Till minne av Ziggy

Många kommenterar David Bowies bortgång (den 10 januari 2016). En stor artist, konstnär och människa har gått ur tiden. Jag kan ärligt säga att jag inte har varit en helt hängiven lyssnare, men med en så lång karriär som hans (även om den blev alltför kort), blir det förstås gott om låtar att dra sig till minnes, både framförda av honom själv och i andras tolkningar. Som alltid har en artists eller grupps egna låtversioner ett givet tolkningsföreträde, tycker jag, men Nirvanas unplugged-version av ”The Man Who Sold the World” är fantastisk, liksom Oasis ”Heroes”-version, Def Leppards ”Ziggy Stardust” och … ja, jag börjar inse att det inte går att överskatta Bowies bidrag till mänsklighetens kultur. Ju mer jag börjar tänka på vilka låtar han har skrivit, desto fler poppar upp i minnet. Och sedan tillkommer alla de artister och band som har inspirerats av eller samarbetat med honom, så blir kopplingarna till de jag själv lyssnade allra mest på under uppväxten och senare helt given.

Som Def Leppard, Queen, Pulp, Blur, Suede med flera.

Gissningsvis har också Eurythmics, ett gäng punkband, glamrockens ikoner och tjogtals andra konstellationer påverkats och influerats av Bowie. Jag antar att listan kan göras hur lång som helst.

Samtidigt ligger han, som producent, bakom Lou Reeds ”Transformer”, Iggy Pops ”The idiot” och ”Lust for Life” och Mott the Hooples ”All the Young Dudes”, varav han skrev titelspåret till den sistnämnda plattan. Enligt Wikipedia ligger David Bowie bakom 550 låtar, så mänskligheten kan fortsätta att ösa ur hans musikskatts källa i evighet.

Av Bowies egenframförda låtar är ”The Jean Genie” en favorit. Och ”Heroes”, förstås, och ”Absolute Beginners” och ”Rebel, Rebel” och ”Life on Mars” och ”Ziggy Stardust” och ”Diamond Dogs” och ”Young Americans” och, ja, det är som sagt bara att ösa.

Som en av mina känslomässigt värdefullare ägodelar är den fantastiska fotoboken ”famouz” (ja, med gemener!). Den innehåller mästerfotografen och filmaren Anton Corbijns bilder tagna åren 1975-1988. Jag köpte den på Fotomässan i Göteborg 1997 och huvudnumret och skälet till att jag då, som fotostudent i de småländska skogarna, åkte till mässan stavades specifikt Anton Corbijn. Han var då hyperaktuell med bland annat boken och utställningen ”Star Trak” – och ölet. Mässfolket hade låtit trycka upp särskilda Star Trak-ölklistermärken. De prydde ölflaskorna som det bjöds på under vernissagen. Vi som gick i fotoklassen och som var på plats fick inte bara varsin öl som alla andra, utan två flaskor vardera; vi öppnade och drack upp ölet i den ena och sparade den andra oöppnad. Åtminstone gjorde jag det. Jag har den kvar oöppnad, snart 20 år senare.

Med risk för att i det följande hemfalla åt namedropping, men visst fick jag mitt lystmäte av Corbijn. En klasskompis och jag såg till att stå allra längst fram i kön till Corbijns extremt emotsedda – och välbesökta – föreläsning. Han pratade fotografi, förstås, och visade exempel på de musikvideor han gjort åt t.ex. Depeche Mode, Rollins Band, The Cranberries och många fler. Alla vi åskådare kände oss utvalda av Corbijn när han också visade nya klipp ur Depeche Modes kommande video till låten ”It’s No Good” (där Corbijn är med själv), exklusivt för oss i den överfulla föreläsningssalen.

Fast för mig skiner ett annat minne egentligen starkare än Corbijn-föreläsningen (och en föreläsning med Helmut Newton samt, före dess, hans utställning i Hasselblad Center och till och med ett möte och en stunds samtal med Mattias Klum). En klasskompis och jag stod och beundrade Star Trak-utställningens fotografier när en stor skugga tornade upp sig bakom oss. Vi sneglade bakåt och – se – där stod Anton Corbijn; han är alltså jättelång, från Nederländerna som han är. Jag sade att bilden vi betraktade – ett mättat svartvitt porträtt på en åldrad Frank Sinatra sittandes i en bar – var en av hans allra bästa. Han höll med och sade att det fotografiet han till slut valde på ’Ol Blue Eyes egentligen kom till efter själva fotosessionen. Han såg Sinatra sitta där – och tog bilden med sin Hasselbladare.

Senare, när vi, efter långa timmar på mässan, gick för att hämta ut våra kläder och köpta böcker (i det minst besökta kapprummet, alltså inte i dem vid Svenska Mässans huvudentré) kom den långe mannen nedglidande för rulltrappan. Följaktligen omringade vi herr Corbijn. Jag var tvungen att fråga om han kunde signera ”famouz”, vilket han gjorde. Han tog sig tid att signera allas våra Corbijn-fotoböcker. Proffsigt och artigt.

Vi hade nog alla svårt att sova den natten, tror jag.

Vad har då detta med David Bowie att göra?

Jo, bland otaliga andra artister och superstjärnor har Anton Corbijn fotograferat just David Bowie. Omslaget till ”famouz” andra utgåva från just 1997 pryds av en Jesuslik och begrundande, barbröstad Bowie som Elefantmannen. Det är ett avskalat, svartvitt fotografi. Mycket vackert.

Denna rymdmans resa som hjälte, från aska till aska och stjärnstoft landade i dödens svartstjärna – eller rentav på Mars?

Ta i trä och amen.