Kapitel ett ur Fred så gyllene

Här följer kapitel ett i första delen av en serie med namnet Fred så gyllene – del ett. (Prologen, kapitel ett och novellen Lansars pris, som utspelar sig i samma värld, går även att hitta som länkar om ni går in på En saga om sorgfliken i menyn ovan.)

Kapitel ett

Kungstorget i Galenda, Semarien

En jägare ute efter att stilla sin hunger. Bytet den jagade fanns där, inom räckhåll, under ytan den gick på. Blod. Det sökte, och fann ett lämpligt märke att sätta in stöten på. Med en lätt stöt gick den till attack. Den förde in sin långa snabel i hennes hud. Blod lämnade hennes underarm, fyllde monstret. Dess kropp ändrade nyans från genomskinlig till klarröd och svällde ju mer vätska det sög i sig.

SMACK! Jeminas handflata på Tennaras handled krossade monstrets drömmar – och liv. ”Ha! Där fick den. Jemina den goda besegrar den onda blodsugaren. Striden är över och vi kan andas ut.” Lillasystern fastställde sin triumf med ett segerflin.

Av myggan återstod en tillplattad hög i en röd fläck.

De två systrarna – eller egentligen halvsystrar; de hade samma mor, olika fäder – stod i skuggan under ett smärtingtak som spände över ett stånd fullt med vackra tyger. Myggor surrade under taket och flög hit och dit i ryckiga, oregelbundna banor, som om de hade så mycket blod att samla bland de människor som stod under dem att de inte lyckades bestämma sig för vems kropp de skulle börja suga rött ur först.

Utanför skuggan sken solen från en kornblå sommarhimmel. Intensiva solstrålar lyste på folk och enstaka rid- eller dragdjur och duvor på torget. Ett fluffigt vitt moln seglade i godan ro högt ovanför Tennaras huvud. Nere mellan stånden stod vinden stilla, inte den minsta bris gav svalka, så att vandra under ståndens tak för att få skugga i hettan kändes klokt. Synd bara att det strosade omkring fler personer där som tänkte likadant.

Tennara led av den enorma trängseln på Kungstorget. Hon hade hört att den semariska huvudstaden Galendas invånarantal översteg etthundra tusen – en siffra så hög att hon fann den ofattbar. Stämde det så traskade över hälften av stadsborna runt henne nu, kändes det som. Sterronfaers torg bleknade i en jämförelse; hon fann dem små och öde. Fast Sterronfaer, som stad betraktad, hyste långt färre invånare, cirka sex tusen. Det gillade Tennara. Smått och folktomt passade henne. Fast Galendas torg hade sina fördelar – det fanns mer att uppleva där. En gång hade hon sett gycklare göra volter på Kungstorget och jonglörer på styltor jonglera med brinnande facklor på Korstorget. Nackdelen upplevde hon som given – bristen på manöverutrymme.

Hon hatade att behöva ursäkta sig fram eller bli knuffad och armbågad av ohövligt folk. Svett som trängde fram genom huden fick det att klia bakom öronen. Varm, trött och törstig önskade Tennara att hon befann sig på en av kullarna i fårhagen. Där hade hon säkert legat och latat sig, med ett grässtrå i munnen, ett sovande lamm att kela med och en hel himmel att studera. Molnet högt ovan torget svävade fram omedvetet om hennes drömmar, så hon bytte blickfång till den krossade myggan på sin handled. Tänk den som kunde flyga. Men hon fick vackert tåla att hon följt med till torgmarknaderna i Galenda; de hade åkt till huvudstaden för hennes skull.

Tennara sprätte bort myggresterna med pekfingret, synade blodpricken och torkade handleden ren och torr. Den röda färgen påminde henne annars om fläcken hon upptäckte på lakanet i förra veckan. Fast egentligen var det Jemina som fann den. De låg skaföttes och när lillasyster, först vaken, ryckte undan täcke och filtar för att väcka henne hade hon blivit mållös och storögd.

”Vad är det om?” hade Tennara frågat. Jemina hade pekat mot blodfläcken, stor som ett kopparmynt men långt rödare. Ett ordstäv sade att en kvinnas blödning sällan blev större än en tesked för en välbeställd dam, eller en spottloska hos en förkyld bondpiga.

Deras mor, Emara, fick förklara flera gånger för Jemina att det hände alla kvinnor efter en viss ålder. ”Din syster har fått sin första månadsblödning”, försökte hon. ”Hon är kvinna nu.”

Således var blodet på lakanet själva motivet till att de givit sig av till huvudstaden i all hast, mitt i sommaren, i stekande sol. Normalt sett for de bara till Galenda vid ett tillfälle per år. Vanligast var att de for på hösten, till den stora höstmarknaden. Vissa år avgjorde Rodan eller byrådet att de skulle fara på våren, men de reste aldrig iväg när hömånad värmde som mest. Som nu.

Vit lärft utgjorde resans mål och måste och de futtiga, vita tygsjok de hade i kistan hemmavid räckte inte på långa vägar till att sy en kjortel av. Hennes mor svor en osande ed när hon uppdagade hur lite tyg hon hade kvar. Emara visste förstås att Tennaras första blödning skulle komma när som helst, men trodde att hon i lugn och ro kunde sy en kjortel i god tid före en stundande blomfest. Kjorteln Tennara skulle bära på festen var tvungen att vara vit, prydd med röda blommor. Blomfesten hölls för den unga flicka som fått sin första blödning och markerade hennes övergång från barn till vuxen. Som vuxen blev hon föremål för mäns ökande intresse.

En flicka som tog klivet in i kvinnans värld i lövmånad – eller blomstermånad, som årets femte månad passande nog kallades i södra Semarien – förutspåddes ett långt och lyckligt äktenskap, särskilt om blomfesten hann hållas under samma månad. Tennaras blodfläck på lakanet kom i förra veckan, i början av hömånad, men för hennes del spelade tidpunkten för dess ankomst liten roll. Hon var den hon var ändå.

Mellan födelsen och frånfället markerade blomfesten flickans symboliska död. Denna död gav upphov till födseln av kvinnan – Modern – hon som kunde börja föda barn och sluta cirkeln. Efter högtidens stök och besvär kunde hon gifta sig.

Sådan vikt fäste folk vid festen i Tennaras värld, åtminstone. En sagoberättare, en ir vid namn Dhoss, som besökte Tallaby när hon var liten, berättade att blomfesten som sedvänja huvudsakligen tillhörde bondebefolkningen, en utraderad ur högadelns minne. Varianter av den viktiga högtiden fortlevde bland bönderna i fler riken i norra Elatara, hade han förklarat. Hur en flickas övergång till livet som kvinna firades bland det fina folket kom hon inte ihåg om han beskrev för henne eller inte. Hon mindes det mesta, sagor och vadhelst han berättade, men inte allt.

Om en vecka får jag gifta mig. Om en vecka får jag giftas bort, så länge jag godkänner min blivande make – och han mig. Fast inget giftermål utan en blomfest först. Giftasvuxen; hon kunde knappt begripa det. Hon som aldrig tänkte gifta sig. Eller som åtminstone ville skjuta upp det där med man och barn så länge hon kunde. Fast i realiteten hyste hon inga förhoppningar om att bli bortgift ändå. Som pojkflicka med långt svart hår och ett fult födelsemärke på kroppens baksida torde hon skrämma slag på vem som helst. Undrar om det kommer någon alls på blomfesten? Kyme kommer, men honom tänker jag verkligen inte gifta mig med. Nåja, jag får nöja mig med att fira min årsdag samma dag. Femton år. Jag är snart femton år, redan. Livet susar förbi i en väldans fart. Så barn, det kunde hon tänka sig att förbli ett tag till. Hon började nästan skratta när hon såg framför sig hur hon och Kyme levde tillsammans som gamla, med barn och barnbarn rännande runt sig. Inte för att hon gillade Kyme. Tvärtom. Han var en vidrig, äcklig pojke, som spottade och glodde och hade sig.

”Tennara.” Emara kallade på sin dotter.

Tennara väcktes ur sitt dagdrömmeri och såg sig runt tills hon fann sin moders ansikte bland tygförsäljare, stadsbor och kunder på Kungstorget i Galenda. ”Ja?”

”Se efter Jemina, är du snäll. Jag går över till ståndet där borta”, sade hon och pekade.

”Ja, mor”, svarade Tennara och fingrade lite på sitt smycke – en svart kristall innesluten i en silverklo – som hon bar runt halsen. Hon hade haft smycket sedan hon föddes. Kristallen kändes len mot hennes fingrar. Jemina, var är du? undrade hon och stoppade smycket innanför klädnaden. Hon snurrade runt och spanade efter sin yngre syster. Jemina, ett yrväder, aldrig stilla. Vild hemma, vildare i Sterronfaer, vildast i Galenda. Men hur svårt kunde det vara att finna sin syster bland hundratals människor i marknadsståndens myller och liv på ett enormt torg?

Det glesnade med folk ju närmare torgets mitt hon tog sig, för stånden stod mestadels placerade i rader längs Kungstorgets ytterkanter, så Tennara började med att leta bland folket i dess centrala del. Hon såg stadsvakter, bönder, stadsbor och handlare. Men ingen lillasyster.

Jo, hon stod faktiskt där. Vid stadshärolden, som basunerade ut nyheter och upplyste stadens medborgare om mer eller mindre viktiga ting. Tennara rundade den innersta radens stånd, på vars bord det låg lergods staplade i högar, och närmade sig Jemina.

”… kommer att äga rum om tre veckor från denna dag räknat”, avslutade härolden, där han stod på ett litet medhavt träpodium med en fällbar trappa på ena sidan.

På väg fram till Jemina dunsade en pojke emot Tennara i trängseln. ”Oj, förlåt mig”, sade han. ”Jag såg mig inte för.”

”Ingen fara”, sade hon och såg pojken försvinna iväg. ”Jemina!”

Hennes syster vände sig om, glad över att se henne. Men så blev hon allvarlig. Stadshärolden klev de tre trappstegen ner från podiet till marken och packade ihop sina saker.

”Vad är det?” frågade Tennara. ”Är något på tok?”

”Inte med mig”, svarade hon. ”Men gubben”, hon pekade mot härolden, ”sade att de skulle avrätta brottslingar där”, hon förde pekfingret vidare mot en upphöjd sexsidig, svart stenplatta mitt på torget, på vilken de offentliga avrättningarna hölls, ”om tre veckor.”

”Då är vi långt härifrån, Jemina.” Tennara lade armen om sin syster, huvudet kortare än hon. ”Och tur är väl det. Kom! Vi går tillbaka till mor.”

”Har hon hittat rätt tyg än?”

”Vi får väl se.”

Deras mor hade avverkat så många tygstånd att hon nästan hade gett upp om att finna det där speciella tyget. Vit lärft tycktes särskilt svårfunnen på Kungstorget. Kanske hade andra mödrar köpt upp minsta lilla vita lapp till sina växande döttrar. De fann Emara där hon sade att hon skulle vara, med maken Rodan vid sin sida. Han grävde med handen i den påse av säckväv de tagit med sig hemifrån. Påsen innehöll ull från deras får. Till slut fann Rodan sitt mål, och drog ut ett tjockt knippe ull, som bildade ett mjukt klot runt hans näve. Han placerade den på en tygbal.

”… från Rakien. Och här”, tygsäljaren svepte med handen över enfärgade tygbalar, ”har vi thyliskt blaggarn. Perfekt till stolssitsar eller sängmadrasser. Eller här, kläde från Wygerin. För varje stenbrott i det riket, frun, så lär det finnas tio färgerier och tusen får. Se så gult och vackert det är; porsblad har bidragit till att skapa detta alunbetade ylles underbara smörblomsfärg.”

”Men …”, försökte Emara och lade armarna i kors över bröstet. Hon blåste ut, hårt.

