Om Magisynoden – del II

I första delen om Magisynoden tog jag upp lite om dess historia. Denna del handlar mer om synodens organisation och reglemente.

Till att börja med kan man konstatera att Magisynodens (mer eller mindre) kvalificerade antaganden om magifrekvens och utövarantal sedan länge har etablerat sig som en i princip okränkbar doktrin bland kharismater (samlingsnamnet för alla magiutövare):

  • En individ per tio tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom ett element, det vill säga bli en åkallare eller åkallerska.
  • En per hundra tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom en krets, vilket i praktiken innebär möjligheten att lära sig behärska elementen luft, vatten och trä i den ljusa kretsen eller jord, metall och eld i den mörka kretsen. Den som behärskar sina element benämns häxa eller trollkarl.
  • Besvärjarens eller besvärjerskans skicklighet inom den gamla magin (eller höga magin) kunde en ynka person per miljon söka uppnå, på sin tid. En kharismat av den här kalibern sades kunna behärska element ur båda kretsarna, vilket förstås var en stor tillgång i många fall. Inte minst kejsar Arwerlon I Rhyger, Imperiebyggaren, använde sig av besvärjare för att implementera det nya språket i kejsardömet, arweriska, som helt sonika ersatte semariska, kamakiska, wygiska, thyliska, varatiska och merbatiska (som i sig är en mischmasch av flera språk, men som med tiden blev ett eget).
  • Utöver de ovan beskrivna indelningarna av kharismater, finns det magiutövare som kallas vilda: vilda åkallare respektive åkallerskor, vilda häxor och vilda trollkarlar samt vilda besvärjare respektive besvärjerskor. I det sistnämnda fallet, för den gamla magins utövare, finns det ett mer spritt epitet, nämligen gränskorsare. Gränskorsarna kom att ge kharismater som helhet dåligt rykte – så dåligt att utövandet av den gamla magin förbjöds i kejsardömet och utrensningar genomfördes och bokbålens lågor brann höga i ivern att radera ut den gamla magins formelsamlingar och djupa kunskaper. Än idag är det straffbart att inneha den gamla magins besvärjelser i nedskriven form, men naturligtvis hindrar det inte alla från att söka efter förbjuden frukt – rykten florerar som säger att det existerar en diger lunta eller flera någonstans, en svårfunnen ”samling” som fått namnet De förlorade böckerna. Vild är hur som helst den som inte anses ha kontroll över sin egen magi och som tvångsmässigt måste använda sig av den för att exempelvis skada eller döda andra. Följaktligen jagas vilda kharismater, en jakt som inte sällan slutar med döden för den jagade. Vitlansorden, tätt knuten till överstebiskopen, är en sammanslutning som jagar vilda kharismater.

Magisynoden tolererar av förklarliga skäl inga vilda kharismater på dess regelbundna stormöten.

De som får närvara på ett synodmöte är magiutövande medlemmar inom synodens medlemssfär, även om mötena kan locka magiutövare från andra håll samt också icke-kharismater. Enbart magiutövare från medlemssfären har, emellertid, chansen att utöva inflytande över verksamheten, genom rätten att lägga förslag, bli inröstad i synodens ledning med mera (se dock att det finns specifika undantag nedan).

Kharisgemot – synodens ledning

Då Magisynodens medlemmar är så geografiskt utspridda, säger stadgarna att detta också måste återspeglas i den högsta ledningens sammansättning.

Synodens styrelse, dess ”regering” om man så vill, benämns kharisgemot, vilket ungefär betyder ”kharins möte”. Varje kharismat som sitter i kharisgemoten tituleras khariswit, ”kharismaternas klokhet” (titeln var från början längre, khariswitan). Tanken är att en khariswit ska stå för just det kloka och vettiga, kort sagt göra ett bra jobb som gagnar alla, helt enkelt. Den som leder hela synoden bär titeln överstekhariswit, för att särskilja denne en smula från övriga i styrelsen.

För att få hamna i synodens ledning – dess kharisgemot – skall därför följande kriterier uppfyllas:

  • Den magiska principen måste efterlevas, d.v.s. varje magiaspekt, varje element och krets, måste finnas representerad i högsta ledningen.
  • Varje storprovins inom ett imperium eller ett suveränt rike måste ha representation av en kharismat, oavsett fördelningen inom ”den magiska principen” ovan. Det gör att ett element därför kan ha fler än en representant i ledningen.
  • Ledningens antal kan fluktuera med tiden, detta p.g.a. tillgången till kharismater och geopolitiska förhållanden.
  • Hänsyn tas till den magiska kompetensen, inte till könet.
  • Hittills är det maximala antalet personer i ledningen satt till 22, men det finns en klausul som säger att det antalet kan ändras om Magisynodens sfär utvidgas. Det lägsta antalet ledamöter just nu är 19 (fördelat på elva riken inklusive ön Sannibar i Zabarni, sex element och två kretsar), inklusive mötets överstekhariswit. Om en khariswit avsäger sig sin plats under samlingsdagen eller har fallit ifrån (oavsett om denne är död eller oförmögen att delta) har denne förverkat sin plats i synodens kharisgemot; därmed blir en av punkterna på dagordningen att välja in en ny khariswit i ledningen (med rätt urvalskriterier uppfyllda, vilket kan begränsa urvalet). Skulle det inte finnas någon med rätt kriterier att tillgå, t.ex. en kharismat med elementet eld, söker man bland dem i rätt krets (i detta fall den mörka). Skulle det inte finnas en kharismat från ett specifikt rike/land att tillgå väljs någon annan som kan möta övriga kriterier in; märk väl, det har ännu inte hänt att någon från ett specifikt land har saknats.
  • Det finns inget formellt hinder för en icke-människa inom synodens inflytandesfär att delta på en synod, men då t.ex. mörkalfer, vättar och troll på de flesta håll inte tillåts besöka eller idka handel i städer, där synoder oftast hålls, är det få som har kunnat närvara i praktiken. Synodens krönikor och annaler nämner åtminstone en handfull deltagande mörkalfer vid namn, samt nämner att enstaka troll har närvarat.
  • Halvblod får också närvara, vilket också händer då och då.
  • De kharismater som kommer från platser utanför synodens medlemssfär är välkomna att närvara på en magisynod, men har inget reellt inflytande. De har ingen rösträtt och får inte komma med förslag till dagordningen. Däremot kan de förstås ”utöva inflytande utanför protokollet”, som det heter i synodjargong. En sådan kharismat har dock rätt att ta del av stormästarprovet, vilket är närmast en förutsättning för dem ifall de ska nå anständiga tjänster och positioner på magiakademier eller hos en härskare inom synodens medlemssfär. En utsocknes person ska således inte kunna klampa in på synodens revir och lägga beslag på yrkesmöjligheter (sedan får ju de facto en härskare eller liknande själv bestämma om de vill ta in en utsocknes kharismat eller inte, men det är en annan femma).
  • Ett undantag från ovan regel är om en kharismat som är född utanför synodens medlemssfär ändå har varit verksam i något av synodens medlemsländer under lång tid, d.v.s. om personen ifråga har ”bevisat sitt värde och efterlevt ordens anda”. Kharisgemoten avgör från fall till fall förutsatt att någon kharismat ur medlemssfären förordat detta, d.v.s. har sett till att frågan blir en punkt på dagordningen. Undantagen har med åren blivit en del (se nedan). Utlänningar eller fjärrländare som blivit accepterade, så att säga, har i de allra flesta fall varit verksamma vid till exempel en åkallarakademi i synodsfärens område eller rentav varit en häxa i Pärlemororden på Valx.

