2017 – nytt år, nya möjligheter

”Nytt år, nya möjligheter”, heter det ju.

Låt oss hoppas att det stämmer.

Som ni har märkt går det tämligen lång tid mellan blogginläggen här. Det beror förstås inte på er, utan på mig och mitt utmattningssyndrom som bara pågår, pågår, pågår …

Jag gör framsteg, inget snack om den saken, men det tar sin rundliga tid i form av små, korta myrsteg. Ett i taget.

Därför hyser jag stora förhoppningar om att detta är året då jag faktiskt blir färdig med En saga om sorgs tredje del, ”Röda dagars hämnd”.

De dryga två åren som har gått sedan jag gick in i väggen är en serie av misslyckanden i att bli färdig, mest på grund av att varken ork, koncentrationsförmåga eller allmän kapacitet har funnits hos mig. Därmed inte sagt att jag inte har försökt, tvärtom, försöken att skriva är otaliga och anteckningar har det blivit, men att verkligen få ihop alla intrigtrådar, kronologin, världsbygget och gestaltandet av respektive karaktär kräver sin person, har jag märkt.

Det som har varit bra med de gångna två åren är att jag verkligen tvingats reflektera över vad jag vill ska hända i berättelsen, och när, var och hur det ska ske. Och för vem det ska inträffa.

Det har gjort att min kunskap om världen och karaktärerna har vuxit något enormt. Jag har långt mycket mer ”kött på benen” nu än i slutet av 2014 (och då hade jag förstås långt mer information om allt än när jag startade 2006).

Världen, Angoria, har genomgått en grundlig genomgång, där jag, som faktaunderlag utanför det som syns i den faktiska berättelsen, har så mycket fakta att tillgå när jag behöver att det i sig kan innebära att det blir lättare att skriva själva berättelsen.

Vad av allt det jag har lärt mig som till slut hamnar i berättelsen – mellan pärmarna, så att säga – är ovisst. En del kommer att dyka upp, det kan jag säga redan nu, medan en del lär ligga orört i nån mapp i datorn (eller förbli oläst i ett kollegieblock). Eller så kan det bli stoff till framtida berättelser.

* * *

Flera personer, både vänner och läsare, har oberoende av varandra påpekat för mig att ”Röda dagars hämnd” finns med i Science Fiction Bokhandelns vinterkatalog 2016, på sidan 6.

Vilket är otroligt hedrande, såklart.

Kruxet är dock att själva boken ännu inte är färdigskriven. Den kommer att bli färdig, oroa er inte, men jag kan alltså inte ange ett exakt datum ännu. Däremot får ni som vill givetvis förboka titeln på t.ex. SF-Bokhandeln, om inte annat för att visa dem ert intresse av boken. Sedan får jag försöka bli färdig så fort jag bara kan med att förse er med en så bra bok det bara kan bli.

Lite mer tålamod, bara.

Under tiden finns det, som alltid, gott om läsvärda fantasyalster därute.

Sköna slantar till Radiohjälpen

Schysta Uddevallabor (och andra?) har i dag öppnat sina plånböcker.

Mer om det senare.

I dag var det officiellt 30-årsfirande i Uddevalla stadsbibliotek, för så länge har detta bibliotek funnits i lokalerna på Södergatan. Katarina Hansson, kultur- och fritidschef i Uddevalla kommun, invigningstalade tillsammans med kultur- och fritidsnämndens ordförande, Annelie Högberg.

Firandet innebar att personalen ordnade med kaffe eller dricka och kaka till besökarna – men de arrangerade också en mycket välbesökt Bok- och kulturmässa.