Månglaren missade hennes uppenbara irritation. ”Skåda, min fru, för här har vi sommarens sista, skälvande alnar av nättelduk. Det är sista chansen, säger jag dig, för åtgången är strykande. Slå till nu. I eftermiddag kan det vara försent. Så, vad säger du? Skall vi säga tio alnar, när vi ändå är här?” Emara skakade uppgivet på huvudet. ”Jaså? Nähä”, malde säljaren på och flyttade på ullen Rodan lagt på hans varor. ”Men här har vi tyget för dig, min fru: sidenbrokad. Se de vackra ornamenten slingra sig som en trådens dans över det saffransfärgade tyget. Skåda.”

Hon orkade inte mer, tålamodet var slut. ”Snälla! Jag bad om att få se på vit lärft, om du hade det. Vit lärft, inget annat, som vi kunde köpa med hjälp av ullen här och, förstås, mynt ur vår börs.”

Han nickade, full av förståelse. Men pekade mot tygrullarna till höger om balarna. ”Silke från risrikena? Nähä. Fint benduriskt kläde? Naturligtvis inte. Enkel buldanväv?” Säljaren skakade själv på huvudet. ”Inte? Tyg med väft av guld? Nähä? Silver? Sammet, satin, svart, grönt, gult, rutigt, randigt? Självklart inte.” Han suckade. ”Jag har ingen vit lärft. Men jag har …”

De hörde aldrig vad för slags tyg han tänkte erbjuda dem, för hela familjen gick därifrån, och Rodan glömde inte att ta med sig ullen heller.

”Det är typiskt”, sade Emara. ”Hur länge stod vi där och diskuterade?”

Rodan spottade på torget. ”För länge. Vi går tillbaka till den förre säljaren, Em.”

”Men du hörde hur dyra hans tyger var, älskling. Vi har inte råd med damastvävt linne, om det så är aldrig så vitt.”

”Det står tre stånd med tyger där borta”, sade Jemina och pekade. ”Jag såg dem när jag lyssnade på gubben. Har ni letat bland dem?”

”Gubben?” sade Rodan. Tennara förklarade. ”Jag förstår. Nej, vi har inte varit där. Visa oss.”

På väg dit tog Jemina upp ett ämne hon tjatat om sedan de kom till huvudstaden. ”Kan vi inte stanna till hos Bretso, far? Snälla. Jag vill träffa Glynna.” Bretso med familj bodde drygt två dagsresor väster om Galenda eller en dryg dagsmil från Tallaby.

”Nej!” sade Rodan och Emara med en mun. ”Vi har inte tid den här gången”, fortsatte hennes far. ”Vi måste hem och ordna med blomfesten, och gården ska skötas. Vi kan inte låta din faster ta hand om både vårt och sitt eget hushåll samtidigt. Eller hur?”

Jemina tuggade på svaret. ”Nej, det förstås.” Så sken hon upp, lade huvudet på sned och log sitt sötaste leende. ”Bara en liten stund, då?”

”Jemina”, tog Emara över. ”Det blir inget stopp hos Bretso. Men jag lovar att vi ska stanna till där på hemvägen från höstmarknaden. Så, nu vill jag inte höra mer tjat om det. Begrips?”

”Mm.” Jemina tittade bort. ”Här är det. Vi är framme.” De tre tygsäljarnas stånd kantades av en lergodsförsäljare och ett par som sålde tennprodukter. ”Goddag”, sade hon till den mittersta av tygsäljarna och vad som såg ut att vara hans dotter. ”Vi behöver tyg.”

”Då har du verkligen kommit rätt, unga dam”, sade mannen, som gav ett trevligt intryck. Han kliade sig på hakan, prydd med brun skäggstubb. ”Vi säljer mestadels bomullstyger”, förklarade han. ”Kattun med abstrakta mönster, kalikå, grov och enfärgad, som du ser, och muslin, vit och fin.”

”Vit?” Emara reagerade direkt. ”Får jag se?” Den unga flickan bredvid mannen plockade fram ett vackert vitt tyg. Tyvärr visade sig priset per aln vara i högsta laget för Emaras börs. Och inte ville han ta emot ull heller.

”Jag har specialiserat mig på bomullstyger. Men jag har kommit över lite sammet från Rakien.”

”Det har alla, tycks det”, sade Emara och suckade. ”Finns det ingen som kan tänkas ha tyg som passar till blomfesten.”

”Hur sa?” sade mannen i ståndet intill. ”Jag säljer vadmal men också lärft. Blomfesten sade du.” Han försvann ner bakom sin disk. De hörde hur han rotade och stönade. Efter en stund dök han upp igen med två balar vitt linnetyg i famnen. ”Det är semariskt, det här, frun”, fortsatte han. ”Inte något märkvärdigt, pråligt utländskt tyg.”

”Så länge det är vitt kan det lika gärna komma från en kos arsle”, sade Emara och framkallade ett skrattanfall, först från Jemina och Tennara, därefter från Rodan och säljarna i stånden.

Jemina skrattade så att hon kiknade till höger om sin far, medan Rodan stod bakom sin fru och Tennara. Säljaren vecklade ut en bit av det vackra linnetyget, som, till Emaras stora förtjusning, hade bårder med vackra, röda blommor på. Rodan böjde sig fram mellan dem och skulle känna på tyget. Han gav Tennara en blick. Hennes blod frös till is där hon stod. Håret reste sig i hennes nacke, hon fick gåshud och svalde hårt.

Rörde han vid hennes … bröst? Tennara tog ett par steg åt sidan, låtsades titta på det mörkblå vadmalstyget. Hon fingrade på det, sinnet gjorde uppror. Nog misstog hon sig. Eller? Han hade sett på henne sådär tidigare, men först efter två-tre stop öl. Nej, tänkte hon, bet sig i läppen. Jag misstar mig. Det är allt prat om pojkar och giftermål och trams, som gör att jag tänker galet. Han älskar mor.

För ett kort ögonblick tänkte hon att hon borde ta upp vad som hänt med Emara. Men, vilket hon hörde sin mor säga i stort sett varje dag, hon älskade verkligen Rodan. Att prata med sin mor om den här saken gick inte, så den tanken avfärdade hon lika snabbt som den dykt upp. Aldrig att hon ville så split dem emellan. Jemina? Nej. Hon var för ung för att förstå och sin fars lilla flicka. Jemina älskade Rodan. Alla älskar Rodan.

Handen åkte upp mot nacken, som för att lägga den böjda armen mellan sig, bröstet och Rodan. Hennes fingrar letade efter smycket, efter kristallen. Hon trevade utan att finna den. Åh, nej! Nu det här. Av alla de saker hennes mor sagt åt henne att vara aktsam om, tjatade hon mest om smycket. ”Det är ett smycke som för tur med sig, som skyddar dig”, brukade Emara säga. Och nu hade hon förlorat det. Den förbaskade rackarungen hon stötte ihop med ute på Kungstorget. Det måste ha varit han eller en tjuvaktig kompanjon till honom, som stal det. Tennara hade hört att fingerfärdiga tjuvar arbetade parvis ibland; den ene drog till sig uppmärksamheten, medan partnern var den som utförde själva stölden.

Någon ställde en fråga. Månglaren. ”Va? Ja”, svarade Tennara, reflexmässigt. Vilken fråga han ställt kom hon underfund med efterhand.

”Då är det just det här tyget du ska köpa. Tre, jag säger tre gånger har tyget färgats med hjälp av vejdens blad. Därav den djupblå färgen.”

”Jag tar fyra alnar av det tyget”, sade Emara, med en röst som för Tennara lät avlägsen och främmande. ”Om du accepterar vår ull som en del i betalningen.”

Det gjorde säljaren. Således gick de därifrån med fem alnar av det vita linnetyget med de röda blombårderna, tre alnar gräddfärgad lärft, som gjort för nattsärkar och nattskjortor, och de fyra alnarna med vejdefärgad vadmal.

”Så, nu är den här börsen tom”, sade Emara och visade demonstrativt upp dess tömda innandöme. ”Lorina kommer att bli nöjd med tyget hon får.”

”Ja. Och överraskad. Jag erkänner att jag blir överraskad om hon tar emot det”, sade Rodan, vars systers envishet kunde jämföras med Emaras.

”Det gör hon, ska du se”, sade Emara. ”Det måste hon, så vänlig som hon är som ser efter gården åt oss. Med så kort varsel och allt.”

”Är damerna tillfreds, så att vi kan fara hem?” frågade Rodan och gav sin maka en puss på kinden.

Som om ingenting har hänt, tänkte Tennara. Och måhända hände inget. Varför tog jag då så illa vid mig?

”Jag är nöjd”, sade Jemina. ”’En kos arsle.’ Det var roligt sagt, mor. Var får du allt ifrån?”

”Hrm. Det var inte meningen att du skulle höra den svordomen, min lilla duva. Om jag lovar att aldrig säga så igen, får du lova mig att aldrig säga så, heller. Är vi överens?”

Jemina tuggade på orden inom sig, såg det ut som, och fnissade. ”Jag lovar att aldrig mer säga en kos arsle.” Det sistnämnda betonade hon lite extra. Hon skrattade. Emara och Rodan följde hennes exempel av glatt humör. Tennara höll munnen stängd.

Sen morgon övergick i ung förmiddag, deras jakt på rätt tyg redan avklarad. De hade varit effektiva och köpt vad de behövde. De gick tillbaka till värdshuset Tre lejon – namnet råkade vara det enda som imponerade och vittnade om en standard värdshusets rum och mat långtifrån levde upp till – och spände Karash för vagnen. En natt på det nedgångna värdshuset hade det blivit. Till dess futtiga tre förtjänster räknade Rodan muttrande upp stallet på innergården, med en spilta åt Karash, vagnslidret för vagnen och att det rum de sov i gick att hyra för en relativt billig summa; priserna kunde fyrdubblas i samband med stadens stora marknadsdagar på våren och hösten.

Mörknande moln hopade sig kring solen medan de rullade gatorna fram, bort från Tre lejon. Rodan ledsagade Karash genom mindre trafikerade gator. Efter ett tag svängde de in på den större av dessa gator, och utan tvekan en av de märkligaste. Den kallades Droppnäsevägen och dess vänstra sida låg utmed en utsträckt, platt klipphylla som slickade berget Vinghöjdens fot. Uppe på hyllan låg byggnader med sin första våning i samma höjd som den översta på de tvåvåningshus i korsvirkesstil vilka kantade vägens högra sida. Byggnaderna till vänster, alla byggda i sten, antingen i form av vitkalkade tvåvånings bostadshus eller som trevånings hyreshus av gråsten och med mäktiga trappstensgavlar, tornade upp sig över resenärerna på vagnen. Utmed dessa stenkolosser, invid den folkglesa trottoaren, ringlade sig en lång, rosaröd serpent av granit, en slät mur med regelbundna avbrott för valv och trappor, vilka ledde upp till stenbyggnadernas entréer och dörrar. Överst på murverkets krön härskade det som givit gatan dess namn: droppnäsor av de mest skiftande sorter.

Tennara betraktade huvuden av troll med öppna munnar, harpyor med utbredda vingar, basilisker, enhörningar, lindormar, behornade benresar och bestar, monster och mantikoror eller månlejon, så som hon trodde att de såg ut. Alla uthuggna i sten, begåvade med strategiskt placerade avrinningshål för regnvatten. Husfasaderna ovanför muren var inte heller förskonade från vidunder. Konsoler med utmejslade, förvridna anleten och hemska ögon bar upp balkonger eller utgjorde bisarr dekoration under och kring fönster i burspråk. Deras ögon följde henne och blängde hotfullt när vagnen passerade förbi. Den här platsen önskade få vara på under mörka kvällar, när månens silversken fick anleten och monster att se ut som levande döda, begravda i hat och sten.

En grupp patrullerande stadsvakter tittade på dem med misstänksamhet, och såg ut att undra vad en bondefamilj gjorde där, men lät deras vagn rulla vidare. Droppnäsevägen låg avsides till; om man trånade efter kommers och affärer fanns här föga att hämta.

På ett ställe stod två män på stegar på var sida om ett stycke vulgärt klotter, som de försökte skrubba bort med vatten och såpa utan större framgång. Ovanför den nakna streckkvinnan, bärande en krona på huvudet, och en streckpojke – med krona, han med – som sög på hennes stora bröst, stod det ett meddelande. Ingen på vagnen kunde läsa, så det skrivna förblev oläst.

