Prologen ur Fred så gyllene

Som ett slags ögats och fantasins aptitretare ger jag er här prologen ur det fantasyepos jag själv skriver, vars serietitel är En saga om sorg. Ja, jag planerar att skriva flera delar, långa och episka.

Första delen serien heter Fred så gyllene – del ett. (Prologen finns även som länk om ni går in på En saga om sorgfliken i menyn ovan.)

Nå. Här är det ni väntar på:

Prolog

Nordost om Exigus vik, Thylien

Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud. Den svarta nådens kurirer antog mången form, mången olycka. Melchon befann sig i ett landskap kluvet av en tät dimvägg, bortom vilken hovars dunder förebådade ryttarnas ankomst långt innan ögat uppfattade dem. Men så, ut ur dis och dunkel vällde de fram, illojala riddare svurna till upprorets anstiftare; på vilda springare galopperade de, liar i dödens tjänst, en annalkande storm på väg att strö lik i hans väg. Skulle han, de, bli den jagande fiendens nästa offer? Nästa lik?

Överlevare var de, flyende genom en härjad bygd i mjölkvit svepning. Hovar hade klapprat i dess inre, stål klingat, skrik fått abrupta slut. Här och där skingrades diset av en upprörd bris. När så skedde bevittnade han en bråkdel av allt våld. En skövlad slätt och en bränd by där belägrarnas tross och läger befann sig, nedanför borgen Silverhall. Pålar som stack upp ur jorden, krönta av huvuden. Små huvuden och långhåriga skallar. Oskyldiga barn och våldtagna kvinnor. Så kallade fiender, måltavlor enkom för att de råkar bo i Dedorsmark. I fiendens läger vandrade de ännu levande: sårade soldater, smeder, timmermän och medikusar. Kvinnor stapplade runt, ofrivilliga skökor utvalda till att behaga män likt eshariska konkubiner. Steget mellan att få sitt huvud placerat högst upp på en påle och att tvingas få en mellan benen är kortare än man kan tro. Vissa gör vadhelst de kan för att överleva.

En brokig skara lättköpta hyrsvärd följde förrädarna, ivriga att få skörda blod. En udda tropp, men hängivna striden, tänkte Melchon och noterade med stigande panik hur väl ryttarna fungerade som en enhet. Som en snabb, slingrande orm med långa gaddar förgiftade med hans dödsdom. Kontingenten växte sig stor, materialiserade sig ur upplösande, likbleka dimslöjor, resultatet av en kall natt. Ett dussin skarpa spjut, svärd, morgonstjärnor och till och med ett stridsgissel blev till ett tjog med dödliga vapen.

Pennan är mäktigare än svärdet, tänkte Melchon. Så, skall jag byta kvicka ord mot spillt blod? Skall jag skvätta bläck på en av riddarna? Skriva ihjäl honom? Spetsa honom på gåspennan? Han suckade. Vemhelst som myntade det uttrycket torde ha suttit på en säker plats, fjärran från skarpt stål i händerna på svingare ute efter att skriva hans sista andetag i blod. Fast vad spelade hans tankar för roll? Bläck och gåspenna låg inlåsta i kistan.

Gudars piss vad törstig han var! Det salta sidfläsk han slängde i sig medan han lade krönikebok och anteckningar i kistan hade inte dämpat hans begär efter vatten, och hettan från när tusen flammor stack Silverhall i brand mångdubblade hans törst.

Sex män och en kvinna befann sig i den glesa talldungens klena skydd medan dimväggen lättade och välslipat, blodsuktande stål nalkades. Sällskapet hade flytt ut ur den kungliga ätten Mondells borg och urhem i den thyliska provinsen Dedorsmark sedan långa sekler, i ett försök att undslippa belägrare och uppror. Greve Quistor Clevence, härföraren, hade belägrat Silverhall under sex svåra veckor; hans härdade trupper intog borgen under den sena vargtimmens djupaste mörker och i gryningens första, skälvande spjut av ljus, så som de nu uppträtt i en nejd fördunklad av dimmors isvita draperi.

