Angry arsonist – zombie zoo

En liten nonsens-novell(?) från A till Z (eftersom den är på engelska, därtill tveklöst bristfällig grammatisk sådan). Men ett skojigt försök, i varje fall.

Angry arsonist – zombie zoo

Angry arsonist annihilates ambitious alchemist and agile apothecary, anachronistically.

Brutal beheading befalls Brutus, befuddling Brahmins before besotted bobbies.

Chronic condom constipation causes catastrophic chrysopoeia, chemically, creating curs.

Death defies dangerous damsel, drastically, diabolically, despite diminutive, dull data.

Every eager Englishman enthusiastically enlists estranged, evergreen enterprise.

Frivolous footballer found fossilised, fresh French filmmaker forsakes forgiveness.

Ghastly, gritty game goes generally gruesome, guesses Gnostic ghost-writer Grendel.

I insist, indicating incidences inspired innate innuendos in India’s industrial idiosyncrasy.

Jesuit jargon jests, judging jovial Jainists, juxtaposing J-pop jellyfishes jealously.

Kali’s Kerala knives, Kishar’s kris, killing Krishna’s kid, Kolkata’s kindest kenjutsu king.

Lugubrious, Longobard lawyers love lesbian Lestrade, loitering London’s lower lanes.

Mortal man, Mr Mortimer McManus, maims monstrous murder machine methodically.

Nostradamus nitpicking naysayer’s naked negotiation, nullifying necrophile notions.

Ofelia’s oral offering offenses ogre’s ostentatious opening, oh, offspring’s otium.

Preposterous, pruning philosopher, pre-sages phosphorous phenomenon, partially.

Quick-sand quarries, quarrelling queens’ quandary, Quaker’s quill-spills quacking quota.

Resting, roasting, ransacking Ra’s ravenous remnants, ruining realistic remembrance.

Stratifying sombre semblance, semiotic skull-scraping, sundering skilful showmanship.

Turgid, thematic tribalism, tantalising torture, tormenting traumatised teenagers.

Underhill, urgently underway, understanding Utopia’s underwhelming utilitarianism.

Vortigern’s voyeuristic, vesper vehemence vindicates Varangian vixen’s volatile vendetta.

Wanton warriors waste weeping willows’ water, wafting warnings wander westward.

Xerxes’ xenophobia X-rated Xinjiang’s xerophytic X-Men, xenolith X-rays xenon Xmas.

Yeomen yield yesterday’s yarrows, yet yonder yellowfoot yokes your yardang’s Yatzy.

Zorro’s zorse, Zanzibar, zooms zygote, zaps zoster zone, zenith’s Zoroastrian zombie zoo.

Annonser

[Skogdrapa] Älskog i älgskog

Jag är, som många med mig, medlem av fantastikcommunityt Catahya. År 2012 hade det en drapatävling (som jag inte vann!). Reglerna var enkla: Drapan, som är ett slags mininovell, fick bestå av exakt hundra ord, exklusive titeln som fick bestå av högst 15 ord. Temat var: Skog. Drapan skulle vara uppladdad på sajten senast den 31 juli 2012.

Min drapa fick namnet ”Älskog i älgskog” och här är den i sin helhet:

[Skogdrapa] Älskog i älgskog

Det kliade. Grenverksgenomträngande höstvindar blåste råkalla, men brunpälsen värmde. Fan vad de irriterade, knotten och fästingarna.

”Jag hatar folk som hatar alla, de är så förbannat generaliserande. För att inte tala om såna som skriver insändare i lokalblaskan, där de jämt klagar på folk som skriver meningslösa insändare som handlar om att folk klagar. Egocentriska idioter utan självinsikt. Skönt att jag inte är sån!”

”Bla, bla, bla”, sa Helga under lövtaket. ”Du tjurar oklart när du är i kli, Elgard.”

”Mmmouasså?” sa skogens konung, raderade brevet till Bladnytts chefredaktör och reste sig. Han skrapade hornen mot bokstammen. ”Låt oss älska.”

Huvudjägarnas strejk

Det här är en gammal novell, publicerad i antologin Lågor i september 2011. Antologin var en del av ett större bokprojekt i Fyrbodals 14 kommuner, där varje kommun erbjöd kommuninvånarna att lämna in egenskrivet material i valfri genre. Bokprojektet hette LÅGOR och över 600 bidrag lämnades in, så de projektansvariga hade en grannlaga uppgift att sålla bland materialet.
Jag fick alltså med mitt blygsamma bidrag, vilket var oerhört glädjande. Förhoppningsvis kan denna novell glädja även er. Håll tillgodo, för här följer ”Huvudjägarnas strejk” i sin helhet.

Huvudjägarnas strejk

Ennemos Granter drog ett djupt andetag, höll andan och ökade på steglängd och hastighet. Bron på vilken han hastade fram med sammanbitna tänder sträckte sig över Emissionskanalen, vars så kallade vatten smackande och bubblande pressade sig framåt likt brun honung i all sin illaluktande stillhet. Det flöt där, mellan Cryptosporidiumgatan och den populära Kloakesplanaden.

Tvåhundra steg, så långt visste han att han måste gå för att ta sig över bron, gå förbi Dynggränd och avlägsna sig från sörjan som rann ut i Brunsåsviken och beblandade sig med lågvattenleran, där vattenloppor och långbenta vadare väntade på stadsbornas kollektiva … utrensning.

Rätt skönt att veta att hans kära maka, den underbara, förstående Marimiliam, arbetade annorstädes, utanför distriktet där de bodde och uppfostrade sin lika underbara, men ofta snoriga, gapiga och allmänt störiga skock med ungar.

Ennemos huvud bultade och bröstkorgen krampade av brist på rent, friskt syre, när han svängde in på Tvättskalletorgets soldränkta ytor. ”Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaah.” Häftiga, flämtande andetag. En och annan av Flatulensias förnämare invånare, det vill säga den alltid rena överklassen, spenderade dyrbara ögonblick av sin fritid åt att stirra åt hans generella håll i en uppvisning av nedlåtande överlägsenhet. På sin väg förbi dem besvarade han deras alltmer sidblickande betraktelser med ett muntert: ”Ni mår som ni doftar.” En vanlig artighetsfras bland de lägre samhällslagren, men överklassens representanter viftade undan orden med lavendelindränkta solfjädrar och hastade vidare.

Även fint folks fisar stinker, tänkte Ennemos och korsade det till formen cirkelrunda kullerstenstorget. Han gick in i en butik, i vars vidöppna dörr det hängde ett snöre som löpte genom en spik böjd till ett illa slutet U, vidare till en liten ringklocka av mässing. Med ett leende på läpparna insåg han att han var tvungen att rycka i snöret, så att kläppen kunde slå och plinga mot metallen.

