Ryggskott – inte kul!

Ville bara tycka lite synd om mig själv i cyberspace.
Har ryggskott och vill gärna slippa det.

Så, nu har jag skrivit det.

Har därför inte kunnat skriva, så som jag hade velat.
Det har blivit några anteckningar till En saga om sorg-berättelsen, vilket i och för sig var bra, samt en del avklarad research för Svarta Skaftö-storyn. Också bra, i och för sig.
Men ändå!

Annonser

Svarta Skaftö 2

”Schartau gör först en distinktion mellan Guds eviga förutseende och Guds av evighet fattade beslut rörande människans eviga öde. Han säger, att man måste skilja mellan förutse och utse.”
– två meningar ur  Lechard Johannessons inledning i Henric Schartaus Om Nådavalet, utgiven 1960.

Det är något jag får ta med mig när jag sätter mig in i schartauanismen och dess förgrundsgestalt, nämnde Henric Schartau.
Schartauanismen inverkan i Bohuslän och i Grundsund var nämligen starkt, framför allt på 1800-talet.
Min tanke är att ”den nye”, det vill säga den vikarierande kapellpredikanten ska hålla sin första predikan inför en samlad församling den 7 november 1869. Ja, det är en söndag, jag har luskat reda på det.

Research – om man nu vill ha en någorlunda realistisk story att berätta – är således A och O. Jag har letat fakta och detaljer i en mängd böcker och tidningar, men har även snappat upp en del som mina föräldrar berättat om från deras barndom, eller saker som deras far- eller morföräldrar berättat om …
… Men jag låter inte alla dessa fakta stå i vägen för min historia, min berättelse (hoppas jag). Att lära sig saker på vägen är bara kul, men någonstans måste det jag själv skriver få ta plats och ha sitt utrymme på bokmanussidorna. Skulle det visa sig att ett faktum står i vägen för handlingen, exempelvis att skeppet X inte fraktade lasten Y till landet Z i november 1869 utan först i april 1870, ja, då är det fullt möjligt att jag struntar i det historiskt korrekta faktumet och istället skriver in det som ett slags sanning för min berättelse.
Jag vägrar tro att ens trovärdighet står och faller med en sådan detalj, särskilt när det jag skriver är en helt fiktiv berättelse inom en 1800-talshistorisk bohuslänsk ram.

Men, det är ju vad jag tror.

Jag skrev för övrigt hela 2,5 sidor ikväll. Har räknat ut att jag nu har passerat det magiska 50-sidorsstrecket.
Hurra för mig!
Bara 150-175 planerade sidor kvar, sisådär.

Svarta Skaftö 1

Svarta Skaftö, vad är det?
Skaftö på vintern?
Nja, det kan det ju för all del vara. Men nej, det jag syftar på är arbetsnamnet på mitt skrivprojekt, ett slags spänningsroman med humoristiska inslag. Den är förlagd till år 1869 och har, så här långt, tre självklara protagonister: Skotten, Skaftöhäxans dotter och Bergman.

Den sistnämnda är vikarierande kapellpredikant, som får det tveksamma nöjet att hamna i en mordhistoria när han anländer till Grundsund.
Skaftöhäxans dotter heter Helga och bor inne i skogen, ganska nära kolerakyrkogården. Hon är Grundsunds kloka gumma, men också ansedd som en udda fågel bland fiskelägets sjömän och fiskare.
Skotten är just en fiskare, som antingen har skotsk påbrå – många i Bohuslän hade det vid den här tiden, då skottar och engelsmän frekventerade vårt land, eller helt sonika flyttade hit å yrkets vägnar – eller har varit i Aberdeen med nån fiskeskuta. Har inte bestämt mig än.

Här är trenne kapitelinledningar, en för varje ovan nämnd karaktär.

Skotten

Utanför Grundsund låg havet lik den här kulna gryningsdöda timman. Rigor mortis, tänkte Skotten och rodde ett årtag till. Närmre och närmre kom han sitt mål, kulan som markerade tinan. Rigor mortis. Ekan gled framåt i sin kalla rutt, fören klöv vattnet till lätta skvalpanden.
Mjölkvita dimsjok drev som djävulens oformliga sirener och lockande nymfer över det grådaskiga, kav lugna vattnet, grep och viskade omkring båtens flykt. Stillhet. En alkekung flöt som en kork på babords sida, en famn ifrån årans svepande drag och droppar. Med en plötslig ingivelse, en silverglittrande uppenbarelse i djupet, dök fågeln och försvann med ett distinkt plopp.

Helga

Kloka gummor levde i ytterkanten av Guds gränslösa nåd, ibland innanför gränsen, ofta utanför. Där Schartaus lära i Herrans ord höll folket i tukt och förmaning, bistod byns eller sockens äldsta och klokaste kvinna med galder och gärning i det praktiska.
Nu ansåg hon sig varken höra till de klokaste eller di äldste, men nog såg var och en gumman i henne alltid. Redan som liten förtvinade hennes leder och lemmar under vädrets fuktkalla tyngd och hållningen kroknade under hemmanets arbetsbörda, så smeknamnet Lilla Gumman passade hennes gestalt lika väl då som nu.

Bergman

Från Uddevalla hade han tagit hästskjuts genom bohuslandskapet, ända ut till Bokenäset, där en båt från Oxevik förde honom över till Skaftös land. I valet och kvalet mellan tvenne övernattningar i Fiskebäckskils gästgivaregård eller hos den blivande kollegan i Fiskebäckskils församling, Helge Bruhn.
Det blev till slut en natt på värdshus och en natt hos kapellpredikant Bruhn. Någorlunda utvilad efter färden från Uddevalla begav han sig första dagen ut på en promenad längs gatorna mellan de många kaptensvillorna. Kullerstenar, rika dekorationer och husdetaljer, välskötta men små trädgårdar, trevligt folk. Grundsund skulle te sig annorlunda hade Helge Bruhn låtit honom förstå den andra dagen: ”Bistert fattigt folk, lika strävsamt som svartsynt. Och svartsyntare blev de efter att Lindblom for därifrån.”