Palatskuppen i Lasadha, Thyliens huvudstad, hade skett utan förvarning, just efter den storslagna torneringen där, anordnad för att hölja monark och rike i ära under förhandlingens gång; kung Dedor den fjärde av Thylien och kung Sanedar den förste av Semarien talade om union och konvenansäktenskap för att stärka banden mellan länderna på var sida om Smaragdhavet. Prins Daevo, Dedors näst yngste bror, och prinsessan Celestia, Sanedars kusin på fädernet, trolovades i ett första steg mot än större unionsplaner. Efter torneringen reste det unga paret, ihop med ett ansenligt följe av vänner, vasaller och Mondelltrogna, till Silverhall. Melchon anslöt sig till dem.

Vissa underrättelser hade sipprat in i Mondells huvudsäte vid kusten under belägringen, och exempelvis städerna Falessa och Deram Sar i norr tycktes vara relativt förskonade av det pågående upproret. Än så länge – Melchon förutspådde våldsamma år framöver, inbördeskrig. I så fall det andra thyliska inbördeskriget sedan kejsardömets fall för fyrtiofyra år sedan. Thylien hade varit en gryta vars soppa av missnöje riskerade att koka över vilket år som helst sedan den förra ofreden. Detta missnöje puttrade främst bland adelsmännen, mindre så bland rikets bönder. Det var Melchons generella tolkning, men han umgicks i och för sig sällan med den obildade allmogen.

Män i kungens råd ingick i den skara som utförde kuppen i Lasadha, orsaken till kaoset, belägringen och striderna. Under rådande omständigheter kände få till kuppens egentliga hjärnor eller anstiftare, om det rörde sig om samtliga rådsmedlemmar eller de mest inflytelserika – eller ens hur många rådgivare som förrådde sin monark. Kung Dedor och de få som vågade förbli lojala med ätten Mondell dräptes i ett första skede. Det hade Melchon hört, åtminstone. Folklig oro i riket och stridigheter i socknar och häraden lade en dålig grund för sanningsenliga tidender. Melchon kunde dock sätta alla mynt han hade i kistan på att han visste vem av Thyliens missbelåtna adelsmän som såg den största möjligheten i en ny ordning och det meningsfulla i att sätta ett nytt namn på tronen i Tårarnas sal inne i Vattenpalatset. Och kappvändaren som belägrat och nu översvämmar Silverhall med sin här av köpta hyrsvärd, lojala riddare och tvingad bondemilis är hans bäste vän.

Greve Quistor Clevence, vars vapensköld var en svart svan med utbredda vingar på ett orange fält, ansågs som en av rikets förnämsta svärdsmän och förkämpar i såväl torneringar som regelrätta strider. En fruktad person, hatad av sina fiender, respekterad av kung Dedor. När bestämde han sig för att vända kappan efter vinden? När han förlorade mot Trafford Mallaby i dusten i Lasadha? Semariern hade varit snäppet bättre under deras möte, och segrat. Då tjänade Quistor som en rikets och kungens beskyddare. Nu är han en edsbrytare och Mondellmördare. En gång i tiden upphöjde ironiskt nog ätten Mondell en av Quistor Clevences förfäder, och gav denne en ealdormans, sedermera en greves, status. Detta var tacken. Quistor suktade efter ytterligare makt. Vad är han imorgon? Thyliens kung? Människans begär efter mer utgjorde en källa för outsinlig fascination och hade dryftats mellan aktade filosofer i kungliga hushåll och av berusade tänkare på tavernor genom seklernas gång.

Sir Cossu Venton, den så trogne riddaren med sitt fårade ansikte och hetlevrade temperament, och den bredaxlade, stornäste vakten Chiragh hade stulit sju hästar ur greve Quistors personliga paddock, den mellan förrädarens runda paviljonger ute på fältet nedanför höjden på vilken Silverhall låg. I en kringgående rörelse, för att undvika att stöta på fiender, hade de ridit åt nordväst en kort sträcka och sedan vikt av söderut efter Crestas bro. Tacknämligt nog befann sig lejonparten av grevens trupper uppe vid själva borgen eller bland skökor, tross, tält och trasiga blidor på den erövrade delen av Dedorsmark. Crestas bro låg därmed obevakad.

