Intervju med Caroline L Jensen

Caroline L Jensen förvandlar i sin påbörjade romantrilogi, som bär det övergripande namnet Lykanthropos, skånska Höllviken till det fiktiva Jämnviken. Det är en plats där fantastiken får fritt spelrum, en plats Vera Duse delar med varulvar, strandvaskare och häxor – och människor.

Vargsläkte – den första delen – kom ut den 9 maj 2011. Del två hoppas Caroline L Jensen kommer ut 2012.

Hon har en examen i juridik från Lunds universitet, har studerat psykologi och kommunikativ svenska, och har prövat på en rad olika yrken: copywriter, frilansskribent, dansare och discjockey. Författarskapet, det hon helst vill ägna yrkeslivet åt, tar emellertid alltmer av hennes yrkesdygns timmar i anspråk. Från och med den självbiografiska romandebuten 2008, Champagneflickan – en svensk strippa berättar, och 2010 års fantastikkomedi Fru Bengtssons andliga uppvaknande, till prisvinnande skräcknoveller i Fantastiknovelltävlingen (Plock, plock vann 2009, Bortom Brahms kom tvåa 2011) är steget till Lykanthropos och Jämnviken kanske inte så långt som man skulle kunna tro.

Då Caroline L Jensen kallas skräckdrottning är det med viss bävan som jag, omgiven av silver, vässade pålar, vitlök, vatten ur Bäveån (det rinner förbi en kyrka, men tycks mig mer brunt än heligt), hängslen och livrem, har bett om en intervju. Ni människor som läser den när fullmånen lyser klar från natthimlen, kom inte och skäll på mig när varulven biter sönder era läsglasögon.

Din senaste bok, Vargsläkte – Lykanthropos I, kan du beskriva litegrann vad den, och trilogin i stort, handlar om, för den som ännu inte tagit sig an din värld än? Vad kan läsarna vänta sig?
Lykanthropos-trilogin är, precis som det låter, en berättelse om en klan varulvar. Den utspelar sig i Skåne, närmare bestämt i min fiktiva variant av Höllviken som jag kallar Jämnviken. Anledningen till att jag inte har valt att kalla byn för Höllviken är att jag har velat ta mig en del friheter med geografin. Jämnviken ser inte ut som Höllviken gör idag, utan som det gjorde när jag växte upp där för mer än tjugo år sedan.

Det som intresserar mig med varulvar är det faktum att de är tudelade, så man kan säga att berättelsen handlar om att ha ett monster inom sig, som man inte riktigt kan kontrollera, och som för med sig både bra och dåliga saker. Både frälsning och fördärv. Samtidigt är det mer än så som ingår. Trilogin är ganska väl befolkad och förutom varulvar träffar man i Vargsläkte på tre häxor och en strandvaskare. Framöver kommer andra väsen från fantastiken att vävas in i historien, som egentligen är ganska basic: en ung tjej, Vera Duse, återvänder till byn där hon är uppvuxen, för att hjälpa sin gamla mormor med ett renoveringsprojekt. Vera har alltid känt sig lite utanför, inte som alla andra, och snart invigs hon av sin mormor i släktens mörka hemlighet, som förs vidare på mödernet i varannan generation.

Är det tricket, tror du? Att skriva med utgångspunkt från en plats man känner väl till och kombinera det med ett ämne (eller en genre) man älskar?
Tricket och tricket. Jag har som sagt valt Höllviken för att det finns så mycket tacksamt där att skriva om, samtidigt som jag är bekant med miljön. Men jag har tagit mig en del friheter med geografin och var olika byggnader ligger och vad som finns i dem. Visst är det väl så att detaljer och miljöanknutna stämningar kanske kommer fram lättare (och kanske också mer till sin rätt) om man skriver om ett ställe man känner väl till. Men eftersom min by ändå är ”fiktiv” till viss del så spelar det nog ingen roll. Om jag däremot ska skriva om ett existerande ställe så vill jag ha koll. I uppföljaren till Vargsläkte så tillbringar huvudpersonen ett par veckor i New Orleans. För att kunna skriva det bra var jag tvungen att åka dit och tillbringa en vecka i staden. Gå runt och ta foton, föra anteckningar och bara supa in atmosfär, folk, dofter, fågelliv … och en och annan lokal öl. Tungt jobb, men någon måste göra det. 🙂

