Kapitel två ur Fred så gyllene

Här följer kapitel två i första delen av en serie med namnet Fred så gyllene – del ett. (Prologen, kapitel ett, kapitel två och novellen Lansars pris, som utspelar sig i samma värld, går även att hitta som länkar om ni går in på En saga om sorgfliken i menyn ovan.)
Håll tillgodo!

Kapitel två

Falknest, Galenda, Semarien

Sakta, sakta förvandlades den lilla flickans oskuldsfulla leende. Hennes hatiska ögon vidgades och svällde sig stora som kraftiga, knutna mansnävar; de såg ut att kunna trilla ut ur sina hålor när som helst. Från snöns ljushet skiftade de, till nyansen av levrat blod. Nyss härskade ett oskyldigt leende, men dragen förvreds till en illvillig grimas. När hon öppnade munnen skymtade inte ett litet barns mjölktänder och gluggar, snarare rakbladsvassa, gulnade gaddar i betelnötssvärta. Ljust, fagert hår, ursprungligen i två små flätor, förändrades och ställdes på ända, tovigt, kladdigt, fullt med mjöl.

Stela, vita vingar roterade på flickans rygg. Kloförsedda, mjöltäckta fingrar sträckte sig längre, längre, växte sig större och större och hon närmade sig, steg för steg. Hennes nakna fötter lämnade blodiga avtryck på den tidigare så mörka klippan, nu alldeles vit av mjölet som täckte den. Bara de rödfärgade fotavtrycken stod i kontrast mot vitheten.

Celestia såg sig förskräckt omkring; hon kunde omöjligen fly undan på den nakna klippan mitt i ingenstans, mitt bland molnen. Måhända kunde hon kasta sig ut bland de gråilskna, blixtrande molnen och hoppas på att ett bättre öde väntade henne under dem. Måhända borde hon stålsätta sig och slåss mot den demoniska flickan iklädd linneklänning av sommar och lavendel.

Fingrar och klor grep tag om Celestias hals. Luften fanns överallt utom i hennes lungor, hon fick svårt att andas. Hon upptäckte att hennes halssmycke saknades. Hennes blick letade efter det på klippan, men synfältet fylldes av den fruktansvärda flickans ansikte och fradgande, inälvsstinkande mun. I munnen såg hon sitt smycke falla ner förbi gomsegel, ner i magmörker, utom räckhåll.

I en klänning av sommar och lavendel stod flickan där, elak och hånande, med den svarta nådens vind i sina vingar. Med en sista kraftansträngning bröt sig Celestia loss från barnets järnhårda stryptag genom att rycka loss hennes armar direkt från axlarna. Kvar vid axlarna blev mörklila hål, där bleka maskar ringlade runt. Celestia höll flickans lemmar i sina händer.

Hån och flin ekade ännu medan Celestia vände på armarna och stack in dem, med händerna och de smutsfärgade klorna först, i flickans mage. Armlös och flinande raglade flickan bakåt några steg, föll med en duns ned på knä på klippan – och exploderade. Klippan mitt i ingenstans skakade till, våldsamt. Celestia tappade fotfästet och föll ut bland upprörda moln. Ner föll hon. Länge. Ända till dess den vaga, avlägsna marken nedanför henne blev synlig. Hon skrek och skrek, kunde inget annat göra än att falla. Träd och kullar och slätter rusade emot henne.

”Ers Majestät. Vakna!”

”Vad?” Celestia satte sig upp i den stora himmelssängen. Hennes nakna kropp under det ejderdunsstoppade täcket badade i svett. Häftiga andetag slet sig in och ut ur lungorna.

”Vad står på, Ers Majestät?”

Jag drömde. En löjlig skräckdröm! Såvida inte drömtyderskans tolkning är annorlunda. ”Ingen fara. En mardröm fyllde mitt sinne med fasa.” Hennes andhämtning blev stadigare, lugnare. Hon försökte le lite åt drömmen, vilket kändes svårt så här just efter att hon väckts och ryckts tillbaka till vakenhet och verklighet. Tvekande förde hon fingrarna till sin hals. Ja. Smycket, hennes länk till gudarna och deras krafter – en enkel sak, en stiliserad kalk – hängde där den skulle i sitt starka silkesband. Denna kalk, till hälften svart, hälften vit, av ebenholts respektive elfenben, pryddes med en mängd små bitar av pärlemor, och representerade den ljusa kretsens element väl; kalken var en idealiserad kopia i miniatyr, hämtad ur minnet, av den vars smäktande vin hon och prins Daevo en gång delat tillsammans. En kärlekens krackelerande hågkomst. Kung Sanedar, hennes salige make, fick aldrig veta dess symboliska innebörd. Efter att ha tummat på länken ett slag övertygade hon sig själv om hur mardrömmen legat bakom hennes skakiga känslostorm.

”Är det sant att ni kan drömma sanndrömmar?” sade ynglingen vid hennes sida.

”Lyssna inte på varenda rykte som sprids om mig, Cerm. Inte tror du väl på det där som säger att jag har älskare som värmer mig om nätterna?” sade hon och log, nu lättare. Skvallret angav deras antal till fyra, och tydligen besökte de hennes sovgemak flera gånger i veckan. Annat löst prat kungjorde att hon låg med en ny man per natt och att den som lämnade henne otillfredsställd aldrig mer sågs till igen. Sanedar, hennes femtonårige son, tänkt att bli smord och krönt kung av Semarien inom en snar framtid, var mindre nöjd över ryktena. Han bad henne ofta att kväsa förtalet.

Den unge mannen log till svar, ett brett leende, accentuerat av de höga okbenen i kinderna och hans kraftiga haklinje. ”Det ryktet har gått mig helt förbi, Ers Majestät.”

Han visste lika väl som hon att han låg pyrt till om han nuddade vid tanken på att berätta om sina nattliga eskapader med Celestia för kreti och pleti. Inte för att någon skulle tro just honom och inte för att han var rätt man att välja passande ord som på bästa sätt kunde illustrera hans amorösa sängritter med drottningen. Men ändå – vilken historia det hade varit för honom att avslöja för sina vapenbröder och vapensystrar i gardet. Undrar om han ibland funderar på hur många av hans jämlikar som värmt mina lakan eller spillt sin säd här under årens lopp? När hon räknade på hur många män som kommit och gått, insåg hon att hon tappat räkningen. Hennes lönnmördade make hade lägrat fler, så mycket visste hon med säkerhet. Till sitt förfogande hade han haft etthundra kanelhyade eshariska konkubiner, vars bränn- eller ägarmärke satt på ena skinkan istället för i ansiktet som på slavar i gemen. För att inte förstöra deras vackra utseende.

Åtta av konkubinerna hade förlorat huvudet i all offentlighet på Kungstorget, mitt i Galenda, trots att utredningen förklarade blott en av dem skyldig till själva kungamordet. Homuth Staben svingade bödelsyxan. Övriga nittiotvå lät Celestia antingen omskola till tjänsteflickor, städerskor, tvätterskor eller kökspigor, beroende på kompetens, eller så lät hon dem gå – hon tillät en mindre grupp att lämna Falknest.

Opåkallat dök minnet av den första avrättningen Celestia bevittnade upp. Jag var fem år gammal. Hon log snett och utstötte ett kort skratt genom näsan. Mor och Caona hade fullt sjå med oss, med mig och Célenne. Jag sprang åt ett håll, lilla Célee – det namn systern gav sig själv i unga år – snubblade iväg på krumma tvåårsben åt ett annat. Cidertorneringen kom att erbjuda mycket för unga ögon. För mycket. Khasana Purpurfödd, kung Ellegars och drottning Lessas stumma sekretariatsåkallerska, hade i ett anfall av vansinnig svartsjuka spetsat sir Rylam, hovriddaren kallad Lansens Trollkarl. En nåldyna av naket kött genomborrad av lansar. Sir Dubin, då hovriddare, nu hovjägmästare, hade funnit liket av sin nära vän. Mor ville inte att jag skulle se när bödelsyxan föll över Khasanas hals, men far lät mig förlora barnets oskuld den dagen.

”Det är dags för dig att gå nu, Cerm”, sade hon och blinkade bort bilderna av blod som flimrade för det inre ögat. ”Saker är i görningen som inte bör lämnas orörda.” Hon gäspade. ”Ge mig en morgonrock ur skåpet där. En varm en. Din drottning fryser.”

Lydig som en väldresserad hund stegade Cerm Belgar, gardist i Semariens falkgardes fänika, naken fram mot det utsökt utmejslade cederskåpet. Celestia låg kvar i sängen med täcket uppdraget ända till halsen. Morgonkyla, fy. Hon drog sig för att råka sätta ner fötterna på de iskalla ektiljorna i strävandet efter värmen i de pälsfodrade tofflorna nedanför sängen.

Hon beundrade Cerms nakna, välskulpterade kropp där han stod i det begynnande, arla morgondunklet som spred sig inåt sovgemaket genom en långsmal springa mellan de karmosinröda gardinerna, vilka täckte de enorma fönstren.

Cerm, en smal yngling, men inte för smal, lång men inte för lång, och med vackert utmejslade muskler på axlar, armar, ben, skinkor och rygg. Längs ryggen löpte illröda spår, rivmärken från vassa naglar som borrat sig in ljus hud, efter nattens holmgång. Till ett större ärr, strax under ynglingens revben på sköldsidan, bedyrade hon sin oskuld. Det hade troligen uppkommit under en av Calogan Keslicks hårdföra svärdsövningar nere på falkgardets borggård. Likt medrekryter och färdiga soldater i fänikan drillades Cerm hårt av den ärrade vapenmästaren för att tillmötesgå kapten Eldogin Tanahers och rikskommendant Deivon Lonnegars högt ställda krav på en fullödig falkgardist. Som sådan förväntades man vara i fysiskt topptrim och behärska svärd och sköld, lans, spjut och båge till fulländning. Och svärdets klinga var lång; endast gardets män och kvinnor, utöver den betitlade adeln, fick bära svärd vars klingor översteg en aln i längd. Teoretiska ämnen som historia, heraldik och taktik ingick också i en rekryts grundkunskaper. Vissa kunde ge sina liv för att få klä på sig den blå manteln och bära vapenrocken med den gyllene falken på bröstet. Andra skulle dö för att de bar dessa insignier, för trots att en person uppskattade regentens garde hatade nästa det till det yttersta.

”Vänd dig om, Cerm”, sade hon. Den unge mannen lydde sin drottning. Lyckligtvis hade han redan lyckats finna en varm, fodrad morgonrock av tjock grön sammet åt henne.

Hans framsida avtecknade sig som en bildhuggares mästerverk, en ren njutning att skåda. Hans symmetriska ansikte tycktes hugget ur den ljust aftonfärgade granit som slottsområdet Falknest uppe på, i och under Vinghöjden var format och byggt av. Höga kindben. En haka markerad med en grop. Ett litet, mörkbrunt födelsemärke på höger tinning, en avvikelse i det ljushyllta ansiktet med de vädjande ögonen hon fallit för. Gulliga som en hundvalps. Gröna som Daevos.

Måhända orsakade den kyliga luften eller rysningar i mardrömmens efterdyningar en förvanskad bild, men för sitt inre såg hon hur prinsen, mannen hon tillbringade så korta veckor med för sexton år sedan, mötte döden. Hur hans huvud flög och snurrade genom luften, hur det landade på bryggan i Exigus vik och rullade, rullade, rullade, och målade ett rött streck efter sig. När det väl lade sig stilla stirrade Daevo Mondells vidöppna, livlösa ögon rakt in i hennes. Hon hade skrikit rakt ut i förtvivlan, men förgäves och utan möjlighet att rädda honom. I brådrasket inför den illa planerade flykten från Silverhall hade hon förlagt sitt smycke, sin länk till gudarna. I sin vanmakt hade hon sett hur greve Quistor Clevence halshögg hennes älskade prins. Och Poranah var utmattad av sina ansträngningar att skingra fienden, så att Havskatten kunde fly upproret och Thylien. Åh, Poranah! Åh, Daevo! Ni lämnade mig. Prinsen vid bryggan, hennes läromästarinna senare. Smärtsamma minnen.

Celestia blockerade de traumatiska scenerna från vad hon kände tillhörde ett annat liv, en annan kvinna. Hon föredrog ett förstrött nu framför ett bedövande, paralyserande förflutet.

Hennes blick sänktes sakta och vandrade nerför den senigt muskulösa, hårlösa bringan, vidare nerför magen. Mellan hans ben dinglade en annan sak hon hade fallit för. Trots att hon varit gift med den arton år äldre kung Sanedar så hade hon alltid föredragit betydligt yngre män. Unge Cerm tillhörde den kategorin. Fast hennes älskare behövde inte nödvändigtvis vara storlemmade, så länge de var ohämmade. Det var han, Cerm, därtill tjänstgjorde han i Semariens falkgarde.

Som rekryt innehade han den lägsta rangen i gardet. Han och hans kamrater, officiellt sett rekryterade från häradets eller landets alla skikt men som i praktiken oftast kom från de högre, utgjorde regentens förlängda arm, dennes muskler. Och som rekryt sällade sig Cerm till de oerfarna, men med år och rutin skulle han tvingas bekanta sig med folkets syn på gardet. Beroende på vem man tillfrågade hade detta rikets kära barn många namn, från respektfulla till hånfulla och förödmjukande. Unge Cerm riskerade att få utstå dem alla, även om få skulle uttala öknamnen inom hans omedelbara hörhåll. Inte ens den mest druckna idiot vågade smäda en falkgardist öga mot öga. En gång hade Celestia hört att en redlös stadsbo deklarerade hur rytteriets och fänikans män och kvinnor bestod av rötägg förklädda i pissgult och likblått. En okänd röst hade givit blåmantlarna eller guldfalkarna, de hos de flesta mest accepterade och använda smeknamnen, öknamnet drottningens guldkukar. Det finns en viss sanningshalt i det namnet, tänkte Celestia ärligt, utan rodnad. Hon hade yttrat långt värre saker själv.

”Ta farväl av mig som anstår en drottning”, uppmanade Celestia honom kraftfullt. En sista lek; efter den väntade arbete.

