Höst och vinter

Gott folk och goda vänner!

Tänkte bara säga hej och visa att jag lever. Hälsan är fortsatt sådär, men jag strävar på med livet, träningen/övningarna, fantastikläsandet och lite bokplitande när mina bortdomnade händer så tillåter (vilket är några minuter om dagen högst, tyvärr).

Nå, jag ville bara hälsa och hoppas att ni mår bra.

Vi hörs.

/STEFAN H

En liten sommarhälsning

Hejsan, gott folk!

Hoppas att ni har haft en bra sommar så här långt, med mycket skönt umgänge, tv-serietittande, biobesök och trevlig läsning.

Lessa och jag.
Ovan, Lessa, drygt 2 år; nedan, jag, drygt 45 år. (Foto: Stefan Hagel)

Min egen vår och sommar har inneburit en hel del rehabträning med en fysioterapeut här i Uddevalla. Det går framåt, om än tålamodsprövande långsamt. Eller för att vara tydlig: Det går precis så fort som kroppen tycker att det ska göra. Att läka skadade nervbanor tar nämligen lång tid, om de ens läker överhuvudtaget. Egentligen vet jag och läkarna varthän det barkar först nästa år, 2020, eller 2021. Rehabträningen är utökad från en dag per vecka till två, vilket jag ser som en stor framgång, med tanke på att de allra första passen i träningssalen var på en kvart och gjorde mig mer än färdig. Nu kan jag träna nästan en hel timme per pass (i mycket lugnt tempo och med låga eller inga vikter!). Kryckorna jag har blir dock välanvända under de kommande månaderna också.

Sedan jag lämnade sjukhuset har det blivit ett gäng sjukhusbesök, provtagningar och kontroller. Tack och lov har alla värden pekat åt rätt håll ganska länge nu, och jag kunde sluta med antibiotikasorterna i april och kortisonkuren i maj.

Med det nämnt vill jag verkligen understryka att skrivandet trots allt fortskrider. Fast som ni säkert förstår går det inte precis med raketfart. Det smattrar inte om tangenterna, snarare petas det in ett ord här, ett där.

Däremot har jag huvudet fullt av nyvunnen (läs: framför allt de senaste åren) kunskap om världen och fördjupade insikter om varthän diverse intrigtrådar ska ta vägen. Jag har också vunnit en bredare förståelse över intrigers och protagonisters drivkrafter. Hela berättelsens slutmål har dock inte förändrats nämnvärt sedan jag kom på det jag kallar för makroslutet under en promenad i de blekingska skogarna sommaren 2007. (Med makroslut avser jag helt enkelt det geopolitiska slutet, d.v.s. hur länderna kommer att se ut på den politiska kartan. Makroslutet involverar, och inkluderar, rimligtvis också exempelvis mörkalfers och andra intelligenta arters/rasers status.)

Vän av ordning ställer sig genast frågan: ”Om det finns makroslut finns det väl mikroslut, eller?”

Helt rätt, det gör det. Mikroslut är de slut som varje protagonist bemäktigar sig. Några protagonisters sistakapitel är mer eller mindre utstakade (i mitt huvud), varav till och med sista meningen är klar för en specifik person (även detta kom jag på under samma promenad sommaren 2007).

Till sist kan jag berätta, för den som eventuellt har trott annorlunda, att magisystemet är fullt fungerande. Tro mig, jag vet exakt hur det fungerar och det är mycket logiskt uppbyggt. Berättelsen kommer att avslöja vad magi är och vad magi inte är, jag lovar. Det ni läsare kan fundera på är huruvida folk i Angoria känner till allt som är värt att veta om magi eller ej, och vad deras förklaringsmodeller i så fall kan förtälja eller förvanska.

Typ en tyngre period i mitt liv …

Hejsan vänner!

Nu kanske ni undrar varför jag inte varit så aktiv, svarat på mejl eller ens hört av mig på ett bra tag. Ber förstås om ursäkt ifall det har orsakat olägenheter eller frustration hos er.

Tro mig, det har inte varit med flit. Jag har nämligen legat på sjukhus till i lördags. 44 dagar. Det som började med en förvisso inte rutinmässig operation i halsryggen (av min centrala spinala stenos) blev snabbt så mycket värre.

Under den fyra timmar långa operationen – vars huvudprioritet ju var att jag inte bli sämre och riskera att rentav hamna i rullstol – gjorde kirurgerna (eller deras instrument) nämligen hål på min matstrupe, vilket snart ledde till inflammation och en livshotande infektion i brösthålan.

En ny operation (med en annan kirurg) väntade mindre än 24 timmar efter den första. De opererade mig i 8 timmar och höll mig sedan nedsövd i ytterligare två ovissa dagar.

Flera antibiotikasorter sattes in och som om inte det ovan vore nog fick jag en allvarlig allergisk reaktion på (troligen) vankomycin. En i sig potentiellt livshotande situation, med risk för kollaps av lever och njurar, som ännu inte är helt utom fara. Många kontroller och återbesök till läkare väntar framöver, men det kan jag ta.

Men, vilket är viktigt att poängtera, jag mår bättre nu och värdena pekar mestadels åt rätt håll.

Så just nu väntar en lång rehabperiod (och, nej, jag kan inte jobba som det är nu, utan kommer att behöva vara fortsatt sjukskriven) för mina neurologiska besvär, de som jag ursprungligen behövde hjälp med.

Så, vänner och bokälskare, jag har verkligen kämpat med skrivandet, men i takt med att känseln och motoriken i händerna har blivit sämre går det trögare och trögare. Det är därför med tungt hjärta som jag måste skriva att jag inte vet när jag blir färdig med del tre.

Hoppas att ni förstår. Jag kommer att bli bättre, men det lär ta tid. Och målet är att boken ska bli klar. Idéer och ambition finns där i överflöd, men inte fysisk förmåga just nu.

Jag håller er uppdaterade så gott jag orkar.

Till dess, må väl, så hörs vi.

Varma hälsningar,

Stefan Hagel

God jul på er alla!

Från mig, katten Lessa och alla invånare i Angoria: ”Ha en riktigt god jul!”

Jag hade hoppats på att bli opererad 2018 i halsryggen för min spinala stenos där, men Sahlgrenska hinner inte, så det blir 2019 istället.

Gott så, kan jag tycka, men för bokskrivandets del innebär det tyvärr ett par saker. Det har gått framåt under året, sakta men säkert, men nu har jag inte längre känsel, kraft eller styrsel i fingrarna (förutom i pekfingrarna och tummarna, vilket gör tangentpetande till en utmaning).

Efter operation och rehab bör det bli fart på mig (hoppas läkarna och jag).

Till dess får ni ha ytterligare tålamod med mig.

Jag ber verkligen om ursäkt för den här långköraren, tro mig.

Mvh,

Stefan