Susanna Nissinen-intervju i Uddevalla 7 dagar

Tom och den Blå fågeln (Susanna Nissinen)Uddevallabon och kompisen Susanna Nissinen debuterar i augusti med barnboken Tom och den Blå fågeln, första delen i en fantasyserie för barn mellan 9 och 12 år.
I dagens (4 juli) nummer av Uddevalla 7 dagar berättar Susanna om författarskap och skrivande, i en intervju gjord av journalisten Emma Lind.
I intervjun ger hon ett bra tips:

”När jag har skrivarkurser brukar jag betona vikten av att skriva färdigt. Det finns många som sitter med fem påbörjade romaner som bara innehåller några kapitel var.”

För er som behöver lite uppmuntran ifall ni har blivit refuserade, läs Susannas utmärkta text på Debutantbloggen.

 

*) Boken finns i butik senast 2013-08-29, enligt Susanna Nissinens förlag, Bonnier Carlsen.

Intervju med Stefan Hagel

Ja, med undertecknad, alltså.

Det var min kollega på tidningen Trollhättan 7 dagar, Kristina Stulken, som gjorde intervjun inför Fred så gyllene-släppet på fredag.
Och imorgon är det dags för Bohusläningen att intervjua mig.
Det är ytterst ovant att vara på den andra sidan, om man säger så. Jag brukar ju vara den som intervjuar, inte den som blir intervjuad.

Ville bara nämna det :).

Intervju med Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg

Två av tre böcker i deras trilogi är utgivna, och de arbetar för fullt med den tredje delen. Få, eller ingen, som överhuvudtaget läser fantasy kan undgå att veta vilka de är. Jag beskriver förstås den dynamiska författarduon Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som har skrivit de monumentala succéerna Cirkeln (2011) och Eld (2012), del ett och två i Engelsforstrilogin. Ja, ni vet den spännande berättelsen om gymnasiehäxorna Minoo, Rebecka, Anna-Karin, Vanessa, Ida och Linnéa, och alla andra som bor i det fiktiva Engelsfors, en bruksort belägen nånstans i Bergslagen, där mystiska och farliga händelser inträffar. Nene Ormes kallar de här böckerna för glesbygdsfantasy, vilket är nog så träffande.
Trots att de är fullt uppe i det intensiva arbetet med Nyckeln (som förhoppningsvis kommer ut nästa år), den avslutande delen i serien, tog de sig tid att besvara ett helt gäng frågor från undertecknad.

Först och främst, grattis till er magnifika Engelsfors-succé. Men för det lilla fåtalet som ännu inte läst Cirkeln eller Eld, vad handlar de om?
Tack så mycket! Trilogin handlar om ett gäng tonåringar i en liten håla i Bergslagen. De är extremt olika varandra, men när de får veta att de måste stoppa apokalypsen måste de lära sig att samarbeta för att överleva.

Varför ska hen läsa om häxorna i Engelsfors?
Om man tycker att fantasy förankrad i svensk småstadsmiljö låter spännande.

Vilka läser Engelsforstrilogin, förresten? Förutom alla, tycks det, men ändå …
Lite så är det faktiskt. Vi har läsare mellan 10 och 93. Vi är otroligt glada över att ha nått så många olika slags läsare.

Det här med Engelsforstrilogins framgång, går det att begripa den på något sätt?
På ett personligt plan? Nej. Vi är fortfarande alldeles överväldigade. På ett teoretiskt plan är det väl lättare att få ihop det, åtminstone varför det internationella intresset har varit så
stort (YA + fantasy + skandinavisk litteratur …). I Sverige fanns det nog ett sug efter den här typen av berättelse i en inhemsk miljö.
Inte så att vi var först, men det var väl något med tajmingen och även att berättelsen är så ”stor” med tjocka böcker och många huvudpersoner. Vi hade nog aldrig vågat på oss ett projekt av den här magnituden var och en på egen hand.

I somras var Sara öppenhjärtig i Sommar i P1. I programmet berättade hon hur hon, i egenskap av manusredaktör, och Mats träffades.
Sara: Jag träffade Mats på ett författarsamtal och frågade om han ville ta ett möte för att eventuellt skriva manus för filmbolaget där jag jobbade.
Mats: Det var jag som till slut föreslog att vi skulle skriva en bok i hop.

