Flammor av vrede – ½ kapitel ett

Här följer första halvan av kapitel ett av Flammor av vrede, den andra delen i fantasyserien En saga om sorg. (För fler utdrag ur böcker och noveller i samma serie och/eller värld, gå in på En saga om sorg-fliken i menyn ovan.)
Eftersom detta är ett utdrag ur del två i serien, så förekommer naturligtvis SPOILERS. Be warned!

Kapitel ett

Ön Valx, Galenda, Semarien

Överallt på Valx, Pärlemorordens ö i Massareonsjön, stirrade de på henne. Fast aldrig i öppet förakt; förstulna blickar, ilska i ögonvrån, hat. Men ändå. De synade henne, som om de visste. Som om de förstod. Kvinnorna. Barnen. De som hade sökt sin tillflykt dit av rädsla för den vilda häxan.

Ända sedan Tennara återkom till ön, utan ingredienser – och utan själaväktare? – hade mardrömmarna avlöst varandra och det samvetstyngda illamåendet bara fortsatt. Nånting var fel med henne, det kände hon. Djupt inombords. Nånting … störde. Oroade.

Men de hade tagit emot henne så väl, moder superian, Dergani Morgat, Khaena och alla de andra gråsystrarna. Därför teg hon om vad hon egentligen tänkte, hur hon egentligen mådde. Förresten så kände hon dem inte väl. Vem visste hur de skulle reagera om det visade sig att ljusalfernas ritual hade fallerat, och själaväktaren kom, tja, smygande och började spränga det kvinnfolk på Valx som öns systrar var satta att skydda?

Tennara hade bara vistats på ön i några få dagar efter återkomsten från Svartbyn och Stjärnhamn, men själaväktaren kunde överfalla henne, och andra, vilket ögonblick som helst. Gryning, natt, skymning. Oväder, solsken, inget hindrade en farlig tredjedel av henne från att vandra. Kropp, själ, själaväktare – treenigheten. Tvåenigheten hos mig.

En tidig morgon, när samvetet skrek åt Tennara att lämna ön för att rädda alla, så gav hon sig ner till Pärlporten, som vette mot Ödesbron. Men hon ämnade inte överge Valx för alltid. Bara en liten stund. Till dess hon visste. Eftersom få av huvudstadens gravida kvinnor och småflickor numera höll till i Fiskarstaden, majoriteten kamperade på tempelgården, så planerade hon att bege sig dit. För hon hade listat ut, med hjälp av en av läsesalens atlaser som innehöll en karta över Semarien och en över Galenda, att närmaste väg på land mellan henne och själaväktaren måste bli vägen öster om Massareonsjön, via Morgonporten in i huvudstaden, gatsträckningen till och genom Fiskarstaden, Ödesbron och, ifall hon låg i den, hennes säng i rummet hos pärlemorsystrarna på ön. Inte för att hon själv förstod så mycket, hon saknade förmågan att läsa, men den vänliga, vackra småhäxan Kirosha hade pekat och förklarat, läst och visat.

Om Tennaras befläckade själaväktare, som nästan nådde henne nere i Svartbyn, skulle skugga henne hela vägen till Valx, och ännu inte gett sig tillkänna, så måste nåt ha sinkat den. Hon kunde bara tänka på en sak: Den borde ha kommit nu, såvida den inte fortsatte att kräva … att spränga sönder offer. Söder om Darrande skogen hade hon passerat flera byar, bland annat Klockmark. Norr om skogen red Jeunaran och hon förbi ytterligare andra. Med gott om möjliga offer. Det vore otroligt om alla gravida kvinnor och småflickor i varenda liten by hade nåtts av beskedet om att de kunde gömma sig under Valx beskyddande vingar. Ibland var baroner eller fogdar saktfärdiga när det gällde att förmedla viktiga nyheter. Som när herren över Dolkehall, genom en av sina fogdar, lät varna folk för att baka och äta bröd av mjöl malet av råg från fält över hela häradet; det var bara det att fem personer, vad Tennara mindes, redan hade drabbats av allvarliga kramper eller till och med kallbrand, och senare var tvungna att amputera, när budet om mjöldrygan kom. Sartonield benämnde mäster Dhoss förgiftningen – den helige Sartonius hade klassificerat den som en sjukdom.

