Intervju med Ola Wikander

Inför Kontrast 2012 tänkte jag intervjua några intressanta och kongressdeltagande personer. Först ut är den fantasydebuterande och rykande bokaktuella Ola Wikander.

Så här presenteras han på förlaget Norstedts hemsida:

Ola Wikander är en språkens mästare, översättare från antika språk och författare, bosatt i Lund. Han är född 1981 och började studera latin på allvar när han var 13 år. Snart följde grekiska, gotiska och oskiska. I dag behärskar han ett dussin döda språk och ett antal levande. 2012 doktorerar han i Gamla testamentets exegetik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.
Han har tilldelats det Letterstedtska översättarpriset av Kungliga Vetenskapsakademien 2005 samt nominerats till Augustpriset 2006 för sin hyllade bok I döda språks sällskap. Tillsammans med sin far, Örjan Wikander, har han givit ut romanen Poeten och cirkelmakaren, 2008.

Här är min intervju med Ola Wikander, vars fantasydebutbok Serafers drömmar är den första delen i trilogin Stjärnan, Gryningens son, som kom ut den 20 augusti:

Hur känns det att fantasydebutera?
Ha, den klassiska frågan: ”Hur känns det?”
Jodå, det känns utmärkt! Att publicera fantastik är något jag velat göra sedan jag var mycket ung, så det är verkligen ett viktigt steg för mig. Att det sker just nu är för övrigt rätt symptomatiskt: i år har jag dessutom gift mig och doktorerat. Samt fyllt trettio. Mycket på gång just nu.

Vad handlar Serafers drömmar om?
Den handlar om två serafer, ”eldänglar”, två bevingade krigare och vänner vid namn Kwanzo och Ambrogael, deras närmaste väninna, bibliotekarien Nymwë, och Kwanzos älskarinna, astrologimagistran Ghealbinë, med vilken han har ett sadomasochistiskt förhållande (Kwanzo är den undergivna parten). Historien börjar med att Kwanzo och Ambrogael återvänder från ett krigsuppdrag medförande ett märkligt byte: ett levande foster i en glasbehållare. Detta märkliga krigsbyte får dem att börja forska i vad det är för hemligheter deras rike egentligen ruvar på. Bland annat söker seraferna efter sitt ursprung och efter sin försvunne mentor, den Leonardo da Vinci-liknande figuren doktor Nuraddin Cardano. Och det de upptäcker kommer att vända upp och ned på deras värld – och alla andras också.

På ett mer filosofiskt plan handlar boken om huruvida vi kan förutsäga framtiden – och om vi i så fall kan ändra den om den visar sig skrämmande och hotande. Om vi ser en katastrof i annalkande, kan vi då avvärja den, eller kommer vi själva att orsaka det vi försöker undvika? Romanen handlar också om vetenskapens gränser. Ger oss vetenskapen rätt att handla hur som helst? Som jag skriver i en presentation av boken: vad skulle hända om du fick reda på – genom hårda, obestridliga och matematiska bevis – att mänsklighetens tid var över, att allt vi åstadkommit och skapat snart skulle förvandlas till stoft och intet? Tänk om du fick veta att all konst, all glädje, alla tankar vi tänkt, all kärlek vi känt, att allt detta snart skulle förgås. Och tänk om du sedan upptäckte att det kan finnas en liten strimma av hopp, en mikroskopisk möjlighet att rädda världen genom att tvinga stjärnorna, evolutionen och ödet att tjäna dig – skulle du inte använda den möjligheten, hur högt priset än månde vara?

Hur har berättelsen vuxit fram?
Genom att många idéer jag haft i mitt huvud sedan mina tidiga tonår äntligen hamnade i en bra ordning, skulle jag säga. Grundtankarna har funnits där under lång tid, framvuxna ur frågor jag funnit intressanta och berättelser och ting som inspirerat mig. Själva skrivandet gick i ett antal ”attacker” – det är oftast så jag arbetar. Korta och intensiva kreativa attacker. Mycket av utbroderandet av bakgrunden kom långt senare i processen: grundberättelsen och de fyra-sex huvudpersonerna och deras drama var centrum, och så byggdes resten upp runt omkring dem.

