Intervju med Nene Ormes

Udda verklighet (Nene Ormes, 2010)

Nene Ormes (2012-01-08)
Nene Ormes i soffan med datorn i högsta hugg.

Antingen en person har besökt Science Fiction Bokhandeln i Malmö eller läser fantastik bör namnet Nene Ormes klinga i bekanta toner. För i nämnda bokhandel (”världens bästa jobb”, säger hon) arbetar nämnda kvinna, enligt förlagshemsidans utsago en före detta arkeolog och reseledare som har skrivit den uppmärksammade urbana fantasyromanen Udda verklighet, som släpptes 27 maj 2010.
Utöver att skriva på uppföljaren med arbetsnamnet Särskild hinner hon med att svara på mina frågor i det nya årets början.

Din senaste bok, Udda verklighet, kan du beskriva litegrann vad den handlar om, för den som ännu inte tagit sig an ditt Malmö än? Vad kan läsarna vänta sig?
Läsarna kan vänta sig en urban fantasy i Malmö-miljö. Det är en historia som handlar om Udda, en tjej som drömmer mardrömmar där hon är andra personer med speciella förmågor men drömmarna är i övrigt så verklighetstrogna att hon inte är säker på vad som är på riktigt när hon vaknat. När hon i en av sina drömmar blir vittne till ett dödsfall övertygar hennes vän henne om att söka upp platsen för att se att det inte är sant, men de hittar blod på platsen och därifrån blir Udda tvungen att hantera att verkligheten inte är vad den utgett sig för att vara. Sen försvinner hennes vän och hon dras in i den egenartade världen för att hitta honom.

Varför skrev du den?
Jag började Lunds Universitets Författarskola 2006 och en del av kursen är att skriva ett romanlångt projekt. Det kändes som en alldeles utmärkt tid att skriva just den här boken. Men om du menar ‘varför blev det den här idén framför andra’ så är det för att jag verkligen, verkligen ville skriva (och läsa) urban fantasy i svensk miljö.

Var fick du idén ifrån? Du började skriva på den redan 1995, har jag läst, men hur började det?
Det var en kombination av berättarlust, rollspelande och Malmö. Jag flyttade till Malmö 1994 och allt var märkligt och magiskt och lite skrämmande. När man rundade hörn eller gick på en gata man aldrig sett förut så fanns känslan att vad som helst kunde hända. De rollspel jag spelade mest låg också nära verkligheten, men med fantasy- eller skräckelement. Det kändes naturligt att tvinga mina vänner att ställa upp på gemensamt berättande i närmiljön istället för att alltid förlägga det till New York eller Los Angeles. Det funkade fint och jag skrev ner en hel del av historierna från den tiden. Inget av det har överlevt till den färdiga boken, somligt försvann under utbildningen och annat försvann när jag skrev om för att få den såld och så slutligen när jag skrev om den med mitt förlags kommentarer att ta hänsyn till. Det var en massa ‘kill your darlings’ men jag är glad att jag gjorde det. Det hade blivit en helt annan bok om jag fortsatt med stilen från 1995.

Antar att du skriver på uppföljaren nu. Vad ska den heta? När släpps den (om du vet det)?
Jo, jag skriver på en uppföljare. Den har arbetsnamnet Särskild och planerat släppdatum till hösten (någon gång i augusti om allt går som det ska, men jag drar mig för att säga ett datum som jag sen måste ändra om allt inte går som det ska).

Bör man ha läst om Uddas öden i del ett för att kunna begripa vad som sker i del två?
Jag har brottats med det där – ska det vara en svit eller en serie? Men som boken ser ut nu så är det definitivt en serie. Det är Udda som är huvudperson i tvåan också, även om hon får dela med sig av utrymmet.

Hur hittade du Udda? Var kom hon ifrån?
I början fanns det ingen huvudperson. Det fanns en värld och en hel hög med karaktärer och en ännu större mängd förmågor och så en lång, lång bakgrundshistoria och en egen mytologi. Sen började äventyren med att berätta om det här för andra och så småningom var det en förmåga som jag återkom till och det var den som är Uddas gåva idag. Udda som person växte fram med boken. Det finns en kvinna med samma namn som varit verksam på Alnarps universitet [en del av Sveriges lantbruksuniversitet, reds anm.] och när jag fick veta vad hon hette var det första gången jag hört Udda som namn – och som om det var sista biten av pusslet blev min Udda till. Jag är rätt besatt av namn och det känns alltid som om personerna jag skriver om börjar med sina namn. När jag måste ändra på ett så ändras hela min uppfattning om den karaktären också.