Övriga stadgar

  • Magisynodens möten skall hållas med ”anständig” regelbundenhet, vilket normalt är vart tredje år. Den kortaste perioden mellan två möten har varit två år, den längsta sju år. Det har, hittills, hållits 128 synoder. Den i Kaldaras, Irestin, år 2175 e.H. blir således den 129:e.
  • Stora, stadgeändrande beslut måste fattas på två av varandra följande synoder för att träda i kraft. Om man så avser göra tenderar den andra av dessa synoder att ligga inom de tre åren i tid från den föregående synoden.
  • En person i synodens kharisgemot (som ungefär betyder ”kharins möte”) erhåller titeln khariswit (ungefär ”kharismaternas klokhet”) så länge denne sitter i ledningen. Den ursprungliga titeln var khariswitan, som alltså blivit något kortare med tiden.
  • Vid varje synod väljs en ledare för just det mötet. Denna kallas för överstekhariswit och väljs inte av synodledningen utan av alla andra församlade kharismater av motsvarande en stormästares eller stormästarinnas rang. Den som väljs måste emellertid redan ingå i ledningen, varför mötesdeltagarnas urval ändå är begränsat. (Det finns förstås en chans att bli återvald till överstekhariswit om medlemmarna så väljer samma person som vid det föregående mötet.)
  • Det är synodens kharisgemot som – genom stormästarprov – avgör om en kharismat skall upphöjas till stormästare/-mästarinna.
  • I en kharisgemot sitter man generellt på livstid, men alla som deltar i mötet och som inte sitter i ledningen vid tillfället kan utesluta en khariswit genom att få med sig andra utanför ledningen. Dock krävs att en betydande majoritet kräver uteslutning, nämligen en kvalificerad majoritet (i detta fall trefjärdedelsmajoritet). Lägg därtill att den som vill utesluta en khariswit riskerar att få en politisk fiende på halsen, oavsett om omröstningen lyckas eller ej. Den som vill utesluta någon måste säga det öppet; de som sedan röstar kan, däremot, göra det anonymt. Förslaget om uteslutning måste tas upp före den första punkten på dagordningen, då en uteslutning av en befintlig khariswit ju förändrar allt och det sannolikt måste tillkomma en ny khariswit i ledningen.
  • Den som utesluts ur en kharisgemot har alltid rätt att ställa upp igen för att bli invald. I teorin kan alltså den just uteslutna bli direkt invald i ledningen igen, på samma möte denne blev utesluten.
  • Om en kharisgemot redan består av rätt kvot eller sammansättning kan en ny person ändå röstas in i ledningen om ett sådant förslag läggs före den första punkten på dagordningen tas upp. Dock är det maximala antalet i ledningen satt till 22 personer (d.v.s. 19 ordinarie plus tre övriga). Skulle en ”extra” person i ledningen och en ordinarie ha samma kvalifikationer – och den ordinarie dö eller falla ifrån av någon anledning – tar ”extrapersonen” dennes plats per automatik.
  • Skulle en eventuell omröstning inom ledningen självt sluta oavgjort har alltid överstekhariswiten utslagsröst.
  • Vilken synoddeltagare som helst ur medlemssfären, så länge denne är bevisat magikunnig, får lägga förslag mellan soluppgång och solnedgång den första dagen, den benämnd samlingsdagen; förslagen skall inkomma skriftligt (på vilken sorts papper som helst) till ledningen, ”inte vara obegripliga, omständliga eller skrivna i sådan längd att de omfattar mer än ett standardenligt papper, pergament eller papyrusrulle; sten- eller trätavlor göre sig icke besvär” – detta för att ledningen ska hinna sätta samman en dagordning till nästföljande dag (deltagarna får en dag ”ledigt”, således). Agendan är sedan i princip orubblig och kan bestå av hundratals punkter. Ett möte tar sedan ”den tid det tar”, vilket ibland har varit flera månader.
  • Vilda kharismater är inte välkomna och ska avrättas utan urskillning.
  • En kharismat kan dömas till hårda straff av synoden, men ett rikes/lands lagar har företräde. Däremot kan, om synoden så finner det lämpligt, den rättsligen prövade dömas till exempelvis döden eller exil, men då är det ett slags rekommendation som skickas till medlemmens hemlands högsta ledare (t.ex. kungen). Synoden kan också, på t.ex. en kunglig befallning verkställa straff. Den dömde har rätt att söka benådning hos t.ex. sitt rikes kung.
  • I synodens straffskala ingår också förbud att utföra magi, den kan anse någon vara en vild kharismat och den kan döma ut och verka för att stänga magiakademier och liknande.
  • Det värsta straffet synoden kan utdöma är emellertid magiseparation (se med fördel Om Magisynoden – del I för mer information om magiseparation). Ett antal magiutövare är emot ”lemlästning” eller ”kapandet av bandet”, som magiseparationen ibland kallas, och kallar den för ”tortyr ovärdig den upplysta människan”. En punkt på synodens dagordning som därför återkommer med viss regelbundenhet är den om magiseparationens avskaffande. Märk väl att det här med magiseparation som rituell sedvänja är mycket äldre än Magisynoden och ska ha förekommit i olika former ända sedan Darefus den upplyste vandrarens dagar, vad de lärde vet, kanske är detta slags ritual ännu äldre.
  • Det ligger i akademiers och skolors och ordnars, med mera, intressen att närvara vid Magisynoden, då den handhar de officiella rullorna över existerande kharismater. Synoden tillhandahåller således ett utmärkt tillfälle att uppdatera egna kharismatslistor.

Medlemmar i kharisgemoten (ett urval)

Här är ett urval av kharisgemotens sittande styrelsemedlemmar:

  • Ärkeåkallare Quillon Cannorlan – från Irestin. Han har varit överstekhariswit för kharisgemoten i synoderna från den 123:e synoden och framåt. Om han blir det även på nästa synod återstår att se.
  • Stormästare Callam Elangoud – från Varatin.
  • Stormästarinnan Warisa Salinbur – från ön Sannibar utanför Zabarnis östkust.
  • Quenlon Tarandil – från Merbatien.
  • Danjelia Andassi – från gränstrakterna mellan Bendurien och Latanien (på Benduriensidan).
  • Meiafelénsei ”Meia” Duinn – från Kamakien, hon är häxa tillhörande den ljusa kretsen och prefekt emerita vid Eduensaskolan.

(Några av) Magisynodens grundare

  • Iansah Sethera – vaganbei (ett slags kringströvande häxhelerska) från Sannibar (motsvarande titel för män är vaganbah (häxhelare).
  • Lotsar Mendarak – hans mor kom från Merbatien, hans far från Sannibar; fadern dog emellertid när han var två år, varpå hans mor, Nardah, tog honom tillbaka till Merbatien.
  • Ulsifer Bodomin.
  • Brannic Daraven – kallades Kråkhuva p.g.a. sin fjädertäckta huva.

Övriga historiska medlemmar i synodens kharisgemot

Här följer ett blygsamt urval av historiska medlemmar i Magisynodens kharisgemot genom åren.