Ja, nåt måste ha hindrat själaväktaren från att komma hit. Ett annat, mer permanent hinder, intalade den optimistiska sidan av henne, kunde ju vara att Jeunaran och hennes släkte faktiskt hade rätt! De hade kanske trollat bort själaväktaren – och hela hotet. De senaste dagarnas rykten från gator och torg hade inte nått Tennaras öron, och den upptagna moder superian hade inte heller nämnt kreverade kvinnor, eller liknande.

Vilket gav en sömndrucken Tennara den motivering hon behövde för att ta sig över Ödesbron och in i stan. Inte för att ärkehäxan Célenne skulle ge henne lov att lämna ön, av rädsla för Tennaras välbefinnande, men ändå … Jag är väl ingen fånge, heller? Jag ber om ursäkt efteråt. För jag måste få höra vad folk säger! Visste de nåt om sprängda offer eller vilda häxor?

Om själaväktaren strövade omkring därute, vad skulle hända då? Ska jag fly – igen? Nej, säkraste platsen var Valx. Antog hon. Flyr jag nu, så kommer Célenne aldrig att kunna hjälpa mig. Alls. Och jag missar chansen att få veta vilken krets jag tillhör. Moder superian sade att de snart kunde genomföra en komplicerad ritual som gav besked om det.

Men själaväktaren … Kanske borde hon be Jeunaran att flyga tillbaka till Himmelshem för att hämta ingredienserna som kungens vise man, Pomrelre, tog ifrån henne för vidare studier. De hade verkat så säkra på sin sak, de där ljusalferna. De hade undanröjt hotet, bedyrade de.

Åh, ovissheten förvirrade henne. Tennara suckade, drog ordensdräktens grå mantelhuva över huvudet och skyndade på stegen i den bistra morgonkylan. Mot Pärlporten.

Jeunaran höll noggrann vakt där, såg hon, vilket gav henne utmärkta möjligheter att nå fastlandet utan alltför många frågor. Alfiskan hade velat hjälpa till vid förlossningarna inne i ett av de större tälten, nåt Tennara snart gjorde dagligen, men vid åsynen av alla vätskor, det nedkladdade skriande spädbarnet och navelsträngen under en av födslarna, tvärvände hon vid tältingången. ”Vidrigt. Kladdigt. Lätt det äckligaste jag sett. Och jag som alltid har trott att moderkakan var en ceremoniell kaka som modern fick äta efteråt. Hm. Nej, det där var en riktig nära-födsel-upplevelse. Jag är en träskalle som har längtat efter egna ungar. Farväl!” Hon hade undvikit tältets insida ända sedan dess. Istället hjälpte hon till vid Pärlporten och kontrollerade medelst enkel handpåläggning om de som ville söka skydd innanför tempelmurarna verkligen anlände gravida. En hand på magen för att få veta. Där gjorde hon nytta, ty skaror av oroliga kvinnor köade och bad om beskydd utan att bära på liv.

De delade ett speciellt band, de två. De delade erfarenheter, äventyr. Och, om Jeunarans åsikt stämde, osårbarhet, Gudinnans gåva.

Sju morgonpigga småflickor bar vattenfyllda spannar till tvätt och matlagning vid tälten på tempelgården, där hundratals gravida kvinnor och barn bodde för närvarande. Valx befolkning hade mångdubblats. Ett krigsläger, fast utan krig. Eller soldater.

Jeunaran ställde sig mitt i vägen när Tennara kom gående. ”Halt, tvåbening.” Ingen annan var i närheten. De kunde talas vid ostörda. ”Vem är du och vad vill du?”

Tennara höjde ett ögonbryn, men såg glimten i ljusalfiskans ögon. ”Jag måste över till stan. Är snart tillbaka.”

”Ska jag följa med?” Jeunaran öppnade porten, kikade ut för att se om folk köade. ”Tomt. Bra.” Såhär tidigt fick ingen tillåtelse att gå över bron. Stadsvakterna på andra sidan stoppade dem. Jeunaran lät Tennara slinka igenom den smala öppningen. ”Jag kan be någon annan ta mitt pass.”

”Nej, det är ingen fara. Vill bara gå en sväng, lyssna på lite skvaller.”

Det gav Jeunarans ansikte ett vackert leende. ”Är du så skvallrig av dig, Semirelh?”