Efter dungen de nu tog skydd i härskade öppen mark. Gräs, ljung och kala klippor. Ett tjog beväpnade och av stridsiver uppeggade ryttare närmade sig österifrån. Vi är sju, tänkte Melchon. Och jag, en gammal krönikör, är oduglig i strid; prinsessan är … kvinna, därtill obeväpnad. De riddare hon hade med sig, hennes hedersvakt från det semariska hovet, skulle gjort bättre nytta. Men de tillhörde, som så många med dem, de stupades skara. Han skakade på huvudet. Vi har fem krigare i gruppen, och en av dem är sårad. I fjärran tyckte sig Melchon ana bränningar som slog emot land. Rent önsketänkande, för hans hörsel utgjorde ett dåligt skämt i en usel narrs repertoar. I Exigus vik halvannan fjärdingsväg bakom den lilla höjden en bit bort låg en hamn, osynlig för ögat från där han befann sig.

”Mäster skrivare”, sade sir Cossu, som tilltalade honom, men spanade ut mellan tallgrenarna. Med lite tur skulle fienden, skälet till att de höll sig gömda, rida åt fel håll och passera dungen norrut.

”Ja?”

”Lämna den där förbaskade kistan.” Föremålet i fråga låg på marken mellan knotiga rötter, som slingrade sig upp och ner ur jorden likt barkprydda, gråbruna ormar. ”Den sinkar oss.”

”Lämna den och jag skriker efter hjälp”, sade Melchon. Eftersom hans minne sviktade så blev kistan – eller dess innehåll, för att vara exakt – lika viktig som hans eget, ålderstigna liv. Om hans härskare skulle få ur honom en ynka tjänst till, så ämnade han välja den här. Synd bara att han inte kunnat skicka den minsta lilla anteckning medelst bevingat bud. Belägrarnas fel. Olyckliga omständigheter, som att Silverhall hade ont om mat vid belägringens utbrott, föranledde borgens invånare att äta av det som fanns. Som de duvor de inte använde till att skicka meningslösa bud efter förstärkning med. En duva hade räckt för mig, men den nekades jag. Så nu får jag bevara min nyvunna kunskap bäst jag kan, undan fiendens klor. Information min härskare har betalat mig för att förse honom med.

”Flera hederliga män har mött den svarta nåden för din skull, mäster skrivare”, sade riddaren med en stor dos förakt i rösten, medan han satt upp på sin häst. ”Rohn, som klättrade ut ur ditt torn med den på axeln. Treyvon, medan han försvarade vår reträtt genom pergolan till Lamiyahs brunn och flykttunneln. Harnol Longiar. Jagoh. Virgil, seneskalken, och Virgil, pagen, Gamle Örnögas sonson.” Sir Cossu vände blicken mot Melchon. ”Såg du hur pilarna genomborrade Jagoh, skrivare? Medan han räddade din kära kista.”

”Det är upp till gudarna att straffa mig”, sade Melchon från hästryggen och kände ett styng av skuld. Han betraktade Rohn, den unge tjänaren, och Jagoh, den trevlige vakten, som det närmaste vänner en åldrad spion som han kunde ha. Cossu Venton hyste en mäkta imponerande fromhet i sin själ, så Melchon hoppades att reflexionen kunde få den väderbitne riddaren att ägna sig åt nuet och fienden som envist styrde sina steg rakt mot dem. Så, vem ska jag våga be som kan lyfta upp kistan till mig? Knappast dig, Cossu.

Riddaren fräste. ”Din dom blir inte nådig.” Han ryckte irriterad i ridhästens man. Djuret frustade.

”Sch”, manade den semariska prinsessan, Celestia Teraphen. ”De kanske hör oss.” Fienden dundrade fram ur den alltmer lättnande dimman och skulle aldrig i livet ha kunnat höra dem. Däremot se dem, nu när solen slungade strålande spjut genom diset. En reflektion på en blankputsad hjälm skulle räcka för att röja deras gömställe.

Steg hördes bakom dem, och ett knastrande av barr, kottar och kvistar. ”Jag tar den på min kuse”, sade Chiragh och löste dispyten. Han satt upp på sitt riddjur, med kistan framför sig.

Alla satt till häst när sir Cossu vände sig till kvinnan i följet, efter att först ha pekat mot fienden, som ändrade riktning. ”Ni ser det jag ser”, sade han. ”De rider norrut. Vi är snart i säkerhet på skeppet. Håll ut lite till, Ers Kungliga Höghet.”

”Ja, sir.” Prinsessan flackade med blicken. ”Min älskade prins. Varför kommer han inte? Han borde ha nått ikapp oss nu, tycker ni inte det?”

