Fin respons för intervjun med trakoriern!

Gensvaret för intervjun med ”trakoriern” Erik Granström, författaren till Svavelvinter och Slaktare små, har varit överväldigande. Vilket har givit mig blodad tand, förstås. Med lite tur lär det dyka upp nya intervjuer här på Verkligen Stefan. Jag har några intressanta namn på gång, bland annat en för fantasyläsare känd översättare …

En fråga som poppar upp i hjärngrumset är vilka ni skulle vilja läsa om?

Annonser

Intervju med Erik Granström

Svavelvinter, av Erik Granström (2004&2011)

Erik Granström, författareErik Granström är ett bekant namn för de som någon gång ägnat sig åt rollspelet Drakar och Demoner. Det var under denna era, på 1980-talet, som han skapade både en fascinerande värld, Trakorien med omnejd, och en serie äventyr kallade Den femte konfluxen (med delarna Svavelvinter, 1987, Oraklets fyra ögon, 1990, Kristalltjuren, 1992, och Den femte konfluxen, 1994). År 1988 kom dessutom Trakorien, ett omfattande tillägg – en modul – till den övriga spelvärlden kallad Ereb Altor, även den med Erik Granström som upphovsman. Världen Ereb Altors huvuddrag och historia var ett led i samarbetet mellan bland annat Erik Granström och Anders Blixt och resulterade i den massiva Ereb Altor-boxen 1989.

Att sedan romanen Svavelvinter utkom i maj 2004 är för de allra flesta bara en logisk fortsättning på det fantasybygge som inleddes på 1980-talet. I september i år utkom del två av fyra i romansviten Den femte konfluxen, Slaktare små. Lägg därtill att Fria ligan, i samarbete med Erik Granström, har konstruerat det snygga Svavelvinter – Rollspel i Erik Granströms Trakorien, som släpps i mars 2012. Här är min intervju med författaren.

Slaktare små, av Erik Granström (2011)Din senaste bok, Slaktare små, är en fortsättning på succén Svavelvinter, kan du beskriva litegrann vad den, och serien, handlar om, för den som inte läst om Praanz da Kaelves, Silvia Mirandas, Brior Brådfots och de andras öden och äventyr?
Det är ingen enkel fråga att besvara utan böckerna har en handling på flera olika plan. Ytligt sett beskrivs ett dramatiskt skede i det Trakoriska rikets historia genom vissa nyckelpersoners ögon och äventyr. Handelsriket Trakorien står både inför inre sönderfall och hot från yttre fiender. Deras svavelmonopol har brutits sedan ett vandött folk har vaknat uppe i norr. Samtidigt närmar sig den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum som flera mäktiga krafter vill dominera. Intrigen kretsar kring olika maktgrupperingars försök att överflygla varandra. I den här världen finns magi, levande gudar, drakar och andra märkligheter som komplicerar saker.

På ett annat plan så handlar böckerna om hur tillvaron är beskaffad när det rör verklighet – språk – människa – makt. Det låter högtidligt men det är inte så att jag tror mig analysera och komma fram till något slags lösning utan jag intresserar mig helt enkelt för frågorna och bearbetar dem på olika sätt tematiskt i äventyren. Som en kul bieffekt kan jag låta språkfilosofer dyka upp som trollkarlar och präster.

För det tredje kan man läsa romanerna som en satir över saker i vår samtid eftersom Trakorien är ett genomkommersiellt rike där man känner igen många avarter från samtiden. Det finns många roliga detaljer.

Egentligen är jag inte intresserad av programmatiska böcker, det vill säga böcker där allt kan avkodas på ett ”rätt” sätt och det hänger just ihop med mina språkfunderingar. Jag ser människan som en mönstersökande varelse som alltför ofta blandar samman sina mönster med verkligheten. Det skulle vi kunna prata länge om.