Semirelh. Alla dessa lögner. Det spelar ingen roll om en lögn är vit eller svart, den är fortfarande en lögn. ”Japp.”

”Åh, se efter om du hittar en sån där fisk. Till mitt spjuthuvud.”

”Trollbit. Den fiskar man lättast på våren och sommaren, tror jag, även om trollbiten i Tallasjön var lättfångad ovanligt länge i höstas, när värmen höll i sig. Men jag lovar, jag ska hålla ögonen öppna.”

När ljusalfiskan drog igen porten bakom Tennara hann hon säga: ”Skvaller är nästan lika roligt som hemligheter. Se till att ta med lite löst prat till mig om fisken är omöjlig att finna, är du snäll. Jag måste lära mig allt om tvåbeningars sätt, vet du.”

”Det ska jag”, sade Tennara till den stängda porten.

Nu så. Mot stadens gator och torg.

Pärlemorsystrar hade all rätt att gå över bron in till stadens gator. Många sprang ärenden. De fyra stadsvakterna vid brofästet på andra sidan skulle knappast hindra henne. Eller?

”Ryper. Aldis”, sade den av stadsvakterna med ringbrynja skymtande under vapenrocken istället för läder.

”Ja, löjtnant”, sade de två tilltalade i korus. De ställde sig i givakt på var sida om slutet på broräcket. Den fjärde rödmanteln positionerade sig snett bakom patrullens ledare.

Löjtnanten nickade åt Tennara. ”Gråsyster.”

Hon nickade tillbaka, stannade framför honom. Hon visste att hon var tvungen att genomlida det här ögonblicket, hade stålsatt sig för det, men nerverna dallrade likafullt. ”Jag har ett ärende till …”

”Jaja. Som om jag bryr mig”, avbröt löjtnanten, flyttade sig åt sidan och gestikulerade med den stridshandskbeklädda handen att hon kunde passera. ”Sen när rapporterar ni på ön till mig, va?”

Förvånad, på gränsen till förtretad, avlägsnade hon sig med raska steg. Varför så brysk när man kan vara hygglig?

Så. Vart gå hän? Fiskarstaden, som hon hade tänkt från början eller längre? Änkeenshöjden, kanske, det kände hon till. Ett av Galendas landmärken. Det låg så gott som granne med fiskarbefolkningens stadsdel. Ja, hon kunde gena genom fiskarnas kvarter, gå upp till De dödas tempel på höjdens krön, lyssna på månglarnas skvaller på Korstorget och sedan ta vägen via Trollbitstorget och tillbaka till Valx. Två timmars promenad. Högst. Med lite tur återvänder jag med trollbit till Jeunaran också.

Med beslutet fattat avvek hon från Strandgatan och klev in i Fiskarstadens skrymslen och vrår. Överallt kom hon till en korsning, en sväng, plankor över en grop. Omålade träväggar, som dämpade dagsljusets styrka, lutade sig över smala gångar eller öppningar in till mörka gränder. Allt var byggt efter behov, inte efter logik, i ett enda virrvarr.

Såhär i ottan mötte hon få människor. Fäder och söner med nät eller burar, på väg till bryggorna för en fisketur. I de trånga passagerna mellan husen hälsade de artigt och gav henne – en gråsyster i deras ögon – rum att passera. Hon hälsade tillbaka och önskade dem lycka till; en av dem påpekade för henne att det betydde otur, så hon slutade med det.

Det slamrade från inhägnade innergårdar. Blandad med den ingrodda fisklukten kände hon rök från härdar, där farmödrar eller förhoppningsvis inte gravida kvinnor förberedde frukosten. Säkert nåt med fisk.

”Vad gör du här, gråsyster?” En gammal man i mössa kikade ut ur en trång gränd när hon tvekade och såg sig omkring. ”Vilse i labyrinten?”

”Lite. Jag ska till Änkeenshöjden”, sade hon. Munkarna i templet hade kanske hört nyheter om söndersprängda offer.

Mannen, rynkig som en skrumpen läderbit, flinade så att tuggbussen under läppen nästan föll ur munnen. ”Att ni öbor inte lärt er att hitta här än. Ta alltid Långa vägen om du är osäker, så hittar du Kräftgången och backen uppför kullen.” En uppfordrande kvinnoröst ropade på honom. ”Kommer! Nåväl, gå ditåt”, sade han och pekade i den riktning Tennara skulle ha valt sist. ”Fast se efter var du sätter ner fötterna. Ljuset är skumt och prången kryllar av gallerlösa hål ner till kloakerna. Ulgerts gosse föll ner i ett. Vi fiskade upp honom, men han luktade skit i fjorton dar, ha!”

