Huvudjägarnas strejk

Det här är en gammal novell, publicerad i antologin Lågor i september 2011. Antologin var en del av ett större bokprojekt i Fyrbodals 14 kommuner, där varje kommun erbjöd kommuninvånarna att lämna in egenskrivet material i valfri genre. Bokprojektet hette LÅGOR och över 600 bidrag lämnades in, så de projektansvariga hade en grannlaga uppgift att sålla bland materialet.
Jag fick alltså med mitt blygsamma bidrag, vilket var oerhört glädjande. Förhoppningsvis kan denna novell glädja även er. Håll tillgodo, för här följer ”Huvudjägarnas strejk” i sin helhet.

Huvudjägarnas strejk

Ennemos Granter drog ett djupt andetag, höll andan och ökade på steglängd och hastighet. Bron på vilken han hastade fram med sammanbitna tänder sträckte sig över Emissionskanalen, vars så kallade vatten smackande och bubblande pressade sig framåt likt brun honung i all sin illaluktande stillhet. Det flöt där, mellan Cryptosporidiumgatan och den populära Kloakesplanaden.

Tvåhundra steg, så långt visste han att han måste gå för att ta sig över bron, gå förbi Dynggränd och avlägsna sig från sörjan som rann ut i Brunsåsviken och beblandade sig med lågvattenleran, där vattenloppor och långbenta vadare väntade på stadsbornas kollektiva … utrensning.

Rätt skönt att veta att hans kära maka, den underbara, förstående Marimiliam, arbetade annorstädes, utanför distriktet där de bodde och uppfostrade sin lika underbara, men ofta snoriga, gapiga och allmänt störiga skock med ungar.

Ennemos huvud bultade och bröstkorgen krampade av brist på rent, friskt syre, när han svängde in på Tvättskalletorgets soldränkta ytor. ”Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaah.” Häftiga, flämtande andetag. En och annan av Flatulensias förnämare invånare, det vill säga den alltid rena överklassen, spenderade dyrbara ögonblick av sin fritid åt att stirra åt hans generella håll i en uppvisning av nedlåtande överlägsenhet. På sin väg förbi dem besvarade han deras alltmer sidblickande betraktelser med ett muntert: ”Ni mår som ni doftar.” En vanlig artighetsfras bland de lägre samhällslagren, men överklassens representanter viftade undan orden med lavendelindränkta solfjädrar och hastade vidare.

Även fint folks fisar stinker, tänkte Ennemos och korsade det till formen cirkelrunda kullerstenstorget. Han gick in i en butik, i vars vidöppna dörr det hängde ett snöre som löpte genom en spik böjd till ett illa slutet U, vidare till en liten ringklocka av mässing. Med ett leende på läpparna insåg han att han var tvungen att rycka i snöret, så att kläppen kunde slå och plinga mot metallen.

En man dök upp bakom disken, som om han suttit hukad bakom den och väntat på en kund. Eller hade han legat på golvet och sovit? Han såg lätt yrvaken ut. Det mörka håret låg tillrufsat platt på högersidan, men vilade med medveten, pomadaslickad perfektion på den vänstra. ”Åh, hej där, mäster”, sade den gänglige mannen med en kvinnas röst, ögon och läppglansleende. ”Det var inte igår.”

”Det var precis vad det var. Jag kom förbi igår, köpte lampolja och vekar”, sade Ennemos.

Mäster. Nej, inte han inte. Inte på långa vägar. Bara en skräddarlärling. Fel. En arbetslös skräddarlärling, en dittills oprövad fas i hans liv. Den skräddarmästare han tjänstgjort hos den senaste tiden uppskattade inte hans många sena ankomster till arbetet. Han hade för övrigt tjänat sitt uppehälle som lärling de senaste sju åren, och alla skrattade åt honom för det. Men gesällprovet ställde till det för honom, i första hand den teoretiska delen, med sin diaboliska koncentration av matematisk- och filosofiskorienterade frågor om drömmönster kontra verklig kroppshydda, och med sin uppsjö av ”redogör för skallens optimala vinkel mot det-eller-det-tyget eller den-eller-den-tygtjockleken”. För hans del handlade skräddaryrket mer om hantverkskänsla än om teori, och han tyckte ärligt talat – eller tänkt, då han aldrig skulle vädra en sådan åsikt högt – att provets utformning innehöll många svagheter och rena tankevurpor.