Vad är det som är så kul med att skriva böcker? Går det att beskriva? Hur ser din skrivarvardag ut?
Att skriva böcker är verkligen en syssla som jag både hatar och älskar. Det känns fantastiskt att få en förlösande idé eller få till ett bra textavsnitt eller att se de färdiga böckerna, men mest är det hårt arbete och ändlös vånda och tvivel.

Varför skriver du den här serien?
Jag har alltid skrivit och eftersom jag utvecklade Trakorien som miljö så är det en bra plats att förlägga mina äventyr och funderingar till. Märkligt nog tröttnar jag aldrig på landet och tycks kunna fördjupa det hur mycket som helst.

Var fick du idén ifrån? Hur började det? Vad fascinerar med Trakorien?
Jag tror att Trakorien har blivit ett levande land både för mig och andra. Saker pågår på olika platser oavsett om vi är där eller ej. Fantasymiljöer kan ofta bli statiska, men i Trakorien pågår skeenden både i stort och smått. Jag är väldigt intresserad av historia och läser mycket om de tidsperioder som inspirerar mig, främst renässansen, Sumer och Akkad och republiken Rom.

Var får du namnen på platser och karaktärer ifrån? Resonerar du på något särskilt kring namn, som ju är ganska viktiga?
Jag plockar ofta upp ord från alla möjliga håll och går ofta på ljuden eller rytmen i dem. Numer har jag bra koll på olika språkområden i Trakorien och kan då försöka få lite ordning mellan olika regioner. Grunden är något slags blandning mellan gammalnordiska, sumeriska och kvasilatin.

En viktig aspekt av din berättelse är förstås själva språket, ordvalen, dina egna påhittade ord etcetera. Föll det sig naturligt att lägga språket på den nivån du har gjort eller är det något du måste kämpa med mening för mening, kapitel för kapitel?
Jag tycker mig ha funnit en viss trakorisk stil som nog anades redan i spelen. Alla författare kämpar nog mening för mening, men ofta skriver jag en första lydelse som sedan ändras vid varje ny genomläsning tills jag är nöjd, så formuleringarna växer snarast fram från skisser.

Kan det finnas en risk för att din språkliga kreativitet skymmer själva berättelsen? Är det något du funderar över i ditt, antar jag, dagliga skrivande?
Nu när två böcker i serien är utgivna måste jag fortsätta på den inslagna linjen rent språkligt, men jag tror som du antyder att mitt språk ibland kan stå i vägen för berättelsen. Å andra sidan tillför språket förhoppningsvis en särskild trakorisk krydda. Det är inte så att jag måste skriva på detta sätt utan det var ett val från början. När jag är klar med sviten så kommer jag antagligen att skriva något annat i en annan stil.

Precis som du nämner så är din berättelse mångbottnad, precis som Trakoriens historia. När du började skriva på Svavelvinter, visste du redan då vad du ville med serien? Hade du redan då klart för dig vad varje del skulle handla om, eller har du redigerat, strukit, ändrat, klippt och klistrat mycket under resans gång?
På speltiden hade jag definitivt ingen aning om vad som skulle hända härnäst men när jag började skriva romanen Svavelvinter så hade jag ju spelen som en slags riktlinje även om jag sedan inte alls har följt intrigen i dem. Handlingen i stort har jag haft ganska klar under hela romanskrivandet, men mycket ändras och vrids under gång. Dock är det sällan fråga om att stryka och gå en annan väg utan nya möjligheter öppnar sig hela tiden, kopplingar blir synliga och idéer tillkommer så att vägavsnitten snarare blommar upp och blir klarare allt eftersom jag närmar mig respektive sträcka. Det är fantastiskt kul och en märklig process.