En man dök upp bakom disken, som om han suttit hukad bakom den och väntat på en kund. Eller hade han legat på golvet och sovit? Han såg lätt yrvaken ut. Det mörka håret låg tillrufsat platt på högersidan, men vilade med medveten, pomadaslickad perfektion på den vänstra. ”Åh, hej där, mäster”, sade den gänglige mannen med en kvinnas röst, ögon och läppglansleende. ”Det var inte igår.”

”Det var precis vad det var. Jag kom förbi igår, köpte lampolja och vekar”, sade Ennemos.

Mäster. Nej, inte han inte. Inte på långa vägar. Bara en skräddarlärling. Fel. En arbetslös skräddarlärling, en dittills oprövad fas i hans liv. Den skräddarmästare han tjänstgjort hos den senaste tiden uppskattade inte hans många sena ankomster till arbetet. Han hade för övrigt tjänat sitt uppehälle som lärling de senaste sju åren, och alla skrattade åt honom för det. Men gesällprovet ställde till det för honom, i första hand den teoretiska delen, med sin diaboliska koncentration av matematisk- och filosofiskorienterade frågor om drömmönster kontra verklig kroppshydda, och med sin uppsjö av ”redogör för skallens optimala vinkel mot det-eller-det-tyget eller den-eller-den-tygtjockleken”. För hans del handlade skräddaryrket mer om hantverkskänsla än om teori, och han tyckte ärligt talat – eller tänkt, då han aldrig skulle vädra en sådan åsikt högt – att provets utformning innehöll många svagheter och rena tankevurpor.

Han suckade. Tre prov hade han fått chansen att genomföra, med lika många misslyckanden som bästa resultat. Med lite tur väntade det fjärde provet till hösten. Om han fann en ny skräddarmästare som ville ta sin an honom innan dess. Tre hade han haft hittills, och i hela Flatulensia arbetade så få som det dubbla antalet.

Att den feminine mannen, butiksföreståndarens senaste älskare och assistent, kallade honom för mäster, tja, hur svårt kunde det vara att tolka raljerandet i den oförtjänta titeln?

”Så. Kan jag ge dig en hjälpande hand?” frågade Feromos Hallams, assistenten, och strök sina händer på det vita förklädet han alltid bar utanpå sin mundering för dagen: en mörkgrön, sidenglänsande pösskjorta och en aprikosfärgad tyllkjol.

Rossell Pemperton, butiksföreståndaren, sprang ett viktigt ärende, tydligen, så det fanns ingen annan att vända sig till. Hm. Lika bra att gå rakt på sak, tänkte Ennemos. ”Jo, jag skulle vilja ha en skalle, tack.”

”En skalle?” utropade Feromos med ett brett, mustaschprytt leende, nej, ett retfullt flin. Han lade huvudet på sned. ”En till? Hur är det med minnet, mäster Ennemos? Jag vet att du köpte två för bara”, han räknade på alla sina fingrar, ”elva dagar sedan. Inte kan du väl ha förlagt dem redan?”

”Det har jag då rakt inte, Feromos”, sade Ennemos, som kämpade för att hålla ilskan tyglad. ”Men Marimiliam tappade den ena i floden när hon tvättade häromsistens. Den andra blev stulen i förrgår. Så, nu vet du det. Förresten, det är lika bra att jag köper två idag igen. Man vet aldrig vad som kan hända.”

Feromos fingrade på sin lösmusch på kinden och kliade sig mitt i snorbromsen. ”Du vet att jag gärna skulle göra allt för dig, Ennemos, allt”, han blinkade med ena ögat, ”men just det här kan jag inte hjälpa dig med. Du förstår, vi har slut på skallar. De tog slut på en kvart i förmiddags. Till och med barnskallarna, trots att de är så små.”

Det kunde bara innebära en sak. ”Så, de har gjort allvar av sina hot?” Han ville ha fel, men magkänslan brukade ha rätt.

”Så är det”, sade Feromos. ”Varenda medlem i Huvudjägarfacket togs ut i strejk imorse. Tydligen kräver man från fackets sida högre löner för alla utom de tio procent som tillhör den högsta lönenivån. Arbetsgivarna har inte reagerat på fackets stridsåtgärder än, men förståsigpåarna förväntar sig att de sätter in motåtgärder innan veckan är slut.”

”Men hur ska det då gå med renligheten? Tvätterskorna kan inte utföra sitt förvärv utan skallar.”

”Ingen vet. Det är fruktansvärt för oss alla. Illaluktande tider väntar, Ennemos, det säger jag dig, för jag tror inte att vi kan förvänta oss en snar lösning i konflikten. Det enda vi vet säkert är att hela samhället kommer att lamslås av en strejk av den här digniteten.”

”Du har rätt. Ingen brydde sig nämnvärt när Giljotinmakarfacket gick ut i strejk förra, nej, förrförra året. Oturligt nog för dem hade de redan tillverkat och levererat tillräckligt många fallbilor till stadens rättskipare, så den konflikten löstes snabbt och effektivt.”

”Ja, det vill jag lova”, sade Feromos och fnissade. ”De överlevande fackmedlemmarna gav upp alla krav på löneförhöjningar, och tvätterskorna fick skallar av prima kvalitet.”

”Nu får de inga alls”, muttrade Ennemos och kände sig smutsig. Han slog armarna om kroppen, och rös. Hur skulle han delge sin kära fru den här nyheten?

”Fast jag måste säga att jag har viss förståelse för huvudjägarnas situation. De jagar, halshugger och står i, långt hemifrån i fjärran land, under obekväma arbetstider och med ett ständigt dödshot hängande över sig. Och sedan när de kommit hem och krympt skallarna till lämpliga storlekar passande för tvätterskors händer, ja, då får de en lön så knapp att de har svårt att försörja sina familjer.” Assistenten suckade som en dålig skådespelare, slog ut med händerna i en uppgiven gest. ”Jag förstår dem, men vill inte gå smutsig. Hoppas, hoppas att den här konflikten är över innan vi ens märkt att den har börjat.”

”Det hoppas jag med.” Men Ennemos, antifatalist och hopplös i själ och hjärta, det visste han sedan ostadiga barnsben, trodde inte på hoppet. Inte på det i varje fall.

Han lämnade butiken besviken, utan den eller de skallar han gått dit för att köpa. På vägen hem tog han genvägen genom den livliga, smärtingtäckta basaren i Mekoniumpassagen, duckade under Vitlakansviadukten och vandrade ut på det Mindre Guanotorget. Kommersen där pågick som bäst, och en man som passerade förbi Ennemos strålade av lycka över att ha fått tag i en skalle.

”Min herre! Min herre!” ropade Ennemos.

Mannen stannade och vände sig om. ”Ja?”

”Var fick ni fatt i den skallen, om jag får fråga?”

