Intervju med Ylva Spångberg

Ylva Spångberg är ett namn som snabbt kom att spridas i den svenska fantastiksfären. Hon blev tidigt medlem i Tolkiensällskapet Forodrim och engagerade sig inom svensk science fiction-fandom, vilket gav henne Alvar Appeltoffts Minnespris år 1990. Bland annat satt hon med i redaktionen för kulturtidskriften Nova science fiction, som vid 2009 års sf-kongress Eurocon tilldelades priset för bästa europeiska sf-tidskrift. Denna numera insomnade tidskrift startades i en första vända på 1980-talet av John-Henri Holmberg och Per Insulander. Den förra bad en gång i tiden Ylva att hon skulle översätta några texter.

Resten är så att skriva översättarhistoria. Utöver David Eddings romaner har hon översatt böcker skrivna av, bland andra, Tad Williams, Sarah Singleton, Patrick Rothfuss, Delia Sherman, Neil Gaiman och Joe Abercrombie. Så här inför jul hade fantastikfantasten och översättaren Ylva Spångberg vänligheten att besvara några frågor.

Hur var det att motta Alvar Appeltoffts Minnespris (1990) och varför fick du priset?
Det var förstås väldigt roligt att få det, och jag fick det för att jag hade varit aktiv i science fiction-fandom i drygt tio år. Den som nominerade mig kallade mig för ”en av fandoms trogna trädgårdsarbetare”, och det stämmer väl rätt bra: aldrig högaktiv, men ofta med på ett hörn.

Du är ju ett känt översättarnamn för fantasyläsare. Varför blev du översättare?
Det började med att en bekant, John-Henri Holmberg, var frilansande redaktör på två mindre bokförlag. Han tyckte att jag skrev bra och föreslog att jag skulle prova att översätta. Det gjorde jag, och sedan dess har det bara rullat på.

Du är översättare med, vågar jag påstå, en viss förkärlek för fantasy. Varför översätter du fantasy?
Jag har läst fantasy sedan jag var åtta år och läste Narniaböckerna för första gången. I början av min översättarbana gjorde jag mest science fiction och en del annat, men 1988 fick jag erbjudande om att översätta dels David Eddings, dels Stephen Donaldson, den andra krönikan om Thomas Covenant. Det var de första fantasyböcker jag översatte.

Sedan blev Eddings en otrolig succé – jag skulle vilja hävda att det var hans genomslagskraft som banade väg för fantasy som en erkänd genre i Sverige. I och med det kom jag att uppfattas som ”fantasyöversättare”, och därefter har det mest varit sådana uppdrag jag har fått. Jag har inte själv satsat på att översätta just fantastik, men jag trivs bra med att göra det.

Vad var det första du översatte? Känner du själv att du har utvecklats sedan dess?
Den första boken var en biografi över Dorothy Sayers, som jag översatte 1977. Det var en katastrof till översättning som sablades ned på rätt många av de stora tidningarnas kultursidor. Jag får väl säga TACK OCH LOV för att jag har lärt mig en del sedan dess!

Hur går själva översättandet till? Själva proceduren, menar jag? Väljer du själv vad du ska översätta eller är du knuten till ett förlag som säger åt dig att översätta böcker du inte vill?
Jag har en handfull förlag som jag arbetar regelbundet åt, och ifall det sedan är jag som behöver jobb och hör av mig till dem eller de som har fått in en bok de tror skulle passa mig och kontaktar mig skiftar. Visst har det hänt att jag har översatt böcker jag helst skulle ha sluppit, men förlagen kan inte tvinga mig att översätta något jag inte vill. Tvånget att betala hyran kan däremot göra det.