Varför ska vi läsa den?
Därför att historien tar upp viktiga frågor (tror jag), för att relationen mellan huvudpersonerna är spännande och intrikat (vänskap, kärlek och hat glider liksom ihop på ett intressant sätt). För att ”barockpunk”-miljön är speciell. För att de moraliska dilemman som boken behandlar illustrerar saker vi själva kan ställas inför i våra liv (om än kanske under lite mer verklighetstrogna omständigheter). Och, hoppas jag: därför att det är en spännande och episk berättelse där världens framtid verkligen ligger i vågskålen – eller i handen på den Store Guden Slump, som det brukar heta i romanen.

Vad tycker du om omslaget? Föreställer personen på omslaget någon karaktär i boken (om så, vem)?
Jag fullständigt älskar omslagsbilden – inte minst tycker jag om den metalliska klang själva omslaget har när man ser hela boken. Jag vet ju inte exakt hur Nils Olsson (som illustratören heter) har tänkt, men jag föreställer mig alltid själv att personen är Kwanzo, serafernas general. Gestaltens plågade min passar bra in på Kwanzos moraliska grubblerier, och man kan tänka sig att det som avbildas är scenen i början när han böjer knä inför sin konung. I och för sig har jag hört någon som utgick från att det var hans yngre vän Ambrogael som avbildades – men honom har jag alltid föreställt mig som mer ”prerafaelitisk” i utseendet! Man kan också notera ”fosterbehållaren” i bakgrunden, utförd i bästa H R Giger-stil. Det gillar jag.

Du har, har jag förstått, hjälpt till med att läsa Erik Granströms Slaktare små (ditt namn finns med i herr Granströms Författarens tack, noterar jag). Plus bidragit med språkliga eller gammaltestamentliga insikter, gissar jag? Hur var det och hur skiljer sig hans värld, Trakorien, från din fantasyvärld i Serafers drömmar?
Det var naturligtvis ytterst trevligt att läsa Granströms bok på förhandsstadiet! Jag och Erik har känt varandra i ett antal år (sedan 2004 om jag minns rätt); jag tog först kontakt med honom som ren beundrare (hade älskat hans historier sedan nioårsåldern) och sände honom min bok Kanaaneiska myter och legender. Trakoriensviten har ju en hel del inflytande från antik främreorientalisk religion, som jag ju sysslar med i det ”civila”, så där har jag väl kunnat hjälpa till en del, och så har vi ju också diskuterat formuleringar, språk, filosofiska idéer och liknande. Erik läste också min bok för ett år sedan och kom med många kloka kommentarer.

Trakorien och Dômweld (landet i vilket Serafers drömmar utspelar sig) har både likheter och skillnader. En gemensam punkt är att astrologer har en viktig roll i båda och att dolska maktkamper ofta står i centrum. Likaså finns parallellen att ingendera är en klassisk medeltida fantasyvärld: Eriks Trakorien är ju inspirerat av renässansens Italien och det antika Mesopotamien, och jag försöker hamna i ett slags moderniserad variant på europeiskt 1600- eller 1700-tal (något jag börjat kalla ”barock-punk” lite på skämt). Vi fyller också båda våra världar med tydliga och mindre tydliga referenser till allt mellan himmel och jord (idéströmningar, religiösa riktningar, etcetera). Men där finns också stora skillnader. Min värld är långt mer teknologiskt avancerad och har inte alls den glada, burleska och ofta bisarra humor som Eriks är så fylld av. Världen i Serafers drömmar är mer paranoisk, klaustrofobisk … och kanske ”mörk”. Ej heller har jag utarbetat Dômweld i detalj på det sätt Erik gjort med Trakorien: för mig har världen i huvudsak varit en bakgrund för historien och figurerna. Världen har för mig vuxit fram som en funktion av historien jag ville berätta och vissa frågeställningar som inspirerat mig. Eriks värld växte ju allra först fram i rollspelen (och har nu återvänt till dem i och med utgivningen av det nya Svavelvinter-spelet!) – och det gör den mycket mer utbyggd. Serafernas värld byggs framför allt upp av stämningar, scener och bilder.