Cerm, låg i rang men lång i lem; hans mandom nådde långt, djupt in i maktens våta korridorer. Hans ohämmade sätt mellan lakanen till trots, ynglingens tillkortakommanden bestod i ett tafatt manér utanför sängen. Talets gåva saknade han, den ståtliga, muskulösa, lakoniska hundvalpen. Sjuttonårige Cerm – att jämföras med Celestias trettiofem, och knappt två år äldre än hennes son, Sanedar, kung och faderns namne – hade dragit på sig brokor och hosor, men kämpade nu med tunikan utan att finna dess ärmöppningar.

”Nå?” uppmanade drottningen med höjd röst.

Pojkens rufsiga bruna hår tittade fram genom tunikans halsöppning. Han tittade blygt på henne och harklade sig flera gånger. ”Som ni befaller, Ers Majestät. Under era vingars trygghet tar jag farväl av er, o dotter av Yanaaka och Ethoolet, drottning och riksföreståndare av De tio tusen falkarnas land, trons och rikets väktare, fru över Falknest, försvarare av det semariska folket, beskyddare av Galenda …” Hans minne svek honom.

Hon tog vid: ”… och bevarare av den teraphenska freden.” Sextio år av ordning sedan kejsardömets kollaps.

”… och bevarare av den teraphenska freden”, ekade ynglingen och försökte få lite ordning på sin frisyr. ”Blev det rätt, Ers Majestät?”

”Med din drottnings hjälp blev det så. Men du glömde en mer fysisk detalj, eller hur?” sade hon, medveten om att hon kunde ha påpekat att han borde lagt till fler fraser. Någon förbaskad gång skulle hon vilja få sin kharismatstitel, storhäxa av den ljusa kretsen, uppmärksammad.

Han skulle just fråga vad han glömt när han mindes. Skyndsamt satte han sig ned, med sitt högra knä mot golvet och den knutna högerhanden placerad ovanpå vänster lår. Hans huvud böjdes sakta och han tittade ner i golvet. Luggen föll ner över ögonen.

”Hade du knästående sagt det och lite till skulle det varit perfekt”, sade hon, trots allt besviken över att han negligerade hennes häxtitel. ”Du lär dig nog, i sinom tid. Håll dig härifrån resten av veckan. Jag kommer att ha mycket att stå i. Seså, ge dig iväg innan Calogans morgonexercis börjar. Det ljusnar i öster. Straffet blir hårt om du är sen, och profoss Morag kommer att använda daggen på dig, det vet du. Han gör det gärna.”

Varför glömmer de bort att jag är storhäxa?

När hon beklagade sig inför sina, eller för all del sonens, undersåtar avslöjade hon en given svaghet, men ibland flödade elegin, ostoppbar likt årstidernas växlingar. Knullkungen och hans förbannade konkubiner. Ja, hon kände väl till hans öknamn, myntat i ett av stadens gästgiverier eller, mer troligt, i ett av skökohusen. Eller fyllekungen, som slutade bestiga mig, men som gärna ville vakna upp vid min sida var morgon efter att hans nattliga gäst lämnat hans privata gemak. ”Nummer fyrtiosju är en av de bättre, måste jag medge”, kunde han säga. ’Nummer fyrtiosju.’ Han såg dem verkligen bara som nummer. ”Själva livets mening är att få njuta av den eshariska persikans sötma”, hade han retat henne. Hm. Ett hundra kungaknullande konkubiner stod mellan mig och honom. Och min oförmåga att få barn efter mitt fall.

Det hände året efter lillprinsens födelse. Celestia hade besökt ett av gallerierna ovanför tronsalen, och skulle lämna det, men halkade och föll nedför den nyss såpade stentrappan. Hon slog sig halvt fördärvad. Ett dygn senare fick hon missfall. Sedan dess kunde hon inte få barn längre, bara två missfall ytterligare. Efter drygt ett års försök att få sin drottning att föda honom ännu en son, eller möjligen en dotter, hade Sanedar tröttnat. Det låg närmare tio år bort, och i samma veva ökade hans så älskade slavinnor från ett tiotal till exakt fem tjog. Ett hundra sängslavinnor tvingade att värma hans kungliga kropp, lyda Hans Majestäts befallningar, suga hans blåblodiga spjut. Tvingade? Fastklibbat i minnet kunde hon än idag höra deras högljudda stön. Villiga, snarare, ivriga att behaga en kung för att få leva lyxliv som en högättad.

Trots hans brist på tålamod och hans beredvillighet att sprida sin säd lite varstans, så hade hon ändå kommit att älska honom på något sätt. Inte som hon känt för Daevo, han förblev för evigt den hon älskade och skattade högst, utan mer på ett annorlunda vis. Som far till deras två barn hade han en aktad ställning hos henne, och i många år levde hon med rikets mäktigaste man. Därtill en muskulös och stilig sådan, lång och ljus. Ljus som hon själv – ett teraphenskt släktdrag. Och när han väl ville det förgyllde han hennes nätter. Men det skilde arton år mellan dem.

Lönnmordet på Sanedar den förste gjorde henne till änkedrottning. Regerade hon som drottning i eget namn, och inte som riksföreståndare på utmätt tid åt sin äldste son, hade troligen friarna varit fler till antalet och ivrigare att vinna hennes hand som prinsgemål. Fast den direkta, reella makten låg utom räckhåll, hon skulle bli en maktfaktor blott i sonen Sanedars skugga, vilket föranledde få seriösa äktenskapsanbud. Vad en friare rätteligen vann på att äkta henne var ätten Teraphens frändskap och rikedomar, hennes kvalitéer som sängsällskap och en potentiell son som förgyllde dennes ättelinje – så såg verkligheten ut före kunskapen om hennes oförmåga att producera barn blev allmängods. Efter det slutade männen att komma till Falknest av denna den mest själviska av orsaker.

Jo, en högättad man hade menat allvar med sitt frieri. Greven av Draktar – idag inne på sin tredje hustru, en barons dotter från en mindre betydande ätt – sade sig älska henne, den naive dåren. Han, unik i sitt slag, avfärdade hennes infertilitet som ett falsarium, ett udda påhitt. Men Gacs Panargen levde, likt sin bisarra ätts medlemmar i stort, i sin egen värld, i ett luftslott. Han friade av kärlek, en gång, inte av nödvändighet, hävdade han. Kärlek gick an om den föregicks av nödvändighet och strategi, som mellan henne och Daevo Mondell av Thylien, inte det omvända. Deras kärlek hade gynnat kungarna i Smaragdhavets två mäktiga riken. Men jag undrar om Gacs känslor var äkta eller spelade. Stora summor gick åt till ätten Panargens gigantiska brobygge söder om Atarsjön. Ett bygge som till denna dag stod ofärdigt. Och grevens till synes oändliga resurser borde ha en ände. Ryktesvis, eftersom han inte hade satt sin fot på Falknest sedan det irrationella frieriet som lätt kunde draperats i en mer rationell skrud, tog den excentriske greven mycket illa vid sig när hon tackade nej till att bli hans då andra fru i ordningen.

Prins Jonemar, fadern som hellre stannade kvar på ättens huvudsäte Drottningsten uppe i nordöst framför att bo på Falknest, brydde sig föga huruvida Celestia gifte om sig eller ej. Numera accepterade hon sin situation, att uppskattas på distans för sin skönhet men inte intimt för sin person, men kunde alltjämt känna ett styng av sorg när ingen uttalat åtrådde henne. Ätten brydde sig inte heller. Hon hade delat äktenskapssäng med sin kusin, så Teraphens tid som regerande ätt i Semarien skulle fortsätta med sonen Sanedar, faderns namne.

Och för hans del hade minsann anbuden haglat. Blott ett år gammal hade tre av de högadliga ätterna erbjudit sina grevliga döttrar till den lille tronarvingen. Greve Brondar Lan’Farr hade föreslagit ett konvenansäktenskap mellan hans äldsta dotter Lapreliah, då fem år, och kronprinsen, den titel Sanedar höll till faderns fruktansvärda bortgång; som nybliven greve av Hägerbukten förespråkade Khelben Morroe sin egen dotter, Saana; och änkegrevinnan Aléanne, född Giggs, som överlevt sin make, Cyrel Detell, hyste en förhoppning om att hennes dotter, Teana, yngre syster till den nuvarande greven av Bärnstenskusten, skulle bli rikets nästa drottning, vid Sanedars sida. Celestia motstod och avböjde deras anbud; idag satt en ung kung, hennes omyndige son, på falktronen. Anbud fortsatte att trilla in, men inget var bestämt eller hugget i sten. Ännu hade inte hon bestämt med vem han borde knyta hymens band.

Unge Cerm hade knappt hunnit lämna hennes rymliga sovgemak, dominerat av himmelssängen och de höga, spetsbågade lansettfönstren, innan hon kallade till sig en tjänare som skulle väcka rikskommendanten, mäster Pons och Jina, den kamakiska drömtyderskan.

Hovdamer eller hovjungfrur, med de unga systrarna och hjälpredorna Parinah och Livah Tarquin i spetsen, såg till att förse sin drottning med vatten och tvättlappar. Ljummet vatten, till Celestias besvikelse, men denna gryning hade hon föga tid att vara kräsen. Oroad av drömmens innehåll ville hon bringa klarhet över dess mening, och det å det snaraste. Fast tvättlapparna, parfymerade med väldoftande lavendel, lät hon byta ut. Någon måtta fick det vara; hovdam Emandea Faregon hämtade nya med hast, doftande av fräscha rosor och ett stänk av exotisk citrus. Kallnad svett och älskogsvätskor skrubbades bort. Laisel Langevin och Alaistra Hadderlore bringade Celestia, märkligt stressad, varsin dräkt under överhovmästarinnans stränga, kräsna överinseende: en djupröd klänning i sammetsbrokad, med utsökt broderade klockärmar i finaste guldtyg; och en azurblå, halshög yllekjortel med silvertrådsbrodyr och tillhörande vit underkjortel i linne. Efter en kortare överläggning med dem valde hon den förra. Håret lät hon sätta upp i enkla kringlor – det var trots allt hovfolk som såg henne varje dag som hon skulle möta, och mardrömmen tvingade henne att skjuta fåfängan ifrån sig. När så remskorna – mjuka, ankelhöga i hjortskinn – kom på plats och Celestia såg till att hon fick en värmande mantel slängd runt kroppen, en fastknäppt om hennes hals med ett guldspänne format som en hjort, lät hon följet av kvinnor åter finna ro eller bryta fastan.

Två vakter valdes ut till att eskortera henne till Pelarsalen, den utvalda mötesplatsen. De lämnade den mindre korridoren, som löpte från hennes gemak i ena änden och mellan vakternas utrymme och hovkvinnornas kammare, och klev ut i den mycket större. Hon passerade dörren till yngste sonen Pendars gemak. Celestia öppnade den, gick förbi vakternas och tjänarnas tomma utrymmen och kikade in i sonens själva sovgemak. Dörren in dit stod vidöppen; gardinerna hängde inte längre för fönstren och sängomhängena vilade knutna kring sängstolparna – sovplatsen låg tom. Vad nu? tänkte hon.

”Vov!” skällde en pojke som en hund.

Celestia hoppade till, gav upp ett förskräckt tjut, tappade andan. Vakterna stelnade till, redo att beskydda henne. Med bultande hjärta vände hon sig om. Pendar hade lurpassat på henne, dold bakom den vidöppna dörren. Hans ansikte lyste i ett enda stort flin. Den spontana ilskan, rädslan och viljan att tillrättavisa honom smälte bort inom henne, och skrattet bubblade upp till ytan. Snörpande på sina munnar slappnade vakterna av. ”Din busunge”, sade hon och rufsade till hans mörka hår. ”Är du vaken så här tidigt?”

”Jag vaknade pigg och redo, mor.” Lillprinsen gav henne en kram. ”God morgon, förresten.”

”Och god morgon på dig.” Hon föste honom lätt ifrån sig med båda armarna, så att hon kunde se honom i ögonen, lätt misstänksam. ”Pigg och redo för vad då, min favoritprins?”

”För att ställa en fråga, mor.”

Hon anade vilken, men väntade tills han öppnade munnen för att säga det själv. ”Det är dags nu”, fastslog han. ”Jag vill att vi skaffar oss en narr.”

”Hur sa? Varifrån kommer det här, pratet om en narr?” Jag trodde att du tänkte be om en hundvalp. En sådan var nämligen det senaste i raden på hennes sons digra lista av saker han ”måste” ha. Fick han det inte verkade livet, enligt hans förmenande, synnerligen orättvist. Fast som prins lät hon honom inte få vadhelst han pekade på. Det fanns gränser för hennes givmildhet och undfallenhet gentemot honom när han gnydde och bad om saker och rättvisa.

”Ja, en narr”, sade han, som om det vore det mest självklara i världen. ”En riktigt rolig en. Det är orättvist att alla andra prinsar får ha narrar, medan jag blir utan.”

”Har prins Delmord en egen narr gömd i sina gemak, menar du?”

”Nej, det förstås.” Pendar skruvade på sig, hörde hur hans bästa argument smulades sönder.

”Eller hans far, prins Dolcipher, hertigen av Östra Högländerna? Eller din morfar, prins Jonemar, där han sitter i Drottningsten och ruvar?”

”Nej, det har de inte.” Han framhärdade, fylld av ett barns optimism: ”Men alla andra har det.”

”De prinsar jag antar att du hänvisar till bor utanför Semariens gränser, och tur är väl det att narrarna är med dem och inte här med dig. Du vet mycket väl varför vi inte har narrar vid hovet, eller i riket i stort. Såväl mäster Pons som Haller och jag har förklarat det här för dig tusen sinom tusen gånger, min unge man. Ibland talar historien sitt tydliga språk.”

”Jo, men det hände för sex hundra år sedan, snart. Är det verkligen rättvist att döma dagens narrar efter gårdagens? Sex hundra år är en väldans lång tid, mor.”

För i det närmaste sex sekler sedan, när kung Kerlon Rhyger den tredje regerade med drottning Saraden, född Hurgron, mördades kung och kronprins av hovnarren, Lustige Långskank. Kerlons aktiva insatser i stödet och jakten på drakar fick narren, en vansinnig drakdyrkare som påstod sig ha fått en uppenbarelse med en uttrycklig order att dräpa de kungliga direkt från hondraken Harekthegrien, att ta det drastiska steget. Drakdyrkare betraktade de fem hondrakarna i synnerhet och deras yngel i allmänhet som vore de jämförbara med gudarna själva, värdiga tillbedjan. Narrens lönnmord röjde vägen för en viss ung prins vid namn Arwerlon. Han tog över och lyckades samla människorna i norra Elatara under en fana och få dem att göra gemensam sak mot drakarna. Arwerlon enade folk och ändade drakarnas tidsålder i det fjärde drakkriget. Som segrare utnämnde han sig sedermera till kejsare. Och som första åtgärd som kung, innan han blev kejsare, såg han till att förbjuda narrar på rikets, senare kejsardömets, territorium. Efter kejsardömets fall tillät alla riken inom dess upplösta gränser utom Semarien narrar igen. Celestia hade inga planer på att riva upp lagen för att tillfredsställa sin unge son, lillprinsen.