Hur ser översättarens yrkesvardag och yrkesvillkor ut?
Villkoren ser ut så här: När jag har åtagit mig en bok och fått en deadline beräknar jag hur många sidor jag måste översätta I veckan för att bli klar i tid. Sedan är det bara att sätta igång, och fortsätta tills man är färdig. I bästa fall i tid – det kräver förstås en hel del självdisciplin. Sedan går manuskriptet till en språkgranskare och returneras efter ett tag till mig, som då får ta ställning till granskarens förslag till ändringar. Efter det följer korrekturläsning, och när det är gjort är min del av det hela klar.

Dessutom vill jag passa på att nämna en kategori medarbetare som för en ännu mer undanskymd tillvaro än översättaren, och det är språkgranskaren [fetat av mig, reds anm]. En bra granskare kanske inte kan göra en dålig översättning till en bra översättning, men han eller hon kan rädda den från att bli en katastrof eller lyfta en bra översättning så att den blir ännu bättre. Så: ett varmt tack från mig till alla bra granskare!

På vilket sätt man sedan jobbar – med regelbundna tider eller inte, hemifrån eller från en lokal man delar med andra frilansare, och annat sådant där – varierar.

Betalningen beräknas efter den svenska textens omfång. Som översättare får man ingen royalty, men däremot finns det en del andra ersättningar man kan få, för utlåning på bibliotek, återtryckningar I antologier eller utgivning på annat förlag än ursprungsförlaget. Men den betalning man kan vara säker på är bara arvodet.

Får ni i allmänhet bara ett halvår på er att översätta, säg, en 700-sidorsklump? En som författaren kan ha tagit många år på sig att skriva.
Den kan ju variera oerhört mycket. Det handlar ju inte bara om hur lång tid det är från det att jag åtar sig jobbet fram till deadline, utan också om ifall jag har andra jobb som ska göras klara först (vilket jag för det mesta har). Det verkliga avgörandet ligger i vad jag själv tror att jag klarar av att göra. Men 700 sidor på ett halvår är ingen hög arbetstakt, jag har många gånger gjort betydligt mer än så.

Hur många böcker översätter du då per år? Två? Fem?
Fyra, fem, ungefär. Det är lite svårt att räkna det också – alla de tjocka fantasyböcker som delas upp i två volymer på svenska, ska jag anse att det är en eller två böcker?

Vari översättandet ligger själva utmaningen, som du ser det? Jag menar att översätta korrekt rent grammatiskt är säkert ganska ”lätt”, men att översätta med rätt språkkänsla, rätt ton och rätt ordval måste vara svårt. Eller?
Det är ju det som är det roliga! Att översätta korrekt är för all del inte på något som helst sätt lätt, källspråket lägger sig i och vill vara med hela tiden. Men att leta efter och sedan förhoppningsvis hitta författarens röst är den kreativa delen av arbetet. Översättningen blir alltid en tolkning inte bara av orden, utan också av författarens intentioner och temperament.

Men den stora utmaningen är självdisciplinen. Det dunsar ned en bok på 700 sidor på skrivbordet och den ska vara klar om ett halvår. Jaha. Det är bara att göra. Dag ut och dag in med samma bok. Böcker får vara nästan obegripligt bra om man inte ska hinna tröttna på dem under sådana omständigheter, tro mig.

(En parentesfråga: Varför är översatta böcker ”alltid” uppdelade i två-tre delar? Robert Jordan, Terry Goodkind, Tad Williams, Joe Abercrombie (en av de många författare vars böcker Ylva översätter) …
Det har jag också undrat ibland. Svaren från förlagen är att om de utges som en volym blir de så dyra att ingen kommer att vilja köpa dem.)

Kan det ligga en tjusning i att själv få välja egna namn på platser och personer? Hur ser du på det här med namnval och liknande? Har du några val du gjort som du är särskilt stolt över? Mindre stolt över?
Ibland är det väldigt roligt att få välja namnen, i alla fall när det går att få till något som känns någorlunda osökt. Jag tycker också att det är nödvändigt att översätta namn för att bibehålla fiktionen av en sekundärvärld där engelska inte är världsspråk. Tyvärr är det väldigt svårt, snudd på omöjligt, att vara helt konsekvent: engelskan lyser ändå igenom.

