Ett avsnitt som aldrig kom med i Fred så gyllene

Det händer ibland att jag ändrar mig, och skriver om, om och om igen.
Av en slump, när jag letade efter något annat i mina hundratals En saga om sorg-dokument, fann jag det här lilla avsnittet från Fred så gyllene. Eller rättare skrivet, ett avsnitt som aldrig kom med i den slutgiltiga versionen av Fred så gyllene.
Det är från Celestia Teraphens perspektiv och dokumentet som sådant är daterat till februari 2008. Ett tag sedan, med andra ord.
Märk väl att det nedan är i ett tämligen oredigerat ”råformat”. Det är inte nödvändigtvis urkasst, men det kom bara inte med i slutändan. Ett avsnitt, bara, men som finslipats och reducerats, ord för ord. Så här, med en snabb överblick, ser jag att flera saker har fått andra namn i den färdiga versionen (eller så har de inte nämnts ännu):

• Aftonfalkens höjder fick namnet Vinghöjden istället. Ett bättre namn på berget där Falknest ligger. Ett skäl till namnskiftet är att alla Semariens kungsätter (högadeln) har varsin falk som bevingad budbärare; Panargen har elorafalken, Rhyger jaktfalken, den regerande ätten Teraphen aftonfalken. Vinghöjden är mer ”neutralt”, om man så vill. Plus att man slipper läsa ord med ”falk” i hela tiden. Jag har ju gott om falkar ändå, till och med tvåbenta sådana i Semariens falkgarde.
• Ethoolets påle har blivit Semars påle i slutversionen. Semars påle är ett slags lingam, i det här fallet en hög, fallosformad stenpelare belägen mitt i en damm i centrala Galenda. I pelarens topp sprutar vatten ut. Det är naturligtvis en symbol för fruktbarhet, där inspirationen är hämtad från det uppenbara, nämligen från hinduismens symbolvärld, som jag även råkade på i det enorma tempelområdet i norra Kambodja där bland annat det fantastiska Angkor Wat ligger.
• I den löpande texten i böckerna använder jag inte romerska siffror när det gäller ordningstal på kungar eller kejsare. Således blir Arwer VII i ett avsnitt som det nedan till Arwer den sjunde. Etcetera. Ja, ni fattar poängen. Det var bara något jag bestämde mig för, helt enkelt. Det finns ingen regel som säger att det måste vara si eller så i sådana här fall, så jag gjorde ett val som jag förstås måste vara konsekvent i under resten av En saga om sorg-serien. Detsamma gäller för övrigt antal och folks åldrar och liknande. En person är inte 24 år, utan tjugofyra. Arweriska kejsardömet varade inte i 512 år, utan i femhundratolv. Enda undantaget jag har gjort är årtal – jag anger emellertid inte årtal särskilt ofta.
• Jina Nali, drottning Celestia Teraphens personliga rådgivare och drömtyderska, bytte rätt sent i skrivprocessen namn till Jinavandiren ”Jina” Naduar. Det passade mycket bättre in i Kamakiens namnbruk. Jina är ju kamakiska, tillika ilan narin (vandrande äldste) i Drömtydarnas orden i Molnbergen. Jag har bytt ut ett antal namn, som i förstone ”smakade” bra, men som senare inte längre passade in. Träkharismaten i Åkallarnas sekretariat (som länge hette Magernas magistrat, exempelvis), Ansgor Derehim, bar en tid namnet Oh’Nohr Ihm. Ett namn jag fortfarande gillar, men som inte alls passade in i den thyliska namntraditionen. Det gör däremot Ansgor Derehim. Det betyder inte att namnet Oh’Nohr Ihm aldrig kommer att dyka upp under seriens gång; det är sparat i ett dokument med hundratals potentiellt användbara namn.

Nå, här är ett litet utdrag i ”råformat”, som alltså inte nådde slutversionen av Fred så gyllene:

Den friska höstens dofter blandades med lukterna från staden och fiskhamnen. Celestia älskade doften av fisk som torkade på ställningar i hamnen, nygräddat bröd från Bagarnas backe eller aromen från kryddorna och örterna från den lilla oansenliga baldakintäckta basaren bland stånden i Kryddgränd alldeles utanför Gammelstans kanaler, där den äldsta ringmuren, vars enda bestående minnesmärke var det gamla porttornet, byggt i samma rosaröda granit som Falknest stod. Själva träporten och fällgallret var sedan länge borta, ringmuren och delar av tornet likaså. Stenen från ringmur och torn hade invånarna för länge sedan lagt beslag på när staden lagt på sig och växt utanför ringmurens bräddar.