Det här med namn är verkligen intressant, tycker jag. Jag skriver just nu på en historisk (spännings)roman, Svarta Skaftö, och ”fick” ett namn till en karaktär när jag kollade på skidskytte och ett annat när jag … ja, det bara kom medan jag skrev. Helga. Passade så bra till den kvinnan, som en är klok gumma i 1800-talets Bohuslän. Kan du utveckla lite mer hur du väljer/letar/hittar namn?
När jag har en karaktär som behöver ett namn så har jag oftast en bild av personen i huvudet; hur de går, vad de har för förmåga, hur gamla de är, och så vidare. Sen provar jag med ett gäng namn för att se hur det känns, jag frågar kompisar om namnförslag och känner efter och förr eller senare så klickar något. När namnet väl är på plats så kommer resten av karaktären fram och fyller det. Nadja är ett sådant exempel för mig.

Varifrån hämtar du inspirationen till din berättelse? Från verklighetens Malmö? Från svenska folksagor? Från särskilda författare?
Från alltsammans? Mytologin börjar med folksagorna, språket slipar jag på hela tiden och blir inspirerad av andra författares talang med språk, världen och karaktärerna är hämtade från Malmö. Jag får rätt många av mina idéer när jag är ute och går, står och väntar på bussen, sitter på stationen, hänger på kaféer – jag brukar säga att Malmö är min musa.

Jag läste på din blogg att du fått ett arbetsstipendium från Författarfonden – jättegrattis! Hur känns det och vad kommer det innebära rent praktiskt för dig och ditt skrivande?
Tack! Det var en riktig överraskning! Först vågade jag inte riktigt tro det, sen kändes det som ett större erkännande än vad jag förväntat mig att det skulle och sen kom lättnaden av att jag får tid att skriva. Det är vad det betyder i praktiken, att jag har råd att ta tjänstledigt längre perioder för skrivandets skull.

Vad är det som är så kul med att skriva böcker? Går det att beskriva? Hur ser din skrivarvardag ut (jämför gärna med hur du tror att den kommer att se ut med ovan nämnda stipendium)?
Jag gillar att berätta historier så att skriva är både det roligaste som finns och väldigt svårt. Det blir en annan känsla i det skrivna språket än i det talade och det är en utmaning att försöka få till det.
Min skrivvardag är helt beroende av min arbetsvardag. Jag försöker skriva en timme eller två på morgonen, oftast på ett kafé innan jag går till jobbet. Om det är en av mina skrivdagar så packar jag ihop mig och drar till ett av biblioteken och sitter där hela dagen. Jag har experimenterat med olika metoder för skrivandet – skriva igenom hela, skriva det som lockar mest, skriva om innan jag går vidare, planera noga, planera inget – och det fungerar olika bra vid olika tidpunkter. Gemensamt för allt skrivande hittills har varit att ifall jag har mer än tre dagar i sträck som är helt vikta till skrivandet så händer något, det klickar i huvudet på ett sätt som mina morgontimmar inte gör.

Visst är det väl så att du har fått Udda verklighet översatt och utgiven i Storbritannien (och något annat land, rentav)? Det är ju otroligt kul, men hur gick det till? Var det Styxx (förlaget) som övertygade ett brittiskt förlag eller var det du själv som fixade en agent som ordnade det hela?
Jag har en agent som sköter all insäljning, men vad jag vet har det inte blivit kontraktskrivning än. Men visst vore det toppen?!

Är det just urban fantasy som ligger dig varmast om hjärtat inom fantastiken eller vilken fantastik vurmar du för?
Jo, nog kan man säga det alltid. Det står för det mesta av min läsning, tillsammans med steampunk (som står för hälften av mitt skrivande). Men jag uppskattar verkligen de flesta genrer och undergenrer inom fantastiken, kanske särskilt postapokalyps, bister och episk fantasy och noir (både sf och fantasy). Sen finns det vissa författare som jag läser oavsett vilken genre de skriver i.

Jag upplever det som om vi lever i en fantastikens guldålder just nu, med mängder av god litteratur för fantastikentusiaster. Den anglosaxiska fantastiken dominerar kanske, men du och andra drar ert strå till stacken med böcker på svenska. Hur ser du på fantastiken av idag och hur ser du på fantastiken i största allmänhet?
Ja, jag tycker ju själv att det är genren med den största potentialen och kan inte fatta varför den inte är del av allas läsning – det har tagit tid att förstå att det kanske inte är så självklart för alla och jag blir förvånad varje gång jag måste försvara valet av läsning eller valet av genre i mitt skrivande. Är det inte uppenbart? Det är det bästa som finns!
Om jag ska resonera kring det: Fantastik har länge räknats som oseriös barnlitteratur – det leder till mindre uppmärksamhet i media och begränsningar för den svenska fantastiken som den engelska inte lidit av – det leder till att förlagen inte satsar på svenskskriven fantastik utan översätter sådant som gått bra utomlands – det gör att folk läser utländska författare och så småningom övergår till engelska för att hinna ifatt eller få mer – vilket gör att det blir mindre utrymme för svenskskrivet – vilket gör att det inte finns en utveckling i den svenska fantastiken – vilket ger ett mindre utbud och dessutom ett utbud som ska stå sig i jämförelse med det bästa av det utländska. Lägg till det en tendens hos läsarna att tycka att engelskan är bättre som språk för fantastiken och vi har en ond cirkel.
Jag gillar svenska, jag tycker att svenskan underskattas både hos läsare och författare av fantastik och jag har det i åtanke när jag skriver.

