The Dragon’s Path, av Daniel Abraham

Första delen i The Dagger and the Coin-serien
The Dragon's Path, av Daniel Abraham (2011)

The Dragon’s Path, av Daniel Abraham, 2011 (Orbit; berättelsen börjar på sidan 1 och slutar på sidan 555)

 Citat

”Your father, poor ting, is gnawing his foot off back at home, and as a favor to him and myself, I have come to keep up some semblance of normalcy. This idiotic bickering has cost me the better part of the season already …”

– Clara Annalie Kalliam, Baroness of Osterling Fells

Daniel Abraham, kanske mest känd för sin Long Price Quartet (underskattad enligt många recensenter, ännu oläst av mig, trots ett par seriösa försök) och sf-romanen Leviathan Wakes, utkommen i år och skriven tillsammans med Ty Franck under pseudonymen S.A. Corey, kom i april i år också ut med The Dragon’s Path. Det är en fantasyroman, och första delen i serien The Dagger and the Coin. Del två, icke utgiven än, har fått namnet The King’s Blood.

I förstone är det en klassisk fantasyroman till upplägget, utan krusiduller och i princip utan magi – även om prologen får det att krypa i skinnet på en av mer än en anledning. Abraham introducerar läsaren för en helt ny andrahandsvärld som inte har ett dugg med Long Price Quartet-världen att göra.

Det är en värld med tretton människoraser. Firstblood, ”urrasen” från vilken drakar formade de övriga dussinet raserna. Resten är (då boken är på engelska skriver jag dem med versal initialbokstav): Jasuru, Yemmu, Tralgu, Cinnae, Dartinae, Timzinae, Kurtadam, Raushadam, Haunadam, Haaverkin, Southling och Drowned. De är olika till utseendet, men beskrivs stundom i ganska vaga ordalag, även om en Tralgu bär hundlika öron och en Cinnae är snöblek och ruggigt smal.

Huvudhandlingen kretsar kring urrasen Firstblood och dess rike Antea, vars position i världen kan utläsas av den bifogade kartan. Och bifogade kartor är ju alltid roliga.

Själva världsbygget är relativt ytligt, utan att man får djupare insikter om seder och bruk och med förhållandevis få referenser bakåt i tiden, annat än till drakar som sedan länge försvunnit. Så vad heter då kung Simeons företrädare? Ingen aning. Varför är raserna så pass segregerade som de är? Vad hände med drakarna? Vet ej, men det lär vi bli varse i de kommande delarna. Eller rättare skrivet: Det borde vi bli varse.

De tretton raserna bebor ett slags merkantilistisk postmedeltida renässansvärld med influenser av Italiens bankväsende, och restiden mellan olika platser på kartan är relativt kort, vad det verkar. Hela bokens handling utspelar sig inom ett och samma år, där årstider och väder påpekas gång på gång på gång på … Ja, lite väl ofta, med andra ord.

Men om världsbygget inte är något Abraham velat dela med sig av i överflöd i denna den första delen av serien, så utgör själva handlingen en desto viktigare plats.

Större delen av handlingen kretsar alltså kring det av Fullblood dominerade kungadömet Antea och de intrigerande baronerna, främst Dawson Kalliam och hans fraktion å ena sidan och en större kabal å den andra. Med det finns andra aktörer, varav the Medean Bank är en och apostaten (en avfälling från en religion) från prologen en annan.

The Dragon’s Path har drygt en handfull karaktärer – POV-karaktärer (Point of View) – från vars perspektiv läsaren får hänga med i berättelsen.

Apostaten dyker upp i prologen, en namnlös, flyende man jagad av ett gäng präster med svärd. Vad betyder hans flykt undan sin tro och dess förespråkare? Vem är han? Jag tänker inte avslöja huruvida hans identitet blir känd eller ej i första delen, men betänk att alla svar i vilket fall som helst inte kommer förrän senare i serien.

Kapten Marcus Wester är den arketypiske tyste, cyniske krigare med ett bittert förflutet. Hård men rättvis tar han sig an att beskydda en karavan tillsammans med en Tralgu till vapendragare, Yardem Hane. Han kanske inte utvecklas något särskilt (alla måste ju inte det), men läsaren får en allt större förståelse för hans butterhet och livsresa – en förståelse som bör öka mer ändå i kommande delar. Jag tror för min del att han kommer att visa sig vara mer än han avslöjat hittills.