Så vad är då så bra med att skriva ihop?
Allt. Om man gör det med rätt person, det vill säga.

Hur går ert skrivande till en vanlig arbetsdag? Ja, jo, ni trycker ner tangenterna en bokstav i taget, men vad jag menar är: Hur går det till att skriva två på bara en bok? (Jag märker inte vem som har skrivit vad, det är sömfritt, om ni förstår.)
Roligt att höra att du inte märker vem som skrivit vad. Det har vi inte koll på heller för det mesta. Redan från början hade vi en övergripande plan för hela trilogin. När vi skriver planerar vi fyra kapitel åt gången, skriver två var, byter och redigerar, byter tillbaka och går igenom den andras redigeringar. Sedan pratar vi igenom allt och kommer fram till en gemensam version. Med jämna mellanrum tar vi pauser och läser igenom allt från början, lägger in och tar bort trådar, och så vidare.

Det här med förväntningar … Med del ett som en stor succé i ryggen, vilka förväntningar hade ni då själva på del två? Och hur är det nu, inför del tre?
Det hade nog varit mycket svårare om vi inte hade varit två. Nu kan vi så enkelt gå in i vår gemensamma bubbla. Och det är ju mycket roligare att skriva när folk längtar efter boken, tycker vi. Det har gett oss mycket energi och inspiration. Och så hindrar det oss från
att bli lata. Vi vill ge allt till våra läsare.

Hur går det med Nyckeln? Är den klar snart? När nästa år kommer den ut?
Snart kommer vi ha skrivit motsvarande 200 boksidor. Den kommer förmodligen att bli omkring 700 sidor lång, så det är en bit kvar till att första utkastet är klart, och sedan börjar ju redigeringen. Boken kommer ut på hösten 2013, vi har inget exakt datum än.

Har ni möjligen redan nu planerat att skriva något mer ihop, efter Engelsforstrilogin?
Vi kommer definitivt att skriva ihop igen, men först ska vi göra saker var och en på egen hand. Vi har också ett slags sidoprojekt som kommer att presenteras nu under bokmässan, och även på Swecon.

Det här med upplagor och försäljning och sånt … Vet ni hur mycket ni har sålt egentligen? (Underförstått: Kan ni leva på ert författarskap? Det är ju få författare förunnat.)
Vi har inte de senaste siffrorna, men Cirkeln har sålt omkring 130 000 ex. Eld vet vi faktiskt inte riktigt, förutom att det har gått bra. Just nu kan vi leva på att skriva, mycket tack vare att vi sålde rättigheterna utomlands till flera stora förlag.

Som varande nördar, i ordets varmaste och bästa bemärkelse, varför gillar ni fantasy?
För att vi älskar eskapism, och för att det är så spännande att se vad som händer med människor när man ändrar reglerna för hur världen fungerar.

Vad för slags fantasy växte ni upp med, och vilken gillar ni idag?
Sara: Som barn läste jag och älskade Ursula K. Le Guins Övärlden-böcker. C. S. Lewis och andra brittiska fantasyförfattare som Edith Nesbith, Beverly Nichols och John Masefield, var också oerhört viktiga. Roald Dahl var en mycket stor favorit. Sandman var nog den största läsupplevelsen för mig i tonåren, de böckerna har påverkat mig oerhört mycket. När det gäller häxböcker så gjorde Margaret Mahys Förvandlingen ett stort intryck. Av oss båda är det jag som läser mest fantasy i dag, allt från Joe Abercrombie till Jo Walton. Jag läser en del sf också, och Octavia E. Butler är en av mina favoritförfattare.

Mats: Jag har alltid älskat fantasy och skräck i film och tv-serier, och det är främst därifrån jag hämtat inspiration. Däremot läser jag alldeles för lite genrelitteratur.Men främst på skräckfronten har jag börjat ändra på det. Håller just nu på och plöjer om lite 1980-talsklassiker av Stephen King, som jag läste så intensivt som 10-12-åring att jag fick stresseksem. Clive Barker, Peter Straub och Chuck Palahniuk är andra favoritförfattare. Jag gillar Michelle Pavers Dark Matter och Max Brooks World War Z väldigt mycket.

