Svavelvinter, av Erik Granström

Svavelvinter, av Erik Granström (2004&2011)

Svavelvinter, av Erik Granström, 2004 (Järnringen*; berättelsen börjar på sidan 14 och slutar på sidan 497)

Citat
”Jag ser inte de stigar gudarna anvisat oss människor. Varje ogenomtänkt steg kan föra mig ut i en avgrund. Det enda jag kan göra är att följa andra som fortfarande styrs av gudarnas planer, dem som inte förmår avvika från stigen.”

– Vindhäxan Silvia Miranda

Erik Granström är för många evigt förknippad med Drakar och Demoners underbara rollspelsvärld i allmänhet och kampanjen Den femte konfluxen i synnerhet. För andra är han förknippad med böckerna som är inspirerade/influerade/baserade på nämnda kampanj, nämligen den första boken i serien Krönikan om den femte konfluxen, Svavelvinter, och del två, Slaktare små. Ni som vill får gärna återuppliva minnet av den intervju jag gjorde med honom, för övrigt min premiärintervju för den här fantastikbloggen.
Det är den förstnämnda boken jag, sent omsider, recenserar här, för det finns mycket att säga och skriva om den.

Jag måste börja med att erkänna att det finns ganska få likheter mellan vårt rollspelskampanjande när det begav sig på 1980- och 1990-talen och Erik Granströms roman Svavelvinter. Vår version kändes mer medeltida än det jag läser i romanen. Vilket inte gör ett dugg, bör tilläggas med eftertryck.

Bokens handling kretsar kring ett gäng protagonister som alla, på ett eller annat sätt, dras in i intrigerna kring svavelhandeln å ena sidan och det som långsamt vaknar på ön Marjura.

I det ganska så digra karaktärsgalleriet återfinns överste Praanz da Kaelve, en hyfsat självgod typ som tillhör Digeta Longa, den hemliga polisen. Utsatt för mordförsök ger han sig den på att avslöja en smugglingsoperation och utsätter sig därmed för ytterligare farligheter.

Vi får följa köpmannen Baldyr Brummare, vindhäxan Silvia Miranda, akademikern Brior Brådfot, riddaren Arn Dunkelbrink, tempelsyster Jarmona av Frand, shaguliten Malek Mangus, isdruiden Perrima, den lätt oetiske Robur Rödvad och många, många fler. Även om författaren skulle kunna ha utvecklat och fördjupat en eller två huvudkaraktärer lite mer, så finns det gott om sidor och kapitel att lära känna dem allihop. Det går inte att tycka om dem alla, men det går att tycka saker om de flesta, vilket är desto viktigare. Att läsa är att känna!

Världen då? Jo, vi får kliva in i och resa runt i en värld som är synnerligen levande. Det märks att författaren ”kan den”, att den inte är statisk, att han vill berätta något med den. Det händer hela tiden saker i den, i såväl geopolitiska aspekter som i det lilla, där diverse vetenskapliga framsteg gör sig gällande, där saker händer och sker.
Och vad vore en fantasyvärld utan magi – och en drake? Tja, kanske något annat än fantasy, vad vet jag? Magin är kraftfull och mäktig, utan att fördenskull ta över som den så gärna gör i många fantasyberättelser. Den är mäktig, men innebär också risker för utövaren, vilket är skönt att läsa. Utan nackdelar blir magi alltid för stark. Draken Blatifagus är inte som andra drakar ni mött. Jo, till viss del kanske, den är självisk, irriterad, bitter, och stor i ord och omfång, men saknar svanstipp och lider av reumatism. Det ni!

Givetvis tänker jag inte avslöja handlingen för er, men det kommer att dyka upp sköna och måhända oväntade kast och vindlingar i berättelsen, vars intrigtrådar är legio. De korta kapitlen gör det emellertid lätt att hänga med i berättelsen, förutsatt att man kan hålla namn och platser i huvudet. Dessutom kan varje kapitel innehålla flera karaktärers perspektiv, även om krönikeformatet gör att det hela tiden andas en övergripande berättare i språk och ordval.
För den som läser exempelvis George R. R. Martins En saga om is och eld, där handlingen renodlat beskrivs ur en karaktärs synvinkel per kapitel, utan en stundom allvetande berättarröst, kan Granströms grepp te sig ovant, men oroa er inte, man kommer kvickt in i det.