Med ytterligare omvägar och vänliga vägbeskrivningar skymtade hon till slut en något större gata och, på dess bortre sida, en höjd. Kräftgången.

Hon ökade på stegen, lättad, men saktade in när hon lade märke till en skallig, tatuerad man med en klubba ute på gatan. Hon stannade i prångets skuggor. ”God morgon”, sade mannen, med en hökares falska leende. Han pratade med nån utanför Tennaras synfält. ”Vad sägs om en gåva till en vän i nöd?”

Ett rån? Borde hon ingripa? En liten obeväpnad flicka mot en storvuxen skurk? Säkert. Tennara smög närmare prångets mynning. Med blicken fäst på den ljusare gatan föll hon sånär ner i ett av de där svarta kloakhålen.

Gömd bakom ett par kraftiga furubrädor, som stod lutade mot prångets ena husvägg, såg hon två män. Rånarens vidriga tatuering ringlade sig runt halsen på honom. Varför vill folk förstöra kroppen med sånt? Hade han sett mitt märke skulle han aldrig ha … När han slog klubbhuvudet mot handflatan, så att det klatschade, glömde hon distraktionen på hans hud.

”Dåre. Jag har inte tid för det här. Stick iväg”, sade det potentiella rånoffret, en lång man iklädd brun slokhatt och en lappad rock täckt av resdamm. Under hattbrättet föll hans orakade, benvita ansikte in och ut ur ljuset. På alla fingrar utom tummarna bar han ringar; han fingrade på en av dem, skruvade på den. Nervös? Tja, han såg lugn ut. ”Jag räknar till fem.”

”Vad?” sade den skallige. ”Vem rånar vem här?”

Tennara drog efter andan. Det rann vätska ur ringen – ner i handflatan.

En kharismat. På nåt sätt förnamn Tennara det. Omöjligt. Hon saknade kunskap och länk. Men ändå. Hon anade det.

”Jag kommer åt en börs lika lätt på ett lik som på en levande.” Skurken tog ett steg framåt, den långe främlingen stod blickstilla.

”Ah”, sade han bara. ”Men kan du komma åt en börs om du är ett lik?”

”Vad?”

”Fem.”

”Vad ända in i Canens kulor!” Den skallige slog med klubban, hårt – främlingens tygrika rock tog emot, och absorberade, kraften i slaget.

Den långe mannen undvek fler attacker i smidiga rörelser. Han slöt fingrarna till en knytnäve. Vatten strömmade från den. När det stänkte och bildade en pöl på marken ångade det.

Tennara svalde.

En plötslig vattenvirvel svepte undan fötterna på den skallige, som tappade klubban i fallet. Ånga steg upp som en vibrerande ridå, förvandlade männen till skuggfigurer. När den heta ångan bildade en ogenomtränglig skärm kunde Tennara inte längre se vad som pågick. Men hon hörde ett gurglande oljud, som från en enorm kallsup. Sedan, ett bubblande stön och en serie poppande, sugande ljud, svalda av porlandet som från en strid bäck; för en inandning kände Tennara lukten av kokt kött tränga igenom den ingrodda stanken av kloak, fisk och rens.

Efter en stund dunstade dimman, ångan, bort, tillsammans med köttlukten. Bara kharismaten stod kvar, lätt andfådd. Åkallare eller trollkarl? Gråsystrarna hade lärt Tennara att den senare kunde känna av en annan persons magiska aura på avstånd. Hon borde smyga iväg, visste hon.

”Det där var väl onödigt”, sade en kvinna som dök upp från höger.

”Vadå? En man har rätt att försvara sig”, sade kharismaten och drog av sig en ring. ”Här”, han räckte över den till kvinnan, ”fyll den med vatten.”

Aha. Åkallare, begrep Tennara. För häxor, trollkarlars kvinnliga motsvarighet, kunde utföra sina besvärjelser utan fysisk kontakt med sina element – främlingen på gatan ett tjog steg bort behövde vatten. Som han tappade i huden från listigt kamouflerade ringbehållare.