”Det är sant att det är lång tid, min lille kloke son”, sade hon, ”men betänk att döden varar i evighet. Dessutom så fick jag min beskärda del av förkrympta narrar i smaklösa narrdräkter under min vistelse i Thylien. Tro mig när jag säger det: narrar är enbart barnsliga och tråkiga. Så, nu vet du det. Fråga mig aldrig om narrar igen, Pendar.”

”Nejdå. Verkligen inte, mor.” Han grunnade. ”Kan jag få en hund, istället? Eller en kanin?”

Du har redan en kanin i din bror, så som han knullar runt. ”En kanin säger jag nej till å det bestämdaste. De gör sig bra i stuvningar och som billiga pälsar på billiga kvinnor, inte springandes runt mina ben. Däremot kan jag tänka mig att inte säga ja till en hund.”

”Ja! Äntligen.” Han tystnade, förbryllad av hennes svar. Rynkade pannan. ”Vad?!”

Drottning Celestia suckade djupt. ”Allt jag säger är att vi får se. Nöj dig med det. Seså, gå och bryt din fasta nu. För det har du säkert inte gjort.”

Han spatserade iväg, muttrande om livets orättvisor. Hon skrattade hela vägen till Pelarsalen, utan planer på att någonsin skaffa honom en hund. Emellertid tänkte hon se till att hovköksmästaren tillagade en god kaninstuvning till kvällen, eller en med hare om de hade slut på kaniner.

Jinavandiren Naduar, eller kort och gott Jina, hade fått tillåtelse att lämna Alkarintemplet, Drömtydarnas ordens huvudsäte i Molnbergen, i sökandet efter lärdom. I egenskap av ilan narin, vandrande äldste, anlände hon till Falknest för flera år sedan, och hade tjänstgjort vid hovet sedan dess. Jina hade svurit sin tro- och huldhetsed till drottningen personligen, och blev den första som en av vakterna släppte in i Pelarsalen. Hon hade förutsett att Celestia tänkte kalla på henne och stått fullt påklädd när en tjänare kom för att väcka henne. Sådan var hon, drömtyderskan Jina. Förutseende. Den gamla kvinnan, lång och tunn inuti sin rymliga blå sammetsdräkt, gled ljudlöst genom salen, belägen på våningen under drottningens sovgemak.

Salen, långt ifrån den största, kändes intim och behaglig av värmen från de många brinnande fyrfaten som stod intill varje pelare och av den glödheta kolen i amplarna som hängde från taket i sotiga kedjor lite här och var. Pelarna i sin tur var polerade blanka liksom väggar och tak. Höga, välvda fönster släppte in höstdagens första ljus, men dimslöjor hindrade solen från att verkligen skina på väggbonadernas övre hälft på den motsatta sidan.

Utanför fönstret närmast Celestia svepte en falk förbi. Trots att det numera knappt fanns kvar något kvar av Vinghöjden, så som den en gång sett ut, stannade de vilda rovfåglarna kvar, årstid efter årstid, generation efter generation. Det gladde Celestia. Fick hon tid över ville hon avlägga en visit hos falkeneraren senare och titta på de halvtama aftonfalkarna i Falknests gigantiska voljär.

Drömtyderskan gick fram till bordet, där Celestia smuttade på en kopp rykande hett rosente.

”Sätt dig. Vill du ha?” Hon såg att Jina ville det och bad en tjänare hälla upp en kopp åt henne.

Kamakiskan satte sig. ”Tack”, sade hon och tittade på Celestia. ”Ni har drömt en ny skräckdröm, inte sant, Ers Majestät?”

Med ens kände sig Celestia glad över att de övriga dröjde. Jina förstod sig på hennes drömmar, tog dem på allvar. Det fanns annars de som hade en tendens att göra sig lustiga över dem bakom hennes rygg. Förutom Célenne då, förstås, Celestias tre år yngre syster. Hon förstod så mycket bättre än att raljera över en storhäxas mardrömmar. Men Jina satt här nu, inte Célenne. ”Ja, det har jag. En stark en. Känslosam. Våldsam. Jag behöver din hjälp att fastställa om den skall tas på allvar. Jag menar, jag vet att en flicka har dött eller snart kommer att dö i närheten av Galenda, det kände jag på styrkan, intensiteten, men jag vet inte om just den här sex-sju år gamla flickan är viktig nog att bry sig om. Det är ju inte så att jag har liknande mardrömmar särskilt sällan, eller hur?”

”Verkligen inte, Ers Majestät. De återkommer regelbundet och ni frågar mig gärna om råd.”

”Det är en av anledningarna till att du är här. Och nu frågar jag dig igen.”

Celestia beskrev upplevelsen. Vem som legat i sängen bredvid henne behöll hon för sig själv.

”Jag tror att vi bör ta den här drömmen på allvar, särskilt som ni fingrade på ert halssmycke, er länk, precis när ni vaknade, drottning och häxa över himmel och ljus. Att förlora sin länk är i sanning en kharismats värsta mardröm, vare sig drömmen är verklig eller inte.” Medkänsla skymtade i Jinas ögon. ”Att se en flicka dö i samma dröm som ni förlorar ert smycke låter avskyvärt. Jag tror att drömmen visar att en flicka har mördats eller ska mördas av någon mottaglig för magins under. En hittills okänd kharismat, vild och otämjbar. I värsta fall omöjlig att fånga.”

Och begåvad med en förbannad länk och ett sinne förgiftat av Maels saliv. Ofta sparkade en traumatisk händelse igång de okontrollerbara härjningarna, varför oanad potential kunde ligga latent hos en ovetande man eller kvinna i åratal.

”Varför vild, Jina?” En vild kharismat var per definition okänd, för samtliga vilda häxor eller åkallerskor tillhörde de tillintetgjordas skara. Hon behövde inte utröna den biten.

”Varken en åkallare, åkallerska, häxa eller trollkarl med förståndet i behåll skulle vara vansinnig nog att begå ett så ohyggligt brott mot en oskyldig flicka. Så meningslöst att det är svårt, ja, obegripligt att förklara varför det skulle ha inträffat – om det redan har inträffat, vill säga. Det kan, om gudarna är oss nådiga, ligga i framtiden. Då finns det ännu en chans att förhindra det.”

”Men en galen åkallare eller högre magikunnig gör inte en vild utövare av magi, eller?”

”Nej, Ers Majestät. Ni har helt rätt i detta. Men min tolkning är ändock den att det rör sig om en vild kharismat snarare än en galning. Låt gå för att en vild häxa eller liknande de facto är en galning i värsta tänkbara skepnad. Om än en med en förbannad länk istället för en välsignad.”

Ty det var den vilda kharismatens signum. Dragen till sitt element eller sin krets sökte den sig till en lämplig länk likt fläckfeber fann den utan motståndskraft. Utan förslösade timmar i meditation för välsignandet av smycket – länken –, och utan kontroll, kunde den vilda utövaren missbruka gudarnas oändliga krafter med i princip omedelbar verkan. Även om patriarken av Jarrolem länge sänt ut exark-riddare på heliga reningar, för att befria Angoria från den otämjbara ondskan som besudlar de dariska gudarnas oantastlighet. Men de reningarna inträffade aldrig utanför överstebiskopens inflytande. Eller nästan aldrig. Det hände att folk påstod sig ha sett exark-riddarna – vitlansarna – på de mest skiftande av platser: Falessa i Thylien, Cadringhar i Wygerin, Taral i Kamakien, Skugghamn i Semarien. Överallt. Dumheter, förstås. En vitlans saknar jurisdiktion inom kardinalbiskopens gränser. I samband med Bokbrännarens hårdföra utrensning av kharismater i allmänhet hade emellertid exark-riddare dödat urskillningslöst till höger och vänster. I så hög grad att de svärtade ner sitt eget vita renommé och mer eller mindre slängdes ut ur kejsardömet, där de aldrig kom att få fotfäste.

”I sanning är det så, drömtyderska. Min intuition och din tolkning är rörande överens om att det har dykt upp en ny, otämjd utövare av magi i mitt rike.” Celestia blåste på sitt te och tog en mun. ”Då återstår frågan: Är det en första eller andra nivåns kharismat vi har att göra med?”

”En insiktsfull fundering, Ers Majestät”, sade Jina. ”En utredning bör bringa klarhet i saken.” Jina smuttade på lite mer te. ”Ser ni ständigt döden från samma perspektiv i era drömmar?”

”Ja, det är alltid jag som antingen passivt tittar på när döden tar någon eller är den som utför själva dödandet. Alltid. Det är på sätt och vis en metafor för min verklighet som drottning, inte sant? Jag skickar också människor i döden genom att stifta lagar eller låter vidta åtgärder som driver fattigt folk till svält. Eller så tvingar jag falkgardets soldater att dö i strid med de troll, mörkalfer och vättar som strövar fritt i vårt rike och vägrar böja knä och följa de semariska lagarna. Eller så låter jag min bödel verkställa dödsstraffen. Min verklighet är min skräckdröm; min mardröm är min realitet. Den styrandes ständiga dilemma. Kung Sanedar, må hans själ finna frid, hånskrattar åt mig i sin himmel och vrider sig av vällust under en av sina konkubiner, så som jag beklagar mig”, sade Celestia, suckade och log ett bittert leende. ”Men ja, det är skönt att jag bara drömmer om de mest bestialiska dödsfallen, inte om alla dödsfall. Det skulle bli tärande för mina nerver.”

”Så, vem är flickan, Ers Majestät?” sade Jina. Hon smuttade på sitt te.

”Jag vet sällan eller aldrig vem det är, men jag har alltid en känsla om längs vilka stigar den svarta nåden drar fram. Den här gången är ledtrådarna lätta att tyda.”

”Jag håller med, Ers Majestät. Roterande, styva vingar och mjöl. Låt mig föreslå att vi ska söka hos någon som har med en väderkvarn att göra.”

”Det verkar logiskt, Jina. Seså, ät med din drottning”, sade Celestia, när tjänarna kom in med frukosten. ”Var är nu de övriga? Deivon Lonnegar, förbaskat vare hans enögda orm. Som gardets högste ansvarige kunde man förvänta sig att han skulle leva upp till att aldrig använda den. Att han ska vara så sen.” Så många fler chanser får han inte, det ska gudarna veta.

En mörkhårig eshariska vid namn Athna, en gång en av framlidne kung Sanedars konkubiner, numera omskolad, hade sänts till Blå spiran, gardesadministrationens och officerarnas torn, för att hämta Deivon Lonnegar. Till slut, efter lång väntan, kom Geral Tarel, kapten i Semariens falkgarde, i tjänarinnans släptåg. Han knäböjde.

”Ursäkta att jag är sen, Ers Majestät”, sade kaptenen.

”Åh, du är inte sen, Geral”, sade hon. ”Du var inte ens kallad att närvara. Vad föranleder dig att förgylla vår arla gryning med ett besök?”

”Tjänarinnan sade att ni sökte rikskommendanten. Jag hade svårt att sova och var ändå uppe, så jag ville personligen meddela er att han är på väg. Han håller på att klä sig.” Kapten Geral fick lov att sätta sig vid bordet. En tjänare hällde upp en kopp te åt honom. ”Dessutom avslöjade hon”, han nickade åt eshariskan, ”att ni har sagt att jag skulle leda gruppen, så varför inte säga vad det är jag ska göra direkt till mig, Ers Majestät?”

Löjtnant Dalfin var Celestias förstaval som ledare för utredning och mördarjakt. Geral Tarels skarpsinne och erfarenhet överglänste löjtnantens. Hon föredrog den unge Dalfin Gavigan istället för mannen vid bordet av det simpla skälet att en utredning rörande en mördare riskerade att bli utdragen, och om hon knöt upp en av gardets högst rankade officerare i en sådan innebar det förlorad kompetens på nära håll. Särskilt om det hela urartade till en mordorgie som förde kaptenen långt bort från Falknest. Tyvärr deltog löjtnanten i ett tidskrävande uppdrag, vilket gjorde honom otillgänglig. Därmed tog de lämpliga kandidaterna slut, för de lägre rankade i falkgardet saknade befogenheter att leda så pass viktiga uppdrag. Fänikan? Nej, knappast. Krävde jakten på en mördare snabba förflyttningar över längre sträckor var det gagnlöst att skicka ut fotfolk. Nog dög fänikans kapten, Eldogin Tanaher, som ryttare, men det fanns inte en ringaste chans på Angoria att han skulle tillåtas leda en grupp gardister ur rytteriet. Så pass vattentäta skott mellan rytteri och fänika existerade. ”Var sak på sin plats”, skulle riksmarsken ha hävdat.

Mördarjakt i fredstid, förvisso en seriös uppgift, men en gardists högsta prioritet måste hela tiden vara att skydda regenten och kungafamiljen. Lite svinn bland befolkningen är att föredra framför en förlorad son – eller två – om saken ställs på sin spets. Hennes viktigaste prioriteringar, utöver att konsolidera ättens absoluta makt, hette Sanedar och Pendar. Sedan mordet på Sanedar hade Celestia, de facto riksföreståndare, styrt riket åt sin omyndige son tillsammans med inre rådet. Söner betydde konserverad makt, döttrar i praktiken bortskänkt; döttrar var gisslan, söner gisslantagare. Och söner hade hon.

”Jag hade tänkt att Deivon skulle få äran att sätta ihop en mindre styrka till det här uppdraget, inte du, Geral”, sade Celestia. ”Men dröjer han längre blir jag tvungen att låta dig bestämma själv.”

”Jag utgår ifrån att en adjutant ska följa med?” sade kaptenen.

”Ja”, svarade Celestia. ”Uinara är frånvarande, så Deivon eller du får prata med Ochrana om vem som kan följa med.”

