Etertystnad p.g.a. elände och krasch

Hejsan go’vänner!

Jag ser tillbaka på Fantastika med trevliga, och fantastiska, minnen. Trevliga, lärorika och vänskapsknytande dagar. Det bästa med ett evenemang där alla har samma grundläggande litteraturintresse, och då för uppenbara specifika genrer, och alla tycker att det är okej att få grotta ner sig i allt från ”omöjliga fantasyvärldar” till var alla kvinnor som skriver sf och fantasy finns, från detaljer till stora viktiga frågor, och att få chansen att lyssna till och prata med författare och läsare, ja, det är egentligen svårt att värdera i ord. Något jag tydligen försöker göra här, med svårbemästrat resultat.

Det här var min andra Swecon, den förra var Kontrast i Uppsala.

Det jag ändå minns bäst från Fantastika i Sickla var nog ändå den trevliga stämningen och de, som alltid på såna här folkrika, myllrande platser för korta, mötena. Jag mötte min förläggare Elin H på Undrentide Förlag, vilket alltid är roligt. Hon hade placerat förlagets bokbord mycket strategiskt, alldeles utanför Stora scenens ingång. Listigt, tänkt, Elin!
Där mötte jag för övrigt Sara S efter en föreläsning. Hon hade köpt Flammor av vrede och ville få den signerad – och väntade tålmodigt på att jag skulle dyka upp. Tack snälla Sara för ditt tålamod, och för att du var så trevlig. Nu är det bara att hålla att du tycker om boken.

Snälla Susanna N var också på plats, vilket inte bara var trevligt (jag använder det ordet alldeles för ofta i det här inlägget, eller hur?), utan också skulle visa sig vara tur för min del. För på söndagen vaknade jag halvkrasslig men blev sedan sämre under dagen (ingen farligt, förkylning, halsont, feber och, visade det sig, fortsatt trassel med bihålorna, typ); som tur var erbjöd Susanna och hennes schyste sambo att köra mig hem till Uddevalla. Tala om snällt. ”Vi ska ju ändå den vägen”, sade de. Tack för er vänlighet – ni visar att det ännu finns hopp om mänskligheten. Min tanke hade annars varit att härda ut och vara med på Dead Dog Partyt inne i Stockholm, och fara hem med tåget på måndagen. Hade inte varit kul att sitta på tåget med 39 graders feber, inte alls.

Nå, nog om det, så länge. Men oroa er inte, ty mer elände kommer.

Att få prata med SF-Bokhandelns Maths C var också trevligt, och med genomfantastiska Nene Ormes. Och med underbara Sara B E som skrivit nån helt okänd fantasyberättelse kallad Engelsforstrilogin tillsammans med en annan Mats (fast med efternamnsbokstaven S). Och författarfinskorna Jenny W och Maria T, och Eva H, Patrik Centerwall, Steven Savile och Fredrik Persson, och en viss Karin S T som skrivit bland annat Amatka. Hon verkar enna skärpt, den där Karin.
Jo, och Karl J, tecknaren bakom serien Vei i Utopi Magasin, ni vet, var också där en kort sväng. Också rätt skärpt. Han öste skopvis med beröm över sin Vei-medskapare, nämnda Sara B E. Som alltså också är skärpt.
Och trevlig. Alla är så trevliga.
Vilket osökt får mig att undra hur de uppfattade mig? Som en handsvettig, introvert fåne? Eller en handsvettig, introvert, men trevlig fåne?
Tja, fantastikens vägar äro outgrundliga, så vi kanske aldrig får svaret. Eller så får vi ett svar, men inte det vi vill.

Ville ni ha det där eländet nu, efter alla trevligheter?
Ja, eländet inträffade den 22 oktober, och det tillsammans med ovan nämnda krasslighet är huvudskälet till min tystnad i etern. Det var en tisdag, jag minns det såväl. Mest för att det inte var så länge sedan och för att min dators hårddisk kraschade.
Noterbart är två saker:

  • Datorn var inköpt runt den 20 januari i år, i en datorbutik jag valde att återvända till på grund av att den förra datorn fungerade i princip prickfritt i fem år.
  • Säljaren sålde datorn, och jag gick på det, med argumentet att Toshiba, och den här modellen, är marknadens driftsäkraste. De är tydligen berömda för det, Toshiba. Driftsäkerhet.

Ironi är något jag förstår mig på. I det här läget uppskattade jag inte nämnda ironi. Den sårade mig djupt.
Frågan som följer är förstås given: Hur mycket av del tre i En saga om sorg-serien hade jag förlorat, och hur mycket annat hade jag förlorat?
Tja, min senaste säkerhetskopiering gjorde jag den 17 september. Ett sparintervall på 14 dagar till en månad hade fungerat utmärkt i fem år, så varför ändra på ett vinnande koncept? Den nya datorn är ju ändå så driftsäker. Pyttsan. Av detta har jag lärt mig att spara ofta på två externa USB-minnen eller i annan form.
Vänliga själar på jobbet och kompisar (på FB och annorstädes) kom snabbt med förslaget att skicka in den kraschade hårddisken till en sån där ”jag kan hitta filer i kraschade hårddiskar”-experter. Men tydligen kostar sånt pengar (vilken chock!). Bara att sända iväg hårddisken kostade en slant, att möjligen få saker funna kostade en annan slant och att betala en ny hårddisk för att få in den i datorn (för den här proceduren täckte tydligen inte garantin in) kostade en tredje slant. Summa summarum skulle landa på tusentals slantar.
Så jag fick göra ett val. Ni gissade rätt. Jag offrade ungefär fem veckors arbete med Röd grynings ankomst (arbetstitel på den tredje delen i En saga om sorg), ett gäng anteckningar som jag bara skrivit in i dokument att ha med i kommande delar av berättelsen (jag kan inte ens minnas vad för slags anteckningar de är, men några var viktiga, andra var bara coola citat som kan vara bra att ha), bakgrundsmaterial och historia, namn och geografiska detaljer.
En del, med andra ord. Inte fantastiskt mycket på det stora hela, men tillräckligt för att göra mig sur i några timmar. Sedan var det bara att gilla läget.
Som tur var rotade jag igenom papperskassen under diskhon, den i vilken jag slänger papper som ska gå till pappersåtervinningen, och där fann jag några handskrivna bra att ha-anteckningar, så allt gick inte förlorat.
I övrigt hade jag skrivit ner ett slags synopsis till en helt annan berättelse, en, tja, kalla den för urban fantasy om ni vill, en som ska utspela sig i Uddevalla. Jag hade spånat, vilket jag gjorde helgen före Fantastika, och skrivit in en massa grejer i ett word-dokument. Allt det är borta, tyvärr. En del mindes jag fortfarande, som tur var, så berättelsen som sådan är ingalunda förlorad. Arbetsnamnet är Män av trä (också ett ödets ironi, med tanke på vilken träskalle jag är, för att använda Jeunarans ord, som inte säkerhetssparar det jag skriver oftare).

Men, men. Man lär så länge man lever. Å andra sidan lär man begå misstag lika länge.

På tämligen kort tid har jag nu skrivit ifatt, och förbi, den punkt jag hade kommit till när datorn pajade. Känns helt okej. Dessutom fick jag tänkt igenom ett par grejer och har utvecklat en intrig-tråd till det bättre. Spännande grejer kommer att hända i Vargens lya i norra Semarien. Bland annat.

Nu tänker jag inte klaga mer, för nu börjar snart Agents of S.H.I.E.L.D.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s