På din blogg, Tankar från Trakorien, skriver du att du påbörjat del tre, Bladverk, som jag som rollspelat Drakar och Demoner-äventyren i serien Den femte konfluxen känner igen. Det är ett skepp som bland annat min rollperson från 1980-talet, riddar Damelon Rhygar (lite lånade namn, jag vet), färdats på. Berätta lite om skeppet och varför du döpt del tre till just Bladverk.
Skeppet Bladverk är ett levande seglande träd, som havsfolket kan styra genom att sjunga för det. De som läst Slaktare små kan nog gissa vilket träd det är som blir ett slags pilgrimsskepp för färd mot konfluxen. Namnet Bladverk på tredje romanen är bara ett arbetsnamn och det är inte säkert att det blir kvar, men skeppet har en viktig roll i boken.

Jag skrev ju att Svavelvinter varit/är en succé – vad innebär det i konkreta försäljningssiffror? För jag misstänker att du inte kan leva på ditt författarskap; få svenska fantastikskribenter lär kunna det, tyvärr.
Senaste årets siffror har jag ännu inte men jag skulle tro att de två tidigare upplagorna av Svavelvinter sålde drygt 5 000 ex. Succé vet jag inte, men framgång behöver ju inte vara synonymt med försäljningssiffror. Till skillnad från många så kallade bestsellers så har Svavelvinter tickat på under längre tid och glöms kanske inte lika fort. Jag tycker att det är fantastiskt att något som började för tjugo år sedan fortfarande kan intressera.

Jag vet inte om det stämmer, men visst är det väl så att Svavelvinter kanske ska ges ut i Tyskland? Det vore väl riktigt trevligt.
Det är inget beslutat om utgivning på annat språk, men det är förstås något jag skulle tycka var väldigt spännande. Några kapitel ur Svavelvinter har översatts till tyska och förlag där överväger saken. Coltso [hans förlag, reds anm.] översätter ju böcker från tyska och har kontakter där så det har gått via dem.

Om du vet, när släpps boken? Vad ska du förresten kalla del fyra, som är den sista delen, eller?
Vet inte, men jag hoppas att tredje delen kan komma ut senast om tre år. Arbetsnamnet för fjärde delen är Jordblod, men det tror jag inte står sig, särskilt som jag har vissa idéer om vad jag vill betona. Jag har dock skrivit synopsis på båda de återstående delarna och vet i stort sett vad som ska hända.

Vad är det som lockar med det fantastiska?
Jag tror inte på realismen, det vill säga jag tror att ”verkligheten” kan beskrivas på många olika sätt ur olika vinklar utan att någon av dem behöver vara uttömmande eller ”sann”. Det fantastiska är för mig att hitta nya sätt att se det redan bekanta. Det är så lätt att stelna i slentrian både vad gäller tanke, tolkning och handling. Jag tror på magin i vardagen.

Jag upplever det som om vi lever i en fantastikens guldålder just nu, med mängder av god litteratur för fantastikentusiaster. Den anglosaxiska fantastiken dominerar kanske, men du och andra drar ert strå till stacken med böcker på svenska. Hur ser du på fantastiken av idag och hur ser du på fantastiken i största allmänhet?
Fantastiken är en viktig del av det som gör oss till människor. Fantaster är de som ser nya möjligheter, sedan må det gälla idéer till romaner, att se en kartong som ett rymdskepp, vad som kan täljas ur en pinne eller en ny affärsidé. Fantastik som skrivs efter ”formula” (som man skulle säga i reklamfilm) är för mig inte fantastik utan tråkig efterapning. Fantastik ligger i ansatsen, inte i ämnesval eller genretillhörighet.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du?
Oj, har inte så stor koll faktiskt, men det skrivs mycket spännande idag och jag gillar när man går ifrån det gängse angloamerikanska för att använda nordiska särdrag både vad gäller innehåll och språk.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
En av mina favoriter är Watership down*, kaninboken du vet, men fantastik är för mig allt ifrån Dantes Divina Commedia till Kalevala*, Odysséen*, Loranga*, Aniara*, Mumintrollen* och Iain M Banks.

