The Folding Knife, av K J Parker

The Folding Knife, av K J Parker (2010)
Fristående fantasyroman av pseudonymen K J Parker.

The Folding Knife

av K. J. Parker, 2010 (Orbit; berättelsen börjar på sidan 1 och slutar på sidan 442)

Citat

”I guess love when I was growing up was a bit like the heating in a big house, where they’ve got a great big boiler out back and pipes under the floor. It’s there, but you don’t see an open fire in the hearth. Result, you’re never cold but you’re never really warm, either.”

– Bassianus Honorius Arcadius Severus

Basso är huvudkaraktären i K J Parkers The Folding Knife från 2010, och vi läsare får följa honom i dryga 40 år, från det han föds i stadsstatsrepubliken Vesani till det han … tappar sin fällkniv.

Handlingen snurrar kring denna psykopatiske Bassianus Honorius Arcadius Severus, First Citizen of the Vesani – kort och gott Basso. Vi får följa hans sällsynt lyckosamma resa till maktens topp, men också följa hans föga smickrande fall.

För till slut tar Bassos tur (han tror i och för sig inte själv på tur som begrepp) slut.

Nu kanske ni tror att jag avslöjar för mycket, men så är det inte. Redan från första sidan inser man varthän det barkar, från den stund han tappar sin fällkniv (folding knife). Att man sedan får följa Bassos från vaggan och framåt är som att vandra runt i mänsklighetens mörkare kvarter, i grymhetens East End med Jack Uppskäraren som guide, om man så vill.

Vår protagonist, självisk, girig och psykopatisk, begår egentligen bara ett misstag … Vilket får ni själva läsa om, och gissa er till.

När jag läste The Folding Knife hade jag svårt att bestämma mig huruvida (den gäckande) pseudonymen K J Parker – bokens författare – nedtecknade den här berättelsen som ett slags kritik mot USA:s förmenta ekonomiska och militära imperialism eller om den var en hyllning till kapitalismen, konsumtionen och den ohämmade och, av världens stater, okritiska hyllningen till tillväxten som medel för (utilitaristiskt) välstånd (för det lilla fåtalet snarare än majoriteten). Välstånd, utan sociala eller ekologiska hänsyn.

Men med tanke på vad Basso gör för att – ur hans känsloavskalade synvinkel – bevara eller öka medborgarnas välstånd lutar jag mer åt att det är en ögonöppnare beträffande vad som kan ske om en enda person tillåts styra och ställa som han vill inom ramarna för ett givet ekonomiskt system som i första hand gynnar hans egenintressen.

Ja, det är alltså merkantilismen som ligger till grund för republiken Vesanis växande välstånd och imperialistiska ambitioner. För att skapa, bibehålla och utöka detta välstånd, med hjälp av ständig tillväxt, utgår Basso i första hand från sig själv och vad som kan gynna honom och hans investeringar. Det är därför han blir så framgångsrik, resonerar han, genom att han utgår från sina egna behov och begär. De i sin tur tenderar att gynna republikens medborgare i stort – så länge han fattar rätt beslut, vill säga.

Andrahandsvärlden, det vill säga stadsstaten och republiken Vesani självt, tenderar att hämta sin utseendemässiga inspiration från antikens Grekland, Rom med dess senat och adelsstruktur, samt Bysans. Många grekisk-romerskklingande namn förekommer, många -us på slutet blir det, och ett gäng blinkningar åt faktiska personer. Ett exempel är den matematiskt och ekonomiskt bevandrade experten och mentorn åt Basso, eunucken Antigonus Poliorcetes; hans namn kommer från basileus (motsvarande kung) Antigonus I, vars son, Demetrius I, kallades Poliorcetes.

Det som inte finns i världen är magi, ingen läsare får ta del av hur som helst, och jag tror inte att ordet drake nämns en enda gång (jag kan ha fel, men jag tror att så är fallet).

Språkligt sett kan det vara en viss utmaning att läsa The Folding Knife. Dels är den på engelska, vilket förstås inte behöver vara problematiskt i sig men som åtminstone inte är mitt modersmål, dels innehåller den en hel del ekonomiska och finansiella termer, och även en ansenlig mängd företagsekonomi, valutaspekulation och allt möjligt annat. För den som inte behöver veta exakt vad varje term betyder är det bara att läsa vidare, för ofta framgår betydelsen av sammanhanget. Inte alltid, men ofta nog, kan jag tycka, för att berättelsens själ och min förståelse för den inte ska gå förlorad. Som tur är älskar Basso ljudet av sin egen röst, och förklarar gärna hur han gått till väga för den som är villig att lyssna (hans fru, hans få vänner), så jag som läsare får alltid en extra chans att greppa sakernas tillstånd, vilket känns tacknämligt.