Efter att de passerade korsningen, där vägen de rullade fram på mötte Gripgatans västliga ände, blev trafiken livligare. Till vänster om dem låg ett runt torn av solbränt tegel. Murgröna, kaprifol och klängrosor klädde tornets nedre halva i grönt och brunt, med inslag av gula, rosa och röda blommor. Tornet, fem våningar högt från murverkets krön räknat, såg litet ut i jämförelse med bakgrunden, Vinghöjden. Uppe på berget levde kungafamiljen och dess hov och riddare. Men tornet stod där som en storslagen skapelse i jämförelse med de intilliggande byggnaderna.

Rodan brukade ta dem den här vägen vid besöken i Galenda, så både det och den skäggige mannen i tornets ena fönster dök upp som bekanta uppenbarelser. Mannen, gammal och grå, satt på fönstersmygen med knäna uppdragna till hakan. Det sades att han köpte och flyttade in i tornet för åtta-tio år sedan. Hans kropp var draperad i en solblekt, fotsid tunika, på huvudet satt en slokhatt. Han slumrade. På gatan långt under fönstret satt vanligtvis antingen förväntansfulla tiggare som inte blivit bortjagade av stadsvakten eller optimistiska rännstensungar som bedjande stirrade upp mot mannen i fönstret – men för stunden låg gatstumpen nedanför tegeltornet öde.

”Åh, nej”, sade Emara, och gjorde en tafatt ansats att stoppa Jemina – men det var försent. ”Inte nu igen.”

Jemina hoppade av vagnen och sprang bort till den stenlagda trottoaren. ”Ska bara titta efter”, sade hon och började skumma med blicken över sprickorna i och mellan plattorna. ”Kommer strax.”

Rodan ptroade, drog i tyglarna, stannade vagnen med en gungande knyck.

Vad letade Jemina efter? Mynt. Som alltid. Rykten sade att mannen i tornet placerade fem-sex mynt i trottoarsprickor efter en promenad. Mynten drog till sig giriga och hoppfulla, fattiga och hungriga. Och Jemina, nyfiken nog att hoppa av var gång de åkte förbi tornet. Hittills hade sökandet efter skatter lönat henne med noll mynt. Men letade gjorde hon.

En tiggare dök upp från ingenstans. Han hade varit dold i skuggan av det valv som täckte trappan upp till tornet. Vid upptäckten av Jemina stötte han sin vandringsstav hårt i stenplattorna. Det ekande klickandet fick henne att titta upp, överraskad.

Tennara förträngde sina tankar och bekymmer och lämnade vagnsflaket för att förhindra det hon misstänkte höll på väg att ske. En hastig blick mot Emara, som gav henne en godkännande nick tillbaka, stärkte hennes beslutsamhet. Jemina insåg inte faran.

”God förmiddag, gamle man”, sade Jemina till tiggaren, utan att ägna honom så mycket mer uppmärksamhet. ”Först till kvarn får först mala, eller?” mumlade hon och föll på knä. ”Ja! Ett mynt. Jag har hittat ett mynt.” Överlycklig försökte hon lirka upp det ur en spricka.

Tiggaren gav till ett ilsket, berusat vrål. ”Neeeeej! Myntet är mitt. Mitt! Det som faller ner från tornet är mitt.” Hans röst lät sluddrig. Han bar trasor till kläder, med ett tyg nedfläckat av billigt vin och gratis smuts. Han höjde sin stav över huvudet och höll den som vore den en bödelsyxa. Jemina såg honom inte. Hennes blick förblev fixerad på myntet och sprickan.

”Se upp”, ropade Tennara.

”Va?” sade Jemina och tittade upp, med belöningen fortfarande fastkilad i trottoarsprickan, men i ett envist grepp mellan tummen och pekfingret. Då såg hon staven som svingades mot henne. ”Hjälp!”

Tennara kastade sig mot sin syster, lyckades greppa tag i henne och rulla undan. Stavens huvudända missade dem båda med en hårsmån. De hörde ett knäckande knak men rullade utan att se. Tennara dunsade emot muren med ryggen först och blev stilla.

Hon ryckte till. Rakt ovanför henne stirrade ett groteskt, långnäst stenmonster på henne, och på gatan stod den berusade trashanken. Tennaras hjärta for upp i halsgropen, där det bankade vilt. I hennes famn låg Jemina. ”Är du vid liv?” frågade hon sin lillasyster.

”Självklart”, svarade hon. ”Jag är tuffare än vad du tror, vet du.”

Tiggaren bölade och föll på knä nära myntet i sprickan utan att ägna det en tanke. Hans tårar föll för att stavens ena, knäckta del låg på marken. ”Det är ert fel”, sade han och glodde på dem.

Ånyo kände Tennara hjärtat fara upp i halsgropen och rädsla slita tag i henne. Jemina reste sig upp och plockade upp den halva av staven som tiggaren inte höll i sin hand. Hon viftade med den framför sig. ”Rädda myntet”, sade hon till Tennara över axeln och gick till anfall.

Nu blev tiggaren livrädd. Inte för Jemina, som hon verkade tro, såg Tennara, utan för att både Emara och Rodan rusade över gatan för att jaga bort honom. Jemina stod med ryggen vänd mot sina föräldrar. Tiggaren kom på fötter, men tappade sin halva av staven, och sprang in i trappans mörka valv. Han svor ovårdade eder, dittills okända för Tennara.

”Ha! Fegis”, sade Jemina. Kaxig svingade hon sin stavhalva i luften som ett svärd. ”Spring du. Och kom aldrig tillbaka.” Hon ställde sig bredbent, med ena handen på höften och staven höjd i en segergest över sitt huvud.

Emara nådde Jemina. I oron över om dottern skadat sig, klämde, vände och undersökte Emara henne noggrant. Rodan tänkte hjälpa Tennara upp, men hon hoppade raskt upp på fötterna igen, utan hans bidrag. Jag klarar mig utan dina händer på min kropp, tack så mycket.

När ekot av tiggarens fotsteg och svordomar dog ut hörde de skratt.

Mannen i tornfönstret satt inte och sov. Han mötte Tennaras blick och vinkade slött. Såg det först ut som. Ett blankt föremål kom farande genom luften och landade på murverkets krön med en klang, rullade igenom en droppnäsas avrinningshål, ner på trottoaren och klingade igen. Det rullade till Tennaras fötter där det snurrade runt tills det lade sig tyst på ena sidan.

”Ni båda har förgyllt min dag”, sade han med en stark röst, som bar hela vägen ner till gatan. ”Ett mynt till er var blir mest rättvist. Ett mynt för tur, att användas blott en gång. Och tro mig”, sade han, hasade av fönstersmygen och klev in i tornrummets skugga, ”ni vet när den gången är.” Så försvann han utom synhåll.

”Vilken snäll, rättvis gubbe”, sade Jemina, som fått fatt i sitt eget, efterlängtade, mynt ur sprickan. ”Men konstig. Hur ska jag veta när jag ska använda det här myntet? Knasigt.”

Emara förklarade. ”Han säger nog så till alla, Jemina. För att omge sina mynt och gåvor med mystik. Men det är snarast mannen själv som är gåtfull, inte gåvorna.”

”Gåtfull eller inte, det är bäst att vi sätter oss på vagnen och lämnar den här platsen så snart vi kan”, sade Rodan, och nickade neråt gatan till. Målmedvetna stadsvakter, desamma som tidigare eller andra, marscherade åt deras håll. ”De lär inte ignorera oss flera gånger i rad.”

”Passar mig bra, far”, sade Jemina. ”Jag fann mitt första mynt och en perfekt pinne.” Hon klättrade upp på vagnens flak och kröp till de vackra tygerna. Tennara satte sig bredvid, medan hennes mor och styvfar hoppade upp på kuskbocken.

Vakterna nådde dem aldrig – patrullen svängde av och gick in på en tvärgata. Själva lämnade de Droppnäsevägen och svängde vänster när de kom till den stora korsningen och tog in på den kraftigt trafikerade Solens väg. På höger hand hade de Tiggarnas torg. Framför dem låg Aftonporten, porten i Galendas västra stadsmur, vilken de rullat in genom under gårdagen.

”Du är så tyst, Tennara”, sade Emara.

Solen, en källa till ljus och värme från det att de lämnade Tallaby, täcktes slutligen av de allt tyngre regnmolnen vilka klädde större delen av himlen och som omringat solens anlete under den senaste halvtimmen. Ljus innanför Galendas murar blev till mörker i portvalvet, när Karash drog vagnen genom det och lämnade stadens myllrande liv bakom sig. Dagsljuset blev skuggfritt, dagen blev dunklare. Det som varit en molnfri färd i Tennaras sinne bytte skepnad och följde vädrets rytm. Likt det ljus som rådde tidigare men som nu hade övergivit skyn, vittrade Tennaras inre ljus långsamt bort i hennes bröst, medan de rullade och skumpade vägen fram.

”Mm. Är trött, det är allt. Ska bli skönt att komma hem.” Tror jag. Tennara ville vara ifred, och slippa spela kille med sin lillasyster idag. Hon kände sig inte så sällskaplig just nu, bara dyster.

”Men, vad är det här?” sade Jemina och avbröt Tennaras tankar.

Hennes mor, som såg ut att vilja ställa en ny fråga, tystnade och tittade på myntet som Jemina höll upp. ”Vad är vad?” frågade Emara.

”Det här är ju ett fuskmynt”, sade Jemina. Besviken höjde hon armen i en ansats att slänga iväg det.

”Nej, vänta!” bröt Tennara in. ”Låt mig se.” Hon plockade fram sitt eget mynt och jämförde det med Jeminas. ”Det här är visst mynt, men de är inte semariska.”

”Ge mig dem”, sade Rodan och sträckte bak ena handen. Tennara droppade dem i hans handflata, utan att vidröra honom.

”Aha”, sade han, efter att ha betraktat dem noggrant en stund. ”Jag tror att det är alzariska bronsmynt. En stegrande häst på ena sidan, ett huvud i profil på den motsatta. Åtminstone beskrev Vederon dem så för mig.”

”När ni spelade?” sade Emara, mumlande, med en viss vass bitterhet.

Tennara visste att hennes mor ogillade att Rodan spelade tärning eller domino med Vederon, Sykes och Treboran Greylon, Flät-Treb kallad för sin långa fläta i nacken. Rodan brukade ha med sig mynt när han gick ner till dem i byn och fylla och besvikelse med sig hem efteråt. Han förlorade i stort sett alltid. Emara hade berättat för Tennara att hon misstänkte att det var något lurt med Vederons tärningar, för han vann oftare i tärningsspel än nån annan. Treboran segrade flest gånger när de spelade domino.

Vederon Dhragos, en jägare som slog sig ner i byn efter den stora svälten för fem år sedan, utan att ha släktingar eller vänner där. En märklig man, som Tennara gärna undvek.

”Ja”, mumlade Rodan tillbaka. ”När vi spelade.” Han harklade sig och spottade iväg en loska. ”Hur som helst, så är de värdelösa här i Semarien. Brons är lägsta valören i Alzarien, tror jag, så de ger inte mycket tillbaka där heller.”

Vad vet du om det, fårfarmare? tänkte Tennara. Du har väl aldrig varit söder om Massareonsjön?

Hennes styvfar manade på Karash tuffare, som för att komma undan Emaras frågor. ”Här”, sade han, och flippade tillbaka mynten till dem på flaket. ”Gör vad ni vill med dem.”

Jag ska göra mig ett nytt smycke, kom Tennara på. Hon hade förlorat det gamla och kunde sannerligen behöva ett mynt som förde tur med sig. Om hon borrade hål i bronsmyntet, putsade det med en trasa och trädde det på ett brunt lädersnöre kunde det bli riktigt fint.

”Vad ska du göra med ditt mynt, Tana?” frågade hennes lillasyster.

”Jag ska göra ett nytt smycke”, svarade hon nästan. Istället sade hon att hon inte visste.

”Jag ska göra mig ett fint smycke av det.” Jemina tycktes ha läst Tennaras tankar. ”För då kan jag ha det runt halsen, och kyssa det för tur. Som gubben i tornet sade.”