Några val jag är särskilt stolt över, nja, det var en svår fråga. I Robin Hobbs Fjärrskådartrilogi har alla av kunglig släkt namn efter någon önskvärd egenskap; jag tycker att det faktiskt fungerade på svenska, och det är jag nöjd med.

Vad mer kan du berätta om din översättargärning? Är det något mer jag borde fråga om?
Ja, du har glömt att fråga vad som har varit roligast, svårast och vad jag är mest stolt över.

Roligast att översätta var Neil Gaiman. Jag hade väldigt ont om tid både för Stjärnstoft och Amerikanska gudar, men det var ändå ett renodlat nöje att översätta dem. När jag höll på med Amerikanska gudar hade jag svårt att slita mig från den hur sent på kvällen det än blev, för att det var en sådan njutning att arbeta. Det är nog enda gången jag verkligen har känt det.

Det var också väldigt roligt att översätta Mosca Mye och de bannlysta böckerna [av Frances Hardinge, 2007, reds anm.]. En sagolikt rolig bok med många utmaningar för översättaren.

Svårast var utan tvekan Roger Zelaznys Amberböcker. Zelazny ingick I den generation sf-författare som på 1970-talet ägnade sig mycket åt stilexperiment, och när han sedan skrev en episk fantasysvit blev följden en nästan psykedelisk fantasy. Amber är fortfarande en av de mest fascinerande fantasyvärldar jag vet, men stilistiskt var böckerna ett gungfly av stilbrott och experimenterande.

Stoltast är jag över två sf-böcker, Det vita rummet av Christopher Priest och Honmänniskan av Joanna Russ. Inom fantastiken är de det litterärt bästa jag har översatt. Det vita rummet översatte jag I mitten av 1980-talet, och vågade jag bläddra i den nu skulle jag antagligen hitta många misstag som jag inte skulle göra i dag. Honmänniskan tror jag faktiskt är en lyckad översättning av en annan väldigt svår stilist.

Så du har även översatt Joanna Russ Honmänniskan (1996)! Tråkigt att både hon och Diana Wynne Jones gått bort.
Jo, det tycker jag också. Det var två av mina stora idoler.

Jag har med glädje noterat att du översätter Joe Abercrombies böcker till svenska. Vad anser du om att översätta dem? Är du nöjd med dina översättningar?
Jag tycker mycket om Abercrombie! När jag först bara läste böckerna tyckte jag att det var god underhållning men inte så mycket mer, men jag har fått allt större respekt för honom ju mer jag har jobbat med honom. Jag är ganska nöjd med översättningen – svårigheten med Abercrombie är dels en väldig massa ordlekar och kvicka repliker, dels att jag ibland undrar om jag verkligen kan hålla hans grabbiga ton utan att det slår över och blir fånigt. Men jag måste medge att det är uppfriskande att få svära I översättning av fantasy.

Hur är kontakten mellan författaren och översättaren? Finns den? Har författaren egna krav eller kan du som översättare arbeta ganska så fritt?
Det här är också något som varierar från översättare till översättare. Jag har sällan särskilt mycket kontakt med författaren – de svårigheter jag har är för det mesta formuleringar där jag mycket väl förstår vad som avses, men inte vet hur jag ska uttrycka det på svenska. Och det kan ju inte författaren hjälpa mig med. Egna krav från författaren har jag nog aldrig stött på.

Ibland när jag läser en översatt bok tenderar jag att klaga på översättningen. Som gammal journalist och redigerare har jag blivit yrkesskadad och petig vad gäller ord, antar jag. Men samtidigt har jag börjat förstå att även en översättare har deadlines att hålla sig till – ibland rätt tajta sådana. Vad tycker du generellt om översättningars kvalitet inom skönlitteraturen? Och inom fantastiken?
Jag har faktiskt inga särskilda synpunkter på det. Jag läser sällan översättningar från engelska, för även om de är bra har jag ändå alltid en mental rödpenna I handen och rättar, eller stannar upp och undrar vad det stod i originalet, eller försöker lägga finurliga lösningar på minnet. Kort och gott: jag är hela tiden så medveten om att det är en översättning jag läser att det förtar det mesta av läsupplevelsen. Och det gäller inte bara skönlitteratur, utan också sakprosa. Översättningar från andra språk än engelska kan jag inte bedöma.