Med på denna karavanresa är en halv-Cinnae vid namn Cithrin Bel Sarcour, satt under the Medean Banks förmyndarskap, som tvingas fly från sin hemstad Vanai med bankens tillgångar. Hon är en sjuttonårig kvinna, föräldralös och under en banks förmyndarskap. The Medean Bank i Vanai tar hand om henne och hennes arvegods tills hon når myndig ålder. Snart tvingas hon ut på en resa som även tvingar henne att mogna som person, eller som åtminstone påtvingar en förändring av hennes persona.

Sir Geder Palliako, vicomten av Rivenhalms arvinge, en plufsig bokintresserad och långt ifrån svärdsmannamässigt begåvad adelsyngling, blir en bricka i ett maktspel han inte vill vara en del av. Allt han vill är att läsa och skriva, och slippa bli förnedrad. Allt han vill är att slippa fältet och ägna sig åt en essä, men snart går allt snett …

Dawson Kalliam, baron av Osterling Fells och gift med baronessan Clara, tillhör kungens innersta vänskapskrets. Han, en självupptagen, självgod och självklar man, ser faror i förändringar som kan hota adelns ställning – saker ska vara som de alltid har varit annars får de vara, ungefär. Givetvis tänker inte alla som han och hans lojalitet mot kungen sätts på hårda prov.

Baronessan Clara Annalie Kalliam, Dawsons maka, är medlaren som försöker hålla ihop familjen och lugna den intrigerande adeln. Hon har en liten, men ack så viktig POV-roll. En som lär växa i kommande böcker.

Utöver POV-protagonisterna dyker ett teatersällskap, anfört av mäster Kit, upp och spelar viktiga roller (obs, rätt så oavsiktlig ordvits).

Språket är engelska, vilket i sig kan vara en utmaning för någon som inte har det som modersmål. Men. Utöver vissa specifika banktermer så har Abraham lagt språket på en rak och relativt enkel nivå, utan alltför krångliga ord eller uttryck. (Fast kan man dem inte så är de förstås svåra att begripa ändå.) I mitt fall krävdes ingen engelsk-svensk ordbok vid sidan om, men så är jag dels hyfsat van vid engelsk studielitteratur från universitetstiden, dels vid fantasy skriven på engelska. Därmed inte sagt att jag med lätthet förstod alla ord, men emedan sammanhanget hela tiden framstod som korvspadsklart kunde jag strunta i nämnda ordbok.

Berättelsen är enkelt upplagd, med POV-karaktärer återberättade i tredje person (han sa, hon gick …) tydligt uppdelade i egna kapitel, med en kronologiskt berättad handling – med undantag för någon återblick eller historisk redogörelse ur någon krönika.

Abrahams upplägg av såväl kapitel som handling är bekant för den som läst hans mentor George R.R. Martins mäktiga A Song of Ice and Fire-serie. Lärjungen har likt mästaren (de känner varandra, har samarbetat och bor i samma stad i New Mexico, USA, nämligen Santa Fe) en disposition med en perspektivkaraktär per kapitel; de till och med namnger kapitlen på samma sätt, med just namnet på POV-protagonisten. Och likt mästaren har lärjungen satt hovets småaktiga intriger – de i Anteas huvudstad Camnipol i Abrahams fall, de i King’s Landing i Martins – i centrum, samtidigt som det antyds att själva Hotet mot världen/riket står att finna annorstädes.

En … tja, detalj jag finner störande är Cithrins utveckling. Hon är en föräldralös flicka som står under förmyndarskapet av en avdelning till the Medean Bank. Det är innovativt och gott nog, tycker jag. Hon har levt i en skyddad värld och lärt sig bankers ovärderliga kunskaper för att kunna ta sig an det väntande arvet – och måhända börja jobba på bank! Som ung kvinna, runt de arton, pockar känslorna på och hon blir förälskad. Inget konstigt med det, men än så länge har hon aldrig legat med någon.

Så när inser hon då, alltjämt oskuld, att hon kan använda sin kropp som ett sätt att få män att avslöja sina hemligheter för henne? För min del känns steget från oskyldig och naiv oskuld till beräknande affärskvinna – om än fortfarande naiv – på så kort tid rätt långt. There’s no such thing as a woman’s natural weapon, får Cithrin höra av ett ressällskap, Yardem Hane. Själv tänker hon: She saw now that it wasn’t true. Med andra ord: Det finns visst ett naturligt vapen för kvinnor, nämligen den egna kroppen – så länge sex är inblandat.