Båda är helt överens om att The Night Circus av Erin Morgenstern, Illyria av Elizabeth Hand och Den mörka materian-trilogin (av Philip Pullman, reds anm.) är fantastiska böcker.

Ni tillhör ju überfantasyeliten i Sverige numera. Vågar folk hälsa på er ifall de ser er (vågar jag?), eller hur bemöts ni av läsare?
Überfantasyeliten! Haha! Vi hoppas att folk (även du) vågar hälsa, vi är inte farliga, och tycker verkligen om att träffa våra läsare. Vissa kan bli väldigt blyga när de träffar oss. Det är ju alltid en konstig situation att träffa en författare man gillar. Vi är ju själva fans andra författare, så vi fattar grejen, även om vi tycker det är en skum känsla att ha blivit ”kändisar”. De flesta känner dock inte igen oss, det är mest i sådana här sammanhang som folk gör det.

Sara, du har öst beröm över omslagskonstnären, Kim W Andersson, som jag antar att ni känner. Varför gillar du/ni hans omslag så mycket?
Mats och jag var extremt inblandade i att ta fram omslagen, mycket mer än vad som nog är vanligt. Vi hade en grundidé om vad vi ville ha, att de skulle vara ikoniska. Sedan tog formgivaren Pär Åhlander (Mats vän, som har fått låna sitt efternamn till Gustaf i böckerna) fram ett suveränt grundkoncept, att omslagen skulle vara ett slags stilleben. Jag kände inte Kim då, men hade sett hans serier och tyckte att han skulle vara perfekt. Så vi frågade honom och han tackade ja. Vi höll på i några vändor. De första skisserna blev för
hårda, för mycket skräck och för lite romantik. Vi hittade fler referenser, testade vidare och till slut satt de som en smäck.
Omslagen blev precis det som vi hade drömt om att de skulle bli, fast vår fantasi hade förstås inte räckt till. Kim är en av Sveriges bästa tecknare. Han har ju till och med blivit publicerad i Dark Horse Presents!

Nu, i bästa Monty Python-stil, till något helt annat. Ni är hedersgäster på Kontrast 2012 (som jag ska åka till). Hur kändes det att bli tillfrågade och vad ska ni göra där?
Otroligt hedrande och roligt! Vi kommer att delta i panelsamtal och förmodligen ha något slags signering. Vi har roliga planer, men inget är spikat än. Men vi kommer definitivt att prata om vårt hemliga sidoprojekt (som offentliggörs på bokmässan).

Vilken dag är ni på Kontrast 2012, och vad förväntar ni er av kongressen?
Vi kommer nog att vara där alla dagar. Vi ser mycket fram emot att träffa de andra hedergästerna, kreatörerna och läsarna förstås. Vi hoppas på spännande panelsamtal, diskussioner och boktips.

Sara var på Eurocon förra året, medan Kontrast blir den första kongressen av det här slaget för Mats. Så, hur skiljer sig då ett Swecon från, säg, Bokmässan i Göteborg?
När man kommer ut från på Bokmässan känns det som om man har suttit i en bergochdalbana hela dagen. Det är superkul, men blir väldigt tröttande i längden. Det här känns mer avslappnat.

Har ni nåt tips att komma med till en förstagångsbesökare av en science fiction- och fantasykongress?
Vi är ju som sagt rätt mycket rookies själva, så det finns nog de som kan råda bättre. Men sköna skor, vattenflaska och en extra tygkasse för att bära inköpta böcker i, är ju alltid bra tips.

Det blev ganska många frågor, märkte jag, men känner ni att har missat något som ni vill berätta om?
Vi vill uppmana alla att betala medlemsavgiften/anmäla sig till Swecon I DAG!

Många frågor blev det, men framför allt mycket trevliga svar, som jag tackar allra ödmjukast för. Hm. Sara och Mats verkar inte vara så farliga, trots allt :).