Vad anser du om kvaliteten på fantastikböcker de senaste åren? Jag tycker nämligen att det har kommit ut fler och bättre böcker än på länge. Har jag fel?
Det vet inte jag! Jag hänger knappt hjälpligt med. Det har definitivt kommit mer fantasy de senaste dryga femton åren än det gjorde innan – Eddings och Robert Jordan satte liksom fantasyn på kartan för bokbranschen I Sverige. Harry Potter har ju också hjälpt till väldigt mycket. Det som har hänt är att det finns en stadig fantasyutgivning numera, även om antalet titlar per år kanske är mindre än runt 1995. Dessutom ser det ut som en generation svenska fantastikförfattare är på väg att komma fram, och det gläder mig.

En av de mest haussade och hajpade (och bästa, enligt min mening) fantasyserierna är George R.R. Martins En saga om is och eld, som ju översätts av Louise Thulin*. Du som gillar god fantasy, kan du känna en viss avundsjuka över att du inte fick översätta just den serien? Och vad tycker du om hennes översättning?
Jag har inte läst Thulins översättning. Och jag kan ärligt säga att jag inte är avundsjuk för att jag inte har översatt Martin. Det finns andra fantasyförfattare jag kan ha surat över att jag inte fick göra, men då är det fråga om nyöversättningar av klassiker.

Jag upplever det som om vi lever i en fantastikens guldålder just nu, med mängder av god litteratur för fantastikentusiaster. Den anglosaxiska fantastiken dominerar kanske, men du och andra drar ert strå till stacken med böcker på svenska. Hur ser du på fantastiken av idag och hur ser du på fantastiken i största allmänhet?
Oj, en sådan fråga! Fantastik är min försörjning och fantastik har genom Tolkiensällskap och science fiction-rörelsen präglat mitt umgänge mer än något annat. Jag är glad för att fantasy har blivit en erkänd genre I Sverige, att det inte längre ses som udda böcker skrivna av särlingar (som man såg på Tolkien) eller bara barnböcker. Jag tycker att det är tråkigt att science fiction har svårare att hitta läsare I Sverige, men å andra sidan har jag själv alltid läst mer fantasy än sf.

Hinner du med att läsa något? I så fall, vad?
En del hinner jag med, men inte alls så mycket som jag skulle vilja (och det märks säkert på vissa av mina svar). Jag läser på samma sätt som jag alltid har gjort, jag är allätare. Utöver skönlitteratur av olika slag blir det rätt mycket historia och samtida reportageböcker.

Kan du rekommendera några väl översatta fantastikböcker?
Beklagar. Se ovan. Jag läser sällan översättningar.

Några andra fantastikböcker, vilka som helst, på originalspråk eller översatta till svenska – eller på svenska från början?
Många! Men snarare författare än böcker, då. Min lista på favoritförfattare präglas ganska mycket av att jag började läsa fantasy i början av 1970-talet, och några av de jag läste då tycker jag fortfarande är utomordentliga: Alan Garner, Irmelin Sandman Lilius, Ursula Le Guin naturligtvis. Diana Wynne Jones och Patricia McKillip har jag följt genom åren. Robin Hobb tycker jag om, och Steven Brust. Sedan är jag också imponerad av Erik Granströms** böcker, det är verkligen ett ambitiöst projekt!

*) En intervju med Louise Thulin, om hennes översättning av bland annat George R. R. Martins En saga om is och eld är att vänta (nästa år).
**) Läs gärna min intervju med Erik Granström här.