Intervju med Erik Granström

Svavelvinter, av Erik Granström (2004&2011)

Erik Granström, författareErik Granström är ett bekant namn för de som någon gång ägnat sig åt rollspelet Drakar och Demoner. Det var under denna era, på 1980-talet, som han skapade både en fascinerande värld, Trakorien med omnejd, och en serie äventyr kallade Den femte konfluxen (med delarna Svavelvinter, 1987, Oraklets fyra ögon, 1990, Kristalltjuren, 1992, och Den femte konfluxen, 1994). År 1988 kom dessutom Trakorien, ett omfattande tillägg – en modul – till den övriga spelvärlden kallad Ereb Altor, även den med Erik Granström som upphovsman. Världen Ereb Altors huvuddrag och historia var ett led i samarbetet mellan bland annat Erik Granström och Anders Blixt och resulterade i den massiva Ereb Altor-boxen 1989.

Att sedan romanen Svavelvinter utkom i maj 2004 är för de allra flesta bara en logisk fortsättning på det fantasybygge som inleddes på 1980-talet. I september i år utkom del två av fyra i romansviten Den femte konfluxen, Slaktare små. Lägg därtill att Fria ligan, i samarbete med Erik Granström, har konstruerat det snygga Svavelvinter – Rollspel i Erik Granströms Trakorien, som släpps i mars 2012. Här är min intervju med författaren.

Slaktare små, av Erik Granström (2011)Din senaste bok, Slaktare små, är en fortsättning på succén Svavelvinter, kan du beskriva litegrann vad den, och serien, handlar om, för den som inte läst om Praanz da Kaelves, Silvia Mirandas, Brior Brådfots och de andras öden och äventyr?
Det är ingen enkel fråga att besvara utan böckerna har en handling på flera olika plan. Ytligt sett beskrivs ett dramatiskt skede i det Trakoriska rikets historia genom vissa nyckelpersoners ögon och äventyr. Handelsriket Trakorien står både inför inre sönderfall och hot från yttre fiender. Deras svavelmonopol har brutits sedan ett vandött folk har vaknat uppe i norr. Samtidigt närmar sig den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum som flera mäktiga krafter vill dominera. Intrigen kretsar kring olika maktgrupperingars försök att överflygla varandra. I den här världen finns magi, levande gudar, drakar och andra märkligheter som komplicerar saker.

På ett annat plan så handlar böckerna om hur tillvaron är beskaffad när det rör verklighet – språk – människa – makt. Det låter högtidligt men det är inte så att jag tror mig analysera och komma fram till något slags lösning utan jag intresserar mig helt enkelt för frågorna och bearbetar dem på olika sätt tematiskt i äventyren. Som en kul bieffekt kan jag låta språkfilosofer dyka upp som trollkarlar och präster.

För det tredje kan man läsa romanerna som en satir över saker i vår samtid eftersom Trakorien är ett genomkommersiellt rike där man känner igen många avarter från samtiden. Det finns många roliga detaljer.

Egentligen är jag inte intresserad av programmatiska böcker, det vill säga böcker där allt kan avkodas på ett ”rätt” sätt och det hänger just ihop med mina språkfunderingar. Jag ser människan som en mönstersökande varelse som alltför ofta blandar samman sina mönster med verkligheten. Det skulle vi kunna prata länge om.

Vad är det som är så kul med att skriva böcker? Går det att beskriva? Hur ser din skrivarvardag ut?
Att skriva böcker är verkligen en syssla som jag både hatar och älskar. Det känns fantastiskt att få en förlösande idé eller få till ett bra textavsnitt eller att se de färdiga böckerna, men mest är det hårt arbete och ändlös vånda och tvivel.

Varför skriver du den här serien?
Jag har alltid skrivit och eftersom jag utvecklade Trakorien som miljö så är det en bra plats att förlägga mina äventyr och funderingar till. Märkligt nog tröttnar jag aldrig på landet och tycks kunna fördjupa det hur mycket som helst.

Var fick du idén ifrån? Hur började det? Vad fascinerar med Trakorien?
Jag tror att Trakorien har blivit ett levande land både för mig och andra. Saker pågår på olika platser oavsett om vi är där eller ej. Fantasymiljöer kan ofta bli statiska, men i Trakorien pågår skeenden både i stort och smått. Jag är väldigt intresserad av historia och läser mycket om de tidsperioder som inspirerar mig, främst renässansen, Sumer och Akkad och republiken Rom.

Var får du namnen på platser och karaktärer ifrån? Resonerar du på något särskilt kring namn, som ju är ganska viktiga?
Jag plockar ofta upp ord från alla möjliga håll och går ofta på ljuden eller rytmen i dem. Numer har jag bra koll på olika språkområden i Trakorien och kan då försöka få lite ordning mellan olika regioner. Grunden är något slags blandning mellan gammalnordiska, sumeriska och kvasilatin.

En viktig aspekt av din berättelse är förstås själva språket, ordvalen, dina egna påhittade ord etcetera. Föll det sig naturligt att lägga språket på den nivån du har gjort eller är det något du måste kämpa med mening för mening, kapitel för kapitel?
Jag tycker mig ha funnit en viss trakorisk stil som nog anades redan i spelen. Alla författare kämpar nog mening för mening, men ofta skriver jag en första lydelse som sedan ändras vid varje ny genomläsning tills jag är nöjd, så formuleringarna växer snarast fram från skisser.

Kan det finnas en risk för att din språkliga kreativitet skymmer själva berättelsen? Är det något du funderar över i ditt, antar jag, dagliga skrivande?
Nu när två böcker i serien är utgivna måste jag fortsätta på den inslagna linjen rent språkligt, men jag tror som du antyder att mitt språk ibland kan stå i vägen för berättelsen. Å andra sidan tillför språket förhoppningsvis en särskild trakorisk krydda. Det är inte så att jag måste skriva på detta sätt utan det var ett val från början. När jag är klar med sviten så kommer jag antagligen att skriva något annat i en annan stil.

Precis som du nämner så är din berättelse mångbottnad, precis som Trakoriens historia. När du började skriva på Svavelvinter, visste du redan då vad du ville med serien? Hade du redan då klart för dig vad varje del skulle handla om, eller har du redigerat, strukit, ändrat, klippt och klistrat mycket under resans gång?
På speltiden hade jag definitivt ingen aning om vad som skulle hända härnäst men när jag började skriva romanen Svavelvinter så hade jag ju spelen som en slags riktlinje även om jag sedan inte alls har följt intrigen i dem. Handlingen i stort har jag haft ganska klar under hela romanskrivandet, men mycket ändras och vrids under gång. Dock är det sällan fråga om att stryka och gå en annan väg utan nya möjligheter öppnar sig hela tiden, kopplingar blir synliga och idéer tillkommer så att vägavsnitten snarare blommar upp och blir klarare allt eftersom jag närmar mig respektive sträcka. Det är fantastiskt kul och en märklig process.

