Om Magisynoden – del II

I första delen om Magisynoden tog jag upp lite om dess historia. Denna del handlar mer om synodens organisation och reglemente.

Till att börja med kan man konstatera att Magisynodens (mer eller mindre) kvalificerade antaganden om magifrekvens och utövarantal sedan länge har etablerat sig som en i princip okränkbar doktrin bland kharismater (samlingsnamnet för alla magiutövare):

  • En individ per tio tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom ett element, det vill säga bli en åkallare eller åkallerska.
  • En per hundra tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom en krets, vilket i praktiken innebär möjligheten att lära sig behärska elementen luft, vatten och trä i den ljusa kretsen eller jord, metall och eld i den mörka kretsen. Den som behärskar sina element benämns häxa eller trollkarl.
  • Besvärjarens eller besvärjerskans skicklighet inom den gamla magin (eller höga magin) kunde en ynka person per miljon söka uppnå, på sin tid. En kharismat av den här kalibern sades kunna behärska element ur båda kretsarna, vilket förstås var en stor tillgång i många fall. Inte minst kejsar Arwerlon I Rhyger, Imperiebyggaren, använde sig av besvärjare för att implementera det nya språket i kejsardömet, arweriska, som helt sonika ersatte semariska, kamakiska, wygiska, thyliska, varatiska och merbatiska (som i sig är en mischmasch av flera språk, men som med tiden blev ett eget).
  • Utöver de ovan beskrivna indelningarna av kharismater, finns det magiutövare som kallas vilda: vilda åkallare respektive åkallerskor, vilda häxor och vilda trollkarlar samt vilda besvärjare respektive besvärjerskor. I det sistnämnda fallet, för den gamla magins utövare, finns det ett mer spritt epitet, nämligen gränskorsare. Gränskorsarna kom att ge kharismater som helhet dåligt rykte – så dåligt att utövandet av den gamla magin förbjöds i kejsardömet och utrensningar genomfördes och bokbålens lågor brann höga i ivern att radera ut den gamla magins formelsamlingar och djupa kunskaper. Än idag är det straffbart att inneha den gamla magins besvärjelser i nedskriven form, men naturligtvis hindrar det inte alla från att söka efter förbjuden frukt – rykten florerar som säger att det existerar en diger lunta eller flera någonstans, en svårfunnen ”samling” som fått namnet De förlorade böckerna. Vild är hur som helst den som inte anses ha kontroll över sin egen magi och som tvångsmässigt måste använda sig av den för att exempelvis skada eller döda andra. Följaktligen jagas vilda kharismater, en jakt som inte sällan slutar med döden för den jagade. Vitlansorden, tätt knuten till överstebiskopen, är en sammanslutning som jagar vilda kharismater.

Magisynoden tolererar av förklarliga skäl inga vilda kharismater på dess regelbundna stormöten.

De som får närvara på ett synodmöte är magiutövande medlemmar inom synodens medlemssfär, även om mötena kan locka magiutövare från andra håll samt också icke-kharismater. Enbart magiutövare från medlemssfären har, emellertid, chansen att utöva inflytande över verksamheten, genom rätten att lägga förslag, bli inröstad i synodens ledning med mera (se dock att det finns specifika undantag nedan).

Kharisgemot – synodens ledning

Då Magisynodens medlemmar är så geografiskt utspridda, säger stadgarna att detta också måste återspeglas i den högsta ledningens sammansättning.

Synodens styrelse, dess ”regering” om man så vill, benämns kharisgemot, vilket ungefär betyder ”kharins möte”. Varje kharismat som sitter i kharisgemoten tituleras khariswit, ”kharismaternas klokhet” (titeln var från början längre, khariswitan). Tanken är att en khariswit ska stå för just det kloka och vettiga, kort sagt göra ett bra jobb som gagnar alla, helt enkelt. Den som leder hela synoden bär titeln överstekhariswit, för att särskilja denne en smula från övriga i styrelsen.