Jag störde mig på det här, särskilt med tanke på att Cithrin är en i övrigt mångbottnad karaktär med både styrkor och svagheter. Att hon skulle komma på tanken att använda sex för att nå ett visst mål känns karaktärsfrämmande enligt mitt sätt att se det. Bättre vore då att förmedla det slags hopplöshet och utsatthet som drabbar Steven Eriksons karaktär Felisin, som inte bara blir utnyttjad sexuellt utan även låter sig utnyttjas sexuellt i Deadhouse Gates (del två i A Tale of the Malazan Book of the Fallen). Det som Felisin råkar ut för känns mer äkta än vad Cithrin tar sig för.

Med det skrivet och ur vägen för resten av analysen så har jag följande klart för mig: Om världen och bygget av den är nedtonad – eller förbisedd av författaren? – så är karaktärerna solida och, med något undantag, intressanta att följa.

Handlingen i en förstadel är som alltid svår att få ett riktigt klart grepp om, men den är lätt att följa med ett par större överraskningar på lager, vilket är ett måste då den på andra håll kan kännas något förutsägbar ibland. Språkligt finns det inget att orda om, det är inte poetisk framställning utan en rakt berättad historia, om än med några rejält störande stavfel och tappade ord som redaktören borde ha korrigerat.

På det stora hela taget är The Dragon’s Path, del ett i serien The Dagger and the Coin, en habil start, men inte mer. Bok två måste därför nå ett större djup, trots allt, för att jag ska följa serien till dess slut.

Betyg: 6 äpplen + 6 päron*

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

Daniel Abraham har, utöver den recenserade The Dragon’s Path, skrivit både noveller och romaner, bland andra: Long Price Quartet (A Shadow in Summer, 2006, A Betrayal in Winter, 2007, An Autumn War, 2008 och The Price of Spring, 2009); Leviathan Wept and Other Stories, 2010; Leviathan Wakes, 2011 (tillsammans med Ty Franck under pseudonymen S.A. Corey); Shadow Twin, 2005 (tillsammans med Gardner Dozois och George R.R. Martin); Hunter’s Run, 2007 (med Gardner Dozois och George R.R. Martin).

The Folding Knife, av K J Parker

The Folding Knife, av K J Parker (2010)
Fristående fantasyroman av pseudonymen K J Parker.

The Folding Knife

av K. J. Parker, 2010 (Orbit; berättelsen börjar på sidan 1 och slutar på sidan 442)

Citat

”I guess love when I was growing up was a bit like the heating in a big house, where they’ve got a great big boiler out back and pipes under the floor. It’s there, but you don’t see an open fire in the hearth. Result, you’re never cold but you’re never really warm, either.”

– Bassianus Honorius Arcadius Severus

Basso är huvudkaraktären i K J Parkers The Folding Knife från 2010, och vi läsare får följa honom i dryga 40 år, från det han föds i stadsstatsrepubliken Vesani till det han … tappar sin fällkniv.

Handlingen snurrar kring denna psykopatiske Bassianus Honorius Arcadius Severus, First Citizen of the Vesani – kort och gott Basso. Vi får följa hans sällsynt lyckosamma resa till maktens topp, men också följa hans föga smickrande fall.

För till slut tar Bassos tur (han tror i och för sig inte själv på tur som begrepp) slut.

Nu kanske ni tror att jag avslöjar för mycket, men så är det inte. Redan från första sidan inser man varthän det barkar, från den stund han tappar sin fällkniv (folding knife). Att man sedan får följa Bassos från vaggan och framåt är som att vandra runt i mänsklighetens mörkare kvarter, i grymhetens East End med Jack Uppskäraren som guide, om man så vill.

Vår protagonist, självisk, girig och psykopatisk, begår egentligen bara ett misstag … Vilket får ni själva läsa om, och gissa er till.

När jag läste The Folding Knife hade jag svårt att bestämma mig huruvida (den gäckande) pseudonymen K J Parker – bokens författare – nedtecknade den här berättelsen som ett slags kritik mot USA:s förmenta ekonomiska och militära imperialism eller om den var en hyllning till kapitalismen, konsumtionen och den ohämmade och, av världens stater, okritiska hyllningen till tillväxten som medel för (utilitaristiskt) välstånd (för det lilla fåtalet snarare än majoriteten). Välstånd, utan sociala eller ekologiska hänsyn.

