara i staden, inte här i vår lilla by. Kom, Jemina. Nu går vi.” Tennara rättade till det långa halsbandet, så att myntet hamnade mellan brösten och lädersnörets knut hamnade bak i nacken.

Själva byn låg nära, belägen ett kort stenkasts gångväg sydost om deras gård. De gick över stenbron som ledde över Wanlaån och traskade vidare längs huvudgatan. Slaktare Tarns fryntliga och blötfeta uppenbarelse dök upp, som den brukade göra när de två syskonen passerade förbi hans bod, som låg framför hans hus. Ja, han kikade i och för sig alltid ut ur köttboden när han hörde folk komma gående.

Och Jemina och Tennara smög sällan under promenaderna in i byn. Idag sjöng de en av de vaggvisor deras mor brukade sjunga för dem när de var små och i färd med att somna.

”Så, det är byns sötaste syskon som strosar förbi. Vad vackert ni sjunger. Är det Saradens vaggvisa, månntro?”

”Ja, det är det faktiskt.” Jemina avslutade visan.

Små, små ögon,

drömmer sött, drömmer sött.

Så små ögon,

slut dem tills morgon nalkas.

”Ja, den vaggvisan är vacker”, sade Tarn och log sitt varmaste, gula leende. Han stod med en huvudlös, plockad höna handen. Röda och rosa fläckar prydde hans före detta helvita förkläde. Dun och fjädrar från fågeln hängde lite här och var på det.

”Är den så gammal så att även ni hörde den som barn, Tarn?” Jeminas fråga fick slaktaren att gapskratta, så att hans bastanta mage guppade upp och ner, som i ett slags böljande isterdans. En blodig fjäder föll och landade på slaktarbodens tröskel. Den huvudlösa hönans kropp hängde och slängde i takt med slaktarens gladlynta, ryckiga rörelser.

”Jo, nog är jag gammal, det är jag, men den visan är mycket äldre. Drottning Saraden den sköna levde och dog flera hundra år innan jag ens föddes, förstår du. Det trodde du aldrig, jänta lilla? Jaja. Behöver ni inget från boden idag? Jag ska strax stycka upp en gris. Några revben att grilla över öppen eld, kanske, eller fläsk till Emaras goda ärtsoppa?”

”Nej, Tarn, idag behöver vi inget kött. Mor skulle till att nacka ett par kycklingar efter vi hade gått, har jag för mig”, sade Tennara och log. ”Nu måste vi gå till torget och sälja ägg och …”

”Ägg, sa ni. Men vänta då. Vi kan byta. Ge mig ett halvt dussin ägg så får ni en finfin enbärsrökt korv. Den håller länge. Jag tror inte att Emara misstycker.”

”Hm. Låt gå för det då, Tarn slaktare”, sade Tennara, medan Jemina jagade efter en slö humla. ”Sex ägg var det.”

Efter byteshandeln skyndade de två flickorna vidare samtidigt som Tennara synade korven en sista gång, varefter hon stoppade ner den i packningen. Tarn visste vad han gjorde när han styckade kött eller stoppade korv.

Vid brunnen kryllade det av folk. Ja, för att vara i en liten by. Torgen i Sterronfaer eller Galenda kunde få rum med Tallabys samtliga invånare eller fler, så stora var de. Men Lilla torget i Tallaby slog dem med hästlängder i fråga om förtrolighet och gemytlighet, när allt kom omkring. Tennara kände alla och hennes hem låg nästgårds.

Perla stod en bit bort, så Jemina smet över till henne. Som bästa vänner hade de mycket att prata om. Mycket. De lekte ihop så sent som igår förmiddag. De satte genast igång, tjattrade och fnissade. Fader Katharon stod vid jägare Vederon och pekade på en gräsand, som låg i jägarens skottkärra. Vederon lämnade över den döda fågeln utan att få ersättning. Ville väl hålla sig väl med gudarna. Fader Katharon får mat av oss bybor och djur och växter att offra till gudarna. Han är vår kontakt med gudarna, ser till att vi inte förargar dem. I egenskap av sin läs- och skrivkunnighet gjorde munken också stor nytta då deras herre, Gennet Poncenor, sände kungörelser till Tallaby, eller när en bybo behövde hjälp med att skriva ett brev till den eller den. Eller ifall en klantig, oförsiktig lantlolla förlorar sitt smycke och behöver en munks skickliga tecknarhand och goda hand med det skrivna ordet. Säga vad man vill om Vederon, men han erbjöd sig att spika upp teckningarna anslagstavlorna vid torgen i Galenda, när han ändå skulle dit. Vänligt av honom.

Tennara hälsade på folk, som hälsade tillbaks. Lorus den yngre gick henne till mötes. En stolt Jardine kom efter, i sin nya kjortel. ”Vad behöver ni däruppe idag?” frågade den unge pojken.

”I första hand honung, Lorus”, sade Tennara. ”Och lite rep. Vilken fin kjortel du har, Jardine. Söt. Din mor kan då verkligen sy kläder.”

Jardine tackade och neg, som vore hon en liten prinsessa. Sedan petade hon sig i näsan och förstörde illusionen.

Lorus visade vägen till honungen, som hans far, Lorus den äldre, hade samlat in. ”Prima honung”, skröt mannen. ”Lorus hjälpte farsgubben sin att leta upp två för mig helt okända bikupor i en dunge söder om fälten. En skötsam gosse.”

”Med en sån far, så”, fjäskade Tennara.

Fjäsket belönade sig, för Lorus den äldre krävde ett dussin ägg och en mindre kil ost istället för ett tjog ägg och en halv ost. En framgång. Jag har lärt mig att pruta. Så länge jag fjäskar först, alltså. Däri ligger hemligheten. Hon fick den honung hon behövde och lyckades byta till sig ett ganska långt rep av Sykes, som nyligen besökt i Sterronfaer ”i ett viktigt ärende”, som han själv uttryckte det, och inhandlat förnödenheter där.

Hennes och Jeminas ärende till Lilla torget gick över förväntan. De lyckades sälja alla ägg utom ett, som Jemina tappade i backen när hon väl hjälpte till. Fast det gladde smeden Werkans halvdöva, gråvita hankatt, som lapade i sig äggulan. Sedan hoppade den upp på en malplacerad gungstol, som stod utanför den halvt ledbrutna och helt ättiksura änkan Kenas dörr, och började slicka på sin vänstra framtass och dra den över sitt huvud. Den tvättade sig, sådär som katter har för vana att göra efter en måltid.

Jemina glömde som vanligt av det hon faktiskt var där för att göra och studerade katten, vars namn gäckade henne men som hon för stunden kallade för Tarn – dess putmage påminde om slaktarens. Tennara avslutade affärerna och hämtade sin syster för att gå hem. Vägen till gården gick inte över bron, utan över kullarna. För de flesta var det en genväg, men för de två systrarna en senväg. Den tog lite längre tid, men de gillade den mycket bättre. Och fann de nötter i bokskogsdungen skulle omvägen vara mödan värd.

”Ska vi bada före vi går hem, Tana?”

”Tja, korven och honungen förgås ju ändå inte i värmen, om jag lägger packningen i skuggan. Ett snabbt dopp innan vi …” Hon tvekade. Hennes styvfar hade bett dem att göra en sak, men vad? Så kom hon på. ”Nej, det går inte. Vi ska hjälpa till med att bära sten. Rodan vill att både du och jag hjälper till med att röja ny mark bakom huset. Det ska bli ett nytt grönsaksland eller nåt sånt, tror jag. Och du vill väl inte säga nej till din far, Jemina?”

”Nej. Fast då badar vi innan solen går ner. Det måste vi väl ändå hinna? Snälla.”

”Ja, det torde vi göra”, sade Tennara och satte av mot dungen. ”Först till det fallna trädet vinner.”

”Nej! Fusk. Vänta på mig.”

Systrarna sprang i det gröna gräset, över örtaängar och mellan stenar och ljungtuvor. Jemina spejade efter, fann och plockade upp en någorlunda rak, torr och lagom grov kvist från backen nedanför ett tio alnar högt hasselträd. Tennara hittade en strax bredvid. På fynden, långa som hennes ben, stack många småkvistar ut – vissa med vissna löv eller en och annan nöt på; de slog dem mot trädstammen för att bli av med dem. En ekorre, gömd i trädkronan, blev skrämd och skuttade över till en alm, vars grenverk hängde sammantvinnat med hasselträdets. Efter en noggrann kontroll av respektive gren, båda raka som svärd, tittade de på varandra.

”Jag ska vara herre”, utropade de samtidigt och gapflabbade.

”Vi får dra lott”, konstaterade Tennara, lade packningen och pinnen ifrån sig och knipsade av två gulnade strån från en tuva med starrgräs. ”Längst strå får välja.”

Jemina fick välja. Hon valde herre vareviga gång, så Tennara fick vara slav. De gick till det fallna trädet och ställde sig på sina platser: Jemina på trädet och Tennara nedanför. Slaven började i underläge, herren ägde makten.

”Så, vad heter min länsherre?” undrade Tennara, men visste precis vem av sagornas hjältemodiga riddare eller myternas konungar hennes syster skulle välja. Densamma som alltid.

”Jag väljer”, sade Jemina, gnuggade eftertänksamt hakan med tummen och pekfingret och sken upp, ”kung Jerar av Regnbågens rike. Och du är min slav … slav.” Hon pekade på Tennara med sin pinne till svärd. ”Knäböj för din härskare.”

”Aldrig!” utbrast Tennara. ”Frige mig, grymme narr.”

”Narr?” Jemina viftade med pinnen i luften, kors och tvärs, så att den svischade och lät. ”Kallar du din kung för narr, ditt kryp? För det ska du lida. Ge dig eller dö!”

”Jag ger mig inte, elaka människa. Jag gör uppror.” Hon lyfte upp sin pinne från gräset.

”Åh, nej. Min slav tar till vapen. Vakter! Avväpna honom.” Jemina såg sig oroligt omkring. Spelad oro, förstås.

”Alla dina vakter har lämnat dig, för att du är så grym. Det är bara du och jag kvar, din orm.”

”Ha! Inga problem. Attack!”

Så började lekens bästa del, svärdskampen. Precis som i Sagan om slaven som blev kung – en saga som fader Katharon, munken, ofta berättade för Tallabys barn medan deras föräldrar satt upptagna på ett byrådsmöte eller höll på med göromål av lika viktig art – lyckades den modiga slaven Jerar med konststycket att störta den onde härskaren i Regnbågens rike och själv bli kung. Sålunda gick leken ut på att slaven gjorde uppror och försökte bli länsherre, därav lekens namn: herre och slav. De brukade välja ut en stock, likt det fallna trädet, eller en sten som herren kunde ha som fäste. Det gällde för slaven att inta den och få herren att ge sig. Herren, å sin sida, var tvungen att försöka klamra sig fast vid makten genom att kväsa upproret och få slaven att ge upp.

Hugg följde på hugg och pinnarna slogs så hårt mot varandra att det ekade och klapprade över den gröna sluttningen. Kråkor sittande i ett närbeläget träd kraxade, irriterade över att bli störda. De lyfte och flög iväg. Slag, hugg, sving, stöt, miss, parering. Både Tennara och Jemina överglänste byns pojkar i pinnfäktning, och i prickskjutning med slungor.

”Aj!” utbrast Jemina, efter en misslyckad parering. ”Det där ska du få sota för.”

Och det fick hon. Trots att Jeminas räckvidd var sämre trängde hennes ivriga och yviga hugg igenom Tennaras försvar. Pinnens spets träffade hennes handled med en snärt. Hon stönade. Men hon behöll greppet om sin egen pinne, så den vilda kampen rasade vidare. De lämnade det fallna trädet – kungens borg – och Jemina drev henne sakta bakåt, längre och längre bort från fästet, ut över äng, ljung och sten, mellan buskar, tuvor och träd.

”Ge dig, slav!” skrek Jemina, upphetsad över sin framgång.

”Ald…” Mer hann Tennara inte säga, för hon halkade på ett par hasselnötter på marken. ”Aaah!” Pinnen flög åt ena hållet, hon åt det andra, utför sluttningen.

Hon tumlade runt, försökte få stopp på sig själv. Förgäves. I bakgrunden hörde hon sin lillasyster gapskratta och springa efter. Med en duns upphörde hon att rulla. En vass rot stack henne i ryggen, så hon reste sig hastigt. För hastigt, för Jemina som bara tänkt svinga pinnen över henne i triumf träffade henne rakt i huvudet. Tennara slogs till marken.

”Nej!” utropade Jemina, räddhågsen och andfådd på en och samma gång. ”Förlåt, Tana.”