På din blogg, Tankar från Trakorien, skriver du att du påbörjat del tre, Bladverk, som jag som rollspelat Drakar och Demoner-äventyren i serien Den femte konfluxen känner igen. Det är ett skepp som bland annat min rollperson från 1980-talet, riddar Damelon Rhygar (lite lånade namn, jag vet), färdats på. Berätta lite om skeppet och varför du döpt del tre till just Bladverk.
Skeppet Bladverk är ett levande seglande träd, som havsfolket kan styra genom att sjunga för det. De som läst Slaktare små kan nog gissa vilket träd det är som blir ett slags pilgrimsskepp för färd mot konfluxen. Namnet Bladverk på tredje romanen är bara ett arbetsnamn och det är inte säkert att det blir kvar, men skeppet har en viktig roll i boken.

Jag skrev ju att Svavelvinter varit/är en succé – vad innebär det i konkreta försäljningssiffror? För jag misstänker att du inte kan leva på ditt författarskap; få svenska fantastikskribenter lär kunna det, tyvärr.
Senaste årets siffror har jag ännu inte men jag skulle tro att de två tidigare upplagorna av Svavelvinter sålde drygt 5 000 ex. Succé vet jag inte, men framgång behöver ju inte vara synonymt med försäljningssiffror. Till skillnad från många så kallade bestsellers så har Svavelvinter tickat på under längre tid och glöms kanske inte lika fort. Jag tycker att det är fantastiskt att något som började för tjugo år sedan fortfarande kan intressera.

Jag vet inte om det stämmer, men visst är det väl så att Svavelvinter kanske ska ges ut i Tyskland? Det vore väl riktigt trevligt.
Det är inget beslutat om utgivning på annat språk, men det är förstås något jag skulle tycka var väldigt spännande. Några kapitel ur Svavelvinter har översatts till tyska och förlag där överväger saken. Coltso [hans förlag, reds anm.] översätter ju böcker från tyska och har kontakter där så det har gått via dem.

Om du vet, när släpps boken? Vad ska du förresten kalla del fyra, som är den sista delen, eller?
Vet inte, men jag hoppas att tredje delen kan komma ut senast om tre år. Arbetsnamnet för fjärde delen är Jordblod, men det tror jag inte står sig, särskilt som jag har vissa idéer om vad jag vill betona. Jag har dock skrivit synopsis på båda de återstående delarna och vet i stort sett vad som ska hända.

Vad är det som lockar med det fantastiska?
Jag tror inte på realismen, det vill säga jag tror att ”verkligheten” kan beskrivas på många olika sätt ur olika vinklar utan att någon av dem behöver vara uttömmande eller ”sann”. Det fantastiska är för mig att hitta nya sätt att se det redan bekanta. Det är så lätt att stelna i slentrian både vad gäller tanke, tolkning och handling. Jag tror på magin i vardagen.

Jag upplever det som om vi lever i en fantastikens guldålder just nu, med mängder av god litteratur för fantastikentusiaster. Den anglosaxiska fantastiken dominerar kanske, men du och andra drar ert strå till stacken med böcker på svenska. Hur ser du på fantastiken av idag och hur ser du på fantastiken i största allmänhet?
Fantastiken är en viktig del av det som gör oss till människor. Fantaster är de som ser nya möjligheter, sedan må det gälla idéer till romaner, att se en kartong som ett rymdskepp, vad som kan täljas ur en pinne eller en ny affärsidé. Fantastik som skrivs efter ”formula” (som man skulle säga i reklamfilm) är för mig inte fantastik utan tråkig efterapning. Fantastik ligger i ansatsen, inte i ämnesval eller genretillhörighet.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du?
Oj, har inte så stor koll faktiskt, men det skrivs mycket spännande idag och jag gillar när man går ifrån det gängse angloamerikanska för att använda nordiska särdrag både vad gäller innehåll och språk.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
En av mina favoriter är Watership down*, kaninboken du vet, men fantastik är för mig allt ifrån Dantes Divina Commedia till Kalevala*, Odysséen*, Loranga*, Aniara*, Mumintrollen* och Iain M Banks.

Sist, men inte minst – tack för intervjun och lycka till med skrivandet!
Tack själv, men låt mig parafrasera Tina Turner: ”What’s luck got to do with it?”

*) Förklaring i tur och ordning: Richard Adams (1972, Den långa flykten på svenska); finskt-karelskt nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på 1800-talet; grekiskt epos tillskrivet Homeros; Loranga är en av karaktärerna ur Barbro Lindgrens bok Loranga, Masarin och Dartanjang (1969); Harry Martinson (1956); figurer i Tove Janssons berättelser.

Annonser

Mörk jord, av Belinda Bauer

Mörk jord, av Belinda Bauer (2011)
Mörk jord, av Belinda Bauer (2011).

Mörk jord, av Belinda Bauer, 2011 (Modernista. Originaltitel: Blacklands. Översättning: Ulla Danielsson)

Citat

Och det betydde att han – i stället för att slå till Avery med spaden och springa för livet – log han mot honom.

– ur Belinda Bauers Mörk jord (översättning av Ulla Danielsson)

Brittiska Belinda Bauers romandebut Mörk jord, Blacklands på originalspråket engelska, vann henne 2010 års The Gold Dagger, ett av kriminallitteraturens tyngre priser. I Sverige nominerade Svenska Deckarakademin Mörk jord till årets bästa till svenska översatta kriminalroman.

Med andra ord, hyllningar och goda recensioner har haglat över Bauer och hennes bok.

Nu var det mycket länge sedan jag läste en deckare eller kriminalroman. Det närmaste jag kan komma på i närtid är Karin Alfredssons Kvinnorna på 10:e våningen (2008) eller Dödens mästarinna (2007), av Ariana Franklin. Dessa båda var bättre än Mörk jord, kan jag avslöja redan nu.

I berättelsens epicentrum står i första hand tolvårige Steven Lamb, som med ett ensamt barns kreativitet försöker hela och ena sin trasiga familj. Detta genom att till varje pris försöka gräva upp liket av sin morbror, som arton år tidigare bara försvann. Han försvann när han var i samma ålder som Steven och tros ha fallit offer för barnamördaren Arnold Avery.

Det är när Steven får för sig att ta kontakt med Arnold som den psykologiska delen av denna kriminalroman tar sin början.

Jag skriver att Steven är ensam. Det är han, trots att han har en lillebror, Davey, en mor och en mormor. Och, stundom, farbröder, det vill säga män som har mer eller mindre tillfälliga förbindelser med hans mor.

Familjen är fattig och bor i en småstad i England. Steven är en oansenlig pojke som inte för väsen av sig i skolan eller är någon särskild. Han har en kompis, den lite större Lewis, som han gärna leker med, men som han glider ifrån mer och mer allt eftersom tanken på att hitta den ute på heden nedgrävda kroppen av morbrodern slår rot – och blir till en tolvårings besatthet.

Steven tror och hoppas att han, om han finner kroppen och får till ett slags avslut, kan hela familjen, göra mormor glad och mor lyckligare – och rentav mer intresserad av honom. För hans mor favoriserar minstingen, Davey.

Porträttet av unge Steven är faktiskt riktigt bra. Hans känslor känns äkta, hans naiva resonemang kring hur han kan finna kroppen beskrivs bra, hans än naivare idé att ta kontakt med barnamördaren Arnold Avery får en att vilja väcka Stevens mor ur hennes egotrippade, zombieliknande tillstånd av självömkan och få henne att bry sig en smula.