Sist, men inte minst – tack för intervjun och lycka till med skrivandet!
Tack själv, men låt mig parafrasera Tina Turner: ”What’s luck got to do with it?”

*) Förklaring i tur och ordning: Richard Adams (1972, Den långa flykten på svenska); finskt-karelskt nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på 1800-talet; grekiskt epos tillskrivet Homeros; Loranga är en av karaktärerna ur Barbro Lindgrens bok Loranga, Masarin och Dartanjang (1969); Harry Martinson (1956); figurer i Tove Janssons berättelser.

Mörk jord, av Belinda Bauer

Mörk jord, av Belinda Bauer (2011)
Mörk jord, av Belinda Bauer (2011).

Mörk jord, av Belinda Bauer, 2011 (Modernista. Originaltitel: Blacklands. Översättning: Ulla Danielsson)

Citat

Och det betydde att han – i stället för att slå till Avery med spaden och springa för livet – log han mot honom.

– ur Belinda Bauers Mörk jord (översättning av Ulla Danielsson)

Brittiska Belinda Bauers romandebut Mörk jord, Blacklands på originalspråket engelska, vann henne 2010 års The Gold Dagger, ett av kriminallitteraturens tyngre priser. I Sverige nominerade Svenska Deckarakademin Mörk jord till årets bästa till svenska översatta kriminalroman.

Med andra ord, hyllningar och goda recensioner har haglat över Bauer och hennes bok.

Nu var det mycket länge sedan jag läste en deckare eller kriminalroman. Det närmaste jag kan komma på i närtid är Karin Alfredssons Kvinnorna på 10:e våningen (2008) eller Dödens mästarinna (2007), av Ariana Franklin. Dessa båda var bättre än Mörk jord, kan jag avslöja redan nu.

I berättelsens epicentrum står i första hand tolvårige Steven Lamb, som med ett ensamt barns kreativitet försöker hela och ena sin trasiga familj. Detta genom att till varje pris försöka gräva upp liket av sin morbror, som arton år tidigare bara försvann. Han försvann när han var i samma ålder som Steven och tros ha fallit offer för barnamördaren Arnold Avery.

Det är när Steven får för sig att ta kontakt med Arnold som den psykologiska delen av denna kriminalroman tar sin början.

Jag skriver att Steven är ensam. Det är han, trots att han har en lillebror, Davey, en mor och en mormor. Och, stundom, farbröder, det vill säga män som har mer eller mindre tillfälliga förbindelser med hans mor.

Familjen är fattig och bor i en småstad i England. Steven är en oansenlig pojke som inte för väsen av sig i skolan eller är någon särskild. Han har en kompis, den lite större Lewis, som han gärna leker med, men som han glider ifrån mer och mer allt eftersom tanken på att hitta den ute på heden nedgrävda kroppen av morbrodern slår rot – och blir till en tolvårings besatthet.

Steven tror och hoppas att han, om han finner kroppen och får till ett slags avslut, kan hela familjen, göra mormor glad och mor lyckligare – och rentav mer intresserad av honom. För hans mor favoriserar minstingen, Davey.

Porträttet av unge Steven är faktiskt riktigt bra. Hans känslor känns äkta, hans naiva resonemang kring hur han kan finna kroppen beskrivs bra, hans än naivare idé att ta kontakt med barnamördaren Arnold Avery får en att vilja väcka Stevens mor ur hennes egotrippade, zombieliknande tillstånd av självömkan och få henne att bry sig en smula.

För det är en trasig familj vi får ta del av, en söndertrasad av sorgen efter moderns misslyckade förhållanden, en frånvarande far och en förlorad men aldrig funnen morbror.

Jag kan emellertid tycka att det går till överdrift från moderns sida när hon vid ett tillfälle misshandlar Steven, men som tur är läser jag vidare.

