Slut med The Wheel of Time

Det är över. Eposet (höll på att skriva e-posten!) är utläst och lagt till handlingarna – såvida jag inte vill börja läsa om The Wheel of Time-serien igen?
Med A Memory of Light avslutar Brandon Sanderson Robert Jordans fjorton böcker långa svit, som när man inkluderar en prequel, Begynnelsen (New Spring), blir femton böcker lång. Jag har läst dem alla. Det tog lite tid – nej, inte så lång tid som 1990-2013 – eftersom jag läste ut den första svenska delen, Farornas väg (= den första halvan av den första delen på engelska, The Eye of the World), 2008.
Jag ska villigt erkänna att jag har läst (och lyssnat på ljudboksversioner) på bussen mellan hem och arbete, en resa där jag mer än gärna slumrar till. Ett inte helt idealiskt upplägg, då världsbygget och antalet karaktärer är svindlande och intrigerna närmast oräkneliga.
Med andra ord, jag lär ha missat en del här, en del där.
Men ändå! Vilken resa det har varit. Visst, allt har inte varit perfekt och någon bok kändes måhända lite seg med tanke på att huvudkaraktärerna inte tycktes komma någon vart. Minns inte vilken del det var, sexan kanske?

Med tiden har jag ändå velat veta hur det går för Rand al’Thor, Matrim Cauthon, Perrin ”Goldeneyes” Aybara, Egwene al’Vere, Nynaeve al’Meara, Thom, Moiraine, Cadsuane, Aviendha, Tuon, Talmanes och de hundratals andra, mer eller mindre viktiga karaktärerna.

När jag hade läst slutet, det verkliga slutet i den absolut sista delen, A Memory of Light, slog jag igen boken tämligen nöjd. För vilken gigantisk utmaning det måste ha varit för Brandon Sanderson att få till en schyst avrundning? Eller schyst, en värdig avslutning, snarare.
Som sagt, utan att ha världens koll på alla detaljer och intrigtrådar, så kände jag mig tillfreds med slutet och med epilogen, som till stora delar skrevs av Robert Jordan själv.
Efter att ha nått slutet på en lång berättelse, så behöver inte alla frågor ha fått sina svar, det går bra att lämna en del öppet för tolkningar.

För egen del så vet jag hur min egen serie, En saga om sorg, kommer att sluta, både rent geopolitiskt (”det stora slutet”, som jag kallar det) och för den POV-karaktär som avslutar hela berättelsen (”det lilla slutet”). (Jag vet hur de flesta POV-karaktärers slut bör bli; de flestas, inte allas, ännu …)

Med de eventuella luckor som uppstått när jag har följt serien under årens lopp, så tänker jag inte betygsätta The Wheel of Time. Ett helhetsbetyg skulle i det ljuset bli missvisande. Är det den bästa fantasyserien jag har läst? Nej, en viss George R R Martins A Song of Ice and Fire smäller alltjämt högre, det gör den.
Men i fråga om storslagenhet, karaktärsrikedom, fantastiskt innehåll, mystik,magi och ambition, så är det absolut värt att hylla serien. Jag ångrar inte att jag började följa den.
Tänker jag då läsa om den snart? Nej, det tänker jag inte. Det finns många andra serier jag vill läsa klart först, bland annat J V Jones Sword of Shadows-serie (fem böcker), Patrick Rothfuss The Kingkiller Chronicle-serien (tre(?) böcker) och Steven Eriksons The Malazan Book of the Fallen-serie (tio böcker).

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s