För det är en trasig familj vi får ta del av, en söndertrasad av sorgen efter moderns misslyckade förhållanden, en frånvarande far och en förlorad men aldrig funnen morbror.

Jag kan emellertid tycka att det går till överdrift från moderns sida när hon vid ett tillfälle misshandlar Steven, men som tur är läser jag vidare.

För vid just det tillfället tänkte jag ärligt talat att om det här var den bästa brittiska – och kanske en av världens bästa – kriminalromanen under 2010, därtill unisont hyllad i Sverige 2011, då är kriminalgenren synnerligen överflödig.

Men av någon anledning kändes det bättre igen några kapitel senare, och avslutningen blev ganska så rafflande, trots allt, om än lite förutsägbar.

Porträttet av Arnold Avery då? Serie-/barnamördaren som lille Steven kontaktar. Jo, han porträtteras som känslomässigt kallsinnig till vad andra känner, men med några egna känslosvall vid specifika tankar kring barn och sätt att döda dem.

Berättelsen är på det stora hela kronologiskt berättad, med vissa tillbakablickar. Språkligt sett är det inget att orda om. Ett enkelt språk, där läsaren får växla mellan olika karaktärers perspektiv och, vid några enstaka tillfällen och inskjutna meningar, den övergripande berättarens (när denne talar om ögonfärg eller beskriver framtid eller personer en given karaktär aldrig mött etcetera).

Vad gäller den konkreta översättningen så vet jag inte huruvida översättaren Ulla Danielsson har haft för kort tid på sig, varit slarvig eller inte hunnit läsa korrektur – eller om originalet var fullt av småfel – men ibland har det smugit sig in konstigheter, stavfel och underligheter. Citatet högst upp är ett utmärkt exempel på detta. Färgglade kapslar nämns, och: Nu måste gräs, ärttörne och ljung ha kommit tillbaka, täckt den blottade jorden och läkt de gapande såren både hos de små familjer och hos resten av landet. Att sedan författaren låter Arnold Avery upprepa samma resonemang flera gånger på ett ytterst onödigt sätt är förstås inget en översättare kan göra något åt. Det måste ju liksom översättas ändå.

En annan detalj jag stör mig på, och det gäller i fler romaner än Mörk jord, är när författaren beskriver vad som händer i början av ett kapitel och sedan ägnar resten av kapitlet åt en tillbakablick som leder fram till det ögonblicket kapitlets början just har avslöjat. Det är skitjobbigt – varför gör författare så? Är det stilistiskt snyggt, tycker de? Uppmanar redaktörer dem att göra så?
Jag fattar det inte! Lägg av med det, genast, är min blygsamma åsikt.

Men som sagt, nu var det länge sedan jag på allvar läste deckare och kriminalromaner på allvar, utöver mina ovan nämnda undantag. Jag känner att jag behöver något mer … tja, utmanande, men däremot tror jag att många tilltalas av den här relativt enkla och raka historien, med två huvudkaraktärer och en berättelse ur deras två perspektiv, med ytterligare birollsinnehavares tankar som korta bidrag. Själva kriminaldramat är egentligen ganska ytligt, medan dramat i Stevens familj är något djupare. Och det är det som jag bär med mig när jag slår igen boken, inte huvuddramat mellan Steven Lamb och Arnold Avery.

En godkänd debut, men jag tror att Belinda Bauers bästa bok ännu inte är skriven.

Betyg: 4 äpplen + 5 päron*

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

Belinda Bauer har skrivit följande böcker: Mörk jord (Blacklands, 2010), 2011; Darkside (2011), som kommer ut i svensk översättning 2012, med namnet Skuggsida.

GRRM börjar bli stor …

… när en av mina favoritkomiker på Saturday Night Live (när hon nu är/var med där?), sedan en tid tillbaka aktuell med serien Parks and Recreation, Amy Poehler, hyllar George R.R. Martin och, framför allt läser hans serie A Song of Ice and Fire, då är det på allvar (se bara här, i hennes krönika i Entertainment Weekly, EW).

George RR Martin på Finncon i Helsingfors, juli 2009.
George RR Martin. (Foto: Stefan Hagel)

Herr George listas också som en av årets (2011) underhållare av EW. Det har kort sagt varit ett bra år för denne författare.

Med lite tur, och tålamod, kanske det dyker upp en recension av hans böcker inom en snar framtid, men ett allmänt tips redan nu är att den som är intresserad av en komplex fantasyvärld kan ta sig an hans epos på svenska om man så vill (även om jag föredrar att läsa den på engelska), eftersom delarna 1,2 och 3 finns på just svenska och del 4, Kråkornas fest, når butikshyllorna i april nästa år. När del 5, A Dance with Dragons, utkommer på svenska vet jag inte, men förlaget och översättaren Louise Thulin lär ha tid på sig innan författaren blir klar med del 6.

The Dragon’s Path, av Daniel Abraham

Första delen i The Dagger and the Coin-serien
The Dragon's Path, av Daniel Abraham (2011)

The Dragon’s Path, av Daniel Abraham, 2011 (Orbit; berättelsen börjar på sidan 1 och slutar på sidan 555)

 Citat

”Your father, poor ting, is gnawing his foot off back at home, and as a favor to him and myself, I have come to keep up some semblance of normalcy. This idiotic bickering has cost me the better part of the season already …”

– Clara Annalie Kalliam, Baroness of Osterling Fells

Daniel Abraham, kanske mest känd för sin Long Price Quartet (underskattad enligt många recensenter, ännu oläst av mig, trots ett par seriösa försök) och sf-romanen Leviathan Wakes, utkommen i år och skriven tillsammans med Ty Franck under pseudonymen S.A. Corey, kom i april i år också ut med The Dragon’s Path. Det är en fantasyroman, och första delen i serien The Dagger and the Coin. Del två, icke utgiven än, har fått namnet The King’s Blood.

I förstone är det en klassisk fantasyroman till upplägget, utan krusiduller och i princip utan magi – även om prologen får det att krypa i skinnet på en av mer än en anledning. Abraham introducerar läsaren för en helt ny andrahandsvärld som inte har ett dugg med Long Price Quartet-världen att göra.

Det är en värld med tretton människoraser. Firstblood, ”urrasen” från vilken drakar formade de övriga dussinet raserna. Resten är (då boken är på engelska skriver jag dem med versal initialbokstav): Jasuru, Yemmu, Tralgu, Cinnae, Dartinae, Timzinae, Kurtadam, Raushadam, Haunadam, Haaverkin, Southling och Drowned. De är olika till utseendet, men beskrivs stundom i ganska vaga ordalag, även om en Tralgu bär hundlika öron och en Cinnae är snöblek och ruggigt smal.

Huvudhandlingen kretsar kring urrasen Firstblood och dess rike Antea, vars position i världen kan utläsas av den bifogade kartan. Och bifogade kartor är ju alltid roliga.