Varför skrev du den?
Jag hade precis avslutat min andra roman, Fru Bengtssons andliga uppvaknande. Det är också en fantastikbok, men i komediform. Mitt mål har alltid varit att kunna leva på att skriva böcker, och då kan man liksom inte luta sig tillbaka bara för att man har avslutat en bok, utan då är det dags att börja fundera på nästa. Att skriva rysare har alltid varit min dröm, men det var först efter två fullbordade romaner (egentligen tre, men mitt första alster är och förblir outgivet och det ska vi förmodligen alla vara tacksamma för) som jag kände att jag hade verktygen att klara av det. Att skriva böcker är ju något man blir bättre på ju fler gånger man har gjort det. Och att skriva bra rysare är riktigt svårt. Efter Fru Bengtsson kände jag att det var dags att doppa tårna i skräckens mylla. Då skrev jag först en skräcknovell, som heter Plock, plock, som jag skickade in till Fantastiknovelltävlingen [2009, reds anm.]. Min novell gick och vann hela tävlingen, och då kände jag att jag var redo för en roman i genren. Plock, plock finns för övrigt utgiven som e-novell av Bonnier Mix. Den är förmodligen det räligaste jag har skrivit, någonsin, så den som är sugen på en riktigt ryslig stund gör rätt i att ladda ner den. Hur som helst, efter Plock, Plock ville jag skriva en roman. En rysare …

Var fick du idén ifrån? Hur började det?
… och så började jag fundera. Jag har alltid trott att min första rysarroman skulle handla om vampyrer. Jag är oerhört förtjust i dem. Har haft en litt-crush på Lestat i Anne Rices vampyrkrönika sedan jag var femton. Men när jag skulle sätta igång med mitt projekt hade det plötsligt gått en faslig inflation i vampyrer. De fanns överallt. Och jag gillade inte riktigt den nya tidens vampyr. Som glittrar i solskenet och blir förälskad i sin mat. Jag ville skriva om ett MONSTER. Och varulven var förhållandevis orörd, än så länge. Där fanns utrymme att göra något eget.

Antar att du skriver på uppföljaren nu. Vad ska den heta? Den släpps hösten 2012, är det så? (Klarar du deadline?)
Del två i trilogin har arbetsnamnet Flockfränder och utgivningen är planerad till sensommaren/hösten 2012. Jag är ganska snabb när jag väl sätter mig för att skriva. Jag hade redan synopsis klart när jag började skriva del ett, så ja, jag kommer hinna till deadline.

Vad är det som är så kul med att skriva böcker? Går det att beskriva? Hur ser din skrivarvardag ut?
Det är friheten. Att leka Gud. Och det kreativa utloppet. Även om man skriver litteratur som i första hand är menad att underhålla, så inbillar jag mig att det går att säga en del viktiga saker genom den. Den av mina böcker som är mest ”uttänkt” på det viset är Fru Bengtssons andliga uppvaknande, som är en diskussion kring kärleksbudskapet, kristendomens budskap, kontra Gud och hans natur så som han framställs i Gamla Testamentet (en grälsjuk och egoistisk treåring). Den är också min uppgörelse med min egen tro. Allt förpackat som ”desperat hemmafru möter både Gud och Satan på sin egen villaförortsgata”. På samma sätt är Vargsläkte en uppgörelse med min uppväxtort, alla koder som finns i ett välbärgat samhälle som Höllviken, och med att aldrig riktigt passa in någonstans. Men först och främst är de underhållning.

Just vardagen är väl det som är riktigt toppen med att vara författare. Jag arbetar 25 procent som copywriter och de övriga 75 procent ägnar jag åt mina skönlitterära alster.

