Anaché: Myter från akkade, av Maria Turtschaninoff

Anaché: Myter från akkade, av Maria Turtschaninoff (2012)

Anaché: Myter från akkade, av Maria Turtschaninoff, 2012 (Schildts & Söderström; berättelsen börjar på sidan 7 och slutar på sidan 385)

Citat
Anaché var ett nöjt barn bara hon fick vara ute på stäppen med Huor och fåren tills hennes kinder flagade av för mycket sol och hennes öron ringde av stäppvinden.

– ur Maria Turtschaninoffs Anaché: Myter från akkade

Den finlandssvenska fantasyförfattaren Maria Turtschaninoff har utkommit med flera böcker tidigare, bland annat De Ännu Inte Valda (2007) och Underfors (2010). Anaché: Myter från akkade (2012) utspelar sig i samma universum som den kritikerrosade Arra: Legender från Lavora (2008).
Berömmet för Anaché (som jag kallar den hädanefter) lät inte vänta på sig. Maria Turtschaninoff fick tidigare i år 18 000 euro ur Bokhandlaren Bo Carleskogs minnesfond, säkerligen ett välkommet tillskott i kassan. En del av motiveringen lyder:

”Fantastiken är nedtonad till förmån för en realistisk skildring av ett nomadfolks hårda kamp för tillvaron. Boken är också en utvecklingsberättelse med feministiska och genusproblematiserande förtecken om flickan Anaché. Gestalternas kontakter med andevärlden infogar sig naturligt i den vackert berättade historien.”

Jag skulle vilja passa på att be om ursäkt för att recensionen dröjt ungefär hundra år. Boken kom tämligen kort efter att jag hade blivit kontaktad och tillfrågad om jag ville recensera boken, så jag har inga bättre ursäkter än att min livssituation idag jämfört med när jag erhöll Anaché: Myter från akkade har förändrats en del.

Anaché handlar alltså om nomadflickan Anaché, vars far är rouk (hövding) för khalkastammen. Den akkadestammen är en av fem som ingår i en union. Anaché har en bror, Huor, som är två år äldre än hon. Läsaren får följa deras harmoniska uppväxt tillsammans och vidare efter det att han enligt traditionen blivit man och hon enligt traditionen blivit kvinna.
Berättelsen om den unga Anaché och hennes öde är ett slags utvecklingshistoria. En ung, egensinnig flicka växer upp och tar plats i ett patriarkalt samhälle, där stammens angakok (helig man som kommunicerar med och tolkar andars budskap) har en central plats, utöver rouken.
Anaché, ännu ett barn, upptäcker saker som hon som flicka inte borde upptäcka; hon har förmågor som ingen annan. Snart får hon en speciell följeslagare, en pa jau (bergsget med vit päls). Fast när sedan Anaché får genomgå sin sula, initiationsriten en flicka går igenom efter sin första månblödning, förändras hela hennes framtid.

Maria Turtschaninoff har bett alla recensenter att inte avslöja för mycket av handlingen, som tar sig en twist i boken, ”en överraskning som är avgörande för handlingen”, som hon själv skriver i ett följebrev. Det är ett förståeligt och sunt råd, så därför nämner jag inte mer än att jag vet vad twisten går ut på, hehe, men det gör inte ni.

Vad tycker jag då om boken som helhet?
Det är en mycket bra ungdomsbok, med ett bra och intressant världsbygge (längst bak i boken finns det ett appendix med diverse ord och företeelser, exempelvis gerr = tält av filt på en träram). Karaktärerna är väl utmejslade, inte minst, förstås, Anaché och hennes familj.
Mitt enda förbehåll är att berättelsen måhända tar lite tid på sig innan den tar ordentlig fart, men är man väl inne i handlingen så får man en stor läsupplevelse på de lagom många sidorna.

Vem ska läsa den?
Alla ungdomar som gillar fantasy, förstås! Ni kommer inte att bli besvikna.

Betyg: 8 äpplen + 8 päron*

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.