  • Jenyssa Jarves – från Semarien. Yngre syster till baron Mostyn Jarves och Dansande Tranan. Pärlemorsyster (hon blev storhäxa 2133 e.H.). Invald som khariswit i Magisynodens kharisgemot år 2139 e.H, där hon satt till sin förtida död år 2164 e.H., bara 55 år gammal. Magisynoden hon blev invald i hölls i Barodhen, Varatin, en synod som varade i två månader.
  • Delvig Destual – från Kamakien.
  • Simendal Evander – från Semariens högadel.
  • Vortymer Tellyg – från Wygerin.
  • Oh’Nohr Illiam – ervundisk slavättling, fri och bosatt på Sannibar.
  • Dedor från Dymmelsten – från Varatin.
  • Lexara Orlanthille – från Kamakien.
  • Meaklin Slayd – från Irestin.
  • Caitrona Monnag – från Irestin.
  • Marandil Fell nadh Meargon – från Irestin.
  • Ginilla Melanphoe – från Thylien.
  • Aldiana Girshek – från Udakien.
  • Tiggy Marr – från Semarien.
  • Terance Oranthel – från Thylien.
  • Elbin Lach – från Wygerin.
  • Saracine Bassin – från Wygerin.
  • Kenician Felendore – från Varatin.
  • Valmis Asquith – från Merbatien.
  • Rahul Yadnesh – från Alzarien.
  • Jaesun Tavarian – från Kyreni.
  • Calder Emeny – från Udakien.
  • Dera Craska – från Thylien.
  • Dorikenna Makenzius – från Dorderien.
  • Varadian Pardo – från Latanien.
  • Navanethem Alapenduel – från Kamakien.
  • Parnohl Ladachean – från Caradea.
  • Braam Dandolos – från Latanien.

Utbrändheten vs Skrivandet

När döden skiljer oss åt. Nja.

Där nöden skiljer oss åt. Tja.

Eller, är glöden det jag vill åt? Ja!

Så är det. Ju.

Mitt liv i väggen är som det är och går som det går.

Skrivandet av ”Röda dagars hämnd” har legat i ett slags zombifierad träda, liksom det här med att läsa andras alster. Lika träligt som trist. Än tristare och träligare är det att det inte blir någon ny bok i år. Siktet är däremot inställt mot 2016 och skam den som ger sig.

Jag saknar förstås skrivandet lite extra mycket, det gör jag. Den där intensiteten jag känner, den rätta glöden, när jag är inne i zonen. När allt flyter på och sju timmar plötsligt bara har gått och jag har skrivit fem, tio, femton sidor. När tröttheten blir äkta och utan dåliga samvetskval över allt det där som inte blev gjort under dagen.

Det som inte blir gjort nu heller, när jag har så gott om tid men så lite energi.

Men ju fler dagar och veckor som förflyter i detta mosiga, okoncentrerade, värkande ingenhensland av utmattning, mjölksyra och närmast akut sömnbrist, desto längre tid inser jag att det lär ta. Något andra givetvis har insett för länge sedan.

Tro nu inte att det är nattsvart här, hos mig, inte ett dugg. Jag ska komma tillbaka i gammalt gott slag – eller, hellre, i en ny, uppdaterad version. Stefan 2.0, klokare, bättre på att sätta gränser och inte tacka ja till alltför mycket, trevligare och, ja, kort sagt en skönare person.

Ja, ni fattar kalopsen, eller hur? (Till och med Robert Broberg, må han vila i ekvilibristisk frid, skulle ha kunnat uppskatta detta. Tror jag.)

Till dess får jag gå min egen väg, för det här blir min resa, min lilla kamp. En kamp jag vet att andra har fått föra för egen del i går och i dag, en kamp allt fler lär tvingas föra i framtiden. Många som har suttit i en likadan båt som jag, och i grunden vet vad det hela innebär, kommer med uppmuntrande ord och stöttning, liksom släkt, vänner och bekanta. Det betyder oerhört mycket, ska ni veta, inte minst de dagar när det bär emot som mest och orken tar slut som fortast.

För er som stött på grund som jag, håll ut! Det finns många sätt att ta sig av grundet, men de två viktigaste råden (som jag själv har jättesvårt att leva efter) måste ändå bli:

  1. Våga be om hjälp, det gör inte ont, tvärtom, och det är inte fult, förnedrande, mesigt eller farligt. Det är bara vad det är. Jag menar, den som bryter benet vågar både skrika i plågor, ta emot all möjlig hjälp och, rentav, fråga efter smärtstillande.
  2. Acceptera dig själv (det kanske svåraste rådet av dem alla, i hela den existentiella världshistorien, inte sant?!). Ingen är sådär perfekt som Facebooks overkliga sociala verklighet låter påskina, ingen. Det är okej att ha sämre perioder i livet, tyngre, jobbigare. Det är också, när den dagen kommer, okej att våga må bra.

* * *

Vad gäller just (det stillastående) skrivandet av ”Röda dagars hämnd”, så antecknar jag en del saker jag tror mig vilja ha med i denna tredje del av En saga om sorg.
I vilket fall som helst adderas det till själva världsbygget som sådant, det vill säga det hamnar i diverse dokument i det expanderande mappsystem jag har byggt upp enkom för den här bokserien samt tänkta noveller i samma värld, Angoria.