Han suckade. Tre prov hade han fått chansen att genomföra, med lika många misslyckanden som bästa resultat. Med lite tur väntade det fjärde provet till hösten. Om han fann en ny skräddarmästare som ville ta sin an honom innan dess. Tre hade han haft hittills, och i hela Flatulensia arbetade så få som det dubbla antalet.

Att den feminine mannen, butiksföreståndarens senaste älskare och assistent, kallade honom för mäster, tja, hur svårt kunde det vara att tolka raljerandet i den oförtjänta titeln?

”Så. Kan jag ge dig en hjälpande hand?” frågade Feromos Hallams, assistenten, och strök sina händer på det vita förklädet han alltid bar utanpå sin mundering för dagen: en mörkgrön, sidenglänsande pösskjorta och en aprikosfärgad tyllkjol.

Rossell Pemperton, butiksföreståndaren, sprang ett viktigt ärende, tydligen, så det fanns ingen annan att vända sig till. Hm. Lika bra att gå rakt på sak, tänkte Ennemos. ”Jo, jag skulle vilja ha en skalle, tack.”

”En skalle?” utropade Feromos med ett brett, mustaschprytt leende, nej, ett retfullt flin. Han lade huvudet på sned. ”En till? Hur är det med minnet, mäster Ennemos? Jag vet att du köpte två för bara”, han räknade på alla sina fingrar, ”elva dagar sedan. Inte kan du väl ha förlagt dem redan?”

”Det har jag då rakt inte, Feromos”, sade Ennemos, som kämpade för att hålla ilskan tyglad. ”Men Marimiliam tappade den ena i floden när hon tvättade häromsistens. Den andra blev stulen i förrgår. Så, nu vet du det. Förresten, det är lika bra att jag köper två idag igen. Man vet aldrig vad som kan hända.”

Feromos fingrade på sin lösmusch på kinden och kliade sig mitt i snorbromsen. ”Du vet att jag gärna skulle göra allt för dig, Ennemos, allt”, han blinkade med ena ögat, ”men just det här kan jag inte hjälpa dig med. Du förstår, vi har slut på skallar. De tog slut på en kvart i förmiddags. Till och med barnskallarna, trots att de är så små.”

Det kunde bara innebära en sak. ”Så, de har gjort allvar av sina hot?” Han ville ha fel, men magkänslan brukade ha rätt.

”Så är det”, sade Feromos. ”Varenda medlem i Huvudjägarfacket togs ut i strejk imorse. Tydligen kräver man från fackets sida högre löner för alla utom de tio procent som tillhör den högsta lönenivån. Arbetsgivarna har inte reagerat på fackets stridsåtgärder än, men förståsigpåarna förväntar sig att de sätter in motåtgärder innan veckan är slut.”

”Men hur ska det då gå med renligheten? Tvätterskorna kan inte utföra sitt förvärv utan skallar.”

”Ingen vet. Det är fruktansvärt för oss alla. Illaluktande tider väntar, Ennemos, det säger jag dig, för jag tror inte att vi kan förvänta oss en snar lösning i konflikten. Det enda vi vet säkert är att hela samhället kommer att lamslås av en strejk av den här digniteten.”

”Du har rätt. Ingen brydde sig nämnvärt när Giljotinmakarfacket gick ut i strejk förra, nej, förrförra året. Oturligt nog för dem hade de redan tillverkat och levererat tillräckligt många fallbilor till stadens rättskipare, så den konflikten löstes snabbt och effektivt.”