För att få hamna i synodens ledning – dess kharisgemot – skall därför följande kriterier uppfyllas:

  • Den magiska principen måste efterlevas, d.v.s. varje magiaspekt, varje element och krets, måste finnas representerad i högsta ledningen.
  • Varje storprovins inom ett imperium eller ett suveränt rike måste ha representation av en kharismat, oavsett fördelningen inom ”den magiska principen” ovan. Det gör att ett element därför kan ha fler än en representant i ledningen.
  • Ledningens antal kan fluktuera med tiden, detta p.g.a. tillgången till kharismater och geopolitiska förhållanden.
  • Hänsyn tas till den magiska kompetensen, inte till könet.
  • Hittills är det maximala antalet personer i ledningen satt till 22, men det finns en klausul som säger att det antalet kan ändras om Magisynodens sfär utvidgas. Det lägsta antalet ledamöter just nu är 19 (fördelat på elva riken inklusive ön Sannibar i Zabarni, sex element och två kretsar), inklusive mötets överstekhariswit. Om en khariswit avsäger sig sin plats under samlingsdagen eller har fallit ifrån (oavsett om denne är död eller oförmögen att delta) har denne förverkat sin plats i synodens kharisgemot; därmed blir en av punkterna på dagordningen att välja in en ny khariswit i ledningen (med rätt urvalskriterier uppfyllda, vilket kan begränsa urvalet). Skulle det inte finnas någon med rätt kriterier att tillgå, t.ex. en kharismat med elementet eld, söker man bland dem i rätt krets (i detta fall den mörka). Skulle det inte finnas en kharismat från ett specifikt rike/land att tillgå väljs någon annan som kan möta övriga kriterier in; märk väl, det har ännu inte hänt att någon från ett specifikt land har saknats.
  • Det finns inget formellt hinder för en icke-människa inom synodens inflytandesfär att delta på en synod, men då t.ex. mörkalfer, vättar och troll på de flesta håll inte tillåts besöka eller idka handel i städer, där synoder oftast hålls, är det få som har kunnat närvara i praktiken. Synodens krönikor och annaler nämner åtminstone en handfull deltagande mörkalfer vid namn, samt nämner att enstaka troll har närvarat.
  • Halvblod får också närvara, vilket också händer då och då.
  • De kharismater som kommer från platser utanför synodens medlemssfär är välkomna att närvara på en magisynod, men har inget reellt inflytande. De har ingen rösträtt och får inte komma med förslag till dagordningen. Däremot kan de förstås ”utöva inflytande utanför protokollet”, som det heter i synodjargong. En sådan kharismat har dock rätt att ta del av stormästarprovet, vilket är närmast en förutsättning för dem ifall de ska nå anständiga tjänster och positioner på magiakademier eller hos en härskare inom synodens medlemssfär. En utsocknes person ska således inte kunna klampa in på synodens revir och lägga beslag på yrkesmöjligheter (sedan får ju de facto en härskare eller liknande själv bestämma om de vill ta in en utsocknes kharismat eller inte, men det är en annan femma).
  • Ett undantag från ovan regel är om en kharismat som är född utanför synodens medlemssfär ändå har varit verksam i något av synodens medlemsländer under lång tid, d.v.s. om personen ifråga har ”bevisat sitt värde och efterlevt ordens anda”. Kharisgemoten avgör från fall till fall förutsatt att någon kharismat ur medlemssfären förordat detta, d.v.s. har sett till att frågan blir en punkt på dagordningen. Undantagen har med åren blivit en del (se nedan). Utlänningar eller fjärrländare som blivit accepterade, så att säga, har i de allra flesta fall varit verksamma vid till exempel en åkallarakademi i synodsfärens område eller rentav varit en häxa i Pärlemororden på Valx.

