2011 års elva-i-topp-lista

Listor, listor och åter listor. Som om det inte vore nog med dem, får ni två till av undertecknad. Dessa berör de fantastikböcker jag läste ut förra året, varav jag valt ut de elva jag anser gett mig mest och minst tillbaka. (Årets bästa läsupplevelser alla kategorier är nog Minnen, av Torgny Lindgren, Våld: en historia om kärlek, av Joyce Carol Oates, och Ru, av Kim Thúy.)

Elva-i-topp

11. The Dragon’s Path, av Daniel Abraham
Det här är första delen i en serie, The Dagger and the Coin, och som så många förstadelar är det här en placera-ut-pjäserna-för-vad-som-komma-skall-del. Det är en lättläst bok med ett rakt och enkelt språk, med ett flertal POV-karaktärer att tycka saker om och med en handling som lovar mycket.
Absolut läsvärd, men inte sådär brinnande jag måste ha, jag måste ha! Jag valde mellan att lägga den här eller Paul Kearneys The Ten Thousand på elfte plats, men mer träffande vore att jämföra The Dragon’ Path med Liane Merciels The River Kings’ Road. De båda sistnämnda är trevliga läsningar, medan Kearneys är en grym historia från början till slut.
10. Blue and Gold, av K. J. Parker
En kort berättelse med alkemiska inslag, ett lik i ett badkar och en träffsäker dialog. Det går att få ut mycket av få sidor, vilket pseudonymen K. J. Parker bevisat med Blue and Gold.
Felet med den här berättelse är att den tar slut alltför fort. Sinnrikt skriven och, som alltid när Parker är i farten, initierat in i minsta detalj.
9. Den sista önskningen, av Andrzej Sapkowski
Köpte den på Bokmässan i Göteborg i september. Läste ut den ovanligt kvickt, troligen en effekt av att jag hade läst mycket på engelska och kände ett sug efter något på svenska.
En överraskande trevlig bekantskap, med många, kantänka av naturliga skäl, övernaturliga sagoinslag från Mellan- och Östeuropa.
Jag lär följa Geralt, häxkarlen, i hans vidare öden och äventyr (ja, jag vet, nästa till svenska översatta del, Ödets svärd, har redan kommit ut; det gäller bara att få tid att läsa allt). Rekommenderas för den som vill ha rakt berättade historier, utan krusiduller. Sådana kan också behövas ibland.
8. Tidens hjul, av Robert Jordan
Detta är alltså del två på svenska, och därmed den andra halvan av den första delen på engelska. Läste del ett (på svenska) för ett par år sedan.
Sagan om Drakens återkomst känns som om jag som fantasyälskare bör läsa. Någon gång. Sedan har jag hört mycket om serien, hur kvaliteten skiftat, om Jordans tragiska bortgång 2007, om Brandon Sandersons ambitioner att färdigställa serien (manuset för sista delen är ju klart, i varje fall, så seriens sista del lär väl komma ut i år någon gång), om ditten och om datten.
Til syvende og sidst är det väl ändå upp till att välja att läsa eller rata den. Av det blygsamma jag har läst hittills är jag ingalunda avskräckt, och vill ta mig an nästa del när jag nu får tid.
7. The Curse of Chalion, av Lois McMaster Bujold
Del ett i en trilogi benämnd Curse of Chalion. Kvick dialog, hovintriger med ond bråd död, mörka krafter och en stackars Cazaril som hamnar mitt i allting. En ganska så lättläst 500-sidorsbok om  man väl ger sig chansen och kommer in i McMaster Bujolds ordrika och inte sällan adverbialkryddade prosa. Rekommenderas. Jag kommer att läsa del två och tre när jag får tid.
6. Handelsmännen och de magiska skeppen (hela trilogin), av Robin Hobb
Jag placerar samtliga tre böcker i Handelsmännen och de magiska skeppen här – Magins skepp, Sorgeskeppet och Ödets skepp – då jag lyssnade på dem i ganska kvick följd när jag gick mina morgonpromenader.
Robin Hobb är en långsam berättare, det får man vara medveten om. Allting byggs upp i ett snigeltempo, men det är så välskrivet och detaljerat (och bra översatt att man baxnar. Lite väl detaljerat ibland, kanske, men hon glömmer aldrig handlingen i stort.