Kryddad med en rapp, intelligent dialog följer läsaren i exempelvis Bassos resonerande vindlingar och anpassningar till vadhelst för situationer som uppstår, och som han reagerar på. Mellan dialoger och tankar och brev (innehållande fler tankar) tar vi del av denna andrahandsvärlds djup, främst betraktad från Bassos pragmatiska Vesanihorisont.

Berättelsen är, ”prologen” undantagen, kronologisk i allt väsentligt, med ett flertal perspektiv, utöver protagonisten Bassos. Viktiga roller spelar även Aelius, Antoginus och Bassano (Bassos systerson), som alla får sin del av berättarkakan. En allvetande berättarröst svävar över mycket av texten som en upplysande, men tillfredsställande, ande.

Det låter pretentiöst, det låter pompöst, men lugn, bara lugn, The Folding Knife är förbaskat underhållande och, som alltid när det gäller K J Parker, extremt initierat och intelligent skrivet. Jag går så långt som att hävda att studenter som läser nationalekonomi på våra högskolor och universitet har mycket att lära av den här bokens närmare 450 sidor.

Ekonomisk fantasy helt enkelt, men underhållande och stundtals humoristisk. Om inte det räcker, bör jag tillägga att jag gillar när man som läsare får lära sig något – från rena fakta till mer abstrakta/filosofiska insikter om individen, människan, samhället, världen … ja, ni fattar.

Jag rekommenderar den här boken, inte minst för att den är just en till antalet. En fristående roman.

Betyg: 8 äpplen + 8 päron*

K J Parker är en pseudonym som hittills skrivit ett dussin romaner och flera noveller, exempelvis: The Fencer Trilogy (Colours in the Steel, 1998, The Belly of the Bow, 1998, och The Proof House, 2000); The Engineer Trilogy (Devices and Desires, 2005, Evil for Evil, 2006, och The Escapement, 2007); The Company (2008); The Hammer (2011); och Blue and Gold (2010).

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

Gick nästan på en föreläsning igår kväll

Det var verkligen jättenära, Stefan!

Inte.

Jag bor nära Uddevalla stadsbibliotek, jag hade skrivit upp datum och klockslag på min komihågtavla i köket, jag sprang en runda i (relativt) god tid – men hann ändå inte.

När jag satt med munnen full av nykokt potatis insåg jag att klockan skulle nå, och passera, 19.00 långt innan jag hunnit avsluta första kvällsmåltiden. Därmed missade jag författaren Elin Boardys besök och föreläsningsstart. Synd. Det kunde ha varit givande, vad vet jag?

Elin Boardy är bibliotekarie och redaktör för kulturtidskriften Fantasin, och romandebuterade med Allt som återstår 2008. Hon är någorlunda aktuell med sin andra roman, Mot ljuset.

Jag har inte läst någon av dem, men tänkte att jag kunde lyssna och lära, författardrömmar som jag när i själ och hjärta. För att lyckas måste man härma andra eller vara unik. Eller härma andra för att skapa sig en unik röst själv. Mellanting göre sig icke besvär. Men til syvende og sidst gäller det att läsa, läsa, läsa för att kunna skriva, skriva, skriva. Det säger alla författare, det står i alla tips och råd-böcker om hur man blir författare och det säger sunda förnuftet.

Så ett av skälen till att jag aldrig kom iväg till den där Elin Boardy-föreläsningen var nog att jag mellan löprundan och middagen suttit och skrivit. På Röd grynings ankomst, som är den andra tematiska delen i serien En saga om sorg, mitt stora fantasyepos.

Som ni har förstått vid det här drömmer jag om att pressa mig in i den där lilla genren fantasy. Jo, den är liten, har jag förstått, om man frågar förläggare. Fantasyböcker utgör nämligen en ytterst liten andel, bara några procent, av den totala mängden böcker som ges ut i Sverige varje år. Alltså på svenska. Besöker man en av de tre utmärkta SF-bokhandlarna, i mitt fall i Göteborg, får man intrycket av att det finns hur många boktitlar som helst i genrerna fantasy, science fiction och skräck (och manga etcetera). Men då rör det sig om titlar på engelska. Titlar på svenska är i sammanhanget numerärt få – och svenska titlar skrivna av svenska författare är färre. Det största boksläppet på länge i den grunda fåran torde väl ha varit Erik Granströms nygamla Svavelvinter och den i september helt färska Slaktare små.

