Utbrändheten vs Skrivandet

När döden skiljer oss åt. Nja.

Där nöden skiljer oss åt. Tja.

Eller, är glöden det jag vill åt? Ja!

Så är det. Ju.

Mitt liv i väggen är som det är och går som det går.

Skrivandet av ”Röda dagars hämnd” har legat i ett slags zombifierad träda, liksom det här med att läsa andras alster. Lika träligt som trist. Än tristare och träligare är det att det inte blir någon ny bok i år. Siktet är däremot inställt mot 2016 och skam den som ger sig.

Jag saknar förstås skrivandet lite extra mycket, det gör jag. Den där intensiteten jag känner, den rätta glöden, när jag är inne i zonen. När allt flyter på och sju timmar plötsligt bara har gått och jag har skrivit fem, tio, femton sidor. När tröttheten blir äkta och utan dåliga samvetskval över allt det där som inte blev gjort under dagen.

Det som inte blir gjort nu heller, när jag har så gott om tid men så lite energi.

Men ju fler dagar och veckor som förflyter i detta mosiga, okoncentrerade, värkande ingenhensland av utmattning, mjölksyra och närmast akut sömnbrist, desto längre tid inser jag att det lär ta. Något andra givetvis har insett för länge sedan.

Tro nu inte att det är nattsvart här, hos mig, inte ett dugg. Jag ska komma tillbaka i gammalt gott slag – eller, hellre, i en ny, uppdaterad version. Stefan 2.0, klokare, bättre på att sätta gränser och inte tacka ja till alltför mycket, trevligare och, ja, kort sagt en skönare person.

Ja, ni fattar kalopsen, eller hur? (Till och med Robert Broberg, må han vila i ekvilibristisk frid, skulle ha kunnat uppskatta detta. Tror jag.)

Till dess får jag gå min egen väg, för det här blir min resa, min lilla kamp. En kamp jag vet att andra har fått föra för egen del i går och i dag, en kamp allt fler lär tvingas föra i framtiden. Många som har suttit i en likadan båt som jag, och i grunden vet vad det hela innebär, kommer med uppmuntrande ord och stöttning, liksom släkt, vänner och bekanta. Det betyder oerhört mycket, ska ni veta, inte minst de dagar när det bär emot som mest och orken tar slut som fortast.

För er som stött på grund som jag, håll ut! Det finns många sätt att ta sig av grundet, men de två viktigaste råden (som jag själv har jättesvårt att leva efter) måste ändå bli:

  1. Våga be om hjälp, det gör inte ont, tvärtom, och det är inte fult, förnedrande, mesigt eller farligt. Det är bara vad det är. Jag menar, den som bryter benet vågar både skrika i plågor, ta emot all möjlig hjälp och, rentav, fråga efter smärtstillande.
  2. Acceptera dig själv (det kanske svåraste rådet av dem alla, i hela den existentiella världshistorien, inte sant?!). Ingen är sådär perfekt som Facebooks overkliga sociala verklighet låter påskina, ingen. Det är okej att ha sämre perioder i livet, tyngre, jobbigare. Det är också, när den dagen kommer, okej att våga må bra.

* * *

Vad gäller just (det stillastående) skrivandet av ”Röda dagars hämnd”, så antecknar jag en del saker jag tror mig vilja ha med i denna tredje del av En saga om sorg.
I vilket fall som helst adderas det till själva världsbygget som sådant, det vill säga det hamnar i diverse dokument i det expanderande mappsystem jag har byggt upp enkom för den här bokserien samt tänkta noveller i samma värld, Angoria.

Utan att för den skull vara färdig på något sätt, eller ens veta vad eller hur mycket som de facto hamnar i boken, pysslar och funderar jag en hel del kring profetior för närvarande. Särskilt en profetia är föremål för min uppmärksamhet. Vilken får ni möjligen läsa i boken, när den väl kommer, hehe.

Parallellt med den antecknar jag lite om hur skapelsen av världen har gått till ur den dariska religionens perspektiv. Alltså den dominerande troslära som utövas i länder som Semarien, Kamakien, Varatin och Udakien. Det lilla jag har skrivit om den är något som definitivt kan utvecklas, anser jag. Just nu ter det sig tämligen naturligt att hemfalla åt existentiella tankebanor, förvisso klädd i religiös fantasyskrud, även för en ateist som jag.
Jag är lite inne på begrepp som ”Endeahs tomhet”, ”Urgens gnista”, ”jättar och dvärgar” och gärna även ”Anartas brinnande flagor” och ”Melliads slocknande kol”. Men, märk väl, så länge det inte är färdigskrivet är det inte heller lagbunden kanon. Sen måste jag få in hur Darefus – den som spred darismen i norra Elatara – tänkt sig när det gäller Yanaaka, Urmodern, respektive Ethoolet, Urfadern. Vilken blir deras plats i det stora hela? Att de skapade lekplatsen – sedermera känd som Angoria – åt sina barn är redan känt och nämnt i böckerna, men vad säger skapelseberättelsen om hur de själva uppstod? Eller fanns de bara, sådär som gudar gör?

Tja, jag har ett gäng funderingar och anteckningar att bygga vidare på. Så det ska nog gre sig (som vi säger på västkusten; d.v.s. det ska nog ordna sig).

* * *

Nej, nu orkar jag inte skriva mer för den här gången. Dessutom vill katten Maja ha mat, just sayin’.