Övriga stadgar

  • Magisynodens möten skall hållas med ”anständig” regelbundenhet, vilket normalt är vart tredje år. Den kortaste perioden mellan två möten har varit två år, den längsta sju år. Det har, hittills, hållits 128 synoder. Den i Kaldaras, Irestin, år 2175 e.H. blir således den 129:e.
  • Stora, stadgeändrande beslut måste fattas på två av varandra följande synoder för att träda i kraft. Om man så avser göra tenderar den andra av dessa synoder att ligga inom de tre åren i tid från den föregående synoden.
  • En person i synodens kharisgemot (som ungefär betyder ”kharins möte”) erhåller titeln khariswit (ungefär ”kharismaternas klokhet”) så länge denne sitter i ledningen. Den ursprungliga titeln var khariswitan, som alltså blivit något kortare med tiden.
  • Vid varje synod väljs en ledare för just det mötet. Denna kallas för överstekhariswit och väljs inte av synodledningen utan av alla andra församlade kharismater av motsvarande en stormästares eller stormästarinnas rang. Den som väljs måste emellertid redan ingå i ledningen, varför mötesdeltagarnas urval ändå är begränsat. (Det finns förstås en chans att bli återvald till överstekhariswit om medlemmarna så väljer samma person som vid det föregående mötet.)
  • Det är synodens kharisgemot som – genom stormästarprov – avgör om en kharismat skall upphöjas till stormästare/-mästarinna.
  • I en kharisgemot sitter man generellt på livstid, men alla som deltar i mötet och som inte sitter i ledningen vid tillfället kan utesluta en khariswit genom att få med sig andra utanför ledningen. Dock krävs att en betydande majoritet kräver uteslutning, nämligen en kvalificerad majoritet (i detta fall trefjärdedelsmajoritet). Lägg därtill att den som vill utesluta en khariswit riskerar att få en politisk fiende på halsen, oavsett om omröstningen lyckas eller ej. Den som vill utesluta någon måste säga det öppet; de som sedan röstar kan, däremot, göra det anonymt. Förslaget om uteslutning måste tas upp före den första punkten på dagordningen, då en uteslutning av en befintlig khariswit ju förändrar allt och det sannolikt måste tillkomma en ny khariswit i ledningen.
  • Den som utesluts ur en kharisgemot har alltid rätt att ställa upp igen för att bli invald. I teorin kan alltså den just uteslutna bli direkt invald i ledningen igen, på samma möte denne blev utesluten.
  • Om en kharisgemot redan består av rätt kvot eller sammansättning kan en ny person ändå röstas in i ledningen om ett sådant förslag läggs före den första punkten på dagordningen tas upp. Dock är det maximala antalet i ledningen satt till 22 personer (d.v.s. 19 ordinarie plus tre övriga). Skulle en ”extra” person i ledningen och en ordinarie ha samma kvalifikationer – och den ordinarie dö eller falla ifrån av någon anledning – tar ”extrapersonen” dennes plats per automatik.
  • Skulle en eventuell omröstning inom ledningen självt sluta oavgjort har alltid överstekhariswiten utslagsröst.
  • Vilken synoddeltagare som helst ur medlemssfären, så länge denne är bevisat magikunnig, får lägga förslag mellan soluppgång och solnedgång den första dagen, den benämnd samlingsdagen; förslagen skall inkomma skriftligt (på vilken sorts papper som helst) till ledningen, ”inte vara obegripliga, omständliga eller skrivna i sådan längd att de omfattar mer än ett standardenligt papper, pergament eller papyrusrulle; sten- eller trätavlor göre sig icke besvär” – detta för att ledningen ska hinna sätta samman en dagordning till nästföljande dag (deltagarna får en dag ”ledigt”, således). Agendan är sedan i princip orubblig och kan bestå av hundratals punkter. Ett möte tar sedan ”den tid det tar”, vilket ibland har varit flera månader.
  • Vilda kharismater är inte välkomna och ska avrättas utan urskillning.
  • En kharismat kan dömas till hårda straff av synoden, men ett rikes/lands lagar har företräde. Däremot kan, om synoden så finner det lämpligt, den rättsligen prövade dömas till exempelvis döden eller exil, men då är det ett slags rekommendation som skickas till medlemmens hemlands högsta ledare (t.ex. kungen). Synoden kan också, på t.ex. en kunglig befallning verkställa straff. Den dömde har rätt att söka benådning hos t.ex. sitt rikes kung.
  • I synodens straffskala ingår också förbud att utföra magi, den kan anse någon vara en vild kharismat och den kan döma ut och verka för att stänga magiakademier och liknande.
  • Det värsta straffet synoden kan utdöma är emellertid magiseparation (se med fördel Om Magisynoden – del I för mer information om magiseparation). Ett antal magiutövare är emot ”lemlästning” eller ”kapandet av bandet”, som magiseparationen ibland kallas, och kallar den för ”tortyr ovärdig den upplysta människan”. En punkt på synodens dagordning som därför återkommer med viss regelbundenhet är den om magiseparationens avskaffande. Märk väl att det här med magiseparation som rituell sedvänja är mycket äldre än Magisynoden och ska ha förekommit i olika former ända sedan Darefus den upplyste vandrarens dagar, vad de lärde vet, kanske är detta slags ritual ännu äldre.
  • Det ligger i akademiers och skolors och ordnars, med mera, intressen att närvara vid Magisynoden, då den handhar de officiella rullorna över existerande kharismater. Synoden tillhandahåller således ett utmärkt tillfälle att uppdatera egna kharismatslistor.