”Ja, det vill jag lova”, sade Feromos och fnissade. ”De överlevande fackmedlemmarna gav upp alla krav på löneförhöjningar, och tvätterskorna fick skallar av prima kvalitet.”

”Nu får de inga alls”, muttrade Ennemos och kände sig smutsig. Han slog armarna om kroppen, och rös. Hur skulle han delge sin kära fru den här nyheten?

”Fast jag måste säga att jag har viss förståelse för huvudjägarnas situation. De jagar, halshugger och står i, långt hemifrån i fjärran land, under obekväma arbetstider och med ett ständigt dödshot hängande över sig. Och sedan när de kommit hem och krympt skallarna till lämpliga storlekar passande för tvätterskors händer, ja, då får de en lön så knapp att de har svårt att försörja sina familjer.” Assistenten suckade som en dålig skådespelare, slog ut med händerna i en uppgiven gest. ”Jag förstår dem, men vill inte gå smutsig. Hoppas, hoppas att den här konflikten är över innan vi ens märkt att den har börjat.”

”Det hoppas jag med.” Men Ennemos, antifatalist och hopplös i själ och hjärta, det visste han sedan ostadiga barnsben, trodde inte på hoppet. Inte på det i varje fall.

Han lämnade butiken besviken, utan den eller de skallar han gått dit för att köpa. På vägen hem tog han genvägen genom den livliga, smärtingtäckta basaren i Mekoniumpassagen, duckade under Vitlakansviadukten och vandrade ut på det Mindre Guanotorget. Kommersen där pågick som bäst, och en man som passerade förbi Ennemos strålade av lycka över att ha fått tag i en skalle.

”Min herre! Min herre!” ropade Ennemos.

Mannen stannade och vände sig om. ”Ja?”

”Var fick ni fatt i den skallen, om jag får fråga?”

Han pekade bort mot ett stånd. ”Där. Fast skallmånglaren hävdade att de är på väg att ta slut, så du får skynda dig dit om du ska ha en.”

En. Ennemos tänkte köpa dem alla. Han skyndade dit, bad om ursäkt till dem han råkade knuffa till på sin väg fram mot ståndet. Väl i dess omedelbara närhet upptäckte han att det stod blott en person före honom i kön. En kvinna, med en överfull smutstvättkorg vid sin sida. Förtvivlad försökte hon få ner priset till hälften av det månglaren ville sälja skallen för.

Öh, hm? Med tanke på att det var strejk och allt, så tyckte Ennemos att kön borde ha varit milslång.

Till slut fick kvinnan ner priset till två tredjedelar av månglarens, vilket hon nöjde sig med.

”Vad kan jag hjälpa dig med?” sade skallmånglaren. ”Ja, det är din tur, kund.” Han upprepade frågan, trots att Ennemos hört honom första gången.

”Vad menar du? Du säljer väl skallar, inget annat än skallar och i allt väsentligt enbart skallar?”

Han gjorde en svepande gest med handen över lådan med skallar och fyrade av ett guldtandsflin. ”Du kan inte ha mer rätt än så. Skallar sprungna från en gång mycket glada människor, utländska människor som dödats mycket lätt och humant, så att skallformen inte ska drabbas negativt och därigenom påverka tvättresultatet.” Han lyfte upp en av de krympta skallarna. Den var vacker, benvit och stor som ett äpple. ”Se. Den ligger fantastiskt bra i handen. Jag utgår ifrån att du noterar skallens jämna yta. Det är ingen risk att plagg som tvättas med den här skallen tar skada, det kan jag försäkra dig. Och, som du kan se här”, han visade upp en stämpel – den som visade att varan var av god kvalitet – som prydde skallens undersida likt brännmärket på ett kreatur, ”är detta äkta vara.”

”Får jag?”

”Men självklart.” Skallmånglaren räckte över skallen till Ennemos.

Det var något med tänderna som inte stämde. Ennemos försökte föreställa sig skallen i naturlig storlek och började klä den med kött och hud, ögon, näsa och läppar, hår och öron.