Han pekade bort mot ett stånd. ”Där. Fast skallmånglaren hävdade att de är på väg att ta slut, så du får skynda dig dit om du ska ha en.”

En. Ennemos tänkte köpa dem alla. Han skyndade dit, bad om ursäkt till dem han råkade knuffa till på sin väg fram mot ståndet. Väl i dess omedelbara närhet upptäckte han att det stod blott en person före honom i kön. En kvinna, med en överfull smutstvättkorg vid sin sida. Förtvivlad försökte hon få ner priset till hälften av det månglaren ville sälja skallen för.

Öh, hm? Med tanke på att det var strejk och allt, så tyckte Ennemos att kön borde ha varit milslång.

Till slut fick kvinnan ner priset till två tredjedelar av månglarens, vilket hon nöjde sig med.

”Vad kan jag hjälpa dig med?” sade skallmånglaren. ”Ja, det är din tur, kund.” Han upprepade frågan, trots att Ennemos hört honom första gången.

”Vad menar du? Du säljer väl skallar, inget annat än skallar och i allt väsentligt enbart skallar?”

Han gjorde en svepande gest med handen över lådan med skallar och fyrade av ett guldtandsflin. ”Du kan inte ha mer rätt än så. Skallar sprungna från en gång mycket glada människor, utländska människor som dödats mycket lätt och humant, så att skallformen inte ska drabbas negativt och därigenom påverka tvättresultatet.” Han lyfte upp en av de krympta skallarna. Den var vacker, benvit och stor som ett äpple. ”Se. Den ligger fantastiskt bra i handen. Jag utgår ifrån att du noterar skallens jämna yta. Det är ingen risk att plagg som tvättas med den här skallen tar skada, det kan jag försäkra dig. Och, som du kan se här”, han visade upp en stämpel – den som visade att varan var av god kvalitet – som prydde skallens undersida likt brännmärket på ett kreatur, ”är detta äkta vara.”

”Får jag?”

”Men självklart.” Skallmånglaren räckte över skallen till Ennemos.

Det var något med tänderna som inte stämde. Ennemos försökte föreställa sig skallen i naturlig storlek och började klä den med kött och hud, ögon, näsa och läppar, hår och öron.

Jaha, just det. Ennemos begrep sig nu på den bakomliggande orsaken till köns ringa längd. Skallmånglaren, i allt väsentligt en lurendrejare som sålde vad han marknadsförde som krympta människokranier men vars utseende mer påminde om apskallar, försökte lura honom. Han fuktade sin tumme med saliv och strök med den över stämpeln. Den suddades ut omedelbart.

Skallmånglaren hade med ens fått en benvit färg – en sådan som rena lakan antog som nytvagade – i ansiktet. Orolig såg han sig omkring, troligen efter potentiella flyktvägar.

”Mannen är en bedragare”, skrek Ennemos. ”Han säljer apskallar! Falsk varudeklaration!”

Varje torg hade sin egen bödel; Flatulensia hade flest bödlar per capita i hela den merkantilistiskt orienterade världen. Just den här stupagreven, som man kallade dem för hundratals år sedan, hade suttit sysslolös på stupstocken uppe på ett podium i ena änden av torget. Med ett skutt hoppade han ner på marken. Snart stod han på plats, med yxan i handen. ”Och hur var det här då?”

Mannen som sålde apskallar lanserade som homo barbarus-skallar rafsade åt sig de mynt han hade lurat till sig av intet ont anande kunder, och stack iväg åt ett håll.

Med yxan vilande över axeln ställde sig bödeln bredbent – framför Ennemos. ”Men … Men han springer ju iväg. Stoppa honom. Grip honom!” försökte han, förvånad.

”Äsch! Låt honom löpa”, sade bödeln. ”Jag kan inget göra ändå. Mina händer är så att säga bakbundna.”

”Va? Han kommer undan.” Ennemos såg honom inte längre. Skallmånglaren hade försvunnit in i en gränd. ”Förbaskat. Han har redan kommit undan. Du kunde väl åtminstone ha försökt.” Han muttrade.

”Inte då. Vad skulle jag ha gjort? Halshuggit honom, kanske.”

”Det hade åtminstone hindrat honom från att lura fler hederliga, intet ont anande skallköpare, eller hur?”

”Säkert hade det gjort det. Men nu blir det inga fler halshuggningar från oss bödlar på ett tag, ska du veta. Sedan middagstid idag så sympatistrejkar alla som är medlemmar av Bödelfacket med våra underbetalda bröder i Huvudjägarfacket. Jag menar, vilka vore vi om vi högg av huvudet på folk hur som helst. Skallar från dem kan användas av tvätterskorna lika väl som huvudjägarnas mödosamt förvärvade skallar, inte sant?”

”Men, förstår du inte hur det här kommer att påverka folks vardag?”

”Jodå. Det har redan påverkat min mer än du kan ana. Jag lämnade in alla kläder jag äger, utom de här som jag fått av staden och är min officiella arbetsuniform, till tvätterskorna igår kväll. ’Vi ska tvätta dem så fort vi kan i gryningen’, sade de. ’Om det inte blir strejk då.’ Vilket det förstås blev. Min vanliga otur. Så nu får jag gå runt i min arbetsstass hela dagen lång.” Han nickade åt det håll lurendrejaren försvann. ”Dessutom vet jag var han bor. På Klädnypegatan, i källaren längst ifrån Ammoniakhuset, mittemot Saltsyrecisternen.”

Uppgiven och nedstämd lämnade Ennemos Granter bödeln och torget. Apskallen slängde han i backen, när ingen såg på. Vad skulle han säga till Marimiliam? Därhemma väntade en enorm tvätthög – den tenderar att bli det med fyra barn mellan ett och fem och ett halvt år – som stank av barnbajs och barnspyor. Dessutom behövde Marimiliam få tvättat sina arbetskläder. Då hennes yrke var tvätterskans, fann han det ironiskt. Ett slag. Sedan skakade han på huvudet. Tänk: En tvätterska utan skallar.

Tyvärr hade hennes konkurrenter tillgång till skallar, de flesta ännu inte utslitna. Det hade Marimiliam berättat när de en kväll inmundigade maten under stort oväsen från den yngsta av kolikungarna – deras klassificerande samlingsnamn på Padiscer och Gasceron, ett och två år gamla. ”Jag måste ha en skalle, Ennemos”, hade hon sagt, ”för annars förlorar jag min plats vid floden.”

Uppenbarligen hade hon inte tvättat tillräckligt mycket kläder den senaste månaden.

Oskrivna lagar, sedermera nedskrivna och utformade till obegripliga legala statuter och krångliga juridiska paragrafer av stadens styrande flegmatiker och dekaner, hade förvandlat staden Flatulensias flytande men tröga livsnerv, floden Flegmaflöde, till ett strikt indelat område för varje tvätterska. Ja, det vill säga varje tvätterska som visat sig värdig sin egen plats – med tillhörande bänk och portabla torkställ – genom att tvätta en viss mängd kläder per månad.