”Han kommer, var så säker”, sade sir Noreus Odden, följets andra riddare, lätt sårad med en röd strimma över bröstet.

”Han är en Mondell, en modig koryfé, och kan ta vara på sig”, försäkrade Melchon. Om han klarar sig är han i sanning Drakherrens ättling.

Prinsessan satt på hästryggen och viftade bort Melchon med det förakt hon hade visat för honom ända sedan de först möttes. Ni är arrogant, dryg, egocentrisk. Kort sagt, en bortskämd prinsessa från riket väster om Smaragdhavet. Som kusin till Semariens regerande kung, Sanedar den förste, därtill uppbackad av ätten Teraphens långvariga fred i grannlandet, förblindades hon av en uppblåst tro på sin egen betydelse i det stora sammanhanget. Melchon visste att hon, bland maktens män, betraktades som en obetydlig pjäs i det kungarnas spel vilket syftade till att föra Thylien och Semarien närmare varandra. Det spel min härskare tycker så illa om. Prins Daevo såg i samma kvinna en skönhet utöver det vanliga – vilket Melchon villigt höll med om – och en jungfru värdig hans höviska kärlek. Celestia och Daevo, båda förälskade och unga. Båda blinda och naiva, så som män och kvinnor runt de tjugo har en tendens att vara. Det tror att det är odödliga, att de äger världen. Inget ont kan hända mig, tänker de. Så fel de har, tio gånger av tio.

Fem av de sju red iväg mot dungens utkant. Melchon smackade åt sin fux att gå, men Cossu greppade tag i dess grimma, höll in djuret och lutade sig närmare honom. Riddaren viskade ord ämnade endast för hans öron: ”Om Chiragh stupar på grund av din förbaskade kista kan du skrika på hjälp bäst du vill. Är det uppfattat?” Utan att invänta svar skrittade han upp i täten. ”Låt oss rida till det fördömda skeppet. Till kaptenen och sir Pinnegus. De lär undra var vi är.”

I kistan låg boken och det ofullständiga brevet, ett brev mer att betrakta som stödanteckningar för Melchons insomnande minne, vilket tycktes svika honom oftare för var dag som passerade. Stödanteckningarna om den färska nyheten, om namn och släktskap, skulle han föra in i boken vid ett senare tillfälle. Det kändes lite olägligt just nu, ute på öppen mark och allt. Hans minne fallerade så ofta – vadhelst hans skrumpnande intellekt vägrade komma ihåg tvingades han plita ner på papper. Det var långt bättre den eftermiddag jag svor min härskare trohet och lydnad. Vi var båda unga då. Eller yngre i mitt fall. Mängden papperslappar han spred överallt vittnade om det. Han hade darrhänt skrivit brevet bakom sitt torns reglade dörr, ett vittnesbörd om hans senaste upplevelser.

Informativa anteckningar i all ära, men den verkliga upptäckt han gjort av en slump stod att läsa i böcker. Melchon förbannade sig själv för att han varit så blind, så dum och så långsam. Ledtrådar och svar hade funnits i Silverhalls bibliotek under alla dessa år, inte i Vattenpalatset i Lasadha där han kände till samtliga texters och volymers innehåll. Drakherrens skildring – varför förstod jag inte kopplingen? Jag borde ha fattat varför Dardos kom att få tillnamnet Drakherren, klandrade Melchon sig själv. En ödesmättad lapsus från hans sida. En som kunde rättas till så fort hans härskare fick reda på ätten Mondells relation till den gulögda. Han måste få veta. Jag borde ha insett betydelsen av Dardos storhet gentemot henne och det löfte han ska ha fått.

Med sammanhanget klart för sig hade Melchon först tänkt smuggla ut Drakherrens redogörelse från andra drakkrigets tidevarv från Silverhalls bibliotek och gömma den texten i sin kammare, för att senare smyga med sig ättens tjocka krönikelunta; två tunga bevis att läggas till tyngden av hans egna ord, de han tänkte nedteckna och sända till sin härskare då han satt trygg på skeppet – eller landsteg på trygg mark igen. Denne behövde veta vad som pågick innanför borgens murar.