Jaha, just det. Ennemos begrep sig nu på den bakomliggande orsaken till köns ringa längd. Skallmånglaren, i allt väsentligt en lurendrejare som sålde vad han marknadsförde som krympta människokranier men vars utseende mer påminde om apskallar, försökte lura honom. Han fuktade sin tumme med saliv och strök med den över stämpeln. Den suddades ut omedelbart.

Skallmånglaren hade med ens fått en benvit färg – en sådan som rena lakan antog som nytvagade – i ansiktet. Orolig såg han sig omkring, troligen efter potentiella flyktvägar.

”Mannen är en bedragare”, skrek Ennemos. ”Han säljer apskallar! Falsk varudeklaration!”

Varje torg hade sin egen bödel; Flatulensia hade flest bödlar per capita i hela den merkantilistiskt orienterade världen. Just den här stupagreven, som man kallade dem för hundratals år sedan, hade suttit sysslolös på stupstocken uppe på ett podium i ena änden av torget. Med ett skutt hoppade han ner på marken. Snart stod han på plats, med yxan i handen. ”Och hur var det här då?”

Mannen som sålde apskallar lanserade som homo barbarus-skallar rafsade åt sig de mynt han hade lurat till sig av intet ont anande kunder, och stack iväg åt ett håll.

Med yxan vilande över axeln ställde sig bödeln bredbent – framför Ennemos. ”Men … Men han springer ju iväg. Stoppa honom. Grip honom!” försökte han, förvånad.

”Äsch! Låt honom löpa”, sade bödeln. ”Jag kan inget göra ändå. Mina händer är så att säga bakbundna.”

”Va? Han kommer undan.” Ennemos såg honom inte längre. Skallmånglaren hade försvunnit in i en gränd. ”Förbaskat. Han har redan kommit undan. Du kunde väl åtminstone ha försökt.” Han muttrade.

”Inte då. Vad skulle jag ha gjort? Halshuggit honom, kanske.”

”Det hade åtminstone hindrat honom från att lura fler hederliga, intet ont anande skallköpare, eller hur?”

”Säkert hade det gjort det. Men nu blir det inga fler halshuggningar från oss bödlar på ett tag, ska du veta. Sedan middagstid idag så sympatistrejkar alla som är medlemmar av Bödelfacket med våra underbetalda bröder i Huvudjägarfacket. Jag menar, vilka vore vi om vi högg av huvudet på folk hur som helst. Skallar från dem kan användas av tvätterskorna lika väl som huvudjägarnas mödosamt förvärvade skallar, inte sant?”

”Men, förstår du inte hur det här kommer att påverka folks vardag?”

”Jodå. Det har redan påverkat min mer än du kan ana. Jag lämnade in alla kläder jag äger, utom de här som jag fått av staden och är min officiella arbetsuniform, till tvätterskorna igår kväll. ’Vi ska tvätta dem så fort vi kan i gryningen’, sade de. ’Om det inte blir strejk då.’ Vilket det förstås blev. Min vanliga otur. Så nu får jag gå runt i min arbetsstass hela dagen lång.” Han nickade åt det håll lurendrejaren försvann. ”Dessutom vet jag var han bor. På Klädnypegatan, i källaren längst ifrån Ammoniakhuset, mittemot Saltsyrecisternen.”

Uppgiven och nedstämd lämnade Ennemos Granter bödeln och torget. Apskallen slängde han i backen, när ingen såg på. Vad skulle han säga till Marimiliam? Därhemma väntade en enorm tvätthög – den tenderar att bli det med fyra barn mellan ett och fem och ett halvt år – som stank av barnbajs och barnspyor. Dessutom behövde Marimiliam få tvättat sina arbetskläder. Då hennes yrke var tvätterskans, fann han det ironiskt. Ett slag. Sedan skakade han på huvudet. Tänk: En tvätterska utan skallar.