Jag har som mål att producera fem sidor per dag, när jag skriver råmanus. Min vardag brukar se ut så att jag börjar, efter frukost, med att läsa igenom det jag skrev dagen före, gör en mycket grov redigering av rena stavfel och språkmissar. Sedan funderar jag igenom det som skrivas under dagen. Den gör jag allra bäst genom att ta en lång promenad i skogen med min hund, Devil. Efter promenaden brukar jag ha dagens skrivpass ganska klart för mig. Sedan skriver jag i ett par, tre timmar efter lunch. När målet är nått (för det mesta kommer jag upp mina fem sidor, men det kan bli allt mellan tre och åtta) ägnar jag mig en stund åt det novellprojekt jag för tillfället håller på med. Jag har en lista med 30 skräcknoveller som ska skrivas, och har alltid en novell på gång parallellt med romanskrivandet.

Du har nu fått epitetet skräckdrottning. Är du verkligen så skrämmande?
Haha, du anar inte!

Okej, den var dålig, jag gissar att du är en mycket trevlig person 🙂. Men, för att återgå till allvaret, vad är det som är så skrämmande med Vargsläkte? Vad är det med det skrämmande som lockar dig?
Med Vargsläkte är det lite speciellt. Den är ingen renodlad skräckroman, jag föredrar att kalla den mysrysare. Varulvarna är inte det som är mest skrämmande, på ytan i varje fall, eftersom tanken är att man som läsare ”hejar på” dem. För att få in de där partierna som kan få håren att resa sig på armarna på läsaren var jag tvungen att föra in en karaktär av lite mer tveksam älskvärdhet, och det blev Algot, strandvaskaren som härjar på det gamla strandhotellet. På ett djupare plan är det skrämmande med varulvarna, som jag sa innan, det att de är tudelade. De är mänskliga under större delen av sin tid och har då både tid och möjlighet att reflektera över sina handlingar och den hunger de känner när de är i djurhamn. Det är, enligt mig, rätt skrämmande att ha något inom sig som inte går att styra. Särskilt när detta något äter människor. Vad som lockar mig är enkelt: Jag gillar att bli rädd. Det är skönt.

Har du låtit dig inspireras av något särskilt? Av någon särskild författare? Lovecraft? Poe? Ajvide Lindqvist?
Vargsläkte är inspirerad av Höllviken i första hand, måste jag nog säga. Det är ett otroligt tacksam samhälle att skriva om. Så välbärgat och polerat på ytan, men många gånger ruttet ända in till kärnan om man bara skrapar lite på fernissan. Det var roligt att släppa lös ett monster där. Men så där i största allmänhet är det klart att jag inspireras av andra skräckförfattare. Alla de du nämner, och självklart nutidens skräckmästare: Stephen King. Varulvarna i sig är inspirerade av Underworld-serien*.

En annan av mina stora inspirationskällor när det gäller skrivande är Roald Dahl. Han har en förnumstig ton i sin sina berättelser som jag verkligen gillar, och ett sätt att skruva till dem på som är fantastiskt. Bildmässigt inspireras jag av Tim Burton. Jag älskar han sätt att lyfta fram det vackra i det mörka, och hans sätt att använda humor.

Är det just skräck som ligger dig varmast om hjärtat inom fantastiken eller vilken fantastik vurmar du för?
Ja, jag är en skräcknörd ut i fingerspetsarna, men jag gillar även dystopisk sci-fi och riktigt mysig, dark fantasy.