När rikskommendant Deivon och mäster Pons, livmedikus och rådgivare åt ätten Teraphen sedan trettiofem år, till sist behagade dyka upp såg de hur tjänare plockade bort den delikata, avslutade frukosten. Celestias tålamod med de två herrarnas senfärdighet hade krympt till ett minimum, även om hon kände till mäster Pons ursäkt – gikt, ledstyvhet och svårighet att gå i trappor, plus att han ofta var tvungen att snabbt kunna kasta vatten eftersom han drack så mycket ljung- eller nässelte för att lindra sina besvär. Rikskommendantens ursäkter, vaga och invecklade, omöjliggjorde logiska tolkningar till och med för Jina. Deivon presenterade dem, samtliga patetiska; de kände ändå till bakgrunden till hans ständiga förseningar, nämligen hans frekventa rännande till de nakna nattfjärilarna, de barbröstade bajadärerna och de osedliga magdanserskorna i Galendas skökokvarter. Enligt Uinara Baid, åkallerska, riksinformatör och medlem av inre rådet, besökte han den dyraste bordellen i staden, Röda lyktan, särskilt ofta.

Uinaras informatörer, hennes ögon och öron, utgjorde en källa till outsinliga underrättelser. Exakt hur många av dem som kurade där ute bland den semariska pöbeln var för Celestia obekant, men hon gissade på hundratals. Färre av informatörerna samlade kunskap hos gräddan av adel och köpmän, visste hon. Fast deras underrättelser stod tveklöst högt i kurs. Nu stod Uinara över det arla morgonmötet av det enkla skälet att hon befann sig på resande fot; Celestia väntade henne åter först nästa morgon.

”Se till att du rider med detsamma, kapten Geral. Det vill säga så snart Deivon satt samman styrkan – och ta med någon från sekretariatet”, sade Celestia när det gick upp för rikskommendanten varför hon hade kallat på honom. ”Låt Geral och hans trupp kontrollera varje enskild kvarn i Galendas omedelbara närhet. Börja med de största först. Har vi lite tur är spåren efter mördaren färska. Har vi mer tur har ingen utfört mordet än, och den som tänkt stå för det kan gripas i tid.”

”Ja, min drottning”, sade Deivon. ”Genast.”

Geral reste sig upp och gjorde sig redo att gå. Då påkallade livmedikusen uppmärksamheten.

”Ja?” Celestia gav honom en undrande blick.

”Jo, jag undrar om ni verkligen är säker på er sak?” Han masserade sina gamla, stela händer. En ful ovana. ”Finns det ingen möjlighet att mördaren – eller, låt oss hoppas att så är fallet, den som bara försöker dräpa – kan vara vansinnig och inte vild?”

Dum fråga, för att komma från honom. Han måtte inte ha varit uppe särskilt länge, så yrvaken som han verkar. Och då hade Celestia alltid trott att riktigt gamla människor krävde mindre sömn än yngre. ”Det är klart att möjligheten finns, mäster. Men som jag sade till Jina innan ni dök upp”, hon tittade på Pons och Deivon, ”så säger mig min magkänsla att det inte bara rör sig om en individ med stor magisk potential, utan att det kan röra sig om en vild kharismat. Kan, förresten! Det känns till och med troligt. Men för all del, Pons, klår din intuition min, föreslå då en bärkraftig hypotes om vem som hotar eller dödar barn i riket. Inte mig emot.”

”Er intuition och Jinas drömtolkningar är tillsammans en ofelbar kombination.” Pons Othenin hostade. Efter att ha dragit in slem genom näsan, och svalt det, fick han fram ett par fraser: ”Var och en har intuition inom sitt fält, antar jag. Och mitt är, som bekant, läkekonstens och inte drömmarnas, Ers Majestät.” En ny hostattack följde.

”Låt oss då be till gudarna för att karaktären ifråga inte visar sig vara ostoppbar i dess mörka förvärv”, sade Celestia. Innerst inne önskade hon att mördaren – klar med sitt mord eller inte – var allt annat än vild, då hon föredrog hon en galen människas enskilda handling framför en vild magiutövares upprepade. För en vild kharismat slutade aldrig vid sitt första mord, utan upprepade sin illgärning tills han eller hon fångades in och likviderades. Historiska vittnesbörd stod solida i detta. Ju förr vi finner personen – eller personerna, hemska tanke! – desto färre offer. Hennes intuition gjorde henne nedslagen. Det här kommer inte att sluta med ett offer allena.

Efter den med all säkerhet tionde löjeväckande ursäkten från Deivon Lonnegars sida – men bara den femte hostattacken från mäster Pons – fick de två äldre herrarna tillsammans med kaptenen tillåtelse att lämna henne, efter att hon påmint Geral att hålla utkik efter smycket i drömmen. Om Pendar ätit klart kunde hon ta med honom till Piers, falkeneraren, och voljären och studera Falknests stiliga aftonfalkar. Hon behövde en sund dos uppmuntran efter den här dystra starten på dagen.

Hon såg de tre männen gå. Mäster Pons hamnade på efterkälken och stödde sig tungt på sin käpp, medan den yngre Deivon – snart sextio år gammal – kilade ut genom salens höga, välvda dörröppning jämsides med den plikttrogne kaptenen, som vände sig om.

* * *

Geral såg hur det gick för mäster Pons. För ett ögonblick utbytte han och drottningen blickar. Han nickade hövligt åt henne och lämnade salen. Den gamle livmedikusen hamnade i bakvattnet, men det kunde inte hjälpas. Pons Othenin fick halta fram bäst han ville, för det gällde att raskt finna en potentiell mördare. Helst innan det i drottningens mardröm upplevda mordet.

I enlighet med Hennes Majestäts order skulle de, ifall mordet begåtts, söka efter en liten ljushårig flicka vid eller i en kvarn. Och finna ett hängsmycke av något slag, hade han fått veta. Änkedrottningens tolkningar av sina egna sanndrömmar kallade hon inte sällan otillförlitliga, vissa avfärdade hon som rena gissningar eller fantasier, men det hände att de träffade rätt. Oftare så sedan den gåtfulla Jina Naduar från templet vid Molnbergens fot norr om Kamakiens huvudstad Selduan anlände till Falknest och gav Celestia råd och vägledning. Geral tänkte inte ifrågasätta sin drottnings intuition eller den skrämmande kamakiskans tolkningar; så pass länge hade han faktiskt hängt med. Plikten framför allt.

Synd att drömtolkningen är så vag. Chansen att gripa en eventuell gärningsman eller kvinna med exaktare information ökade, förstås. Men, tänkte Geral, kopplingen till kvarnar och mjöl skulle tydligen tas bokstavligt. På kamakiskans inrådan tänkte de söka i Galendas närhet först.

Det drällde inte med mjölnare och kvarnar i huvudstadens omedelbara omnejd, så Deivon hyste en viss tillförsikt att brottet, begånget eller inte, skulle klaras upp, förklarade han, alltmedan de klev nerför trapporna. Väl på bottenplanet traskade de i rask takt genom ett valv prytt med nischstatyer, ett valv som ledde till palatsets storslagna hall med sitt imponerande rosettfönster ovanför entrén. De lämnade byggnaden och gick över borggården, mot sina kvarter.

Geral och hans överordnade passerade statyn som föreställde drottning Saraden. En livlig kråka guppade upp och ner med huvudet på den underarm där det satt en falk av sten och bladguld. Den kraxade och flög iväg, störd av männens taktfasta trampande.

Arweriska palatsets stora borggård kantades av torn. I borggårdens nordöstra hörn stod ett, högt och fyrkantigt. Blå spiran, Semariens falkgardes högkvarter och hjärta, vars namn syftade på gardesdräktens dominerande färg och på de blåmålade trapporna i spirans inre. Här låg rikskommendantens ämbetskammare, hans rum och sovkvarter. Högst upp. Under honom bodde rytteriets och fänikans kaptener, liksom löjtnanter, hästmästare och vapenmästare och högdjur i stort. Av hävd och praktisk nödvändighet hade gardet egen kock, smed och personal; garnisonsområdet bildade en borg i borgen, med egen borggård. På den genomförde Calogan Keslick sin hårda vapenexercis, och på den lärde Uregan Tonas rekryter sig allt om konsten att bemästra häst och lans.

Det är fasligt tidigt när till och med Calogan sover, reflekterade Geral. Han hörde inga ljud från borggården. Avsaknaden av klingors högljudda dunkande mot sköldar var påtaglig; Geral brukade vakna till rekryternas första övning i ottan. I skämtsam gardesjargong sade man att vapenmästaren väckte tuppen före drillen började, så att alla kom upp i tid.

”Du var före mig till drottningen”, sade Deivon plötsligt, när de nästan nått tornet. ”Vad sade du till henne?” Hans fråga dröp av uppriktig oro.

”Om din sena ankomst?”

”Ja. Om min sena ankomst.”

”Samma som du: Du var sen med att få på dig kläderna. Jag antar att du inte sov i din säng inatt heller.”

”Hrm. Nej”, sade Deivon och tittade ner på sina oputsade stövlar. ”Så du sade inget om det?”

”Inte så länge du uppfyller dina plikter, nej. Men så här mellan fyra ögon tycker jag att du borde bättra dig. Deivon, avsluta dina förehavanden i skökohusen. Läcker det ut väntar en ny skandal av Jaratan Morroes dignitet.”

”Det gör det inte!” sade Deivon. ”Hon väntar inte barn.”

Som innehavare av falkgardets högsta ämbete – under kungen, förstås – visste rikskommendanten mycket väl hur statuterna strängeligen förbjöd en relation, ”annat än den med Semariens falkgarde”, som de stipulerade. Geral fann det förvånande – och klandervärt – att hans överordnade satte både sitt och gardets anseende på spel för en skökas skull.

”Hon? Daenah, menar du? Sluta gå dit, Deivon. Det är allt jag har att säga. Sluta riskera alla falkgardisters rykte. Vi ska stå över sådana aktiviteter, det vet du.”

”Mm”, sade han till svar, öppnade porten till Blå spiran och … stannade i öppningen. En skugga föll över halva hans ansikte. Han vred huvudet mot Geral, med en pose som tydde på skamkänslor. ”Tack för att du höll tyst om var jag hade varit till drottningen.”

”Kom ihåg vad jag sagt.” De gick in. Geral stängde porten bakom dem.

De skildes åt för en halvtimme – kom de överens om. Deivon tog en god timme på sig, och Geral valde nästan att rida iväg en åkallare kort. De sågs åter i stallarna. Då hade Deivon personligen hämtat Ansgor Derehim, en av sekretariatets magikunniga – på Falknest tjänstgjorde vanligen sex, en för varje element som världen, Angoria, bestod av – och informerat honom om ärendets natur. Adjutant Serondal, från Nattens dolkar, hämtades till stallarna av en morgonpigg Cerm Belgar, vaken till och med före vapenmästaren beordrade ut rekryter på gardets borggård.

Geral hade fått rikskommendantens tillåtelse att själv välja ut de mannar han ville ha med sig, förutsatt att minst två erfarna ryttare, eller hellre veteraner, ingick. Erfarna, med många år i gardet och skickligare än både rekryt och reguljär guldfalk, men som aldrig deltagit i skarp strid. Veteraner, de som under uppdrag hamnat i minst en strid på liv och död sedan deras tjänstgöring i Semariens falkgarde lämnade rekrytens dagar. Ung som gammal kunde erhålla en veterans status – strid, och överlevnad, utgjorde det väsentliga, ej ålder eller släktskap.

När den lilla samlingen uppgick till tio man satt de upp på hästarna; i fredstid behövde man inte följa den taktiska truppindelningen lika slaviskt som på slagfältet eller i kriget. Arwerlon den förste, Imperiebyggaren, lät gjuta Semariens falkgardes fänika och rytteri i en förkejserlig udakisk form, visste Geral, en kunskap som satt i garnisonens väggar. Lansen bildade stommen för de beridna gardisterna. En lans – sex ryttare; en tropp – tolv ryttare. Inalles ett tjog lansar under rytteriets fana.

Unge Tallus sällade sig till dem som tionde person. Han körde vagnen de hade med sig.

På det stora hela hade Geral gott om tid att fylla i detaljerna i uppdragets karaktär åt adjutanten och rytteriets män. Dimman lättade medan de red nerför Vinghöjdens ringlande väg till stadens gator, ut genom ena stadsporten och mot den först utvalda kvarnen. Österifrån lyste solens skiva upp den här vackra morgonen. Så här ett par dagar in i slaktmånad fläktade luften somrigt varm för årstiden. En grann, men dödlig gryning, om drottningens mardröm visar sig vara sann.

 

Det låg ingen ära i att utreda mord, jaga vilda, okontrollerbara kharismater, mördare eller förrymda fångar, men det ingick som en del av vardagen under fredstid. Ära och heder kunde bara vinnas på slagfältet, i striden och kriget, eller i det omedelbara livvaktsskyddet av den kungliga familjen, det hade Geral Tarel alltid ansett. Fast det fanns ära och heder i att fullfölja ens plikt också, det gjorde det. Plikten framför allt, så hade han tänkt sedan den dagen han klarade slutprov och stridsövningar och blev vapenbroder i Semariens falkgarde. Nu hade han avancerat till kapten. Mineria skulle ha varit stolt över mig nu, tänkte han när han och de övriga sex gardisterna, åkallaren och adjutanten red genom den öppna grinden och in på en grusbelagd gårdsplan delvis täckt med grästuvor, maskrosor, ogräs och klungor med hundloka. Bakom dem rullade sakta en täckt vagn, dragen av två storvuxna, starka hästar. Tallus på kuskbocken var ingen falkgardist, utan hovstallmästarens halvvuxne son; han närde en stark dröm att en gång själv bli en guldfalk. Det kunde inte skada att ha med en vagn ifall det värsta tänkbara hade inträffat och de behövde transportera ett barnalik till dess föräldrar.

Till vänster om dem låg ett runt kvarnhus med gulmålade väggar, en stor svart dörr och fyra majestätiska vita vingar. Bortanför byggnaden syntes ett av växtligheten delvis kamouflerat fundament av en äldre kvarn – rester av ett vattenhjul stack ännu upp ur den bäck som oförtrutet porlade vidare utan att bry sig om ifall hjulet fungerade eller ej. En bit därifrån låg en enkel envåningsstuga i korsvirkesstil. Den hade gula, klinade väggar och mörka träbjälkar och ett halmklätt tak; rökstrimmor strilade upp ur skorstenen. En knubbig man i grå tunika och vadmalshosor stod i dörröppningen. Snart kikade en kvinna fram bakom mannen.