Tyvärr hade hennes konkurrenter tillgång till skallar, de flesta ännu inte utslitna. Det hade Marimiliam berättat när de en kväll inmundigade maten under stort oväsen från den yngsta av kolikungarna – deras klassificerande samlingsnamn på Padiscer och Gasceron, ett och två år gamla. ”Jag måste ha en skalle, Ennemos”, hade hon sagt, ”för annars förlorar jag min plats vid floden.”

Uppenbarligen hade hon inte tvättat tillräckligt mycket kläder den senaste månaden.

Oskrivna lagar, sedermera nedskrivna och utformade till obegripliga legala statuter och krångliga juridiska paragrafer av stadens styrande flegmatiker och dekaner, hade förvandlat staden Flatulensias flytande men tröga livsnerv, floden Flegmaflöde, till ett strikt indelat område för varje tvätterska. Ja, det vill säga varje tvätterska som visat sig värdig sin egen plats – med tillhörande bänk och portabla torkställ – genom att tvätta en viss mängd kläder per månad.

Genom årtusendena hade tvätterskeyrket blivit ett högstatusarbete med hygglig lön – för dem vid floden, vill säga. Alla andra tvätterskor fick försöka göra rent kläder i regnvatten eller värre (exempelvis Emissionskanalen) för att tjäna ihop till brödfödan. För en sådan tvätterska var det omöjligt att göra det, eftersom ingen ville låta tvätta sina egna eller sin herres hushålls kläder i vatten som kommit direkt från himlen. Guds piss kallade folk regnet. Och eventuellt vatten uppsamlat direkt från rännstenen innehöll vanligen uthällt piss från stadsbornas nattkärl, så det alternativet saknade hundraprocentig relevans och vikt.

De tolv dekanerna – vilka satt i kommissionen som genomförde alla utredningar och som kom med alla förslag – hade under årens lopp föreslagit små förändringar här, större där. De fyrtiotre flegmatikerna – de som faktiskt beslutade om saker och ting – hade klubbat igenom vissa av dekanernas förslag och förkastat andra. I sinom tid. Det tog lång tid för flegmatikerna att besluta om sakernas tillstånd, särskilt när det gällde tvätterskornas väl och ve.

För sjuhundra år sedan kom dekanerna fram till att Flatulensia behövde fylla på sin kassakista, så de föreslog att antalet stationer – den byråkratiska benämningen på tvätterskornas indelade områden vid floden – skulle fördubblas. Det innebar att dubbelt så många tvätterskor kunde tvätta kläder i Flegmaflödes heliga, renande vatten. Flegmatikerna som satt i stadshusets plenumsal etthundra år senare, klubbade igenom beslutet.

Såväl dekaner som flegmatiker berömde varandra med ryggdunkar, överdrivna bonusavtal och en skandalös fyllefest, vilken inkluderade minst en nakenchock och någonting som rörde alkemiskt metamfetamin. Nöjda, men bakfulla, konstaterade de att beslutet klubbats igenom med precis skyndsamhet, utan att för den skull falla inom ramen för vad de kallade överilat – det till skillnad från det allom omhuldade och över tid utdragna dividerandet och debatterandet om, hur, när, var och varför ett nytt badhus kunde vara till gagn för Flatulensias tämligen obefintliga attraktionskraft på pilgrimer och turister. Hur skulle det kunna locka folk, och deras konsumtionstörstande kapital, till Flatulensia, av alla viktigare instanser och organisationer utnämnd till den merkantilistiskt orienterade världens rektum?

Då storleken på stadens intäkter till stora delar var beroende av den stationshyra som respektive flodtvätterska betalade ökade mängden mynt i Flatulensias svällande kassakista med … en hel del. Med hur mycket vet ingen eftersom räknenissen, som räknade ut exakt hur stor förtjänsten från det i folkmun kallade ”genialiska beslutet” blev, så att säga fick annat för sig en olycksbenägen afton; han dog när bron Näsryggens fundament sprack och rasade ner i Emissionskanalen. Han och alla beräkningar krossades, mosades, drunknade. Ingen bemödade sig med att göra en liknande matematisk uppoffring, någonsin, för det var inte precis en man snöt ur näsan. Intäkterna tedde sig emellertid så pass stora att en ny bro stod klar på exakt samma plats bara trettionio år senare.

