Turtschaninoff, Maria (Maresi)

Maresi - Krönikor från Röda Klostret (Maria Turtschaninoff, 2014)Berättelsen börjar på sidan 7 och slutar på sidan 205, och vilken läsning det är. Maria TurschaninoffsMaresi”, med undertiteln ”Krönikor från Röda Klostret”, är väl värd 2014 års Finlandia Junior-pris och prissumman på sköna 30 000 euro.

En seger för fantasy och feminism och, inte minst, för Maria själv, givetvis. Stort grattis.

Eftersom jag är bekant med Maria och dessutom Fantastisk Podd-kollega med henne (vi är en enda stor familj, om än med geografiskt utspridda familjemedlemmar) blir jag av förklarliga skäl en smula partisk i min minirecension.

Men.

Handlingens yttre ramar består av ön Menos, på vilken Röda Klostret ligger. Män är förbjudna att beträda ön (här finns för övrigt en blygsam parallell till min egen Pärlemororden på ön Valx, i En saga om sorg-serien; där är också män förbjudna att vistas).

Öns systrar lever i tämligen god harmoni.

Maresi är flickan som flytt undan hunger, förföljelse och okunskap på fastlandet, för att bli novis hos systrarna i klostret. Det är genom hennes ögon och upplevelser vi får följa det till en början ganska lugna och inrutade livet på ön.
Maresi försöker förstå sin plats och söker bland annat kunskap och lärdom i klosterböckerna.
När lilla Jai anländer till ön ser Maresi till att hon blir den nyanländas beskyddare. Hon hjälper henne och försöker tränga igenom det skal av rädsla den unga flickan bär på.
Jai har flytt från sin far och skräcken för att han ska komma och hämta henne frodas i henne.

Jag tänker inte avslöja något särskilt, hur det går, eller så, men då boken är både bra och lättläst, grundlig och välskriven, därtill fristående och kort, kan jag starkt rekommendera den till var och en som gillar fantastik som rymmer sorg och glädje och inte så lite vemod.
Och naturligtvis finns det magiska element i berättelsen, det kan ni kamma ert hår på att det gör.

 

Annonser

Fantastisk Podd – En fluga på väggen!

I dagens färska Fantastisk Podd-avsnitt, nummer 10(!), snackar Malmögruppen, bestående av Nene Ormes, Karin Tidbeck och Kristina Hård, om det kanske mest förbjudna: RECENSIONER!
Vill vi ha dem, läser vi dem, fruktar vi dem?

A Cavern of Black Ice, av J. V. Jones

A Cavern of Black Ice, J. V. Jones (1999).
A Cavern of Black Ice, J. V. Jones (1999).

A Cavern of Black Ice, av J. V. Jones, 1999, (Orbit; berättelsen börjar på sidan 1 och slutar på sidan 804)

Citat

Raif smelled badness now. He smelled stinking metal and sulfur and death.

– J. V. Jones, A Cavern of Black Ice

J. V. Jones episka, frostbitna fantasyserie Sword of Shadows börjar med A Cavern of Black Ice (1999). Serien ska bli fem delar lång, men den sista är ännu inte utkommen, vilket gör att författaren arbetar med en noggrannhet som inte står George R. R. Martins långt efter. Faktum är att hennes första del i serien är en av de bästa fantasyböcker jag har läst. Det är lika bra att nämna det redan nu.

Läsaren får följa POV-karaktärer som Ash, Raif Sevrance, Effie Sevrance, Penthero Iss, Vaylo Bludd alias the Dog Lord och ytterligare fler. De är skrivna i tredje person imperfektum, vilket för min del är ett perfekt format. Varje karaktär är synnerligen väl utmejslad och hon (författaren) kan konsten att levandegöra en person med några få meningar, vilket får betraktas som en mycket svår konst.
På samma sätt levandegör J. V. Jones världen, en arktisk värld, inte minst i norr, där klaner intrigerar i en tillvaro där klanen Blackhail efter tusen års fred förklarar krig mot klanen Bludd. I denna hårda värld blir bröderna Raif och Drey Sevrance ovänner; Raif tvingas fly från sitt hem.
Även Asarhia “Ash” March måste fly, efter att ha upptäckt en ondska dold för omvärlden. Vid flykten sammanflätas hennes och Raif öden.

Det här är en komplicerad och stor berättelse, det här, med en spännande historia som växer för varje sida. Många trådar blir det, men det är sådant man gillar ifall A Song of Ice and Fire, The Wheel of Time eller The Malazan Book of the Fallen är något som lockar.
Att författaren gjort sin hemläxa och studerat hur folk (över)lever i arktiska förhållanden gör inte saker och ting sämre.

Så för alla som grottat ner sig och lärt sig gilla/älska A Song of Ice and Fire kommer att gilla/älska Sword of Shadows. Och med Jordans/Sandersons nyligen avslutade Wheel of Time-epos så är det väl inget att vänta på, eller? Dessutom är Sword of Shadows en ”kort” serie – bara fem böcker.

Vem ska läsa den?
Alla som påstår att de älskar grym och välskriven fantasy.

Betyg: 9 äpplen + 9 päron*; det blir inte så mycket bättre än så här.

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.