För vid just det tillfället tänkte jag ärligt talat att om det här var den bästa brittiska – och kanske en av världens bästa – kriminalromanen under 2010, därtill unisont hyllad i Sverige 2011, då är kriminalgenren synnerligen överflödig.

Men av någon anledning kändes det bättre igen några kapitel senare, och avslutningen blev ganska så rafflande, trots allt, om än lite förutsägbar.

Porträttet av Arnold Avery då? Serie-/barnamördaren som lille Steven kontaktar. Jo, han porträtteras som känslomässigt kallsinnig till vad andra känner, men med några egna känslosvall vid specifika tankar kring barn och sätt att döda dem.

Berättelsen är på det stora hela kronologiskt berättad, med vissa tillbakablickar. Språkligt sett är det inget att orda om. Ett enkelt språk, där läsaren får växla mellan olika karaktärers perspektiv och, vid några enstaka tillfällen och inskjutna meningar, den övergripande berättarens (när denne talar om ögonfärg eller beskriver framtid eller personer en given karaktär aldrig mött etcetera).

Vad gäller den konkreta översättningen så vet jag inte huruvida översättaren Ulla Danielsson har haft för kort tid på sig, varit slarvig eller inte hunnit läsa korrektur – eller om originalet var fullt av småfel – men ibland har det smugit sig in konstigheter, stavfel och underligheter. Citatet högst upp är ett utmärkt exempel på detta. Färgglade kapslar nämns, och: Nu måste gräs, ärttörne och ljung ha kommit tillbaka, täckt den blottade jorden och läkt de gapande såren både hos de små familjer och hos resten av landet. Att sedan författaren låter Arnold Avery upprepa samma resonemang flera gånger på ett ytterst onödigt sätt är förstås inget en översättare kan göra något åt. Det måste ju liksom översättas ändå.

En annan detalj jag stör mig på, och det gäller i fler romaner än Mörk jord, är när författaren beskriver vad som händer i början av ett kapitel och sedan ägnar resten av kapitlet åt en tillbakablick som leder fram till det ögonblicket kapitlets början just har avslöjat. Det är skitjobbigt – varför gör författare så? Är det stilistiskt snyggt, tycker de? Uppmanar redaktörer dem att göra så?
Jag fattar det inte! Lägg av med det, genast, är min blygsamma åsikt.

Men som sagt, nu var det länge sedan jag på allvar läste deckare och kriminalromaner på allvar, utöver mina ovan nämnda undantag. Jag känner att jag behöver något mer … tja, utmanande, men däremot tror jag att många tilltalas av den här relativt enkla och raka historien, med två huvudkaraktärer och en berättelse ur deras två perspektiv, med ytterligare birollsinnehavares tankar som korta bidrag. Själva kriminaldramat är egentligen ganska ytligt, medan dramat i Stevens familj är något djupare. Och det är det som jag bär med mig när jag slår igen boken, inte huvuddramat mellan Steven Lamb och Arnold Avery.

En godkänd debut, men jag tror att Belinda Bauers bästa bok ännu inte är skriven.

Betyg: 4 äpplen + 5 päron*

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

Belinda Bauer har skrivit följande böcker: Mörk jord (Blacklands, 2010), 2011; Darkside (2011), som kommer ut i svensk översättning 2012, med namnet Skuggsida.

GRRM börjar bli stor …

… när en av mina favoritkomiker på Saturday Night Live (när hon nu är/var med där?), sedan en tid tillbaka aktuell med serien Parks and Recreation, Amy Poehler, hyllar George R.R. Martin och, framför allt läser hans serie A Song of Ice and Fire, då är det på allvar (se bara här, i hennes krönika i Entertainment Weekly, EW).

George RR Martin på Finncon i Helsingfors, juli 2009.
George RR Martin. (Foto: Stefan Hagel)

Herr George listas också som en av årets (2011) underhållare av EW. Det har kort sagt varit ett bra år för denne författare.