Själva världsbygget är relativt ytligt, utan att man får djupare insikter om seder och bruk och med förhållandevis få referenser bakåt i tiden, annat än till drakar som sedan länge försvunnit. Så vad heter då kung Simeons företrädare? Ingen aning. Varför är raserna så pass segregerade som de är? Vad hände med drakarna? Vet ej, men det lär vi bli varse i de kommande delarna. Eller rättare skrivet: Det borde vi bli varse.

De tretton raserna bebor ett slags merkantilistisk postmedeltida renässansvärld med influenser av Italiens bankväsende, och restiden mellan olika platser på kartan är relativt kort, vad det verkar. Hela bokens handling utspelar sig inom ett och samma år, där årstider och väder påpekas gång på gång på gång på … Ja, lite väl ofta, med andra ord.

Men om världsbygget inte är något Abraham velat dela med sig av i överflöd i denna den första delen av serien, så utgör själva handlingen en desto viktigare plats.

Större delen av handlingen kretsar alltså kring det av Fullblood dominerade kungadömet Antea och de intrigerande baronerna, främst Dawson Kalliam och hans fraktion å ena sidan och en större kabal å den andra. Med det finns andra aktörer, varav the Medean Bank är en och apostaten (en avfälling från en religion) från prologen en annan.

The Dragon’s Path har drygt en handfull karaktärer – POV-karaktärer (Point of View) – från vars perspektiv läsaren får hänga med i berättelsen.

Apostaten dyker upp i prologen, en namnlös, flyende man jagad av ett gäng präster med svärd. Vad betyder hans flykt undan sin tro och dess förespråkare? Vem är han? Jag tänker inte avslöja huruvida hans identitet blir känd eller ej i första delen, men betänk att alla svar i vilket fall som helst inte kommer förrän senare i serien.

Kapten Marcus Wester är den arketypiske tyste, cyniske krigare med ett bittert förflutet. Hård men rättvis tar han sig an att beskydda en karavan tillsammans med en Tralgu till vapendragare, Yardem Hane. Han kanske inte utvecklas något särskilt (alla måste ju inte det), men läsaren får en allt större förståelse för hans butterhet och livsresa – en förståelse som bör öka mer ändå i kommande delar. Jag tror för min del att han kommer att visa sig vara mer än han avslöjat hittills.

Med på denna karavanresa är en halv-Cinnae vid namn Cithrin Bel Sarcour, satt under the Medean Banks förmyndarskap, som tvingas fly från sin hemstad Vanai med bankens tillgångar. Hon är en sjuttonårig kvinna, föräldralös och under en banks förmyndarskap. The Medean Bank i Vanai tar hand om henne och hennes arvegods tills hon når myndig ålder. Snart tvingas hon ut på en resa som även tvingar henne att mogna som person, eller som åtminstone påtvingar en förändring av hennes persona.

Sir Geder Palliako, vicomten av Rivenhalms arvinge, en plufsig bokintresserad och långt ifrån svärdsmannamässigt begåvad adelsyngling, blir en bricka i ett maktspel han inte vill vara en del av. Allt han vill är att läsa och skriva, och slippa bli förnedrad. Allt han vill är att slippa fältet och ägna sig åt en essä, men snart går allt snett …

Dawson Kalliam, baron av Osterling Fells och gift med baronessan Clara, tillhör kungens innersta vänskapskrets. Han, en självupptagen, självgod och självklar man, ser faror i förändringar som kan hota adelns ställning – saker ska vara som de alltid har varit annars får de vara, ungefär. Givetvis tänker inte alla som han och hans lojalitet mot kungen sätts på hårda prov.

Baronessan Clara Annalie Kalliam, Dawsons maka, är medlaren som försöker hålla ihop familjen och lugna den intrigerande adeln. Hon har en liten, men ack så viktig POV-roll. En som lär växa i kommande böcker.

Utöver POV-protagonisterna dyker ett teatersällskap, anfört av mäster Kit, upp och spelar viktiga roller (obs, rätt så oavsiktlig ordvits).

Språket är engelska, vilket i sig kan vara en utmaning för någon som inte har det som modersmål. Men. Utöver vissa specifika banktermer så har Abraham lagt språket på en rak och relativt enkel nivå, utan alltför krångliga ord eller uttryck. (Fast kan man dem inte så är de förstås svåra att begripa ändå.) I mitt fall krävdes ingen engelsk-svensk ordbok vid sidan om, men så är jag dels hyfsat van vid engelsk studielitteratur från universitetstiden, dels vid fantasy skriven på engelska. Därmed inte sagt att jag med lätthet förstod alla ord, men emedan sammanhanget hela tiden framstod som korvspadsklart kunde jag strunta i nämnda ordbok.

Berättelsen är enkelt upplagd, med POV-karaktärer återberättade i tredje person (han sa, hon gick …) tydligt uppdelade i egna kapitel, med en kronologiskt berättad handling – med undantag för någon återblick eller historisk redogörelse ur någon krönika.

Abrahams upplägg av såväl kapitel som handling är bekant för den som läst hans mentor George R.R. Martins mäktiga A Song of Ice and Fire-serie. Lärjungen har likt mästaren (de känner varandra, har samarbetat och bor i samma stad i New Mexico, USA, nämligen Santa Fe) en disposition med en perspektivkaraktär per kapitel; de till och med namnger kapitlen på samma sätt, med just namnet på POV-protagonisten. Och likt mästaren har lärjungen satt hovets småaktiga intriger – de i Anteas huvudstad Camnipol i Abrahams fall, de i King’s Landing i Martins – i centrum, samtidigt som det antyds att själva Hotet mot världen/riket står att finna annorstädes.

En … tja, detalj jag finner störande är Cithrins utveckling. Hon är en föräldralös flicka som står under förmyndarskapet av en avdelning till the Medean Bank. Det är innovativt och gott nog, tycker jag. Hon har levt i en skyddad värld och lärt sig bankers ovärderliga kunskaper för att kunna ta sig an det väntande arvet – och måhända börja jobba på bank! Som ung kvinna, runt de arton, pockar känslorna på och hon blir förälskad. Inget konstigt med det, men än så länge har hon aldrig legat med någon.

Så när inser hon då, alltjämt oskuld, att hon kan använda sin kropp som ett sätt att få män att avslöja sina hemligheter för henne? För min del känns steget från oskyldig och naiv oskuld till beräknande affärskvinna – om än fortfarande naiv – på så kort tid rätt långt. There’s no such thing as a woman’s natural weapon, får Cithrin höra av ett ressällskap, Yardem Hane. Själv tänker hon: She saw now that it wasn’t true. Med andra ord: Det finns visst ett naturligt vapen för kvinnor, nämligen den egna kroppen – så länge sex är inblandat.

Jag störde mig på det här, särskilt med tanke på att Cithrin är en i övrigt mångbottnad karaktär med både styrkor och svagheter. Att hon skulle komma på tanken att använda sex för att nå ett visst mål känns karaktärsfrämmande enligt mitt sätt att se det. Bättre vore då att förmedla det slags hopplöshet och utsatthet som drabbar Steven Eriksons karaktär Felisin, som inte bara blir utnyttjad sexuellt utan även låter sig utnyttjas sexuellt i Deadhouse Gates (del två i A Tale of the Malazan Book of the Fallen). Det som Felisin råkar ut för känns mer äkta än vad Cithrin tar sig för.