Hon brukade känna att hon borde ta sig ner till staden och promenera där oftare än vad hon nu gjorde men hon tappade snabbt tålamodet därnere. Det gjorde hon alltid. Hur vackert det än var i Kejsarparken med alla marmorstatyer av de arweriska kejsarna, hur trivsamt det än kunde vara att bli rodd ut till Ethoolets påle – den femtio alnar höga rödrosa fallosen med sin vattensprutande fontän till topp – och vidröra dess rot för fruktbarhet och livslycka, eller hur roande det än kunde vara att beskåda den livliga kommersen och köpslåendet bland fisk, kräftor och fiskare på Trollbitstorget, så var hon ändå alltid tvungen att vara på helspänn. Detta trots att hon var omgiven av minst sex falkgardister vid varje tur ner från Falknest till gatorna, gränderna och livet långt nedanför hennes egna hem. När hon någon gång ville besöka sin syster på Valx, och det hände oftare att hon for dit än att Célenne kom upp till Arweriska palatset högst uppe på Aftonfalkens höjder och den mest magnifika av slottsområdet Falknests alla byggnader, så såg hon till att bli rodd från Falknests hamn. Allt för att slippa att ta sig hela den långa vägen – med allt vad det innebar i form av risker och omvägar – till Ödesbron i Fiskarstaden och därifrån ta sig över till pärlemorsystrarnas ö.

Även den senaste, tredje ringmuren, som till stora delen byggdes klart under Arwer VII:s regeringsperiod, började dra åt kring Galendas midja som en alltför kort livrem, även om det ännu fanns plats för något tusental invånare till.

Drottningen hade sett till att stadens styrelse i sin tur sett till att låta riva en del gamla byggnader i slumområdet norr om Tiggarnas torg och slängt ut invånarna, som ändå inte betalade den skatt de skulle. Området skulle ge plats åt ett nytt tempel i sandsten i anslutning till de övriga i Tempelstaden intill torget, ett värdshus och bostäder för ett antal välbeställda köpmän och deras familjer. Köpmännen hade fått köpslå och bjuda över varann vid en intressant tillställning när solen stod som högst för omkring ett år sedan. Fyra familjer per innergård och tvåvåningshus i antingen korsvirkesstil eller av sten slammad med gul- eller rödfärgad kalkputs och med tak i svart tegel.

Eftersom köplusten bland de rikaste köpmännen varit så stor hade drottningen haft stor lust att initiera ett nytt byggnadsprojekt genom att låta riva ett helt kvarter med fallfärdiga hus i Fiskarstaden nära Ödesbron också, men hon hade drömt en skräckdröm natten före hon hade tänkt förmedla idén till stadens styrelse och därför avstått, något Jina Nali också föreslagit att hon borde göra.

* * * * *

Det är intressant, tycker jag, att se hur en text växer fram. Att bara skriva kan de flesta, men att få till texten, att bearbeta den, kräver tålamod och en möjlighet att lära sig använda skrivhantverkets många verktyg.
Några tips som jag tycker dyker upp överallt, och som ges av de flesta författarna, är: skriv mycket, skriv ofta, läs mycket. Bra, solida tips, men i allt väsentligt självklara och uppenbara. Två giganter inom fantasyn just nu, Patrick Rothfuss och Brandon Sanderson – en långsamskrivare och en extremsnabbskrivare – berättar i två separata, men ganska så underhållande intervjuer gjorda av Sword and Lasers Veronica Belmont och Tom Merritt, om sitt skrivande. De kommer med flera bra tips också, utöver de vanliga standardtipsen som var och en ändå kan räkna ut själv.
Rothfuss-intervjun finns här, Sanderson-diton här. Även Robin Hobb kommer med bra tips i sin Sword and Laser-intervju, som att BLI FÄRDIG med det du skriver! (Ni kan även knappa in sökorden Sword and Laser på Youtube och hitta fler intervjuer med andra författare, exempelvis Trudi Canavan, Tad Williams, Terry Brooks, Joe Abercrombie, George R. R. Martin, R. A. Salvatore, Jim Butcher, Gail Carriger, Jacqueline Carey med flera.)