”Apropå smycken”, sade Emara och vände sig till Tennara. ”Hade inte du ditt halsband på dig? Jag hade så för mig det.”

”Nej, det ligger hemma”, sade hon. En lögn. Hon hatade att ljuga för sin mor, att ljuga över huvud taget. Rådvill av upprörda tankar som hon var, lade hon sig ner och låtsades vilja sova.

”Du vet att jag helst ser att du bär smycket, Tennara. Det för tur med sig”, sade hennes mor.

”Mm”, sade hon tillbaka och blundade. ”Du har sagt det.” Kanske stämde det, för vips, så fort hon inte bar det om halsen – efter att gatpojken eller hans kumpan stal det – inträffade ”incidenten” vid tygstånden. Om den skedde? ”Jag tar det på mig så fort vi kommer innanför dörren, mor.”

Tennara försökte att fokusera på smycket, istället för på Rodans blick och beröring av hennes bröst. Hon hade burit det i hela sitt liv. För fem år sedan, minst, tröttnade hon på det, men hennes mor tjatade om att hon kunde ha det vackra smycket till allt jämt. Förbaskade småglin som stal det. Hon kom fram till att det var bäst att inte säga vad som hade hänt till Emara. Risken fanns att hon blev arg, så det kändes bäst att hålla tyst om saken tills de kom hem.

Rodans hand borde inte ha varit där, rört vid henne på det viset. Tennara kunde inte hjälpa det, hon såg honom framför sig. Att blunda hjälpte föga och hon hörde honom prata med Emara på kuskbocken. Blodfläcken på lakanet förändrade allt. Visst hade han tittat på henne förr, särskilt de senaste två åren, eller så, men inte så som han stirrat på henne sedan lakanet fick en liten röd fläck. Jag är oförändrad på utsidan. Insidans omvandling kunde hon göra lite åt, men det tycktes som om den nu ställde till det för henne. Från bekymmersfri jänta till bekymrad kvinna? Är det den vändningen mitt liv tänker ta?

Grubblat hade hon gjort i hela sitt liv, det visste hon. Hennes mor kallade henne för Tennara grubblaren, men grubbleriernas innehåll varierade. Förr om åren rörde de ofta hennes far, Preas, som blev sjuk, blind och dog när hon bara var fyra. Ibland handlade de om simpla saker, som vilken väg hon skulle ta hem från byn eller hur hon med minsta möjliga arbetsinsats kunde samla ihop och räkna fåren på kvällen. Hennes senaste fundering rörde dock Rodan och på vilket sätt hon borde reagera på hans märkliga stirrande i allmänhet och dagens blick och oanständiga beröring i synnerhet.

Vad hade hon för alternativ? Blomfesten och ett snabbt giftermål? Kyme eller Lorus? Kyme, en drasut ful som ett troll – och då kände hon sig elak mot troll – med kvisslor i ansiktet och en blick som inte stod långt efter Rodans i jämförelse. Och Kyme hade tittat, glott, på henne på det viset sedan han var fjorton. Idag, som sjuttonåring, hade han förändrats omärkbart. Att gifta sig med Lorus för att slippa undan Rodan kändes som en direkt dålig idé. Lorus, den yngre kallad, antagligen för att ingen skulle ta miste på honom och hans skallige far, hade visserligen ett långt, rågblont hår och ett fagert ansikte, men … Han är ynka tolv. En pojke. Hon stod på tröskeln till att fylla femton och bli kvinna. De tre åren skilde dem åt med tre livstider.

Hon bet sig i underläppen, stirrade rakt upp mot himlens regntunga moln. En korp cirklade runt däruppe, ett olycksbådande järtecken. En rökpuff passerade genom Tennaras synfält och hon kände lukten av tobak. Rodan puffade på sin pipa, såklart. Röken försvann lika snabbt som den for förbi. Till Tennaras förvåning var korpen i skyn borta den med, som om den aldrig varit verklig. Deras vagn guppade och knarrade och Jemina busade med sin far, som skrattade. Hans skratt lät trevligt. Det skilde sig milsvitt från hans grymma ögon.

Den jämna farten och vagnens regelbundna gungande fick henne att slappna av, mer och mer. Hon gäspade. Det sista hon tänkte på innan hon vaggades i sömn handlade om Rodan. Missuppfattade jag hela grejen? Hon försökte övertyga sig om det igen. Han försökte nog bara sträcka sig fram mellan mig och mor, för att känna på tyget. Han råkade bara nudda mitt bröst. Ja, så var det. Men hans blick, den förföljde henne in i mardrömmen hon drömde.

Tennara vaknade med ett ryck. För ett ögonblick trodde hon att hon hängde kvar i mardrömmen, med Rodans hånfulla flin och stora händer som tafsade på henne. ”Nej!” utropade hon, yrvaken.

I bakgrunden hörde hon Rodan svära och ptroa. Vagnen stannade med en knyck, och han hoppade av. ”Om det har hänt något”, muttrade han, men lugnade sig strax. ”Ingen fara skedd. Hjulet höll.” Han gick fram till Karash, klappade valacken på halsen och smackade åt djuret att röra på sig. Vagnen rullade igång, ryckigt. Rodan gick jämsides med vagnsflaket.

Gupp och hålor och djupa hjulspår i vägbanan verkade vanligare ju mindre allfarväg man färdades på. Kungslederna förblev emellertid sällan förskonade från tjälskott eller gropar efter en hård vinter, men de reparerades för det mesta när tjälen släppte på våren.

Tennara hasade sig upp en sittande ställning när hennes mor vände sig om.

* * *

Emara höll tyglarna med lätt hand, log snett åt dotterns yrvakna uppsyn. ”Du sov visst lite oroligt”, sade hon. ”En dålig dröm?”

”Mycket”, sluddrade Tennara.

Emara räckte sin nyvaknade dotter en skinnlägel fylld med vatten. Tennara drog ut träpluggen och drack djupa klunkar. ”Tack”, sade hon. Sluddret försvann, nersköljt med vätskan. ”Ja, en dålig dröm, mor.”

”Det beror på det kvalmiga vädret.” Emara vände sig framåt igen. ”Ge Jemina lite vatten”, sade hon över axeln. ”Åskvärmen får ens tankar att vandra. Ni måste dricka mycket.”

”Du måste ha varit trött, Tennara”, sade Rodan. ”Hur du lyckades sova är för mig en gåta. Det är inte precis en jämn kungsled vi rullar fram längs. Med alla de gupp och stötar du fått … Inte undra på att drömmarna dina blev blåslagna.” Han vände sig till Emara. ”Vi borde ha farit till Sterronfaer, raring. Vägen dit är bättre och staden ligger närmare gården vår”, sade han och spanade ut över fälten till vänster om vägen, alltmedan Karash drog vagnen över nya ojämnheter.

Rodan gick bredvid vagnen för att få sträckt på benen lite. Sedan de lämnade huvudstaden bakom sig, för flera timmar sedan, hade han klivit av och på vagnen i omgångar. ”Se hur folk arbetar på åkrar och tegar och ängar. Vi hade kunnat vara hemma nu och arbeta på vårt, vi med.” Han log mot Emara. ”De har tyger i Sterronfaer med, vet du.”

”Det vet jag, kära make, men som jag redan har förklarat så är Sterronfaers tygutbud så mycket mindre än Galendas. Jag ville minimera risken att inte finna just det tyg som krävs för blomfesten”, sade Emara. ”Fast jag tror nog att vi hinner bli klara med slåtterarbetet på ängen. Våra får betar ju inte just där, bara enstaka rådjur eller så, så det blir allt gott om hö till vintern, ska du se. Nog vill du väl att Tennara ska vara fin under festen och hennes årsdag, va?”

”Det är klart att jag vill det”, svarade Rodan, vred på huvudet och gav Tennara en varm blick.

Emara visste att han älskade Tennara lika mycket som sin egen dotter. Hans varma sätt gentemot ett barn med en annan far, ett som kom på köpet när de gifte sig, tillhörde en av de egenskaper hon högaktade honom för. Han var en hederlig man och hon hade lärt sig att älska honom. Passionen hon och Preas delade – de hade gift sig unga, då passion och spontanitet kändes självklara – kände hon inte med Rodan. Men hon och Rodan delade erfarenheter och en förståelse för vad livet innebar i form av mödosamt arbete. Lika hårt arbete som ett äktenskap krävde och med det hade de lyckats förträffligt. Som en bonus delade de upp sysslorna på gården emellan sig, och barnen, något hon upplevde en innerlig tacksamhet för. Delat ansvar betydde delad börda i motgång och delad, dubbel, glädje i medgång. Preas ögonsjukdom hade gjort honom oförmögen att arbeta, mer så ju närmare slutet han kom; därför blev bördan för Emara i det äktenskapets slutskede odelad och dubbel. Nej, Rodan reste sig som en stabil klippa, en trygg grund på vilken hennes tillvaro och liv vilade. Hans ärliga, vänliga ögon och känsliga händer när han rörde vid henne var yttre kvaliteter hon kommit att älska, precis som mannens inre i stort. En hederlig man.

”Vilken fest det kommer att bli”, sade Rodan. ”Femton år. Fast hon är fin som hon är, redan, tycker jag. En knopp som brustit och slagit ut till en fin ros. Igår en flicka, idag en kvinna.”

Jemina fnissade. Tennara rodnade och flackade med blicken, såg Emara, vänd bakåt för att titta på den unga kvinnan på flaket. ”Ja, en kvinna, fager som en nyutslagen blomma”, sade hon och smekte Tennara på kinden. Dottern log ett generat leende och tittade bort, bort över fält och ängar.

Slåtterkarlar slog gräs, ängskampe och klöver med liar, längs allfarvägen, och räfserskor gick bakom dem med räfsor och samlade ihop det nyslagna i stora stackar. Ivriga koltrastar, pigga tofsvipor och nervösa sädesärlor hoppade runt där kvinnorna räfsat, och pickade här och var i marken. En av trastarna drog i vad som kunde vara en daggmask. Bönderna bodde i Pilbyn, som låg en kvarts fjärdingsväg söderut. Deras barn hjälpte till. Det vill säga de äldsta av dem, för de yngre uppehöll sig gärna vid diket som löpte parallellt med en rak länga med tårpilar, vars grenar hängde böjda mot marken. Under dem kröp det ofta vinbergssnäckor och grodor, mat, nåt som Emara förmodade att barnen letade efter. Det brukade Jemina och hennes kompisar söka efter på sommaren. Vagnen rullade och skumpade förbi en kvinna som satt på läsidan av en kärra och ammade sin lilla telning.

Gråa moln täckte himlen. De behöll envist det välbehövliga regn som kunde föra med sig frisk luft och skölja bort den klibbiga hettan. Fukt hängde i luften likt klibbigt tyg mot huden, men i markerna och ute på fälten rådde sommartorka. Svalor svepte in över marken, flög tätt över gräs och folk, på den höjd där lågflygande insekter uppehöll sig. Hömånads tryckande åskvärme och hettan i stort gjorde att varken män eller kvinnor bar hosor under sina undertunikor eller underkjortlar av linne. Inte alla män bar brokor heller.

Vädret blev, om möjligt, klibbigare och kvalmigare den andra resdagen. Till och med gullriset och ängssalvian, gult och blått, som kantade vägen slokade i hettan. Emara med familj hade fått tillbringa natten under stjärnorna, stjärnor dolda bakom ett tjockt lapptäcke av stålgrå moln. En någorlunda sval, men delvis myggbesudlad erfarenhet.

Rodan mumlade något när han krängde sig upp i den långsamt rullande vagnen.

”Hur sa, Rod?” frågade Emara, klibbig av hettan. Hon drog ut sin kjortels halslinning och fläktade för att få lite svalka.

Han log och torkade svett från pannan. Molnen de färdades under släppte igenom märkvärdigt lite ljus och förklädde dagen i ett mystiskt dunkel, så att det såg ut som om det tidiga skymningsljuset redan härskade.