”Drottningen har förbjudit slaveri, vet du, omenssökare”, sade kvinnan, blond och kort, med en fnysning.

”Snälla, söta rara gulliga”, sade han med uppenbar sarkasm och såg sig omkring. Han hade ett blekt ansikte, med bara ett öga, ljusblått; det såg sjukt ut. I den andra ögonhålan satt en azurblå glaskula. Det skvalpade runt vätska i den. ”Larostae, tack för er gåva; jag tvättade boven ren från synd.”

Kvinnan skrattade åt det. ”Du är from som en vitlans, men girig som patriarken själv.”

”Häda inte”, sade han. ”En man måste kämpa för sitt uppehälle. Förresten så är vi på rätt spår, det vet jag. Tecknen tyder på det.”

”Vilka tecken sen”, sade hon. ”Glasklara.”

”Ja. De dödas tempel är en god plats att börja undersökningen på. Kom, låt oss gå dit, så kan vi få i oss en stadig frukost efteråt.”

De började gå, som om rånaren aldrig hade besvärat dem. Åkallaren måste ha skrämt, eller sköljt, iväg honom.

Vad hade kvinnan kallat den enögde? Omenssökare? Vad är det? Tennara hade ingen aning. Fast en sak visste hon: Hon var tvungen att tiga om rånförsöket. Berättade hon om det skulle moder superian låsa in henne och svälja nyckeln. Att jag är här ensam är illa nog, antar jag.

Ett skrapande ljud bakom Tennara. Hon ryckte till, råkade slå armbågen i träväggen. Det hördes.

”Vad var det?” Kvinnan tvärvände, med en piska i handen.

Den långe mannen spejade mot prångets öppning samtidigt som han fingrade på en av sina, troligen, vattenfyllda ringar. De har upptäckt mig!

Tennara kastade en snabb blick över axeln. En byracka grävde i en avskrädeshög. Dumma hund. Du blir min död. Djuret drog loss en halvrutten gädda.

På gatan närmade sig människorna henne. Hon var tvungen att hasta in i Fiskarstadens labyrint. Med ett långt kliv tog hon sig över kloakhålet. Byrackan släppte fisken och lyfte huvudet mot henne. Med öronen liggande bakåt. Rest ragg, blottade tänder, ilskna ögon.

”Kom fram. Nu!” sade åkallaren. ”Annars.”

Om hon bara kunde … Sakta sköt hon fram ena foten mot gäddan. En ström av ånga flödade mot henne från gatan. Kharismaten kunde fånga henne. Eller värre. När som helst skulle idiothunden attackera, bita henne i vristen eller göra ett utfall mot halsen. När som helst …

Kvick som en vessla sparkade hon till fisken, så att den hamnade lite närmare öppningen. Hunden morrade, men satte iväg mot födan istället för att hoppa på henne.

Ånga och hetta omfamnade henne, men hon skyndade in bland gångar, hus och gränder.

”Åh, bara en förbaskad byracka”, hörde hon kvinnan säga, före en pisksnärt ekade mellan väggarna. Djuret gnydde till och tystnade.

Ångan upplöstes, men det brände – i svanken. Tennara kliade sig på den ömmande punkten, ryckte till av blotta beröringen. Det heta spred sig. Snabbt. Utmed ryggen, runt låret. Överallt stramade det. Nej. Inte överallt. Obehagliga stickningar pulserade över det stora fula födelsemärket, nästan som om det rörde på sig, likt krypande skalbaggar under huden. Plågan tvingade henne att stanna.

Svett bröt fram i pannan. Hon andades in och ut i lugna tag. Meningslöst. Vad händer? Omedelbar gåshud på Tennaras armar. Nånting … En känsla av bakhåll. Av närvaro. Vad?

Tusen dolkar trängde in i hennes underliv. Först fattade hon inte, det kom så plötsligt. Men mot hennes vilja föll hon dubbelvikt till marken. Hon tvingade tillbaka ett skrik som kunde ha avslöjat henne.

Det rev, slet, drog. Utåt, utåt, utåt, som om huden var för trång för att rymma blod, ben, senor, muskler. Outhärdlig smärta!