Med det skrivet och ur vägen för resten av analysen så har jag följande klart för mig: Om världen och bygget av den är nedtonad – eller förbisedd av författaren? – så är karaktärerna solida och, med något undantag, intressanta att följa.

Handlingen i en förstadel är som alltid svår att få ett riktigt klart grepp om, men den är lätt att följa med ett par större överraskningar på lager, vilket är ett måste då den på andra håll kan kännas något förutsägbar ibland. Språkligt finns det inget att orda om, det är inte poetisk framställning utan en rakt berättad historia, om än med några rejält störande stavfel och tappade ord som redaktören borde ha korrigerat.

På det stora hela taget är The Dragon’s Path, del ett i serien The Dagger and the Coin, en habil start, men inte mer. Bok två måste därför nå ett större djup, trots allt, för att jag ska följa serien till dess slut.

Betyg: 6 äpplen + 6 päron*

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

Daniel Abraham har, utöver den recenserade The Dragon’s Path, skrivit både noveller och romaner, bland andra: Long Price Quartet (A Shadow in Summer, 2006, A Betrayal in Winter, 2007, An Autumn War, 2008 och The Price of Spring, 2009); Leviathan Wept and Other Stories, 2010; Leviathan Wakes, 2011 (tillsammans med Ty Franck under pseudonymen S.A. Corey); Shadow Twin, 2005 (tillsammans med Gardner Dozois och George R.R. Martin); Hunter’s Run, 2007 (med Gardner Dozois och George R.R. Martin).

Lansars pris – en ESOS-novell

Som läsgodis till er alla får ni här Lansars pris, som är en novell som utspelar sig i Angoria, samma värld som En saga om sorgs intrikata historia är förlagd. (Lansars pris finns även som länk om ni går in på En saga om sorgfliken under Bibliografi i menyn ovan.)
Nå, här är den:

Lansars pris

Österhamn, Semarien

När han hörde denna den fjärde lansen spricka itu, med flisor flygande åt alla håll, svor Trafford Mallaby inuti sin tunnhjälm. Vad är det för fel på lansarna, tänkte han. Vad för slags skrala stickor har hondemonen förberett åt mig? Vid Canens kulor! Jag borde ha vunnit.

Ja, verkligen. Hans motståndare i dusten, sir Varok Karaden, en av baron Norem Whitesides sämre husriddare, torde ha varit en enkel match med Karras speciella lansar.

Men icke. Nu hade han blott en handfull av dem kvar, resten var ved till aftonbankettens härdar och grilleldar.

Under publikens öronbedövande jubel, de älskade underhållningen de tog del av, höll han in tyglarna på sin praktfulla alzariska springare – en gåva från grevinnan Ejna Isely, som anordnat torneringen på allmänningarna utanför Österhamns skyddande ring av trä och sten – och stannade framför sin väpnare. Han slängde den knäckta stumpen till vapen han höll i näven ifrån sig. ”Lans!”

Väpnare Taff, son till den redan utslagne sir Tolliver Mardulan, tittade upp mot herren han tjänade. Han stod mellan vapenstället, med sorgligt få lansar att välja bland, och Trafford. ”Jag trodde helt säkert att ni skulle ta honom den här vändan, sir baron. Vill ni ha den röda eller den guldfärgade?” Ätten Mallabys vapen var ett gyllene fält belagt med sex karmosinröda snedrutor kopplade i ett kors.

”Ge mig vilken som, Rask. Kvicka på.”

Pojken, lat eller långsam, kallades just Rask av de flesta. Efter viss tvekan valde han den gyllene och höll på att lyfta den av stället när Trafford sade: ”Ge mig den röda, pojk.” Karra förberedde den sist av dem alla. Kanske skulle det fälla avgörandet.

Med sitt långa trävapen, vars kronformade krönika gjorde spetsen trubbig, i ett säkert grepp satte han lätta sporrar i den temperamentsfulla springarens flanker. Genom springan i hjälmen såg han grevinnan sitta under adelsläktarens baldakin tillsammans med sina två barn. Hennes nåd Ejna samspråkade med sin kusin, Hennes nåd Sopheria, gift med Väderbits starke man. Av honom syntes dock inga spår. Han hade antagligen förskansat sig i sonens, unge sir Valakahr, prakttält ute på ängen, långt bortom skvaller och läktartrams.

Trafford manade på stridshästen, Shalash, som övergick i samlad galopp. Ögonblicket innan krönikorna brakade in i motståndaren – eller snarare dennes sköld – skulle de tvenne bestarna dundra fram mot varandra i full karriär. Detta kritiska ögonblick skilde vinnaren och förloraren åt, för där och då avgjorde riddarens och djurets samspel, styrka och balans.

Sir Varok, ivrigt påhejad av gamla baronessan Gennile, baron Norems mor, närmade sig med våldsam fart. Men, noterade Trafford, efter fyra rundor med lika många brutna lansar, vinklade husriddaren sitt vapen för lågt, och hans sköldarm verkade trött, för ovan sköldkanten blottade sig en brynjeklädd axel.

Två andetag och ett rödmålat skrank skilde dem åt, några futtiga galoppsprång, och en kollision av krafter och fart som Trafford levde för. Hans hädangångna maka, Terentia, brukade alltid banna honom för hans, i hennes ögon obefogade, vilja att utsätta sig för dustens kval gång på gång, säsong efter säsong, år ut och år in. Hon fruktade för min säkerhet, tänkte han, men så kände hon inte till Karras existens heller. Dessutom behövde han vartenda mynt han kunde komma över. Ätten Mallaby var förvisso ett aktat namn runtom i det semariska kungadömet, men långt ifrån rikast. Segrar i torneringar hade alltid inbringat sköna falkiner till kassakistan i Nya Malla, Traffords borg och säte i Österhamn, vilket inte minst den så av trubadurer vittomsjungna och av krönikörer välbeskrivna stortorneringen i Thyliens huvudstad Lasadha för drygt tio år sedan bevisade. Varje vinst gav honom hans motståndares häst och rustning, som den som hade råd kunde lösa ut mot överenskommen betalning. De kunde leva på mynten från Lasadhasegern i flera år – fram tills nu, när den stora svälten slog till och krävde så många semariers liv. Terentia …

Hennes bortgång för så kort tid sedan smärtade honom mer än han ville visa för andra. Den var så färsk, så rå, så … slutgiltig. Hon födde min son, svalt ihjäl och lämnade mig. Allek är hennes gåva till mig, vårt gemensamma arv. Ett arv som tarvade en kvinnas omsorg och bröstmjölk, och hans segrar på rännarbanan.

Varok Karaden skulle bara vara ett mindre hinder på vägen mot de stora börsarna, var det tänkt, men här red de nu mot varandra i en femte vända.

Trafford bet ihop, förträngde förlusten av Terentia, spände musklerna och fokuserade på husriddarens svajande sköld. Han andades in och uttalade de ord Karra hade lärt honom: ”Lanse alin.” Ord från förbjudna, förlorade böckers överlevande sidor, och han yttrade dem högt. Det spelade föga roll, för vem skulle kunna höra honom med klapprande hovar och klappande händer som överröstade allt?

