Världen förändras och vi med den

Världen förändras och vi med den. Eller?

Ja, jo, så är det. I verkligheten. Hur är det då i fantasyns världar? Förändras saker och ting i dem? Om vi för enkelhetens skull utgår från den mest klassiska fantasyvärlden, den kvasi- eller pseudomedeltida fantasyvärlden, med riddare, borgar, drakar, trollkarlar och annat … medeltida, så är väl svaret inte helt givet. Självklart finns det världar vars teknik, och kunskap om densamma, förändras, men i många fall står utvecklingen (jag lägger ingen värdering i ordet ”utveckling” – det kan vara utveckling till det sämre eller till det bättre, vad det nu är) förvånansvärt stilla.

Inte för att saker och ting måste ske i samma takt som på Tellus. Inte alls. Hoppet från antiken till medeltiden till renässansen till industrialismen till förment globalisering och till IT-samhälle kan ske med större mellanrum – eller inte alls. För vem kunde tro för bara hundra år sedan att jag skulle sitta här med något som kallas för dator, ett verktyg med vilket jag kan kommunicera med tiotusentals människor runtom i Svedala? Men nog bör det väl ha skett någon form av märkbar förändring på, säg, 8 000 år (jämför Tystnad.nets diskussion i ämnet)? Eller 100 000, som i Steven Eriksons Malazan-böcker? Eller 1 000, rentav?

Jag kan förstås inte tala för hur andra författare resonerar kring det här, men för egen del eftersträvar jag en viss skillnad från hur saker och ting var för tusentals år sedan, jämfört med vadhelst för nutid min berättelse utspelar sig i.

Mitt eget medeltidsinspirerade fantasyvärldsbygge, Angoria, har en, ur människornas perspektiv, i runda slängar 3 000-3 500 år lång historia, såtillvida att det finns skriftliga källor som sträcker sig såpass långt bak. Givetvis är världen och mänskligheten som sådan äldre, och det finns ytterligare andra varelser vars källmaterial kan vara äldre än så.

Så hur gammal får en värld vara? Tja, hur gammal som helst, förstås. Det som kan störa är ifall saker och ting har bestått i urminnes tider utan att någonting som helst har förändrats – någonsin! Sedan behöver förändringstakten inte vara densamma som i vår egen verklighet, men den bör däremot ha sin egen logik.

I min En saga om sorg-värld sker förändringar för all del tämligen långsamt – men de sker och de påverkar. Till dags dato, alltså på 2170-talet e.H. (d.v.s. efter Hamus, om man går efter kalendern som används i Semarien), så har det hänt en hel del jämfört med tidigare epoker. För på 2170-talet finns det en rad innovationer eller företeelser som inte fanns förr. Se bara:

  • Svärden – ett mycket gammalt vapen, rent historiskt – har förändrats i, säg, Semarien. Visserligen håller en del traditionsbundna ätter kvar vid bredsvärdet, men de flesta har ersatt det med långsvärdet.
  • Hästskor, stigbyglar. Var och när de uppfanns är det ingen som vet, men historiska källor kan påvisa att de inte alltid har funnits.
  • Järnplogen existerar, förvisso parallellt med årder av trä, men ändå.
  • Runda torn. Ur en ren försvarsmässig synvinkel är det bättre att ha runda torn i takt med att kastmaskiners kraft har förbättrats. Runda torn står emot projektiler bättre än fyrkantiga (om de byggs på rätt sätt och projektilen ifråga inte är byggnaden övermäktig, förstås). Märk väl att det givetvis finns fyrkantiga torn kvar som delar av borgar. Det kostar mycket pengar att bygga om eller bygga nytt, så många borgherrar eller -kvinnor har helt enkelt inte råd att förändra sakernas tillstånd.
  • Väderkvarnar. Tidigare kvarnar var helt beroende av vattendrag och kunde därmed bara ligga jämte ett sådant.
  • En begynnande merkantilism. Den tidiga mänskliga historien påvisar en tydlig byteshandel, först in natura, senare med mynt; arweriska kejsardömets enande effekt, gemensamma språk och lagar, samt dess påföljande standardisering av mått och enheter, mynt och sätt att idka handel på, utgjorde en bördig mylla för merkantilismens förespråkare. Huruvida merkantilismen är äldre än kejsardömet eller ej, är ett ämne öppet för debatt bland di lärde, bland annat hos de som håller till i biblioteket i Alessos. Det finns till och med de som hävdar att merkantilismens vagga ligger i Eatorien, den jättelika kontinenten långt öster om Ingenmanshav (sett från t.ex. en semariers eller thyliers perspektiv).
  • Upptäcktsresande far över världen. De har måhända inte upptäckt allt ännu, Angoria är en stor värld för den lilla människan, men de har åtminstone funnit silver på kontinenten Esstera, som de fraktar österut till Elatara. Resor över haven lät sig inte göras för ”tusentals år sedan”.
  • Falkarnas uppvaknande är en drygt 50-årig historisk period i Semarien, De tiotusen falkarnas land. Under den perioden – som är inbäddad mitt under första drakkriget – kom kungsätterna att få de falkar de har än idag, d.v.s. de som är deras bevingade budbärare. Det var den gamla magins besvärjare som såg till att inpränta förmågan att leverera budskap tur och retur i respektive falkart.

En hel del tycks således ha hänt i exempelvis Semarien, vars historiska förverkligande egentligen började före det tolvåriga grundande kriget, efter vilket kung Hamus I Godsalve utropade sig till kung över Semarien (som då var territoriellt mindre än dagens kungadöme). För det var ju Semars far, denéren och klanhövdingen Tundar av varg född, som inledde en serie erövringskampanjer där han besegrade, kuvade eller dödade andra klanhövdingar. Hans framfart innebar det första steget mot ett enande av folkgrupperna denérer, i norr, och lenaper, i söder. Äktenskapet mellan Tundars son, Semar, och lenapen Letinels dotter, Letina, hade en stor effekt för bildandet av något slags semarisk identitet. Men först när Hamus Godsalve slogs, och segrade, bar Tundars kampanjer den frukt klanhövdingen själv hade velat skörda under sin levnad.

Att förändringstakten kan vara såhär långsam, relativt sett, motiveras av att slaveriet länge varit vida utbrett, vilket kan utgöra ett hinder. Varför uppfinna en massa saker som underlättar vardagen när det finns slavar?! Typ. Det andra hindret är förstås magin, som genom sin blotta existens bokstavligen kan forma folks livssituation. En bro kan byggas med magi, ett dike kan grävas – förutsatt att folk hostar upp tillräckliga mängder mynt som betalning. En magiutövare (eller kharismat, som man säger norr om Arkassbergen) är väl inte dummare än att hen tar betalt för sina tjänster.

Går det då att dra någon generell, universell, fantasyslutsats av det här?

Troligen inte. Jag har bara försökt att ge några exempel på något slags utveckling av en mångtusenårig fantasyvärld som jag har skapat. Dess utveckling måste ses i ljuset av den världens egen logik, om ni förstår, och kan inte jämföras med utvecklingen på den verkliga jorden.

Att man sedan – som jag har sett på diverse bloggar och sajter här och där – kan kritisera den ibland till synes omotiverade bristen på teknologisk förändring i vadhelst för fantasyvärld man (hen?) läser om, är fullt förståeligt.

Samtidigt tror jag att även tolkningen av världens generella (brist på) utveckling/förändring måste ses genom den specifika världens perspektiv, inte med utgångspunkt från vår egen verkliga historia.
Det är svårt att se saker med ett sådant antropologiskt inifrån-perspektiv, jag vet. Inte minst i de fall där författaren själv hävdar att denne hämtat inspiration från, säg, medeltida källor och försvarar sin egen påhittade världs egenheter och föreställningar med utgångspunkt från vår egen verklighet. Det har ju hänt att författare tvingats försvara varför de har skapat en patriarkal värld, exempelvis, i vilken de sedan behandlar kvinnor som skit. ”Ja, men så var det på medeltiden, förstår ni”, kanske författaren ifråga har försvarat sig.