Neeeeeeej! Blodsmak i munnen, kväljande odörer av brinnande hår, stinkande död. Så varm, så yr. Pulsen ökade, hjärtat pumpade, lungorna krampade. Nåt ryckte i henne, inifrån, hårt och intensivt, som om osynliga händer försökte slita itu henne. Som om hennes kropp tillhörde en annan varelse. Vid gudarna!

På nåt sätt kom hon på fötter, raglade vidare in i dunklet, gick in i väggarna, igen, igen, igen. Vad händer? Var är jag? Vilse.

En tunnel, svart som nåden, snurrade omkring henne. Huvudet värkte, bröstkorgen hävde, magen skakade.

I slutet av tunneln öppnade sig en växande ljuscirkel. Den växte, växte, växte … avtog, minskade, mörknade, försvann.

”Aaaaloooo!” sade en förvrängd mansröst, som klarnade. ”Hallå! Upp med dig. Här kan du inte … Åh, du skämtar? En gråsyster. Seså, upp nu.”

Upp? Åh. Tennara låg på marken under en överbyggd, dunkel passage som ledde till en innergård i dagsljus. Hon kunde inte se mannens ansikte tydligt i motljuset. Och mitt eget är dolt i huvans skugga.

Hans starka händer drog henne på fötter. Hon dråsade in i väggen, genomsvettig, utmattad. Där, lutad mot tegelsten och murbruk, blev hon stående på svaga ben. Det luktade svavel. Allt osade svavel.

Den hjälpsamme mannen, med ett pannband om huvudet och en gräddvit tunika om kroppen, skrattade. ”Glade vraket, eller hur? Vänta här, jag kommer strax.” Han gick ut på innergården, mot en brunn.

Efter en kort stund återvände han med en skopa vatten och en genomblöt trasa. ”Drick, så känns det bättre. Är det första gången?”

”Första gången?” kraxade hon och tog emot skopan med ena handen och trasan med den andra. Hon drack upp allt. Det svalkade – men smakade svavel. Eller så som hon inbillade sig att svavelspetsat vatten smakade.

Han flinade. ”Första fyllan, menar jag.”

Det kändes som om hon hade gått en drabbning med Mael i Malströmmens brunn, men, tja, varför ge honom sanningen? Hon nickade tafatt, räckte tillbaka den tomma behållaren och torkade sig i ansiktet med den iskalla blöta tygbiten. Kylan väckte hennes hjärna till liv.

Hennes själaväktare hade återbesatt hennes kropp. Hans Magnificens Tanaure och hövdingarna hade fallerat. Ja. Det verkade vettigt. Inte undra på. Vad hade ljusalfer egentligen för erfarenheter av själaväktare? De medgav ju själva att saknade en. Kropp och själ – eller existens – hade de. Men ingen själaväktare.

Och nu har jag en, befläckad, oren. Hur är det möjligt? Tankarna rusade. Varför kunde jag ta emot den nu, men inte som nyfödd? Hon kände sig … intakt. Hel. Varför är jag i ett stycke? Varför är …? Hon ruskade på huvudet så att frågorna, tvivlen, skingrades för några hjärtslag.

Det enda hon visste just nu var att hon var nödgad att hålla tyst om det här, bära bördan ensam. Hennes största hemlighet. Hon ville hålla Jeunaran på gott humör, för hon visste hur mycket människans rike skrämde ljusalfiskan. Och Célenne? Ärkehäxan hade lagt ner tid och möda för att skydda henne, för att hjälpa henne. Jag kan inte berätta. Inte än. Inte förrän jag är säker. Förrän jag vet som händer med mig.

”Tack”, sade hon till mannen, som verkade vagt bekant. Det där pannbandet … Eller så påminde han bara om Vederon Dhragos, Tallabys jägare; han bar pannband när han jagade. ”Tack för att du hjälpte mig.”

”Ingen orsak, gråsys…” Han avbröt sig när han hörde steg nalkas. ”Ah. Du måste gå nu. Ta hand om dig.” Mannen tog henne under armen, i ett vänligt men bestämt grepp, och motade henne mot tvärgatan till.

Ännu i skydd av den välvda passagens dunkel, mötte hon en man som fick håren på huden att stå rakt ut. Hon hade känt igen den vargen var som helst. Sir Renlon Rhyger. Han höll en rökt mört i handen.

Hon kippade efter andan inifrån huvans mörker när deras blickar möttes. Han såg arg ut.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s