I det blixtrande ögonblick mellan orden och träffen anade han lansens plötsliga viktökning på grund av den extra aln den växte. Ingen kunde se vad som hände, ty allt skedde och var över inom en ögonblinkning, men just den där alnen skänkte honom den fördel han behövde för att garantera sina segrar. Hans egen skicklighet bestämde var krönikans dom skulle falla, lansens längd såg till att han alltid träffade sin motståndare före denne träffade honom. Ja, så gott som alltid. Han misstänkte att Karra inte hade preparerat samtliga av dagens lansar åt honom, så som hon borde ha gjort.

Så fort han kände stöten mot motståndarskölden, utan att själv bli träffad, visste Trafford att han fick avnjuta segerns ambrosia ännu en gång. Under hjälmens skyddande metallager, med sir Varok fortfarande fallande ur sin tornersadel, tillät sig Trafford Mallaby att le. Dag två av torneringen hade inneburit ytterligare fyra segrar – att lägga till gårdagens fem. Fast imorgon gällde de verkligt svåra motståndarna: den fruktansvärde Bolen Lenbart; Briar Frantis, den utmärkte ryttaren; ealdormannens son, sir Valakahr, ung men orädd. Kanske skulle han tvingas möta dem allihop, och fler ändå. Frågan var bara i vilken ordning?

Härolden basunerade ut hans vinst i en slagfärdig harang. Österhamns folk jublade åt sin herres bedrifter på rännarbanan. I grevinnans knä satt Traffords lille son, Allek; Ejna höjde sin och lillsparvens hand och vinkade till honom i en berömmande gest. Traffords leende växte sig brett och avväpnande när han en stund senare tog av sig hjälmen och nickade nöjt åt publiken.

Hans breda flin falnade inombords när han insåg att han måste besöka henne.

* * *

Baron Trafford och hans lojale husriddare, sir Killip Hedd, lämnade aftonbanketten tidigt. Ejna Isely hade måhända sett med oblida ögon på hans försvinnande då hon anordnade torneringen till minne av slaget vid Gamla Malla, som enligt mer eller mindre pålitliga krönikor inträffade för ett millennium sedan; en gammal Isely hade givit en av Traffords anfäder mark och medel till Gamla Malla, den första och äldsta borgen. Undervärldens vedervärdiga avkommor raserade ättens säte med gudarnas och den mörka erans goda minne. Men mina förfäder byggde en ny, starkare borg ett stenkast ifrån ruinerna och gravarna, tänkte Trafford.

Sir Killip, trogen och lydig som en jakthund, och en lika god vän, klatschade till med tömmarna så att den robusta arbetskusen ökade på takten en smula. Husriddaren satt på kuskbocken till en vagn vars avlånga rektangel till flak lämpade sig väl för skogens resurser. Eller för lansar. Inalles sex höga stolpar stack upp från flakets sarger, avsedda att hålla långa stockar på plats och förhindra att de rullade av. Den här turen innehöll lasten arton opreparerade asklansar. Det blir en lång natt.

Trafford red bredvid honom, på en mindre ridhäst än den destrier han grenslade under dusterna. Den större besten stod i stallet, förhoppningsvis vattnad, ryktad, matad och bortklemad. Han hade bett grovsmeden Gammon sko om hästen inför morgondagen, för säkerhets skull. ”En förberedd riddare är en vinnande riddare”, hade hans far sagt mången gång.

Tillsammans lämnade de Nya Malla och festligheternas larm och glada, allt högre skratt och röster bakom sig. Gamla Mallas ruin låg på kullen intill, i Österhamns sydvästra utkant, utan direktkontakt med hamnen och Smaragdhavet. Han vred på huvudet och såg bort mot det porthus vars nattetid förbommade portar hindrade vägfarare och handelsmän från att få tillträde till staden via Saltbron. Den utgjorde den östligaste av de tre cendariska broar som spann över Pärlfloden. Cendarernas mäktiga byggnadsverk, sjutton sekler gamla, stod sig än idag, slitna men starka.

När de tog sig uppför kullens sluttning såg de konturerna av ruinerna, ojämna, trappstegsformade här och där, bevuxna med ogräs och lavar. Svarta silhuetter mot en mörkblå, stjärnbeströdd bakgrund, men ett småkusligt månljus gav dem en kant av silver som glimmade som tusen ögon. Två träd, en låg ek och en hög avenbok, stod som ett udda par på krönet; två ståndaktiga, eviga vaktposter med ljuskantade, rasslande lövkronor till hår.

”Jag följer inte med ner, baron”, sade Killip när de passerade träden och tog sig in på gravområdet, det som en gång utgjorde Gamla Mallas trädgård mellan den yttre och inre borggården.

”Jag tror inte att hon kommer att bita dig igen, Killip”, sade Trafford. ”Men det är ingen fara, vänta du här uppe.”

Killip Hedd grymtade något gutturalt till svar, ryckte i tyglarna och såg till att häst och vagn stannade framför en stor, hålögd ingång till en krypta. Den låsta, järnbeslagna dörren ner till dess kalla, fuktiga djup syntes inte i mörkret. En plötslig vindby sög upp löv i en virvel, för ett ögonblick så tätt packade att de liknade ett grottlejons gapande käftar.

Trafford satt av ridhästen, tjudrade den vid en av vagnsflakets stolpar. Ur sadelväskan plockade han fram en mindre axelremsväska, vars rem han krängde över huvudet. I väskan, som han rättade till så att den vilade mot höften, låg formeln han behövde få hjälp med. Den och armbandet av ceder.

Under tiden vände sig husriddaren bakåt, rotade runt med näven på flaket och lyfte upp en lykta, som han med vissa besvär lyckades tända. Efter ett slag. ”Här”, sade han och räckte över den till Trafford. ”Ursäkta att det tog sån tid.”

”Ingen fara”, sade Trafford, tog emot den och stegade bort mot kryptans föga lockande entré. I fjärran tyckte han sig höra en varg yla, eller om det var en hund? Rysande skakade han av sig den krypande olustkänslan, den han alltid kände inför ett besök här, och vred upp lyktans blygsamma låga lite mer, så att den lyste klarare. ”Sätt ett lod i henne ifall hon tittar förbi, bara. Ska jag hälsa henne något, förresten?” sade han över axeln och skrockade. I en kedja kring halsen hängde den unika nyckel som ledde in till hans döda släktingar. Och en levande.

Sir Killip muttrade och smekte sitt laddade armborst. ”Hälsa er fars dotter att hon är skvatt galen. En vild häxa, om du frågar mig.”

Knappast en vild häxa, men väl en magikunnig, vansinnig kvinna. På något sätt som övergick Traffords förstånd måste fadern ha insett hennes potential som åkallerska. Av världens sex element behärskade Karra trä dugligt. Delvis självlärd, delvis upplärd att förstå de basala grunderna på grund av en sedan länge ”försvunnen” åkallares girighet, hade hon tillägnat sig tillräcklig kunskap om sitt element för att förse en sådan som Trafford med det han krävde. Deras far hade låtit stjäla formelsamlingar – inklusive sällsynta texter ur den gamla magins förbjudna, utspridda och fragmentariska samlingar av De förlorade böckerna. Hennes element utgjorde det bästa tänkbara för Trafford, då han använde och förbrukade mycket trä under en lång tornering. Karras namn stod inte att finna i några register eller liggare, i vilka kharismaters namn var tvungna att registreras – hon existerade helt enkelt inte för omvärlden. Alltså existerade inte heller hennes magi.