Jag upplever det som om vi lever i en fantastikens guldålder just nu, med mängder av god litteratur för fantastikentusiaster. Den anglosaxiska fantastiken dominerar kanske, men du och andra drar ert strå till stacken med böcker på svenska. Hur ser du på fantastiken av idag och hur ser du på fantastiken i största allmänhet?
Den svenska fantastiken upplever en boom just nu, med skräcken tågande i spetsen. Det är otroligt roligt att den svenska skräcken inte längre är en enmansföreställning, utan att folk som Anders Fager, Andreas Roman, Åsa Schwarz och Amanda Hellberg kommer ut på stora förlag. Jag hoppas på en självfodrande cirkel – det blir allt vanligare med framgångsrik, svensk fantastik vilket leder till att förlagen vågar satsa mer på den, vilket i sin tur leder till att fler författare vågar producera den. I slutänden betyder det här mer härlig fantastik för oss läsare.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du?
Oj, de är många. På vargslakte.se, en månadslång blogg som jag skrev i samband med släppet av Vargsläkte, finns ett antal toklånga inlägg som går igenom det mesta och det bästa av mina favoriter inom skräcken. Men så här på rak arm så kan jag väl säga samtliga alster av författarna som jag nämnde ovan: Anders Fager, Andreas Roman, Åsa Schwarz, Amanda Hellberg, och så kan jag lägga till Johannes Källström, givetvis även Ajvide Lindqvist och Nene Ormes. Även Johan Theorin är och doppar sina tår i skräcken och gör det med den äran, inte minst i sina noveller, utgivna av Bonnier Mix. Sedan har vi ju klassikerna. Boyes Kallocain och Lagerlöfs En Herrgårdssägen.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
Gah! Jag hatar såna här frågor. Det blir aldrig ett lika bra svar som man hade önskat. Jag kommer alltid i efterhand på en massa andra som jag också borde ha nämnt. Men okej. Stephen Kings svit om Det mörka tornet är ett måste för alla fantastikälskare. Hans Det är fortfarande något av det äckligaste jag vet, och alla hans novellsamlingar är små gottpåsar fyllda av fasa. Jag gillar också Brian Lumleys Necroscope-serie. Sedan har jag precis upptäckt en serie av Sergej Lukjanenko – just nu läser jag den första delen som heter Nattpatrullen. Jag gillar den verkligen. Men årets bästa bok 2011 är för mig självklar: Justin Cronins Flickan från ingenstans. Den tar vampyrmyten och gör om den, gör vampyren till just det jag har saknat så länge: ett riktigt monster. Nästan som en korsning mellan vampyrer och zombier, och det gör mig väldigt, väldigt glad. Även Guillermo del Toro och Chuck Hogan har gjort något liknande i sina böcker Släktet och Förgörelsen. De rekommenderas varmt.

För nämnde skräckkung John Ajvide Lindqvist har det ju gått ruskigt bra för, med boksuccéer och Hollywoodfilmer och allt. Förväntar du dig samma sprakande succé med din skräcktrilogi nu?
*skrattar* Förvänta sig kan man aldrig. Men det är en del hjul i rullning som baxar min författarkarriär åt rätt håll. Min förra roman Fru Bengtssons andliga uppvaknande är såld till ett par riktigt stora förlag i Tyskland och Spanien (boksläpp i båda länderna under våren 2012), och ska även ges ut i Danmark. Jag vet att storyn även har pitchats till filmbolag, och vad som händer med det återstår att se. Bokbranschen är en långsamt malande jätte. Mitt mål med mitt författande är som jag sa att kunna leva på det. Där är jag faktiskt på god väg att hamna, och det är som jag har förstått det inte särskilt många förunnat. Jag nöjer mig med det. Sedan hänger ju allt på att man kan producera böcker i en någorlunda jämn takt och av en sådan kvalitet att förlagen vill ha dem och sedan läsarna i sin tur sprider ordet. Det är klurigt. Jag är oerhört tacksam och stolt över att få ingå i stallet på Nordin Agency, landets bästa litterära agentur. Utan dem skulle jag inte vara där jag är i dag i min karriär.

Sist men inte minst, tack för intervjun och lykanth… öh, lycka till, menar jag, med skrivandet!
Tack själv!

*) Tre Underworld-filmer har hittills visats: Underworld (2003, med Kate Beckinsale och Scott Speedman i huvudrollerna); Underworld: Evolution (2006, med Kate Beckinsale och Scott Speedman i huvudrollerna); Underworld: Rise of the Lycans (2009, med Rhona Mitra och Michael Sheen i huvudrollerna). Underworld Awakening, den fjärde filmen i serien, med Kate Beckinsale och Michael Ealy som protagonister, har svensk biopremiär den 23 mars 2012.