And there’ll be dragons …

I min episka fantasyserie En saga om sorg förekommer drakar. Varför?

Tja, för att jag tilltalas av dem. För att de är stora, oberäkneliga och utgör hinder eller utmaningar för berättelsens karaktärer – på ett eller annat sätt.

Det finns ett gäng drakar i de fantasyböcker jag har läst genom åren. Faktum är att en hel drös av de författare vars verk jag har läst på ett eller annat sätt ”bakar in” drakar i sina berättelser.

Den mest givna draken just nu är förstås Smaug, stor stjärna i filmen Hobbit del 2: Smaugs ödemark. Han är annorlunda i boken (är de inte alltid det, drakarna?), där hans framtoning är något annorlunda.

Robin Hobb har drakar i sina berättelser, bland annat dyker Tintaglia upp i trilogin Handelsmännen och de magiska skeppen.

Erik Granströms Blatifagus i Femte konfluxen-serien känns som en reumatisk variant av Smaug, även om den har sin egen personlighet, där den ligger i sin kvicksilvergruva på ön Marjura.

Även Steven Erikson har med drakar i sin enorma Malazan-serie. De har sin egen hemvist, i en så kallad warren kallad Starvald Demelain (som ungefär är ett annat plan eller en annan dimension). En sådan som Anomander Rake, herren av Moon’s Spawn, kan skifta hamn och anta formen av en enorm svart drake.

Nej, jag har inte glömt bort George R. R. Martins drakar i hans A Song of Ice and Fire-universum. Daenerys Targaryens drakar, inte minst. Drogon, Rhaegal, Viserion. Myspysiga gosedjur – not!

Mina egna drakar då?

Jo, såvitt man vet finns det fem hondrakar:

  • Mawrgion, med gula ögon
  • Ze-Thegiyn, gröna ögon
  • Harekthegrien, röda ögon
  • Pher-Bagriun, vita ögon
  • Tinar’Gian, blå ögon

Dessa kan, sägs det, återfödas. Det vill säga, dör de så återföds de dräktiga och kan, om så är möjligt, kravla igenom öppningen till en undervärldsport och ta sig upp till världens yta. Där äter de sig mätta på vadhelst för varelser (gärna människor) de kan finna och föder sina yngel.

Genom historien har det varit fyra drakkrig (722-791, 977-1019, 1228-1295, 1475-1601; Arwerlon av den semariska ätten Rhyger, sedermera kejsar Arwer I, enar de fem nordelatariska rikena samt stadsfederationen Merbatien och ser till att besegra drakarna i fjärde drakkriget*), alla med stora mänskliga förluster betalade till ett mycket högt pris. Hittills har, vad man vet, såväl hondrakar och deras avkommor dräpts eller förhindrats att ta sig ut från grottorna på andra sidan undervärldsporten – med ett undantag: Mawrgion.
Hon har legat och bidat sin tid på Döda stadens yta, där hon överlevt på troll och mörkalfer.

Vi får väl avvakta och se vad för slags betydelse drakarna kommer att få i En saga om sorg …

*) Mawrgion, en av de fem hondrakarna, hamnade tack vare De välsignade, tjugoen häxor som sedermera fick lov av kejsar Arwer att grunda Pärlemororden på Valx, innanför den magiska kupolen som ligger som ett lock över Döda staden.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s