Men med tanke på vad Basso gör för att – ur hans känsloavskalade synvinkel – bevara eller öka medborgarnas välstånd lutar jag mer åt att det är en ögonöppnare beträffande vad som kan ske om en enda person tillåts styra och ställa som han vill inom ramarna för ett givet ekonomiskt system som i första hand gynnar hans egenintressen.

Ja, det är alltså merkantilismen som ligger till grund för republiken Vesanis växande välstånd och imperialistiska ambitioner. För att skapa, bibehålla och utöka detta välstånd, med hjälp av ständig tillväxt, utgår Basso i första hand från sig själv och vad som kan gynna honom och hans investeringar. Det är därför han blir så framgångsrik, resonerar han, genom att han utgår från sina egna behov och begär. De i sin tur tenderar att gynna republikens medborgare i stort – så länge han fattar rätt beslut, vill säga.

Andrahandsvärlden, det vill säga stadsstaten och republiken Vesani självt, tenderar att hämta sin utseendemässiga inspiration från antikens Grekland, Rom med dess senat och adelsstruktur, samt Bysans. Många grekisk-romerskklingande namn förekommer, många -us på slutet blir det, och ett gäng blinkningar åt faktiska personer. Ett exempel är den matematiskt och ekonomiskt bevandrade experten och mentorn åt Basso, eunucken Antigonus Poliorcetes; hans namn kommer från basileus (motsvarande kung) Antigonus I, vars son, Demetrius I, kallades Poliorcetes.

Det som inte finns i världen är magi, ingen läsare får ta del av hur som helst, och jag tror inte att ordet drake nämns en enda gång (jag kan ha fel, men jag tror att så är fallet).

Språkligt sett kan det vara en viss utmaning att läsa The Folding Knife. Dels är den på engelska, vilket förstås inte behöver vara problematiskt i sig men som åtminstone inte är mitt modersmål, dels innehåller den en hel del ekonomiska och finansiella termer, och även en ansenlig mängd företagsekonomi, valutaspekulation och allt möjligt annat. För den som inte behöver veta exakt vad varje term betyder är det bara att läsa vidare, för ofta framgår betydelsen av sammanhanget. Inte alltid, men ofta nog, kan jag tycka, för att berättelsens själ och min förståelse för den inte ska gå förlorad. Som tur är älskar Basso ljudet av sin egen röst, och förklarar gärna hur han gått till väga för den som är villig att lyssna (hans fru, hans få vänner), så jag som läsare får alltid en extra chans att greppa sakernas tillstånd, vilket känns tacknämligt.

Kryddad med en rapp, intelligent dialog följer läsaren i exempelvis Bassos resonerande vindlingar och anpassningar till vadhelst för situationer som uppstår, och som han reagerar på. Mellan dialoger och tankar och brev (innehållande fler tankar) tar vi del av denna andrahandsvärlds djup, främst betraktad från Bassos pragmatiska Vesanihorisont.

Berättelsen är, ”prologen” undantagen, kronologisk i allt väsentligt, med ett flertal perspektiv, utöver protagonisten Bassos. Viktiga roller spelar även Aelius, Antoginus och Bassano (Bassos systerson), som alla får sin del av berättarkakan. En allvetande berättarröst svävar över mycket av texten som en upplysande, men tillfredsställande, ande.

Det låter pretentiöst, det låter pompöst, men lugn, bara lugn, The Folding Knife är förbaskat underhållande och, som alltid när det gäller K J Parker, extremt initierat och intelligent skrivet. Jag går så långt som att hävda att studenter som läser nationalekonomi på våra högskolor och universitet har mycket att lära av den här bokens närmare 450 sidor.

Ekonomisk fantasy helt enkelt, men underhållande och stundtals humoristisk. Om inte det räcker, bör jag tillägga att jag gillar när man som läsare får lära sig något – från rena fakta till mer abstrakta/filosofiska insikter om individen, människan, samhället, världen … ja, ni fattar.

Jag rekommenderar den här boken, inte minst för att den är just en till antalet. En fristående roman.

Betyg: 8 äpplen + 8 päron*

K J Parker är en pseudonym som hittills skrivit ett dussin romaner och flera noveller, exempelvis: The Fencer Trilogy (Colours in the Steel, 1998, The Belly of the Bow, 1998, och The Proof House, 2000); The Engineer Trilogy (Devices and Desires, 2005, Evil for Evil, 2006, och The Escapement, 2007); The Company (2008); The Hammer (2011); och Blue and Gold (2010).

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.