Marimiliam skulle bli tvungen att tvätta lika mycket kläder som från ett genomsnittligt överklasshushåll på så få som tre dagar för att säkra sin plats vid floden. Kläder från det egna hushållet fick inte räknas med i det komplicerade redovisningssystemet, som stadens strandridare följde och övervakade in i minsta detalj. Deras uppgift utmed Flegmaflöde var emellertid tudelad: dels synade de tvätterskornas blanketter, dels löste de mindre tvister mellan konkurrenter vid floden. Däremot fick var och en ta med sig det egna hemmets kläder till stationen, och tvätta dem utan ersättning. Fast det innebar följaktligen att den skalle en flitig kvinna använde slets ut fortare, och, kunde Ennemos konstatera vid sitt senaste lyckosamma inköp, kranier kostade mycket. Något som i sin tur skapade utrymme för en likvid konflikt med hyresvärden. Varje enskild tvätterska fick betala sina yrkesredskap själva, och för att klara av sin månadsranson – själva miniminivån, med andra ord – gick det åt två skallar, ifall hon brukade dem tillräckligt varsamt. Två per månad gav således fyrtiosex skallar per år, enkel matematik.

Men hade man fyra barn och själv traskade runt arbetslös, så räckte lönen från en arbetsför individ i hushållet inte tillräckligt långt. Ennemos Granters samvete gnagde, besvärade honom alltid. Mest så för den ökade arbetsbörda han lade på sin hustru Marimiliams späda axlar. Hon fick slita hårt nere vid floden för att få det att gå ihop för dem.

Huvudjägarnas strejk kunde knappast komma mer olägligt än så här. Han hade tänkt överraska sin fru med (minst) två skallar, men kom hem med noll.

Han öppnade ytterdörren till deras hyrda lägenhet och gick in i en trång, smal farstu. ”Far”, ropade en lycklig Heatherlyn, fem och ett halvt år, och kastade sig i hans armar. Han kramade ömt om henne och hon svarade med ett kvävande brottargrepp runt hans hals. ”Far är hemma”, skrek hon rakt i hans öra, en överflödig upplysning han själv kunde ha varit utan.

”Min lilla älskling”, sade han och pussade Heatherlyn i nacken.

Hon skrattade. ”Det kittlas, far.”

”Så? Vad sägs om det här då?” sade han, andades in och satte läpparna mot hennes hals mjuka hud.

Hon visste vad som komma skulle. ”Gör det inte, far”, sade hon, men menade precis tvärtom.

Likt en trumpetare pressade in luft i trumpetens munstycke, pressade han ut all luft ur lungorna. Pruttljudet som blev resultatet fick Heatherlyn att skratta så häftigt att han höll på att tappa henne.

”Du kommer hem tomhänt, ser jag”, var allt Marimiliam sade, med kort, irriterad ton. Hon försvann in i köket så kvickt att Ennemos bara hann skymta kjolarna som svischade runt i farstun.

Först satte han ner sin dotter på golvet, men så ändrade han sig och lyfte upp henne igen. Hon protesterade inte. Han log. Vårt lataste barn. Eller mest intelligenta, han visste inte vilket. Med Heatherlyn i famnen – som ett slags mänsklig sköld som skydd mot sin hustrus ilska – klev han in i köket.

Hustrun satt på bordet, med ena benet dinglande i luften och armarna korsade över bröstet. ”Heatherlyn! Gå in till de andra. Far och jag behöver prata lite. Vuxenprat.”