Sedan kung Dedor förråddes och dräptes i Lasadha hade Melchon dock tvingats föra in nya uppgifter i krönikan, och därmed fått en utmärkt ursäkt att föra den med sig till sin kammare. Omständigheterna hade varit på hans sida vad gällde krönikan, mindre så rörande Drakherrens berättelse; den och hela biblioteket hade fattat eld sedan belägrarnas kastmaskiner slungat en alkemists våta dröm över murarna: lerbehållare vars hemliga innehåll fattade eld vid kraschen mot ett torn, eller ett biblioteks vägg.

Men, slog det honom, utplånas Drakherrens barn rinner löftet han fick ut i sanden, upplöst. Vilka i den anrika kungaätten som levde eller som tillhörde de fallna saknade Melchon kännedom om, men något av den salige kung Gharon den andres många barn kunde mycket väl ha överlevt och flytt. Något av dem kunde kräva att löftet infriades, om de någonsin hade hört talas om det. De skulle definitivt ha stor nytta av den gulögda dessa dagar, tänkte Melchon, som visste mycket väl varför hon inte kom till deras undsättning.

Ekot av fiendehästars hovar avtog, en ljuv smekning emot Melchons kind. Dis lätt som flor skingrades i vinden, endast markdimman i en sänka låg ännu bomullstät. Det kändes som om de skulle klara sig, trots umbäranden, död och riskabel ritt. Väl på den väntande Havskatten skulle han slappna av och dricka sig otörstig på vatten. Senare, ute på havet, ämnade han sitta för sig själv och skriva, om det inte gungade överdrivet mycket. Han blev lätt sjösjuk, ett arv från fadern, som givit honom mången förmaning om allt mellan himmel och jord. ”Håll dig på land, pojk. Inomhus”, hade denne sagt, en promiskuös gudsman med avlagda löften om celibat och kyskhet som heligaste principer. ”Världen är farlig, böcker är bra.” Undrar just om min bana som krönikör stakades ut då? Så när blev jag då kunskapare?

Hans fux tog ett stumt steg. Melchon skumpade upp och ner på hästryggen och slog i sin sällan nyttjade fjäderpenna mellan benen; klockspelet dunsade hårt i en kota på djurets ryggrad. Det flimrade för hans ögon och han förbannade sir Cossu och Chiragh för att de struntade i att stjäla sadlar när de ändå höll på; tur då att en lycklig stjärna hade försett hästarna med grimma, åtminstone. Illamåendet kom samtidigt som den kväljande smärtan och han svalde en sur uppstötning. Rida. Jag hatar att rida. Som lekmannahippolog kunde han i sanning det mesta om hästar och den ädla ridkonsten – i teorin, genom böckers försorg. I det praktiska, på hästryggen, erkände han sina oöverstigliga brister. Texter förblev hans fält; flykt och hets och hästar på öppen mark utgjorde inslag i hans värsta mardrömmar.

Deras situation förvärrades strax. De hade inte alls blivit av med fienderna, som blott delat upp sig i två grupper, en större, en mindre. Den mindre, som hade gömt sig i den dimtäckta sänkan, stormade fram mot dem i sporrsträck. Beridna bågskyttar och soldater anförda av fyra riddare. ”Vi har fått sällskap!” sade sir Noreus, vars ätt varit trogen Mondell ända sedan Dedor den förste blev kung. En bra, kunnig man, med en böjelse för det uppenbara. ”De knappar in på oss. Rid! Rid för allt vad tygen håller.”

Förbaskat! I egenskap av ätten Mondells krönikör hade Melchon ansvaret för att nedteckna sådana här händelser, efteråt. Inte uppleva dem i egen hög person. Och som spion åt sin sanne herre och härskare skulle han hålla sig i bakgrunden likt en grå eminens. Verka utan att synas. Nu syntes han, en hare jagad av rävar, och kroppen värkte.

De flyende rundade den lilla höjden som skymde sikten mot hamnen och de få hus som låg där. Melchon klamrade sig fast på sin stingsliga häst efter bästa förmåga, men höll på att glida av. Roggan red upp jämsides och stöttade honom tills han återfick balansen. Melchon tackade.

”Rid, för tusan!” gormade sir Cossu i täten.