Lyckligtvis sinade lillasysterns krafter, så den klena träffen tog inte så illa. ”Var försiktig med den där pinnen, Jemina”, manade Tennara. ”Jag kunde ha blivit skadad.”

Jemina slängde bort pinnen så långt hon orkade. ”Jag sade förlåt. Fast jag vann, eller hur?”

”Du övergav borgen din, så vi förlorade bägge två. Den lär vara intagen av våra fiender.”

”Åh. Det förstås. Äsch.” Hon skuttade iväg och satte sig ner på en märkligt formad stenbumling. De brukade sätta sig där för att vila när de gick den här vägen hem från byn. ”Kan du inte berätta om det där trollet du mötte. Snälla!”

”Bara för att du sitter på trollstenen, menar du?”

”Ja, det blir så spännande då. Då kan jag låtsas att det här trollet”, hon klappade det med handflatan med ett klatschande ljud på den torra ytan, ”kan få liv när som helst och äta upp mig.”

Tennara skrattade och gick bort till det förstenade trollet – som saknade sin stora näsa; den hade någon slagit av – och satte sig i gräset, mellan den utsträckta stenarmen och stenbålen. Hon lutade sitt huvud mot armhålan av sten och drog sin hand över trollets överarm. Jemina gled av den mossbeklädda stenmagen och satte sig nere vid den förstenade handen.

”Hur ofta har jag berättat den här historien för dig, tror du?”

”Vilken historia då?” skämtade Jemina. ”Kom igen, berätta nu.”

Jemina hade aldrig råkat på ett troll och närde en viss avundsjuk gentemot sin storasyster. Just därför Tennara fick berätta historien så frekvent. Fast det var ett tag sedan senast, faktiskt.

”Efter jag hade …” Hon blev genast avbruten.

”Du börjar ju fel. ’Solen stod som högst’, brukar du börja. Det är så fint. Så fuska inte.”

Hon himlade med ögonen och suckade. ”Solen stod som högst när jag hade räknat fåren och trodde att jag räknade fel. Ett fattades. Jag påpekade det för mor, som räknade dem tillsammans med mig. Men fåret fattades ändå, så jag fick ge mig in i hagen för att leta efter hål i gärdsgården.”

”Ja, och du hittade ett som du täppte igen med stenar, som du grävt upp ur jorden.”

”Är det du eller jag som berättar?”

”Förlåt, Tana. Fortsätt.”

”Jag skulle precis gå hem och berätta den tråkiga nyheten – att vi förlorat ett får – när jag hörde det bräka i sänkan bortanför tårpilen. När jag kom dit fann jag det. Det hade fallit ner i en skreva och hittade ingen väg upp.”

”Nej, och du kunde inte ta dig ner.”

”Sch! Just det. Jag såg ingen bra väg ner. Och vips, där gömde hon sig, trollet, i skuggan bland träd och buskar. Jag dröjde mig kvar, så hon grymtade åt mig och klev fram i solljuset.”

”Hur stor var hon?”

”Lite mindre än det här trollet. Knappast fullvuxen. Jag minns hur hon pekade ner mot fåret och sedan på mig. Jag nickade och sade att vi ägde fåret, som rymt ur hagen.”

”Att hon lät dig leva. Det har jag aldrig fattat.”

”Jag har ju förklarat det för dig tjogvis med gånger. Mor och fader Katharon med: alla troll är inte blodtörstiga monster som dödar och lemlästar. Det är det bara hantroll i en viss ålder som gör, och, ja, vissa andra då. De är som folk är som mest – en del är vänliga, andra är dumma. Fast det är klart, man ska inte reta ett troll, för de har ett avskyvärt humör.”

”Fast hon blev aldrig ilsk på dig, eller hur?”

”Nej. Vi tävlade i nyfikenhet på varann, tror jag. Hur som helst, hon fattade vad jag sade, klättrade ner i sänkan och lyfte upp den skrämda tackan i sin famn. Sedan följde hon med mig till gärdsgården och satte ner fåret i hagen. Jag tackade och bugade och hon – gissar jag – log åt mig. Efter det lufsade hon iväg. Jag har inte sett henne eller andra troll sedan dess.”

”Men jag har inte sett ett enda. Det vore så spännande.”

”Du skulle inte klara av att vara nära ett troll, Jemina. De luktar inte precis som nyslaget gräs efter ett fint sommarregn. De stinker värre än dina fisar.”

Hennes lillasyster flabbade sitt charmiga skratt igen.

”Vi måste gå hem nu, innan de blir arga på oss.” Tennara reste sig motvilligt upp. Armhålan kändes så skön att hon lätt kunde ha somnat där.

”Ja, fast efter vi hjälpt far ska vi bada. Glöm inte det. Lova mig.”

”Vi får se”, sade hon. Brutna löften var värdelösa löften.

Emara såg avgjort nöjd ut när hennes döttrar, eller mest Tennara då, hade gjort en så pass god affär nere på byns torg. Att de utöver det de var tillsagda att byta till sig – rep och honung – hade förhandlat till sig en fin korv mot några få ägg kom som en överraskning för deras mor. Som påpekade för dem att de nu frigjorde tid till att hjälpa Rodan med arbetet bakom huset.

Tennara fick en klapp på kinden av sin mor. Nu tittar hon på mig som om jag är ett litet barn igen. ”Vad är det, mor?”

Hennes mor strök handen genom håret på henne. ”Min lilla Tennara blir vuxen för fort, det är allt”, sade Emara och lade huvudet på sned. ”Snart är du gift och bär ett barn i famnen.”

”Aldrig!” sade Tennara, bergsäker. ”Jag lovar.” Med mina brister blir det ett löfte jag lätt håller.

Men Emara lyssnade inte på det örat. ”Och har flyttat hemifrån. Kära hjärtanes, så hemskt.”

”Mor. Jag är törstig”, klagade Jemina högljutt.

”Va? Jaha”, sade Emara. ”Det finns vatten i brunnen, vet du.”

”Jag vill ha honungsvatten och du ställer ju alltid honungen där jag inte kan nå den, däruppe”, sade Jemina och pekade mot det väl tillslutna lerkruset på översta hyllan, det som Emara just fyllt på med honungen Tennara släpat med sig hem.

”Jaja. Om du hämtar vatten så tar jag ner honungskruset från hyllan igen, unga dam”, sade Emara. ”Skynda dig. Vi ska till baksidan och hjälpa din far strax.”

Jemina bar med sig en mugg honungsvatten till baksidan. Hon drack upp hälften och skvalpade ut resten. Tennara ställde ett krus fullt med honungsvatten på en platt sten och Emara placerade ut tre tomma muggar runt kruset.

Familjens tre kvinnor fick snart händerna fulla. Den lilla jordplätten Rodan ville ha röjd innehöll många stenar i olika storlekar, så de fick slita, gräva, köra skottkärra, bära och släpa. Rodans spadtag följdes ofta av en metallisk klang när stål mötte sten och spadens kant fick efterhand både bucklor och rispor. Efter timmar av hårt arbete lade Rodan den slitna spaden åt sidan och plockade upp hackan som legat i gräset.

Otroligt nog grävde de ideligen upp nya stenar, något Rodan påpekade gång efter annan. Tallaby låg i ett baroni som utmärkte sig för sina frodiga betesmarker och bördiga kullar, men jorden kryllade av sten, som om ett troll gått runt och strött ut dem i tron att det sådde frön.

Tennara torkade sig i pannan – och ersatte svetten där med smuts. Ett bad i Tallasjön lockade alltmer. Hon stannade upp, reste sig och rätade på ryggen. Emara gjorde detsamma. Jemina bjöd sin far på en mugg honungsvatten. Tennara kavlade upp kjortelns ärmar över armbågarna och fortsatte slitgörat. Sten efter sten bars eller släpades bort från det alltmer röjda blivande grönsakslandet. En sån här fin arbetsdag betraktade hon som rena gudagåvan, trots slitet. Tänk om vi tvingats arbeta i hällregn. Det här är så mycket bättre.

Då hon tänkte på hur glada de alla skulle bli när de första morötterna eller gurkorna eller lökarna växte upp och mognade för att slutligen hamna på matbordet, så bar hon på ett slags vemod. För i takt med att hon blev äldre så pyrde en stegrande oro i hennes inre. Rodans blickar och märkliga beröringar bekymrade henne. Sedan sommarens besök i Galenda, då han med vilje eller helt ofrivilligt vidrörde hennes bröst, hade de onda aningarna ökat i intensitet.

De gränsade till obehagliga, och om nätterna kretsade hennes mardrömmar kring styvfadern. Hon mådde illa stunderna de tillbringade på tu man hand, men hon fick blickar närhelst hon stod inom Rodans synhåll. Som nu, där de arbetade på den halvröjda jordlappen. Han grävde i marken bakom henne, hon bar sten till en hög vid sidan om den bearbetade plätten; Tennara såg honom inte, men alla fibrer i hennes kropp registrerade hans slemma blickar. Särskilt när hon böjde sig ner för att lyfta upp stenar från marken. Hennes slutsats kom sig av att det frånvarande ljudet av hacka som stötte i jord och sten ekade skarpast medan hon stod som mest framåtlutad. Naturligtvis organiserade han arbetet så att hon alltid fick stå framför honom.

Så, vem skulle hon tala med? Sin mor, som så ofta sade att detta var mannen hon älskade, mannen i hennes liv. Knappast. Jemina, elva och ett halvt? Nej. Istället höll hon tyst, bar det inom sig, så som hon brukade göra när grubblerier tyngde hennes hjärta. Om det i slutändan visade sig vara inbillning alltihop, så kunde hon lika gärna hålla tyst om saken. Och han hade ju aldrig sagt – eller ännu värre, gjort – något riktigt underligt.

Jemina, antingen drabbad av törst eller lathet, klev ut i den mörka myllan med en välfylld mugg och räckte över den till henne. ”Tack”, sade Tennara och skakade av sig olustkänslorna så gott hon kunde. ”Jag är törstigare än en växt i Väderbit. Skulle kunna dricka upp hela Tallasjön.”

”Apropå sjön. Du kommer väl ihåg att du lovade att vi skulle bada sen?”

”Jemina, jag lovade ingenting. Vi får se hur långt vi hinner här först, antar jag.”

”Far, vi vill bada sen. Snälla, släpp iväg oss innan solen går ner. Snälla, snälla, snälla!”

”Jaja, Jemina. Ni får väl gå. Vi har faktiskt hunnit längre än vad jag trodde vi skulle idag. Imorgon kan jag nog välta jorden ordentligt. Jo, ni kan bada. Tennara behöver nog tvätta av sin svettiga kropp litegrann, kan jag tänka mig. Eller hur?”

Hon nickade och mötte hans blick för ett kort, kort ögonblick. Hans ögon såg glansiga ut. Kanske kom glansen från svettdropparna i hans panna, kanske låg något annat bakom. Men hans kommentar, hur skulle hon tolka den? Vad händer? Grubblar jag för mycket nu igen, eller? Tennaras tankar gick i spinn. Som för att distrahera sig själv fortsatte hon bära sten.

När skuggorna sträckte sig långa långt senare hade hon, Jemina och Emara staplat upp småsten stora som knytnävar på bumlingar stora som kålhuvuden eller större till ett ganska imponerande stenröse vid sidan av den röjda jordplätten. Rodan bestämde då att de kunde sluta för dagen, åtminstone kvinnorna. Själv meddelade han att han tänkte stå kvar och grunna på vad mer som behövde göras innan grönsakslandet låg där, röjt och rensat. ”Kanske behövs det lite hönsspillning i jorden för att få lite extra fart på det som ska sättas och sås senare”, funderade han högt för sig själv då kvinnfolket gick därifrån.

Medan Emara förberedde kvällsvarden hade Jemina redan nått halvvägs till Tallasjön. Tennara följde henne tätt i hasorna. Den yngre av de två började slänga av sig kläderna femtio steg före strandkanten och rusade naken över gräset när det återstod tjugo.

”Jag vann”, tjoade Jemina. Hon plaskade, studsade och slängde sig i det kalla, mörka och något dyiga vattnet mellan vassruggar och kaveldun. ”Jag doppade mig först, haha.”

”Du fick ett hyfsat försprång också”, skrattade Tennara, som för ögonblicket försökte förtränga den där obehagliga känslan hon fick när hon bar sten bakom huset. Ett höstdopp torde skölja bort mina jobbiga tankar.

”Skynda dig”, uppmanade Jemina, ”det är jätteskönt, inte kallt alls.” Hon lät som om hon verkligen menade det, men det tyckte hon i och för sig vid varje dopp. Det var alltid skönt i sjön för hennes del, för hon älskade att bada, även så här sent på året.