Den här väderkvarnen måste ligga rakt väster om Aftonporten. ”Låt oss hoppas att vi har kommit till rätt ställe”, sade kapten Geral till sitt följe.

”Jag tror att vi har det. De båda ser skakade ut”, sade fänrik Pas när han ridit ikapp sin kapten.

”Så, du har på dig falkögonen idag, fänrik. Det är gott så. Ta dig en titt i kvarnhuset.”

”Skall ske, kapten.” Unge Pas Hartan vände sin fuxfärgade springare och skrittade iväg.

På eget initiativ hade adjutanten, klädd i nattdolkarnas typiska duvgrå, slitsade långtunika, tjärfärgade burnus och svarta scarf knuten runt halsen, redan stannat vid väderkvarnen och hoppat av sin ridhäst. Han sneglade mot fänriken som red mot honom och gjorde ingen ansats till att lyfta ett finger. Serondal väntade helt sonika in gardisten.

”Rel, Tanno, Poletar! Följ med honom”, kommenderade Geral. Tre gardister lydde, vände sina hästar och styrde dem mot byggnaden, tätt efter fänriken. Fyra gardisters mantlar fladdrade i vinddraget och de metallskonade eksköldarna – dekorerade med en gyllene falk på blått – på deras ryggar fick dem att se ut som stora, säreget pigmenterade nyckelpigor med utbredda vingar.

Som vanligt var falkgardisternas mundering oklanderlig. En gardists vapenrock lyste lika himmelsblå som manteln, och på bröstet flög den gyllene falken – Semariens riksvapen. Ringbrynja, en stålgrå hauberk, täckte bål och armar. På benen bar de ringbrynjehosor. Armar och ben var förstärkta med metallskenor, emaljerade i himmelsblått och med guldkantade inläggningar. De stålgrå, ledade harneskhandskarna gick i samma stil som skenorna. Under gardistens stålgrå konhjälm, vackert prydd med guldkanter och guldnitar och emaljerade i himmelsblått, och med en falk i guld, vars gyllene stjärtpennor utgjorde hjälmens nässkydd, bars ringbrynjehuva och under den en vadderad coif. I gardistens svärdsskida vilade långsvärdet, och ur slidan i bältet stack dolkskaftet ut. I egenskap av kapten bar Geral kyrass som extra skydd under sin vapenrock. Löjtnanter och de vars rang översteg dem kunde utan förbehåll bära kyrass.

Tallus gräddvita tunika, bruna läderbälte och yllehosor bleknade i gardisternas närhet. Hans kortklippta frisyr, rufsig och mörk, krusade sig lätt i vinden. Av hans hela väsen skimrade enbart ögonen blå, och det av iver över att få följa med dem han dyrkade.

Kapten Geral fick sällskap av thyliern från Åkallarnas sekretariat, Ansgor Derehim, vars element var trä. På huvudet hade han en enkel rund linnemössa i grönt, ett värdighetstecken som alla tillhörande Oudhal-skolan bar. I bältet runt Ansgors midja hängde ett tungt kortsvärd i en skida.

Geral och åkallaren satt av sina hästar. De gick mannen och kvinnan, som lämnade husets hägn och korsade gårdsplanen, till mötes. En liten pojke kikade försynt ut där hans far och mor nyss stått. Åtminstone antog Geral att pojken och paret som närmade sig var son och föräldrar.

I kvinnans rödgråtna, sjukligt bleka anlete rådde en stark sorg. ”Hon är död. Lilla Niana är borta. Jag kunde inget göra. Borta. Ondskan tog henne. Hjälp oss. Snälla ni, hjälp oss.”

Ansgor sträckte ut sina händer, greppade varsamt hennes. ”Seså”, sade han. ”Vi ska ta reda på vad som hänt.”

Kvinnan förstod nätt och jämnt hur ”det fina folket uppe i slottet” kunde veta att ett ohyggligt illdåd hade begåtts just på deras gård. Åkallaren påpekade för henne att, ”Det är Hennes Majestäts oändliga visdom och allvetande sinne som fört oss till er gård och kvarn.” Hon avstod från att ifrågasätta änkedrottningens makt, otänkbart för en lågättad kvinna, varför hon istället uttalade sin tacksamhet över den snabba, upp­offrande insatsen från de kungligas sida.

Synd att drottningen inte kunde förnimma eller varsebli exakt vem som var mördaren. Det hade underlättat vårt arbete betydligt. Men vi tycks alltså ha kommit rätt. Alltid något i bedrövelsen. ”Hur är det mer er? Är ni skadade på något sätt?” undrade Geral.

”Nej, inte alls. Vi är … Det är bara … Niana som … inte finns längre. Vår son klarade sig, tack och lov”, sade kvinnan.

Även mannen såg härjad ut, chockad, utan att veta riktigt vart han ville fästa blicken eller var han skulle göra av händerna. Han fumlade med fingrarna, som ena ögonblicket hängde krokade innanför bältet men i nästa darrade ostadigt framför honom. ”Jag är så tacksam över att ni är här”, sade han. ”För ondskan har varit här, är jag rädd. Den tog Niana idag. Därinne, i kvarnhuset.” Mannen darrade och pekade med sitt korvtjocka pekfinger. ”Var försiktiga”, ropade han upp till gardisterna och adjutanten vid kvarnen, utan att de noterade hans uppmaning.

Fänrik Pas och hans tre vapenbröder hade suttit av sina hästar. Tanno Obann kontrollerade att hans gardeskamrater stod beredda, och öppnade i en försiktig rörelse kvarnhusets svarta dörr. Veteranen kikade in, men ryggade tillbaka med ett ryck. ”Vid gudarna!” sade han, stapplade till och hukade sig. Han hulkade och kräktes upp morgonmåltiden bakom en nyponbuske intill dörren.

Tanno är livrädd, förstod Geral. Han har bevittnat något fruktansvärt. Om jag någonsin tvekade på om vi kommit rätt tidigare behöver jag inte göra det längre. Det är första gången jag sett Tanno så vek. Han är stor som en björn och kan obeväpnad anfalla ett troll utan att blinka. Han har skådat den svarta nådens härjningar förr, men inte så här. Stora män veknar när det gäller döda barn och döende hästar. Det är ett faktum. ”Skall vi ta det från början?” Han vände sig åter mot mannen. ”Jag är kapten Geral Tarel av Semariens falkgarde, och han här är stormästare Ansgor Derehim vid Åkallarnas sekretariat. Han”, Geral pekade mot adjutant Serondal, ”är en nattdolk. Berätta vad ni har råkat ut för.”

Den knubbige mannen tryckte ner händerna mellan klädnad och bälte och stirrade ner i backen innan han såg upp mot Geral, som säkert var åtta tum längre. ”Jag heter Mandon och är mjölnare. Hon där är frugan min, Sena, och pojken i dörröppningen är vår lille Medo.”

Mjölnare Mandon började med att berätta att han ägde kvarnen i vilken de flesta bönderna i trakten nordväst och väster inom en dagsmil från Galenda såg till att få säden från åkrar och tegar omvandlat till mjöl att säljas innanför stadsmurarna. Enligt honom lekte hans åttaåriga son Medo och den lilla flickan, Niana, för övrigt Medos kusin, tillsammans i stort sett varje dag. Den här dagen var inget undantag, särskilt inte eftersom Sanara, syster till Sena, legat sjuk i två dagars tid utan att bli bättre. Hon hade därför bett sin syster att ta hand om Niana tills hon tillfrisknade. Servan, Nianas far, tillika stadsvakt under kapten Levar Blackbear, hade ridit förbi med sin dotter i ottan denna ödesdigra morgon, i god tid före både vaktavlösning och patrulltjänst nere i stadens centrum.

Mandon hade väckt Medo i samma veva som Servan och Niana tittade in genom den öppna ytterdörren. Barnen började leka direkt efter det att Sena proppat dem fulla med gröt och skorpor, som de sköljde ner med slånbärssaft. Just den här morgonen skulle Mandon ner till marknaden på det gärdsgårdsinramade Murgrönetorget i huvudstaden, vilket gjorde att han låste dörren till kvarnhuset. Han plockade även bort en del bråte på utsidan av byggnaden under de halvtrasiga fönstergluggarna och förbannade sig själv för att han ännu inte lagat dem. För ibland, trots hans stränga order om att de inte fick göra så, brukade Medo och Niana klättra upp på bråten och kravla sig in genom en ständigt halvöppen fönsterglugg, för att sedan leka därinne. Barnens favoritnöje var att springa runt och ha mjölkrig eller att, från en lågt belägen takbjälke, hoppa rakt ner på mjölsäckarna. De hade gjort sönder många säckar på det viset, således själva huvudanledningen till att han inte ville ha dem där.

Det som hade hänt i kvarnhuset hade, skäligt nog, gjort lille Medo förkrossad. Hans kusin och bästa vän låg död därinne och han fattade inte varför. Under Mandons redogörelse vågade sig pojken ut till sin mor – han satt nu rödgråten i sin lika förtvivlade mors ömma famn. Redogörelsen tog slut, så Geral och Mandon vandrade upp till väderkvarnen. Mjölnaren stannade vid vagnen och unge Tallus. ”Jag vägrar gå in dit en gång till”, sade han. ”Inte när hon … ligger utspridd överallt.” Mandon fumlade nervös med händerna, lät höger vila på kuskbocken och vänster på den närmaste hästens ländrygg.

”Låt gå för det”, sade Geral. Han tog av sig konhjälmen och lämnade över den till Tallus. ”Håll den tills jag är tillbaka.”

”J-j-ja, sir. Nej, jag menar kapten. Förlåt.” Tallus tog emot hjälmen som vore den ömtålig som ett ägg och lade den bredvid sig, försiktigt, försiktigt så att dess metall inte skulle gå sönder. Sedan fick han Gerals harneskhandskar, som han verkade tro var gjorda av sprött glas. Han lade dem intill hjälmen och flyttade sig själv till ena änden av kuskbocken för att undvika att förstöra dem.

Dumt att låta honom följa med hit. En pojkvasker på fjorton-femton år. ”Det är gott så. Men se till att stanna här. Gå inte in dit”, sade Geral bestämt och pekade bort mot kvarnhuset. ”Förstått!”

”J-j-ja, m… kapten Geral”, mumlade den försynte Tallus.

Geral fällde bak ringbrynjehuvan och drog först av sig sin coif, som han slängde till Tallus. Därefter tog han av sig de läderhandskar han bar under harneskhandskarna. Han stoppade handskarna innanför svärdsbältet och drog ena handen genom sitt rågblonda hår som kittlade honom i öronen. Han kliade sig, och lät pekfingret löpa över ärret i pannan. Garcil skrattade alltid när han såg mig, mindes Geral. Vilken lektion jag fick. Hästmästare Garcil Nolard visade vilken usel teknik Geral hade under svärdsträningen till häst en gång i tiden. Det kändes som ett sekel sedan. Garcil dog för många år sedan och ersattes av den mycket kompetente Uregan Tonas. Och själv är jag trettioåtta. Kanske blir jag hästmästare … Nej, det är lika gott att sträva mot positionen som rikskommendant. Det hade jag passat som. Numera. Inte förr.

Det var ingen slump att hans tankar vandrade, förstod han. Det som väntade därinne skulle bli en grym påminnelse om den personliga tragedi som drabbat honom. Av ren självbevarelsedrift – ett sammanbrott inför underlydande och vanligt folk vore en katastrof – skakade han av sig minnet av sin dotters död och stegade bestämt iväg mot dörren, vilken han nådde efter ett fåtal kliv. Han bet ihop tänderna; muskler spände ovanför kindbenen.

Falkgardisterna samlades runt honom. Dersan Atnar, Donar Ilnat och åkallaren hade också anslutit sig. Serondal stod vid dörren och tittade in med ett likgiltigt ansiktsuttryck. Han till och med gäspade, och skrapade bort smuts från under en fingernagel. Ansgor tummade på sin slitna träamulett som hängde ner över hans bröstkorg, utanpå den tygrika klädnaden, vars stil och färg särskilde honom från sällskapet i stort. Hans gammalmodiga vida ytterplagg, en djupgrön gardekors med långa ärmar och slitsar för armarna, kom som från en annan epok. Innanför yllelagret, visste Geral, dolde Ansgor mjukt läder, som skyddade torso och armar. Till höger om honom stod Pas; vänsterhanden grep om svärdsknappen. Rädd, eller otålig att se om han kommer att kräkas som Tanno?

”Vi tänkte att vi borde vänta på dig, kapten”, sade Pas. ”För många av oss därinne kommer att förstöra eventuella bevis eller spår.”

”Bra tänkt, fänrik”, svarade Ansgor. ”Precis min åsikt.”

De tvekade, insåg Geral. Tannos hy, inramad av röda polisonger och rött spadskägg, lyste vit som ben. Ansgor, erfaren som få, men i högre utsträckning en magins teoretiker och filosof och mindre så en man gjord för våld och döda barn, trampade på stället. Pas Hartan, utan en veterans härdande erfarenheter, men skicklig nog för att nyligen ha befordrats till fänrik, valsade runt, anemisk. Kallsvettig.

Ett beslut. Geral valde den senare av dem. ”Fänrik. Du följer med mig in. Måste du kasta upp går du ut. Uppfattat!” Pas nickade stumt.

När det slog Geral att han skulle bringa klarhet i omständigheterna kring ett bestialiskt mord på en sjuåring, en flicka lika gammal som hans egen dotter var då hon dog tillsammans med sin mor och många andra under den våldsamma branden i Galendas äldsta kvarter, där han och hans familj bodde under sju års tid, ja, då tvekade till och med han. Gamla minnen höll för en stund på överväldiga honom.

Få gjorde som han och hans fru och ingick äktenskap vid nitton års ålder. Så unga gifta par tillhörde ovanligheten, åtminstone i huvudstaden. Minerias havandeskap hade visserligen framtvingat giftermålet men därefter växte passionen dem emellan till kärlek, för att senare övergå till de allra djupaste känslorna. Folk i deras närhet kunde se att de älskade varandra och alla visste att de skulle älska sitt barn. Lilla Innea hade blivit både hans och Minerias ögonsten och kvarterets eget charmtroll. Så mycket hyss i en så liten kropp.