Vi är ett jagat byte. Men vem vinner? Jägarna eller de jagade? Melchons smärtande rygg, krampande lår och beniga arsle tålde snart inte mer, hans armar och händer stumnade. Han klamrade sig fast i den stulna ridhästens man och grimma med plågade fingrar. Hans ben kändes stela, studsade fåfängt mot fuxens flanker likt en spratteldockas lemmar. Det stackars djuret löpte så fort det kunde, med eller utan hans benägna hjälp. Svett låg som en glänsande hinna på hästens hals, och skum löddrade runt dess mule. Snart sprängde han sin snabbhovade räddare. Om han nu blir min räddare? Melchon kastade en blick över axeln och tappade andan. Så nära.

Vimplar och baner antog bekanta färger och silhuetter, vapensköldarna på de närmaste ryttarnas bröst likaså. Greve Quistor Clevences trefaldigt fördömda husriddare bar antingen tunnhjälmar eller bascineter med nedfällda visir, men Melchon, lärd inom heraldik och skicklig på blasonering, hade mött dem i Vattenpalatset i huvudstaden eller i det magnifika Silverhall, här på Dedorsmark: sir Shandor, som följde med sin herre och hans kung så sent som under vårjakten, draperad i sitt blåvitrandiga mönster; sir Kabekas som tilldelats riddarslaget av kung Dedor och valt en fisktärna och halvmåne som sitt signum; sir Alyk, yngre bror till kaptenen för palatsvakterna, vars vapenrock och sköld pryddes av en frustande, röd uroxe; och sir Tramar, en av Thyliens hjältar, påtänkt för en plats i kungens råd och därmed, i den meningen, sin svurne herres jämlike. Sir Tramar Basterons gröna hjälm kröntes av en gyllene basilisk med utbredda vingar, och skölden fästad med läderremmar vid hans vänsterarm bar samma insignier och färger.

Kappvändare allihop. Illa för ätten Mondell, men passande min härskare som hand i handske. Kaos passar honom bäst.

De red i bredd, tippade sina lansar, siktade mot ett gemensamt mål: Melchon – eller följet i stort? Han svalde hårt och borrade in hälarna i hästen, som flämtade tungt. Tyngre än för blott en fjärdingsväg sedan.

Med solen i ryggen anföll upprorets soldater dem, inriktade på att radera ut den kungliga ätten och dess hushåll. En pil fångade sir Noreus Odden i halsen; brynjan skyddade föga. Den gamle riddaren, som skrattade så ofta och så gärna, gurglade till och sjönk ihop. Hans överkropp svajade och föll över hästens huvud. Skrattar bäst som skrattar sist, min vän. De hade delat många berättelser och stop öl, de två, och Melchon kallade honom gärna vän, även om deras vänskap bar en rusets slöja. Belästa riddare fanns det i princip lika få av som skvadrar, tavarer eller ljusalfer, men han hade varit ett undantag, sir Noreus. Melchon förlät honom för hans benägenhet att påpeka det uppenbara.

Svettdroppar – eller blodstänk från Noreus? – fastnade i Melchons ögonfransar. Han skakade bort dem. Framför honom låg hamnen, i princip en träbrygga i en skyddad djup vik, och skeppet som låg förtöjt. Hissade vita segel, med besättningsmännen redo. Svartmålad låg Havskatten där och väntade på honom.

Deras motståndare knappade in på dem, de lät så mycket närmare. Aln för aln, galoppsprång för galoppsprång. Han och Roggan red sist. Helst ville han titta bakåt. Om han så gjorde föll han av och dukade under. Skeppet växte sig större, men ljudet från den anstormande fienden växte sig högre. Jagande hästar med den svarta nåden på sina ryggar, klapprande hovar hamrade in skräck i hans öron, susande pilar spelade blodiga sånger. Men hans hjärta och andetag överröstade alla ljud, bultade och flämtade fram hot om hans nära förestående död. ”Håll dig inne, pojk”, hade hans far sagt. Efter det här skulle han aldrig vistas utomhus igen.

Melchon urskiljde färgerna på matrosernas kläder nu. Havssalt, fångat och buret av luften, fastnade på hans tunga. Dess smak gjorde honom löjligt törstig, men det stod han ut med. Inte långt kvar till skeppet nu. Snart framme vid räddning och förfriskning.