Ett undermåligt försvar, jag vet, och jag hoppas att jag själv inte faller i den fällan när/om jag får tillfälle att åka runt och berätta om En saga om sorg som berättelse och Angoria som värld. Delar av min världs länder har nämligen en patriarkal maktordning, även om det finns undantag (som kanske dyker upp i kommande delar av berättelsen, vem vet?).

Och kom ihåg. Det som sägs och berättas i själva En saga om sorg-storyn (och dess noveller) är, åtminstone i min världs fall, en tolkning utifrån vad världens krönikörer, historiker, berättare och förståsigpåare hävdar. Det är inte kanon, utan en tolkning, rätt eller fel, politisk, falsk eller helt sann.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

4 thoughts on “Världen förändras och vi med den”

  1. Intressant inlägg fylld med författarianska gobitar. Jag tänker mig som sådan att jag skapar en värld som fungerar på ett visst sätt, och om det nu skulle finnas(som du tar upp någonstans) kvinnoförtryck så är det en del av den världen, inte att jag förespråkar det själv, vilket det ur min synvinkel det kan bli lite för mycket utav(tolkning av alla sorters bitar som kan finnas med i en berättelse/värld). Visst kan jag ha med bitar som jag har tänkt en smula extra, men det skulle inte bli en berättelse för mig om det enbart var symbolik och/eller tolkningar. Själv gillar jag mer om jag kan få till det att läsaren får använda hjärnan och/eller stöta på intressanta kopplingar(t ex som att prinsen i förra kapitlet faktiskt hade varit vän med denna köpman sedan de kunde börja gå, ett enklare exempel).
    Har förresten din bok på sängbordet just nu, fast tyvärr så känner jag mig alltför sömnig nu för tiden när jag ska gå och lägga mig, så det har inte blivit någon läsning på senaste tiden 😀

    1. Håller med dig om att berättelsen måste gå före allt annat. Eller rättare sagt, allt annat bör vara underordnat berättelsen.
      Sedan gillar jag att peta in både symbolik och kunskap som så att säga fördjupar världen. Sånt älskar jag att läsa om – en sådan som George R. R. Martin gör det mästerligt, tycker jag.
      Och jag har verkligen bakat in en mängd, tja, kalla det ledtrådar i del ett som, när man läser senare delar, kommer att göra att hela berättelsen håller ihop på ett mycket bättre sätt.
      En annan sak jag gillar, men som jag måste hålla tillbaka en del, är referenser till vår egen verkliga värld. Det gäller att de inte skymmer berättelsen. Och nej, man måste inte ”begripa” alla referenser i berättelsen, de ser jag som ren bonus ifall man gör. Ett exempel är att jag refererar till saker (namn, böcker, aktuell forskning, vad som helst); ett halvkonkret exempel är, om jag nu ska avslöja nån detalj lite vagt, vissa antydningar som har att göra med Premier League-laget Manchester United.

      Riktigt kul att du har boken på sängbordet. Det hade varit illa ifall du hade använt den som dörrstopp eller, än värre, som dasspapper. 🙂
      Se till att få dig några goda nätters sömn nu. Din egen hälsa går långt före min bok.

  2. Det tråkiga med sexistiska världar är att de blir så jävla lika vår egen värld. Jag är trött på sexism och skit. Läser jag fantasy så vill jag helst ha något annat än det.

    Jag vill kunna drömma om magi och magiska djur. Att då få samma gamla unkna kvinnosyn i ansiktet IGEN, är så fruktansvärt tröttsamt.

    Förmodligen är det här i högsta grad ett problem för just kvinnliga läsare, av uppenbara skäl.

    Jag har även tröttnat på att kvinnliga hjältar måste våldtas innan de kan resa sig som fenix ur askan och så vidare. Inte för att det är en dålig berättelse, utan för att det ”alltid” är så. Det är så lätt att ta till, av någon orsak. Jag faller för det själv hur lätt som helst, men jag börjar bli trött på att läsa om det. Förmodligen åter igen ett problem som blir störst för kvinnliga läsare.