Genom årtusendena hade tvätterskeyrket blivit ett högstatusarbete med hygglig lön – för dem vid floden, vill säga. Alla andra tvätterskor fick försöka göra rent kläder i regnvatten eller värre (exempelvis Emissionskanalen) för att tjäna ihop till brödfödan. För en sådan tvätterska var det omöjligt att göra det, eftersom ingen ville låta tvätta sina egna eller sin herres hushålls kläder i vatten som kommit direkt från himlen. Guds piss kallade folk regnet. Och eventuellt vatten uppsamlat direkt från rännstenen innehöll vanligen uthällt piss från stadsbornas nattkärl, så det alternativet saknade hundraprocentig relevans och vikt.

De tolv dekanerna – vilka satt i kommissionen som genomförde alla utredningar och som kom med alla förslag – hade under årens lopp föreslagit små förändringar här, större där. De fyrtiotre flegmatikerna – de som faktiskt beslutade om saker och ting – hade klubbat igenom vissa av dekanernas förslag och förkastat andra. I sinom tid. Det tog lång tid för flegmatikerna att besluta om sakernas tillstånd, särskilt när det gällde tvätterskornas väl och ve.

För sjuhundra år sedan kom dekanerna fram till att Flatulensia behövde fylla på sin kassakista, så de föreslog att antalet stationer – den byråkratiska benämningen på tvätterskornas indelade områden vid floden – skulle fördubblas. Det innebar att dubbelt så många tvätterskor kunde tvätta kläder i Flegmaflödes heliga, renande vatten. Flegmatikerna som satt i stadshusets plenumsal etthundra år senare, klubbade igenom beslutet.

Såväl dekaner som flegmatiker berömde varandra med ryggdunkar, överdrivna bonusavtal och en skandalös fyllefest, vilken inkluderade minst en nakenchock och någonting som rörde alkemiskt metamfetamin. Nöjda, men bakfulla, konstaterade de att beslutet klubbats igenom med precis skyndsamhet, utan att för den skull falla inom ramen för vad de kallade överilat – det till skillnad från det allom omhuldade och över tid utdragna dividerandet och debatterandet om, hur, när, var och varför ett nytt badhus kunde vara till gagn för Flatulensias tämligen obefintliga attraktionskraft på pilgrimer och turister. Hur skulle det kunna locka folk, och deras konsumtionstörstande kapital, till Flatulensia, av alla viktigare instanser och organisationer utnämnd till den merkantilistiskt orienterade världens rektum?

Då storleken på stadens intäkter till stora delar var beroende av den stationshyra som respektive flodtvätterska betalade ökade mängden mynt i Flatulensias svällande kassakista med … en hel del. Med hur mycket vet ingen eftersom räknenissen, som räknade ut exakt hur stor förtjänsten från det i folkmun kallade ”genialiska beslutet” blev, så att säga fick annat för sig en olycksbenägen afton; han dog när bron Näsryggens fundament sprack och rasade ner i Emissionskanalen. Han och alla beräkningar krossades, mosades, drunknade. Ingen bemödade sig med att göra en liknande matematisk uppoffring, någonsin, för det var inte precis en man snöt ur näsan. Intäkterna tedde sig emellertid så pass stora att en ny bro stod klar på exakt samma plats bara trettionio år senare.

Marimiliam skulle bli tvungen att tvätta lika mycket kläder som från ett genomsnittligt överklasshushåll på så få som tre dagar för att säkra sin plats vid floden. Kläder från det egna hushållet fick inte räknas med i det komplicerade redovisningssystemet, som stadens strandridare följde och övervakade in i minsta detalj. Deras uppgift utmed Flegmaflöde var emellertid tudelad: dels synade de tvätterskornas blanketter, dels löste de mindre tvister mellan konkurrenter vid floden. Däremot fick var och en ta med sig det egna hemmets kläder till stationen, och tvätta dem utan ersättning. Fast det innebar följaktligen att den skalle en flitig kvinna använde slets ut fortare, och, kunde Ennemos konstatera vid sitt senaste lyckosamma inköp, kranier kostade mycket. Något som i sin tur skapade utrymme för en likvid konflikt med hyresvärden. Varje enskild tvätterska fick betala sina yrkesredskap själva, och för att klara av sin månadsranson – själva miniminivån, med andra ord – gick det åt två skallar, ifall hon brukade dem tillräckligt varsamt. Två per månad gav således fyrtiosex skallar per år, enkel matematik.

Men hade man fyra barn och själv traskade runt arbetslös, så räckte lönen från en arbetsför individ i hushållet inte tillräckligt långt. Ennemos Granters samvete gnagde, besvärade honom alltid. Mest så för den ökade arbetsbörda han lade på sin hustru Marimiliams späda axlar. Hon fick slita hårt nere vid floden för att få det att gå ihop för dem.

Huvudjägarnas strejk kunde knappast komma mer olägligt än så här. Han hade tänkt överraska sin fru med (minst) två skallar, men kom hem med noll.

Han öppnade ytterdörren till deras hyrda lägenhet och gick in i en trång, smal farstu. ”Far”, ropade en lycklig Heatherlyn, fem och ett halvt år, och kastade sig i hans armar. Han kramade ömt om henne och hon svarade med ett kvävande brottargrepp runt hans hals. ”Far är hemma”, skrek hon rakt i hans öra, en överflödig upplysning han själv kunde ha varit utan.

”Min lilla älskling”, sade han och pussade Heatherlyn i nacken.

Hon skrattade. ”Det kittlas, far.”

”Så? Vad sägs om det här då?” sade han, andades in och satte läpparna mot hennes hals mjuka hud.

Hon visste vad som komma skulle. ”Gör det inte, far”, sade hon, men menade precis tvärtom.

Likt en trumpetare pressade in luft i trumpetens munstycke, pressade han ut all luft ur lungorna. Pruttljudet som blev resultatet fick Heatherlyn att skratta så häftigt att han höll på att tappa henne.

”Du kommer hem tomhänt, ser jag”, var allt Marimiliam sade, med kort, irriterad ton. Hon försvann in i köket så kvickt att Ennemos bara hann skymta kjolarna som svischade runt i farstun.

Först satte han ner sin dotter på golvet, men så ändrade han sig och lyfte upp henne igen. Hon protesterade inte. Han log. Vårt lataste barn. Eller mest intelligenta, han visste inte vilket. Med Heatherlyn i famnen – som ett slags mänsklig sköld som skydd mot sin hustrus ilska – klev han in i köket.