Med lite tur, och tålamod, kanske det dyker upp en recension av hans böcker inom en snar framtid, men ett allmänt tips redan nu är att den som är intresserad av en komplex fantasyvärld kan ta sig an hans epos på svenska om man så vill (även om jag föredrar att läsa den på engelska), eftersom delarna 1,2 och 3 finns på just svenska och del 4, Kråkornas fest, når butikshyllorna i april nästa år. När del 5, A Dance with Dragons, utkommer på svenska vet jag inte, men förlaget och översättaren Louise Thulin lär ha tid på sig innan författaren blir klar med del 6.

The Dragon’s Path, av Daniel Abraham

Första delen i The Dagger and the Coin-serien
The Dragon's Path, av Daniel Abraham (2011)

The Dragon’s Path, av Daniel Abraham, 2011 (Orbit; berättelsen börjar på sidan 1 och slutar på sidan 555)

 Citat

”Your father, poor ting, is gnawing his foot off back at home, and as a favor to him and myself, I have come to keep up some semblance of normalcy. This idiotic bickering has cost me the better part of the season already …”

– Clara Annalie Kalliam, Baroness of Osterling Fells

Daniel Abraham, kanske mest känd för sin Long Price Quartet (underskattad enligt många recensenter, ännu oläst av mig, trots ett par seriösa försök) och sf-romanen Leviathan Wakes, utkommen i år och skriven tillsammans med Ty Franck under pseudonymen S.A. Corey, kom i april i år också ut med The Dragon’s Path. Det är en fantasyroman, och första delen i serien The Dagger and the Coin. Del två, icke utgiven än, har fått namnet The King’s Blood.

I förstone är det en klassisk fantasyroman till upplägget, utan krusiduller och i princip utan magi – även om prologen får det att krypa i skinnet på en av mer än en anledning. Abraham introducerar läsaren för en helt ny andrahandsvärld som inte har ett dugg med Long Price Quartet-världen att göra.

Det är en värld med tretton människoraser. Firstblood, ”urrasen” från vilken drakar formade de övriga dussinet raserna. Resten är (då boken är på engelska skriver jag dem med versal initialbokstav): Jasuru, Yemmu, Tralgu, Cinnae, Dartinae, Timzinae, Kurtadam, Raushadam, Haunadam, Haaverkin, Southling och Drowned. De är olika till utseendet, men beskrivs stundom i ganska vaga ordalag, även om en Tralgu bär hundlika öron och en Cinnae är snöblek och ruggigt smal.

Huvudhandlingen kretsar kring urrasen Firstblood och dess rike Antea, vars position i världen kan utläsas av den bifogade kartan. Och bifogade kartor är ju alltid roliga.

Själva världsbygget är relativt ytligt, utan att man får djupare insikter om seder och bruk och med förhållandevis få referenser bakåt i tiden, annat än till drakar som sedan länge försvunnit. Så vad heter då kung Simeons företrädare? Ingen aning. Varför är raserna så pass segregerade som de är? Vad hände med drakarna? Vet ej, men det lär vi bli varse i de kommande delarna. Eller rättare skrivet: Det borde vi bli varse.

De tretton raserna bebor ett slags merkantilistisk postmedeltida renässansvärld med influenser av Italiens bankväsende, och restiden mellan olika platser på kartan är relativt kort, vad det verkar. Hela bokens handling utspelar sig inom ett och samma år, där årstider och väder påpekas gång på gång på gång på … Ja, lite väl ofta, med andra ord.

Men om världsbygget inte är något Abraham velat dela med sig av i överflöd i denna den första delen av serien, så utgör själva handlingen en desto viktigare plats.

Större delen av handlingen kretsar alltså kring det av Fullblood dominerade kungadömet Antea och de intrigerande baronerna, främst Dawson Kalliam och hans fraktion å ena sidan och en större kabal å den andra. Med det finns andra aktörer, varav the Medean Bank är en och apostaten (en avfälling från en religion) från prologen en annan.