Medlemmar i kharisgemoten (ett urval)

Här är ett urval av kharisgemotens sittande styrelsemedlemmar:

  • Ärkeåkallare Quillon Cannorlan – från Irestin. Han har varit överstekhariswit för kharisgemoten i synoderna från den 123:e synoden och framåt. Om han blir det även på nästa synod återstår att se.
  • Stormästare Callam Elangoud – från Varatin.
  • Stormästarinnan Warisa Salinbur – från ön Sannibar utanför Zabarnis östkust.
  • Quenlon Tarandil – från Merbatien.
  • Danjelia Andassi – från gränstrakterna mellan Bendurien och Latanien (på Benduriensidan).
  • Meiafelénsei ”Meia” Duinn – från Kamakien, hon är häxa tillhörande den ljusa kretsen och prefekt emerita vid Eduensaskolan.

(Några av) Magisynodens grundare

  • Iansah Sethera – vaganbei (ett slags kringströvande häxhelerska) från Sannibar (motsvarande titel för män är vaganbah (häxhelare).
  • Lotsar Mendarak – hans mor kom från Merbatien, hans far från Sannibar; fadern dog emellertid när han var två år, varpå hans mor, Nardah, tog honom tillbaka till Merbatien.
  • Ulsifer Bodomin.
  • Brannic Daraven – kallades Kråkhuva p.g.a. sin fjädertäckta huva.

Övriga historiska medlemmar i synodens kharisgemot

Här följer ett blygsamt urval av historiska medlemmar i Magisynodens kharisgemot genom åren.

  • Jenyssa Jarves – från Semarien. Yngre syster till baron Mostyn Jarves och Dansande Tranan. Pärlemorsyster (hon blev storhäxa 2133 e.H.). Invald som khariswit i Magisynodens kharisgemot år 2139 e.H, där hon satt till sin förtida död år 2164 e.H., bara 55 år gammal. Magisynoden hon blev invald i hölls i Barodhen, Varatin, en synod som varade i två månader.
  • Delvig Destual – från Kamakien.
  • Simendal Evander – från Semariens högadel.
  • Vortymer Tellyg – från Wygerin.
  • Oh’Nohr Illiam – ervundisk slavättling, fri och bosatt på Sannibar.
  • Dedor från Dymmelsten – från Varatin.
  • Lexara Orlanthille – från Kamakien.
  • Meaklin Slayd – från Irestin.
  • Caitrona Monnag – från Irestin.
  • Marandil Fell nadh Meargon – från Irestin.
  • Ginilla Melanphoe – från Thylien.
  • Aldiana Girshek – från Udakien.
  • Tiggy Marr – från Semarien.
  • Terance Oranthel – från Thylien.
  • Elbin Lach – från Wygerin.
  • Saracine Bassin – från Wygerin.
  • Kenician Felendore – från Varatin.
  • Valmis Asquith – från Merbatien.
  • Rahul Yadnesh – från Alzarien.
  • Jaesun Tavarian – från Kyreni.
  • Calder Emeny – från Udakien.
  • Dera Craska – från Thylien.
  • Dorikenna Makenzius – från Dorderien.
  • Varadian Pardo – från Latanien.
  • Navanethem Alapenduel – från Kamakien.
  • Parnohl Ladachean – från Caradea.
  • Braam Dandolos – från Latanien.

