Sköna slantar till Radiohjälpen

Schysta Uddevallabor (och andra?) har i dag öppnat sina plånböcker.

Mer om det senare.

I dag var det officiellt 30-årsfirande i Uddevalla stadsbibliotek, för så länge har detta bibliotek funnits i lokalerna på Södergatan. Katarina Hansson, kultur- och fritidschef i Uddevalla kommun, invigningstalade tillsammans med kultur- och fritidsnämndens ordförande, Annelie Högberg.

Firandet innebar att personalen ordnade med kaffe eller dricka och kaka till besökarna – men de arrangerade också en mycket välbesökt Bok- och kulturmässa.

Ett gäng lokala författare, skribenter, bloggare, föreläsare och andra profiler blev inbjudna att delta. En av dem var lilla jag. Se bara vilka som var inbjudna: Peter Angvarson, Jan Aronson, Lennart Carlsson, Inger Dejke, Ibrahim Daoud, Ulf G Eriksson, Viveka Forsberg Overland, Stefan Hagel, Rune Hasslöf, Hedvig Christina Hell Carlsson, Eva-Lotta Hultén, Caroline Hurtig, Christer Johansson, Vambola Kallaste, Ulrika Jannert Kallenberg, Dennis Karlsson, Lasse Mattila, Leif Molander, Ingelis Nordqvist, Christian Persson, Bengt Arne Runnerström, Sten Torgerson samt Ingemar Åhlund.

Som litterära godiskarameller för besökarna, hade personalen bokat tre etablerade författare, som föreläste. Jag kunde inte gå och lyssna på någon av dem, men jag såg att det var fullt till sista stolen på föreläsningarna. Uddevallabon och heltidsförfattaren Maria Gustavsdotter talade om att skriva historiska romaner ur ett kvinnligt perspektiv – jag har lyssnat på henne en gång för några år sedan, och hon är intressant att lyssna på. Ljungskilebon, biologen, debattören, författaren och folkbildaren i miljöfrågor, Stefan Edman, föreläste och kåserade om hur Uddevallabygdens landskap och miljö har skiftat genom åren, från Carl von Linnés besök här år 1746, till i dag. Ellen Mattson, författaren och kritikern som bor utanför Ljungskile, föreläste i sin tur om skrivandets lycka.

Eftersom jag inte visste hur mycket jag skulle komma att orka – det gäller ju att vara trevlig, alert, kvick, gärna rolig och glad – pirrade det litegrann i magtrakten, måste jag erkänna. Men, intalade jag mig, jag går dit och är så gott jag kan. Ja, ÄR så gott jag kan, det är ju i varandet jag har brustit de senaste åren. Görandet har det inte varit något fel på, snarare har jag gjort lite för mycket på lite för många håll och kanter för att kropp och knopp ska ha mått bra.

Eventuella farhågor försvann emellertid kvickt. Folk strömmade in i ett jämnt flöde under tiden jag var på plats (jag orkade inte vara kvar hela tiden, jag smet en stund tidigare).

Personalen hade på en förtjänstfullt sätt ordnat med bord och stolar åt författare som sålde sina alster. Jag hamnade innanför entrén, bredvid trevliga representanter från Uddevalla varvs- och industrihistoriska förening (som jag dessutom har intervjuat för Uddevalla 7 dagar), på en perfekt plats där alla kunde se mig – och, framför allt, mina böcker.

Gunnar Klasson, känd profil som driver Uddevallabloggen, tog tydligen lite bilder, huvaligen. Några av dem har han lagt ut på nämnda blogg, varav en på mig, huvaligen igen!

”Hördu! Plånböckerna då? Har du glömt dem?” frågar vän av ordning och reda bland bokstäver och redogörelser.

”Nej, inte alls”, konstaterar jag torrt. ”Tålamod, vän. Tålamod.”

Mitt erbjudande till potentiella köpare av mina böcker, ”Fred så gyllene” (2012) och ”Flammor av vrede” (2013), var att de fick betala vad de ville mot att jag fick skänka pengarna oavkortat till Radiohjälpen. Alla som tittade förbi och bläddrade i böckerna, tyckte att den dealen var mycket generös från min sida – men generositeten stod ju besökarna för! Det var ju dem, ni, som skänkte pengar. Tack!

Väl hemma summerade jag kronor och ören (nej, inga ören): 720 kronor. Fantastiskt, tycker jag. Tolv böcker fann sex lässugna ägare – japp, i dealen ingick båda delarna på en gång. Jag tyckte att det var schystast så.

Nu får jag bara hoppas att de 720 kronorna kommer väl till pass hos Radiohjälpen.

* * *

Tillägg: Så här några timmar senare har ”baksmällan” börjat infinna sig, den som brukar bli värst dagen/dagarna efter, den som jag, i brist på bättre liknelser, liknar vid en hjärnskakning, för så känns det. Jag visste att alla intryck, trevliga samtal och summan av hela kardemumman (ej att förväxla med Kar de Mumma) skulle resultera i huvudvärk, ljus- och ljudöverkänslighet, svårigheter att hålla tanke och koncentration uppe, mjölksyra som inte vill försvinna ur musklerna samt ge en rejäl utmattning på köpet. Men jag ville ändå ge det en chans. Jag måste pröva, pröva, pröva, för en dag så kommer jag förhoppningsvis märka att jag orkar lite mer, har lite mindre ont, mår lite bättre.

Tur då att jag klarade en del av tiden i bibblan (gick hem tidigare, som sagt, men jag hoppas att jag gav sken av att orka på slutet, för då var jag bra trött), för hur det än blir/blev efteråt, så var det nog värt det. Folk är så trevliga, när allt kommer omkring, inte minst läsare.

Nej, nu ska jag försöka titta lite på Tarantinos senaste, ”The Hateful Eight” (USA, 2015), med låg ljudvolym.

Sköt om er allesamman och tack än en gång!

Advertisements

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s