The Dragon’s Path har drygt en handfull karaktärer – POV-karaktärer (Point of View) – från vars perspektiv läsaren får hänga med i berättelsen.

Apostaten dyker upp i prologen, en namnlös, flyende man jagad av ett gäng präster med svärd. Vad betyder hans flykt undan sin tro och dess förespråkare? Vem är han? Jag tänker inte avslöja huruvida hans identitet blir känd eller ej i första delen, men betänk att alla svar i vilket fall som helst inte kommer förrän senare i serien.

Kapten Marcus Wester är den arketypiske tyste, cyniske krigare med ett bittert förflutet. Hård men rättvis tar han sig an att beskydda en karavan tillsammans med en Tralgu till vapendragare, Yardem Hane. Han kanske inte utvecklas något särskilt (alla måste ju inte det), men läsaren får en allt större förståelse för hans butterhet och livsresa – en förståelse som bör öka mer ändå i kommande delar. Jag tror för min del att han kommer att visa sig vara mer än han avslöjat hittills.

Med på denna karavanresa är en halv-Cinnae vid namn Cithrin Bel Sarcour, satt under the Medean Banks förmyndarskap, som tvingas fly från sin hemstad Vanai med bankens tillgångar. Hon är en sjuttonårig kvinna, föräldralös och under en banks förmyndarskap. The Medean Bank i Vanai tar hand om henne och hennes arvegods tills hon når myndig ålder. Snart tvingas hon ut på en resa som även tvingar henne att mogna som person, eller som åtminstone påtvingar en förändring av hennes persona.

Sir Geder Palliako, vicomten av Rivenhalms arvinge, en plufsig bokintresserad och långt ifrån svärdsmannamässigt begåvad adelsyngling, blir en bricka i ett maktspel han inte vill vara en del av. Allt han vill är att läsa och skriva, och slippa bli förnedrad. Allt han vill är att slippa fältet och ägna sig åt en essä, men snart går allt snett …

Dawson Kalliam, baron av Osterling Fells och gift med baronessan Clara, tillhör kungens innersta vänskapskrets. Han, en självupptagen, självgod och självklar man, ser faror i förändringar som kan hota adelns ställning – saker ska vara som de alltid har varit annars får de vara, ungefär. Givetvis tänker inte alla som han och hans lojalitet mot kungen sätts på hårda prov.

Baronessan Clara Annalie Kalliam, Dawsons maka, är medlaren som försöker hålla ihop familjen och lugna den intrigerande adeln. Hon har en liten, men ack så viktig POV-roll. En som lär växa i kommande böcker.

Utöver POV-protagonisterna dyker ett teatersällskap, anfört av mäster Kit, upp och spelar viktiga roller (obs, rätt så oavsiktlig ordvits).

Språket är engelska, vilket i sig kan vara en utmaning för någon som inte har det som modersmål. Men. Utöver vissa specifika banktermer så har Abraham lagt språket på en rak och relativt enkel nivå, utan alltför krångliga ord eller uttryck. (Fast kan man dem inte så är de förstås svåra att begripa ändå.) I mitt fall krävdes ingen engelsk-svensk ordbok vid sidan om, men så är jag dels hyfsat van vid engelsk studielitteratur från universitetstiden, dels vid fantasy skriven på engelska. Därmed inte sagt att jag med lätthet förstod alla ord, men emedan sammanhanget hela tiden framstod som korvspadsklart kunde jag strunta i nämnda ordbok.

Berättelsen är enkelt upplagd, med POV-karaktärer återberättade i tredje person (han sa, hon gick …) tydligt uppdelade i egna kapitel, med en kronologiskt berättad handling – med undantag för någon återblick eller historisk redogörelse ur någon krönika.