2017 – nytt år, nya möjligheter

”Nytt år, nya möjligheter”, heter det ju.

Låt oss hoppas att det stämmer.

Som ni har märkt går det tämligen lång tid mellan blogginläggen här. Det beror förstås inte på er, utan på mig och mitt utmattningssyndrom som bara pågår, pågår, pågår …

Jag gör framsteg, inget snack om den saken, men det tar sin rundliga tid i form av små, korta myrsteg. Ett i taget.

Därför hyser jag stora förhoppningar om att detta är året då jag faktiskt blir färdig med En saga om sorgs tredje del, ”Röda dagars hämnd”.

De dryga två åren som har gått sedan jag gick in i väggen är en serie av misslyckanden i att bli färdig, mest på grund av att varken ork, koncentrationsförmåga eller allmän kapacitet har funnits hos mig. Därmed inte sagt att jag inte har försökt, tvärtom, försöken att skriva är otaliga och anteckningar har det blivit, men att verkligen få ihop alla intrigtrådar, kronologin, världsbygget och gestaltandet av respektive karaktär kräver sin person, har jag märkt.

Det som har varit bra med de gångna två åren är att jag verkligen tvingats reflektera över vad jag vill ska hända i berättelsen, och när, var och hur det ska ske. Och för vem det ska inträffa.

Det har gjort att min kunskap om världen och karaktärerna har vuxit något enormt. Jag har långt mycket mer ”kött på benen” nu än i slutet av 2014 (och då hade jag förstås långt mer information om allt än när jag startade 2006).

Världen, Angoria, har genomgått en grundlig genomgång, där jag, som faktaunderlag utanför det som syns i den faktiska berättelsen, har så mycket fakta att tillgå när jag behöver att det i sig kan innebära att det blir lättare att skriva själva berättelsen.

Vad av allt det jag har lärt mig som till slut hamnar i berättelsen – mellan pärmarna, så att säga – är ovisst. En del kommer att dyka upp, det kan jag säga redan nu, medan en del lär ligga orört i nån mapp i datorn (eller förbli oläst i ett kollegieblock). Eller så kan det bli stoff till framtida berättelser.

* * *

Flera personer, både vänner och läsare, har oberoende av varandra påpekat för mig att ”Röda dagars hämnd” finns med i Science Fiction Bokhandelns vinterkatalog 2016, på sidan 6.

Vilket är otroligt hedrande, såklart.

Kruxet är dock att själva boken ännu inte är färdigskriven. Den kommer att bli färdig, oroa er inte, men jag kan alltså inte ange ett exakt datum ännu. Däremot får ni som vill givetvis förboka titeln på t.ex. SF-Bokhandeln, om inte annat för att visa dem ert intresse av boken. Sedan får jag försöka bli färdig så fort jag bara kan med att förse er med en så bra bok det bara kan bli.

Lite mer tålamod, bara.

Under tiden finns det, som alltid, gott om läsvärda fantasyalster därute.

Sköna slantar till Radiohjälpen

Schysta Uddevallabor (och andra?) har i dag öppnat sina plånböcker.

Mer om det senare.

I dag var det officiellt 30-årsfirande i Uddevalla stadsbibliotek, för så länge har detta bibliotek funnits i lokalerna på Södergatan. Katarina Hansson, kultur- och fritidschef i Uddevalla kommun, invigningstalade tillsammans med kultur- och fritidsnämndens ordförande, Annelie Högberg.