Utan att för den skull vara färdig på något sätt, eller ens veta vad eller hur mycket som de facto hamnar i boken, pysslar och funderar jag en hel del kring profetior för närvarande. Särskilt en profetia är föremål för min uppmärksamhet. Vilken får ni möjligen läsa i boken, när den väl kommer, hehe.

Parallellt med den antecknar jag lite om hur skapelsen av världen har gått till ur den dariska religionens perspektiv. Alltså den dominerande troslära som utövas i länder som Semarien, Kamakien, Varatin och Udakien. Det lilla jag har skrivit om den är något som definitivt kan utvecklas, anser jag. Just nu ter det sig tämligen naturligt att hemfalla åt existentiella tankebanor, förvisso klädd i religiös fantasyskrud, även för en ateist som jag.
Jag är lite inne på begrepp som ”Endeahs tomhet”, ”Urgens gnista”, ”jättar och dvärgar” och gärna även ”Anartas brinnande flagor” och ”Melliads slocknande kol”. Men, märk väl, så länge det inte är färdigskrivet är det inte heller lagbunden kanon. Sen måste jag få in hur Darefus – den som spred darismen i norra Elatara – tänkt sig när det gäller Yanaaka, Urmodern, respektive Ethoolet, Urfadern. Vilken blir deras plats i det stora hela? Att de skapade lekplatsen – sedermera känd som Angoria – åt sina barn är redan känt och nämnt i böckerna, men vad säger skapelseberättelsen om hur de själva uppstod? Eller fanns de bara, sådär som gudar gör?

Tja, jag har ett gäng funderingar och anteckningar att bygga vidare på. Så det ska nog gre sig (som vi säger på västkusten; d.v.s. det ska nog ordna sig).

* * *

Nej, nu orkar jag inte skriva mer för den här gången. Dessutom vill katten Maja ha mat, just sayin’.

Så till nästa tillfälle vi hörs, var rädda om er och må väl. Det är ni värda allesamman, kom ihåg det.

Namn – unika eller upprepade?

Hos fantastikcommunityt Catahya finns det en intressant tråd i Litteraturforumet. Där tar signaturen Bolion nämligen upp ämnet karaktärer i Robert Jordans/Brandon Sandersons The Wheel of Time-svit. Eller rättare sagt, antalet namngivna karaktärer/individer. I denna bokserie förekommer det mängder av namn (se den här ambitiösa länken för att förstå lite bättre).
För många, tycker vissa.

Själv älskar jag namn. Som författare är det en ynnest att få komma på namn på allt från huvudkaraktärerna (jag har ju flera) till en förbipasserande men ändå namngiven person. I min En saga om sorg-serie förekommer det gott om namn (ja, det finns ett appendix längst bak i de fysiska böckerna; se även med fördel En saga om sorg Wiki).

I tråden tas det upp en kritik mot att namnen i, säg, The Wheel of Time, är unika (här finns en Wiki-sajt med ytterligare WoT-info och namn). Med andra ord, ingen (eller extremt få) heter samma sak, trots att de kommer från samma region eller rike. I det medeltida England drällde det exempelvis med män som hette likadant. Föräldrar döpte allt som oftast sina söner till namn som William, Richard, Geoffrey, Henry, John, Adam, Gilbert, Peter (eller Piers?), Nicholas, Roger, Thomas, Walter, Robert eller Hugh på 1300- och 1400-talen. Jag skulle gissa (med visst stöd från bokhyllans historieböcker och simpla Google-sökningar) att långt över hälften av gossarna fick något av dessa namn. På samma sätt fick, antar jag, över hälften av döttrarna namn som Agnes, Beatrice, Emma, Matilda, Elisabeth, Isabella, Joan, Margaret, Cecily eller Juliana (vars popularitet avtog rätt rejält med tiden) under ungefär samma tidsperiod eller något sekel längre.

Poängen med exemplen visar att många fantasyvärldars – delvis inklusive min egen – namnkultur skiljer sig från vår verklighet.

Eftersom jag bara kan tala/skriva i egen sak tycker jag personligen att det är helt okej med unika namn. Jag stör mig inte så mycket på det. I en hel värld, på en hel kontinent eller i ett helt kejsardöme återfinns troligen hundratals unika namn, trots allt, på vår verkliga planet jorden lika väl som i en påhittad fantasydito. Och varför då inte göra bruk av sin kreativitet, och presentera dessa unika namn plus ha flera återkommande? Den perfekta kombinationen, eller?
I Angoria – namnet på världen i En saga om sorg-serien – finns det en antal riken och regioner, som sig bör. Dessa är fördelade på en handfull olika kontinenter. Lejonparten av bokseriens (ännu ofärdiga) berättelse är förlagd till kontinenten Elataras nordliga del, där det tills för drygt sextio år sedan fanns ett imperium i form av arweriska kejsardömet. Det existerade i 512 år och i dess tidiga historia skapades – och införlivades, per magi – ett enhetligt tal- och skriftspråk, det kallat arweriska. Som ni har begripit hette den förste kejsaren någonting med ”arwer…”, rättare sagt Arwerlon. Arwerlon I Rhyger följdes av sonen Arwerlon II Rhyger, som följdes av Arwerlon III Rhyger …

Så vad gäller kejsarna är det gott om individer som burit samma namn, liksom kungar före och efter kejsardömets existens.

