NRJ-program lurade tonårstjej

Har precis läst Hanna Fahls krönika i DN, den som handlar om hur medier i gemen behandlar, eller ser ner på tonårstjejers (pop)kulturella vanor.
En tankeväckande krönika.
Jag är inte särskilt inläst eller inlyssnad på Justin Bieber. Kan inte säga namnet på en enda av hans låtar och jag vet inte hur, när eller ens varför han blev känd, utom möjligen att han är ett Youtube-fenomen, om jag har förstått saken rätt. Men jag vet åtminstone att hans största beundrarskara består av (mestadels) tonåriga tjejer, så kallade beliebers.
Dessa tjejer (och även killar som gillar honom) har förstås all rätt att beundra stjärnan och hans musik, även om jag inte gör det och säkert har raljerat en smula över fenomenet Justin Bieber vid nåt tillfälle (utan att för den skull raljera över fansen, jag menar motsvarigheten till hängivna fans är inget nytt, ta bara Beatlemania på 1960-talet).
Men tydligen går det att ”skämta” om tonårstjejers intresse för en artist.
Tidigare i veckan ringde reklamradiostationen NRJ:s programledare i ”Vakna med NRJ” upp en intet ont anande belieber och lurade henne att tro att hon skulle få träffa Justin Bieber ensam, efter en av hans konserter som nyligen hölls i Stockholm (för det var väl två konserter?). Under samtalet blir hon så oändligt glad, kippar efter andan av ren och skär lycka.
Ända till dess en av programledarna, Martin Björk  utbrister: ”Du är så luuuurad!”
Tjejen de har ringt upp tidigt på morgonen blir förvirrad, förstår inte vad han just har sagt och undrar vad det är som pågår. I direktsänd radio, i ett sammanhang som hon, en privatperson, själv inte har valt.
När hon förstår att de bara velat förnedra henne, så börjar hon gråta.
När programledarna sedan, mycket sakta men säkert, verkar begripa att de sårat en annan människa bara för att de själva ska få sig ett gott skratt, så försöker de släta över hela händelsen genom att flika in att hennes bror faktiskt har två biljetter till en av Bieber-konserterna.
Därefter – reklam (gissar jag, det är ju en reklamradiokanal, trots allt)!

Det är roligt att luras, det är roligt att skämta, ja. I viss mening tror jag absolut att det går att skämta om (nästan) allting. Och de allra bästa skämten kan tangera gränsen till det tillåtna och ha ett allvar i botten, för då är de som bäst. Det ska till och med kunna gå att skämta med, och om, en tonårstjej.
Men.
Skämt ska också tajmas rätt, ha rätt publik och, vilket inte är oväsentligt, ha en poäng. I det här fallet var tajmingen såväl usel som i avsaknad av en faktisk poäng.
Hade tjejen gått med på att låta NRJ sända det här inslaget i efterhand, med hennes vetskap och godkännande, så hade saken hamnat i ett annat läge. Visst, vari skämtet består förblir ju fortfarande gåta, men ifall hon själv hade gått med på att låta reklamkanalen sända det, så hade det varit hennes val.
Fast nu var det direktsänd morgonradio och ett ”skämtsamtal” till en privatperson som inte var beredd på vad som komma skulle.
Frågan är om programledarna har lärt sig nåt av det här lågvattenmärket, eller ifall de kommer att ringa upp ett 45-årigt Bruce Springsteen-fan nästa gång och blåsa hen på ett bakom scenen-möte med The Boss himself?
Nån som tror det? Nån som tror att de vågar?
Ingen?
Inte jag heller.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s