Firandet innebar att personalen ordnade med kaffe eller dricka och kaka till besökarna – men de arrangerade också en mycket välbesökt Bok- och kulturmässa.

Ett gäng lokala författare, skribenter, bloggare, föreläsare och andra profiler blev inbjudna att delta. En av dem var lilla jag. Se bara vilka som var inbjudna: Peter Angvarson, Jan Aronson, Lennart Carlsson, Inger Dejke, Ibrahim Daoud, Ulf G Eriksson, Viveka Forsberg Overland, Stefan Hagel, Rune Hasslöf, Hedvig Christina Hell Carlsson, Eva-Lotta Hultén, Caroline Hurtig, Christer Johansson, Vambola Kallaste, Ulrika Jannert Kallenberg, Dennis Karlsson, Lasse Mattila, Leif Molander, Ingelis Nordqvist, Christian Persson, Bengt Arne Runnerström, Sten Torgerson samt Ingemar Åhlund.

Som litterära godiskarameller för besökarna, hade personalen bokat tre etablerade författare, som föreläste. Jag kunde inte gå och lyssna på någon av dem, men jag såg att det var fullt till sista stolen på föreläsningarna. Uddevallabon och heltidsförfattaren Maria Gustavsdotter talade om att skriva historiska romaner ur ett kvinnligt perspektiv – jag har lyssnat på henne en gång för några år sedan, och hon är intressant att lyssna på. Ljungskilebon, biologen, debattören, författaren och folkbildaren i miljöfrågor, Stefan Edman, föreläste och kåserade om hur Uddevallabygdens landskap och miljö har skiftat genom åren, från Carl von Linnés besök här år 1746, till i dag. Ellen Mattson, författaren och kritikern som bor utanför Ljungskile, föreläste i sin tur om skrivandets lycka.

Eftersom jag inte visste hur mycket jag skulle komma att orka – det gäller ju att vara trevlig, alert, kvick, gärna rolig och glad – pirrade det litegrann i magtrakten, måste jag erkänna. Men, intalade jag mig, jag går dit och är så gott jag kan. Ja, ÄR så gott jag kan, det är ju i varandet jag har brustit de senaste åren. Görandet har det inte varit något fel på, snarare har jag gjort lite för mycket på lite för många håll och kanter för att kropp och knopp ska ha mått bra.

Eventuella farhågor försvann emellertid kvickt. Folk strömmade in i ett jämnt flöde under tiden jag var på plats (jag orkade inte vara kvar hela tiden, jag smet en stund tidigare).

Personalen hade på en förtjänstfullt sätt ordnat med bord och stolar åt författare som sålde sina alster. Jag hamnade innanför entrén, bredvid trevliga representanter från Uddevalla varvs- och industrihistoriska förening (som jag dessutom har intervjuat för Uddevalla 7 dagar), på en perfekt plats där alla kunde se mig – och, framför allt, mina böcker.

Gunnar Klasson, känd profil som driver Uddevallabloggen, tog tydligen lite bilder, huvaligen. Några av dem har han lagt ut på nämnda blogg, varav en på mig, huvaligen igen!

”Hördu! Plånböckerna då? Har du glömt dem?” frågar vän av ordning och reda bland bokstäver och redogörelser.

”Nej, inte alls”, konstaterar jag torrt. ”Tålamod, vän. Tålamod.”

Mitt erbjudande till potentiella köpare av mina böcker, ”Fred så gyllene” (2012) och ”Flammor av vrede” (2013), var att de fick betala vad de ville mot att jag fick skänka pengarna oavkortat till Radiohjälpen. Alla som tittade förbi och bläddrade i böckerna, tyckte att den dealen var mycket generös från min sida – men generositeten stod ju besökarna för! Det var ju dem, ni, som skänkte pengar. Tack!