Cossu Venton och prinsessan hade redan nått bryggan och satt av sina hästar. De sprang mot landgången. Mer eller mindre befarna jungmän lossade på förtöjningarna i aktern. En man i hatt stod på däck och avlossade ett armborst. Lodet svischade förbi Melchon, som red mellan två uppochnedvända jollar med stora hål i sina bottnar. Hans utmattade ridhäst hoppade precis över trasiga hummertinor, slitna ryssjor och hoptrasslade fiskegarn som låg slarvigt slängda på marken. Han passerade en nedbrunnen stuga och tre förkolnade kroppar, människor förvridna till demonlik oigenkännlighet. Endast träbryggan och skeppet tycktes intakta.

Sir Cossu såg till att prinsessan kom ombord, men gick aldrig upp på landgången. Riddaren stod kvar på bryggan i väntan på de sina. En äldre matros tog emot prinsessan på däck. Hon kastade sig om hans hals av tacksamhet. Under vilka andra omständigheter som helst hade det varit en märklig syn, men Melchon lovade sig själv att krama om varenda besättningsman när Havskatten seglade i säkerhet, ute på Smaragdhavets blågröna vatten.

Vasak och Chiragh red ut på bryggan och kastade sig av hästryggarna. Chiragh slängde upp kistan på axeln och närmade sig landgången. Ingen brydde sig om vart de slutkörda hästarna tog vägen.

Pilar visslade genom luften. Melchons häst tog ett snedsteg och brakade in i Roggans. Den gamle krönikören föll tungt, men utan stigbyglar att trassla in sig i slängdes han iväg och slapp få benen mosade under hundratals skålpund med hästkött. Han rullade en god bit. Slog sig fördärvad bland brutna åror och trasiga fiskeredskap. Skrek när ett finger gick av. Men skrivhanden är oskadd, och jag är vid liv. Vilket man inte kunde anse om vakten och hans häst. Roggans skalle låg krossad mot en sten och riddjurets huvud hängde spetsat på en vass gärdsgårdsstör. Melchons fux skriade där den låg, halvt om halvt under den lealösa bakkroppen på Roggans ridhäst. Frambenen stack ut i en onaturlig vinkel under fuxen, och blod strömmade från dess darrande, skummande mun.

Hjältemodig som få sprang vakten Chiragh till Melchons undsättning. Samtidigt såg han ett annat välkommet ansikte närma sig norrifrån med ett litet följe; prins Daevo hade överlevt. Bakom honom stormade dock ett dussin fientliga riddare fram, ledda av en hjälmlös ryttare på en enorm svart destrier med glänsande orange schabrak på vilken ätten Clevences mörka svan böljade.

Chiragh nådde Melchon när plötsliga, oväntade stormvindar från vattnet svepte in över land. Hearas, stormgudinnan, vaknade med ett fruktansvärt humör, vilket drabbade den anstormande fienden, men tycktes skona prinsen och hans mannar – och vakten och honom. Den svettige vakten grabbade tag i Melchon. Släpade iväg honom. Runt dem blåste en förbryllande frånlandsvind, perfekt för flykt och segling. Som om de vandrade i stormens öga, mitt i en overklig stillhet. Detta lugn stördes av de omgivande stormvindarnas oväsen, så Melchon vred på sin styva nacke. Han skrattade till av förvåning inför åsynen; skriande hästar skyggade i virvlande vindar, panikslagna ryttare kastades ur sina sadlar. Med en obändig vilja tilltog stormen i styrka och svepte med sig lösa föremål: nät, husfragment och vrakdelar, löv, kvistar och bråte. Ryttare och stridshästar – om den samlingen bestod av samtliga eller enbart de olycksaliga som misslyckats med att ta skydd kunde han inte se – tvingades inåt land, bort från skeppet. Bort från hans räddning. Tacksam över vaktens insats greppade han hårt om Chiraghs axel. Ett par steg till.

”Nej!” Det som inte fick hända inträffade framför Melchons två arma ögon. ”Kistan.” Idioten till vakt, med en krigares simpla mentala kapacitet, hade lämnat kvar kistan på bryggan.

”Glöm kistan!” Vrålet kom från den hattbeklädde mannen på däck: kaptenen. ”Låt oss lämna detta gudsförgätna land i ett stycke. Sir Pinnegus och jag har väntat på er hela dagvakten och den är snart till ända. Raska på! Prinsen är snart ifatt dig.”