På färden till Galenda fick Rodan en kraftig solbränna på hjässa och näsa, men Emaras försök att övertala honom att använda stråhatten han oftast bar hemmavid hade varit förgäves, så nu fick han vackert stå sitt kast och vara öm på skalpen och knallröd på näsan. Fast röd om näsan blev han ändå under sommaren, med eller utan sin huvudbonad med det breda brättet. Emara och den nyblivna kvinnan – om än inte traditionellt firad med en fest ännu – bar hucklen. Stråhatten bar istället Jemina, som dragit av sig hucklet, där hon låg ovanpå de nyinköpta tygerna.

”Jo, jag sade det att vi är lyckligt lottade”, sade Rodan, medan han satte sig tillrätta på kuskbocken och tog tyglarna från Emara.

”Det vet jag väl”, sade hon och stack in armen under hans. Deras blickar möttes och de gav varandra en kyss mitt i ett gupp på den knaggliga vägen. Följaktligen kysste hon hans näsrygg och han hennes hakspets. De brast ut i gapflabb tillsammans. Förenade av kärlek och glädje.

”Ja, jo, på det sättet är jag förstås världens lyckligaste karl, Em”, sade han och sansade sig, ”men det var inte så jag menade.” Han nickade mot hårt arbetande bönder på ett fält. ”Vi har inte så mycket mark som folket här har. De har säkert långa tegar med korn eller råg eller havre att sköta. Och vi har få träd att hamla. Det var det jag menade. Mindre att göra på den fronten.”

”Vi har får istället för säd, far”, menade Jemina från flaket. ”Jag har tråkigt. Vi kan spela kille”, föreslog hon för Tennara, som blåste ut en resignerad suck. Storasystern hade lyckats skjuta upp kortspelandet hela resan, till Emaras glädje. ”Du med mor. Vi måste vara minst tre.”

”Svinhugg går igen, tycks det”, muttrade Tennara. Emara skrattade åt anmärkningen.

”Mor, kom igen nu. Sätt dig härbak”, manade Jemina.

Jeminas tålamod var som det var. I den taniga kroppen härbärgerade hon en rastlös själ. Det är en skillnad mellan dem båda, tänkte Emara. Jemina saknar tålamod medan Tennara kan vara tålmodig och eftertänksam. Hon funderar mer på saker och ting, min grubblare. Jemina funderar först efteråt. Till flickornas likheter hörde deras nyfikenhet och naturliga glädje. Men jag älskar dem lika mycket.

För Emara betydde det inget att den största skillnaden döttrarna emellan flöt i ådrorna. Blodet. Hon försökte bortse ifrån det faktumet, att hon själv bar Jemina inom sig, men hur hon och Preas tog sig an Tennara att fostra som sin egen dotter. Det plus att hon avstått från att avslöja den här stora hemligheten för Tennara. Men en dag kommer hon kanske åter, jungfru Kenandra. Fru Kenandra idag, kantänka. Precis som hon sade att hon kunde göra. År hade förflutit utan att den rödhåriga kvinnan visade sig. Timmar och dagar hade förvandlats till veckor och månader utan att Emara grubblade på det namnet eller att Tennara inte var ett resultat av äktenskaplig förening mellan henne och Preas, under deras äktenskap. I Tennaras värld rådde det inget tvivel om att hon var modern och Preas fadern och så ville Emara att det skulle vara. Åtminstone till den dagen då Kenandra dyker upp igen.

Hon undrade hur hon skulle komma att känna när hon ställdes inför fullbordat faktum. När jungfru Kenandra knackade på hennes dörr för att ta Tennara ifrån henne. Tennara, hennes dotter i allt utom till blodet. Det hände fortfarande, efter så många år, att Emara ryckte till av rädsla när det knackade på husets ytterdörr. Hittills hade det alltid varit en bekant bybo, exempelvis hennes svägerska eller Jeminas lekkamrater, men Kenandras väsen svävade kring huset som en osalig själ, en som vägrade släppa taget om det förgångna.

Emara hade tagit emot det lilla spädbarnet med öppna armar, när sorgen efter dottern hon just förlorat hängde som ett förkrossande ok av smärta på hennes axlar. Hon hade varit utom sig av förtvivlan, otröstlig till och med för Preas, som själv befann sig i yttersta sorg – han hade också förlorat ett barn, fick hon påminna sig – dagen Kenandra knackade på hennes dörr i stugan utanför Liljelid, och visade upp ett livs levande barn i en korg. Tennara.

Jungfru Kenandras besök hade varit av det oväntade slaget, och att i sorgen få – verkligen få – en andra chans av gudarna, en välsignelse i form av en dotter, nära nog återuppstånden ifrån de döda, blev det gudomliga tecken Emara valde att helhjärtat omfamna.

I sorgen de delade ifrågasatte varken hon eller Preas gåvan de fick, en levande dotter att ersätta den bortgångna. De ifrågasatte inte heller Kenandras berättelse, utan blev en del av den och Tennaras liv, och hon tog tacksamt emot både spädbarn och gåvor från den unga jungfrun. Mynten hon fick ville Kenandra att hon spenderade med barnets bästa i åtanke, och smycket med den svarta kristallen var flickebarnet tvunget att för alltid bära runt halsen, sade hon. Emaras dåliga samvete över att leva med en lögn – påståendet att blodet förenade henne med Tennara – som Rodan tog för sanning försämrades när hon tänkte på hur hon hade använt mynten. De sista byttes mot tyg i Galenda. Så många fler spenderade jag väl inte på henne, som jag lovade Kenandra?

Emara förbannade sig själv för det då men sedan Rodan funnit den tjocka börsen i tygkistans djup – av en slump, antog hon, för hans intresse av sömnad var obefintligt – kunde hon inte hindra honom från att spendera mynten. Själv hade hon trots allt använt en hel del mynt för att försöka bota Preas ögonsjukdom. Hon kunde lika gärna ha slängt dem i sjön. Värdelösa apotekare och samvetslösa kvacksalvare i Sterronfaer sålde mången dyr mirakelkur och undergörande örtdekokt till henne. ”Din man kommer att bli frisk inom en vecka”, lovade de. Eller så bedyrade de att, ”Den här blandningen, dyr, javisst, men verkningsfull, ger honom synen och hälsan åter.” Ljög, gjorde de, varenda en av dem. Preas dog och hon slängde det som återstod av de dyra inköpen så långt in i skogen som hon orkade kasta dem.

En kvinna vid namn Keyna Alevan, moder superia i den sägenomspunna Pärlemororden, besökte Preas och en havande Emara halvannat år innan de drabbades av djupaste sorg och största glädje inom några få omvälvande dagar. Hon och en ung ordenssyster, iklädd en vacker sjal, som täckte hennes hår men som Emara i övrigt fann alldaglig och lättglömd – minnet spelade en spratt ibland, och självklara detaljer försköts till ett glömskans hörn. Moder superian anlände sjuk och Emara skickade ut hennes medsyster att samla in örter från ängarna och från platser inne i Höga skogen. Henne lyckades jag rädda med läkeväxters hjälp. Men örter och mirakel svek mig, så min egen make gick hädan, tänkte Emara. Keyna Alevan tillfrisknade och hade lämnat henne tillsammans med sin ordenssyster, flygande på gripar. Så orättvist är nu livet. Hon suckade tyst och återgick till att tänka på mynten.

Att Rodan och hon grälade om hur mynten bäst främjade gårdens framtid kändes som en överdrift men de hade haft livliga diskussioner om saken. Han övertalade henne till slut att mynten i börsen – hon undvek att berätta varifrån hon fått dem eller vad de egentligen borde begagnas till – dög gott till att arrendera mer betesmark och köpa ytterligare får. Emaras förslag – i praktiken Kenandras – var att låta Tennara, eller rentav byns alla barn, få lärdom i skrivande och läsande genom att de betalade en skrivarmäster, hade fallit i ond jord under en kortvarig dispyt.

År hade kommit och gått och börsens omfång krympte men Rodans ord, ”Mynten i börsen är vår framtid”, etsade sig för alltid fast i hennes minne. Och han fick rätt, hennes idogt arbetande make. Deras investeringar och hårda arbete lönade sig. Familjen fick det bättre och, framför allt, varken Tennara eller Jemina behövde svälta. Det fanns mat på bordet, i första hand till barnen, minst två gånger per dag, oftast tre: morgon, middag, kväll. Nej, rätt hade han, hennes hederlige karl. Det hände att hårda dagar på gården avlöste varandra, fast ändå inte lika hårda som förr om åren. Definitivt lättare för Emaras del. Rodans driftighet som man överglänste det utlämnade skal som Preas blev, och med två stora, rediga flickor på gården till deras hjälp, hade livet på det stora hela sina goda sidor.

Rodans missnöje över att se de sista mynten spenderade på tyger tyglades tack vare vidden av blomfestens betydelse. Om Emara kände honom rätt, och han hade fått slösa silver till det, vore hans inköp material till ett nytt årder eller, hellre, en plog. En sådan investering fick vänta, för de var fårskötare framför bönder. Lönlöst att gräma sig över mynt som är borta. Bättre att se fram emot festen.

Fest och årsdag för Tennaras skull. Det såg hon fram emot med stor entusiasm. Emara älskade henne. Så är det bara. Jag har ammat och uppfostrat henne. Gjort allt för henne. Kan jag behålla henne dagen då allt ställs på sin spets? Då sanningen uppenbaras. Då var hon tvungen att erkänna hur hon undanhållit de viktigaste detaljerna i en människas liv: de om hennes sanna rötter. De som höll en människa jordnära och trygg, med fötterna stadigt i Semariens mylla. Att rycka undan dem, kan det sluta med mindre än att Tennara börjar hata mig?

Emara hade varit nära att vid upprepade tillfällen ta med Tennara på en promenad bland kullarna i gårdens omnejd och förklara, berätta sanningen för henne. Visst, de hade varit ute och gått som mor och dotter som samlade nötter i en korg under armen eller letade svamp i skogsdungarna åt byn till men de hade aldrig pratat. Ärligt talat så ville Emara helst aldrig berätta. Hon ville slippa få besök av Kenandra – för evigt. Så länge hon dröjde var Tennara Emaras egen, sanna dotter. En förlust av Tennara efter så här många år, det vore … En katastrof, bortom hennes fattningsförmåga, något outhärdligt och själaslitande. Därför höll Emara tyst och begravde dotterns bakgrund och namnet Kenandra i sitt innersta väsens djup, på en oåtkomlig plats. Ändock dök namnet och sanningen upp i tankar och drömmar. Numera sällan men det hände och då drabbade insikten Emara med full kraft. Hon fick huvudvärk och dåligt samvete. Att förtränga sådana saker gränsade till det ogörliga. Femton år har snart passerat. Om jungfru Kenandra inte dök upp de första femton åren, varför ska hon göra det de kommande femton? Med den väntande blomfesten runt hörnet nåddes hon av en klarsynt insikt: Oavsett om kvinnan med det långa röda håret dök upp eller ej riskerade Emara på sätt och vis att förlora Tennara om fem-tio år i alla fall. Inom den tidsramen torde Tennara ha gift sig och flyttat hemifrån. Hemska tanke!

”Mor!” klagade Jemina, otålig, och ryckte Emara till nuet, bort från de tankar hon ville förtränga.

”Jag kom…”, började hon men avbröt sig. Rodans arm och överkropp stelnade till, kände hon. Hennes make drog i tyglarna, så att trotjänaren Karash saktade in. Rodan tittade sig omkring. Från den större allfarvägen förgrenade sig en mindre väg, som ledde ner till bonden Bretsos gård. De brukade hälsa på honom – det hände till och med att de sov över – på hemvägen från Galenda. Men inte alltid och Emara trodde att det skulle bli ont om tid att besöka honom denna resa. Blomfesten och Tennaras årsdag kom i första hand.

”Vad är det, Rod?” frågade hon, oroad, när hennes make smackade på valacken och drog hårt i den vänstra tygeln. Karash frustade och drog in dem på vägen till Bretso.

”Trubbel, Em”, sade han. ”Trubbel.”