Så till nästa tillfälle vi hörs, var rädda om er och må väl. Det är ni värda allesamman, kom ihåg det.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

10 thoughts on “Utbrändheten vs Skrivandet”

  1. Tråkigt att höra att livet satt käppar i hjulet för ditt skrivande. Hoppas att inspirationen och arbetslusten snart kommer tillbaka och att vi får se Röda Dagars Hämnd under 2016. 🙂

    1. Hej!
      Ja, inspirationen, idéerna och lusten finns där allt, bara inte orken.
      Precis, vi siktar på 2016.
      Vad jag har förstått verkar det finnas lite efterfrågan på tredje delen, vilket är trevligt.
      Jag ska försöka hålla dig och alla andra uppdaterade, inte minst här på Verkligen Stefan.

  2. Om man ska försöka se något positivt i sammanhanget så är min erfarenhet att även negativa upplevelser på sikt berikar skrivandet när det väl tar fart igen.
    Vandra vägen tills en ny dag ljusnar igen!
    Jag hoppas att din röda gryning är nära.

    1. Bra tänkt, Erik. Jag har nuddat den tankebanan. Det känns som ett bra sätt att utnyttja vadhelst för erfarenheter jag (man, vi, hen) samlar på sig under livet.
      Ser förresten på din blogg att du redigerar och redigerar. Jag hoppas att du känner att Vanderland blir som du vill ha den, d.v.s. bättre för varje dag du arbetar på manuset.
      En klart smart idé att låta någon (Ludenbrand) i själva berättelsen redogöra för det som händer i Trakorien.
      Ja, jag vandrar på och ser inte alltför dystert på vare sig vägen eller dagen (möjligen ljuset när jag har migrän), tackar för stödet.
      Med lite tur kan jag komma igång med skrivandet igen inom kort. Jag tänker inte stressa fram något, såklart, men jag kan ändå känna viss tillförsikt. Plus att det har blivit en hel del anteckningar i kollegieblock på sistone. Ska bara pussla ihop det till en helhet och ett sammanhang som passar i rätt kapitel, bara.

      Nå, fortsätt arbeta på Vanderland och ha det så gott så länge.

  3. Fint skrivet om utbrändhet och många kloka tankar. Det verkar som om du tar hand om dig och ändå har någon sorts koll på läget, vilket är ett stort steg. Jag hoppas att du sakta men säker känner att orken återvänder. Jag vill instämma i mäster Granströms tankar och tillägga att det gäller inte bara skrivande – från det jobbiga kommer man oftast ur starkare. Men vägen kan naturligtvis vara slingrig och jobbig. Dag ska gry på nytt!

    1. Ah! Klokskaper från en trevlig kollega (om jag får drista mig till att skriva det?).
      ”Dag ska gry på nytt!” Mycket vackert formulerat. Inte minst när det kommer från Skymningssång.
      Ja, precis, när denna den nya dagen har tagit sig från framtiden till nuet hoppas jag att mina erfarenheter från det som då blir förpassat till i går kan berika mitt skrivande och mitt liv i stort.
      Sådana tankar ger mig faktiskt tröst, tillsammans med de uppmuntrande orden jag får från nära, kära, arbetskollegor och medförfattare.
      Tack. I sig ett futtigt ord, bara fyra bokstäver långt, men med en fantastisk tyngd när det uttalas av ärlighet. Som nu.

    2. Aurë entuluva – ”dag ska gry på nytt” var Húrins stridsrop i en nästan hopplös strid mot Morgoths kreatur under solens första ålder. Och som vi vet grydde dagen på nytt över Midgård.
      Så får jag drifta mig att kalla författaren till de här raderna en kollega till oss alla, som det utan tvekan hade varit trevligt att få träffa? 🙂

    3. Ursäkta min sena replik. Har haft en lite sämre period (men fram till för halvannan vecka sedan var det trots allt en bättre).
      Jag har läst ”Húrins barn”, men är skam till sägandes ganska kass på tolkienska uttryck, är jag rädd. Fast det lät ju ganska vackert, aurë entuluva. Och du har ju helt rätt, dagen grydde över Midgård och då ska den ju kunna gry över mig med.
      Och jag får drista mig att återgälda vänligheten att de vore schyst att ses nån gång och snacka lite fantastik, världsbyggande, rollspel, böcker eller vad vi nu känner för. Jag har allt tänkt tanken att det vore trevligt att ses mer än en gång.
      Det var för övrigt länge sedan jag var i Göteborg och SF-bokhandeln och det vore kul att bara flumma runt därinne en stund (kalla det terapi :)).
      Jag kan inte spika nåt datum, eller så, men den dagen jag känner att jag mår aningens bättre än nu, så hör jag av mig.
      Till dess får du ha det riktigt gött.
      Bästa hälsningar,
      Stefan H.

    4. Nu är det jag som inte svarat på länge, har varit lite mer virrig än vanligt på nätet. Men visst hade det varit kul att ses! Ingen stress för att spika datum, låt oss bara se till att det inte glider ur händerna. Höres inom kort!

    5. Japp, det låter utmärkt.
      Inte att det har varit virrigare än vanligt, utan det där andra, ingen stress och att vi ska försöka ses och tjöta lite.
      Låter förträffligt.
      Jag kommer att jobba två timmar per dag på mitt lönejobb även i januari månad, så det kanske skulle kunna passa någon gång inom några veckor. Annars brukar jag försöka fara ner till SF-Bokhandeln när det är bokrea, så vi får gott om chanser.
      God fortsättning, förresten.
      Vänliga hälsningar,
      Stefan H.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s