Hade det inte varit för att hon såg ut som en liten flicka hade folk lika gärna kunnat förväxla henne med en fisk, som hon trivs i vattnet. Tennara log. Hon har nog gälarna gömda i håret.

Tennaras hud hettade och svetten rann efter det hårda arbetet, men hennes kläder åkte av i makligare takt än Jeminas. Hon lade dem i en prydligt hopvikt hög ett tiotal steg från strandkanten. Det är skönt att simma naken, tänkte hon, väl medveten om att de var ensamma där. Aldrig att jag visar mig naken för en pojke, glöm det. Aldrig att jag visar upp det. Det är för fult. Jag är för ful.

Så, ett första steg ut i vattnet. Oj, så kallt; kallare än hon önskade. Hon borde förstått att det måste vara kallt i sjön den här tiden på året, så långt efter skörden. Högsommaren tillhörde avlägsna minnen. Visst, ifall solen låg på blev dagen ännu mild, men kylan erövrade årstidens aftnar och nätter i allt högre grad, vilket fick värmen att fly sjön. Snart kommer frosten, och den första snön.

Hon tog ett steg till. Och ytterligare ett. Nej, det här får avgjort bli höstens sista bad. Gudar, vad kallt det är, tänkte Tennara och såg gåshuden sprida sig uppåt längs det bara skinnet. Hårstrån på kroppen stod rakt ut som taggarna på en skrämd igelkott. Vattnet nådde henne nu en bra bit upp på låren.

Ett kort steg till. Hennes fula födelsemärke, som kröp som en svart styggelse längs baksidan av kroppen rev ständigt upp sår i hennes stolthet. Ett steg till och det började försvinna under vattenytan, osynligt för henne och världen. Snart dränker jag dig, fula märke. Hon hade hatat det i hela sitt liv, för sin första blödning till trots, så trodde hon att det skulle hindra henne från att bli gift. Så fort hennes blivande make, vem det nu än vara månde, finge se henne naken, hade hon övertygat sig själv, skulle han förkasta henne. På grund av det.

Ännu ett steg. Jemina plumsade och plaskade en bit ut i sjön – Tennara lärde sin halvsyster att simma för några år sedan, på samma sätt som hennes föräldrar en gång lärt henne. Tennara tvekade. Kroppen över ytan knottrade sig av kylan, fötterna och benen kändes … Nej, de kändes inte alls. De hade domnat bort.

Två steg till och ny motsträvighet.

”Fegis”, skrek Jemina, upphetsad. En våg slog emot henne, gav henne en kallsup och hosta.

”Nu kommer jag snart”, försäkrade Tennara och löste upp sina långa, långa flätor och lät det korpsvarta ryggslutslånga, böljande håret hänga fritt. Om jag inte kan dränka dig, fula märke, kan jag åtminstone skyla dig med mitt hår. Ha! Just därför hade hon så långt hår. För att skyla märket ifall, ifall hon någonsin blev bortgift. Fast jag förblir väl en ungmö i hela mitt liv. Nej, Jemina har rätt. Jag är en fegis. I med mig nu!

Ett sista domnat steg; hon tog ett djupt andetag och dök ner i det råkalla vattnet. Hon simmade till sin syster och drog henne lätt i benen innan hon bröt ytan. De garvade.

”Kräfta!” skrek Jemina flinande, trots att Tennara trampade vatten blott en armslängd bort.

”Fisk!” replikerade Tennara. ”Var har du gälarna, Jemina. I håret, kanske?” Med händerna formade som kräftklor sträckte hon sig efter sin lillasysters hår.

Jemina vek undan. ”Nähä! Jag har inga alls, för jag är människa. Men du är en nypkräfta.”

Ett vattenkrig bröt ut; roade tjoade de för full hals. Tallasjön låg utom hörhåll för byns invånare. Höga tjut störde ingen och ibland kändes det skönt att skrika och skvätta ner sin syster med vatten. Ja, egentligen var hon ju halvsyster men ändå mer syster än Rodan någonsin kunde bli hennes far. Min far hette Preas. Preas av Liljelid. Som far är han oersättlig. Minnet av honom bleknade dock med åren och för hennes mor dög Rodan utmärkt som make. Tennara var bara fyra år när hennes far gick bort och hon försökte verkligen komma ihåg honom. Tidens tand nötte dock på minnen, ansiktsuttryck, lekar och allvar, men hon mindes hur mycket hon grät när de brände honom, i varje fall. Och hur mycket hennes mor grät.

”Kräfta, kräfta, du är en dyig kräfta”, gapade Jemina. ”Du kan inte ta mig.”

När Tennara tänkte på Preas hände det ibland att tårarna föll oombedda. Som nu. Under sjöns yta blandades hennes varma tårar med det kalla vattnet, så Tennara dök ner i djupet och simmade iväg en bit, bort från sin systers sparkande ben. Några få simtag utanför Jeminas värsta plaskande dök hon upp igen. ”Du kan inte ta mig heller”, skrek hon tillbaka. Vatten rann kallt i hennes ansikte och snart skvätte en vilt fäktande lillasyster ner henne ännu mer.

Hennes tårar tog slut för den här gången. Glädje och lek tog åter över. De plaskade och skvätte ett litet tag till, sedan slog det henne att solen var på väg ner bakom kullarna. ”Vi måste gå upp. Dags att gå hem och äta.”

”Kräftor äter inte, de nyps.” Jemina försökte förgäves förlänga vattenkriget, men när hennes äldre syster vadade upp på stranden följde hon efter. ”Typiskt att kläderna ligger så långt bort”, muttrade hon. Lillasystern passerade förbi Tennara med bestämda, men irriterade steg.

”Så går det när man inte tänker till i förväg.” Tennara stod påklädd långt före Jemina, som kämpade med ena skon så länge att hon gav upp och började gå hemåt med den i handen istället. Väl hemma haltade Jemina över gårdsplanen, delvis barfota, delvis skoprydd.

Det återstod endast en kort stunds värmande solljus, varefter det krypande mörkret och dess närmaste vän, natten, svepte in Semarien i en kall, svart filt. Fast när mörkret djupnade hade Tennara och Jemina inte bara ätit sin mors fantastiska kycklingsoppa med timjan och purjolök, och kornbröd därtill, utan också gått till sängs. I Jeminas fall först efter det att hon sköljt bort jorden från den nedsmutsade, lortiga foten.

”Se till att blunda och somna ordentligt nu, mina älsklingar”, uppmanade Emara och blåste ut en dank i närheten av hennes döttrars gemensamma säng. Sedan drog hon för ett skynke för att stänga ute så mycket ljus från rummet som möjligt.

Det var skönt att ligga i sängen och låta sig värmas av Jemina. Hon värmde som en eldstad hela hon. Fast hon tyckte detsamma om Tennara. Det hade hon sagt mer än en gång. De låg skavföttes och när Tennara ibland vädjade till Jemina att vara lugn och ligga still gjorde lillasystern tvärtom. Hon gjorde ständigt tvärtom.

Tennara låg blickstilla och blundade i dunklet. Jemina låg förvånansvärt orörlig. Kanske blev hon trött av vattenkriget? Hoppas det. ”Sov gott, lilla syster.”

”Säkert. Du luktar tåjam”, sade Jemina och drog i Tennaras högra stortå. ”Den luktar värst.”

”Lägg av”, sade Tennara trött. För hon var sömnig. ”Vi blev rena förut, i Tallasjön. Eller har du glömt att vi badade, kanske?”

”Jag har både utmärkt minne och gott luktsinne, tack så mycket.” Jemina fnissade.

Hon är så trött, så trött. Om hon blundar så somnar hon direkt. Tennara började nynna på en gammal vaggvisa hon glömt texten på. Snart andades lillasystern tungt; inga klåfingriga fingrar drog längre i Tennaras tår.

Tennara vaknade tidigt på morgonen. Hon svepte undan skynket som hängde för sängen, försiktigt, så att Jemina kunde sova vidare. Systern skruvade lite på sig när Tennara kravlade sig ur sängen. I sömnen drog Jemina åt sig filten som glidit av hennes rygg. Tennara skyndade till undsättning och hjälpte till med filten. Sedan drog hon för skynket.

Jeminas skrynkliga kjortel låg på en kista till höger om sängen. Under den låg Tennaras hopvikta. Hon krånglade den över huvudet, över nattsärken. Om den råa kylan härskade på utsidan ville hon vara förberedd och klä sig rätt. Hon fann en långsjal som hon svepte runt sig. Tre lager med kläder fick duga, bestämde hon. Hosorna lät hon ligga kvar. Meningslösa att ta på sig, med tanke på att hon snart skulle tvingas ta dem av sig. Till sist letade hon upp skorna i mörkret, de låg under en pall, och stack fötterna i dem.

Den här dagens gryning var ung, rummets bord och stolar bildade mörka silhuetter mot en mattsvart bakgrund. Solen dröjde med att klättra över horisonten och förgylla det böljande gröna gräslandskapet med sina varma, livgivande strålar utanför huset, för springorna i fönsterluckorna var lika dunkla som väggen bredvid dem. På en gård som den här skedde lejonparten av arbetet i dagsljus, vilket gjorde det lönlöst för folk att stiga upp så länge solen behöll nattäcket över sig.

Tennara fann därför att Rodan och hennes mor sov; hon var glad så länge hennes styvfar blundade. Emara brukade annars stiga upp först. Mor då. Du som alltid är vaken före oss andra. Tennara vaknade oftast till sin mors slamrande vid härden, och med håret på ända och sand i ögonen brukade hon sätta sig till bords och ta emot Emaras leende och varmhjärtade gliringar om frisyren, och den varma havregrynsgröten med mjölk och i bästa fall sötad med en liten klick honung, äpple- eller pärondricka, rågbröd fyllda med vilda örter och ett kokt ägg. Ja, trots sin ganska späda kroppshydda så behövde Tennaras kropp all energi den kunde komma över – hennes mor brukade säga att hon åt och drack för två.

Att vakna till ett dukat bord varje dag var få förunnade nere i Tallaby. De två föregående åren hade höstens skördar givit mindre än vad bönderna hoppats på och svälten för fem år sedan levde färskt i allas minne. Men efter årets skörd av havre, korn och råg såg läget gynnsammare ut. Tallabys sammanlagda sädesmängd gav nu en stor tillfredsställelse, så därför fanns det möjlighet för de allra flesta att äta sig mätta, likt familjen som bodde bortom bron, uppför backen och nedanför den enorma och gröna kullen. Ändå grodde ingen avundsjuka bland byborna, ingen såg vare sig ner på eller upp till Jemina eller Tennara, Emara eller Rodan. Alla visste att de hade haft det minst lika tufft som resten i byn under många, långa år. Att den fyrhövdade familjen hittat en god inkomstkälla i sin fårskötsel och kunde fånga fisk att byta mot böndernas råvaror eller slaktare Tarns kött eller vad den nu kunde behöva, var inget som missunnades den.

Det rådde överlag en mycket god stämning i Tallaby. Alla kände alla och ingen krävde något utöver det vanliga. Var och en visste sin plats i tillvaron. Bonden, slaktaren eller smeden accepterade sin strävsamma lott i livet. Men i det lilla upplevde byborna orubblig gemenskap och stolthet, det gjorde de; bortom det, vem vågade egentligen ifrågasätta gudarnas vilja? Eller, för all del, regentens. Fast i Tallabys fall befann sig de drygt två hundra invånarna under det direkta inflytandet av den grevliga ätten Evanders vasall, baron Gennet Poncenor.

Smygande gick hon genom rummet, förbi bord och stolar, bort till ytterdörren. Typiskt! Givetvis satte hon hälen på en knarrande golvplanka. Hon lyssnade för att höra om hon väckt någon. Det förblev lugnt och stilla i rummet, så hon öppnade, gick ut och stängde dörren bakom sig.

Från stallet hämtade redskapen hon tänkte ha med sig och tog sig sedan raskt till Tallasjön. Inte för att bada, utan för att slänga i ett nät i sjön. Ovanför henne gick himlen från svart och stjärnklar till matt och grånande. Österut syntes delar av en vit horisont mellan träd och kullar. Solen nalkades. Gyllene ljus trängde upp i det vita. Landskapet som omgav henne skiftade sakta skrud, från nattens mån- och stjärnbeströdda till dagens färgsprakande.