Varför skriver du fantasy?
Därför att eskapismen ger en perfekt möjlighet att få fram vilka tankar, idéer och filosofiska resonemang man vill, utan att verklighetens gråa band håller oss tillbaka. I fantastiken kan figurerna faktiskt få påverka världen. Där kan saker och ting faktiskt få betyda saker. På riktigt.

Hur skiljer sig skönlitterärt skrivande från det akademiska, tycker du?
Man är ju på många sätt mycket friare i skönlitteraturen (färre fotnoter!). Men det finns också stora paralleller: behovet av sittfläsk och förmåga att koppla ihop saker snabbt i hjärnan. Just den paradoxala kombinationen av tankemässig frihet och arbetsmässig koncentration är gemensam för båda i min erfarenhet. Men jag hoppas och tror att min forskning inte blivit ”skönlitterär” – det skulle se ut det. Eller tvärtom, för den delen. Romanen innehåller inte mycket om det ugaritiska verbet takaḥa*, om man säger så :).

Hur ser din skrivarvardag ut, det vill säga när skriver du, var, hur mycket per dag etcetera?
Helt omöjligt att ge ett generellt svar på. Jag har alltid en fyra-fem-sex skrivprojekt på gång samtidigt, såväl skönlitteratur som forskning och annat. Det gör att jag ibland kan arbeta mycket intensivt på ett projekt för att sedan låta det ligga en månad. Hur mycket jag skriver per dag varierar också vildsint. Rent allmänt kan sägas att jag oftast är en utpräglad nattmänniska – mycket av mitt skrivande sker mellan klockan 22 och 02. Och jag behöver musik för att få till stämningen. Också min avhandling skrevs till mycket stor del mitt i natten till dundrande, episka soundtrack.

Du är i synnerligen fint sällskap på Norstedts, som publicerar boken, för när man söker på genrerna Science fiction & fantasy är det bara du och J R R Tolkien som dyker upp. Vilka andra paralleller mellan dig och mästaren kan man dra, tycker du?
Ha, inte så jättemånga, faktiskt. Vi är båda akademiker och sysslar med äldre språk, men där slutar likheten. Tolkien ville skapa en stor mytologi – jag vill leka med filosofiska idéer och äventyrliga stämningar.

Kommer du till Kontrast 2012? Om ja, vad ska du göra där?
Jo, jag skall vara med i programmet och ”uppträda” – men exakt hur är ännu inte bestämt. Under planering!

Hur var det förresten att sitta i SF-Bokhandeln i Malmö den 25 augusti? Är du nöjd med dagen där?
Jovisst, det var bara trevligt! Man blir lite grann sin egen ”reklampelare” :). Enda nackdelen var att jag var sjuk och febrig, men signerandet gick bara bra!

Vad för annan fantasylitteratur (än din egen) kan du rekommendera?
Hmm … om vi vidgar till ”fantastik” i allmänhet skulle jag säga att mina stora ”klassiska inspirationskällor” i litteraturen är sådana som (i ingen särskild ordning) Lord Dunsany, Lovecraft, Julian May, Frank Herbert, Haruki Murakami, Michael Moorcock, Ursula Le Guin och Erik Granström. Och så naturligtvis främreorientaliska texter som de ugaritiska eposen och diverse gammaltestamentliga texter – och (sist men inte minst) Simon Furmans underbara Transformers-serier! Det är också kul att se att vi nu är flera nya svenska fantasyförfattare, som Karin Tidbeck, Nene Ormes och andra. I övrigt finns diverse filmer, tv-spel och tv-serier med i inspirationsbakgrunden, men nu skulle vi ju hålla oss till litteratur … :).

Härliga svar. Det är bara att tacka för att du tog dig tid.

* Nej, jag vet inte vad takaḥa betyder, är jag rädd. En vacker dag kanske herr Wikander avslöjar det för oss alla 🙂.

Advertisements

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s