Men kapten Geral mindes också de sista orden han och Mineria hade sagt till varandra, under ett av deras sällsynta gräl. Han hade kommit hem sent en kväll, berusad och odräglig efter en dryckesrunda med sina stadsvaktskamrater. Han hade nyligen avancerat till kommendant för stadsvakten på den tiden, något till och med greve Edams Tarel godtog som ett försvarbart och ansvarsfullt åtagande för en familjemedlem från en av kungsätterna. Som grevens yngste brors yngste son, såg Geral ingen chans att ärva fina titlar eller stora ägor, och eftersom hans far av någon anledning betraktade honom som en paria fann han ingen annan utväg än att söka sig från Gråhall i norr och finna lyckan annorstädes. Som i Galenda, där han gjort sig en duglig karriär och verkligen funnit lyckan i form av en slank och ståtlig kvinna med långt, hasselnötsbrunt hår, en välbärgad köpmans dotter vid namn Mineria.

Under grälet gav hon honom bannor, inte så mycket för att han kom hem sent, eller ens för att han vinglade lätt ostadig av berusning, utan för att han slösat bort halva sin månadslön på en dryckesrunda istället för att spara mynten han tjänade till de nya kläderna som Innea behövde. Hon hade vuxit ur de gamla och Mineria behövde nytt tyg. Istället för att inse hur rätt hans ansvarsfulla hustru hade raglade han, samma kväll som grälet och då han redan var rejält rund om fötterna, ut igen för att slösa bort resten av månadslönen. ”Fördömda sköka, håll käften och låt mig göra vad jag vill. Hur kan du tro att du kan bestämma över en man från en av de äldsta och mest nobla ätterna? Om du inte passar dig lämnar jag dig för gott. Ingen kan älska en grälsjuk ragata som du. Allra minst jag.”

Ungefär så sade han. Förhatliga sista ord varpå han slängde igen dörren till bostaden, stapplade ner för trappan till innergården. Han hade lämnat Mineria gråtande kvar, utan att hon ens fick chansen att yttra sig. Eller få honom att förstå att han hade gjort fel. Utan att minnas det följde han den natten med en kamrat från stadsvakten hem, och slocknade på hans golv efter ett utdraget dryckesslag. Just då mindes han inte ens grälet med Mineria, så utan att väcka sin kamrat hade han på morgonen så sakteliga raglat tillbaka hemåt, fortfarande berusad, för att finna att hans hem, hans fru, dotter och liv hade brunnit ner till grunden. Vid den åsynen, just där, just då, mindes han det meningslösa grälet och de hårda, brutala orden han slängt på sin intelligenta, underbara, välmenande hustru. Han kastade upp i rännstenen invid de fortfarande brinnande, rykande och heta askhögarna av det som en gång varit hans liv. Det var senaste gången han söp sig så berusad att han vinglade eller fick minnesluckor, sista gången han drack öl, mjöd, starkcider eller starkvin. Sedan tragedin intog han enbart svagvin eller svagcider.

Två dagar senare, när ett skyfall släckte det sista av den stora branden, hade han lämnat posten som kommendant för stadsvakten och ansökt om att få bli rekryt i Semariens falkgarde. Han lämnade sitt gamla liv utan att se tillbaka. Men ibland överväldigades han av plågsamma minnen, vilket han betraktade som en svaghet. Det höll han dolt för omvärlden, i synnerhet för sina kollegor. Så nu stod han där med gamla hågkomster och ett färskt mord på en flicka lika ung som Innea när hon dog. Ändå kunde han knappast ha nekat en direkt order att leda utredningen.

Han tog ett djupt andetag, där han stod utanför den öppna dörren. På nära håll såg adjutanten lika benblek ut som hans egna underlydande, vilket på sitt sätt kändes befriande. Så, det finns empati under ditt stenansikte. Serondal klev åt sidan och lämnade plats för kaptenen och fänriken. Förhoppningsvis noterade ingen av dem Gerals motsträvighet. Så tog han steget in i byggnaden för att ta sig en första titt. Fänrik Pas följde honom i hasorna.

Mycket riktigt. Ungarna hade hoppat sönder mjölsäckar den här gången också, och lekt ett rejält mjölkrig. Nianas döda kropp låg utspridd i fem delar över de intakta mjölsäckarna i kvarnhusets nordvästra del. En arm här, ett ben där. Hennes torso låg uppsliten så att revbenen stod rakt ut. Det såg ut som om köttet hade kokats, låt vara en kort tid, för det fanns råa partier kvar. Huvudet, emellertid, låg på golvet, med det blonda håret färgat rött, rosa och vitt av blod och mjöl. Av blodspåren att döma hade det rullat ner från säckarna och stannat en bit ut på det mjöltäckta och fläckvis blodiga golvet. I den makabra blandningen av mjöl som sugit åt sig blod låg det rödfärgade klumpar. Mest koncentrerade kring och på säckarna närmast kroppsdelarna och på golvet runt huvudet, förstås.

Varande ett med kaptensrollen försökte medmänniskan Geral behålla fattningen där han gick omkring och följde de fotspår som fanns. De synliga, utöver det virrvarr av små barns nakna fötter i mjöl, där pojke jagade flicka eller flicka jagade pojke, tillhörde mjölnaren. Ytterligare fotspår därinne saknades. Lille Medos mor hade hindrats av maken från att gå in.

Mandon hörde, enligt egen utsago, ett fasligt bankande på dörren till kvarnhuset efter hemkomsten från ärendet på marknaden i staden. Sena, som varit och matat hönsen – och därmed lämnat barnen utan omedelbar uppsikt för en kort, men alldeles för lång, stund – uppfattade också oväsendet och kom springande med andan i halsen. Snart övergick irritationen över att det kunde vara ofog från Medos sida till ren skräck när de båda tog del av hans desperata skrik bak kvarnbyggnadens lyckta dörr. Mandon låste snabbt upp den och ut ramlade hans blodstänkta son, som i paniken hade misslyckats med att låsa upp dörren inifrån.

Att döma av pojkens fåordiga beskrivning av vad som hände därinne – att han och Niana sprungit runt och lekt när hon plötsligt ”gick i tusen bitar”, som han uttryckte det – så tydde en hel del på att en kharismat – samlingsnamnet på en man eller kvinna som utövade magi, vare sig personen ifråga var åkallare, åkallerska, häxa, trollkarl eller de fordom existerande besvärjarna eller besvärjerskorna – kunde vara i farten. Men varför i all sin dar råkade just den här oskuldsfulla flickan ut för detta? Och varför kunde inte rikskommendanten för en gångs skull skyndat på och hållit tiden bättre? Kanske hade mordet på flickan rentav kunnat förhindras. Blir jag kommendant får riket ett mycket effektivare garde, tänkte kapten Geral och lämnade byggnadens fasansfulla interiör. Mest för att få lite frisk luft. Därute såg han Sena som försökte förmå Medo att dricka lite vatten. Mandon mjölnare gick mest runt och stirrade rakt ut, mot ingenting särskilt. Geral tog några kliv mot pojken, som ryckte till och satte vattnet i halsen. Han hostade våldsamt.

”Oj då, lille vän. Jag ville inte skrämma dig. Du vet att jag ofarlig, vad? Jag måste få veta om det verkligen inte var någon mer därinne, samtidigt som du och Niana?” Han satte sig på huk. Medo var tyst men skakade lätt på huvudet och såg ner i marken. ”Och du, mor Sena, har du sett okänt folk stryka omkring? Folk som inte hör hemma här, som du aldrig sett förut?”

”Nej, här var allt som vanligt, kapten.” Hon suckade. ”Som vilken normal dag som helst.”

Geral tittade först mor Sena i ögonen, därefter vände han blicken mot Medo igen. ”Nå, lille gosse, är du säker på att du har berättat allt?” Han hade en naggande känsla av att det fanns mer att hämta från pojken, om han vågade berätta. ”Det hände inget annat när ni sprang runt bland mjölsäckarna? Det är viktigt att du berättar allt, även den minsta lilla småsak.”

”Jag såg ingen men det kändes som om någon fanns därinne. Någon mer än Niana och jag. Fast jag kände inget särskilt när vi lekte. Det var just före hon … gick sönder. Är det viktigt, tror ni?”

”Kanske. Vi får se.” Alla detaljer är viktiga, lille Medo.

”Varför är hon borta? Hon bara skrek till när jag klättrade upp på bjälken igen och när jag vände mig om gick hon i tusen bitar. Jag …” Tårar fastnade i Medos hals och hindrade fler ord från att komma fram. Sena kramade sin son och försökte, full av oro själv, lugna honom. Hennes blick svävade, lika tom och meningslös som det här dödsfallet.

”Du har varit till stor hjälp”, sade Geral och klappade Medo på huvudet.

Geral Tarel reste sig upp, grymtande, och såg sig runt efter fänriken, fångade hans blick och beordrade honom att gå in igen och se om han själv missat något, som till exempel det där smycket drottningen sade kunde finnas där. Åtminstone om hennes dröms alla detaljer återspeglade sanningen. Han bad Ansgor Derehim, stormästare av Oudhal-skolan, att samla ihop kvarlevorna av det som en gång var en sprudlande och livstörstig liten flicka, men som nu bestod av en lös samling små likdelar. Åkallaren nickade och gick, men inte till dörren utan till vagnen och hämtade ett purpurne tygstycke. Med det i handen traskade han iväg till en tårpil, vars grenar hängde ner i bäcken en bit ifrån det som återstod av vattenhjulet. Han bröt av en levande kvist från trädet, en full med gröna löv. Först därefter tog han sig bort till dörren, där han tvekade.

Själv försökte Geral förmå mjölnarfamiljen att gå in i sitt boningshus och vila lite. Det hade varit en uppslitande start på dagen för dem, alla tre. Särskilt för gossen. Innan stormästare Ansgor gick in i kvarnhuset tog han dock de två manliga medlemmarna av mjölnarfamiljen i hand, beklagade sorgen och bad dem att följa kapten Gerals råd.

”Men seså, ta och gå in med dig. Skjut inte upp det oundvikliga”, manade kaptenen på när åkallaren dröjde sig kvar utomhus, ett djupt andetag för länge i hans tycke.

Ansgor drog handen genom bockskägget och tog av sig sin huvudbonad. Han hystade den till unge Tallus, som fångade den i luften. Tygstycket som åkallaren hämtat från vagnen låg slängt över axeln. Han stirrade på tårpilskvisten han bar i handen men harklade sig och höjde blicken. Hans grå ögon mötte Gerals. Ansgor bet ihop tänderna och nickade, klappade kaptenen på axeln och klev in. Geral följde med.

Väl därinne fingrade åkallaren försiktigt på sin cirkelrunda amulett i mörkt, torrt och sprucket trä som verkade hållas ihop endast av den grå läderremmen som var tvinnad runt den. I amuletten hade en profil av ett ansikte ristats, men det var slitet och otydligt och en spricka klöv det mitt itu, uppifrån och ned. Under ansiktet fanns det ord inristade; små, slitna bokstäver, varav flera hade suddats ut. Ansgor tummade gärna på sin amulett. Av det som gick att läsa syntes: För Oudh… .. dhal. Oudhal, skördens och höstens gud lika mycket som åldrandets, sjukdomens och smärtans. Hoppas att lilla Niana slapp uppleva smärta i dödsögonblicket. Samtidigt som åkallaren pillade på sin amulett mumlade han ålderdomliga ord, knappt hörbara, på sitt fäderneslands gamla modersmål – thyliska.

För även om rikena på den norra delen av kontinenten Elatara delade ett och samma standardiserade tal- och skriftspråk, kallat arweriska efter den förste kejsaren, Arwerlon av ätten Rhyger, som enade de sex nordliga rikena, levde kunskapen om det forna språket vidare. När rikena blev storprovinser i kejsardömet förbjöds de forna tungomålen, med hot om dödsstraff för den som höll fast vid dem istället för att ta del av språkreformationens påfund, signerat den gamla magins besvärjare. Men de forna riksspråkens ande levde kvar och vann tillbaka en del förlorad mark i samband med den siste kejsarens frånfälle, för efter dynastins kollaps stod det varje kungadöme fritt att åter tillåta dem. Ironiskt nog förblev arweriskan det talade och skrivna språket. Endast ett litet fåtal behärskar de gamla tungomålen, som andraspråk, numera. Mästare på akademier för åkallare gör det, eller historiskt välbevandrade individer.

Ansgor Derehim var såväl åkallare som historiskt bevandrad. När han hade mumlat klart slutade han fingra på amuletten och gjorde en svepande rörelse med högerhanden i luften framför sig och släppte tårpilskvisten han burit i den vänstra.

Kvisten, en aln lång, började sväva fritt i luften. Dess långsmala löv svällde och växte samman till en platt skiva. Ansgor fortsatte att gestikulera, nu med bägge händerna. Tygstycket som låg på hans axel gled av den och föll mot golvet, men hans ögon var fixerade på de svällande löven framför honom. Geral fångade tygstycket innan det nådde det mjöl- och blodtäckta golvet. Nästan. Ena hörnet släpade i smutsen och färgades vitt. Som om ingenting hade hänt, fortsatte åkallaren – som om ingenting därinne distraherade honom. I luften formade han väggar till den platta lövskivan och, till sist, ett lock av löv och trä. En doft av färskt, nysågat trä, sav och fuktiga löv spred sig inne i byggnaden.

Hans svävande kista av löv och trä vinglade plötsligt till i luften och föll. Ansgor fångade den i sina bara händer. Han blåste upp sina kinder och pustade sedan ut hårt. En hinna av svett syntes i hans panna och han såg trött ut, tärd. Magiutövning sög musten ur en kharismat likt en marskugga sög livet ur en levande varelse, om Geral hade förstått det hela rätt. Skillnaden var dock uppenbar – kharismaten återhämtade sig mer eller mindre snabbt efter brukandet av en besvärjelse, medan en människa sällan överlevde en närkontakt med en marskugga. De var fruktade väsen från undervärlden och borde stanna där, om Geral fick bestämma.

”Här”, sade Geral och lämnade över det purpurne tygstycket. ”Det föll.”