Här är lite mer information om dem, så som deras förlag, Rabén & Sjögren, beskriver dem:
Sara Bergmark Elfgren – manusförfattare född 1980; hon har arbetat med både film och teve; hon skriver även på bloggen Glory Box.
Mats Strandberg – frilansjournalist född 1976; krönikör i en kvällstidning; debuterade 2006 med Jaktsäsong; 2007 släpptes Bekantas bekanta; hans tredje roman, Halva liv, har fått strålande recensioner.

Cirkeln, som översatts till tjugoen språk (exklusive svenska), nominerades 2011 till Augustpriset i ungdomsboksklassen.

Intervju med Ola Wikander

Inför Kontrast 2012 tänkte jag intervjua några intressanta och kongressdeltagande personer. Först ut är den fantasydebuterande och rykande bokaktuella Ola Wikander.

Så här presenteras han på förlaget Norstedts hemsida:

Ola Wikander är en språkens mästare, översättare från antika språk och författare, bosatt i Lund. Han är född 1981 och började studera latin på allvar när han var 13 år. Snart följde grekiska, gotiska och oskiska. I dag behärskar han ett dussin döda språk och ett antal levande. 2012 doktorerar han i Gamla testamentets exegetik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.
Han har tilldelats det Letterstedtska översättarpriset av Kungliga Vetenskapsakademien 2005 samt nominerats till Augustpriset 2006 för sin hyllade bok I döda språks sällskap. Tillsammans med sin far, Örjan Wikander, har han givit ut romanen Poeten och cirkelmakaren, 2008.

Här är min intervju med Ola Wikander, vars fantasydebutbok Serafers drömmar är den första delen i trilogin Stjärnan, Gryningens son, som kom ut den 20 augusti:

Hur känns det att fantasydebutera?
Ha, den klassiska frågan: ”Hur känns det?”
Jodå, det känns utmärkt! Att publicera fantastik är något jag velat göra sedan jag var mycket ung, så det är verkligen ett viktigt steg för mig. Att det sker just nu är för övrigt rätt symptomatiskt: i år har jag dessutom gift mig och doktorerat. Samt fyllt trettio. Mycket på gång just nu.

Vad handlar Serafers drömmar om?
Den handlar om två serafer, ”eldänglar”, två bevingade krigare och vänner vid namn Kwanzo och Ambrogael, deras närmaste väninna, bibliotekarien Nymwë, och Kwanzos älskarinna, astrologimagistran Ghealbinë, med vilken han har ett sadomasochistiskt förhållande (Kwanzo är den undergivna parten). Historien börjar med att Kwanzo och Ambrogael återvänder från ett krigsuppdrag medförande ett märkligt byte: ett levande foster i en glasbehållare. Detta märkliga krigsbyte får dem att börja forska i vad det är för hemligheter deras rike egentligen ruvar på. Bland annat söker seraferna efter sitt ursprung och efter sin försvunne mentor, den Leonardo da Vinci-liknande figuren doktor Nuraddin Cardano. Och det de upptäcker kommer att vända upp och ned på deras värld – och alla andras också.

På ett mer filosofiskt plan handlar boken om huruvida vi kan förutsäga framtiden – och om vi i så fall kan ändra den om den visar sig skrämmande och hotande. Om vi ser en katastrof i annalkande, kan vi då avvärja den, eller kommer vi själva att orsaka det vi försöker undvika? Romanen handlar också om vetenskapens gränser. Ger oss vetenskapen rätt att handla hur som helst? Som jag skriver i en presentation av boken: vad skulle hända om du fick reda på – genom hårda, obestridliga och matematiska bevis – att mänsklighetens tid var över, att allt vi åstadkommit och skapat snart skulle förvandlas till stoft och intet? Tänk om du fick veta att all konst, all glädje, alla tankar vi tänkt, all kärlek vi känt, att allt detta snart skulle förgås. Och tänk om du sedan upptäckte att det kan finnas en liten strimma av hopp, en mikroskopisk möjlighet att rädda världen genom att tvinga stjärnorna, evolutionen och ödet att tjäna dig – skulle du inte använda den möjligheten, hur högt priset än månde vara?