    Vad gäller det medeltida, så är ju fantasyns medeltid i allmänhet fullständigt påhittad, så ingenting behöver egentligen stämma med vår medeltid. Så enkelt är det med det. Tshirt och kaffe. Kör hårt.

    Slutligen då teknologisk utveckling. Jag brukar tänka att magin gör att utvecklingen går åt ett annat håll/inte prioriteras som i vår värld.

    Men det kräver ju att fantasyberättelsen har en god skopa magi att ta till.

    Något jag är desto mer trött på är att många fantasyberättelser utspelar sig i en tidsålder utan magi. Det berättas om gamla tider och drakar och trollkarlar, men de är borta nu. :(((((

    Jag vill väldigt gärna läsa om de där gamla tiderna istället. Varför tråkar man ner fantasyn genom att skala bort det fantastiska? Som i A song of ice and fire. Plix George R Martin, dö inte innan du hunnit skriva den verkligen berättelsen om Targaryen, drakskallarna och bladibla.

    Ja, jag har åsikter… 😉

    1. SPOILERS ALERT! SPOILERS ALERT! SPOILERS ALERT! Etcetera …
      Gott folk, observera att den här diskussionen innehåller SPOILERS ur Fred så gyllene!
      Faktum är att jag troligen var en smula naiv när jag skrev om våldtäkten. Jag hade haft en stor tidsmässig lucka i fantasyläsandet kring tiden för när jag började skrivandet av Fred så gyllene och En saga om sorg-serien. En i princip skönlitterär lucka mellan, typ, 1997 och 2006, kanske. Med några få undantag (M. Bulgakovs Mästaren och Margarita är ett undantag, nån sf-bok av Peter F. Hamilton också). De åren var det bara facklitteratur och studentlitteratur som gällde. I många fall rolig och intressant läsning, men kring 2006 var jag fast besluten på att läsa fantasy igen – och började genom att läsa science fiction (två Star Wars-romaner), begriper inte riktigt varför, om jag ska vara ärlig.
      Vad jag vill ha sagt med det är att jag missade att läsa på, helt enkelt. Jag insåg helt enkelt inte att våldtäkt som dramaturgiskt grepp i fantasy var så vanligt som jag sedermera har förstått att det är. Och det är ju hemskt!
      När jag sedan 2006 försökt komma ifatt lite med läsandet, så har jag stött på våldtäkten i såväl E. Moons Paksenarrion-svit, nämnde Joe Abercrombies alster, likaledes nämnde GRRM:s A Song of Ice and Fire-serie och säkert en handfull böcker till.
      Du har nog rätt i att det är ett ”lätt” grepp att ta till, men för mig tog det tre veckor innan jag vågade skriva själva scenen (du vet ju vilken jag menar). Jag skrev allt runtom den, blev klar med kapitlet men saknade modet att ta mig an den. För mig är det, utöver mängder av enskilda detaljer och utplanterade ledtrådar, en av den första delens viktigaste scener, om inte den viktigaste. Av anledningar som förhoppningsvis läsare förstår senare.
      Men jo, jag kände att jag visste för lite om hur en våldtäktsman tänker (och tur är väl det!) och, framför allt, hur ett våldtäktsoffer reagerar och agerar under en sådan brutal illgärning – men så lyssnade jag på en intervju med Katarina Wennstam, som ju intervjuade bland annat dömda våldtäktsmän och skrev en bok, En riktig våldtäktsman: en bok om samhällets syn på våldtäkt (2005, tror jag), om det. När jag kombinerade den kunskapen jag fick därifrån med kunskap jag tillägnat mig i tidigare studier vid Göteborgs universitet och en tid senare såg en intervju med en fantastisk ung kvinna som hade blivit nedslagen i sitt eget trapphus och ivägsläpad och våldtagen av två män (som till denna dag går fria, har jag för mig), men som ändå vågade berätta om det, så tog jag mod till mig och skrev scenen. Och jag tycker att jag fick till den bra i all sin vedervärdighet.