En av huvudkaraktärerna heter Tennara. Det är den enda personen jag någonsin kommer att ge namnet Tennara i berättelsen, tror jag. Däremot nämner jag i berättelsen att namnet som sådant inte är unikt för Semarien, kungadömet hon lever i, utan att fler heter så.

Så … den gyllene medelvägens kompromissande kombination, kanske? Gott om unika namn, kryddat med folk som heter likadant?
Det mest unika namnbruk jag har är för övrigt ett namn som förekommer generation efter generation hos kungsätten Panargen. Det är nämligen så att greven (förr ealdormannen) alltid döper sina söner till Gacs, efter honom själv, och alltid döper sina döttrar efter modern.
Det skapar förstås en härlig förvirring i historieböckerna när vän av ordning undrar vilken Gacs som gjort si och vilken som gjort så.

Som sagt, jag tycker att Catahya-tråden tar upp någonting intressant, nämligen att namn är viktiga – och engagerande.

En apa från rikedoms apati – eller Så nära spränger ingen apa

Det är ju påsk och sånt, så jag ville publicera en liten nonsensnovell här.

Dess början kom till av en slump, men filandet på den, och slutförandet av den, krävde en ett par dagars trixande och eftertanke.
Till slut blev jag dock ganska nöjd.

Så, här är den alltså, novellen som innehåller en gruva, en dvärg och några stackars apor:

En apa från rikedoms apati – eller Så nära spränger ingen apa

Han hackade loss den enorma äppelfärgade mineralklumpen, befriade den från urbergets grepp – och slängde bort den, svärande. ”Klenhörningar och kvastar, gröna fadäser”, sade han, en åsneörad dvärg. Där arbetade han, ensam i den trånga gruvgångens innersta skrymslen, med bara en lykta, en halvtom plunta svart starkvinste, några lämpliga verktyg och en halvfull låda som sällskap. ”Sitta i vägen för skarv och hål. Skäms på dig!” Cigarren som hängde från ena mungipan vippade upp och ner i samspel med hans irritation.

Nu så. Eller snart.

I det trånga utrymmet låg han, omgärdad av den hårda ytans ofta skarpa kanter, som hotade att lägga ett snitt i svettig panna eller på bar underarm. Han svor, återigen, över den kvarglömda hjälmen i tältet fem hundra hukade dvärgakliv bort, ett stenkast nedanför gruvans mynning. Den skulle ha hindrat mången bulas tillblivelse under hans dammpudrade roströda hår.

Med viss möda ändrade han position och krängde runt höger axel och arm, sträckte sig efter lådan och fingrade mer eller mindre i blindo.

Där! En svans.

I ett klent men valkigt tum- och pekfingergrepp drog han upp apan, likstel och fin, ur lådan. Till stor prövning och fingerfärdighet krånglade han upp den till huvudhöjd, och lyckades hitta en kroppsställning där han kunde putta fram djurkadavret, mot det blottade hålet i bergväggen en frikostig armslängd framför näsan.

Tillfreds med prestationen så här långt lade han apan tillrätta i näven. I en skruvrörelse pressade han in det likstela djuret, med huvudet först, i håligheten där det grönfärgade mineralet en kort stund tidigare hade fördärvat hans närsynta utsikt.

Sådär.

Inpressad till hälften stack resten av kroppen och den långa, stela svansen rakt ut, med den svarta tippen i ansiktshöjd, en närgången tum från den återstående stinkstumpens glödande rökände. Obra. Riskabelt.

”Svaghörningar och gastar, surdegen jäser”, sade han, muttrande åt olyckan. Denna evinnerliga, efterhängsna olycka. I den här takten skulle rikedomens härliga smitta av dålig smak och förakt för den fattige aldrig infinna sig. Den, som han åstundade så. Inte minst gentemot sin glorifierade granne hemmavid.

”Som en fluga på en larv på en fot, vem är jag att förlora?” Hans kroniska åkomma var att lägga lott till livets nit istället för vinst som belöning efter möda och slit. Han flyttade över cigarren till den motsatta mungipan. En ren säkerhetsåtgärd i det trånga utrymmet, så nära lättantändlig kadaverpäls.

Långsvansade kvartsapor. Vackra krabater, med sina stora, vädjande ögon, gulliga små händer och sin kattungemjuka, svartvitfläckiga päls. I vilt tillstånd. Buruppfödda levde i trångbodd, hudskavande antibiotikamisär och, gissade han, tog sitt säljbara och förvisso ovissa öde med jämnmod. Från kloförsedd tå till lurvig hjässa nådde genomsnittsexemplaret en halv dvärgalns längd, en sträcka som tillägget svansen nära nog tredubblade.

Utmärkta klippspringare och spricktvingare, mindre underhållande i groggtillbringare. Galet explosiva.