Hur har berättelsen vuxit fram?
Genom att många idéer jag haft i mitt huvud sedan mina tidiga tonår äntligen hamnade i en bra ordning, skulle jag säga. Grundtankarna har funnits där under lång tid, framvuxna ur frågor jag funnit intressanta och berättelser och ting som inspirerat mig. Själva skrivandet gick i ett antal ”attacker” – det är oftast så jag arbetar. Korta och intensiva kreativa attacker. Mycket av utbroderandet av bakgrunden kom långt senare i processen: grundberättelsen och de fyra-sex huvudpersonerna och deras drama var centrum, och så byggdes resten upp runt omkring dem.

Varför ska vi läsa den?
Därför att historien tar upp viktiga frågor (tror jag), för att relationen mellan huvudpersonerna är spännande och intrikat (vänskap, kärlek och hat glider liksom ihop på ett intressant sätt). För att ”barockpunk”-miljön är speciell. För att de moraliska dilemman som boken behandlar illustrerar saker vi själva kan ställas inför i våra liv (om än kanske under lite mer verklighetstrogna omständigheter). Och, hoppas jag: därför att det är en spännande och episk berättelse där världens framtid verkligen ligger i vågskålen – eller i handen på den Store Guden Slump, som det brukar heta i romanen.

Vad tycker du om omslaget? Föreställer personen på omslaget någon karaktär i boken (om så, vem)?
Jag fullständigt älskar omslagsbilden – inte minst tycker jag om den metalliska klang själva omslaget har när man ser hela boken. Jag vet ju inte exakt hur Nils Olsson (som illustratören heter) har tänkt, men jag föreställer mig alltid själv att personen är Kwanzo, serafernas general. Gestaltens plågade min passar bra in på Kwanzos moraliska grubblerier, och man kan tänka sig att det som avbildas är scenen i början när han böjer knä inför sin konung. I och för sig har jag hört någon som utgick från att det var hans yngre vän Ambrogael som avbildades – men honom har jag alltid föreställt mig som mer ”prerafaelitisk” i utseendet! Man kan också notera ”fosterbehållaren” i bakgrunden, utförd i bästa H R Giger-stil. Det gillar jag.

Du har, har jag förstått, hjälpt till med att läsa Erik Granströms Slaktare små (ditt namn finns med i herr Granströms Författarens tack, noterar jag). Plus bidragit med språkliga eller gammaltestamentliga insikter, gissar jag? Hur var det och hur skiljer sig hans värld, Trakorien, från din fantasyvärld i Serafers drömmar?
Det var naturligtvis ytterst trevligt att läsa Granströms bok på förhandsstadiet! Jag och Erik har känt varandra i ett antal år (sedan 2004 om jag minns rätt); jag tog först kontakt med honom som ren beundrare (hade älskat hans historier sedan nioårsåldern) och sände honom min bok Kanaaneiska myter och legender. Trakoriensviten har ju en hel del inflytande från antik främreorientalisk religion, som jag ju sysslar med i det ”civila”, så där har jag väl kunnat hjälpa till en del, och så har vi ju också diskuterat formuleringar, språk, filosofiska idéer och liknande. Erik läste också min bok för ett år sedan och kom med många kloka kommentarer.

Trakorien och Dômweld (landet i vilket Serafers drömmar utspelar sig) har både likheter och skillnader. En gemensam punkt är att astrologer har en viktig roll i båda och att dolska maktkamper ofta står i centrum. Likaså finns parallellen att ingendera är en klassisk medeltida fantasyvärld: Eriks Trakorien är ju inspirerat av renässansens Italien och det antika Mesopotamien, och jag försöker hamna i ett slags moderniserad variant på europeiskt 1600- eller 1700-tal (något jag börjat kalla ”barock-punk” lite på skämt). Vi fyller också båda våra världar med tydliga och mindre tydliga referenser till allt mellan himmel och jord (idéströmningar, religiösa riktningar, etcetera). Men där finns också stora skillnader. Min värld är långt mer teknologiskt avancerad och har inte alls den glada, burleska och ofta bisarra humor som Eriks är så fylld av. Världen i Serafers drömmar är mer paranoisk, klaustrofobisk … och kanske ”mörk”. Ej heller har jag utarbetat Dômweld i detalj på det sätt Erik gjort med Trakorien: för mig har världen i huvudsak varit en bakgrund för historien och figurerna. Världen har för mig vuxit fram som en funktion av historien jag ville berätta och vissa frågeställningar som inspirerat mig. Eriks värld växte ju allra först fram i rollspelen (och har nu återvänt till dem i och med utgivningen av det nya Svavelvinter-spelet!) – och det gör den mycket mer utbyggd. Serafernas värld byggs framför allt upp av stämningar, scener och bilder.