Väl hemma summerade jag kronor och ören (nej, inga ören): 720 kronor. Fantastiskt, tycker jag. Tolv böcker fann sex lässugna ägare – japp, i dealen ingick båda delarna på en gång. Jag tyckte att det var schystast så.

Nu får jag bara hoppas att de 720 kronorna kommer väl till pass hos Radiohjälpen.

* * *

Tillägg: Så här några timmar senare har ”baksmällan” börjat infinna sig, den som brukar bli värst dagen/dagarna efter, den som jag, i brist på bättre liknelser, liknar vid en hjärnskakning, för så känns det. Jag visste att alla intryck, trevliga samtal och summan av hela kardemumman (ej att förväxla med Kar de Mumma) skulle resultera i huvudvärk, ljus- och ljudöverkänslighet, svårigheter att hålla tanke och koncentration uppe, mjölksyra som inte vill försvinna ur musklerna samt ge en rejäl utmattning på köpet. Men jag ville ändå ge det en chans. Jag måste pröva, pröva, pröva, för en dag så kommer jag förhoppningsvis märka att jag orkar lite mer, har lite mindre ont, mår lite bättre.

Tur då att jag klarade en del av tiden i bibblan (gick hem tidigare, som sagt, men jag hoppas att jag gav sken av att orka på slutet, för då var jag bra trött), för hur det än blir/blev efteråt, så var det nog värt det. Folk är så trevliga, när allt kommer omkring, inte minst läsare.

Nej, nu ska jag försöka titta lite på Tarantinos senaste, ”The Hateful Eight” (USA, 2015), med låg ljudvolym.

Sköt om er allesamman och tack än en gång!

Uppdatering gällande Röda dagars hämnd

Var hälsade, jordbor!

Och även andra, förstås, jag vill ju att alla ska känna sig välkomnade.

Nå, jag blev varse om att en uppdatering och ett förtydligande gällande den tredje delen i fantasyeposet En saga om sorg, ”Röda dagars hämnd”.

Till alla som väntar på den: Den är alltjämt ofärdig.

En del skrivande återstår, nämligen. Bland annat så vill jag möblera om inte bara vissa kapitel, utan även inom några kapitel. Jag har en plan för hur det ska gå till och vad som bör kunna redigeras bort eller måste läggas till. Jag vill passa på att tacka God of Shadows, som gjorde mig uppmärksam på otydligheten här på bloggen (det är korrigerat nu).

Arbetet med boken har fått ligga på is långa perioder, då min utmattningsproblematik har omöjliggjort skrivande (och läsande). Men jag har som sagt en idé och diverse kompletterande ströanteckningar om vad som ska göras, så alla ni som väntar får hålla er till tåls ytterligare ett litet tag.

Under tiden har ni förstås goda möjligheter att antingen läsa om ”Fred så gyllene” (del ett) och ”Flammor av vrede” (del två) eller läsa något helt annat.
Själv hoppas jag kunna ta mig an exempelvis Kameron Hurleys rosade trilogi (med de tre böckerna ”God’s War”, ”Rapture” och ”Infidel”), men också någon mer Patricia A. McKillip-bok (som ”Alphabet of Thorns”) eller Jo Waltons ”The Just City” eller R. Scott Bakkers ”The Judging Eye” eller de avslutande tre delarna i tiobokssviten The Malazan Book of the Fallen eller … Ja, det finns hur många olästa böcker som helst i bokhyllorna. Attans, vilket i-landsproblem.

Till dess jag kan läsa böcker på riktigt igen, fungerar ”substitutet” seriealbum alldeles utmärkt. Del två i Lantern City-serien är fortsatt underhållande och jag vill gärna påbörja Alabaster-serien snart.

Ja, ja, tålamod är en dygd, inte sant?

Namn – unika eller upprepade?

Hos fantastikcommunityt Catahya finns det en intressant tråd i Litteraturforumet. Där tar signaturen Bolion nämligen upp ämnet karaktärer i Robert Jordans/Brandon Sandersons The Wheel of Time-svit. Eller rättare sagt, antalet namngivna karaktärer/individer. I denna bokserie förekommer det mängder av namn (se den här ambitiösa länken för att förstå lite bättre).
För många, tycker vissa.