Hustrun satt på bordet, med ena benet dinglande i luften och armarna korsade över bröstet. ”Heatherlyn! Gå in till de andra. Far och jag behöver prata lite. Vuxenprat.”

”Släpp ner mig, far. Mor vill det.” Hon pussade honom på kinden, en ordentligt blöt puss, och krånglade sig ur hans grepp. Väl på golvet sprang hon in till sina syskon i rummet intill. Ja, det enda rummet de hade, utöver köket och den lilla farstun, då.

Hans maka hade inte hört de fackliga nyheterna, så hon såg på honom, förgrymmad. Hans minne var notoriskt när det gällde att glömma saker. ”En enda sak, bad jag dig om!” skällde hon. ”En! Var det för mycket begärt?”

”Jag …”

”Tyst! En enda skalle skulle du köpa. Men gjorde du det? Nej, om du inte har en liten stackare till krympt skalle innanför byxorna.” Han ruskade på huvudet, svalde. ”Jag tänkte väl det.”

”Jag …”

”Vad har du för ursäkt den här gången? Kom inte med ’jag glömde’ igen, för den är jag utled på. Nå?”

Att ljuga för henne hade aldrig varit hans melodi, bortsett från en och annan vit lögn, eller två. Hon ljög säkert litegrann för honom ibland, så det fick hon tåla. Men han hade aldrig varit otrogen eller så, aldrig blåljugit henne rakt upp i ansiktet. Det tänkte han inte göra nu heller. ”Det är strejk och alla skallar är slut”, sade han med en urskuldande axelryckning. ”Jag gick till vaxljus- och skallbutiken och frågade. Skallarna är slut och det kommer att bli kaos i Flatulensia, det är alla överens om. När alla tvätterskor får slut på skallar och smutstvätten hopas, så kommer vi alla att gå runt i orena kläder, tvingade av strejk och, vilket är den allmänna åsikten, för låga huvudjägarlöner. Flatulensia, den stinkande staden, kommer det att stå i framtidens historieböcker. Staden där alla luktade skit.”

Bordet knakade till när hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon slöt armarna om honom, lutade sitt huvud mot hans bröst, vilket blottade hennes smala, seniga, sexiga hals. ”Förlåt mig, Ennemos. Jag trodde att du hade glömt vad jag sade åt dig. Förlåt.”

”Åh, det är redan glömt.” Han fick in sin hand mellan hennes huvud och sin egen bröstkorg och höjde hennes haka. De kysste varandra; hennes läppar smakade kvällsmat. Hon måste nyss ha smakat av innehållet i den puttrande grytan.

De tittade varandra djupt i ögonen. Hennes, bruna, varma. Först utbytte de ömma blickar, fulla av kärlek. Sedan blinkade Ennemos, och med ens hade Marimiliam fått ett allvarligare uttryck, ett där de attraktiva rynkorna i utkanten av ögonen blev synliga. ”Vad kommer att hända nu, älskade?” undrade hon, orolig, ängslig. Det kände han.

”Sötebrödsdagarna är över, min kära. Åtminstone till dess strejken har blåst över. Vi får hålla tillgodo med de besparingar vi har.”

Hon skrattade till. Ett sorgset skratt. ”Snälla Ennemos. Vilka besparingar då? Jag har inga och jag har hand om vår ekonomi. Den ekonomi som du aldrig velat ha hand om, om du inte minns det.”

Han mindes. ”Jo. Har vi inga pengar alls, menar du?”

”Vi har till mat för denna och nästa vecka, men inte till hyran. Och du vet hur gärna vår käre värd ger uppskov på inbetalningar.”

”Aldrig. ’Av princip’”, härmade han hyresvärd Gordent Growler, en ilsken karl så rik att han aldrig lät tvätta sina kläder – han köpte istället nya och brände de gamla i sin dyngeldade öppna spis. Den mannen ansåg som alla andra att renlighet var en gudomlig dygd, ja, ett påbud att följa, men hade sin egen idé om att tvätta kläder. ”De kan aldrig bli så rena som när de är nya”, hade värden sagt flera gånger.

De hade sålunda inga pengar och ingen skalle. Han själv hade inget arbete och Marimiliam kunde inte utföra sitt. ”Vi kommer att bli vräkta, med andra ord”, sade han, förvånad över hur saklig han lät.

”Det verkar så”, sade Marimiliam. ”Och jag kommer att förlora min station.”

”Om inte”, började han och tillät munnen klä ofärdiga tankar i ord. ”Om inte jag finner en skalle åt dig. Eller ett arbete åt mig själv, förstås. Det hade smakat mumma, det.”

”Då är det förra du sade mer realistiskt, inte sant?” glirade hans maka. ”Jag har sagt hela tiden att blir det strejk så blir den långvarig. Och nu står vi där.”

”Jag ska ordna en, nej, flera skallar åt dig, min älskade.”

”Mörda inte någon, bara.”

”Mörda, jag? Haha. Jag …” Han bytte spår. ”Men jag ska finna huvudjägarnas lager. De måste ha ett magasin eller två fullt med skallar sedan den senaste stora räden de gjorde.”

”Den räden var ett tag sedan, Ennemos, och lagren är på hemliga platser. Straffet är döden, det vet du. Enbart för att finna dem, menar jag. Skulle du dessutom stjäla en skalle … Tja, jag vet inte hur mycket mer dödsdömd du kommer att bli, men dör gör du hur som helst.”

”Bara om de upptäcker mig, Marimiliam”, sade han och kysste henne på kinden. ”Bara om de upptäcker mig. Dessutom sympatistrejkar bödlarna med huvudjägarna, så jag lär få behålla mitt eget huvud så länge strejken pågår. Hinner du nå upp till minimigränsen för din station, om jag fixar en skalle till imorgon?”

”Du menar väl inte allvar med de här …”

”Sch”, sade han och lade pekfingret över hennes läppar. ”Jo. Räcker det?”

”Ja, om du tar hand om barnen. För jag måste vara vid floden dagens alla ljusa timmar. Men hur …?”

”Sch”, sade han igen. Han sade det aldrig till henne, men han hade överhuvudtaget ingen som helst aning.

Eller? En adress dök upp: Klädnypegatan.

”Måste du gå på tuppfäktning ikväll, älskling?” Marimiliam ville ha honom hemma, för att trösta henne. Hon sade det med huvudet på sned, så kanske väntade sex. Förutsatt att kolikungarna sov.

Men … Klädnypegatan. Saltsyra. ”Nä, men vi måste ha mer dynga till kaminen, ser jag, så jag ger mig av till nattmarknaden efter maten.” Med handskar ur klädkistan – och en yxa, hämtad ur värdens förråd.