Åh, jag glömmer hur kallt det är i ottan, tänkte hon och kippade efter andan då hon tog de första vadande stegen ut i vattnet. Hon ställde sig bredbent och borrade ner fötterna i bottendyn för att få bättre fäste och balans. Stadig och säker slängde hon ut fångstnätet så långt hon förmådde, med vana rörelser. Nätet nästan svävade över dimman som flöt över den mörka vattenytan – och såg ut att fastna där – innan det bestämde sig för att ta sig igenom morgonfukten och dyka ner i vattnet med ett svepande, väsande ljud. Det lät som om sjön för ett kort ögonblick kokade av mängder av små men irriterade, väsande ormar.

Om lyckan stod henne bi fanns det lättfångade fiskar där nätet landade och sjönk, rentav en och annan öring som irrat dit från Wanlaåns forsande, vilda strömmar. Och tursam var hon.

Med den stigande solen som vittne en timme senare, efter futtiga fem kast, slängde hon en tredje fet öring, en andra mört och den tionde, elfte och tolfte sprattlande trollbiten i en av de två hinkarna hon hade med sig. Oket hon tänkte haka fast dem i låg en bit längre upp på stranden. Middagen låg bärgad i ämbaren och det fanns gott om fiskar över att röka eller torka.

Hon såg den enbenta fiskgjusen svepa in över vattenytan. Den försvann när vintern kom men återkom med våren. Fågeln, en överlevare av rang, hade funnits där sedan Tennara flyttade till byn. Hon tittade ner i en av hinkarna och bestämde sig för att vara givmild. En mört, den senast fångade, sprattlade ännu, så hon tog upp den i stjärtfenan och hivade ut den i sjön. Genom åren hade rovfågeln vant sig vid mänsklig närvaro på dess jaktområde och girade smidigt i luften. Den fyrade av en tirad av skarpa visslingar, som Tennara tolkade som ”tack så mycket”, seglade in över den flytande fisken och greppade den med sin enda fot. Ett naturens sällsamma skådespel. Svårslaget. Dagar som dessa gjorde livet värt att leva, allt och alla upphöjdes till vinnare. En strålande upplevelse som utlovade en strålande fortsättning på dagen. Min bästa dag nånsin.

Till slut nådde den arla gryningens fiskafänge vägs ände. Tennara var tvungen att kila hem, annars riskerade trollbitarna, dussinet fullt, att bli stenhårda och oätliga. Trollbit, en fisk långt ifrån hennes favorit – den var inte lika fet eller smakrik som en öring, trots allt – men god nog kokt till kronärtskockor och ärter, eller som en del i en grönsaks- och fisksoppa. Hon traskade nöjd hemåt och visslade i takt med sjungande lövsångare och kvittrande bofinkar.

När hon knallade över gårdsplanen, förbi brunnen, bärande oket på sina axlar, tog en vaken gård emot henne med öppna armar. Hungern retade henne med frukostdofter – en grå strimma steg upp ur hustakets rökhål.

”Var hälsad, hela familjen”, sade Tennara med hög, överdriven röst efter att ha slagit upp dörren till huset. ”Jag, Tennara av Tallaby, dotter till Emara och Preas av Liljelid, styvdotter till Rodan av Tallaby och halvsyster till Jemina av Tallaby, kommer med tidender. Middagen är säkrad. Det blir fisk idag.”

Hennes högtidliga och teatraliska entré fick Emara och Rodan att gapskratta. Den morgontrötta Jemina, först förargad över att Tennara släppte in kall luft i det av härdens eld uppvärmda rummet, förlorade sin spontana irritation. Den ersattes efterhand av både flin och skrattsalva.

Efter frukosten väntade gårdens sysslor. Fåren skulle ut i hagen, stallet mockas rent, valacken Karash och hönsen matas och husets enda rum städas. Idag ingick tvättning och upphängning av smutskläder i vardagsarbetet, och Rodan hyste en förhoppning om att få det nya grönsakslandet färdigställt innan kvällningen. ”Fast jag måste ner till vår käre smed och få lagat spaden och hackan”, sade han och visade upp en järnflisa som lossnat från hackan. Han tog med sig tre av sina jaktknivar med, eftersom de tappat skärpan. Werkan smeden brukade bryna Rodans knivar, smida hästskor eller laga trasiga ting i utbyte mot att han fick ägg eller, hellre, Emaras blåbärspaj, eller, helst, porskryddat öl.

När han gav sig iväg stod Jemina redan i hönsgården och slängde ut foder till de pickande, kacklande, sprättande yra hönorna. Tennara sprang runt utanför fårhagen och försöker jaga ifatt en rymling, en tacka som inte hittade till i hagen. Hennes blick mötte Rodans. Vilka grymma ögon han har, tänkte hon. Han böjde sig ner från valacken och kysste Emaras panna.

”Vi ses snart, älskling”, sade han till Emara och red iväg längs stigen som ledde ner till byn. Karash verkade tillfreds, trots att spadens och hackans skaft klövjade hans rygg i ett sammanbundet kryss.

Deras nya grönsaksland såg i det närmaste klart ut. Rodan hade, sedan han återvände från Werkan, hunnit med att rama in den röjda jordplätten med stenarna som kvinnorna lagt på hög. De stenar som blev över tänkte de använda till fårhagens stengärdsgård ifall den behövde repareras eller till en utbyggnad av fårfållan i anslutning till fårhuset. Det fanns hål att stoppa dem i eller partier att staga upp. Jemina hade använt två runda stenar till att täppa igen ett par gropar under nätet till hönshuset, som låg vägg i vägg med fårhuset.

Stämningen var god och uppsluppen, helt i Tennaras smak. Frukten av hårt arbete smakar som bäst efter att arbetet är slutfört. Och Rodan hade varit så inne i sitt arbete att hon förskonats från blickar och beröringar. Tennara satt i gräset och svepte en andra mugg vatten. Hon torkade bort svett ur pannan och lade sig ner. Jag förtjänar lite vila. Hennes stela ländrygg ömmade.

Rodan bad Emara och Jemina att inspektera den trettio gånger femton alnar stora jordrektangeln och sade åt dem att fundera på vad för slags grönsaker, örter och växter de vill ha där. ”Det får bli något snabbväxande, nåt som hinner rota sig före den första frosten kommer och tjälen slår klorna i jorden”, föreslog han. ”Så länge vi har den värme vi haft hittills kan vi plantera vad som helst, tror jag.”

”Jag gräver upp det vi har och planterar om det i det här fina landet, älskade”, sade Emara och pekade mot marken. ”Jag tror att jag ska be att få en rabarberplanta eller två från din syster, och plantera dem där.”

Tennara följde sin mor i ögonvrån.

Emara gick till sin make, kramade om och kysste honom ömt. ”Jag älskar dig, Rod”, sade hon.

”Jag älskar dig mer, Em”, kontrade han och förlängde kyssen.

”Vad äckliga ni är. Mor, sluta. Titta hit, istället”, sade Jemina med ett stort flin. ”Jag tycker att vi ska ha morötter och palsternackor här.” Hon stack ner en pinne för att markera platsen. ”Och så kan vi flytta hit lite grönsaker, sparris och örter från vårt gamla, lilla land.”

”Hm, bäst att vi lyder vår lilla prinsessa då, va? Jag går in i stallet gör i ordning för Karash. Glöm inte att få in fåren i fållan i kvällningen, Jemina. Alla fåren”, betonade Rodan.

”Men, jag är ju prinsessa. Vi prinsessor håller inte på och jagar får och sånt där. Det är under vår värdighet”, retades Jemina, med smutsiga kläder och jord på kinderna, och med en överdriven, fisförnäm, prinsesslik hållning.

Rodan och Emara tittade på henne med lutande huvuden och himlande ögon. ”Hon börjar bli bortskämd. Fast du gör som far din säger, eller hur?” sade Emara.

”Jaja. Så länge Tennara hjälper till. Fast först ska jag greja med lite örter nere vid slänten”, sade Jemina. ”Mor, jag gräver upp timjan och sötblomster, om jag hittar. Och kummin.”

”Det finns både kamomill och åkerkulla ute på ängen och de kan vara svåra att skilja åt på utseendet, Jemina.”

”Jag vet, mor. Åkerkullan blir så här hög”, hon måttade med handen, ”och sötblomster blir så här liten.”

”Helt rätt”, berömde Emara. ”Jag vet att det växer kamomill runt plätten där vi fann den döda skabbräven för två-tre år sedan, om du minns.” Jemina nickade. ”Finner du kvanne någonstans, se om du kan gräva upp en sån med.”

”Ska försöka, mor”, sade Jemina, halvvägs på väg bort till slänten. ”Tennara, hjälper du mig sen, då?” ropade hon.

”Ja. Jag ska hjälpa dig sen, Jemina”, sade Tennara och reste sig upp från det behagliga, mjuka gräset. ”Säg till när du är klar med ditt trädgårdsarbete och dina omplanteringar.”

Mer arbete väntade. Ett snart halvt år gammalt lamm var lite klent och befann sig inne i stallet. Det hölls skilt från flocken i stort så länge det visade tecken på sjukdom. Tennara tog hand om det, och tills Rodan gav klartecken för att den lilla ungbaggen blev frisk nog att återbördas till fårhuset och hagen fick det stanna kvar i stallet. Det hade gått fem dagar nu, och det ville återförenas med sin flock.

Rodan hade velat slakta det och åtminstone få en halvklo och en tars, eller så, för köttet, men hon övertalade honom att låta bli. Dör mitt lamm blir han vred, men växer det sig större och starkare och överlever till nästa år kan det ge både ull och kött. Hon ville få rätt. Eller rättare sagt, hon önskade att styvfaderns förutsägelse att lammet var dött lagom till den första frostnatten visade sig bli felaktig. Hon tänkte kämpa för ungbaggens liv.

”Jag ska se till lammet”, sade hon till Emara, som kämpade med en sten i landets ena hörn.

”Ja. Gör så”, mumlade hennes mor och bytte ut en kantig sten mot en rundare. ”Klart finare.”

Rodan stod redan inne i stallet när Tennara klev in. Han ryktade Karash, och en tom tornister hängde över spiltväggen. Under tiden han stod där med ryktborsten, som han drog med bestämd, men varsam hand över valackens hals, manke och rygg, mumlade han på ett känt kväde och verkade omedveten om hennes närvaro.

Lyss nu, min smäckra jungfru,

det jag sått vid vår,

det skördas först vid höst.

För snart nog, min trinda husfru,

när tiden går,

ett barn du ammar vid ditt bröst.

En vacker drapa, men den gav, av någon anledning, Tennara kalla kårar. Den kändes olämplig inne i ett halvdunkelt stall. Bönder brukade uttala den vid sådden, för att hedra vårens och fruktsamhetens gudinna, Thokaia, och efter höstskörden, i vördnad för Oudhal, skördens och höstens gud. Mareel, regnets gud, tillägnades dikter han med, men med ett blötare innehåll.

Tennara gick förbi Rodan, fram till lammet, som låg i en egen spilta, innanför Karashs. Hon klev över plankorna som blockerade den öppna sidan upp till knähöjd. De utgjorde hinder i en provisorisk kätte – det lilla djuret fick inte smita – och hon var tvungen att ta bort dem när lammet frisknade till. Eller dog. Det bräkte. Hon hälsade tillbaka. Det fångade Rodans uppmärksamhet.

”Åh, här är ju vår äldsta prinsessa”, skämtade han och tittade på henne, till synes förvånad över att finna henne där. Inte för att han borde vara det, hon utförde sysslor i stallet varje dag.

”Va? Prinsessa?” sade hon.

”Jo, vi kallade Jemina för prinsessa alldeles nyss.”

”Just det, ja.” Det kom hon ihåg.

”Vi börjar få fason på grönsakslandet”, sade Rodan. ”Det gick fortare att röja och rensa marken än vad jag vågat hoppas på. Och att ytan blev större också – utmärkt.”

”Ja, vi gjorde ett bra jobb. Ganska bra idé du fick.”

”Mm”, sade Rodan. Han studerade henne från topp till tå.

Åh, nej. Nu stirrar han sådär igen. Hon hatade det, kände sig illa till mods.

”Nu fattas bara en gärdsgård runt landet, så att vi slipper rådjur och harar som stjäl det vi odlar”, sade styvfadern, mer och mer frånvarande. Han stirrade och glömde att rykta Karash. Hans hand, den som höll i ryktborsten, gled sakta nerför hästens sida. Hängde strax slapp längs låret.

Hon försökte bortse från honom och gick in till lammet. Det blänger också, men mycket vänligare. Det slickade på hennes utsträckta fingrar; dess varma tunga blötte ner hela handen.

”Du ser pigg ut”, sade hon till det. ”Och du har ätit och druckit, ser jag. Bra.”

