Beträffande refuseringar

Följer en intressant decemberdebatt i bloggvärlden. Den handlar om refuseringar och hur förlagen förmedlar dessa.
Jag förstår att manus måste refuseras, att någon redaktör måste sålla och gissa, chansa och spekulera i kvalitet och/eller upplagesiffror, vinster och marginaler. Det gör jag. Men det gör mig ont att läsa hur illa vissa förlag tycks behandla folk som kanske har kämpat åratal med ett manus, har byggt upp förhoppningar och en vinnande känsla … för att sedan få alla illusioner krossade av, tja, i brist på ett annat ord, oärlighet.

En linje i debatten har berört själva refuseringsbeskedet, hur det är skrivet och så vidare. En annan berör om förlagens redaktörer verkligen läser alla de tusentals manus de får sig tillskickade, så som de påstår sig göra (se exempelvis det här blogginlägget). På Ninas skrivarlya kan man läsa om en refusering på ett mejl(?). Ni läste rätt. Det var inget inskickat manus det gällde, utan ett mejl, vilket gör att var och en förstår att det förlagets folk knappast hade läst varken mejl eller annat.

Jag har själv blivit refuserad, dels med, antar jag, rena standardsvar, dels med ett par något utförligare, personligare nej (även om jag självklart skulle önskat att få ett längre svar med konstruktiv kritik att dra skrivförbättrande lärdomar av).
Standardrefuseringsvarianten: ”Vi har beslutat att inte åta oss utgivningen av ditt manus …” (efter sju månaders väntan, där det på förlagets hemsida står ”inom tre månader”).
Det personligare innebar i korthet att förlaget ansåg att jag var för ambitiös, om jag tolkat det hela rätt. Och den värld jag målat upp i En saga om sorg-berättelsen är enormt ambitiös, stor och djup. Med en spännande story, en invecklad intrig, många subtrådar, ett stort karaktärsgalleri, riken och varelser. Kort sagt, en gediget utmejslad fantasyvärld.

Frågan blir då: Hur bra är berättelsen, egentligen? Håller En saga om sorg, dels de färdiga del ett och del två, dels de i skrivande stund växande delarna tre och fyra (jag skriver dem i ett sjok) måttet?
Det missförstådda geniet svarar förstås: ”Självklart håller den måttet. Min berättelse är episk och borde läsas av alla!”
Den sansade rösten i mig säger: ”Det kan vara för dåligt skrivet, oavsett vad jag själv tycker. Det kan vara logiska luckor i handling och intrig, även om jag och mina betaläsare kanske tycker annorlunda. Det kan vara för slätstruket eller ”vanligt”, även om jag anser att det vrider och vänder på fantasyns olika standardaspekter. Det kan innehålla för många fantasyklichéer, för få överraskande vändningar, för många POV-karaktärer. Det kan vara ett för stort manus, åtta (eller fyra, beroende på hur man ser det) planerade delar. Vilket svenskt förlag vågar satsa på ett sådant jätteprojekt? Det är en satsning av Janny Wurts-mått, av Katharine Kerr-mått, av Steven Erikson-mått, av Robert Jordan-mått, av George R. R. Martin-mått.” (Inga jämförelser i övrigt, hrm.)
Kruxet är väl att jag inte har en aning, med tanke på de alltför korta refuseringssvaren jag fått från förlagen. Vad kan jag förbättra? Ska jag korta ner texten (det är ett vanligt nybörjarmisstag att skriva för långt), ta bort en eller tre perspektivkaraktärer, dra ner på miljöbeskrivningarna? Som sagt, ingen aning.
I slutändan får jag alltså lita till den intuition jag har byggt upp under mina år som journalist, nedtecknare av rollspelsäventyr och, stundom, som uppsatsskrivande student. Jag skriver det jag själv vill läsa, vilket bör ge en hint om vad andra vill läsa.

Fast ge upp, trots refuseringar! Aldrig!!! (Det bör heller inte vara för många utropstecken i ett skrivet manus – ett vanligt nybörjarmisstag.)

Ge ut boken/böckerna själv då? Det är väl en bra idé, eller? Det kan vara det, ifall man utgår från att förlagen alltid ratar missförstådda genier och aldrig har erfarenhet, känsla för vad folk vill ha, vad som är läsbart/oläsbart, duktiga redaktörer, lektörer eller siare/sierskor. Jag hoppas och tror att det här med att bli utgiven av ett förlag – av någon annan – är en kvalitetsstämpel för ens eget skrivande, ett kvitto som säger att ”ditt sätt att skriva duger så bra att vi vill ge ut det i bokform”. För jag vägrar tro att förlagsfolk helt saknar kunskap i sitt yrke.
Visst, vi är alla människor och alla begår misstag ibland, men ganska ofta träffar ett förlag som helhet ganska rätt. Den enskilde refuserade mår som sjutton sorters skit, men förlaget överlever och ger ut någon annans verk istället.
Återstår för mig är att arbeta om mitt manus eller skicka in ett nytt, bättre och mer övertygande.

En annan viktig aspekt, ur förlagssynvinkel, är ju att förlaget måste gå med vinst i slutändan. Såvitt jag vet satsade förlagen igår (kanske även idag) på att låta storsäljande titlars vinster täcka smalare genrers kalkylerade förluster. Borde inte samma filosofi gälla för kända författares verk kontra okända debutanters? Jag vill gärna tro och hoppas att det är och (för)blir så.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s