”Nej”, sade Melchon, och lösgjorde sig från vakten. Jag måste få med mig kistan. Min härskare behöver få ta del av dess innehåll, och mitt minne behöver dess stöd och jag dess mynt.  ”Gå ombord, Chiragh. Jag kommer strax.”

Medan vakten klev ombord gick han själv efter kistan, som låg intill landgången. Han behövde bara lyfta den … Oj, kära nån så tung … och släpa den med sig. Hans trötta ben vacklade på den ostadiga landgången, som svajade oroväckande under hans ömma fötter.

Sir Cossu sträckte sig efter kistan och greppade den, till Melchons lättnad. Den var verkligen tung. Dränerad på all ork i sina möra gamla armar, med en kropp tömd på styrka, stapplade han vidare. Han log ett växande flin. Säker. Jag är säker. Inom kort kunde han släcka törsten. Först i vatten, senare i vin.

Riddarens anlete förvreds till en empatisk grimas. ”Nej. Gamle mäster.”

”Vafalls?” Så kände Melchon smärtan komma krypande, klor av eld, dolkar av förblindande hetta. Den strålade ut från ryggraden mellan skulderbladen, ner över ländrygg och ben, upp längs nacken ut mot tinningarna. Hans leende falnade, han grinade illa. Häftiga andetag, brännande lungor, bultande hjärta. Han stapplade, upplevde allt som i en långsam plågodröm. Cossu Ventons utsträckta hand gled längre och längre ifrån honom. Prinsessan satte handen för munnen och den äldre matrosen intill henne, en man med feminina drag, såg trött och svettig ut. Allt snurrade; seglen dök upp i Melchons blickfång, och himlen och bryggan. Havskattens reling, skrov och landgångens undersida.

”Neeeeeeeeeeeej!” Prinsessans skri, hennes högfärdiga, omisskännliga röst, genomborrade omgivningen, särskilt så bland härdade mäns rop. Att hon ville mig så väl. Missbedömde jag henne så?

Allt blev vått och grumligt, fladdrande och otydligt. Vattnet. Han låg i vattnet, som färgades rött och rosa; paniken växte när gudarna förvägrade hans lungor livets luft. Finge han välja en sak i världen som han ogillade mer än ridning, kände han sig manad att välja simning. För en torr boklärd räckte det att tvätta sig med lätt fuktade linnehanddukar en gång var fjortonde dag för att bli ren och fräsch som en nyponros – samt ett hett bad i ett kar varannan månad, eller så. Med näsan i böcker under hela uppväxten fanns det föga tid, eller lust, för honom att lära sig simma. Därtill kände han en sådan utmattning nu att han, ifall han mot alla odds lärt sig simma som liten, aldrig hade orkat sträva mot ytan.

Melchon sökte mellan skulderbladen med sin skrivhand, fumlande fingrar nuddade trä. Ett pilskaft. Varför måste de alltid ha bågar? Ynkryggar. En välriktad bodkinpil skjuten från femtio stegs håll kunde tränga igenom en dubbel ringbrynja och ett lagers vaddering och glida ytterligare tre-fyra tum in i kroppen – på en muskulös soldat. Det hade Melchon både läst och sett på nära håll, i belägringens Silverhall. I brist på ringbrynjehauberk och sköld bär jag lite ylle och linne utanpå min pergamenttunna leverfläckshud som rustning. Som om det kunde skydda ett svagt hjärta i den här torra gamla säcken med skrumpna organ och sköra ben. Han skrattade till, fick kallsupar och kiknade. Fördömda kista – det är ditt fel. Och förbaskat vare mina böcker, som lärt mig mycket om det mesta, men uppenbarligen för lite.

Genom vattenytan såg han himlen. Hans tunga kropp sjönk djupare och djupare, bort från räddning och liv men närmare döden, den svarta nåden. Något som liknade runda former, förvrängda ansikten, dök upp vid relingen. Inga händer sträcktes längre ut för att hjälpa honom, en drunknande relik till krönikör. Eller jo, en … Nej, flytande tång som såg ut som en hand. Ritten till skeppet råkade bli det sista hans ålderstigna kropp mäktade med. Till och med hans sinnen svek honom, nu när han obönhörligen dalade som ett sänke mot vikens botten.

Alltjämt törstig tog han in vatten, men då slutet kom fick han mer av den varan till skänks än han önskade.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s