I eftermiddagsvärmen hade hon knäppt upp de översta knapparna på sin kjortels djupa halssprund. Bronsmyntet, som hängde i ett lädersnöre om halsen, dinglade fram, mot lammet, till dess stora förtjusning. Det nafsade efter metallskivan. ”Nej”, sade Tennara, ”du har din mat där.” Hon gullade med ungbaggen och föste det mot det lilla tråget med mat. Det var till hälften fyllt med vad naturen erbjöd, men Tennara hade sållat bort klöver eftersom det hade gjort lammet dålig i magarna. En saltsten hängde på spiltväggen till vänster om tråget.

Hon slängde ett ofrivilligt getöga bort mot Rodan. Hans ögon vandrade längs hennes kropp. Jag måste ut härifrån, tänkte hon och reste sig. Enda vägen ut ledde förbi styvfadern, som backade ut ur Karashs spilta. Valacken tiggde om mer ryktning och uppmärksamhet, men mannen ignorerade hästen.

Rodan stod där, omedveten, som om hans medvetande svävat iväg till en annan värld.

”Ska du vara kvar i stallet och mocka, eller?” undrade Tennara, som ansåg sig manad att prata med honom.

”Hur sa?” sade han och ställde sig mitt i vägen. Hon tvingades stanna. Han började babbla. ”Jag tänkte på när din mor och jag gifte oss och slog oss ner här. Du var sex år – nio år sedan. Du har blivit stor. Nu är du en vacker kvinna, inte längre ett oskyldig liten tös. Det måste vara fler friare i byn än Kyme som inte kan slita blicken ifrån dig, misstänker jag. Kan tänka mig att du fyller varje man med åtrå och …”

”Va? Men … Det ska väl inte du bry dig om.” Han är knäpp. Jag är en ful flicka med ett fult märke. ”Jag har ingen som uppvaktar mig, om det är det du menar”, utbrast Tennara, häpen. ”Och jag tänker aldrig gifta mig med Kyme. Aldrig!” En stegrande olust grep tag i henne.

”Nej. Därom är vi överens. Jag menar, om någon ska ha dig så är det jag” sade Rodan, vars röst ändrade karaktär, från vänlig och insmickrande till kall och hård, på gränsen till upphetsad. ”En riktig man.”

Tennara tog ett steg åt höger, Rodan ett åt hans vänster. Hon gjorde tvärtom, han följde efter och blockerade hennes väg. Deras stall krympte ihop och hon stod snart längst in, inträngd i ett hörn. Utan chans. Utan utväg.

”Din mor är gammal och torr, du är ung och våt”, fortsatte Rodan.

”Rodan”, uppmanade Tennara försiktigt. ”Släpp ut mig härifrån. Jag vill gå till mor nu.”

”Du håller käften och gör som jag säger åt dig.”

Hans blick hade fått ett slags vansinnets glans över sig. Plötsligt kladdade hans händer över hela hennes kropp. Ett lätt ryck i lädersnöret runt hennes hals och det gick av. Han slängde bort det och lyckomyntet – läder och metall flög i en båge och landade i höet. Tennara önskade att det var hon som svävade iväg och försvann. Egentligen ville hon skrika på hjälp, men rösten svek henne. Orden stannade kvar i hennes huvud. Hjälp! Mor! Någon! Hjälp mig!

Han tryckte sin svettiga lekamen mot hennes; Rodan, en fullvuxen man, en stark kroppsarbetare. Det krävdes styrka under fårklippningen eller vid vedhuggning. Hon var långt svagare. Starkare än en prinsessa, kanske, som hon misstänkte sällan arbetade så hårt som en fårskötare eller bonde, murare eller slav, men vilken nytta hade hon av det nu?

Hon kände hans styvnande lem mot sitt underliv. Med en galen mans kraft slet han hennes kjortel itu, men det kändes som om hon fick huden sönderriven. Hon, trasig, utlämnad åt hans nåd, hans nycker. Hans lustar. Han fann en lös tygbit och tryckte in den i hennes mun. Hennes försök till skrik förvandlades till en tyst kväljning, en våldsam snyftning. Han slet loss den del av kjorteln som ännu täckte hennes axel med en sådan kraft att hon stapplade in i väggen. Han pressade sig inpå hennes kropp. Kjorteln hängde i trasor på naken hud.

Rodans torra, nariga läppar nafsade efter hennes hals samtidigt som han masserade hennes högra bröst med sin vänsterhand. Ivriga fingrar nöp hennes bröstvårta hårt. Hårdare. Sin högerhand använde han till att lossa på bältet runt tunikan, lossa på hakarna till hosorna och dra ner brokorna. Hosorna gled ner en bit på hans lår och brokorna följde efter.

Tårar fyllde Tennaras ögon, grumlade dem så att hon inte kunde se sin styvfar. Hans kropp och ansikte smälte samman i en suddig, överväldigande massa. Min värsta dag någonsin. Första gången skulle vara annorlunda, bättre. Som en dröm, tänkte Tennara. Men hon genomled en mardröm. Hon kämpade emot så gott hon kunde. Hennes svaga knytnävar snarast uppmuntrade honom att fortsätta, ivrigare och intensivare. I näsan blandades tårarna med rinnigt snor, i munnen blockerade tygstycket luft och gjorde det svårt för henne att andas.

Så lite han brydde sig, medan han tvingade ner henne till stallgolvet och lade sig ovanpå. Han såg till att hon särade på benen. Hon hade inget val, han var för stark, för tung. Hans hårda lem trängde in i henne. Det gjorde ont. Till en början. Efterhand kände hon ingen smärta, hade ingen vilja, ingenting. Tennara slöt sina tårfyllda ögon och lät det bara hända, ville att det skulle vara över snart. Önskade att hon skulle väckas av sin oroliga mor och finna, till mycken lättnad, att alltsamman skakade henne i en ondskefull dröm. Men hennes mor väckte henne inte och mardrömmen av skräck och terror fortsatte plåga henne. Tennara bet sig i underläppen, hårt. Tårarna trängde salta ut genom de stängda ögonlocken och rann ner mot öronen och stallgolvet.

Droppar? Tennara kände nåt blött på näsan, kinderna och hakan, nåt som kittlande rann mot halsen, ner på halmen och jorden på golvet. Hon tvingade sig att öppna sina vattniga ögon. Tårar blandades med svettpärlor, som droppade från Rodans svettiga panna ovanför hennes ansikte. En av svettdropparna landade på hennes näsa och rann ner på överläppen. Den smakade salt, våld och metall. Utan att märka det hade hon bitit sig så hårt i underläppen att den blödde.

Likgiltig betraktade hon hans stirriga blick, så intensivt fästad på hennes hals, läppar och nakna bröst. Men han såg henne inte. Han besteg henne som en besatt, som i trans. Närvarande, men ändå så långt borta. Frånvarande, men ändå på plats, över henne. I henne. Rodan såg ut som vore han berusad, fast inte av smekande mjukt plommonvin, utan av dunkande hård mans­lust. Hon snyftade, men ingen hörde. Allra minst Rodan. Han var helt i sitt våldsamma esse och brydde sig bara om att stöta så hårt och snabbt han kunde. Hans styvhet drabbade henne, rammade henne. Han stönade. Slemmigt spott från hans ena mungipa dreglade ner på Tennaras ansikte.

Hennes högra hand låg för ett ögonblick helt fri och hon slog sin styvfar i sidan. Rodan märkte ingenting. Han höll på väg att komma, stönade fortare och fortare, högre och högre. Hon slet i hans svettiga tunika, hans skärp, hans … jaktkniv. Hon kunde precis nå hans jaktkniv, en av dem som Werkan brynt åt honom. Hon knäppte upp den lilla remmen som höll kniven på plats i läderslidan och ryckte ut den. I samma ögonblick som hon hörde, kände, hans varma utlösning, så stack hon kniven rakt in i hans vänstra lunga med full kraft. En gång. Två gånger. Tre. Hans våldsamma stönande förvandlades till ett förvånat rosslande. Hans ögon var vidöppna, och nu, nu såg han henne.

”Men?” sade han. Sedan föll han åt sidan, gurglande.

Tennara kastade sig över honom och högg honom, gång på gång, hugg efter hugg. Hon klöste, slog, sparkade, knäade och … han låg där, död.

Karash frustade lite inne i sin spilta, lammet stod stilla vid tråget. En overklig, yttre stillhet lägrade sig. Inom sig hörde Tennara styvfaderns stönanden, inom sig kände hon hans utlösning och sina egna, bultande hjärtslag och häftiga andhämtning genom näsan.

Hon torkade bort det fuktiga som rann utmed insidan av låret och reste sig upp på ostadiga ben. Skakande ben. Tennara mådde illa. Munnen var full av något som pressade mot gom och gomsegel; med en mekanisk, frånvarande rörelse drog hon ut en slemmig, blodig tygbit. Ögonblicket efter att hon slängt den ifrån sig spydde hon på halmen på golvet. Och på Rodans överkropp. På och under kroppen glänste mängder med blod. I handen höll hon fortfarande jaktkniven i ett krampaktigt grepp. Röda droppar rann längs dess skarpa egg, ner mot dess dödliga udd, föll till golvet. Hon betraktade kniven i sin hand och sin orörliga, blodiga och nerspydda styvfar.

Han låg på rygg, med hosor och brokor nedhasade till låren, med den nakna, slaknande våta manslemmen i vädret och stirrade rakt ut i intet. Den vansinniga blicken fanns kvar. Blod från hans kropp hade runnit ut på golvet och nådde hennes skor, där hon stod en bit ifrån kroppen i söndertrasade kläder, halvnaken och blodig och med styvfaderns säd rinnande mellan låren. Hon torkade tårarna ur sitt ansikte, men de fortsatte komma. Vad kommer mor att säga? snyftade hon. Och Jemina? Vart ska jag ta vägen? Sluta stirra, bönföll hon Rodan. Du är död. Sluta stirra! Far blängde aldrig på mig, sådär. Åh, nej. Fasa grep tag i henne. Plötsligt ville hon bara därifrån.

Allt blod gjorde golvet halt, men hon tog ett, två, tre försiktiga steg över kroppen. Halvvägs över den råkade hon peta till den med ena foten, så att den gungade till. Huvudet ändrade läge och de stirrande ögonen följde hennes steg. De kommer att förfölja mig tills jag dör.

Gårdsplanen badade i ljus och Tennara stapplade runt på den, planlöst och förvirrad. Vad ska mor säga? upprepade hon.

Runtom henne kretsade världen i en suddig märklig rörelse. En silhuett närmade sig och vrålade hotfullt åt henne. ”Ta livet av dig! Du är ovärdig livets gåva! Gudarna vill se dig dö och vandra i Intet i tid och evighet. Du har en kniv – använd den. Använd den! Igen. Tennara! Tennara!”

Ja. Hon hade en kniv i sin hand, en skarp befriare. Det här var precis vad hon förtjänade. ”Tennara!” spottade den skrämmande domedagsrösten. Tennara vägde kniven i sin hand, bytte grepp och måttade ett hugg mot sin egen mage. Åh, ja. Det förtjänade hon.

* * *

”Tennara!” ropade Emara, igen. Vad händer?

Hon följde henne, oförstående inför skeendet. Tennara irrade runt på gårdsplanen. Emara såg henne dyka upp mellan huset och stallet och ropade på henne. Hon var säker på att dottern uppfångade hennes rop. Men hon struntade i att svara.

Jemina hade gått nerför slänten och ut på ängen i sin strävan att finna örter att plantera i det nya grönsakslandet. Emara tänkte gå till brunnen och hämta vatten. Och där raglade Tennara.

”Tennara!” upprepade hon. Inget svar. Något är fel. Det knöt sig i magen på henne när hon kom närmare. En glänsande kniv; en sönderriven kjortel. Blod. Något fruktansvärt har hänt. Emara rusade mellan byggnaderna och ut på gårdsplanen. Tennara stod blick stilla och betraktade kniven, som hon höll i sina båda, rödfärgade händer. Spetsen pekade mot hennes mage. Nej! Vad tänker du göra?

”Farväl”, sade Tennara till ingen särskild. Emara såg hur hon bet samman tänderna och spände musklerna på sina armar och sin blottade överkropp.

”Tennara!” utropade hon och sträckte sig desperat efter kniven. Hon fick fatt i Tennaras handleder och vred loss kniven ur hennes grepp. Den föll till marken och blev liggande där. ”Vid gudarna, vad har hänt?” frågade Emara. Hennes dotter verkade omedveten om hennes närvaro. ”Tennara!?” Hon möttes av stum, mållös förvirring. ”Tennara!” Emara skakade om henne.