När sedan handlingen tar fart (med Robin Hobb-mått mätt) och intriger och karaktärer ställs på spets och ända, och allt går år helvete för alla, då blir det riktigt bra det här.
Jag föredrar den här trilogin framför Berättelsen om fjärrskådarna eller Den gyllene mannen, eftersom dessa är berättade i första persons-form, alltså ur en enda karaktärs perspektiv (Sonens). Och om man inte tillfullo gillar den karaktären … Handelsmännen och de magiska skeppen är istället berättade i tredje persons-form, med ett flertal karaktärer – varav jag gillar Althea bäst, tror jag.
5. The Way of Kings, av Brandon Sanderson
Jag började läsa den här i november(?) 2010, men blev klar först 2011. Därför är den med på listan. Och min fantastiktopplista vore ofullständig utan denna första del av tio i vad jag antar blir Sandersons magnum opus.
Det här är en helt egen, originell andrahandsvärld, och det märks att författaren har en tydlig idé bakom den, digra mängder historia och en stor hög med bakgrundsmaterial att ösa in i berättelsen vid behov. Trevligt är också att det finns karaktärer att tycka om (eller tycka saker om) och en stor berättelse för oss läsare att ta del av.
Visst, boken är kanske i längsta laget, men åtminstone den inbundna versionen är synnerligen trevlig att ta del av, med kartor, illustrationer, snygg layout och många, många ord.
Jag har för avsikt att köpa del två när de nu kommer ut, för så bra var del ett.
4. The Folding Knife, av K. J. Parker
Vem det än är som döljer sig bakom pseudonymen K. J. Parker, så gör denna person ett suveränt författarjobb. Den här boken är synnerligen underhållande, för den som nu kan tåla en andrahandsvärld som saknar drakar och egentlig magi och fokuserar på ekonomi och en utmärkt protagonist i Bassianus Honorius Arcadius Severus.
Den här boken har dessutom fördelen av att vara fristående och relativt snabbläst. Rekommenderas.
3. A Dance with Dragons, av George R. R. Martin
Den extremt emotsedda femte delen av A Song of Ice and Fire nådde butikshyllor och läsare i juli förra året. Jag köpte den samma dag och har sedan dess återupplevt berättelsen en andra gång (blev klar på nyårsaftons morgon, faktiskt).
Som jag och en kompis sa: Hade det här varit en debutbok av en okänd författare hade A Dance with Dragons aldrig kunnat ges ut. För redigeringsmässigt och sett till hur den är upplagd – med drygt första halvan kronologiskt placerad före och upp till del fyra, A Feast for Crows, och med andra halvan efter densamma – kunde den ha utformats mycket bättre, det är inte tu tal om den saken.
Sett till fantasi och handling och världsbygge och karaktärer är det en godbit, om än inte den bästa av seriens fem böcker (se nedan).
2. Memories of Ice, av Steven Erikson
Överraskande bra. Eller rättare skrivet: Jag blev överraskad över hur bra jag tyckte att den var, denna den tredje delen av mastodontserien The Malazan Book of the Fallen.
Framför allt tilltalades jag av att vissa bitar från del ett och två beträffande världsbygget föll på plats; sedan gillade jag handlingen och framför allt ett par av karaktärerna och de minst sagt svåra val de ställs inför.
Den här (avslutade) tioboksserien rekommenderas för den som gillar tusensidorsvolymer med extremepiska ambitioner, mängder av karaktärer och snåriga intriger. Vilket jag således gör. 🙂 För min del var det här årets bästa förstagångslästa fantastikupplevelse.
1. A Storm of Swords, av George R. R. Martin
Har läst igenom hela serien två gånger nu, och den andra läsningen av A Storm of Swords, del tre i A Song of Ice and Fire, är riktigt bra, ja, rentav bättre vid omläsningen.
Del tre är min och mångas favorit i serien, så här långt. Rekommenderas (men läs för tusan del ett och två först!).

