Så in i vassen

Ute på Andsjön svettades Adele och Ramona. De övade paddlingsteknik på barkflotten, ensamma. Konkurrenterna höll till annorstädes.

”Vad är det där?” Adele pekade mot vassen. Fastkilad i strånas höga palissad låg ett föremål.

”En större båt eller ett mindre skepp. Utan mast”, sade Ramona. ”En klar konkurrent. Om Parsifal ligger bakom det här, måste vi agera. Tävlingen är i gryningen om två dagar.”

Flottävlingar förekom i olika former, alltid med avriggade bark- eller kvistflottar, aldrig med båtar eller skepp, därav namnet. Den kommande sjökampen var den förnämsta, seger i den bringade prestige. Senast förlorade Adele och Ramona med en halv flottlängd mot Parsifal och Donal, så nu hade de halverat flottens längd.

Adele puffade upp kinderna, grunnade, blåste ut. ”Först ska vi leta efter skatter ombord, sedan måste vi sänka det.” Ett listigt leende spelade på läpparna.

Det smittade av sig, Ramona kände flinet före flabbet. ”Tänk om lasten består av mjöd? Mmm.”

Ivriga tog de sig närmare.

När Ramonas paddel slog i flytetyget hade Adele slutat paddla. Droppar föll från bladet medan vännen beundrade konstruktionen.

Ramona begrep varför. Fyndet var ett imponerande skepp, runt som en jättes korg, med ett skrov av näver och flätad klotsäv.

”Ingen Parsifal i världen kan bygga det där”, sade Adele. ”Så stort.”

”Nån annan har byggt det”, sade Ramona. ”Människor?”

”Vem vet? Låt oss sänka det oavsett. Om nån hittar det, och har det i tävlingen, förlorar vi.”

De manövrerade flotten utmed skeppets babordssida, in i skuggan.

”Ska vi levitera ombord?”

”Vi och vi.” Adele grimaserade. ”Levitera och flyg bäst du vill, din skrytans fe. Jag siktar in mig på tågvirket.” Hon nickade mot ett tjockt rep, vars toviga ände dinglade inom räckhåll. ”Bara det sitter fastsurrat däruppe. Åh, se, det smiter in under segelduken som sticker ut över kanten.”

Segel? Då kanske masten låg knäckt på däck.

Ramona hummade och rättade till kjorteln. Hon lät vingarna slå bort vattenstänk och flög upp.

En stund senare hävde sig en stönande Adele över relingen.

På den väntade Ramona, spänd. ”Sch, din vinglösa vitalf. Och släpp svansen.”

Vännen flinade, hon fattade inte. ”Åh, du din blötfjärtande barkfe.”

”Sch, sade jag.” Ramona släpade bort Adele från svansen. ”Det ligger ett monster under filten.”

Adeles ögonvitor växte av insikten. ”Seglet är inget segel, repet är inget rep. Vad ska vi göra?”

Under filten rörde sig en kropp, som vred sig och drog tyget åt sidan. Rörelsen blottade en naken trollunge, mer än dubbelt så lång som en vitalf och över tio gånger så fet som en barkfe.

Ungen gnydde till, slog upp ögonen. I nästa andetag brast den ut i brölande gråt.

Det purrade Ramonas hjärna. Hon ryckte loss en näverpåse från vännens linnebälte, fumlade, pressade ner fingrar genom öppningen och drog upp en nypa vitglänsande stoft. Redo flög hon mot ungen, duckade under fäktande armar – och slängde månpulvret rakt i de tårdränkta ögonen.

I periferin bortom skepp och troll förnam Ramona hur vasstrån rasslade och vattenbrynsgyttja smackade.

När hon girade ut över sjön, gjorde vännen ett svanhopp. En blick bakåt förkunnade att ungen fått rätt dos sövande månpulver och segnade ihop.

Just som Adele bröt ytan, och Ramona flög in mellan kaveldunsstrån en bit ut i Andsjön, vek två gigantiska nävar undan vassen bortanför skeppet. Bakom händerna, ett än större huvud.

Trollmor, som skopade upp den sövda ungen för att ge den tröst.

Ah, en flyktchans. Ramona flög ner till vattenytan, där hon utom synhåll landade på flotten. Så tyst hon kunde drog hon upp en dyblöt Adele på den.

Försiktigt paddlade de iväg. På varje paddeltag följde en blick bakåt. Trollmor satt med ryggen mot sjön, vaggande ungen i famnen.

Först när de drog upp flotten på en strand långt därifrån, i skydd av mörkret, vågade de andas ut.

På väg hem mot mjöd och värme sade Ramona: ”Vet du varför vi har övat på sjön ensamma?”

Adele skakade på huvudet.

”Jo, jag kom just på att tävlingen avgörs på Handsjön, och att vi skulle undvika Andsjön.”

——————————————————-

”Så in i vassen” är en liten novell förlagd till en skog i Elatara,

kontinenten som också är huvudskådeplatsen

för berättelsen i sviten En saga om sorg.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s