Gick nästan på en föreläsning igår kväll

Det var verkligen jättenära, Stefan!

Inte.

Jag bor nära Uddevalla stadsbibliotek, jag hade skrivit upp datum och klockslag på min komihågtavla i köket, jag sprang en runda i (relativt) god tid – men hann ändå inte.

När jag satt med munnen full av nykokt potatis insåg jag att klockan skulle nå, och passera, 19.00 långt innan jag hunnit avsluta första kvällsmåltiden. Därmed missade jag författaren Elin Boardys besök och föreläsningsstart. Synd. Det kunde ha varit givande, vad vet jag?

Elin Boardy är bibliotekarie och redaktör för kulturtidskriften Fantasin, och romandebuterade med Allt som återstår 2008. Hon är någorlunda aktuell med sin andra roman, Mot ljuset.

Jag har inte läst någon av dem, men tänkte att jag kunde lyssna och lära, författardrömmar som jag när i själ och hjärta. För att lyckas måste man härma andra eller vara unik. Eller härma andra för att skapa sig en unik röst själv. Mellanting göre sig icke besvär. Men til syvende og sidst gäller det att läsa, läsa, läsa för att kunna skriva, skriva, skriva. Det säger alla författare, det står i alla tips och råd-böcker om hur man blir författare och det säger sunda förnuftet.

Så ett av skälen till att jag aldrig kom iväg till den där Elin Boardy-föreläsningen var nog att jag mellan löprundan och middagen suttit och skrivit. På Röd grynings ankomst, som är den andra tematiska delen i serien En saga om sorg, mitt stora fantasyepos.

Som ni har förstått vid det här drömmer jag om att pressa mig in i den där lilla genren fantasy. Jo, den är liten, har jag förstått, om man frågar förläggare. Fantasyböcker utgör nämligen en ytterst liten andel, bara några procent, av den totala mängden böcker som ges ut i Sverige varje år. Alltså på svenska. Besöker man en av de tre utmärkta SF-bokhandlarna, i mitt fall i Göteborg, får man intrycket av att det finns hur många boktitlar som helst i genrerna fantasy, science fiction och skräck (och manga etcetera). Men då rör det sig om titlar på engelska. Titlar på svenska är i sammanhanget numerärt få – och svenska titlar skrivna av svenska författare är färre. Det största boksläppet på länge i den grunda fåran torde väl ha varit Erik Granströms nygamla Svavelvinter och den i september helt färska Slaktare små.

Finns det inte oerhört många författare nu för tiden? Jag menar, finns det inte det? Alla kallar sig författare, känns det som, men vad säger reglerna om det? Vän av ordning undrar! Vad anser Sveriges Författarförbund vara en ”riktig” författare? Det vill säga när kan man ansöka om medlemskap i förbundet? För översättare krävs ”att man har översatt minst två verk till eller från svenska och att dessa är publicerade”, medan det för övriga är ”omfånget motsvarande två verk” som gäller. (SFF)

Det behöver inte vara vare sig bra eller dåligt, men känslan av det fullkomligen väller författare över oss i dessa tider av självpublicering och en- eller fåmansföretag, som Undrentide Förlag, Ascentoria, Vulkan eller Mörkersdottir, för att ta några exempel, är stundom överväldigande.

Fast antingen jag vill vara en del av den gamla etablerade förlagsvärldscirkusen (se Kajsa Ingemarssons blogg-inlägg för ett avskräckande exempel), med, får man förmoda, kunniga redaktörer och skickliga förläggare, eller rida på den unga entusiastiska småförlagsvågen, så vill jag trots allt tillhöra den skara som blivit publicerade. För min del räcker det inte med att ha fått en novell publicerad i antologin Lågor – det räcker verkligen inte! Det gav mig blodad tand, mersmak, kött på benen, en bekräftelse av att jag är på rätt väg, vad ni vill. Jag vill ha mer, mer, mer!

För att kunna skriva författare överst på visitkortet (med journalist och antropolog därunder) krävs alltså två publicerade böcker. Minst. Jag får med andra ord kämpa på. Om jag lyckas eller ej? Vem bryr sig, när folk i Nordkorea svälter, när ett barn blir överkört och 18 personer går förbi utan att bry sig, när kungens apanage är 120 miljoner kronor per år utan att vi höjer på våra buskiga eller plockade ögonbryn eller när jag har blivit refuserad igen.

Jag bryr mig, är det ärliga svaret. Det går att bry sig om flera saker på en gång, har jag märkt.

Ett klarläggande: Det är ju inte jag som har blivit refuserad, utan mitt manus. Men det känns litegrann som samma sak, om jag ska vara ärlig. Betyder det att mitt fantasymanus inte håller måttet? Det kan för all del vara så, men det kan också vara som en förlagsredaktör antydde, att det är lite för ambitiöst och därmed svårt för dem att satsa på. Min serie, kallad En saga om sorg, är tänkt att bli antingen fyra rejält tjocka böcker, eller, om uppdelade, åtta.

Som tur är gör jag som den forne skidåkaren Per Elofsson: ”Jag bryter ihop och går vidare”. Vilket gör att jag skriver på andra projekt också. Svarta Skaftö är en (bra) arbetstitel, Män av trä en annan.

Och, vilket jag får hålla fast vid, minns att storheter som Astrid Lindgren och Beatles också blivit nekade bok- och skivkontrakt. Det bröt ihop och gick vidare på ett ganska bra sätt efter det, tycker jag.

Tja, nu ska jag förkovra mig i läsandet en stund, via det där biblioteket som ligger så nära. Tänkte lämna tillbaka Kejsaren – Roms portar, av Conn Iggulden och Röde Orm – Sjöfarare i Västerled, av Frans G Bengtsson. Det börjar bli dags för det. Sedan får jag se ifall jag hittar Mare Kandres Bestiarium, Jevgenij Zamjatins Berättelser om det viktigaste, Ambrose Bierces Halpin Fraysers död och andra berättelser och kanske någon fantasybok också. Uddevalla stadsbibliotek har en utmärkt samling fantasylitteratur, både på svenska och på engelska. Och, just det, Horace Engdahls Cigaretten efteråt, om den finns inne. Såg den före detta ständige sekreteraren på TV imorse och fick en tanke om att läsa något av honom.

Horace Engdahl, ja. Säga vad man vill om den karln, men jag är alltid imponerad av hans intellektuella framtoning. Fast, när jag sitter där i morgonsoffan och lyssnar på hans litterära visdom och hans teoretiska, till synes obegränsade kunskaper, kan jag ändå inte komma ifrån tanken på hur händig han är. Kan han slå i en spik genom en tvåtums furubräda utan att spiken kroknar och tummen kommer i kläm? Jag undrar jag.

Det kan knappast jag heller, för övrigt. Vilket torde vara det enda jag har gemensamt med Horace Engdahl.

Vem vet? Om någon dag eller tre väntar kanske en recension här på Verkligen Stefan. Det ni!

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s