”Släpp ner mig, far. Mor vill det.” Hon pussade honom på kinden, en ordentligt blöt puss, och krånglade sig ur hans grepp. Väl på golvet sprang hon in till sina syskon i rummet intill. Ja, det enda rummet de hade, utöver köket och den lilla farstun, då.

Hans maka hade inte hört de fackliga nyheterna, så hon såg på honom, förgrymmad. Hans minne var notoriskt när det gällde att glömma saker. ”En enda sak, bad jag dig om!” skällde hon. ”En! Var det för mycket begärt?”

”Jag …”

”Tyst! En enda skalle skulle du köpa. Men gjorde du det? Nej, om du inte har en liten stackare till krympt skalle innanför byxorna.” Han ruskade på huvudet, svalde. ”Jag tänkte väl det.”

”Jag …”

”Vad har du för ursäkt den här gången? Kom inte med ’jag glömde’ igen, för den är jag utled på. Nå?”

Att ljuga för henne hade aldrig varit hans melodi, bortsett från en och annan vit lögn, eller två. Hon ljög säkert litegrann för honom ibland, så det fick hon tåla. Men han hade aldrig varit otrogen eller så, aldrig blåljugit henne rakt upp i ansiktet. Det tänkte han inte göra nu heller. ”Det är strejk och alla skallar är slut”, sade han med en urskuldande axelryckning. ”Jag gick till vaxljus- och skallbutiken och frågade. Skallarna är slut och det kommer att bli kaos i Flatulensia, det är alla överens om. När alla tvätterskor får slut på skallar och smutstvätten hopas, så kommer vi alla att gå runt i orena kläder, tvingade av strejk och, vilket är den allmänna åsikten, för låga huvudjägarlöner. Flatulensia, den stinkande staden, kommer det att stå i framtidens historieböcker. Staden där alla luktade skit.”

Bordet knakade till när hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon slöt armarna om honom, lutade sitt huvud mot hans bröst, vilket blottade hennes smala, seniga, sexiga hals. ”Förlåt mig, Ennemos. Jag trodde att du hade glömt vad jag sade åt dig. Förlåt.”

”Åh, det är redan glömt.” Han fick in sin hand mellan hennes huvud och sin egen bröstkorg och höjde hennes haka. De kysste varandra; hennes läppar smakade kvällsmat. Hon måste nyss ha smakat av innehållet i den puttrande grytan.

De tittade varandra djupt i ögonen. Hennes, bruna, varma. Först utbytte de ömma blickar, fulla av kärlek. Sedan blinkade Ennemos, och med ens hade Marimiliam fått ett allvarligare uttryck, ett där de attraktiva rynkorna i utkanten av ögonen blev synliga. ”Vad kommer att hända nu, älskade?” undrade hon, orolig, ängslig. Det kände han.

”Sötebrödsdagarna är över, min kära. Åtminstone till dess strejken har blåst över. Vi får hålla tillgodo med de besparingar vi har.”

Hon skrattade till. Ett sorgset skratt. ”Snälla Ennemos. Vilka besparingar då? Jag har inga och jag har hand om vår ekonomi. Den ekonomi som du aldrig velat ha hand om, om du inte minns det.”

Han mindes. ”Jo. Har vi inga pengar alls, menar du?”

”Vi har till mat för denna och nästa vecka, men inte till hyran. Och du vet hur gärna vår käre värd ger uppskov på inbetalningar.”

”Aldrig. ’Av princip’”, härmade han hyresvärd Gordent Growler, en ilsken karl så rik att han aldrig lät tvätta sina kläder – han köpte istället nya och brände de gamla i sin dyngeldade öppna spis. Den mannen ansåg som alla andra att renlighet var en gudomlig dygd, ja, ett påbud att följa, men hade sin egen idé om att tvätta kläder. ”De kan aldrig bli så rena som när de är nya”, hade värden sagt flera gånger.

De hade sålunda inga pengar och ingen skalle. Han själv hade inget arbete och Marimiliam kunde inte utföra sitt. ”Vi kommer att bli vräkta, med andra ord”, sade han, förvånad över hur saklig han lät.