* * *

Två dagar senare, när Marimiliam tvättat stora klädmängder från den solventa överklassen med en ny och fräsch skalle – ”Jag bytte till mig den mot mina finhandskar. Ren tur”, bedyrade Ennemos till sin fru – grep stadens rättvisa en viss hyresvärd. Det efter ett anonymt tips. Ett ögonvittne hade sett en man med hans utmärkande signalement befinna sig på Klädnypegatan samma natt någon begick ett mord där. I Gordent Growlers förråd fann en observant stadsvakt en blodig yxa full med värdens fingeravtryck.

Gordent, en man utan släktingar eller vänner, föll rov för bödelns bila samma dag som strejken tog slut. Makarna Granter bodde i samma hus som den avrättade mördaren, vilket dög som ett slags förevändning i juridisk mening. I praktiken betraktade lagen dem som ”närmast sörjande/boende”. De fick därför ta hand om hans begravning – som ersättning fick de hans skalle.

Då Gordent inte upprättat något testamente föreslog Flatulensias dekaner att hyreshuset skulle förvandlas till lyxhotell i en potentiell turistsatsning. Flegmatikerna började fundera på den saken och lät hyresgästerna bo kvar i väntan på beslut.

Om Magisynoden – del II

I första delen om Magisynoden tog jag upp lite om dess historia. Denna del handlar mer om synodens organisation och reglemente.

Till att börja med kan man konstatera att Magisynodens (mer eller mindre) kvalificerade antaganden om magifrekvens och utövarantal sedan länge har etablerat sig som en i princip okränkbar doktrin bland kharismater (samlingsnamnet för alla magiutövare):

  • En individ per tio tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom ett element, det vill säga bli en åkallare eller åkallerska.
  • En per hundra tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom en krets, vilket i praktiken innebär möjligheten att lära sig behärska elementen luft, vatten och trä i den ljusa kretsen eller jord, metall och eld i den mörka kretsen. Den som behärskar sina element benämns häxa eller trollkarl.
  • Besvärjarens eller besvärjerskans skicklighet inom den gamla magin (eller höga magin) kunde en ynka person per miljon söka uppnå, på sin tid. En kharismat av den här kalibern sades kunna behärska element ur båda kretsarna, vilket förstås var en stor tillgång i många fall. Inte minst kejsar Arwerlon I Rhyger, Imperiebyggaren, använde sig av besvärjare för att implementera det nya språket i kejsardömet, arweriska, som helt sonika ersatte semariska, kamakiska, wygiska, thyliska, varatiska och merbatiska (som i sig är en mischmasch av flera språk, men som med tiden blev ett eget).
  • Utöver de ovan beskrivna indelningarna av kharismater, finns det magiutövare som kallas vilda: vilda åkallare respektive åkallerskor, vilda häxor och vilda trollkarlar samt vilda besvärjare respektive besvärjerskor. I det sistnämnda fallet, för den gamla magins utövare, finns det ett mer spritt epitet, nämligen gränskorsare. Gränskorsarna kom att ge kharismater som helhet dåligt rykte – så dåligt att utövandet av den gamla magin förbjöds i kejsardömet och utrensningar genomfördes och bokbålens lågor brann höga i ivern att radera ut den gamla magins formelsamlingar och djupa kunskaper. Än idag är det straffbart att inneha den gamla magins besvärjelser i nedskriven form, men naturligtvis hindrar det inte alla från att söka efter förbjuden frukt – rykten florerar som säger att det existerar en diger lunta eller flera någonstans, en svårfunnen ”samling” som fått namnet De förlorade böckerna. Vild är hur som helst den som inte anses ha kontroll över sin egen magi och som tvångsmässigt måste använda sig av den för att exempelvis skada eller döda andra. Följaktligen jagas vilda kharismater, en jakt som inte sällan slutar med döden för den jagade. Vitlansorden, tätt knuten till överstebiskopen, är en sammanslutning som jagar vilda kharismater.

Magisynoden tolererar av förklarliga skäl inga vilda kharismater på dess regelbundna stormöten.

De som får närvara på ett synodmöte är magiutövande medlemmar inom synodens medlemssfär, även om mötena kan locka magiutövare från andra håll samt också icke-kharismater. Enbart magiutövare från medlemssfären har, emellertid, chansen att utöva inflytande över verksamheten, genom rätten att lägga förslag, bli inröstad i synodens ledning med mera (se dock att det finns specifika undantag nedan).

Kharisgemot – synodens ledning

Då Magisynodens medlemmar är så geografiskt utspridda, säger stadgarna att detta också måste återspeglas i den högsta ledningens sammansättning.

Synodens styrelse, dess ”regering” om man så vill, benämns kharisgemot, vilket ungefär betyder ”kharins möte”. Varje kharismat som sitter i kharisgemoten tituleras khariswit, ”kharismaternas klokhet” (titeln var från början längre, khariswitan). Tanken är att en khariswit ska stå för just det kloka och vettiga, kort sagt göra ett bra jobb som gagnar alla, helt enkelt. Den som leder hela synoden bär titeln överstekhariswit, för att särskilja denne en smula från övriga i styrelsen.

För att få hamna i synodens ledning – dess kharisgemot – skall därför följande kriterier uppfyllas:

  • Den magiska principen måste efterlevas, d.v.s. varje magiaspekt, varje element och krets, måste finnas representerad i högsta ledningen.
  • Varje storprovins inom ett imperium eller ett suveränt rike måste ha representation av en kharismat, oavsett fördelningen inom ”den magiska principen” ovan. Det gör att ett element därför kan ha fler än en representant i ledningen.
  • Ledningens antal kan fluktuera med tiden, detta p.g.a. tillgången till kharismater och geopolitiska förhållanden.
  • Hänsyn tas till den magiska kompetensen, inte till könet.
  • Hittills är det maximala antalet personer i ledningen satt till 22, men det finns en klausul som säger att det antalet kan ändras om Magisynodens sfär utvidgas. Det lägsta antalet ledamöter just nu är 19 (fördelat på elva riken inklusive ön Sannibar i Zabarni, sex element och två kretsar), inklusive mötets överstekhariswit. Om en khariswit avsäger sig sin plats under samlingsdagen eller har fallit ifrån (oavsett om denne är död eller oförmögen att delta) har denne förverkat sin plats i synodens kharisgemot; därmed blir en av punkterna på dagordningen att välja in en ny khariswit i ledningen (med rätt urvalskriterier uppfyllda, vilket kan begränsa urvalet). Skulle det inte finnas någon med rätt kriterier att tillgå, t.ex. en kharismat med elementet eld, söker man bland dem i rätt krets (i detta fall den mörka). Skulle det inte finnas en kharismat från ett specifikt rike/land att tillgå väljs någon annan som kan möta övriga kriterier in; märk väl, det har ännu inte hänt att någon från ett specifikt land har saknats.
  • Det finns inget formellt hinder för en icke-människa inom synodens inflytandesfär att delta på en synod, men då t.ex. mörkalfer, vättar och troll på de flesta håll inte tillåts besöka eller idka handel i städer, där synoder oftast hålls, är det få som har kunnat närvara i praktiken. Synodens krönikor och annaler nämner åtminstone en handfull deltagande mörkalfer vid namn, samt nämner att enstaka troll har närvarat.
  • Halvblod får också närvara, vilket också händer då och då.
  • De kharismater som kommer från platser utanför synodens medlemssfär är välkomna att närvara på en magisynod, men har inget reellt inflytande. De har ingen rösträtt och får inte komma med förslag till dagordningen. Däremot kan de förstås ”utöva inflytande utanför protokollet”, som det heter i synodjargong. En sådan kharismat har dock rätt att ta del av stormästarprovet, vilket är närmast en förutsättning för dem ifall de ska nå anständiga tjänster och positioner på magiakademier eller hos en härskare inom synodens medlemssfär. En utsocknes person ska således inte kunna klampa in på synodens revir och lägga beslag på yrkesmöjligheter (sedan får ju de facto en härskare eller liknande själv bestämma om de vill ta in en utsocknes kharismat eller inte, men det är en annan femma).
  • Ett undantag från ovan regel är om en kharismat som är född utanför synodens medlemssfär ändå har varit verksam i något av synodens medlemsländer under lång tid, d.v.s. om personen ifråga har ”bevisat sitt värde och efterlevt ordens anda”. Kharisgemoten avgör från fall till fall förutsatt att någon kharismat ur medlemssfären förordat detta, d.v.s. har sett till att frågan blir en punkt på dagordningen. Undantagen har med åren blivit en del (se nedan). Utlänningar eller fjärrländare som blivit accepterade, så att säga, har i de allra flesta fall varit verksamma vid till exempel en åkallarakademi i synodsfärens område eller rentav varit en häxa i Pärlemororden på Valx.

Övriga stadgar

  • Magisynodens möten skall hållas med ”anständig” regelbundenhet, vilket normalt är vart tredje år. Den kortaste perioden mellan två möten har varit två år, den längsta sju år. Det har, hittills, hållits 128 synoder. Den i Kaldaras, Irestin, år 2175 e.H. blir således den 129:e.
  • Stora, stadgeändrande beslut måste fattas på två av varandra följande synoder för att träda i kraft. Om man så avser göra tenderar den andra av dessa synoder att ligga inom de tre åren i tid från den föregående synoden.
  • En person i synodens kharisgemot (som ungefär betyder ”kharins möte”) erhåller titeln khariswit (ungefär ”kharismaternas klokhet”) så länge denne sitter i ledningen. Den ursprungliga titeln var khariswitan, som alltså blivit något kortare med tiden.
  • Vid varje synod väljs en ledare för just det mötet. Denna kallas för överstekhariswit och väljs inte av synodledningen utan av alla andra församlade kharismater av motsvarande en stormästares eller stormästarinnas rang. Den som väljs måste emellertid redan ingå i ledningen, varför mötesdeltagarnas urval ändå är begränsat. (Det finns förstås en chans att bli återvald till överstekhariswit om medlemmarna så väljer samma person som vid det föregående mötet.)
  • Det är synodens kharisgemot som – genom stormästarprov – avgör om en kharismat skall upphöjas till stormästare/-mästarinna.
  • I en kharisgemot sitter man generellt på livstid, men alla som deltar i mötet och som inte sitter i ledningen vid tillfället kan utesluta en khariswit genom att få med sig andra utanför ledningen. Dock krävs att en betydande majoritet kräver uteslutning, nämligen en kvalificerad majoritet (i detta fall trefjärdedelsmajoritet). Lägg därtill att den som vill utesluta en khariswit riskerar att få en politisk fiende på halsen, oavsett om omröstningen lyckas eller ej. Den som vill utesluta någon måste säga det öppet; de som sedan röstar kan, däremot, göra det anonymt. Förslaget om uteslutning måste tas upp före den första punkten på dagordningen, då en uteslutning av en befintlig khariswit ju förändrar allt och det sannolikt måste tillkomma en ny khariswit i ledningen.
  • Den som utesluts ur en kharisgemot har alltid rätt att ställa upp igen för att bli invald. I teorin kan alltså den just uteslutna bli direkt invald i ledningen igen, på samma möte denne blev utesluten.
  • Om en kharisgemot redan består av rätt kvot eller sammansättning kan en ny person ändå röstas in i ledningen om ett sådant förslag läggs före den första punkten på dagordningen tas upp. Dock är det maximala antalet i ledningen satt till 22 personer (d.v.s. 19 ordinarie plus tre övriga). Skulle en ”extra” person i ledningen och en ordinarie ha samma kvalifikationer – och den ordinarie dö eller falla ifrån av någon anledning – tar ”extrapersonen” dennes plats per automatik.
  • Skulle en eventuell omröstning inom ledningen självt sluta oavgjort har alltid överstekhariswiten utslagsröst.
  • Vilken synoddeltagare som helst ur medlemssfären, så länge denne är bevisat magikunnig, får lägga förslag mellan soluppgång och solnedgång den första dagen, den benämnd samlingsdagen; förslagen skall inkomma skriftligt (på vilken sorts papper som helst) till ledningen, ”inte vara obegripliga, omständliga eller skrivna i sådan längd att de omfattar mer än ett standardenligt papper, pergament eller papyrusrulle; sten- eller trätavlor göre sig icke besvär” – detta för att ledningen ska hinna sätta samman en dagordning till nästföljande dag (deltagarna får en dag ”ledigt”, således). Agendan är sedan i princip orubblig och kan bestå av hundratals punkter. Ett möte tar sedan ”den tid det tar”, vilket ibland har varit flera månader.
  • Vilda kharismater är inte välkomna och ska avrättas utan urskillning.
  • En kharismat kan dömas till hårda straff av synoden, men ett rikes/lands lagar har företräde. Däremot kan, om synoden så finner det lämpligt, den rättsligen prövade dömas till exempelvis döden eller exil, men då är det ett slags rekommendation som skickas till medlemmens hemlands högsta ledare (t.ex. kungen). Synoden kan också, på t.ex. en kunglig befallning verkställa straff. Den dömde har rätt att söka benådning hos t.ex. sitt rikes kung.
  • I synodens straffskala ingår också förbud att utföra magi, den kan anse någon vara en vild kharismat och den kan döma ut och verka för att stänga magiakademier och liknande.
  • Det värsta straffet synoden kan utdöma är emellertid magiseparation (se med fördel Om Magisynoden – del I för mer information om magiseparation). Ett antal magiutövare är emot ”lemlästning” eller ”kapandet av bandet”, som magiseparationen ibland kallas, och kallar den för ”tortyr ovärdig den upplysta människan”. En punkt på synodens dagordning som därför återkommer med viss regelbundenhet är den om magiseparationens avskaffande. Märk väl att det här med magiseparation som rituell sedvänja är mycket äldre än Magisynoden och ska ha förekommit i olika former ända sedan Darefus den upplyste vandrarens dagar, vad de lärde vet, kanske är detta slags ritual ännu äldre.
  • Det ligger i akademiers och skolors och ordnars, med mera, intressen att närvara vid Magisynoden, då den handhar de officiella rullorna över existerande kharismater. Synoden tillhandahåller således ett utmärkt tillfälle att uppdatera egna kharismatslistor.