Tror du att fantastik har blivit alltmer accepterad även i de ”finare” kretsarna numera? Jag menar, när till och med Dagens Nyheter skriver om fantastik och sagor, då måste väl acceptansen utanför de redan frälstas skara vara total, eller?
Vi är på väg dit i alla fall. 🙂 Det är skönt att alla får vara nyfikna och få en glimt av vad det kan vara, att fantastik inte är så begränsat som mugglare gärna får för sig. Fantasy är större än Tolkien, sf är mer än Asimov, serieromaner är inte som Kalle Anka, och så vidare. Jag har förståelse för att folk försöker använda minsta gemensamma nämnare, men det hade varit trevligt med en diskussion om litteraturen på lite högre nivå än ”Midgård för vuxna” när man pratar om G.R.R. Martin eller ”För er som gillade Twilight” så fort det innehåller vampyrer. Men som den optimist jag är förväntar jag mig att det kommer dit så småningom.

Kan den (i snigelfart) ökade massmedie- och finkulturella acceptansen av fantasy som genre ha något att göra med att de som är journalister idag i många fall själva har vuxit upp med fler fantasyförfattare än J.R.R. Tolkien, Ursula K. Le Guin, Robert Jordan och Stephen Donaldson?
Jo, det är det jag menar med att det kommer att lösa sig av sig självt. Förr eller senare så kommer min generation och yngre att vara i positioner där de kan påverka medieinnehållet och vi har andra referensramar än de äldre. Det blir naturligt så, tänker jag mig. Det är också talande att du bara nämner utländska författare som referenspunkter där.

Eller är det de populäraste fantasyförfattarna som fenomen – à la George R.R. Martin anno 2011 – som hamnar i mainstreammediernas ljus medan själva genren som sådan förblir i medieskuggan?
Jag kan inte se något dåligt i att fantasy hamnar i mainstream-medvetandet, även om det är precis som du säger – det är en eller två fenomen som får stå för hela genren ifall det ens finns en medvetenhet om att det är del av en genre. GRR Martin började publicera A Song of Ice and Fire 1996, och det är väldigt spännande att han blev mainstreamstor nu, så långt senare. Jag tror att det är en del av en ökad acceptans för fantasy/sf och det ger ju hopp.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du?
En av mina stora förebilder är Inger Edelfeldt, henne har jag beundrat sen Juliane och jag, och sen hennes teckningar av orcher fanns med i Kamratposten. Jag har också haft turen att få läsa Karin Tidbecks kommande romanprojekt och är otroligt peppad på att få läsa den i sitt färdiga skick. Hennes novellsamling Vem är Arvid Pekon? är ljuvlig i sig själv och en bra uppvärmning till Tidbecks språk och världsbild. Jag är helt kär i allt John Ajvide Lindqvist har skrivit, och en av årets mest efterlängtade böcker för mig är Eld, uppföljaren till Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Men det är svårt att plocka ut bara några, vi har många nya fantastikförfattare att välja på nu, och att läsa något skrivet på svenska är vida bättre än att läsa något översatt till svenska.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
För att plocka några russin och inte dränka er i tips: Santa Olivia av Jaqueline Carey, Edda of Burdens (serie) av Elizabeth Bear, The Dresden Files (serie) av Jim Butcher, allt av Holly Black, Boneshaker av Cherie Priest (samt resten av Clockwork Century-serien), Among Others av Jo Walton (hennes alternativa historia i Farthing är också suverän), The Night Circus av Erin Morgenstern, The Hundred Thousand Kingdoms av N.K. Jemisin (även om jag var ännu mer imponerad tvåan i den serien). Det är svårt att begränsa sig, men det här är några av de senaste årens favoriter.

Sist men inte minst, tack för intervjun och lycka till med skrivandet!
Tack själv!

*) Nene Ormes har sin blogg här, och finns också på förlagets hemsida.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

2 thoughts on “Intervju med Nene Ormes”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s