”Det verkar så”, sade Marimiliam. ”Och jag kommer att förlora min station.”

”Om inte”, började han och tillät munnen klä ofärdiga tankar i ord. ”Om inte jag finner en skalle åt dig. Eller ett arbete åt mig själv, förstås. Det hade smakat mumma, det.”

”Då är det förra du sade mer realistiskt, inte sant?” glirade hans maka. ”Jag har sagt hela tiden att blir det strejk så blir den långvarig. Och nu står vi där.”

”Jag ska ordna en, nej, flera skallar åt dig, min älskade.”

”Mörda inte någon, bara.”

”Mörda, jag? Haha. Jag …” Han bytte spår. ”Men jag ska finna huvudjägarnas lager. De måste ha ett magasin eller två fullt med skallar sedan den senaste stora räden de gjorde.”

”Den räden var ett tag sedan, Ennemos, och lagren är på hemliga platser. Straffet är döden, det vet du. Enbart för att finna dem, menar jag. Skulle du dessutom stjäla en skalle … Tja, jag vet inte hur mycket mer dödsdömd du kommer att bli, men dör gör du hur som helst.”

”Bara om de upptäcker mig, Marimiliam”, sade han och kysste henne på kinden. ”Bara om de upptäcker mig. Dessutom sympatistrejkar bödlarna med huvudjägarna, så jag lär få behålla mitt eget huvud så länge strejken pågår. Hinner du nå upp till minimigränsen för din station, om jag fixar en skalle till imorgon?”

”Du menar väl inte allvar med de här …”

”Sch”, sade han och lade pekfingret över hennes läppar. ”Jo. Räcker det?”

”Ja, om du tar hand om barnen. För jag måste vara vid floden dagens alla ljusa timmar. Men hur …?”

”Sch”, sade han igen. Han sade det aldrig till henne, men han hade överhuvudtaget ingen som helst aning.

Eller? En adress dök upp: Klädnypegatan.

”Måste du gå på tuppfäktning ikväll, älskling?” Marimiliam ville ha honom hemma, för att trösta henne. Hon sade det med huvudet på sned, så kanske väntade sex. Förutsatt att kolikungarna sov.

Men … Klädnypegatan. Saltsyra. ”Nä, men vi måste ha mer dynga till kaminen, ser jag, så jag ger mig av till nattmarknaden efter maten.” Med handskar ur klädkistan – och en yxa, hämtad ur värdens förråd.

* * *

Två dagar senare, när Marimiliam tvättat stora klädmängder från den solventa överklassen med en ny och fräsch skalle – ”Jag bytte till mig den mot mina finhandskar. Ren tur”, bedyrade Ennemos till sin fru – grep stadens rättvisa en viss hyresvärd. Det efter ett anonymt tips. Ett ögonvittne hade sett en man med hans utmärkande signalement befinna sig på Klädnypegatan samma natt någon begick ett mord där. I Gordent Growlers förråd fann en observant stadsvakt en blodig yxa full med värdens fingeravtryck.

Gordent, en man utan släktingar eller vänner, föll rov för bödelns bila samma dag som strejken tog slut. Makarna Granter bodde i samma hus som den avrättade mördaren, vilket dög som ett slags förevändning i juridisk mening. I praktiken betraktade lagen dem som ”närmast sörjande/boende”. De fick därför ta hand om hans begravning – som ersättning fick de hans skalle.

Då Gordent inte upprättat något testamente föreslog Flatulensias dekaner att hyreshuset skulle förvandlas till lyxhotell i en potentiell turistsatsning. Flegmatikerna började fundera på den saken och lät hyresgästerna bo kvar i väntan på beslut.

Annonser

Författare: Stefan

Författare, journalist och antropolog, intresserad av berättelsen, berättandet och det skrivna ordet. Läser, tänker och skriver en hel del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s