      Frågan blir då ifall jag hade undvikit att ha med en våldtäkt i berättelsen om jag hade vetat om att det var ett slags kliché? En jättesvår fråga, men ärligt talat så tror jag inte att jag hade kunnat undvika den. Hade jag kunnat göra den annorlunda? Ja visst, självklart.
      Det jag tycker är extra laddat med den scenen, eller hela den händelsekedja den startar, är det som blir följden av den, nämligen att flickans liv räddas. Den leder ju till ett dråp, som leder till en flykt undan de som vill dra henne inför rätta eller till stupstocken.
      Med det här sagt så tror jag att, utan att lova nåt, det här kommer att vara den enda grafiskt beskrivna våldtäkten i hela serien.
      Att inte ta med sexism i en såpass patriarkal värld – jag har ju exempelvis med bordeller – föreföll ologiskt. Tyvärr. Ett tag försökte jag motivera för mig själv ifall jag kunde utesluta allt sådant – men jag kom snart fram till att ifall jag vill ha och beskriva en sådan maktordning och struktur så var jag tvungen att inte skygga för några delar i spektrumet, om du förstår vad jag menar. Att jag sedan kunde ha valt bort, tonat ner eller skrivit på nåt annat sätt, det hade förstås varit möjligt. Men jag ville helt enkelt ta upp en del negativa aspekter, vilket också är ett sätt att beskriva enskilda karaktärer (vad tycker du om exempelvis falkgardets kommendant Deivon Lonnegar?).
      Du har rätt i att min fantasyvärlds könsmaktsstruktur bär likheter med vår egen världs sexism, såtillvida att den i många fall är patriarkal och ojämlik. I exempelvis Semarien (där ju Tennara med flera bor och lever) tillkommer det tydliga klassamhällets perspektiv, även om det finns möjligheter för lågättade att göra karriär (i falkgardet eller i Nattens dolkar), oavsett om hen är man eller kvinna. I övriga samhället måste en kvinna – ungefär som i Sverige anno 2013 – vara dubbelt så duglig och kompetent som en man i motsvarande arbete, alternativt underordna sig mannen, för att erhålla samma uppskattning – eller lön. Men även i detta läge kan kvinnor ta sig plats. Med lite tur framkommer det just det, att kvinnor i en i övrigt mansdominerad värld kan nå makt eller framgång (vad det nu är?) med hjälp av kunskap och skicklighet. I det här perspektivet gillar jag att skriva kvinnokaraktärerna bättre än manskaraktärerna. Det är en större utmaning för kvinnorna på många sätt, och därmed mer utmanande för mig att göra det trovärdigt.
      Nu bör jag tillägga, vilket jag uppenbarligen gör :), att hela världen inte är patriarkal, inte ens norr om Arkassbergen. Och rentav inte ens i Semarien. Jag har ett matriarkat (också inspirerat från Kina – jag var supermotiverad efter hemkomsten 2006, ska du veta), som kommer att dyka upp på ett eller annat sätt.
      Sedan heter ju hela serien En saga om sorg. Jag har en övergripande plan, med andra ord. Och tro mig, få, om någon, kommer att klara sig ur det här opåverkade. Därmed inte sagt att allt är nattsvart för alla hela tiden, inte alls, även i de mörkaste av tider skrattar folk, men skit kommer att träffa fläkten, om man skriver så. Huruvida det drabbar alla på humant och rättvist sätt låter jag vara oskrivet, även om jag med det antyder rätt mycket att jag inte tror på en jämn och fin rättvisa, eller hur? Men som sagt, att jag skakar om lite i respektive karaktärs liv det begriper ju vem som helst.
      Det vore en bra tråkig berättelse ifall alla bara dansade på rosa moln och log lyckligt mot varandra.