”Va?” sade Tennara och såg ut att bli vagt medveten om var hon befann sig. ”Mor?” Tårar rann längs dotterns blodiga kinder och hennes ben gav vika. ”Mor?”

Emara fångade sin dotter och förde henne sakta till brunnen, som låg några få steg bort. Hon hjälpte Tennara att sätta sig ner på bänken intill brunnen och fick henne att vila ryggen mot brunnsväggen. En halvfull hink med vatten stod redan på brunnskanten, så Emara vätte sina händer och torkade sin dotters ansikte rent från blod och salta tårar. Till Emaras stora lättnad var det mesta blodet i dotterns ansikte och på hennes klädnad och kropp inte hennes eget.

Ungbaggens! Det måste vara ungbaggens blod. Hon avfärdade den naiva tanken lika fort som den dök upp. Dåre. En blodig kniv, en dotter i chock, trasiga kläder. Tennaras hand som hela tiden sökte sig ner mot underlivet, vilket hon täckte över med tyg från den sönderrivna kjorteln. Nej. Inte lammets blod.

Tennaras ögon himlade lite innan hon, som vore hon yrvaken, fäste blicken på sin mor. ”Jag … Han trängde in i mig. Jag ville inte. Det gjorde så ont. Förlåt mig, mor! Han stirrade så. Jag menade inget illa. Förlåt. Förlåt.” Det brast rejält för Tennara, som klamrade sig fast, hårt, i sin mors ömma famn.

”Så, så. Så. Klandra inte dig själv”, sade Emara, utan att förstå, utan att kunna få fram ett ord till.

Av den hårdnande klumpen i magen att döma, och av sedan länge begravda minnen som grävde sig upp ur sina svarta hål anade Emara vad som kunde ha hänt. Vad som måste ha hänt.

Värre ändå, hon kände igen sig i situationen. Känslor ur hennes förflutna överväldigade henne. Ett halvår innan hon träffade Preas försökte en berusad man ta henne med våld under en skördefest i Liljelid; av det skälet såg hon därför till att Preas och hon slog sig ned utanför byn som nygifta. Fyllot hade rivit sönder hennes kjortel och försökt tränga in i henne. Hans överdrivna berusning svängde emellertid över till hennes fördel efter ett slag – mannen hade varit så packad att hans ”fröjdepinne”, som han själv benämnde den, dinglade slak som ett rep. När hon sedan krånglade sig ur hans grepp och klämde honom så hårt på kulorna att han spydde öl och galla efteråt var hon trygg. Dagen efter mindes han inte ens varför han gick runt med sådan pungvärk. Emara hade förträngt den händelsen – tills nu.

Fast hennes dotters prövning klassade hon som mångdubbelt värre. Min stackars älskling. Hon förbannade sig själv för att hon ens låtit Kyme komma till blomfesten. Han kastade en och annan blick åt Tennaras håll under den, och hade till och med erbjudit sig att komma upp till stallet och hjälpa Tennara sköta om ungbaggen. Men föga anade hon att han var kapabel till våldtäkt. Jag hatar dig, Kyme.

Stalldörren stod på vid gavel och Emara undrade varför inte Rodan hade gripit in och förhindrat det hon misstänkte hade hänt. Ärligt talat stod hon handfallen och rädd. Men hon var tvungen. Jag måste få veta. ”Tennara. Vänta här. Jag kommer strax. Sitt stilla nu”, sade hon och drog upp kjortelns övre del så att den skylde brösten på henne. ”Jag ska ta mig en titt.”

Tennaras ögon stirrade rakt fram, tomma, likgiltiga.

Emara plockade med sig jaktkniven från marken och gick med osäkra steg bort mot stallets dörrpost. Mitt i den stannade hon och tog ett djupt andetag … och gick in med bestämda kliv. Hon flämtade till och tvärstannade halvvägs in i gången, mellan hövolmarna och spiltorna. Karash rörde på sig, orolig. Ungbaggen sov. Vid gudarna! Han bara ligger där. Död. Halvnaken.

Det var inte Kyme. Emara stirrade med fasa på den livlösa kroppen på golvet. Rodan låg på rygg, med brokor och hosor nedhasade till låren och sin lem fullt blottad. Hon såg blodet på hans tunika, på golvet och på hans jaktkniv, som hon höll i handen. ”Nej! Nej, nej, nej”, snyftade hon. ”Varför just du, din dåre. Jag litade på dig. Jag älskade dig. Varför?” Emara ville inte riktigt inse vad som skett, men sanningen slog henne som en slägga i skallen. Så enkelt det vore, mitt i det obegripliga, att greppa en ynglings illgärning. Så mycket svårare att inse att hennes egen Rod fördärvat allt. Men där låg den, verkligheten – brutal, blodig, slaktad. Hennes make, bragt om livet med sin egen kniv, och den som dräpte honom, hans egen styvdotter, satt ute vid brunnen.

Med stegrande insikt slog det Emara vad som måste göras. Visserligen hade hon älskat Rodan av hela sitt hjärta och aldrig kunnat ana att detta skulle ske, men hon älskade sin dotter mer. En dotter hon fostrat, men som var född av en för henne okänd kvinna eller den då unga jungfrun, Kenandra. Emara kunde inte sända sin älskade dotter i fängelse, för i fängelse skulle hon sluta sitt liv om rättvisan fångade henne. Eller värre. Kanske skulle en skarprättare göra processen kort med Tennara. Ingen nåd, ingen pardon. Ett hugg med bödelsyxan och Tennaras huvud rullade på gårdsplanen eller på Sterronfaers största torg. Nej! Det får inte hända. Hon hade förlorat sin andra make. Fördömda vore gudarna om de tog ifrån henne ännu en dotter. Tänk, kvinna. Tänk! Jemina får inte komma in hit nu, insåg hon. Hon skulle aldrig förstå. Inte det här. Emara knäppte av sig sin livrem och drog sin karmosinröda kjortel över huvudet. Tennaras desperata omfamning hade försett den med mörkröda blodfläckar. Men får de torka, såg hon, så antar de samma färg som tyget.

Hur hon lyckades hålla huvudet så kallt visste blott gudarna, men snart ledde hon en sadlad Karash ut ur stallet. Kjorteln och bältet låg slängd över valackens rygg, bakom sadeln. Hon stängde stalldörren och ledde skyndsamt riddjuret vidare ut över gårdsplanen. Tennara stod vid brunnen, vid vilken Emara band fast Karash.

”Mor. Förlåt mig”, upprepade hon.

”Du är förlåten”, svarade Emara utan att tveka. Hon fattade tag i dotterns kinder med bägge händerna. ”Älskling. Lyssna på mig. Du måste fly. Långt härifrån. Du får aldrig återvända. Hör du det. Jag älskar dig så mycket men du får aldrig komma tillbaka. Ta på dig den här kjorteln. Fort.” Hon hjälpte sin dotter av med trasorna, torkade henne ren med en del av dem.

Tennara bytte om som i trans. Hennes mors något för stora kläder hängde slappt på kroppen, så hon fick dra åt livremmen ordentligt.

Låt Jemina vara upptagen en god stund till. Snälla. Emara visste – eller åtminstone hoppades – att Jemina skulle vara uppslukad av sin jakt på örter, så hon rusade in i huset och fick snabbt på sig en nattsärk. Sedan rafsade hon ihop en sadelväska med mat, fyllde en skinnlägel med vatten, packade en ränsel med kläder och stoppade de koppar- och silvermynt hon kunde finna i brådskan i en liten börs. Ute på gårdsplanen tvingade hon upp Tennara i sadeln och tittade henne i ögonen – de så vackra, speciella ögonen med sina tvåfärgade irisar: en smaragdgrön yttre ring och en hasselnötsbrun inre – nu rödsprängda och vattniga av tårarna som droppade ner på Karashs bruna päls och svarta man. Ögon hon betraktade för sista gången.

”Jag vet att det var en olycka, det som skedde. Jag förstår det. Men ingen annan gör det. Därför måste du fly, Tennara. Minns mig som en god mor. Det är allt jag begär, älskade barn.”

”Får jag aldrig se dig igen, mor? Eller Jemina?”

”Nej. Aldrig mer. Rid nu. Rid norrut, till Pendys norra hamn och segla iväg med ett skepp. Res till Norra Okända, kontinenten bortom Kölhavet, och starta ett nytt liv bland folken i isrikena. Eller far annorstädes, det kvittar mig lika. Skeppen från Pendys kan föra dig till många platser. Men se för gudarnas skull – och din egen – till att hålla dig härifrån. Om livet är dig kärt. Seså, rid, flicka. Rid.”

”Jag älskar dig, mor. Jag älskar dig så mycket. Förlåt mig. Förlåt mig.”

”Rid!”

Rodans valack tog ett första stapplande steg innan Tennara drev på den ordentligt genom att borra in sina hälar i dess sidor. Den tog ett par korta steg före den med ett språng hoppade över gärdsgården, in i fårhagen. Det stora djuret fick fåren att skingras och springa åt alla håll, bräkande och missnöjda över ståhejet. Emara såg sin dotter försvinna bakom krönet på den närmaste höga, gröna kullen. Min älskling. Hon vände sig om och gick in i stallet, med den trasiga, blodiga trasan till kjortel i sin hand.

På något sätt lyckades hon få på det halvnakna liket kläderna och … Emara slutade genast. En idé dök upp, och hon skyndade ut ur stallet och tillbaka in i huset. Det var bråttom, Jemina kunde dyka upp när som helst. Hon klädde på sig ordentligt – en långärmad linnekjortel och, över den, en alldeles för solblekt från början röd, nu närmare rosa, ärmlös yllekjortel – och hämtade Rodans pipa, lite tobak samt en av Tennaras rena, gula kjortlar. Hon skar ett kort snitt i plaggets gula ärm och bet, rev och slet loss en lagom stor remsa, som hon stoppade på sig. Sedan, med hjälp av en sked, utan att bränna sig, lyfte hon över en handfull glödande, brandgula träkol från härden till ett kopparlock. Emara bar de hopsamlade grejerna till stallet, ställde eller lade dem på en vinglig, utsliten huggkubbe.

Strax släpade hon iväg liket till några höbalar och puttade in det bland dem. Allt blod på jaktkniven torkades av; hon sköt in den i läderslidan som hängde utmed Rodans vänsterben. Hon stoppade pipan full med tobak och placerade den i likets förvridna mun, innan hon tog ut den igen och lät Rodans hand gripa om pipskaftet istället. Sådär. Nu ser det ut som om han somnat med pipan i hand.

Emara placerade Tennaras kjortel på en av balarna och spred ut lite mer hö och halm över golvet. Hon tog de glödande kolen, såg till att tända tobaken i pipan och droppade därefter de rödheta bitarna från härden intill den livlösa kroppen. Det fräste lite i höet innan det fattade eld. Emara tog lite hö i handen och tände eld på det också, och slängde det på diverse eldfängda platser i stallet. När elden började ta fart så slängde hon Tennaras blodiga klädtrasor på en flammande bal. Allt måste brinna upp. Allt utom den här biten av kjorteln, tänkte Emara och plockade fram den gula ärmen hon stoppat på sig. Hon såg till att den fattade eld, men lät bara bränna den i kanterna. Tänkte hon. En låga slog upp. Överraskad tappade hon tygremsan till golvet, och stampade på den tills hon kvävt elden. Emara plockade upp den, gömde den innanför klädnaden. I resten av stallet hade elden börjat sprida sig på allvar, så hon hastade ut ur byggnaden. Stängde dörren bakom sig. Torkade svett ur pannan. Samlade sig.

För att hindra Jemina från att rusa in till valacken och ungbaggen, eller göra något dumt, gick Emara mellan stallet och huset. Utrymmet mellan det enkla stallet, helt byggt i trä, till skillnad från huset, som reste sig en våning högt och med det i den här delen av Semarien så karaktäristiska, gula korsvirkesstilen, skapade en gata bred nog för att förhindra eldens spridning.

Hon var på väg bort till grönsakslandet för att se om Jemina pysslade där, när hon kände en distinkt, stickande röklukt i näsan. Elden i stallet spred sig. Trä bands till låga, förenades i kött. Tjock rök trängde ut ur springor i stallets vägg. Snart upptäckte hon melerade lågor äta sig igenom utrymmet mellan vägg och tak. Ett skrik ljöd över omgivningen och hon ryckte till. Tennara? Nej. Jeminas huvud stack upp ovanför släntens kant. Dottern släppte de uppgrävda plantorna hon bar i händerna och rusade upp till sin mor.