Ett gäng lokala författare, skribenter, bloggare, föreläsare och andra profiler blev inbjudna att delta. En av dem var lilla jag. Se bara vilka som var inbjudna: Peter Angvarson, Jan Aronson, Lennart Carlsson, Inger Dejke, Ibrahim Daoud, Ulf G Eriksson, Viveka Forsberg Overland, Stefan Hagel, Rune Hasslöf, Hedvig Christina Hell Carlsson, Eva-Lotta Hultén, Caroline Hurtig, Christer Johansson, Vambola Kallaste, Ulrika Jannert Kallenberg, Dennis Karlsson, Lasse Mattila, Leif Molander, Ingelis Nordqvist, Christian Persson, Bengt Arne Runnerström, Sten Torgerson samt Ingemar Åhlund.

Som litterära godiskarameller för besökarna, hade personalen bokat tre etablerade författare, som föreläste. Jag kunde inte gå och lyssna på någon av dem, men jag såg att det var fullt till sista stolen på föreläsningarna. Uddevallabon och heltidsförfattaren Maria Gustavsdotter talade om att skriva historiska romaner ur ett kvinnligt perspektiv – jag har lyssnat på henne en gång för några år sedan, och hon är intressant att lyssna på. Ljungskilebon, biologen, debattören, författaren och folkbildaren i miljöfrågor, Stefan Edman, föreläste och kåserade om hur Uddevallabygdens landskap och miljö har skiftat genom åren, från Carl von Linnés besök här år 1746, till i dag. Ellen Mattson, författaren och kritikern som bor utanför Ljungskile, föreläste i sin tur om skrivandets lycka.

Eftersom jag inte visste hur mycket jag skulle komma att orka – det gäller ju att vara trevlig, alert, kvick, gärna rolig och glad – pirrade det litegrann i magtrakten, måste jag erkänna. Men, intalade jag mig, jag går dit och är så gott jag kan. Ja, ÄR så gott jag kan, det är ju i varandet jag har brustit de senaste åren. Görandet har det inte varit något fel på, snarare har jag gjort lite för mycket på lite för många håll och kanter för att kropp och knopp ska ha mått bra.

Eventuella farhågor försvann emellertid kvickt. Folk strömmade in i ett jämnt flöde under tiden jag var på plats (jag orkade inte vara kvar hela tiden, jag smet en stund tidigare).

Personalen hade på en förtjänstfullt sätt ordnat med bord och stolar åt författare som sålde sina alster. Jag hamnade innanför entrén, bredvid trevliga representanter från Uddevalla varvs- och industrihistoriska förening (som jag dessutom har intervjuat för Uddevalla 7 dagar), på en perfekt plats där alla kunde se mig – och, framför allt, mina böcker.

Gunnar Klasson, känd profil som driver Uddevallabloggen, tog tydligen lite bilder, huvaligen. Några av dem har han lagt ut på nämnda blogg, varav en på mig, huvaligen igen!

”Hördu! Plånböckerna då? Har du glömt dem?” frågar vän av ordning och reda bland bokstäver och redogörelser.

”Nej, inte alls”, konstaterar jag torrt. ”Tålamod, vän. Tålamod.”

Mitt erbjudande till potentiella köpare av mina böcker, ”Fred så gyllene” (2012) och ”Flammor av vrede” (2013), var att de fick betala vad de ville mot att jag fick skänka pengarna oavkortat till Radiohjälpen. Alla som tittade förbi och bläddrade i böckerna, tyckte att den dealen var mycket generös från min sida – men generositeten stod ju besökarna för! Det var ju dem, ni, som skänkte pengar. Tack!

Väl hemma summerade jag kronor och ören (nej, inga ören): 720 kronor. Fantastiskt, tycker jag. Tolv böcker fann sex lässugna ägare – japp, i dealen ingick båda delarna på en gång. Jag tyckte att det var schystast så.

Nu får jag bara hoppas att de 720 kronorna kommer väl till pass hos Radiohjälpen.