Medlemmar i kharisgemoten (ett urval)

Här är ett urval av kharisgemotens sittande styrelsemedlemmar:

  • Ärkeåkallare Quillon Cannorlan – från Irestin. Han har varit överstekhariswit för kharisgemoten i synoderna från den 123:e synoden och framåt. Om han blir det även på nästa synod återstår att se.
  • Stormästare Callam Elangoud – från Varatin.
  • Stormästarinnan Warisa Salinbur – från ön Sannibar utanför Zabarnis östkust.
  • Quenlon Tarandil – från Merbatien.
  • Danjelia Andassi – från gränstrakterna mellan Bendurien och Latanien (på Benduriensidan).
  • Meiafelénsei ”Meia” Duinn – från Kamakien, hon är häxa tillhörande den ljusa kretsen och prefekt emerita vid Eduensaskolan.

(Några av) Magisynodens grundare

  • Iansah Sethera – vaganbei (ett slags kringströvande häxhelerska) från Sannibar (motsvarande titel för män är vaganbah (häxhelare).
  • Lotsar Mendarak – hans mor kom från Merbatien, hans far från Sannibar; fadern dog emellertid när han var två år, varpå hans mor, Nardah, tog honom tillbaka till Merbatien.
  • Ulsifer Bodomin.
  • Brannic Daraven – kallades Kråkhuva p.g.a. sin fjädertäckta huva.

Övriga historiska medlemmar i synodens kharisgemot

Här följer ett blygsamt urval av historiska medlemmar i Magisynodens kharisgemot genom åren.

  • Jenyssa Jarves – från Semarien. Yngre syster till baron Mostyn Jarves och Dansande Tranan. Pärlemorsyster (hon blev storhäxa 2133 e.H.). Invald som khariswit i Magisynodens kharisgemot år 2139 e.H, där hon satt till sin förtida död år 2164 e.H., bara 55 år gammal. Magisynoden hon blev invald i hölls i Barodhen, Varatin, en synod som varade i två månader.
  • Delvig Destual – från Kamakien.
  • Simendal Evander – från Semariens högadel.
  • Vortymer Tellyg – från Wygerin.
  • Oh’Nohr Illiam – ervundisk slavättling, fri och bosatt på Sannibar.
  • Dedor från Dymmelsten – från Varatin.
  • Lexara Orlanthille – från Kamakien.
  • Meaklin Slayd – från Irestin.
  • Caitrona Monnag – från Irestin.
  • Marandil Fell nadh Meargon – från Irestin.
  • Ginilla Melanphoe – från Thylien.
  • Aldiana Girshek – från Udakien.
  • Tiggy Marr – från Semarien.
  • Terance Oranthel – från Thylien.
  • Elbin Lach – från Wygerin.
  • Saracine Bassin – från Wygerin.
  • Kenician Felendore – från Varatin.
  • Valmis Asquith – från Merbatien.
  • Rahul Yadnesh – från Alzarien.
  • Jaesun Tavarian – från Kyreni.
  • Calder Emeny – från Udakien.
  • Dera Craska – från Thylien.
  • Dorikenna Makenzius – från Dorderien.
  • Varadian Pardo – från Latanien.
  • Navanethem Alapenduel – från Kamakien.
  • Parnohl Ladachean – från Caradea.
  • Braam Dandolos – från Latanien.

2017 – nytt år, nya möjligheter

”Nytt år, nya möjligheter”, heter det ju.

Låt oss hoppas att det stämmer.

Som ni har märkt går det tämligen lång tid mellan blogginläggen här. Det beror förstås inte på er, utan på mig och mitt utmattningssyndrom som bara pågår, pågår, pågår …

Jag gör framsteg, inget snack om den saken, men det tar sin rundliga tid i form av små, korta myrsteg. Ett i taget.

Därför hyser jag stora förhoppningar om att detta är året då jag faktiskt blir färdig med En saga om sorgs tredje del, ”Röda dagars hämnd”.

De dryga två åren som har gått sedan jag gick in i väggen är en serie av misslyckanden i att bli färdig, mest på grund av att varken ork, koncentrationsförmåga eller allmän kapacitet har funnits hos mig. Därmed inte sagt att jag inte har försökt, tvärtom, försöken att skriva är otaliga och anteckningar har det blivit, men att verkligen få ihop alla intrigtrådar, kronologin, världsbygget och gestaltandet av respektive karaktär kräver sin person, har jag märkt.

Det som har varit bra med de gångna två åren är att jag verkligen tvingats reflektera över vad jag vill ska hända i berättelsen, och när, var och hur det ska ske. Och för vem det ska inträffa.

Det har gjort att min kunskap om världen och karaktärerna har vuxit något enormt. Jag har långt mycket mer ”kött på benen” nu än i slutet av 2014 (och då hade jag förstås långt mer information om allt än när jag startade 2006).

Världen, Angoria, har genomgått en grundlig genomgång, där jag, som faktaunderlag utanför det som syns i den faktiska berättelsen, har så mycket fakta att tillgå när jag behöver att det i sig kan innebära att det blir lättare att skriva själva berättelsen.

Vad av allt det jag har lärt mig som till slut hamnar i berättelsen – mellan pärmarna, så att säga – är ovisst. En del kommer att dyka upp, det kan jag säga redan nu, medan en del lär ligga orört i nån mapp i datorn (eller förbli oläst i ett kollegieblock). Eller så kan det bli stoff till framtida berättelser.

* * *

Flera personer, både vänner och läsare, har oberoende av varandra påpekat för mig att ”Röda dagars hämnd” finns med i Science Fiction Bokhandelns vinterkatalog 2016, på sidan 6.

Vilket är otroligt hedrande, såklart.

Kruxet är dock att själva boken ännu inte är färdigskriven. Den kommer att bli färdig, oroa er inte, men jag kan alltså inte ange ett exakt datum ännu. Däremot får ni som vill givetvis förboka titeln på t.ex. SF-Bokhandeln, om inte annat för att visa dem ert intresse av boken. Sedan får jag försöka bli färdig så fort jag bara kan med att förse er med en så bra bok det bara kan bli.

Lite mer tålamod, bara.

Under tiden finns det, som alltid, gott om läsvärda fantasyalster därute.