Besvikelser

5. Gåtmästaren, av Patricia A. McKillip
Det kan hända att jag hade för höga förväntningar när jag påbörjade läsningen av denna den första delen av Stjärnbäraren från Hed. Tyvärr levde den inte upp till de förväntningarna. Vet inte om det var översättningen eller om det var den ganska enkla handlingen som ställde till det för mig. Jag vill verkligen gilla McKillip, så jag kommer att ge henne ytterligare chanser, då på engelska. Biblioteket nära mig har flera McKillip och jag har dessutom själv hela Stjärnbärar-trilogin i min ägo, så …
Men, nja, just Gåtmästaren var allt annat än bra.
4. Där döda vägar möts, av William S. Burroughs
Den här science fiction-soppan föll mig inte i smaken. Det känns som om den är skriven för att chockera, för att pröva gränserna för hur vulgärt ett språk får vara i en roman, men det föll ganska platt för min del. Meningslösa beskrivningar med hjälp av fula ord och tarvligt obscena sex- och könsbeskrivningar får inte gå före handlingen, tycker jag, och det gjorde det sannerligen i Där döda vägar möts.
3. Revolvermannen, av Stephen King
Nej, serien om Det mörka tornet är ingenting för mig. Jag gillade varken berättarstil eller karaktärer, vet inte varför riktigt, men det King föll på var världsbygget. Kanske beror det på en djupt rotad negativ inställning till fantasivärldar som inte är andrahandsvärldar eller där det går att ta sig från vår värld till fantasins värld via en portal av något slag.
Så har jag alltid känt inför Narniaböcker, exempelvis. Jag älskar tiden de befinner sig i Narnia, men kunde som barn aldrig för mitt liv begripa varför de prompt måste lämna den eller hur de alla kunde underlåta att komma ihåg vad som väntade bortom lyktstolpen och trädgrenarna (d.v.s. klädskåpet och vår värld).
Detsamma kände jag inför läsningen av Donald Stephensons krönikor om Thomas Covenant. Han befinner sig i vår verklighet, men också i Landet. Nej, tacka vet jag rena andrahandsvärldar eller rena fantastikberättelser i vår värld, inget veligt mellanting, tack!
2. The Executioness, av Tobias S. Buckell
Den var bara dålig. Dåligt skriven, bristfällig handling, usel logik (att hysa mängder av elefanter i en liten stad, hm, eller att ha öppna stadsportar när staden stormas, hm, hm).
Ja, jag kanske inte ”fattade” berättelsen, helt enkelt. Mitt råd är, trots att den var kort och utläst på ett par timmar, inklusive lunch): Läs den icke!
1. Elric, av Michael Moorcock
Årets klart sämsta fantastikläsning för min del. Visst, jag kunde en hel del ur Elric av Melnibonés bistra historia sedan tidigare, men att läsa den på originalspråk i en hyllad samlingsvolym … tja, det gav mig ingenting annat än förlorad tid. Tid jag kunde ha använt bättre genom att läsa någon annan bok. Tyvärr. Elric som karaktär är häftigare i min fantasi än i Moorcocks egna berättelser.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

3 thoughts on “2011 års elva-i-topp-lista”

  1. McKillip ska läsas på engelska och inget annat! Finns ingen svensk översättning som kan leva upp till hennes språk. 😉
    Sen är väl The Riddle-Master of Hed ett av hennes tidigaste verk. Hon har utvecklats mycket sedan dess. Du kanske skulle testa en något senare titel av henne till att börja med? 🙂

  2. Du har förstås helt rätt. Har läst en novell skriven av henne, på originalspråk, och den är riktigt välskriven och underhållande. Har även tjuvtittat lite i The Forgotten Beasts of Eld, som är sagolik, både till innehåll och språk.
    Jag tänkte – när jag nu får tid – låna The Bards of Bone Plain. Har bläddrat i den och den verkar intressant.
    God fortsättning på dig, förresten!

  3. God fortsättning själv! 🙂
    McKillip kan blixtra till med bra noveller, men kan inte påstå att alla är direkt bra. Hennes senare böcker är ett mer säkert kort och The Bards of Bone Plain är hennes senaste, som jag inte tvivlar på är lysande. Har dock inte hunnit till den i hyllan riktigt ännu. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s