* * *

Tillägg: Så här några timmar senare har ”baksmällan” börjat infinna sig, den som brukar bli värst dagen/dagarna efter, den som jag, i brist på bättre liknelser, liknar vid en hjärnskakning, för så känns det. Jag visste att alla intryck, trevliga samtal och summan av hela kardemumman (ej att förväxla med Kar de Mumma) skulle resultera i huvudvärk, ljus- och ljudöverkänslighet, svårigheter att hålla tanke och koncentration uppe, mjölksyra som inte vill försvinna ur musklerna samt ge en rejäl utmattning på köpet. Men jag ville ändå ge det en chans. Jag måste pröva, pröva, pröva, för en dag så kommer jag förhoppningsvis märka att jag orkar lite mer, har lite mindre ont, mår lite bättre.

Tur då att jag klarade en del av tiden i bibblan (gick hem tidigare, som sagt, men jag hoppas att jag gav sken av att orka på slutet, för då var jag bra trött), för hur det än blir/blev efteråt, så var det nog värt det. Folk är så trevliga, när allt kommer omkring, inte minst läsare.

Nej, nu ska jag försöka titta lite på Tarantinos senaste, ”The Hateful Eight” (USA, 2015), med låg ljudvolym.

Sköt om er allesamman och tack än en gång!

Uppdatering gällande Röda dagars hämnd

Var hälsade, jordbor!

Och även andra, förstås, jag vill ju att alla ska känna sig välkomnade.

Nå, jag blev varse om att en uppdatering och ett förtydligande gällande den tredje delen i fantasyeposet En saga om sorg, ”Röda dagars hämnd”.

Till alla som väntar på den: Den är alltjämt ofärdig.

En del skrivande återstår, nämligen. Bland annat så vill jag möblera om inte bara vissa kapitel, utan även inom några kapitel. Jag har en plan för hur det ska gå till och vad som bör kunna redigeras bort eller måste läggas till. Jag vill passa på att tacka God of Shadows, som gjorde mig uppmärksam på otydligheten här på bloggen (det är korrigerat nu).

Arbetet med boken har fått ligga på is långa perioder, då min utmattningsproblematik har omöjliggjort skrivande (och läsande). Men jag har som sagt en idé och diverse kompletterande ströanteckningar om vad som ska göras, så alla ni som väntar får hålla er till tåls ytterligare ett litet tag.

Under tiden har ni förstås goda möjligheter att antingen läsa om ”Fred så gyllene” (del ett) och ”Flammor av vrede” (del två) eller läsa något helt annat.
Själv hoppas jag kunna ta mig an exempelvis Kameron Hurleys rosade trilogi (med de tre böckerna ”God’s War”, ”Rapture” och ”Infidel”), men också någon mer Patricia A. McKillip-bok (som ”Alphabet of Thorns”) eller Jo Waltons ”The Just City” eller R. Scott Bakkers ”The Judging Eye” eller de avslutande tre delarna i tiobokssviten The Malazan Book of the Fallen eller … Ja, det finns hur många olästa böcker som helst i bokhyllorna. Attans, vilket i-landsproblem.

Till dess jag kan läsa böcker på riktigt igen, fungerar ”substitutet” seriealbum alldeles utmärkt. Del två i Lantern City-serien är fortsatt underhållande och jag vill gärna påbörja Alabaster-serien snart.

Ja, ja, tålamod är en dygd, inte sant?

Namn – unika eller upprepade?

Hos fantastikcommunityt Catahya finns det en intressant tråd i Litteraturforumet. Där tar signaturen Bolion nämligen upp ämnet karaktärer i Robert Jordans/Brandon Sandersons The Wheel of Time-svit. Eller rättare sagt, antalet namngivna karaktärer/individer. I denna bokserie förekommer det mängder av namn (se den här ambitiösa länken för att förstå lite bättre).
För många, tycker vissa.

Själv älskar jag namn. Som författare är det en ynnest att få komma på namn på allt från huvudkaraktärerna (jag har ju flera) till en förbipasserande men ändå namngiven person. I min En saga om sorg-serie förekommer det gott om namn (ja, det finns ett appendix längst bak i de fysiska böckerna; se även med fördel En saga om sorg Wiki).