Så såg hon männen. Två till häst och en på en vagn dragen av två stora kusar. De hade varit dolda bakom ett backkrön, så Emara ägnade dem ingen tanke förrän Rodan blev orolig. Bland männens utrustning syntes vapen, både yxor och svärd, såg hon. Och på vagnen, på kuskbockens högra utsida, stack ett armborst upp ur ett läderfodral. Ju närmare de kom, desto farligare såg de ut. Deras huvuden skyddades av härdade läderhjälmar och under kläderna skymtade mer härdat läder. Tre ärrade män, hyrsvärd eller värre. Stråtrövare?

”Stanna!” ropade mannen, som red på en skäck och höll upp ena handen. När Rodan vägrade att lyda satte ryttaren hälarna i ridhästen, som ökade från lugn gång till snabb skritt.

Jemina och Tennara stack fram sina huvuden mellan Rodan och Emara och tittade oförstående på henne. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Det är ingen fara”, försökte hon och hoppades att flickorna inte hade uppfattat vad Rodan just sagt. ”Vi ska hälsa på Bretso och Amira.”

”Bara sådär?” frågade Jemina. ”Vi har inte tid med det, sade ni ju. Vi skulle hem och ordna med blomfesten. Tana”, hennes smeknamn på sin äldre syster sedan tidig koltålder, ”fyller snart år och allting. Inga stopp på vägen, sade …”

Emara avbröt henne, vänligt, men med en bestämdhet som doftade rädsla. ”Det blir ett kort stopp, det är allt. Ett snabbt ord med Bretso. Ingen fara.”

”Apropå fara”, bröt Tennara in. ”Varför genar den där ryttaren över fältet?”

Ryttaren på den skäckiga hästen red i samlad galopp över ängen mellan allfarvägen och den mindre vägen för att genskjuta dem. Deras chans att komma undan minskade från ringa till obefintlig. Bönderna på fälten runtom Bretsos gård arbetade oförtrutet vidare utan att bry sig om dramat invid vägkorsningen. ”Stanna, sade jag”, gastade ryttaren igen, nu ett femtiotal alnar ifrån dem. ”Vad är det med er?”

Rodan höll in ekipaget. Karash och vagnen stannade. Han hoppade av för att ställa sig mellan kvinnfolket och ryttaren. I en flink rörelse drog han sin jaktkniv ur slidan, och höll den dold bakom ryggen. Om de var på väg att bli rånade eller överfallna skulle han inte ge sig utan strid. ”Vad kan jag hjälpa dig med?” frågade han. Hans röst lät stadig men han kunde inte lura Emara. Hon såg hur hans grepp om knivskaftet hårdnade så att knogarna vitnade. Svettfläcken mellan hans skulderblad växte och nackhåren på hans brunbrända nacke stack rakt ut, vittnesbörd till hans häftiga rädsla. Vettskrämd ändrade han obönhörligen ställning, från vänster till höger ben och tillbaks. Han var en fårskötare, en enkel man. Långt ifrån en härdad slagskämpe.

”Jag bara undrade om ni kunde upplysa oss om hur långt det är kvar till Galenda? Hade vi tagit oss fram längs en av kungslederna skulle vi vetat det själva genom att se på milstenarna som kantar dem, men nu är vi inte på en sån, eller hur?” sade mannen, vars röda, flätade skägg dolde ärret på ena kinden illa. Hans mörkbruna mantels fållar hängde smutsiga över hästryggen, och själv såg mannen ut att inte ha badat på månader. ”Och bonde”, han spände sina svarta ögon i Rodans, ”du kan lägga ifrån dig stålet ditt.” Han klappade på sin stridsyxa och pekade upp mot ryttare nummer två, som närmade sig vagnen bakifrån utan att de lagt märke till honom. Den tredje mannen satt kvar på vagnen, som stannade mitt i korsningen.

”Låt oss fara hem oskadda”, sade Jemina. Hon reste sig upp på flaket. Viftade med den brutna vandringsstaven, lagom lång till henne. ”Vi är inte rädda för er, om ni tror det, rövare.”

Emara vände sig om med en knyck, och drog hårt i sin dotters kjortel. ”Sätt dig ner!”

Jemina drattade på ändan på de mjuka tygerna, utan att få ont. ”Men jag skulle ju bara …”

Återigen avbröt Emara henne. Hennes röst blev barsk. ”Sitt och var tyst!” Sedan tillade hon, viskande: ”Det är ingen lek, det här, min lilla duva.”

”Åh!” sade hennes dotter och kröp närmare Tennara, storögd när hon blev varse om situationens allvar och Emaras uppriktiga oro.

Ett mullrande oväsen rungade. Det tog ett par andetag innan Emara förstod vad som hände. Ryttarna gapskrattade. Båda två. ”Rövare”, kved ryttaren bakom vagnen och kiknade av skratt. ”Vi? Och med en vagn?”

Slutligen sansade de sig nog för att föra ett samtal. ”Ni har fått det hela om bakfoten, bönder”, sade den rödskäggige mannen. ”Jag heter Fantu. Den mustaschprydde mannen bakom er är Khallandar och”, han pekade upp mot allfarvägen och mannen på trions vagn, ”han däruppe är känd som Thaddeus med näsan. Vi är jägare, kan man säga.” Fantu spände ögonen i Rodan. ”Men så, karl, slappna av och stoppa undan kniven! Tror du inte att vi skulle ha dräpt er om vi så hade haft lust, vid det här laget?”

”Rod”, sade Emara. Ifall han retade upp de här männen, säkerligen flyhänta med sina vapen, riskerade Rodan att förkorta hela familjens liv i onödan. Och om vi har missförstått deras avsikter, så. ”Herr Fantu har rätt. Seså, sätt dig här hos mig igen.” Hon klappade med handflatan på den lediga platsen bredvid sig på kuskbocken. ”Kom.”

Ett illvrål borta från Bretsos lilla ladugård hördes. Rodan, på väg upp i vagnen ryckte till av skräck, halkade på fotstödet och ramlade ner på marken. Jägarna Fantu och Khallandar drog blixtsnabbt sina vapen. Fantu sin yxa, Khallandar sitt märkliga, eneggade svärd. Thaddeus med näsan hade ryckt åt sig sitt armborst och riktade det mot oväsendets källa.

Bretsos tre unga, snaggade söner rusade ut ur ladugården och skrek för full hals, beväpnade med hötjuga, dynggrep respektive vedyxa. Emedan pojkarnas högljudda attack startade i lätt motlut, och de hade en ganska dryg bit till vagnen, flämtade de redan halvvägs. Deras hotfulla skrik blev alltmer patetiska ju närmare de kom. ”De är våra vänner”, lyckades Karal, den yngste av de tre bröderna, att få fram med sin ljusa röst. Han fyllde tio i år. ”Lämna dem ifred, rövare!”

När de kom fram och hade lämnat ladugård, hus och inhägnader bakom sig, pustade de ut och hötte slappt med sina ”vapen” framför sig. Ryttarna var föga imponerade; Khallandar stack svärdet i sin breda skida och Fantu stoppade yxan – gjord för strid, inte för vedhuggning – i packningen. Thaddeus med näsan uppe vid korsningen skakade bistert på huvudet och lade armborstet åt sidan. På vagnens flak bak Thaddeus rygg rörde sig något under en filt, såg Emara.

”Jag säger det för sista gången”, lovade Fantu och stirrade stint var och en av bröderna överdrivet länge i ögonen, när han satt av sin häst. ”Vi är inga rövare, fredlösa, mördare, rånare eller monster – vi är jägare som önskar bli upplysta om en enkel sak.”

”Åh, förlåt, herrn”, sade Karal, ”men ni såg så hotfulla ut. Och Rodan och hans familj är våra vänner. Vi ville skydda dem från er.”

Fantu log med hela ansiktet, ett brett flin som avslöjade gula tänder och en saknad övre framtand. ”Och vilka bra beskyddare ni var, småglin. Nå?” Han vände sig mot Rodan, som skrapade torr jord och brunt damm av kläderna efter sitt fall.

”Färdas ni i hyfsad takt når ni Galenda i kvällningen imorgon, eller dagen därpå, om ni tar det lugnare”, svarade Rodan.

”Vad jagar ni för djur?” hörde Emara att Jemina frågade. Khallandar svarade.

”Djur och djur”, sade han. Emara vände sig om i tid för att se hur Khallandar tvinnade mustaschen med tummen och pekfingret. ”Det finns folk som kallar dem för djuriska, för monster. Vi kallar dem vårt levebröd.”

”Vi jagar troll”, tog Fantu över. Emara fick vända sig framåt igen. Som tur var gick Khallandars häst fram till Fantus, så hon slapp fortsätta att vrida och vända på sig i sin oro att hålla koll på Jemina och Tennara och männen.

Khallandar spottade på marken framför sin häst och slängde vant ena benet över sadeln och hoppade ner på marken. ”Och dödar dem med hjälp av lod med trollbitsspetsar. Våra närstridsvapen är mest till för vårt eget välbefinnande, förstår ni. Sedan hackar vi loss deras huvuden medelst släggor och stämjärn och kilar, lastar dem på vagnen däruppe och säljer dem i närmaste större stad. Eller förser en borgherre med dem, mot överenskommen betalning, förstås. Förtjänsten är hyfsad, även om det kunde funnits fler troll. Ja”, sade han eftertänksamt och tvinnade mustaschen igen, ”fler troll hade utan tvekan varit bättre för vår börs.”

Emara måste ha låtit utan att hon märkte det, för männens blickar drogs till henne som om hon yttrat skymfer. Hon höll andan, anade att de här jägarna inte tillhörde gudarnas bästa barn. Och om de dödade troll för vinnings skull kunde de vänja sig vid att dräpa folk. Kvinnor. Döttrar.

”Käringen din har visst inga höga tankar om oss, bonde?” fnyste Khallandar till Rodan.

”Du bär inte hand på henne”, sade Emaras make. Stämningen mellan dem, dålig som rutten is redan från början, försämrades drastiskt. ”Ni har fått reda på det ni ville. Lämna oss ifred nu.”

Från ladugården kom också pojkarnas far och mor, den bastante Bretso iklädd tyghatt, tunika och väst och den vidjesmala Amira i en ärmlös kjortel. Bakom dem gick pojkarnas söta glädjespridare till lillasyster, Glynna.

Glynna, ljushårig, barfota och med mörk, knälång kjortel, verkade inte se män eller vapen, för hon sprang rakt bort till Emara. Hon sken som en sol. ”Ursäkta mina dumma bröder”, sade hon och gav dem en överlägsen blick. ”De ska jämt skrika och uppföra sig illa. Var är …?” Hon ställde sig på tå; jorden på och under fötterna färgade dem svarta. ”Aha! Jag ser dig, Jemina.” Glynna försvann iväg till vagnens baksida och började klättra upp på flaket.

Emara andades ut, utan att vara det minsta avslappnad.

”Se där, en dam som vet hur hon ska föra sig i vårt sällskap”, sade Fantu.

”Hon struntade ju i er!” utbrast Tennara.

”Precis”, log den rödskäggige jägaren. ”Därmed var hon inte rädd för oss.”

”Varför kallas han för Thaddeus med näsan?” frågade Tennara.

Gårdens ägare kom nu fram och greppade tag i sina söner och drog dem med sig baklänges. Pojkarna såg skamsna ut vågade inte se vare sig jägarna eller sina föräldrar i ögonen. ”Gå hem, pojkar”, sade Bretso och motade iväg dem. ”In i huset med er.”

”Han har näsa för affärer, den mannen”, förklarade Fantu och trummade på näsan med pekfingret, ”och vi lyckas för det mesta sälja de förstenade huvuden vi fått fatt i. Dessutom kan han lukta sig till både trubbel och troll på flera mils håll. Så blir han snuvig – inga troll och inga mynt. Förstår du, flicka?”

”Ja”, svarade Tennara. ”Men det finns snälla troll. Att döda dem för mynt, det är … konstigt.”

Khallandar, som redan satt upp på sin häst igen – varför han satt av från första början gick Emara förbi – fnyste. ”Snälla troll! Du är naiv, jänta. Möter du ett troll är det döda eller dödas, ingen velig kompromiss, som gäller. Den svarta nåden är obarmhärtig i det avseendet.”

