Vilken oerhörd flashback det blev att gå in på Erik Granströms blogg Tankar från Trakorien och läsa att Riotminds lagt upp (nästan) samtliga Drakar och Demoner-grejer från 1980- och 1990-talen fria och tillgängliga i PDF-format.
Ironiskt nog är Svavelvinter-eposet (alltså Konflux-kampanjäventyren) det enda som inte är fritt tillgängligt för oss alla. Enligt Erik Granström beror det på att han och Riotminds hade ”en tvist rörande rättigheterna till framförallt Svavelvinter, en tvist som PRV avgjorde till min fördel. Jag utgår från att detta är huvudmotivet till att min serie inte har lagts ut även om andra skäl uppges”.
Riotminds å sin sida menar att då ”Svavelvinter numera är ett eget rollspel, valde vi att inte publicera dessa här”.
Hur det än må vara, så ligger de gamla modulerna, boxarna, reglerna och äventyren där de nu ligger.
Drakar och Demoner blev min allra första rollspelsupplevelse. En kompis hade fått det i antingen julklapp eller present, jag minns inte vilket, och behövde någon att spela med. Sedan rullade det på av bara farten. Vi och några kompisar till bildade en tajt spelgrupp, som sparade ihop till och köpte i princip allt som Äventyrsspel (som gjorde Drakar och Demoner på den tiden).
När vi hade spelat ett äventyr i Marsklandet (som släpptes 1988), och min vänsterhänte krigare, som hade vapen men ingen direkt rustning, blev påhoppad bakifrån av pyttesmå och löjligt klena svartnissar slutade det illa. Min favoritrollperson fick bita i dyn, så att säga, då en svartnisse fick in ett särskilt hugg (alltså ett som regelmässigt gav maximal skada, förutom att jag fick dra av eventuellt skydd för rustning; en rustning jag alltså saknade, så effekten blev ju att hugget blev perfekt). En rätt så duglig krigare, ihjälstucken som en ödla av fega svartnissar, jo, jag tackar. Gissa om jag blev sur (men det gick över, jag lovar).
Knappt hade liket av min vänsterhänte rollperson kallnat förrän jag beslutade mig för att min kommande rollperson åtminstone skulle ha en rustning.
Och vilken tur jag hade med slagen! Ja, varje grundegenskap, exempelvis Storlek, Styrka, Smidighet etcetera, som jag slog fram med hjälp av 3T6 (även om jag tror att jag kan ha fått slå 2T6+6 vid Storlek, jag är osäker), utföll till min enorma fördel. Under strängt överinseende av min kompis då, förstås. Han var ju spelledare när jag skapade rollpersonen. Men jag hade kort sagt maximal tur med de flesta slagen och fick långt över medel på alla slag. Lägg därtill att jag blev riddare och fick låna pengar till en ringbrynja, så förstår ni min lycka. Hans allra första äventyr blev Skelettbyns hemlighet; jag var livrädd att han skulle dö, för han var inte lika bra med svärdet som han kom att bli senare, bland annat efter att ha gått i vapenlära hos Milrik av Remos i Krigarnas Hus i staden Kandra (en modul släppt 1986).
Riddaren kom jag att kalla för sir Damelon Rhygar – Damelon är ett namn som förekommer i Stephen Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne, medan Rhygar är ett namn som jag snodde från en Ensamma Vargen-bok. Sir Damelon kom att bli den rollperson som jag hade längst; ja, han är inte död, eller så, vi har ju bara upphört med rollspelandet. Så jag vecklar ut pappret med hans personuppgifter på ibland. Han blev lyckad på alla sätt och vis, och bär idag en helrustning av drakskinn och ett mästersmitt slagsvärd och så vidare …
I min värld Angoria, den i vilken En saga om sorg-böckernas episka berättelse utspelar sig, finns det en person med ett namn som är snarlikt Damelon Rhygar, nämligen Damlon Rhyger. Han är ju greve av Denaras domäner och äldre bror till en av mina perspektivkaraktärer, sir Renlon Rhyger.
Ja, som sagt, dessa minnen. Jag tror att jag går till klädkammaren och plockar fram gamle (typ i min egen ålder, numera) Damelon Rhygar en stund.
Verkligen Stefan 