Håkan Hellström & Ullevi

Har inte riktigt hämtat mig från den magiska hellströmska urladdningen på Ullevi i går kväll.
Ja, jag var där, liksom 69 348 andra av Håkan Hellströms vänner. Plus några till (bandet på scenen, gästartisterna, teknikerna och roddarna, vakterna och poliserna, sjukvårdspersonal, försäljarna, journalisterna, pressfotograferna samt fotograferna som tog bilder till den kommande boken ”Håkan på Ullevi” (släpps i augusti, lagom till Way Out West, om jag förstod saken rätt)).
Så. 29 låtar (var det väl?) som jag, med sittplats, stod upp till. Minus ett par minuter, erkänner jag. Fick ont i ena knäet, och gammel man behödde setta.

Känns ännu lite omtumlande, faktiskt. Alltså hela konsertupplevelsen, menar jag.

Det här var min första Håkan-konsert och biljetten kostade mig inte ett rött öre. Fick presentkort att köpa konsertbiljetten för i födelsedagspresent när det begav sig, helt perfekt med andra ord.

Utan tvekan min största konsertupplevelse och, förstås, min största Ulleviupplevelse. Den föregående, den förbisprungna, krossade före detta toppupplevelsen på Ullevi var U2:s konsert den 2 augusti 1997, det vill säga när de irländska rockikonerna gästade Sverige med Pop Mart-turnén. En av höjdpunkterna då var publikens massiva allsång av ”One” tillsammans med Bono och gänget.

Höjdpunkterna i gårdagens konsert var flera, inklusive Freddie Wadlings gästinhopp. Konserten, som inleddes cirka 20.30 och avslutades runt 23.50, innehöll pärlor som: ”Nu kan du få mig så lätt”, ”Man måste dö några gånger för att kunna leva”, ”Dom där jag kommer från” (med gästinhopp av Kapten Röd), ”När lyktorna tänds”, ”Shelley” och megahittar som ”Kom igen, Lena”. Ändå når konserten nya höjder när Veronica Maggio tar plats på scenen vid Håkans sida. De sjunger först ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger” tillsammans, därefter ”Hela huset”, den föregående en helt fantastisk ballad som de levererar med grym känsla.
Konsertens avslutning är det inget fel på heller: ”En midsommarnattsdröm”, med gästinhopparna Tomas von Brömssen på klarinett och Adam Lundgren (från filmen ”Känn ingen sorg”), avlöses av ”Ramlar”, ”Det är så jag säger det” och extranumren ”Valborg”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” (hade arenan haft tak skulle det ha lyft), ”Det kommer aldrig va över för mig” och ”Du är snart där”.
Efter ett maffigt avslutningsfyrverkeri över stadion plockade Håkan fram gitarren och avslutade med ett extra extranummer, en avskalad version av den i sig avskalade ”Bara dårar rusar in”. Mycket vackert.

Jag gissar att ni har gissat att jag är nöjd över (den i och för sig självvalda) födelsedagspresenten.
Tack så hemskt mycket.
Och tack Håkan.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s