”Jag har träffat ett troll, herrn”, sade Tennara och sträckte myndigt på sig, ”ett vänligt ett. Det hjälpte mig med ett förrymt får, som fallit ner i en skreva.”

”Ha!” snäste Khallandar och vände sin häst. ”Du ljuger som en häst travar, lilla jänta.” Han smackade åt sin häst att gå och satte hälarna i dess sidor. Riddjuret lydde lojt.

Fantu hävde sig upp i sadeln på sin häst. ”Snälla troll är sällsynta, flicka”, sade han, när han i sin tur red förbi vagnen. ”De finns men de är sällsynta. Och tro mig”, han tittade bakåt mot dem, ”de vi råkar på tillhör den stygga sorten. Tack för upplysningen, bonde. Ha en fortsatt trevlig resa.” Han satte fart på sin skäck och skrittade upp till allfarvägen …

… dit Jemina och Glynna lyckats ta sig. Fördömda ungar, tänkte Emara. Osedda hade de smitit iväg; busungarna nådde snart jägarnas vagn, upptäckte hon med fasa. Den i vilken förstenade trollhuvuden låg. Det under filten på vagnens flak rörde sig – igen. Knappast ett huvud.

”Glynna! Jemina!” ropade de båda mödrarna med en mun. ”Kom tillbaka!”

Deras döttrar vände sig inte ens om för att titta på sina oroliga föräldrar. Och jämsides med flickorna red ryttarna. ”Nej”, gnydde Amira, mest till sig själv, som om hon förväntade sig att Khallandar skulle dra sitt svärd och klyva Glynna itu. Emara flämtade till, satte handen för munnen.

Men Khallandar och Fantu red rakt förbi Jemina och Glynna, ignorerade dem.

”Vad är det som rör sig i vagnen?” hörde Emara Jemina säga.

En av ryttarna vände sig om och ropade åt henne. Khallandar. ”Åh, det är en jänta i din ålder som ställde för många frågor.” Han spottade i marken, vände sig framåt i sadeln.

Thaddeus på vagnen grymtade ett par ord till sina jägarkollegor och fick fart på vagnens två förspända kusar. De red iväg österut, nerför backen, och försvann utom synhåll. Det kvardröjande ljudet av vagnens knarrande hjul avtog till slut, ett retsamt farväl av jägarnas så skrämmande närvaro.

Glynna och Jemina stannade i vägkorsningen. Emara blåste ut luft, slappnade av. Faran – om den hängt över dem till att börja med, i hennes inre tvistade tankarna om saken – försvann.

”Vad var det där om, Rodan?” undrade Bretso, när de förde Karash och ekipaget till gårdsplanen.

”Trolljägare. Läskiga typer.” Han fnyste fram ett skratt genom näsan. ”Den här gången var de harmlösa. De ville veta hur långt de hade kvar tills de nådde Galenda.”

”Jag trodde bergis de ville råna oss och stjäla tyget till blomfesten”, sade Jemina som kommit ifatt dem. ”Vad de nu skulle haft det till?” grubblade hon vidare.

”Nu är ni trygga”, lovade Amira. ”Ät med oss. Säg inte emot – jag godtar inte ett nej.” Bondmoran Amira tillhörde den envisa sorten. Alltså åt de middag inne i boningshusets enda rum. Fast de gick inte in utan att skölja av sina ansikten och händer med vattnet i tunnan utanför husknuten först. I den kvalmiga åskvärmen svalkade vattnet ljuvligt, en lisa för stunden.

Efter måltiden – kornbröd, köttsoppa och kokt grönkål, med svagdricka eller enbärsdricka till – gick de ut. Bretso och Rodan blossade på varsin pipa och gick bort till den hög med vidjor som låg intill en stor lucka i det trasiga staketet i den södra änden av gårdsplanen. När han inte knogade ute på ängen och slog gräs och klöver med lien, hörde Emara Bretso säga innan avståndet mellan honom och henne blev för långt, försökte han byta ut hankarna och laga några av störarna i sin gärdsgård. De två yngre bröderna följde med sin far och Rodan och plockade upp varsin avkvistad men annars obearbetad vidja som de använde som svärd långa som pikar. Trettonåriga Rogal följde efter Tennara som i trans; han var förälskad i henne.

Jemina och Glynna, som kom bra överens, ritade tillsammans upp en hage i jorden med varsin torr kvist och väntade på att Tennara fann lämpliga stenar för dem att använda. Glynna fick börja hoppa hage och hystade iväg den sten hon valt ut. Den landade i hagens ena ruta och hon skuttade iväg. Jemina hejade på och Tennara fläktade frånvarande sitt ansikte med ett ormbunksblad hon knipsat av nånstans ifrån. Rogal stod som förhäxad intill Tennara och beundrade hennes ansikte, bröst, kurvor.

Amira och Emara satt på en bänk som stod vid ladugårdsväggen mellan ett häggträd och en syrenbuske och som vette mot flickorna och boningshuset. ”Se så han trånar efter henne”, sade Amira och fnissade. ”Och det går henne förbi.”

Emara lade huvudet på sned och plirade ursäkter med ögonen. ”Ja. Hon märker inte vilket intryck hon gör på pojkar. Jag undrar om hon ens märker hur de tittar på henne i smyg?”

”Hon är mycket söt. Lycklig blir den man som får gifta sig med henne.”

”Åh, prata inte äktenskap med henne”, sade Emara. ”Hon har fått sin första blödning och ska firas under blomfesten vi ska ha, men hon ser inte sig själv som giftasvuxen. Inte på långa vägar. Själv vill hon helst bara fira sin femtonde årsdag.”

I vanlig ordning sträckte sig uppehållet hos Bretso och Amira – det förment korta stoppet – över flera timmar. Det gjorde rätt lite för Emaras del, men det innebar i slutändan att hennes svägerska, Lorina, fick vänta längre. Hon hade ett eget hushåll att sköta, egna åtaganden, och slåtterarbetet kunde inte skjutas på framtiden i all evighet.

Eftermiddagen nådde halvvägs när de gav sig iväg. Den efterhängsna känslan av hot och våld från när de mötte trolljägarna tillhörde det förgångna, glädje och värme regerade åter bland de fyra på vagnen när den rullade västerut. Apropå värme, så blev Emara lika äckligt klibbig som förut. Åskknallar hördes i fjärran utan att regnet föll, men hon slapp i varje fall att få solen rakt i ansiktet. Molnen på himlen dominerade och täckte solen.

Regn prövade dem med sin frånvaro ända till Tallaby. Men när de nådde byns utkant i slutet av den tredje resdagen öppnade sig himlens dammluckor. Ett skyfall med medföljande blixtar och dunder fick byborna de hälsade på och pratade med att rusa inomhus.

”Vi ses om fem dagar”, sade fader Katharon, munken, från portalen i byns enkla tempel vid det enda torget. Han, precis som vem som helst i byn fick komma och hälsa på dem under blomfesten, för så lydde seden. Alla välkomnades, men naturligtvis kom inte alla. Äldre, med sedan länge utflugna och gifta barn, kom inte. Ej heller barnlösa eller familjer med bara döttrar. Syftet med festen, att visa upp sin egen giftasvuxna dotter, lockade mest ogifta män. Men om en munk närvarade ansågs det betyda tur för värdfamiljen ifråga. ”Måtte Kallirh och Mareel ha slutat gräla till dess”, ropade Katharon och vinkade medan Rodan smackade och manade på Karash att öka takten. Sommarens och regnets gudar sades gräla under skyfall.

Tallabys enda gata förvandlades till rena lervällingen vid hällregn. Ingen av dem ville fastna i en djup göl nu, reströttheten tog ut sin rätt, och de ville hem. Emara bad Tennara skydda de vackra tygerna med gamla filtar, så att de inte blev dränkta i onödan. När vagnen rullade över den lilla stenbron, som spann över Wanlaån, på andra sidan byn, uppför backen och in på gårdsplanen slutade regnet att falla. Gudarnas gräl varade en kort stund, men det hade inte rensat luften. Åskknallar ljöd ännu i fjärran, och den kvalmiga värmen bestod.

Rodan ptroade uppfordrande åt Karash att stanna framför boningshuset. Han hälsade muntert på sin allvarsamma syster, som stod i dörröppningens upplysta rektangel av ljus från inifrån huset. Hon hälsade dem välkomna hem. Medan Rodan selade av och ledde bort valacken till stallet för att vattna, rykta och mata honom, lastade kvinnfolket av vagnen. Lorina tog emot de åtta alnarna lärft från två olika balar och de fyra alnarna vadmal från Jemina och bar genast in dem, för att beundra de tyger hon inte visste att hon skulle få som tack för hjälpen.

Lorina hade vecklat ut en bit av vadmalstyget, och strök med fingrarna över det, när Emara klev in med det sista från vagnen. ”Åh, så vackert, kära svägerska”, sade Rodans syster, och såg nöjd ut å Emaras vägnar. Hennes mun log men hennes ögon bar, som alltid, ett vemodigt uttryck. Hon och maken Gower förblev barnlösa, till Lorinas stora olycka. ”Så blått det är.”

”Enligt försäljaren är det färgat med vejde. Tre gånger. ’Därav den djupblå färgen’”, härmade Emara tygmånglaren. ”Det är ditt. Fyra alnar.”

”Så du pratar!” utbrast Lorina. ”Inte ska jag väl ha allt det här?”

”Som du ställt upp för oss, så ska du visst det, Lorina.” Emara hade bestämt sig och vinkade avvärjande när hennes svägerska försökte protestera mot den generösa gåvan. Denna kamp mellan två generösa kvinnors envishet kunde vara länge – Emara tänkte triumfera i den genom att återgälda svägerskans vänlighet.

Lorina gav upp och efter det att Emara ställde ifrån sig det hon hade i famnen fick hon en kram. ”Du är en vänlig själ, Emara. Allt jag gjorde var att masa mig hit upp en gång per dag och räkna får och mata höns. Inget mer.”

”Här, faster”, sade Jemina. ”Titta på linnetyget du ska få. Det kan du göra ett fint lakan av.”

Svägerskans ögon kunde inte bli större av förvåning när hon hörde att hon till råga på allt skulle få tre alnar lärft med. Hon tittade på Emara. ”Vad du skämmer bort mig, svägerska. Hur har ni haft råd med allt det här?”

”Åh, vi hade lite sparat”, erkände hon. Pengarna hon fick av jungfru Kenandra för så länge sedan. De sista skälvande mynten från den rödhåriga kvinnan, som skulle gå till Tennaras välbefinnande. Det hade de delvis gjort, i och för sig, för fem alnar lärft – eller så mycket som det behövdes – var ju till Tennara och den kjortel hon skulle bära på blomfesten, som låg fem korta dagar bort.

Allt tyg stuvades undan, bordet dukades och maten lagades till. De pratade om ditten och datten under kvällsvarden. Den vanligen så pratglada Jemina satt där trött, det syntes. Hon hängde mer och mer med huvudet. Hon somnar tidigt ikväll. Resan och värmen sög musten ur henne.

Afton och mörker kom. För att få hem sin syster, tyggåvorna och maten hon fick med sig i en korg säkert hem till maken Gower, lyste Rodan vägen med en brinnande fackla. Gower och Lorina bodde inte långt från bron, och bodde granne med slaktare Tarn på ena sidan och det strävsamma gamla paret, Döve Gade och Tysta Leida, som passade så bra ihop, på den andra.

Jemina låg och sov när Rodan kom tillbaka. Han hämtade en tvättlapp och gick ut till brunnen för att hämta vatten. På sommaren tyckte han om att tvätta sig utomhus, vira en handduk runt höfterna och sätta sig på en pall och röka pipa en stund.

Inne i huset pysslade en vaken moder och en ganska pigg dotter. Tennara stod som ett kors, med armarna rakt ut, i bara nattsärk och tygstycke. Emara tog hennes mått och satte nålar i det vita linnetyget med de vackra, röda blombårderna. ”Aha”, sade hon ibland och markerade var hon skulle sy med en ny nål. ”Stå still”, kunde hon också säga, eller, ”Sträck på dig, Tennara.”

”Blir den färdig i tid, tror du, mor”, sade Tennara, efter att måtten var tagna.