Spelet började, som så ofta i tragedier, med en grym lögn. ”Var är Tennara och Rodan? Är de inte här? De skulle ju gå hit och se på ditt fina arbete”, skrek Emara.

”Är de inte hos dig, mor? Jag trodde att de hjälpte dig.”

Tillsammans sprang de ut på gårdsplanen och närmade sig stalldörren. Emara bad till gudarna att elden förintade alla spår av blod och död därinne. De ryckte upp porten och kastades omkull av den explosiva eldkvast som vräkte sig ut genom öppningen. Emara såg till att Jemina förblev oskadd genom att lägga sig beskyddande över henne. När lågornas vrede återvänt in i byggnaden reste hon sig upp och släpade bort Jemina, bort från den förgörande hettan. Det framgick med en dåres tydlighet att stallet skulle brinna ner. Så är det gjort, tänkte Emara och höll om sin dotter.

”Mor? Tennara och far fanns därinne, va?” Det rymdes en saklighet i Jeminas konstaterande, en inre styrka. Sorg rymde ofta koncentrationen av sakligt förstånd och bräcklig oförståelse i ett. Emaras dotter stod stark, där hon stod svag. ”Och Karash och lammet.”

”Jag tror det. Jag tror det, Jemina. Ja, jag är säker på att de arbetade därinne, min lilla duva.”

”Åh. Då är de på väg till Yanaakas boning, va? Far och Tennara, menar jag.”

Inom Emara bubblade osäkerheten; hon trodde inte att vare sig våldtäktsman eller dråpare skulle få rätt nycklar uppskickade från undervärlden av själaväktaren. Brottslingar, syndare och drakdyrkare betraktades som styggelser enligt såväl profan som gudomlig lag. Gudinnan Neuria, och hennes vågskåls dom, bestraffade dem genom att låta deras dömda själar vandra runt i Intet till alltings ände. Intet började utanför porten in till Yanaakas boning uppe i himlen. De skulle vara så nära, men ändå känna sig så långt borta från den perfekta tillvaron för själarna på rätt sida av porten. För vad var värre än att bli övergiven, att vara ensam bland de ensamma i ett vitt tomrum som Intet? ”De är på väg till en bättre plats, Jemina”, svarade hon och svalde.

Halva Tallaby, tycktes det, kom springande till gården och såg Emara och Jemina sitta på bänken vid brunnen och titta på den rasande branden. De insåg att de kom försent och ställde sig bakom och runtom Emara, som höll om sin dotter. När byborna fick reda på att Tennara och Rodan brunnit inne i stallet utbröt en unison klagokör. Kvinnor lutade sig tungt över brunnen och fällde tårar som försvann ner i dess djup, ner i mörkret och vattnet någonstans. Werkan tvingades hålla fast Lorina, som i sin förtvivlan ville rusa in i branden och leta reda på sin bror. Fader Katharon gick runt och tröstade de otröstliga.

Några timmar senare, när byborna både deltagit i och beklagat den digra förlusten och sett till att branden med säkerhet inte skulle kunna sprida sig till huset, begav sig sorgeföljet tillbaka till de sina nere i byn igen. Jemina övertalade sin mor att följa med in i mangårdsbyggnaden.

Kvällen kom och bymunken, som hade dröjt sig kvar, tänkte lämna henne och Jemina ensamma som sista man. ”Önskar du verkligen att jag ska gå?” frågade han Emara och tände en lykta, som han förutseende nog haft med sig från början, med en trästicka från hemmets härd.

”Det är säkert”, sade hon och tog emot stickan och slängde den i elden. ”Ni har varit ytterst vänlig, fader, men nu vill vi sörja ifred.”

”Då så. Försök att få i er lite mat och sov så gott det går.”

”Ja, fader”, sade Emara och stängde igen dörren bakom honom. Hon låste och reglade den för natten och hängde upp den stora järnnyckeln på en krok som satt fastskruvad i dörrkarmen.

Hönsen fick bli utan mat inatt och fåren fick förbli oräknade i hagen. Egentligen borde fåren ha drivits in i fållan, så att de kunde ta skydd inomhus, i fårhuset, om det blev regn eller storm eller vargen eller lokatten kom, men hon närmade sig utmattningens gräns och brydde sig ärligt talat föga om gårdens förbaskade djur. Fårskötsel var Rods passion, inte min.

Fader Katharons och bybornas vänlighet och deltagande kändes överväldigande, men hon ville vara ifred och dela sin sorg med en enda person, nämligen Jemina. Deras delade ensamhet varade ungefär dubbelt så länge som det rimligen tog för fader Katharon att vandra ner till sitt celliknande rum i byns tempel. Därför trodde Emara att han hade glömt kvar något – en helig text eller rökelsestickor, eller så – när det knackade på dörren. En tyst, försynt knackning.

Jemina satt kvar vid bordet. Emara, som satt närmast, reste sig och gick de få stegen till dörren. Hon lyfte nyckeln av kroken, men tvekade. ”Vem är det så här dags?” frågade hon genom den låsta och reglade ytterdörren.

”Vi är här i ett ärende som rör Tennara”, sade en dämpad kvinnoröst. ”Är det din dotter?”

Emara frös till is. Skräck flöt likt gift i hennes ådror. Vet de något om Tennara? Har hon redan avslöjat sig? Munnen torkade ut, tungan smakade fnöske. Hon harklade sig, fuktade läpparna. ”Alla här vet vilka mina döttrar är. Om ni inte gör det så måste ni vara främlingar. Vilka är ni? Har ni inget vettigt att säga kan ni lika gärna gå. Det här huset bär sorgedräkt.”

”Vi är …”, sade rösten på andra sidan dörren. Den avbröts, ersatt av en ny kvinnoröst.

”Jag heter Khaena och träffade Tennara i Galenda förra hösten”, sade den nya rösten skyndsamt. ”Vi samspråkade ett kort slag och hon berättade att hon bodde här. Ifall jag hade vägarna förbi så skulle jag absolut hälsa på henne, sade hon.”

Förra hösten. Då är de ovetande om det som har hänt här. Det förändrade det hela en aning. Emara fumlade med nyckeln. Hon kunde lika gärna öppna. ”Jemina?” viskade hon över axeln.

”Mm”, svarade dottern.

”Jag pratar och du är tyst och lyssnar.”

”Bra”, mumlade Jemina, utmattad av tragedin, röd och svullen om ögonen av spillda tårar. ”Jag vill vara tyst. Börjar gråta om jag ens öppnar munnen.”

Låset klickade till och Emara lyfte av regeln. Sedan öppnade hon försiktigt dörren och kikade genom springan. Det första hon såg var en kvinna i tjugoårsåldern och en äldre kvinna. Rörelser bakom dem avslöjade att det fanns fler personer i mörkret därbakom. ”Är du bekant med Tennara?” sade hon till den yngsta av kvinnorna, hon som stod närmast henne. ”Jag är rädd att jag har något fruktansvärt att berätta för dig. Kom in. Kom in, allihop.”

Fyra främmande kvinnor klev in i värmen i mangårdsbyggnadens enda, stora rum. Jemina satt kvar vid bordet och stirrade håglöst, tomt, på dem, en i taget. Hennes blick vandrade till den orörda skålen med soppa och den oätna biten kornbröd, som fanns på bordet framför henne.

”Ät, älskling. Du måste försöka”, sade Emara, uppgiven. Hon vände sig till främlingarna. ”Sätt er till bords. Vi har gott om fisksoppa över ikväll.”

De tre äldre gästerna tittade på Jemina, medan den fjärde och yngsta skakade på huvudet. ”Nej, det är inte Tennara”, sade hon.

”Jemina”, klargjorde Emara. ”Hon är min dotter.”

”Jag förstår”, sade den kvinnan som pratat genom dörren först.

Den tryckta stämningen kändes med ens tyngre, för kvinnorna såg märkligt besvikna ut. Emara gav dem varsin skål och två slevar var av den rykande varma soppan. Sedan satte hon sig vid bordets ena långsida, den närmast både härden, soppgrytan och ytterdörren.

Hon samlade sig och förklarade för dem. ”Jag antar att ni kunde ana att vårt stall brandhärjats, trots att det är nästan helt mörkt ute. Jag förlorade min man och min dotter i branden, Jemina här sin far och sin syster. Rodan och Tennara dog i eftermiddags. Innebrända.”

Emara dolde sitt plågade ansiktsuttryck med händerna. Mellan fingrarna såg hon hur kvinnorna blev förskräckta, spända. Tårar kom oombedda och grumlade hennes syn.

”Vi beklagar verkligen sorgen. Om det är någonting vi kan göra för er, säg bara till”, sade den yngsta och mest talföra av främlingarna. ”Kenandra kommer att bli utom sig av förtvivlan.”

”Kenandra?” snyftade Emara. ”Det var femton år sedan jag senast hörde det namnet nämnas. Hur känner du till Kenandra …? Förlåt, jag har glömt ditt namn.”

”Det är lätt gjort. Khaena”, sade hon. ”Jag … Vi är alla i tjänst hos fru Kenandra i Galenda. Hon ville att vi skulle utföra ett ärende åt henne. Ett som rör Tennara.”

”Va?” sade Jemina. ”Hur känner …?”

”Sch, Jemina”, avbröt Emara. ”Kom ihåg vad jag sade.”

Jemina stängde sin mun, nickade och ägnade sig åt att peta med skeden i soppan.

Khaena fortsatte: ”Hon ville att vi skulle föra er dotter till staden, så att de kunde träffats. Jag tror att Kenandra hade något att säga Tennara. Ifall jag får gissa, något hemligt.”

”Men nu är hon död”, sade Emara och sjönk ihop på stolen. Lögnen vägde tungt, slet i hennes samvete, stack nålar i hennes hjärta. Hon tog udden av känslostormen och dolde den med ord. Hennes dotter petade alltjämt i maten. ”Jemina! Om du ätit klart, byt om till nattsärken och gör dig i ordning för sängen. Ikväll lägger vi oss tidigt. Ligg hos mig, om du vill.”

I vanliga fall skulle Jemina protesterat högljutt åt att bli tvingad i säng så tidigt efter kvällsvarden, men ikväll var hon bara trött. Tom och tung och ledsen. Hon ville tveklöst att hennes mor också skulle lägga sig snart, så att hon kunde känna hennes värme och trygghet. Emara behövde Jeminas värme, om inte annat. Behövde känna en levande människas hjärtslag bredvid sig för att tro gudarna inte övergivit dem helt.

När Jemina gått och lagt sig på Rodans sida av sängen tittade Emara fordrande på sina fyra gäster, öppnade dörren och gick ut på gårdsplanen. En kylig kvällsbris fylld av nyskapade minnen mötte henne. Hon slöt armarna hårt om sig och ryste. Rökstanken från stallresterna pressade sig in i näsan och fick henne att hålla andan för en stund.

Under tiden smög gästerna ut ur huset, en efter en. Khaena, sist ut, stängde ljudlöst dörren bakom sig av hänsyn till den insomnande Jemina.

Emara tog ett djupt andetag när en vindby förde röklukten bort från henne. Hon blundade och svalde hårt, andades in en sista gång innan hon tog till orda. ”Jag träffade jungfru Kenandra för femton år sedan. Hon var då en ung kvinna, runt de sjutton eller arton. Hon sade då att den dagen kommer då jag kanske blir tvungen att återgälda hennes tjänst och hon blir tvungen att återgälda min. Den dagen är idag, det förstår jag nu. För inte fullt sexton år sedan var jag den lyckligaste kvinnan i Semarien, nej, på Elatara. Jag och Preas, min make på den tiden, skulle bilda familj. I magen växte vårt barn och vi hade ett underbart hem någon timmes ritt väster om Liljelid, en liten by norr om Sterronfaer. Månaderna gick och livet växte sig starkare inom mig.” Emara log, men blev snabbt allvarlig igen. Det som är starkt blir svagt – det som är levande dör. En ensam tår rann nedför hennes kind. Hon torkade bort tåren med baksidan av pekfingret. ”Allt utstrålade frid och harmoni. Men någon vecka före födseln blev jag sjuk och mådde illa. Vad som än påverkade mig och gjorde mig sjuk, gjorde också mitt barn sjukt. Örter och honungste gjorde att jag kände mig bättre efter att ha legat till sängs i sex hela dagar. Så gick vattnet. Värkarna kom. Förlossningen tog hela natten. Det blev en flicka. En sjuk flicka. Hon avled två dagar senare, trots att en barnmorska försäkrat oss om att hennes dyra örter skulle göra flickan frisk. Vi var förkrossade, Preas och jag. Som seden bjuder brände vi vår odöpta dotters kropp. Vi gjorde det på eftermiddagen, på samma minnesplats där vi bränt min far, min mor, min faster och Preas far- och morföräldrar före dess. Eftersom vårt hem låg något avsides hade vi ännu inte hunnit berätta för en levande själ om vår sorg. Däremot hade, visade det sig, barnmorskan berättat för halva Liljelid om vårt påstått ’friska’ flickebarn.”