Varför skriver du fantasy?
Därför att eskapismen ger en perfekt möjlighet att få fram vilka tankar, idéer och filosofiska resonemang man vill, utan att verklighetens gråa band håller oss tillbaka. I fantastiken kan figurerna faktiskt få påverka världen. Där kan saker och ting faktiskt få betyda saker. På riktigt.

Hur skiljer sig skönlitterärt skrivande från det akademiska, tycker du?
Man är ju på många sätt mycket friare i skönlitteraturen (färre fotnoter!). Men det finns också stora paralleller: behovet av sittfläsk och förmåga att koppla ihop saker snabbt i hjärnan. Just den paradoxala kombinationen av tankemässig frihet och arbetsmässig koncentration är gemensam för båda i min erfarenhet. Men jag hoppas och tror att min forskning inte blivit ”skönlitterär” – det skulle se ut det. Eller tvärtom, för den delen. Romanen innehåller inte mycket om det ugaritiska verbet takaḥa*, om man säger så :).

Hur ser din skrivarvardag ut, det vill säga när skriver du, var, hur mycket per dag etcetera?
Helt omöjligt att ge ett generellt svar på. Jag har alltid en fyra-fem-sex skrivprojekt på gång samtidigt, såväl skönlitteratur som forskning och annat. Det gör att jag ibland kan arbeta mycket intensivt på ett projekt för att sedan låta det ligga en månad. Hur mycket jag skriver per dag varierar också vildsint. Rent allmänt kan sägas att jag oftast är en utpräglad nattmänniska – mycket av mitt skrivande sker mellan klockan 22 och 02. Och jag behöver musik för att få till stämningen. Också min avhandling skrevs till mycket stor del mitt i natten till dundrande, episka soundtrack.

Du är i synnerligen fint sällskap på Norstedts, som publicerar boken, för när man söker på genrerna Science fiction & fantasy är det bara du och J R R Tolkien som dyker upp. Vilka andra paralleller mellan dig och mästaren kan man dra, tycker du?
Ha, inte så jättemånga, faktiskt. Vi är båda akademiker och sysslar med äldre språk, men där slutar likheten. Tolkien ville skapa en stor mytologi – jag vill leka med filosofiska idéer och äventyrliga stämningar.

Kommer du till Kontrast 2012? Om ja, vad ska du göra där?
Jo, jag skall vara med i programmet och ”uppträda” – men exakt hur är ännu inte bestämt. Under planering!

Hur var det förresten att sitta i SF-Bokhandeln i Malmö den 25 augusti? Är du nöjd med dagen där?
Jovisst, det var bara trevligt! Man blir lite grann sin egen ”reklampelare” :). Enda nackdelen var att jag var sjuk och febrig, men signerandet gick bara bra!

Vad för annan fantasylitteratur (än din egen) kan du rekommendera?
Hmm … om vi vidgar till ”fantastik” i allmänhet skulle jag säga att mina stora ”klassiska inspirationskällor” i litteraturen är sådana som (i ingen särskild ordning) Lord Dunsany, Lovecraft, Julian May, Frank Herbert, Haruki Murakami, Michael Moorcock, Ursula Le Guin och Erik Granström. Och så naturligtvis främreorientaliska texter som de ugaritiska eposen och diverse gammaltestamentliga texter – och (sist men inte minst) Simon Furmans underbara Transformers-serier! Det är också kul att se att vi nu är flera nya svenska fantasyförfattare, som Karin Tidbeck, Nene Ormes och andra. I övrigt finns diverse filmer, tv-spel och tv-serier med i inspirationsbakgrunden, men nu skulle vi ju hålla oss till litteratur … :).

Härliga svar. Det är bara att tacka för att du tog dig tid.

* Nej, jag vet inte vad takaḥa betyder, är jag rädd. En vacker dag kanske herr Wikander avslöjar det för oss alla 🙂.