Själv älskar jag namn. Som författare är det en ynnest att få komma på namn på allt från huvudkaraktärerna (jag har ju flera) till en förbipasserande men ändå namngiven person. I min En saga om sorg-serie förekommer det gott om namn (ja, det finns ett appendix längst bak i de fysiska böckerna; se även med fördel En saga om sorg Wiki).

I tråden tas det upp en kritik mot att namnen i, säg, The Wheel of Time, är unika (här finns en Wiki-sajt med ytterligare WoT-info och namn). Med andra ord, ingen (eller extremt få) heter samma sak, trots att de kommer från samma region eller rike. I det medeltida England drällde det exempelvis med män som hette likadant. Föräldrar döpte allt som oftast sina söner till namn som William, Richard, Geoffrey, Henry, John, Adam, Gilbert, Peter (eller Piers?), Nicholas, Roger, Thomas, Walter, Robert eller Hugh på 1300- och 1400-talen. Jag skulle gissa (med visst stöd från bokhyllans historieböcker och simpla Google-sökningar) att långt över hälften av gossarna fick något av dessa namn. På samma sätt fick, antar jag, över hälften av döttrarna namn som Agnes, Beatrice, Emma, Matilda, Elisabeth, Isabella, Joan, Margaret, Cecily eller Juliana (vars popularitet avtog rätt rejält med tiden) under ungefär samma tidsperiod eller något sekel längre.

Poängen med exemplen visar att många fantasyvärldars – delvis inklusive min egen – namnkultur skiljer sig från vår verklighet.

Eftersom jag bara kan tala/skriva i egen sak tycker jag personligen att det är helt okej med unika namn. Jag stör mig inte så mycket på det. I en hel värld, på en hel kontinent eller i ett helt kejsardöme återfinns troligen hundratals unika namn, trots allt, på vår verkliga planet jorden lika väl som i en påhittad fantasydito. Och varför då inte göra bruk av sin kreativitet, och presentera dessa unika namn plus ha flera återkommande? Den perfekta kombinationen, eller?
I Angoria – namnet på världen i En saga om sorg-serien – finns det en antal riken och regioner, som sig bör. Dessa är fördelade på en handfull olika kontinenter. Lejonparten av bokseriens (ännu ofärdiga) berättelse är förlagd till kontinenten Elataras nordliga del, där det tills för drygt sextio år sedan fanns ett imperium i form av arweriska kejsardömet. Det existerade i 512 år och i dess tidiga historia skapades – och införlivades, per magi – ett enhetligt tal- och skriftspråk, det kallat arweriska. Som ni har begripit hette den förste kejsaren någonting med ”arwer…”, rättare sagt Arwerlon. Arwerlon I Rhyger följdes av sonen Arwerlon II Rhyger, som följdes av Arwerlon III Rhyger …

Så vad gäller kejsarna är det gott om individer som burit samma namn, liksom kungar före och efter kejsardömets existens.

En av huvudkaraktärerna heter Tennara. Det är den enda personen jag någonsin kommer att ge namnet Tennara i berättelsen, tror jag. Däremot nämner jag i berättelsen att namnet som sådant inte är unikt för Semarien, kungadömet hon lever i, utan att fler heter så.

Så … den gyllene medelvägens kompromissande kombination, kanske? Gott om unika namn, kryddat med folk som heter likadant?
Det mest unika namnbruk jag har är för övrigt ett namn som förekommer generation efter generation hos kungsätten Panargen. Det är nämligen så att greven (förr ealdormannen) alltid döper sina söner till Gacs, efter honom själv, och alltid döper sina döttrar efter modern.
Det skapar förstås en härlig förvirring i historieböckerna när vän av ordning undrar vilken Gacs som gjort si och vilken som gjort så.

Som sagt, jag tycker att Catahya-tråden tar upp någonting intressant, nämligen att namn är viktiga – och engagerande.