Ansgor stirrade på det, på golvet och på Geral. ”Åh. Tack.” Han tog emot det och gick över till en bänk där han ställde ifrån sig kistan, stor nog att rymma en sprängd flickas hopsamlade kroppsdelar. Med en snärtig knyck skakade han bort mjölet från tyget och lade tygstycket i kistan, så att det täckte dess botten och flödade över kistans väggar. Han suckade flera tunga suckar när han hämtade Nianas utspridda kroppsdelar och lade dem, en efter en och på rätt plats, i kistan. När kvarlevorna låg i kistan svepte han tygstycket runt dem, så hårt att det såg ut som om det låg en hel, homogen kropp inuti svepningen. Geral, distraherad från att fullfölja sitt åtagande därinne, noterade med vilken respekt åkallaren arbetade och hur metodiskt han gick tillväga.

Geral stod tyst tills stormästaren grymtade, ”Det är gjort”, lyfte kistan och bar ut den och barnet, men först efter att ha lagt på lövlocket. Geral hörde hur Tanno Obann och rekryt Poletar gick åkallaren till mötes för att hjälpa honom när han rundade den öppna dörren. Men adjutanten nådde fram snabbast, och hjälpte till med kistan, lätt nog för en person att bära. Ett dött barn vägde lite rent fysiskt, men var ack så tungt mentalt.

”Kapten”, ropade fänriken.

Geral hoppade till. Han hade helt glömt bort att Pas Hartan sökte efter spår inne i kvarnhuset. ”Ja? Har du funnit något?”

”Ja, kapten”, sade fänriken, upphetsad. ”Ett trasigt halssmycke. Och här är de största skärvorna av kristallen till det.” Han nickade mot platsen för fyndet. ”Fann det bakom en av tunnorna, den där på golvet, under takbjälken. Det låg fler bitar på tunnlocket.”

Ta mig tusan! Drottningen hade rätt. Igen. ”Det är gott så. Låt oss gå ut i ljuset och studera fyndet. Kom.” Han ville ut ur byggnaden och det fort. Det enda han såg framför sig var Innea.

Pas skuggade honom ut ur kvarnen. Han hade mycket riktigt funnit ett hängsmycke. Eller åtminstone de flesta delarna av det eftersom den gagatfärgade kristallen i mitten var krossad och splittrad. Smycket visade sig vara enkelt till form och fason: ett smalt läderband i vilket det hängt en ellipsformad liten kristall fasthållen av en drakklo i metall. En oansenlig sak, rätt ful. Ovårdad och smutsig till karaktären.

”Så, vad drar du för slutsatser av det, fänrik?”

”Ja, jag vet inte riktigt.” Han såg på sin kapten med bekymrad blick och rynkad panna.

”Det är gott så. Bra gjort, soldat”, sade kaptenen, kisade och studerade fyndet. Efter ett slag upptäckte han att fänriken stod kvar, skiftade ställning och rastlös trampade på samma fläck. ”Ah, är du kvar? Jo, se efter om det finns spår runtom kvarnen också.”

”Ja, kapten”, sade Pas och såg lättad ut.

”Ta med dig ett par av de andra”, sade Geral och började gå ner mot mjölnarens hus.

”Ja, kapten”, hörde han fänriken säga igen. ”Poletar. Rel. Följ med mig.”

Utan att veta varför småsprang Geral ner till huset och knackade varligt på ytterdörrens karm.

”Ja?” sade mor Sena inifrån. ”Kom in.”

Kapten Geral, lätt andfådd, klev över tröskeln och såg mjölnarhustruns oro. Hon vände sig om, som om hon skämdes över att visa upp sig från sin rödgråtna sida, och lade in ett par vedträn i den öppna spisen. Väggfast öppen spis och skorsten innebar att familjen hade lämnat det allra fattigaste samhällsskiktet bakom sig. Bättre levnadsstandard är ett dåligt skydd mot döden. Så fort vi föds dör vi. Vissa tar ett långt liv på sig att dö. För unga Niana – och Innea – ville Ethoolet annorlunda. Urfadern, undervärldens härskare, kunde vara en grym herre när en liten människas liv vägde för lätt i rättvisans och ödets vågskål, den som hans dotter Neuria vägde var människas gärningar på.

Mandon satt till bords och fingrade på en tennmugg. En butelj utan kork stod mitt på det grånade träbordet. Han bad Geral att slå sig ned vid bordet.

”Ge kaptenen en mugg”, sade han till sin hustru, som fann en på en hylla.

Hon ställde muggen på bordet och Mandon fyllde den genast till brädden. När Geral avböjde att sätta sig ner dök mor Senas oroliga blick upp igen. ”Vad är det?” sade hon. ”Ni ser ut som om ni vill säga något, kapten. Har ni funnit en ledtråd?”

”Kanske. Vi har funnit ett hängsmycke av silver och svart kristall i kvarnhuset. Det låg på golvet, alldeles bakom en av tunnorna som står under takbjälken barnen hoppade från. Jag måste veta: Vems smycke är det här?” Han lade det på bordet.

”Jag känner inte igen det. Är det ditt, Sena?” frågade Mandon sin hustru.

”Nej, det är klart det inte är. Du vet att jag inte äger några smycken, annat än det silverarmband jag fick av mor, innan hon blev sjuk. Medo, kom. Har du sett det här smycket? Är det Nianas?”

Pojken, som hoppat ner från en sovalkov gömd bakom ett draperi tittade på smycket. Han kisade med ögonen och skakade på huvudet, brydd. ”Nej. Eller, jag vet inte. Jag såg inte om hon bar ett smycke om halsen. Hon brukar ju inte göra det, så jag vet inte. Tänkte inte på det. Förlåt, mor.”

”Nej, nej. Det är inget att be om ursäkt för, lille man”, bröt Geral in, när pojken tittade med sina sorgsna, skamsna hundögon på sin mor. ”Om du tror att hon inte bar ett halssmycke så gjorde hon säkert inte det. Så, det var allt. Tack för er hjälp. Vi för Nianas kvarlevor till hennes familj.” Han hade redan bett om och fått en vägbeskrivning till familjens hem inne i staden. Som före detta kommendant för stadsvakten och mångårig stadsbo kände han till de flesta vägar, gränder och bakgator i Galenda. Nianas föräldrars adress utgjorde inget undantag.

”Må gudarna välsigne er, kapten”, sade Mandon och lyfte sin mugg.

Det är försent för mig att få välsignelse, mjölnare. Han lyfte muggen och förde den till munnen. Mandon skålade och svepte sin muggs innehåll. Gerals känsliga näsa förkunnade att det var kryddat vin, starkt dessutom. Med en sammanbiten min ställde han tillbaka den fulla muggen på bordet och tog hand om smycket. ”Jag avstår från starka drycker i tjänsten.” Jag dricker aldrig starkt. Han backade från bordet. ”Jag beklagar sorgen.” Mjölnarparets stumma nickar mötte honom. Han vände sig om och klev över tröskeln. Över axeln sade han: ”Må gudarna välsigna lilla Niana.”

Gardisternas vandring runt kvarnhuset gick fort, så väl tillbaka vid kvarnhuset blev fänriken den förste att ställa den uppenbara frågan till honom. Geral förklarade att de i huset inte kände till vem smycket tillhörde.

”Har du en tes?” dristade sig fänriken till att fråga sin överordnade, som avstod från att svara.

”Stormästare”, ropade Geral istället. ”Titta på smycket och se om du tolkar händelsen här på samma sätt som jag.”

Ansgor Derehim hörsammade kallelsen. Han och adjutanten lämnade vagnens baksida där de iordningställt och säkrat kistan ordentligt. Åkallaren klappade den närmaste av vagnens två draghästar, och ställde sig vid kaptenen. Serondal stannade en bit ifrån dem och kliade sig på sin spetsiga näsa. Stormästare Ansgor tog varsamt emot smycket och de lösa kristalldelarna i vänsterhanden. Försiktigt lyfte han upp en av delarna mot himlen med högerhanden. Synade den noga, höll den mellan tummen och pekfingret. Hummade lite för sig själv – och tog till orda: ”Det är inget halvdant dussinsmycke det här. Det är en länk, kapten Geral.”

”Jag förstår. Åkallarens länk till gudarna och deras krafter och godhet.” Det vi kallar khari, som kommer magiutövare till lags genom amboron, den av gudarna vidrörda maten. Den de matade kaosets lindorm Mael med i Malströmmens brunn. Maels käftar missade då och då att hugga efter smulor och godbitar – dessa sjönk ner i den bottenlösa brunnen för att falla ut över Angoria, fulla av khari. Lite kände han allt till, tack vare teologilektioner i Gråhall och hustruns fromma natur. ”Det förklarar …”

”Inte enbart åkallare”, avbröt stormästare Ansgor. ”Vi måste inkludera alla kharismater i resonemanget. Och jag undrar jag. Det här ser inte ut som en åkallares verk. Nog för att en grym åkallare med luft som element skulle kunna få ett barn att explodera med ett kraftigt missbruk av en adekvat besvärjelse, men …” Han smackade med tungan, funderade. ”Nej, kapten. Se på min amulett, gjord av kärnveden från ett två tusen år gammalt cederträd. Den domineras av mitt element och är hopbunden med läder. Slutsats: utseendet och materialet på en kharismats amulett, talisman, berlock, brosch, smycke och så vidare – kort sagt, länk – måste avspeglas i och domineras av utövarens eget element om denne är åkallare eller av kretsen om denne är trollkarl. Åkallarens länk måste förstås i sin tur också vara gjort tillfullo av material från den krets i vilken hans eller hennes element återfinns. En eldåkallares länk, exempelvis, kan innehålla hårdnad eld i form av lava innefattad i metall, och en häxas länk kan domineras av ett, två eller tre element från den krets hon tillhör. Undantaget är förstås pärlemor, som vilken magikunnig som helst kan använda, förutsatt att han eller hon är duktig nog att få länken gjord av detta material välsignad av gudarna.”

”Har du ett mål med den här utläggningen?” frågade Geral avmätt. Det fanns månget forum för den här typen av diskussioner men en mordplats utgjorde en direkt opassande arena.

”Ja. För att ni ska förstå vad jag pratar om måste jag ge en kort bakgrund, kapten. Jag betraktar det här smycket med förundran.” Han lyfte vänsterhanden och visade upp de lösa kristallbitarna. ”De är solida och tillhör givetvis undervärldens krets. Om vi pusslar ihop dem till ett finner vi att det är kristall rakt igenom. Det saknas utrymme för elementet eld att rymmas där inuti. Och se på silverklon, som omsluter kristallen. Här, där den är bruten. Helt solid, den med. Den domineras av två element – jord och metall. Eldåkallare kan därför uteslutas.”

”Och kharismater av den ljusa kretsen kan avfärdas helt. Vi har förstått det, åkallare”, muttrade adjutanten bakom dem och fick en sur blick från Ansgor, som ogillade att bli avbruten. Geral hade hört honom skälla ut sekretaarer för mindre utanför Elementens hallar, sekretariatets säte.

Geral höjde på ögonbrynen. Så han står där och lyssnar, den gode Serondal. Såklart, han är en nattdolk. Han verkar utan att synas. Lyssnar på andra utan att avslöja saker om sig själv. Dödar utan att dö.

Ansgor fnyste. ”Du har rätt, adjutant”, medgav han. ”Jag tror att smycket tillhör en häxa eller en trollkarl.”

”Det kan väl rimligen tillhöra en åkallare med antingen metall eller jord som sitt element? Vad föranleder dig att tro att åkallare kan uteslutas helt?” Geral ändrade ställning. Han tyckte mycket illa om magiutövares teoretiska utläggningar; om länkar och läder och skit var deras skötebarn på sekretariatet kände Geral en inre glädje över att han så sällan besökte Elementens hallar. Förment intellektuella ägde en märklig förmåga att vilja utbilda folk med oväsentligheter eller fylla dem med kunskap som saknade relevans för ämnet ifråga. Han stirrade, irriterad, på stormästaren.

”Sättet flickan bringades om livet på tyder på det. Som du såg, såg det ut som om flickans kött var kokat, som av värme. Vore detta en åkallares eller åkallerskas verk, så borde med den logiken smyckets silverne klo omsluta en lavasten eller en sten med ett hålrum i, vilket omslöt och härbärgerade en eldslåga. Eller så skulle klon greppa pärlemor.”

”Materialet i en åkallares länk måste kopplas till dennes eget element”, sade Geral. Utläggningen tycktes ha en poäng ändå. ”Ungefär så sade du.”

”Exakt. Det här smycket är gjort av material från elementen jord och metall, två av de sex som Yanaaka och Ethoolet använde i skapandet av Angoria. Flickans kropp saknar spår av såväl jord som metall. Att koka kött, däremot, kräver värme, som skapas genom de redan uteslutna elementen luft och vatten – eller med hjälp av eld. Eld alstrar värme men saknas i smycket. Enligt magins och förnuftets lagar har vi således att göra med en häxa eller trollkarl, kapten. En skicklig utövare, som värmer utan att bränna, hettar upp utan att förkolna. Dödar utan att tveka.” Han tystnade, lät orden sjunka in hos skaran av allvarliga män.

”Hann du bilda dig en uppfattning om ifall mor Sena var magikunnig?” frågade Serondal.

”Smycket osar av magisk energi, det kan jag lova dig”, svarade Ansgor. ”Men Sena är ingen häxa, dörren till magins kammare är stängd för henne. Mjölnaren och lille Medo är inga kharismater de heller, för övrigt. Det skulle jag ha känt när jag tog dem i hand. Jag tror att vi kan utesluta dem som mördare.” Han rynkade pannan. ”De kan ju för all del fortfarande vara inblandade, även om de rent fysiskt eller magiskt inte har begått brottet. Ska vi hålla dem under uppsikt, kapten?”

”Nej. Jag tror inte heller att de är kapabla till att begå ett så pass bestialiskt mord som vi har att göra med här.” Han rynkade pannan. ”Vi behöver fler ledtrådar. Så många vi kan finna.”

”Så, vad har du för tes då? Soldaten”, Ansgor tittade på Rel, ”och jag undrar båda två. Ja, det gör vi nog allihop faktiskt.” Sarkasm. Som om han väntade sig att Geral inte hade hunnit bilda sig en klar uppfattning eller forma en hypotes om vad som kunde ha hänt Niana de sista skälvande ögonblicken i hennes alltför korta liv.