Det som är mest utmanande med Svavelvinter är dock inte vare sig karaktärer, berättargrepp eller antalet intriger, utan det medvetet ordrika och målande språket. I min intervju med honom berättar Erik Granström att ”mitt språk ibland kan stå i vägen för berättelsen. Å andra sidan tillför språket förhoppningsvis en särskild trakorisk krydda. Det är inte så att jag måste skriva på detta sätt utan det var ett val från början.”
Språket är levande och varierat, vilket för mig alltid är ett plus, men jag tror att man antingen gillar denna ”trakoriska krydda” eller ej. Jag tar den till mig på samma sätt som jag gillar Robert Brobergs ordekvilibristiska krumbukter, Claes Erikssons spetsfundigheter eller Tage Danielssons träffsäkerhet. Oavsett vad man tycker om den så är den djupt originell och går inte att finna någon annanstans än i Granströms böcker. Läsaren lär hitta gott om innovativa ordval och uppfunna ord, målande, närmast poetiska beskrivningar och mycket humor.

Ifall jag får säga något negativt om det skrivna ordet, så är det att han använder sig av för många passiva verb. Det är något jag själv arbetar hårt med att få bort i mitt eget romanskrivande (i yrkeslivet, som reporter, är det emellertid ett vanligt sätt att skriva för att det sparar ord och därmed utrymme). Passiva verb, vad är det? Jo, här är två exempel ur Svavelvinter: Därefter initierades två heliga ljuskällor … eller Eldar hade tänts på sluttningen. Som ni märker är det ingen som har initierat ljuskällorna, vad vi kan utläsa, och ingen har tänt eldarna på sluttningen i de här två exemplen. Ett annat exempel (som inte står i Svavelvinter) jag kan komma på är: Maten åts upp. Vem åt upp maten? Ingen, vad vi kan se – den bara åts upp!
Detta är passiva verb. Ibland kan de vara befogade, absolut, men oftast inte.

Som så många andra uppskattar jag när författaren petar in referenser till vår egen verklighet, med allt vad den innehåller av konstnärer, tänkare, populärkulturella fenomen och diverse smått och gott. Erik Granström har gott om referenser i Svavelvinter, och den uppmärksamme läsaren finner bland annat den granströmska varianten av Niccolò Machiavelli och (om jag inte tolkar hans namn helt fel) Carl von Clausewitz. Men den stora, genomgripande referensen (eller influensen) syns i riddar Arn Dunkelbrinks sumeriskinspirerade strävan att nå evig hågkomst och odödlighet som vore han den trakoriska övärldens Gilgamesh.

Utan humorn, underfundigheterna och det lekfulla, egensinniga språket tror jag inte att jag hade uppskattat Svavelvinter så mycket som jag nu gör. Utan referenser, ett levande världsbygge och en berättelse där det känns som om författaren verkligen vill något, har ett mål, ett syfte, hade hans omfångsrika berättelse kunnat bli … tja, ganska så intetsägande, trots ordrikedomen.

Det är skönt att kunna skriva att det här är en av de bästa svenska fantasyberättelser jag har läst. Nu har jag ärligt talat inte läst alltför mycket fantasy skriven på svenska som originalspråk, vilket gör att konkurrensen ter sig en smula klen, men det går ändå att placera Erik Granströms verk högt däruppe, där det sätter ett slags standard för var fantasy på svenska bör sikta i kvalitetsväg.
Det är kul att leva i en tid då han genast utsätts för prövande konkurrens av mången svensk författare, men än så länge måste jag utan tvekan jämföra hans originella verk med utländska författare för att hitta en jämlike inom fantasygenren.

Bra jobbat, Erik!

Betyg: 8 äpplen + 8 päron**

*) Sedan Järnringen har lagt ned sin utgivning ges Erik Granströms böcker numera ut på Coltso förlag.
**) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

I serien Krönikan om den femte konfluxen har tvenne delar utkommit: Svavelvinter (2004) och Slaktare små (2011). Erik Granström hoppas att del tre, Bladverk, ska komma ut inom tre år, ungefär. Del fyra har arbetsnamnet Jordblod.
Erik Granström har en egen blogg, Tankar från Trakorien.

Advertisements

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

1 thought on “Svavelvinter, av Erik Granström”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s