Varje apa hade emellertid sitt bästföredatum efter kvävningen, en på alla sätt gripande uppgift som man tvingades utföra för egen hand (inte blev det billigare för det) i de fall exempelvis en gruva låg långt borta från försäljaren. Ett halvt dygn efter dödens inträdande – det gällde att hålla kadavret sträckt på ett halster eller liknande, för att undvika krumma eller opraktiska former – kulminerade likstelheten.

Ett vinddrag ända från mynningen – eller möjligen en utandning från en trött och ensam dvärg längst inne i ett berg? – satte svansen i stram givaktsvaj. Han kisade i lyktans gula sken, lutade huvudet närmare. Med samma försiktighet som en fyrahundratolvårig dvärghäxa mitt i seansens spasmiska höjdpunkt petade han på djurkroppens mage, ruckade på ett bakben, drog lätt i svanstippen. Uppfattade han en viss mjukhet i lederna, trots allt? En viss böjlighet i styvnaden, så att säga? Mjuknad kunde betyda försämrad effekt.

Äsch, marginellt. Som skillnaden mellan smör och margarin. Han uppbådade en lättjans otålmodiga ignorans, ett dumhetens lock att lägga över intellektets puttrande soppa.

Äntligen.

Med grönklumpen avlägsnad och apan välplacerad var det dags. På rätt punkt (den sprängande), på ort och ställe, lovade, bad, ja, intalade han sig. Som den ”naive, försigsjälvpratande dvärg” flera av hans fränder och många av de långbenta upphöjde honom till, ja, han hade åsnehört deras nys och förtal utan att avslöja sig, gick han in i den givna rollen och förträngde med dårens envishet de sju föregående spränghålen och efterföljande dammolnens och stenkaskadernas tårögda hostattacker.

Överväldigad av en plötslig längtan efter att nå sin optimala framgång, den som definierade hans framtid och kommande eftermäle, drog han ett par djupa halsbloss för att samla sig. Måtte alla asociala uppoffringar till slut belöna hans otacksamma strävan. Ensamarbete i en livsfarlig miljö och avsaknad av stabiliserande pitprops från gima till gavel, ständig övertid och alltid obekväma arbetsställningar, bristfällig utrustning, dåligt ljus, utslitna höfter och vatten i ena knäet. Därtill kunde han lägga misstanken om begynnande stendammslungor. Det skulle kunna förklara hans på senare år frekventa andfåddhet vid fysisk ansträngning.

Ja, löd hans slutsats. Det skulle vara värt det. Den här gången borde den ärvda kyllerkartans markerade anvisningar, hans dyrköpta inmutning och urbergets hemligheter matcha varann.

För han kände det på sig. Bakom just det här lagret av förfulat berg skulle den ligga, rikedomen. Den som i alla berättelser och legender tedde sig större än den simpla dvärgens fattbara föreställningsförmåga.

”Värv eller fördärv, det är frågan?” sade han och satte de allra sista skärvorna av hopp till en gammal karta och explosiva förruttnelsegaser i ett dött käril.

Ett sista tryck och tillrättaläggande av apan, ett hoptvinnande av svanstippens yttersta pälsstrån, ett intensivt bloss för att förhöja glöden – och en lätt beröring som satte liv i en gnista som påbörjade en långsam vandring mot sprängkraftens gränslösa möjligheter.

Ajdå. Sprak som i tomtebloss. ”Skräp och knaster!” Femfingerfart kom alltför snart. Han hatade när det blev såhär. Varför, åh, varför hade han inhandlat lågkvalitativa kvartsapor för?

”Av högsta kvalitet”, hade sprängmedelsmånglaren, en långbent människa nere i staden, sagt med ett påhängande guldtandsleende. ”De sista jag har kvar, köp dem nu eller aldrig, gode skäggjunker. Köp tolv, så får du det sista exemplaret gratis.”

Och han hade införskaffat alla tretton, som den bagerifödde, dumme sappören han var.

Just före explosionen förkunnade en kadaverfis – kände man dess stank tog man skydd för nära, sade den allmänna expertisen – vad som komma skulle.

Föga överraskande kom det som skulle komma, till närgånget buller, smäll, brak och dån. Och till ett förbaskat stön när större delen av gruvan tycktes kollapsa över en och samma dvärg.

Damm, rök, stickande odörer. Klapper och ett eftersmällssus ringande i öronen.

Med detonationens förblindande effekter och fördövande aspekter i avtagande fas lugnade hans hårdtrummande hjärta ner sig. ”Räv- och rövslunga.” Varför hamnade han alltid så nära för? ”Aj! Oj! Ajajaj! Bränt var det här”, sade han och kvävde en eftersläntrande glöd på bakdelens eldfängda tygdetaljer, alldeles nära fickan i vilken han bar en apsvans i reserv. Som en amatör. Låga där och det kunde ha, om inte smällt, så i varje fall pyst och fräst och bränt lite hårigt dvärgafläsk.