Abrahams upplägg av såväl kapitel som handling är bekant för den som läst hans mentor George R.R. Martins mäktiga A Song of Ice and Fire-serie. Lärjungen har likt mästaren (de känner varandra, har samarbetat och bor i samma stad i New Mexico, USA, nämligen Santa Fe) en disposition med en perspektivkaraktär per kapitel; de till och med namnger kapitlen på samma sätt, med just namnet på POV-protagonisten. Och likt mästaren har lärjungen satt hovets småaktiga intriger – de i Anteas huvudstad Camnipol i Abrahams fall, de i King’s Landing i Martins – i centrum, samtidigt som det antyds att själva Hotet mot världen/riket står att finna annorstädes.

En … tja, detalj jag finner störande är Cithrins utveckling. Hon är en föräldralös flicka som står under förmyndarskapet av en avdelning till the Medean Bank. Det är innovativt och gott nog, tycker jag. Hon har levt i en skyddad värld och lärt sig bankers ovärderliga kunskaper för att kunna ta sig an det väntande arvet – och måhända börja jobba på bank! Som ung kvinna, runt de arton, pockar känslorna på och hon blir förälskad. Inget konstigt med det, men än så länge har hon aldrig legat med någon.

Så när inser hon då, alltjämt oskuld, att hon kan använda sin kropp som ett sätt att få män att avslöja sina hemligheter för henne? För min del känns steget från oskyldig och naiv oskuld till beräknande affärskvinna – om än fortfarande naiv – på så kort tid rätt långt. There’s no such thing as a woman’s natural weapon, får Cithrin höra av ett ressällskap, Yardem Hane. Själv tänker hon: She saw now that it wasn’t true. Med andra ord: Det finns visst ett naturligt vapen för kvinnor, nämligen den egna kroppen – så länge sex är inblandat.

Jag störde mig på det här, särskilt med tanke på att Cithrin är en i övrigt mångbottnad karaktär med både styrkor och svagheter. Att hon skulle komma på tanken att använda sex för att nå ett visst mål känns karaktärsfrämmande enligt mitt sätt att se det. Bättre vore då att förmedla det slags hopplöshet och utsatthet som drabbar Steven Eriksons karaktär Felisin, som inte bara blir utnyttjad sexuellt utan även låter sig utnyttjas sexuellt i Deadhouse Gates (del två i A Tale of the Malazan Book of the Fallen). Det som Felisin råkar ut för känns mer äkta än vad Cithrin tar sig för.

Med det skrivet och ur vägen för resten av analysen så har jag följande klart för mig: Om världen och bygget av den är nedtonad – eller förbisedd av författaren? – så är karaktärerna solida och, med något undantag, intressanta att följa.

Handlingen i en förstadel är som alltid svår att få ett riktigt klart grepp om, men den är lätt att följa med ett par större överraskningar på lager, vilket är ett måste då den på andra håll kan kännas något förutsägbar ibland. Språkligt finns det inget att orda om, det är inte poetisk framställning utan en rakt berättad historia, om än med några rejält störande stavfel och tappade ord som redaktören borde ha korrigerat.

På det stora hela taget är The Dragon’s Path, del ett i serien The Dagger and the Coin, en habil start, men inte mer. Bok två måste därför nå ett större djup, trots allt, för att jag ska följa serien till dess slut.

Betyg: 6 äpplen + 6 päron*

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

Daniel Abraham har, utöver den recenserade The Dragon’s Path, skrivit både noveller och romaner, bland andra: Long Price Quartet (A Shadow in Summer, 2006, A Betrayal in Winter, 2007, An Autumn War, 2008 och The Price of Spring, 2009); Leviathan Wept and Other Stories, 2010; Leviathan Wakes, 2011 (tillsammans med Ty Franck under pseudonymen S.A. Corey); Shadow Twin, 2005 (tillsammans med Gardner Dozois och George R.R. Martin); Hunter’s Run, 2007 (med Gardner Dozois och George R.R. Martin).