Finns det inte oerhört många författare nu för tiden? Jag menar, finns det inte det? Alla kallar sig författare, känns det som, men vad säger reglerna om det? Vän av ordning undrar! Vad anser Sveriges Författarförbund vara en ”riktig” författare? Det vill säga när kan man ansöka om medlemskap i förbundet? För översättare krävs ”att man har översatt minst två verk till eller från svenska och att dessa är publicerade”, medan det för övriga är ”omfånget motsvarande två verk” som gäller. (SFF)

Det behöver inte vara vare sig bra eller dåligt, men känslan av det fullkomligen väller författare över oss i dessa tider av självpublicering och en- eller fåmansföretag, som Undrentide Förlag, Ascentoria, Vulkan eller Mörkersdottir, för att ta några exempel, är stundom överväldigande.

Fast antingen jag vill vara en del av den gamla etablerade förlagsvärldscirkusen (se Kajsa Ingemarssons blogg-inlägg för ett avskräckande exempel), med, får man förmoda, kunniga redaktörer och skickliga förläggare, eller rida på den unga entusiastiska småförlagsvågen, så vill jag trots allt tillhöra den skara som blivit publicerade. För min del räcker det inte med att ha fått en novell publicerad i antologin Lågor – det räcker verkligen inte! Det gav mig blodad tand, mersmak, kött på benen, en bekräftelse av att jag är på rätt väg, vad ni vill. Jag vill ha mer, mer, mer!

För att kunna skriva författare överst på visitkortet (med journalist och antropolog därunder) krävs alltså två publicerade böcker. Minst. Jag får med andra ord kämpa på. Om jag lyckas eller ej? Vem bryr sig, när folk i Nordkorea svälter, när ett barn blir överkört och 18 personer går förbi utan att bry sig, när kungens apanage är 120 miljoner kronor per år utan att vi höjer på våra buskiga eller plockade ögonbryn eller när jag har blivit refuserad igen.

Jag bryr mig, är det ärliga svaret. Det går att bry sig om flera saker på en gång, har jag märkt.

Ett klarläggande: Det är ju inte jag som har blivit refuserad, utan mitt manus. Men det känns litegrann som samma sak, om jag ska vara ärlig. Betyder det att mitt fantasymanus inte håller måttet? Det kan för all del vara så, men det kan också vara som en förlagsredaktör antydde, att det är lite för ambitiöst och därmed svårt för dem att satsa på. Min serie, kallad En saga om sorg, är tänkt att bli antingen fyra rejält tjocka böcker, eller, om uppdelade, åtta.

Som tur är gör jag som den forne skidåkaren Per Elofsson: ”Jag bryter ihop och går vidare”. Vilket gör att jag skriver på andra projekt också. Svarta Skaftö är en (bra) arbetstitel, Män av trä en annan.

Och, vilket jag får hålla fast vid, minns att storheter som Astrid Lindgren och Beatles också blivit nekade bok- och skivkontrakt. Det bröt ihop och gick vidare på ett ganska bra sätt efter det, tycker jag.

Tja, nu ska jag förkovra mig i läsandet en stund, via det där biblioteket som ligger så nära. Tänkte lämna tillbaka Kejsaren – Roms portar, av Conn Iggulden och Röde Orm – Sjöfarare i Västerled, av Frans G Bengtsson. Det börjar bli dags för det. Sedan får jag se ifall jag hittar Mare Kandres Bestiarium, Jevgenij Zamjatins Berättelser om det viktigaste, Ambrose Bierces Halpin Fraysers död och andra berättelser och kanske någon fantasybok också. Uddevalla stadsbibliotek har en utmärkt samling fantasylitteratur, både på svenska och på engelska. Och, just det, Horace Engdahls Cigaretten efteråt, om den finns inne. Såg den före detta ständige sekreteraren på TV imorse och fick en tanke om att läsa något av honom.

Horace Engdahl, ja. Säga vad man vill om den karln, men jag är alltid imponerad av hans intellektuella framtoning. Fast, när jag sitter där i morgonsoffan och lyssnar på hans litterära visdom och hans teoretiska, till synes obegränsade kunskaper, kan jag ändå inte komma ifrån tanken på hur händig han är. Kan han slå i en spik genom en tvåtums furubräda utan att spiken kroknar och tummen kommer i kläm? Jag undrar jag.

Det kan knappast jag heller, för övrigt. Vilket torde vara det enda jag har gemensamt med Horace Engdahl.

Vem vet? Om någon dag eller tre väntar kanske en recension här på Verkligen Stefan. Det ni!

Verkligen Stefan

Välkomna till Verkligen Stefan!

För er som känner er vilsna i bloggdjungeln, Internetvärlden och cyberuniversum, kom inte till mig och fråga om råd hur ni ska hitta rätt.

Nej, för jag tänkte istället hysa, pysa, rysa, frysa, nysa verkliga och overkliga åsikter, insikter, avsikter, utsikter om viktiga och oviktiga ting – och om läsande, skrivande och böcker.

Det blir krönikor, recensioner och allmänna tankar med andra ord.

Nog tjatat – nu kör vi!