Husriddaren kände till hemligheten med Karra, Traffords och Leffords halvsyster. Er fars dotter. Han sade alltid så, Killip. Er fars dotter.

Det stämde. Hans far, baron Dalbort Mallaby, hade varit den galne i ordets rätta bemärkelse. Med tanke på historien kring Gamla Malla, hur framför allt mörkalfer hade stormat borgen och stuckit den i brand, framstod faderns genuina, outsläckliga hat gentemot undervärldens kreatur eller ”de förbannade nattynglen”, som han kallade dem, som förståeligt. Likt den som hatade en alzarier å alla semariers vägnar bara för att det skulle vara så, utan att någonsin ha träffat på en, tedde sig Dalborts svarta känslor som sprungna ur ättens Mallabys arv och blod. Logiska känslor, om än irrationella, tyckte Trafford. Han hade själv aldrig haft något emot mörkalfer av den enkla anledningen att han inte kunde döma dem alla som grupp för vad några enstaka rötägg gjort hans anfäder för tusen år sedan.

Ja, så hade det kunnat vara i varje fall. På sin dödsbädd förstörde hans far allt. På sitt yttersta avslöjade han sin fruktansvärda hemlighet. ”Ni har en syster, mina söner”, hade Dalbort Mallaby sagt till Trafford och Lefford. ”Jag kunde inte med att ha ihjäl henne, så hon fick leva.” Mellan rosslande, blodstänkta hostattacker hade han fått fram sanningen. ”Karra heter er syster, ja, i ärlighetens namn halvsyster.”

Trafford hade i ett slag insett och förstått varför hans mor, baronessan Hadelia Hedd, med ens blev så frostig i sin relation till sin make. Hon måste ha fått reda på det tidigt, tio eller femton år före sin död. Där trodde jag hela tiden att hon bar skuld till kylan i vårt hem, tänkte han. Jag försvarade alltid far. Hadelia och han hade inte sagt många ord till varandra på slutet, trots att de sågs nästan dagligen.

Likväl hade hans mor tigit om Mallabys hemlighet i kryptan. För det var där såväl Dalbort som Trafford själv lät härbärgera Karra, eller skydda henne, hur man nu såg på den saken. Karra, oäktingen, var ett ogudaktigt resultat av ett ”måhända våldsamt bolande” (Dalborts ord) mellan en mörkalfshatande baron till människa och en mörkalfskvinna utan chans till flykt.

En grupp av dessa undervärldens nattyngel hade strövat omkring i trakten i månader. Den skrämde upp bybor och stal ryktesvis får; baron Dalbort hade lovat Hagalionslättens greve på den tiden, Farlan Isely, att komma tillrätta med ”problemet”.

Och tillrätta kom han, den gode Dalbort. Han fångade och hängde ett tjog mörkalfer, lät hugga av deras huvuden och spetsa dessa på pålar placerade för alla att se utmed huvudvägen in till Österhamns norra stadsport. Tydligen hann han med annat också, tänkte Trafford och skakade på huvudet.

Han lät dörren ner till kryptan förbli olåst, han trodde inte att Karra skulle försöka rymma en andra gång. Jag lovade att förse henne med mat, med kött. Så löd vår överenskommelse … ändå rymde hon, och försåg sig med … Han mådde illa bara han tänkte på det, såg den lille fåraherden, en lintott kring de sju, för sitt inre öga. Hans sönderslitna hals, blodig och med kött och senor överallt. Hans öppna, tomma ögon. En fruktansvärd syn. Men Karra var Traffords halvsyster, och han lovade fadern att ta hand om henne, vilka galenskaper hon än ägnade sig åt. Killip och han hade återbördat henne till kryptan, tunga till mods den gången.

Märkligt hur det har blivit lättare med åren, tänkte Trafford. Märkligt hur min acceptans och medverkan till hennes vederstyggliga leverne har ökat i takt med mina insikter om hennes förmågor och mitt outsinliga behov av silver och guld. När sov jag egentligen gott om natten senast? Neuria kommer att väga min livsgärning på sin våg, och döma mig hårt.

I rummet därinne vilade hans far och hans mor, hans farfar och farmor, bland så många andra. Men inte hans yngre bror, Lefford. Som rikskommendant, om än en kortvarig sådan, fann han sin vila i huvudstaden Galenda, uppe på Vinghöjden, i minnesträdgården innanför Kardinalkapellets murar.

Längst in i kryptan, bakom en murad, kalkputsad skiljevägg, drog han undan den massiva gjutjärnsbommen som reglade järnluckan i golvet. Då luckan vägde bly fick han ställa ifrån sig lyktan och häva upp den med bägge händerna. Därunder gapade en trappa och ett tjärsvart hål. Vid varje besök trodde han att hon skulle kasta sig över honom och försöka fly, men det gjorde hon aldrig, galen som hon var. Den gången hon faktiskt flydde hade han i sin enfald hjälpt henne genom kryptan själv. Dörren stod öppen, mindes han. Hon knuffade omkull mig och sprang. Numera bär hon tunga fotbojor. Han log åt det.

Bara några få steg ner i trappan anade han ett fladdrande ljussken, en rand mellan trappans slut och gångens tak. Karra lät ofta en eld brinna i härden därnere i hennes rum under själva gravarna, med sina skelett, eller minnesplatserna, med sin aska. Han sniffade efter den distinkta doft sprakande vedklampar lämnade. Det borde ha rykt mer i trappan, även om det mesta av röken kunde strila ut genom den gallerförsedda klippavsatsen som vette mot Pärlflodens flödande vattenmassor, förutsatt att hon hade ståldörren framför den öppen. Dessutom försåg han henne med al- eller bokved, som avgav så lite rök som möjligt, för att inte locka till sig snokande ögon. I Österhamn drev emellertid en ständig rökslinga från en härd eller en fackla, så Karras eld försvann i mängden. Hoppades Trafford.

”Karra”, ropade han och nådde botten. En kort korridor skilde honom från halvsysterns hem – och fängelse. ”Det är jag, Trafford.” Han lyssnade efter hennes röst, dämpad av flodens brus. Inget svar. Håren i hans nacke stod rakt ut, huden på armarna knottrade sig. ”Karra, var är du?” Han bytte hand för lyktan, greppade den i sköldhanden istället. Hans vapenhand sökte sig instinktivt till dolken i bältet.

Efter att ha ställt sig invid den välvda dörrlösa öppningen in till hennes kammare kikade han kvickt runt hörnet. Ingen Karra. Med ett skutt och ett ”Ha!” hoppade han in – och svor. ”Vid Canens kulor! Var är du, Karra?”

Borta.