      På kongressen Kontrast i Uppsala, som hölls i oktober förra året, så lyssnade jag på en paneldiskussion beträffande konventioner kring fantasy, vad som ”fick” användas och så vidare, ända ner till enskilda ord eller företeelser. Ordet ”kaffe” kom faktiskt upp, om jag inte minns fel. Någon i panelen – jag minns varken vilka som satt i den eller, följaktligen, vem som sa det – menade att det ordet inte hörde hemma i en fantasy. Han, för det var en han minns jag i varje fall, fick genast mothugg. De flesta andra tyckte nog att om man (hen) vill ha med en tvättbjörn i berättelsen, eller kaffe, så ska det vara tillåtet – det är trots allt författaren som själv hittar på och bestämmer reglerna. Att författaren sedan får, och kanske bör, räkna med att saker och ting ifrågasätts om det inte motiveras eller ”passar in”. I mitt tycke är det emellertid lika mycket upp till läsaren, och den kan inte författaren ta så stor hänsyn till i det här fallet. Jag menar, det är ju uppenbarligen omöjligt att veta vad respektive läsare vet om världens och sakernas tillstånd.
      En person tyckte att jag skulle/borde förklara vad en (ringbrynje)hauberk är för något, och även vad kyrass är, vilket jag knappt minns ifall jag gjorde. Jag tror att jag har gjort det, åtminstone ordet kyrass, men jag tycker att det är svårt att veta när ett ord kan anses vara för ovanligt eller ”för svårt” och därmed bör förklaras. Det är skitsvårt.
      När min förlagsredaktör emellertid påpekade att jag borde förklara vad änkeen är för något – det är ju en av mig påhittad trädsort – så var jag naturligtvis tvungen att förklara lite bättre.
      Jag kan delvis också tycka att det är rätt meningslöst att skriva fantasy i en fiktiv värld och sedan inte ha med särskilt mycket magi. Samtidigt är det lätt att ryckas med i Joe Abercrombies berättarstil, i en värld där magi förvisso antyds men inte är särskilt framträdande alls. Den är till och med mer avlägsen än i George R. R. Martins värld. Fast i den senares fall tror jag att magin kommer att få allt större plats.
      I min värld hade jag egentligen inte heller tänkt att magin skulle ha en så, tja, stor roll som den har. Jag tänkte antyda den, ja visst, kanske till och med ge den fritt spelrum ibland, men inte låta den bli så framträdande. Kan låta konstigt, gissar jag, med tanke på att en del av handlingen kretsar kring en häxorden som lever och verkar för magin. När jag sedan insåg att den skulle ta mer plats så tog jag mig en rejäl funderare på hur jag skulle utforma den. De sex elementen fanns där redan (jag lovar, det är bara en slump att Engelsforstrilogins häxor också har sex element att förfoga över, de böckerna fanns ju inte 2006, när jag började skriva En saga om sorg-serien; jag hade precis kommit hem från Kina, där de ju har fem element, så jag kombinerade de europeiskmedeltida elementen med de kinesiska och, vips, så dök sex element fördelade på två kretsar upp). Jag lät Pärlemorordens moder superia, Célenne, vara analytiskt lagd beträffande magin, varför magin får vissa närmast kvasivetenskapliga förklaringar. Till ursprung, hur den används, vem som kan bruka den etcetera. Med lite tur kommer kommande delar i serien att nyansera eller skapa fler bilder av världens magi.
      Det är suveränt att du har åsikter, Feuerzeug. Om inte du hade haft dem, vem hade haft dem då?
      Jo, just det ja. Del två i serien, Flammor av vrede, kommer ut till hösten. Det är inte så långt kvar. Tycker jag. Förlaget har manuset nu, ett manus som läses igenom och kritiseras, gissar jag. När jag får det i retur blir det till att göra ändringar och förbättra berättelsen. En spännande process, tycker jag, när ensamarbetet blir ett samarbete mellan personer som vill berättelsens bästa.
      Jag hoppas, och tror, att du kommer att finna att det händer en hel del i Flammor av vrede. Och slutet av del två är grymt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s