”Nåväl, samla er runt mig”, sade kaptenen med hög röst till de av gardesmännen som inte redan stod i en ring runt honom och åkallaren. De anslöt sig med snabba steg. Adjutanten stod kvar där han stod, utanför cirkeln. ”Innan vi rider tillbaka till Galenda ska ni få veta vad jag tror om fallet så här långt. De är få, men vi har trots allt fått en del ledtrådar. Om vi tolkar spåren vi fann, och inkluderar bristen på spår, så tror jag att följande scenario har utspelat sig: Barnen smög in i kvarnhuset för att, som vanligt, leka bland mjölsäckarna. Troligen har då förövaren eller förövarna, även om min magkänsla säger mig att det är endast en individ som möjligen …”

”… sannolikt”, avbröt åkallaren, som om han ville lotsa Gerals vilsna idéer rätt.

”… sannolikt”, betonade Geral och fortsatte, ”är en häxa eller trollkarl – precis som både drottningen och du, Ansgor, antytt – redan befunnit sig inne i kvarnhuset. Där har han eller hon hållit sig gömd någonstans uppe bland takbjälkarna. Förövaren har hur som helst tagit sig dit utan att barnen sett denne eftersom det inte finns fotspår från andra än barnen och Mandon på det mjöltäckta golvet. Barnen har, som lille Medo berättade, klättrat upp på takbjälken och hoppat ner, klättrat upp och hoppat ner igen. När så tillfället uppenbarade sig överföll förövaren stackars Niana och har med antingen magi eller med andra medel separerat hennes huvud och lemmar från kroppen. Dessutom har hennes bål sprättats upp på ett mycket grymt sätt. Låt oss hoppas att flickstackaren dog en snabb och smärtfri död.”

Muttrande ändrade cirkelns män ställning, några nickade. ”Det hoppas jag verkligen”, sade Donar, vred på huvudet och spottade iväg en loska.

Geral fortsatte: ”Medo berättade för mig att han hade en känsla av att någon befann sig inne i kvarnhuset precis före Niana mördades. Men hon dog inte utan att hjälpa oss. Vad vi vet tillhör smycket vi fann på brottsplatsen inte Niana. Så precis innan hon dog måste hon ha lyckats ta tag i förövarens smycke och ryckt loss det. Det har sedan fallit från den position de båda då befann sig på, uppe på takbjälken, rakt ner på en av tunnorna och krossats för att slutligen landa på golvet bakom desamma. Efter mordet tycks förövaren ha flytt genom en av fönstergluggarna eftersom det, ånyo, inte finns några fotspår på golvet som tillhör någon annan än Mandon, Medo eller Niana. Dessutom var dörren låst.” Han vände sig mot Pas. ”Fann ni ledtrådar runt byggnaden?”

”Nej”, sade fänriken och ruskade på huvudet. ”Avsaknaden av spår är förbryllande.”

”Jag förstår”, sade Geral. ”Fast”, han pekade mot kvarnhusets fönster, ”som ni ser är gluggarna ganska så små, varför vi har att göra med en relativt nätt person. Kvinnor är generellt sett nättare än män, varför vi kan ha att göra med just en kvinna, det vill säga en häxa. Några luckor i hypotesen? Fänrik Pas, vad säger du?”

”Njae, det hänger väl ihop så långt, kapten. Men varför inte döda pojken också?”

Ansgor tog till orda innan Geral Tarel hann öppna munnen. ”Om vi har att göra med en häxa eller en trollkarl, vilket vi med största sannolikhet har”, betonade han igen, som för stadfästa sin egen tes, ”ligger det troligen rituella motiv bakom mordet. Motiv som inte krävde ett dubbelt barnaoffer. Nianas liv måste ändas, inte Medos. Fast det talar måhända emot tanken att det är en vild häxa eller trollkarl. De senaste vi har haft att göra med dräpte ju alla i sin väg, urskillningslöst.”

Ödmjukhet och år av erfarenhet tvingade Geral att inse att han i nuläget saknade tillräckligt med fakta för att kunna avgöra huruvida mördaren var vild eller blott komplett galen. Historiskt sett hade det till exempel härjat vilda kharismater som varit synnerligen selektiva i valet av offer. Niranda, den vilda häxan, hade varit en av dem.

”Skulle min nämnda tes visa sig vara helt felaktig”, sade Geral, vars blick var stadigt fäst på kvarnhuset, ”så är vår bästa ledtråd alltjämt det här magiosande, trasiga smycket, eller hur?” Nickningar och grymtningar kom från gardisterna. Serondal teg, åkallaren sneglade frånvarande mot vagnen. ”Så, låt oss finna det som döljs i smyckets skugga och mysteriet kan vara löst inom kort. Sitt upp mina herrar. Det är dags att besöka Nianas far och mor.” Och fråga vad de vet om ett trasigt hängsmycke.

 

Tempelklockor förkunnade att solen nått zenit på himlen. Deras klämtande klingade successivt av och drunknade i ljudet av den storgråtande kvinnan framför Geral. De sex gardisterna runtom honom, tuffa män i det mesta förutom i de oskyldigas chock och sorg, stirrade med tomma blickar mot intet och försökte undvika de verkligt sörjande. I ett fullständigt upplösningstillstånd grep kvinnan hårt om sin likaledes förkrossade makes armar och utstötte ett gällt sorgeskrik rakt ut i luften. Innergårdens hönor stannade till, för att sedan skynda iväg, bort från den mänskliga smärtan. En get bräkte från stallet, som i ett försök att få stunden att verka normal. Den var långt ifrån normal.

Ansgor hade av hänsyn till tillståndet av Nianas kvarlevor lyft undan den purpurfärgade svepningen så pass diskret att bara nätt och jämt flickans huvud syntes, för det var oskadat. Han lät tyget ligga över halsen, så att kroppen i den lilla löv- och träkistan såg homogen ut, trots att barnets lik bestod av sex skilda kroppsdelar. Geral var lättad över att Sanara och Servan bara ville se, bara behövde se, Nianas ljusblåbleka anlete.

Sanara, Nianas mor, hade ett ansikte, som redan när hon öppnade bostadens dörr för Geral, var blekt och tärt av sjukdom – efter beskedet målade Ethoolet, dödsguden, det i en kalkvit nyans. Hennes make, den från nattens och förmiddagens tjänstgöring nyss avlösta stadsvakten Servan, sade ingenting. Han stirrade med tomma ögon på det som en gång var hans enda barn, men som nu var hans dotters lik. Eftersom det rådde sjukdom inne i huset valde de att prata utomhus.

En halvtimme senare satt Servan och Sanara något mer samlade. Geral harklade sig diskret. ”Som ni säkert förstår så lider vi med er i denna svåra stund och vi inser att ni helst av allt vill bli lämnade ifred. Trots detta är vi nödda och tvungna att ställa några besvärliga frågor till er. Ni underlättar för oss om ni besvarar dem så rakt och ärligt ni kan. Vi går rakt på sak och vill visa er det här smycket”, han plockade fram en linnenäsduk och vecklade upp den, ”nu delvis förstört, som återfanns i kvarnhuset där er dotter mördades. Känner ni igen det?”

”Nej”, sade Sanara, bestämd på sin sak; ”Ja”, sade Servan, vars axlar sjönk ihop.

”Nej, vi känner inte …”, envisades Sanara.

”Jo, jag känner igen det”, avbröt Servan sin hustru och snyftade. ”Du känner inte igen det eftersom du aldrig sett det förut. Jag känner igen det eftersom jag gav det till Niana imorse, när jag lämnade henne hos Mandon och Sena. Vi har fångat en hel del gynnare och småglin som skär börsar, smycken och andra värdesaker av folk på torgmarknaderna här i staden. Stölderna har pågått till och från sedan i somras och de ökade så pass mycket att vi i stadsvakten ökade bemanningen på torgen. Fler vakter, fler fångade tjuvar. Resultatet har varit över förväntan.”

”Just det här smycket. Vad kan du berätta om det”, frågade Geral. ”Det är av yttersta vikt att du berättar vad du minns om just det här.”

Servan verkade inte ta någon notis om frågan, utan tittade mest i marken och pratade på. ”Den vanliga proceduren är att folk som blivit bestulna antingen kommer förbi våra vaktförråd, där vi normalt sett förvarar diverse stöldgods som vi så att säga samlat på oss.”

Som före detta kommendant för stadsvakten kände Geral Tarel väl till rutinerna men valde att ha tålamod med den sörjande mannen. Om det här ger oss svar på våra frågor, så.

”Kan ägaren till vad det nu vara månne lyckas beskriva det föremål han eller hon blivit bestulen på och gör det trovärdigt får han eller hon tillbaka det”, fortsatte Servan. ”Kommer folk inte förbi vaktförråden så finns det en möjlighet för dem att sätta upp små lappar eller teckningar med information om det saknade föremålet lite här och var, på affischtavlor eller liknande. Det finns en tavla vid varje större torg och den är vanligtvis full med allsköns notiser, nyttiga för de läskunniga, meningslösa för resten. Vi fann aldrig någon lapp med en beskrivning över just det här smycket och eftersom ingen kom och begärde ut det så antog vi att ingen ville ha det.”

”Så, det kom över huvud taget ingen som krävde att få det här smycket?” Stormästare Ansgor Derehims fråga lämnade hans läppar i en lätt otålig ton, så Geral gav honom en blick.

Kapten Geral anade åkallarens indirekta poäng. Om Ansgor och drottningen hade rätt värderade förövaren i fråga det trasiga smycket extremt högt, då det utgjorde en länk till gudarnas krafter och mördaren, det mesta tydde ju på det, var en kharismat. En magiutövande mördare skulle absolut vilja ha tillbaka det, om det stulits från honom eller henne. Så länge denne har någorlunda vett kvar. Och var satt galenskap eller vildhet, egentligen? I hjärnan eller i länken? Den förbannade länken?

Servan skakade på huvudet. ”Ingen begärde ut det, ingen satte upp lappar på affischtavlorna. Alltså, om ingen hämtar ut det inom en viss tid, ungefär tre månader, så är det brukligt från stadsvaktens sida att rensa ur förråden och ta det stulna godset till en pantlånare. Ersättningen därifrån varierar förstås, men den går direkt till stadsvaktens kassakista. För pengarna vi får går det mesta till att rusta upp våra vapen eller köpa in utrustning som kan underlätta för oss rent yrkesmässigt. Skulle vi inte rensa ur förråden på det här sättet skulle de bli överfulla på mycket kort tid, det kan jag lova er.”

”Jag känner till det”, sade Geral, som anade att Servan började sin tjänstgöring långt efter det att hans namn och ansikte vittrat sönder i stadsvakternas minne. Folk glömmer så fort. ”Och det här smycket. Ville inte pantlånaren lösa in det?”

”Hm”, sade stadsvakten, skamsen. ”Jag är rädd att jag inte tog det till pantlånaren. Jag behöll det. Det var så oansenligt att jag tyckte att jag kunde ta med det hem till min dotter istället.”

”Stal du ett smycke som blivit stulet?” utropade Sanara, förvånad. ”Gudars skymning! Vad ska det bli av oss? Du stal och straffet blev vår dotters död.”

Onekligen väntade en prövningens tid för det drabbade paret. Geral undvek att spekulera i om deras förhållande påbörjat sin resa mot undergången. Mor Sanara stirrade på sin man med avsky, ruskade på huvudet och vände sig bort från honom. Vidare spekulationer kändes överflödiga. Så var det första steget taget, tänkte Geral.

”Ja, alltså, du vet att vi talat om att köpa ett smycke till Niana lagom till hennes årsdag. Men de kan vara dyra. För dyra för en stadsvakt som jag. Jag … kan bara be om ursäkt för det jag har gjort. Förlåt mig, Sanara. Förlåt.”

”Det var helt klart fel av dig att frångå stadsvaktens etablerade rutiner”, sade Geral. ”Men i det här läget har ni båda nog med den sorg som tvingats på er. Vi tänker inte rapportera det här misstaget till kapten Levar. Det här behöver förstås inte påpekas men gör aldrig om det.”

”Aldrig”, bedyrade Servan och lade sin hand på sin frus rygg. Hon ryckte till, reste sig och lämnade hans sida.

Ansgor tryckte de sörjande makarnas händer i farväl, varpå samlingen av män lämnade det tillintetgjorda paret, så att Servan och Sanara fick plocka upp trådarna av sitt söndertrasade liv bäst de kunde. Väl ute på gatan igen skakade åkallaren på huvudet. Ingen magi hos dem.

Geral gick igenom händelseförloppet och den samlade kunskapen om fallet med sin lilla grupp en sista gång. Han beordrade två av sina underlydande, rekryten Dersan och veteranen Donar, att bege sig åstad till stadsvakten, dels för att kolla upp förrådet i kapten Levar Blackbears distrikt, dels ögna igenom rapporterna angående stölder på marknader. Och, mer specifikt, läsa Servans egen rapport, skriven vid tillfället för gripandet av den som stal hängsmycket. Adjutanten följde med dem på eget initiativ. Som en sista, och lika viktig, åtgärd lät Geral sända män till torgens affischtavlor, för att utreda huruvida det dväljdes ledtrådar där som förbisetts av ovaksamma ögon. Pas och Poletar tog sig an Tiggarnas torg, Kungstorget och Lilla torget; Rel och Tanno red till Murgrönetorget, Korstorget och det lite mer avlägsna Trollbitstorget i hamnen. Tallus styrde redan vagnen mot Falknest.

”Vi ses om fem timmar”, hade Geral avslutat deras lilla möte till häst, bland folk och myller.

”Om vi ändå ska avlägga rapport hos drottningen”, sade åkallaren under deras ritt uppför Vinghöjdens vindlande branter, ”så bör vi ta upp frågan om hon känner till den här unika länken. Jag kan personligen nämna ett tjog eller två dussin länkar, vars former och fasoner gör att jag kan peka ut de kharismater som tillverkat dem och fått dem välsignade av gudarna.”

De kom ifatt Tallus och vagnen mellan Semars stolthet – det urgamla och, enligt Historica Semaria, ursprungliga första tornet i vilket denéren Semar från norr och lenapen Letina från söder slog sig ned för så länge sedan – och de mäktiga Drakportarna. Vakter i ätten Teraphens färger, silver och smaragdgrönt, hälsade på dem.

”Ja. Det är gott så”, svarade Geral. En matrast och en stunds samlande av tankar var att vänta när Geral nådde Blå spiran. Kanske en stunds vila också, innan mina mannar och Serondal avlägger en i bästa fall informativ rapport till mig och Deivon. För just en sådan, en positiv rapport, önskade han delge sin drottning.

Senare.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s