Ståldörren som skyddade Karra mot vind, kyla och flodens fukt stod på glänt. Trafford ryckte upp den, men fann ingenting annat än de svartmålade gjutjärnsgallren som täckte den tungliknande klippavsatsen likt gallren i en fågelbur. Han letade överallt, men faktum kvarstod. Det enda han fann av värde var fotbojorna, som låg slängda i ett mörkt hörn.

Hennes frånvaro retade honom något oerhört. I så hög grad att han misstog Pärlflodens brus och porlande för Karras andetag.

Inne i den halm- och älggräsbeströdda sovalkoven såg han ett nyligen grävt hålrum. Inte stort nog för hans halvsyster, men … någonting stack ut. ”Vad i hela fridens namn?” Trafford gick närmare, sopade bort halmstrån med handen, ställde ner lyktan på den hårda stenbädden och lät den sprida sitt ljus.

När han upptäckte hur benpipor trängde ut ur de lerliknande jordlagren i det grävda hålet begrep han vad som måste ha hänt: Karra hade format en länk av en av hans – deras – förfäders benknotor, och fått den välsignad av gudarna. Trafford hade genom åren lärt sig tillräckligt om magi för att förstå kopplingen mellan kharismatens element och det material som måste dominera dennes ring, brosch, berlock, amulett eller vad det vara månde, själva länken mellan den simpla utövaren och gudarna med deras outsinliga krafter. Ben tillhörde elementet trä på samma sätt som en blomma, ett djur eller … trä gjorde det. Urmodern, Yanaaka, skapade allt liv med hjälp av sitt eget hår.

Men var höll Karra hus? ”Killip!” Måtte det inte ha hänt honom något.

Med bultande hjärta rusade, stapplade, snubblade, halkade han uppför den alltid småfuktiga trappan. Andfådd bortom alla sinnen knuffade han upp kryptans dörr, som en vindpust nära nog hade stängt, och hörde en hård duns. Han stelnade till, med bröstet hävande som en bälg.

Lodet från husriddarens armborst trängde djupt in i dörren, en hårsmån från Traffords ansikte. Han svalde. ”Är du galen, Killip?”

”Förlåt, baron”, sade Killip Hedd. ”Trodde att det var hon som kom rusande. Vad har hänt?”

Medan Trafford samlade sig fick han ur sig: ”Hon har rymt. Killip, Karra är borta.”

* * *

Högt och lågt sökte de, överallt, alltmer pressade. Varje förlorad timme innebar färre preparerade lansar för Traffords del. Jag behöver segra, tänkte han. Jag kan inte förlora. Får inte förlora.

I stadens centrum ringde tempelklockan in nattens tredje timme. Moln erövrade himlavalvet med obändig vilja, begravde stjärnorna och månen. Fördunklade Traffords sinne.

De letade till fots runtom i staden, och möttes på Stortorget för en lägesrapport. ”Har du sett henne?” frågade han husriddaren i samma ögonblick som han såg Killips nedslående ansiktsuttryck. ”Tusan också.”

”Hur kan hon ha rymt, baron?” sade Killip mellan flåsande andetag. Han hade sprungit iklädd ringbrynja.

Trafford tog sig för pannan, förbluffad över sin egen dumhet, förfärad över Karras fräckhet. ”Hon har inte rymt alls”, sade han när han förstod alltsamman. ”Eller rättare sagt: Hon hade inte rymt, men jag lämnade kryptans dörr öppen när vi sprang därifrån. Jag är en åsna i narrdräkt.”

”Vad? Hur?”

”Jag tyckte att jag hörde henne andas, Killip, när det i själva verket var hennes andetag jag uppfattade. Ståldörren till klippavsatsen där hon brukar fiska stod på glänt.”

”Men gallren, de är … åh”, sade husriddaren. De hade båda alltid ansett att gallren stod för brett isär. Ett barn eller en riktigt smal människa kunde klämma sig emellan dem. ”Det är därför hon ser ut att ha tappat vikt varje gång vi är där.”

Antagligen hade hon svultit sig i dagar, veckor, för att fly vid första bästa tillfälle. Men försvagad kunde hon aldrig klättra uppför klippväggen till stadens yta. ”Hon klamrade sig säkert fast i klippavsatsen medan jag var därnere. När jag väl sprang därifrån klättrade hon in igen, smet efter mig och hoppades på det bästa.”

”Vilken chansning”, sade Killip. ”Hon är galen.”

”Det vet vi redan”, sade Trafford.

Med skyndsamma steg återvände de – mot allt hopp och förnuft – till Gamla Malla och kryptan. Hon var galen, men också räddhågsen av sig; kanske fruktade hon världen utanför hennes hem.

Det här är fåfängt, löjligt, idiotiskt … Trafford stelnade till vid kryptans fasad, genomsvettig och utmattad. Han gestikulerade åt sin husriddare att runda den grå byggnaden från vänster, han tog höger.

Han kikade runt hörnet på baksidan. Ja, där satt hon i mörkret, på alla fyra, hukad över någonting. Hon stod vänd mot honom, så han överraskade henne med en snabb attack.

Hon ryckte till och vred sitt ansikte mot honom, just när molnen sprack upp och månen spred sitt ljus. ”Karra! Nej!” Det han såg var fruktansvärt.

Killip hoppade fram på andra sidan och riktade sitt armborst mot henne. Hans ögon växte sig stora vid åsynen av det halvt sönderslitna barnaliket på marken.

I hennes gråbleka ansikte täckte blod hennes haka och kinder, och hon bet hårt om barnets avslitna högerarm. Ett vidrigt, sugande ljud – hon sög blodet ur lemmen – följdes av att hon spottade ifrån sig kroppsdelen. ”Jag var lite hungrig, bror”, sade hon och ryckte urskuldande på axlarna. Månen gick i moln.

”Jag borde slakta dig, nattyngel”, sade Trafford, ilsken och illamående på en gång. Där satt hon. Hälften kvinna, hälften mörkalf. Halvgalen också, icke att förglömma, tänkte han. Och han behövde henne. ”Men jag kan inte.”

Karra log. ”Ni tarvar min hjälp, är det så? Ännu en tornering?” sade hon med en skir, underdånig röst.

”Ännu en tornering.” Han satte sig vid bordet. ”Den pågår här, utanför Österhamns stadsportar. Hennes nåd grevinnan har anordnat den till minne åt vår ätt. Jag lyder blott Ejna Iselys vilja att hedra mina förfäder. Hedern kräver mina tjänster i dusten.”

”Så då kräver ni mina. Bra, bra. Ni lyder er kvinna, jag lyder min man. Allt är som det ska.”

* * *

Till Ejna Iselys, och Alleks, ohöljda glädje – och hans egen – vann Trafford Mallaby torneringen på allmänningen utanför Österhamn. Han besegrade baron Bolen Lenbart, den väldige mannen som till vardags bekämpade det cendariska upproret i Väderbit, redan med den första lansen. Den hade fungerat felfritt, tack vare Karras magiska fingertoppskänsla. Tack vare hans egen skicklighet till häst. Tack vare två små ord ur en förbjuden formelsamling.

Trafford tog ett djupt andetag, suckade och drog av sig tunnhjälmen. Stadsbor och bönder, gamla och unga, hurrade och applåderade hans senaste seger.

Allt var som det skulle.