Mörk jord, av Belinda Bauer

Mörk jord, av Belinda Bauer (2011)
Mörk jord, av Belinda Bauer (2011).

Mörk jord, av Belinda Bauer, 2011 (Modernista. Originaltitel: Blacklands. Översättning: Ulla Danielsson)

Citat

Och det betydde att han – i stället för att slå till Avery med spaden och springa för livet – log han mot honom.

– ur Belinda Bauers Mörk jord (översättning av Ulla Danielsson)

Brittiska Belinda Bauers romandebut Mörk jord, Blacklands på originalspråket engelska, vann henne 2010 års The Gold Dagger, ett av kriminallitteraturens tyngre priser. I Sverige nominerade Svenska Deckarakademin Mörk jord till årets bästa till svenska översatta kriminalroman.

Med andra ord, hyllningar och goda recensioner har haglat över Bauer och hennes bok.

Nu var det mycket länge sedan jag läste en deckare eller kriminalroman. Det närmaste jag kan komma på i närtid är Karin Alfredssons Kvinnorna på 10:e våningen (2008) eller Dödens mästarinna (2007), av Ariana Franklin. Dessa båda var bättre än Mörk jord, kan jag avslöja redan nu.

I berättelsens epicentrum står i första hand tolvårige Steven Lamb, som med ett ensamt barns kreativitet försöker hela och ena sin trasiga familj. Detta genom att till varje pris försöka gräva upp liket av sin morbror, som arton år tidigare bara försvann. Han försvann när han var i samma ålder som Steven och tros ha fallit offer för barnamördaren Arnold Avery.

Det är när Steven får för sig att ta kontakt med Arnold som den psykologiska delen av denna kriminalroman tar sin början.

Jag skriver att Steven är ensam. Det är han, trots att han har en lillebror, Davey, en mor och en mormor. Och, stundom, farbröder, det vill säga män som har mer eller mindre tillfälliga förbindelser med hans mor.

Familjen är fattig och bor i en småstad i England. Steven är en oansenlig pojke som inte för väsen av sig i skolan eller är någon särskild. Han har en kompis, den lite större Lewis, som han gärna leker med, men som han glider ifrån mer och mer allt eftersom tanken på att hitta den ute på heden nedgrävda kroppen av morbrodern slår rot – och blir till en tolvårings besatthet.

Steven tror och hoppas att han, om han finner kroppen och får till ett slags avslut, kan hela familjen, göra mormor glad och mor lyckligare – och rentav mer intresserad av honom. För hans mor favoriserar minstingen, Davey.

Porträttet av unge Steven är faktiskt riktigt bra. Hans känslor känns äkta, hans naiva resonemang kring hur han kan finna kroppen beskrivs bra, hans än naivare idé att ta kontakt med barnamördaren Arnold Avery får en att vilja väcka Stevens mor ur hennes egotrippade, zombieliknande tillstånd av självömkan och få henne att bry sig en smula.

För det är en trasig familj vi får ta del av, en söndertrasad av sorgen efter moderns misslyckade förhållanden, en frånvarande far och en förlorad men aldrig funnen morbror.

Jag kan emellertid tycka att det går till överdrift från moderns sida när hon vid ett tillfälle misshandlar Steven, men som tur är läser jag vidare.

För vid just det tillfället tänkte jag ärligt talat att om det här var den bästa brittiska – och kanske en av världens bästa – kriminalromanen under 2010, därtill unisont hyllad i Sverige 2011, då är kriminalgenren synnerligen överflödig.

Men av någon anledning kändes det bättre igen några kapitel senare, och avslutningen blev ganska så rafflande, trots allt, om än lite förutsägbar.

Porträttet av Arnold Avery då? Serie-/barnamördaren som lille Steven kontaktar. Jo, han porträtteras som känslomässigt kallsinnig till vad andra känner, men med några egna känslosvall vid specifika tankar kring barn och sätt att döda dem.

Berättelsen är på det stora hela kronologiskt berättad, med vissa tillbakablickar. Språkligt sett är det inget att orda om. Ett enkelt språk, där läsaren får växla mellan olika karaktärers perspektiv och, vid några enstaka tillfällen och inskjutna meningar, den övergripande berättarens (när denne talar om ögonfärg eller beskriver framtid eller personer en given karaktär aldrig mött etcetera).

Vad gäller den konkreta översättningen så vet jag inte huruvida översättaren Ulla Danielsson har haft för kort tid på sig, varit slarvig eller inte hunnit läsa korrektur – eller om originalet var fullt av småfel – men ibland har det smugit sig in konstigheter, stavfel och underligheter. Citatet högst upp är ett utmärkt exempel på detta. Färgglade kapslar nämns, och: Nu måste gräs, ärttörne och ljung ha kommit tillbaka, täckt den blottade jorden och läkt de gapande såren både hos de små familjer och hos resten av landet. Att sedan författaren låter Arnold Avery upprepa samma resonemang flera gånger på ett ytterst onödigt sätt är förstås inget en översättare kan göra något åt. Det måste ju liksom översättas ändå.

En annan detalj jag stör mig på, och det gäller i fler romaner än Mörk jord, är när författaren beskriver vad som händer i början av ett kapitel och sedan ägnar resten av kapitlet åt en tillbakablick som leder fram till det ögonblicket kapitlets början just har avslöjat. Det är skitjobbigt – varför gör författare så? Är det stilistiskt snyggt, tycker de? Uppmanar redaktörer dem att göra så?
Jag fattar det inte! Lägg av med det, genast, är min blygsamma åsikt.

Men som sagt, nu var det länge sedan jag på allvar läste deckare och kriminalromaner på allvar, utöver mina ovan nämnda undantag. Jag känner att jag behöver något mer … tja, utmanande, men däremot tror jag att många tilltalas av den här relativt enkla och raka historien, med två huvudkaraktärer och en berättelse ur deras två perspektiv, med ytterligare birollsinnehavares tankar som korta bidrag. Själva kriminaldramat är egentligen ganska ytligt, medan dramat i Stevens familj är något djupare. Och det är det som jag bär med mig när jag slår igen boken, inte huvuddramat mellan Steven Lamb och Arnold Avery.

En godkänd debut, men jag tror att Belinda Bauers bästa bok ännu inte är skriven.

Betyg: 4 äpplen + 5 päron*

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

Belinda Bauer har skrivit följande böcker: Mörk jord (Blacklands, 2010), 2011; Darkside (2011), som kommer ut i svensk översättning 2012, med namnet Skuggsida.

Advertisements

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s