En skinande måne kikade fram mellan molnen, som skingrades i vinden. Gårdsplanen badade i silver. Fyrbenta silhuetter rörde sig i fårhagen. Emara slog sig ned på bänken vid brunnen, men reste sig igen. Hon kände sig frusen och gick hellre omkring för att få lite värme.

Hennes oväntade gäster stod vid brunnen i en respektabel tystnad. Månens ljus fick den äldsta av kvinnorna att se långt äldre ut. Khaena hade tilltalat den ena av sina vänner Breatha, likt Khaena ett vanligt namn i Semarien. Breatha fällde upp sitt ytterplaggs huva och begravde ansiktet i mörker. Den fjärde kvinnan bar varma kläder, för till slut intog hon bänken. Hon hade nervösa ögon, men ett vänligt ansikte, den kvinnan.

Emara fortsatte: ”På kvällen satt vi intill härden och höll om varann, min man och jag. Värmde oss i vår nedstämdhet. Det var då hon knackade på vår dörr, den unga, rödhåriga Kenandra. Vi släppte in henne och hon tackade för vänligheten. Hon hade med sig en flätad korg. Vi kunde först inte se vad som fanns i den, men när hon lyfte på filten, som låg överst, fann vi till vår förundran att det låg en nyfödd liten flicka i den.” Emara lyckades pressa fram ett litet leende, tänkte tillbaka på svunna tiders lycka. ”Jungfru Kenandra sade att hon visste att vi bar sorgedräkt och att vi hade fått en flicka som nyligen gått bort. Till denna dag kan jag inte förstå hur hon kunde veta det, men hon kom med ett förslag. Ett som jag uppenbarligen inte kunde motstå. ’Emara’, sade hon, ’tag emot detta, blott fyra dagar gamla flickebarn, och älska det som vore det ditt eget, ditt allra käraste, allra dyrbaraste.’ Jag kunde bara inte stå emot de pigga, glada ögonen och det gulliga, tandlösa lilla leendet.”

”Var hennes ögon vackra? Ovanliga? Hade hon ett födelsemärke på sin kropp, rentav?” Frågorna lämnade den unga Khaenas läppar, och Emara fann dem udda. Ohyfsade.

”Vad har det med någonting att göra?” pressade hon fram. Men hon tyglade sin irritation. Hon menade säkert inget illa.

”Nej, det förstås”, sade Khaena. ”Förlåt.”

”Var och en av oss ber om ursäkt”, klargjorde den äldsta kvinnan och gav Khaena en hård blick.

”Nåväl”, sade Emara och skakade av sig ilskan. ”’Du ska säga att det är din dotter’, fortsatte jungfru Kenandra, ’den dotter barnmorskan hjälpte dig att föda, och den dotter som ni, Preas och Emara, såg återhämta sig och bli frisk. Ni ska uppfostra henne efter bästa förmåga och lära henne vad som är rätt och vad som är fel. Klarar ni av det?’ undrade hon. Vi svarade att vi skulle klara av det, fullt medvetna om att det fanns ett pris att betala för denna vår hemlighet. Jungfru Kenandra … Ja, jag har alltid misstänkt att barnet var hennes dotter, som hon av någon anledning ansåg sig oförmögen att ta hand om vid den tidpunkten. Kenandra, själv så ung då och en ogift kvinna – rik som fattig – med en oäkting på halsen har ju aldrig varit vatten värd. I vilket fall som helst, så gav hon mig flera föremål också. Tyger till kläder, en tjock börs med både halvfalkiner och näbbar, ja, även ett par falkiner, faktiskt, och ett halssmycke. En svart kristall, som alltid kändes varm på något sätt, innesluten i en klo av silver fäst i en läderrem. Jungfru Kenandra bad mig att Tennara – vi föreslog det namnet, Preas och jag, och det föll Kenandra väl i smaken, minns jag – skulle bära smycket, dag som natt under resten av livet. Jag såg det som ett smycke som skulle ge Tennara tur och skydd från ondska och illgärningar. Och så länge hon bar det hände ju inget. Hon förlorade det i somras och bär … bar det inte idag när hon … försvann ut ur mitt liv.” Hon bet sig i underläppen och stirrade allvarlig ut i mörkret.

Emara samlade sig och tittade i tur och ordning på Khaena, Breatha, kvinnan på bänken och den äldsta, mycket allvarliga kvinnan. Rakt i ögonen på dem. ”Ni begär att priset ska lösas in idag, när ni vill att Tennara ska återbördas till kvinnan, vars namn jag känner som Kenandra, efter femton korta år. För så uttryckte hon det, unga jungfru Kenandra: ’I en till synes alltför snar framtid kommer jag med största sannolikhet åter att höra av mig till dig. Jag kommer då att begära att Tennara följer med mig till mitt hem och stannar där för en tid. Men hon kommer för evigt att vara er dotter, inte någon annans. Och ni kommer att få henne åter, om hon så önskar. Det måste vara hennes val, inte ditt, inte mitt.’ De orden yttrade hon. Ni är ekot av dem, ekot som återvänt.”

Hennes redogörelse gjorde alla utom Khaena helt tysta. ”Men nu behöver varken du eller vi tänka på det ’priset’ längre, Emara. Om Tennara är död, så är hon …”

”Hon lever. Tennara är inte död. Hon lever”, viskade Emara utan att rikta orden till någon särskild. Tyst, men ändå fullt hörbart för de närvarande.

”Lever hon?” viskade Khaena. ”Jag tyckte att du sa …”

”Jag var tvungen att säga så. Jemina hörde ju på. Hon vet inte.” Emara brast ånyo ut i gråt, fast utan att dölja det.

Den äldsta kvinnan, som stod allra närmast, tog emot Emara i sin öppna famn och kramade om henne. Hon höll henne hårt och stadigt, som om hon vore en mor som tröstade sitt gråtande barn. ”Seså, såja. Ut med det. Om du orkar, förtälj vad som egentligen har hänt.”

En stund senare hade Emara både torkat tårarna och förklarat det tragiska som hänt under dagen. Och varför hon ansåg sig tvingad att ljuga, särskilt för Jemina. Våldtäkt och dråp var inget en ung flicka borde ta del av. Med hennes halvsyster och far som både förövare och offer skulle hennes hjärta krossas och liv förstöras. Men gästerna, Kenandras tjänstefolk, var kvinnor, så de förstod. Emara nära nog bad dem att tillbringa natten i stallet. Istället följde gästkvartetten med in i stugan för att sova över där, nu i full förvissning om att en förtvivlad Tennara med trasigt sinne trots allt levde, och flydde norrut.

I min imaginära skapelse, i min egen hjärna och i textform på min egen dators hårddisk är världen fri från lata hundägare och deras vovsenufsegullepluttars exkrementhögar, vilka utgöra en ständig halk-, smuts- och smittrisk.
Tänk er själva: Pedestrian X halkar på en omnämnd äckelklump varpå ena benet far iväg och fäller förälder Y medelst ett klassiskt krokben; förälder Y faller och sätter ena handen i en annan äckelklump mitt på trottoaren, en utsmetad och utspridd på grund av mången fotsulas trampande, varpå hon upptäcker att hennes barnvagnsburna lilla barn på något vis lyckats stjälpa nappen över vagnskanten; den hamnar på en ren yta på marken; ungjäv…, förlåt det underbara lilla livet, skriker med sin tortyrliknande stämma (läs: ”Du som föder mig, ge mig nappjäveln fort som fan!”); Y plockar oavsiktligen upp nappen med bajshanden – hennes predestinerade skriv- och mobiltjôtarhand – och trycker raskt det nerkladdade sug- och bitföremålet i barnets mun; runt tio dagar efter incidenten avlider barnet; läkare anger dödsorsaken till hjärnhinneinflammation orsakad av bakterien Escherichia coli, vilken troligen spritt sig och fått fäste via det munsår barnet hade rakt ovanför sin första, vassa tand, ett sår Y för övrigt misstänker uppstod när hon körde in nappen lite för hårt i barnets mun den där dagen de var ute och gick och hon satte handen i skiten och barnet tappade nappen.

Handlingar får konsekvenser, mina damer och herrar. Det får de, och allt som oftast är det den lilla människan som får bära hundhuvudet (ursäkta, jag var tvungen).
Det här skulle aldrig kunna inträffa i min andrahandsvärld, jag menar, vem skulle kunna hitta på något sådant? Skälet till att det inte kan ske dylika incidenter i min egen värld beror möjligen på att det mesta jag skriver utspelar sig i världar som saknar barnvagnar, jag vet inte.
Tro mig, jag gillar ägare och jag gillar hundar och jag har förståelse för skit. Vad jag har svårare för är hundägare som glömmer skiten. Då riskerar jag att bli som Cujo, Stephen Kings litterärt rabiessmittade sankt bernhardshund från 1981.

Inom fantasyn förekommer för övrigt hundar eller deras vilda släktingar i ett gäng varianter. Robin Hobb har, i sin Berättelsen om fjärrskådarna (The Farseer Trilogy, 1995-1997), vargen Nattöga (Nighteyes). I George R. R. Martins Sagan om is och eld (A Song of Ice and Fire, 1996-) förekommer en hel kull med viktiga jättevargar (direwolves): Ghost, Grey Wind, Lady, Nymeria, Summer och Shaggydog. I Steven Eriksons Malazan Book of the Fallen-serie (1999-2011) dyker det upp ett antal jättelika hundar kontrollerade av Shadowthrone. Följande nämns: Rood, Doan, Baran, Blind, Gear, Shan, Ganrod. Tro mig, de är alla skrämmande bestar.
Av dessa vilda, grymma djur hade jag nog valt Jon Snös (Jon Snow) jättevarg Gast (Ghost) som sällskap. Verkar vara den lugna, lätt självständiga typen som jag gillar.
Gräver säkert ner sin egen skit också.
Eller så käkar han upp den som klagar …

“Schartau gör först en distinktion mellan Guds eviga förutseende och Guds av evighet fattade beslut rörande människans eviga öde. Han säger, att man måste skilja mellan förutse och utse.”
- två meningar ur  Lechard Johannessons inledning i Henric Schartaus Om Nådavalet, utgiven 1960.

Det är något jag får ta med mig när jag sätter mig in i schartauanismen och dess förgrundsgestalt, nämnde Henric Schartau.
Schartauanismen inverkan i Bohuslän och i Grundsund var nämligen starkt, framför allt på 1800-talet.
Min tanke är att “den nye”, det vill säga den vikarierande kapellpredikanten ska hålla sin första predikan inför en samlad församling den 7 november 1869. Ja, det är en söndag, jag har luskat reda på det.

Research – om man nu vill ha en någorlunda realistisk story att berätta – är således A och O. Jag har letat fakta och detaljer i en mängd böcker och tidningar, men har även snappat upp en del som mina föräldrar berättat om från deras barndom, eller saker som deras far- eller morföräldrar berättat om …
… Men jag låter inte alla dessa fakta stå i vägen för min historia, min berättelse (hoppas jag). Att lära sig saker på vägen är bara kul, men någonstans måste det jag själv skriver få ta plats och ha sitt utrymme på bokmanussidorna. Skulle det visa sig att ett faktum står i vägen för handlingen, exempelvis att skeppet X inte fraktade lasten Y till landet Z i november 1869 utan först i april 1870, ja, då är det fullt möjligt att jag struntar i det historiskt korrekta faktumet och istället skriver in det som ett slags sanning för min berättelse.
Jag vägrar tro att ens trovärdighet står och faller med en sådan detalj, särskilt när det jag skriver är en helt fiktiv berättelse inom en 1800-talshistorisk bohuslänsk ram.

Men, det är ju vad jag tror.

Jag skrev för övrigt hela 2,5 sidor ikväll. Har räknat ut att jag nu har passerat det magiska 50-sidorsstrecket.
Hurra för mig!
Bara 150-175 planerade sidor kvar, sisådär.

Några som ligger på lut:

• Svavelvinter, Erik Granström
• Mörkt vatten, Joyce Carol Oates
• A Song of Ice and Fire, G.R.R.M.
• The Executioness, Tobias S. Buckell
• Gåtmästaren, Patricia A. McKillip
• Blue and Gold, K. J. Parker
• med flera …