I tråden tas det upp en kritik mot att namnen i, säg, The Wheel of Time, är unika (här finns en Wiki-sajt med ytterligare WoT-info och namn). Med andra ord, ingen (eller extremt få) heter samma sak, trots att de kommer från samma region eller rike. I det medeltida England drällde det exempelvis med män som hette likadant. Föräldrar döpte allt som oftast sina söner till namn som William, Richard, Geoffrey, Henry, John, Adam, Gilbert, Peter (eller Piers?), Nicholas, Roger, Thomas, Walter, Robert eller Hugh på 1300- och 1400-talen. Jag skulle gissa (med visst stöd från bokhyllans historieböcker och simpla Google-sökningar) att långt över hälften av gossarna fick något av dessa namn. På samma sätt fick, antar jag, över hälften av döttrarna namn som Agnes, Beatrice, Emma, Matilda, Elisabeth, Isabella, Joan, Margaret, Cecily eller Juliana (vars popularitet avtog rätt rejält med tiden) under ungefär samma tidsperiod eller något sekel längre.

Poängen med exemplen visar att många fantasyvärldars – delvis inklusive min egen – namnkultur skiljer sig från vår verklighet.

Eftersom jag bara kan tala/skriva i egen sak tycker jag personligen att det är helt okej med unika namn. Jag stör mig inte så mycket på det. I en hel värld, på en hel kontinent eller i ett helt kejsardöme återfinns troligen hundratals unika namn, trots allt, på vår verkliga planet jorden lika väl som i en påhittad fantasydito. Och varför då inte göra bruk av sin kreativitet, och presentera dessa unika namn plus ha flera återkommande? Den perfekta kombinationen, eller?
I Angoria – namnet på världen i En saga om sorg-serien – finns det en antal riken och regioner, som sig bör. Dessa är fördelade på en handfull olika kontinenter. Lejonparten av bokseriens (ännu ofärdiga) berättelse är förlagd till kontinenten Elataras nordliga del, där det tills för drygt sextio år sedan fanns ett imperium i form av arweriska kejsardömet. Det existerade i 512 år och i dess tidiga historia skapades – och införlivades, per magi – ett enhetligt tal- och skriftspråk, det kallat arweriska. Som ni har begripit hette den förste kejsaren någonting med ”arwer…”, rättare sagt Arwerlon. Arwerlon I Rhyger följdes av sonen Arwerlon II Rhyger, som följdes av Arwerlon III Rhyger …

Så vad gäller kejsarna är det gott om individer som burit samma namn, liksom kungar före och efter kejsardömets existens.

En av huvudkaraktärerna heter Tennara. Det är den enda personen jag någonsin kommer att ge namnet Tennara i berättelsen, tror jag. Däremot nämner jag i berättelsen att namnet som sådant inte är unikt för Semarien, kungadömet hon lever i, utan att fler heter så.

Så … den gyllene medelvägens kompromissande kombination, kanske? Gott om unika namn, kryddat med folk som heter likadant?
Det mest unika namnbruk jag har är för övrigt ett namn som förekommer generation efter generation hos kungsätten Panargen. Det är nämligen så att greven (förr ealdormannen) alltid döper sina söner till Gacs, efter honom själv, och alltid döper sina döttrar efter modern.
Det skapar förstås en härlig förvirring i historieböckerna när vän av ordning undrar vilken Gacs som gjort si och vilken som gjort så.

Som sagt, jag tycker att Catahya-tråden tar upp någonting intressant, nämligen att namn är viktiga – och engagerande.

Incidenten i Böhmen – av Thomas Årnfelt

Lagom till årets LinCon släpper Undrentide Förlag Thomas Årnfelts nygotiska roman ”Incidenten i Böhmen”. Som av en händelse blir det också en lämplig releasefest på kongressen i samband med boksläppet, detta nu på torsdag.

… vi bjuder på en releasefest  mellan klockan 14 och 17. Det finna dricka och snacks förutom att Thomas förstås signerar de helt rykande färska böckerna.

Undrentide Förlag

Mer information om författaren finner ni här.