På det stora hela krävdes tio tygstycken för en enkel, odekorerad kjortel: fram- och bakstycke, två ärmbitar, två små ärmhålskilar och fyra långa kilar som löpte från midjehöjd ner till fållen. Utmaningen låg i att göra kjorteln figursydd, dels för att framhäva den blomstrande kvinnans former, dels för att passa Tennara. Därtill ville Emara att de fina bårderna hamnade rätt; som fåll vid kjortelns nederdel, i ändarna på de vida ärmarna och runt den runda halsen. ”Den skall bli klar, om jag så måste sy på nätterna. Vi hade tur som fann det här tyget. Nu behöver jag inte brodera så många blommor själv. Vilka blommor vill du ha på kjorteln?”

”Så länge de är röda spelar det väl ingen roll”, tyckte Tennara.

”Kjorteln är vit som ljuset och oskulden, och blommorna är röda som månadsblodet och kärleken. Jungfru och kvinna på en och samma gång, det är vad du är, Tennara.” Hennes dotter såg orolig ut. Emara klappade henne lugnande på kinden. ”Det kommer att gå bra det här, unga dam. Hm. Vad sägs om rosor? Det hade jag på min egen blomfest för hundra år sedan.”

”Oj. Då måste du vara världens äldsta mor”, glirade Tennara och gäspade.

Emara skrattade men under leendet dolde sig det där dåliga samvetet igen. Och huvudvärken, fast den hoppades hon kom från de många timmarna på den skumpande vagnen i tryckande hetta. ”Det känns som hundra år sedan, faktiskt.”

”Du är inte världens äldsta, kanske”, erkände Tennara, ”men utan tvekan den bästa mor en dotter kan ha.” Hon kramade om henne.

Vilken tur att Tennara gjorde det, för då missade hon tåren som rann utmed Emaras kind. En tår fylld av samvetskval och skär skräck över att kunna förlora en bedårande dotter, en kvinna i vardande som hon älskade. ”Du och Jemina är de bästa döttrar en mor kan ha. Jag förtjänar inte så goda barn.” Kramen hårdnade.

”Jag älskar dig, mor”, sade Tennara.

Emara omfamnades av en ung, rädd, spröd flicka. Tennara darrade. Jag kände samma rädsla inför mitt insteg i kvinnornas värld. ”Och jag älskar dig. Det går bra, det här, ska du se.” Hon hörde Tennara gäspa igen. ”Men nu vet jag en som ska gå och lägga sig ögonaböj.”

Hon torkade bort tåren. Hennes blivande femtonåring verkade inte märka hennes gnagande, inre kamp att hålla sig lugn. ”Du är också trött, mor”, sade Tennara. ”Sitt inte uppe för länge.”

”Mm”, sade Emara, ställde sig med ryggen mot Tennara, och lutade sig över bordet. Hon andades djupt, för att lugna sig. Låtsades vara upptagen med kjorteln. Fingrade på ett nystan med högrött ullgarn, som hon färgat med hjälp av färgmårans rot, som hon plockade ”förr än göken gal”, som talesättet uttryckte saken. ”Rosor då, Tennara?”

”Va? Jag menar, ja. Röda rosor blir perfekt. God natt, mor.”

”God natt, älskling”, svarade hon, frånvarande.

Kjorteln – med två stora slingrande rosor, omgivna av små, små runda blommor, på framsidan – sydde hon klart dagen innan blomfesten. Det frigjorde tid för städning, kakbak och matlagning.

Emara stack ut näsan när hon öppnade dörren på högtidsdagen och konstaterade att vädrets makter höll sig på hennes – och Tennaras – sida. För två dygn sedan grälade Kallirh och Mareel igen, riktigt ordentligt. Kallirh, sommarens och den ljusa tidens gud, avgick med segern, om nu gudars gräl kan avgöras i termer av vinst och förlust.

Hon nöjde sig med att andas in den friska, svala morgonluften och studera dagg och dis, som glittrade och dansade på de gröna kullarna. Det blir en underbar dag, med fest och årsdag i ett. För att fira årsdagen lite extra, innan de sista förberedelserna behövde göras, fick Tennara, efter att hon brutit fastan med rejäl mat, äta två honungskakor. Resten av kakorna, de en bondmora och fårskötarhustru kunde unna dem, kom gästerna till godo. Tennara delade sin andra kaka med Jemina, som slukade den med girig iver, till storasysterns glädje. Efter att Jemina tuggat klart kramade hon sin syster. Emara fann det skönt att se Tennaras leende. Det bådade gott inför hennes stora dag.

En fest som firade övergången från barn till vuxen, en passagerit som blomfesten där en flicka blev en kvinna, kunde vara en dyrbar historia för de som anordnade den. Festen varade från det ögonblick då solen stod som högst på himlen och ljuset och oskulden var som störst, till kvällningen då solen fick himlen i väster att rodna. Den gäst dröjde sig kvar när det röda på himlen försvann och täcktes av nattens slöja, riskerade att drabbas av otur i kärlek eller få stora problem med att gifta sig. Av tradition brukade därför den första gästen som anlände till festen, den potentielle maken, också vara den första att lämna den, för vilken ung man vågade chansa på att aldrig lyckas bli gift och därmed misslyckas med att få en maka att föda den son som förde familjens blod och minne vidare?

Emara kände Tennara väl och blev därför inte förvånad över att få veta hur smycket hennes dotter burit under hela livet blev stulet under deras vistelse i Galenda. ”Jag vågade inte berätta det förr, mor”, sade Tennara, skamsen över att hon hade ljugit för henne, ”men jag trodde att du skulle bli vred på mig. Förlåt.”

”Äsch, så du pratar”, sade Emara. ”Vi får hitta ett nytt lyckobringande smycke åt dig, som kan skydda dig mot faror och hemskheter. Det var bara ett smycke, inte ditt liv. Fast nästa gång vill jag inte att du döljer sanningen för mig.” Det är mitt fel att du förlorade det. Så som jungfru Kenandra lade fram saken skulle du för alltid bära det tryggt mot din hud och aldrig bli av med det. Det var ditt liv, ditt skydd, sade hon. Emara hade alltid tolkat smycket som ett sista minne från Tennaras riktiga mor, en koppling till det förflutna, vilket skulle ge henne den tur hon behövde i livet. Kanske borde hon ha kommit på en lämplig förklaring för Tennara, en som övertygade henne om att hon skulle varit mer aktsam om smycket. Någon i Galenda stal smycket, måhända ett omen, ett tecken på att Tennaras koppling till Kenandra och det förflutna var bruten – och att Emara aldrig skulle förlora henne som sin dotter. Hon ville gärna tro det och blev märkligt upprymd ju mer hon tänkte på det. Tennara såg dock fortfarande samvetstyngd ut, så hon fick trösta henne lite till. ”Det är din stora dag idag. Glöm det där smycket. Pojkarna som kommer är ändå inte här för att titta på ett gammalt halsband, utan på en skinande juvel.”

”Vad grann du är, Tana”, sade Jemina, som lyckats hålla sin finkjortel ren och fri från gräsfläckar och jord. För en gångs skull hade hon borstat igenom håret ordentligt och flätat det, så Jemina såg själv riktigt fin ut. Söt. Jag har två underbara, vackra barn, tänkte Emara.

”Jag känner mig löjlig”, sade Tennara och sträckte ut sina armar. ”Jag menar, kjorteln är så vacker och så är det jag som bär den.”

”Lyssna på din syster, Tennara”, sade Emara. ”Du är vacker. Vackrare än någonsin.” För det var hon, i sin vita, ankellånga kjortel med röda blombårder och broderade rosor och småblommor i rött, med sitt korpsvarta hår uppsatt i kringlor på huvudet och dekorerat med röda pärlor och rosavita nyponrosor och ett par vita remskor på fötterna. Den unge, kvisslige pojke som inte ser kvinnan i min dotter nu är ovärdig hennes uppmärksamhet. Eller en förmälning.

”Blomfesten är en sak men vad ska allt det här egentligen tjäna till, mor?” Tennara började bli nervös, märkte Emara. De första gästerna torde vara på väg och väntades dyka upp på gården när som helst. ”Jag tänker ändå inte gifta mig än på många år.”

”Åh”, sade Emara, ”säg inte det. Kyme har slängt ett och annat beundraröga åt ditt håll på sistone. Så röd han blir om kinderna när ni ses. Det är gott gry i den pojken. Och för att inte tala om Lorus den yngre.”

Jemina fnissade. ”Jag har sett honom pussa på Jardine bakom kvarnen.”

”Vad gjorde du bakom kvarnen?” frågade Emara och satte händerna på höfterna.

”Jag?” utropade Jemina, som om Emara kunde mena någon annan. ”Öh, jo, jag och Perla … jagade fjärilar. Just det. Vi jagade fjärilar.”

Knappast. Snarare smög de efter unge Lorus och Jardine för att hitta på diverse hyss med dem. Jeminas energi tycktes outplånlig, och hon fick oftast med sig Perla, två år yngre, på sina äventyr.

”Så, vad sägs om Kyme, då?” Emara plockade bort en lös, röd tråd från dotterns vita kjortel.

”Låt mig vara helt ärlig, mor”, sade Tennara och höll blicken stadigt fäst på Emara. ”Han är den sista mannen – pojken – som jag tänker gifta mig med, om han så vore den sista mannen – pojken – kvar i hela vida världen.”

”Vad är det för fel på honom då, unga dam?” Emara visste svaret.

”Massor! För det första så är han otroligt fu…” Tennara ändrade sig, började om. ”Han är inte så stilig, menar jag. Verkligen inte stilig. För det andra, så spottar han efter var och varannan mening. Vill du ha fler exempel?”

”Nej, de duger.” Emara suckade, himlade med ögonen. ”Tja, han kanske inte är som riddarna i mäster Dhoss historier, det är sant”, sade hon och drog försiktigt i sin dotters arm. Röster hördes utifrån gårdsplanen. Festen kunde ta sin början. De gick mot dörröppningen. Hon full av förväntan, Tennara mer motvilligt. ”Men han är en bra pojke och han blir en rejäl karl. Hederlig. Vad mer kan man begära av en man än hederlighet?”

”Kärlek”, sade hennes vackra dotter. Tennara såg sig om, som för att kontrollera att Jemina stod utom hörhåll. Hon sänkte rösten. ”Far älskade dig, mor. Det vet jag.”

Emara sade inget, nickade bara. De gick ut. Kyme och hans föräldrar stod på gårdsplanen och pratade med Rodan. Jemina svischade förbi dem och hälsade på gästerna. Kymes lillasyster, Perla, följde med dem, så hon och Jemina började genast tjattra som små ankungar. På väg uppför backen mellan gården och byn traskade munken tillsammans med fler föräldrar och unga män. Medan Emara och blomfestens viktigaste person gick fram till köksbordet, som burits ut och dukats med allehanda drycker och läckerheter, klappade hon Tennara på ryggen. ”Jo, det har du rätt i. Preas och jag älskade varandra.” Sedan harklade hon sig. ”Och jag älskar Rodan nu. Kom ihåg att du kanske inte känner så varmt för den du en dag gifter dig med till en början, men känslor, kärlek, kan växa fram med tiden.”

”Mm”, sade Tennara. ”De kan göra det.” Hon satte sig på hedersplatsen vid bordets kortända.

När festen var över och byns alla pojkar, munken Katharon, pojkarnas fäder och mödrar och, som i Kymes fall, syskon, länsat bordet på mat och samspråkat med Tennara – till slut slappnade av och accepterade att hon var i uppmärksamhetens centrum för en dag – avtog den starka rodnaden på himmelsranden bland kullarna i väster. Unge Kyme lämnade festen sist, inte först som han traditionsenligt borde ha gjort. Men han lämnade den hur som helst innan den röda aftonen övergick i svart.

Festen motsvarade åtminstone Emaras förväntningar, men om Tennara fattade tycke för en särskild pojke noterade hon aldrig. Å andra sidan önskade hon att hennes båda barn skulle bo kvar på gården många år framöver. En mors själviska önskan.

Under natten drömde Emara om en speciell flicka i hennes liv.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s