Nej, han blev inte av med ljusglimret. Han blinkade, spejade åt alla håll. Uppåt, nedåt, hitåt, ditåt, bort från lyktan, in i hålet.

In i det sprängda, utvidgade hålet, varifrån glimret faktiskt kom. Ja, det slog honom att hans utrymme överlag hade expanderat till hans fördel. Han kunde röra sig fritt. En berömvärd smäll.

Och en belönande öppning framför honom. Den gapade som en förvånad gammal vän när han erbjöd denne starkvinste av sällsynt årgång.

Den bjöd in honom till en ganska så stor grottsal. ”Första dvärg, första färg”, sade han och pressade sig igenom öppningen med precisa rörelser i avsikt att undvika de rakknivsvassa kanternas möte med tyg och hud. Det gick och han klev vidare, redo, med växande iver och goda föraningar. Till detta ögonblick hade salen legat dold för nyfikna ögon, inbäddad i berget likt en kvarlämnad luftbubbla i dåligt blåst glas.

Med lyktan höjd försökte han, där han blev stående mitt ute på golvet i den storslagna salen, ta in det som omgav honom. Blekvita grottsvampar täckte klippkanter, pelare, väggar, tak och högre eller lägre stalagmiter; de levande organismerna sög åt sig av skenet och började efterhand att självlysa. Han ställde sin ljuskälla ifrån sig och bara njöt av det stjärnskimrande konfettimolnet som spred sig när svamparna släppte gyllene sporer lösa i luften.

Rikedom. Han stod där, omgiven av rikedom, med armarna utsträckta i guldstoftsregnet. ”Jaaa! Schackt matt. Jag är kung Aurum”, sade han, glädjestrålande och, registrerade hans kropp, allt tyngre. ”Eurekium! Eldoradon! Shangilar! Frygibergens eget Aquantis! Tibuddas terma!”

Dvärgens lycka ökade exponentiellt för varje gnistrande guldspor som landade på hans huvud, fastnade i skägget, tyngde hans armar, täcke hans axlar och ben. Han tackade vinteets gud och satyrdansare, Diosilen, till vars ära han tänkte svepa en bägare efter att ha guldruschat till stadens kungliga växlingskontor och där slagit efterlängtade mynt av sina samlade fynd. ”Ha, ni lata långbeningar som nekade mig hjälp.” Sådan var människans natur, lat och girig. I den ordningen. För dvärgar gällde det motsatta förhållandet, så länge de uppfyllde det första kriteriet.

Lager på berikande lager draperade honom, och han njöt. ”Dröm ser svamp ser sporer ser rik mans regn.” Drivor av stoft packade sig kring, och dolde, hans fötter, vader, knän, lår …

Likt en begynnande stalagmit – sådana som omgav honom i tjogvis, såg han nu, när han räknade efter – stod han som fastnaglad i grottans golv, utan chans att förflytta sig, hur han än försökte. Ojdå. ”Allt är guld som glimmar, här blir jag fast i … timmar?”

Dagar? Eoner? För evigt?

Som världens förmögnaste dvärg skulle han avlida. Dödsorsak? Guld. Eller kvävning eller svält. Eller sprängd blåsa – föregående timmes frikostiga intagande av det medhavda starkvinsteet gjorde sig påmint – vilken ironi det hade varit.

Stående mitt i den växande, svällande högen av potentiellt välstånd, med sporer ända upp till öronen, kunde han hart när se sig omkring längre. Ögonlocken var nedtyngda och halsens muskler oförmögna att vrida på huvudet. Men långt borta i den svampupplysta grottan glimtade han ett antal öppningar i samma storlek som den han själv hade tagit sig hit genom. Inte ens det fick jag ha för mig själv, tänkte han med stängd mun och ökande besvär att andas genom näsan. Inte ens lyckan över att ha gjort ett unikt fynd. Han förbannade vinteguden med innovativa invektiv som dittills gått Akademiens omfångsrika ordlista förbi.

När de gyllene sporerna täckte även lyktan mörknade salen efterhand. Utan en källa att hämta kraft från tappade svamparna sin självlysande förmåga.

Guldruscher kom och gick med långa mellanrum, längre än ett dvärgalivs spann. Och hans kortvariga lycka inföll i slutet på den senaste, när de flesta andra med korta ben hade gett upp, lämnat Frygibergen och återvänt hem till mushkidvärgarnas rike för länge sedan.

Ingen skulle någonsin leta efter den åsneörade dvärgen vid namn Sadim.

Slut

Medpoddare bloggar på LitteraturMagazinet

Det är med stor glädje som jag ser att Fantastisk Podds egen Kristina Hård har skrivit och kommer att skriva initierade blogginlägg på LitteraturMagazinet den kommande tiden.

Självklart kommer hon att försvara fantastikens färger och lyfta dess fana högt i skyn.

”Jag kommer att blogga om vad det är för mig att söka inspiration till skrivandet, hur fantastiken väver in sig i verkligheten, men också om fantastiken som fenomen och genre och dess stora möjligheter att berätta om livet och världen”, säger hon på LitteraturMagazinets hemsida.