Som läsgodis till er alla får ni här Lansars pris, som är en novell som utspelar sig i Angoria, samma värld som En saga om sorgs intrikata historia är förlagd. (Lansars pris finns även som länk om ni går in på En saga om sorg–fliken under Bibliografi i menyn ovan.)
Nå, här är den:
Lansars pris
Österhamn, Semarien
När han hörde denna den fjärde lansen spricka itu, med flisor flygande åt alla håll, svor Trafford Mallaby inuti sin tunnhjälm. Vad är det för fel på lansarna, tänkte han. Vad för slags skrala stickor har hondemonen förberett åt mig? Vid Canens kulor! Jag borde ha vunnit.
Ja, verkligen. Hans motståndare i dusten, sir Varok Karaden, en av baron Norem Whitesides sämre husriddare, torde ha varit en enkel match med Karras speciella lansar.
Men icke. Nu hade han blott en handfull av dem kvar, resten var ved till aftonbankettens härdar och grilleldar.
Under publikens öronbedövande jubel, de älskade underhållningen de tog del av, höll han in tyglarna på sin praktfulla alzariska springare – en gåva från grevinnan Ejna Isely, som anordnat torneringen på allmänningarna utanför Österhamns skyddande ring av trä och sten – och stannade framför sin väpnare. Han slängde den knäckta stumpen till vapen han höll i näven ifrån sig. ”Lans!”
Väpnare Taff, son till den redan utslagne sir Tolliver Mardulan, tittade upp mot herren han tjänade. Han stod mellan vapenstället, med sorgligt få lansar att välja bland, och Trafford. ”Jag trodde helt säkert att ni skulle ta honom den här vändan, sir baron. Vill ni ha den röda eller den guldfärgade?” Ätten Mallabys vapen var ett gyllene fält belagt med sex karmosinröda snedrutor kopplade i ett kors.
”Ge mig vilken som, Rask. Kvicka på.”
Pojken, lat eller långsam, kallades just Rask av de flesta. Efter viss tvekan valde han den gyllene och höll på att lyfta den av stället när Trafford sade: ”Ge mig den röda, pojk.” Karra förberedde den sist av dem alla. Kanske skulle det fälla avgörandet.
Med sitt långa trävapen, vars kronformade krönika gjorde spetsen trubbig, i ett säkert grepp satte han lätta sporrar i den temperamentsfulla springarens flanker. Genom springan i hjälmen såg han grevinnan sitta under adelsläktarens baldakin tillsammans med sina två barn. Hennes nåd Ejna samspråkade med sin kusin, Hennes nåd Sopheria, gift med Väderbits starke man. Av honom syntes dock inga spår. Han hade antagligen förskansat sig i sonens, unge sir Valakahr, prakttält ute på ängen, långt bortom skvaller och läktartrams.
Trafford manade på stridshästen, Shalash, som övergick i samlad galopp. Ögonblicket innan krönikorna brakade in i motståndaren – eller snarare dennes sköld – skulle de tvenne bestarna dundra fram mot varandra i full karriär. Detta kritiska ögonblick skilde vinnaren och förloraren åt, för där och då avgjorde riddarens och djurets samspel, styrka och balans.
Sir Varok, ivrigt påhejad av gamla baronessan Gennile, baron Norems mor, närmade sig med våldsam fart. Men, noterade Trafford, efter fyra rundor med lika många brutna lansar, vinklade husriddaren sitt vapen för lågt, och hans sköldarm verkade trött, för ovan sköldkanten blottade sig en brynjeklädd axel.
Två andetag och ett rödmålat skrank skilde dem åt, några futtiga galoppsprång, och en kollision av krafter och fart som Trafford levde för. Hans hädangångna maka, Terentia, brukade alltid banna honom för hans, i hennes ögon obefogade, vilja att utsätta sig för dustens kval gång på gång, säsong efter säsong, år ut och år in. Hon fruktade för min säkerhet, tänkte han, men så kände hon inte till Karras existens heller. Dessutom behövde han vartenda mynt han kunde komma över. Ätten Mallaby var förvisso ett aktat namn runtom i det semariska kungadömet, men långt ifrån rikast. Segrar i torneringar hade alltid inbringat sköna falkiner till kassakistan i Nya Malla, Traffords borg och säte i Österhamn, vilket inte minst den så av trubadurer vittomsjungna och av krönikörer välbeskrivna stortorneringen i Thyliens huvudstad Lasadha för drygt tio år sedan bevisade. Varje vinst gav honom hans motståndares häst och rustning, som den som hade råd kunde lösa ut mot överenskommen betalning. De kunde leva på mynten från Lasadhasegern i flera år – fram tills nu, när den stora svälten slog till och krävde så många semariers liv. Terentia …
Hennes bortgång för så kort tid sedan smärtade honom mer än han ville visa för andra. Den var så färsk, så rå, så … slutgiltig. Hon födde min son, svalt ihjäl och lämnade mig. Allek är hennes gåva till mig, vårt gemensamma arv. Ett arv som tarvade en kvinnas omsorg och bröstmjölk, och hans segrar på rännarbanan.
Varok Karaden skulle bara vara ett mindre hinder på vägen mot de stora börsarna, var det tänkt, men här red de nu mot varandra i en femte vända.
Trafford bet ihop, förträngde förlusten av Terentia, spände musklerna och fokuserade på husriddarens svajande sköld. Han andades in och uttalade de ord Karra hade lärt honom: ”Lanse alin.” Ord från förbjudna, förlorade böckers överlevande sidor, och han yttrade dem högt. Det spelade föga roll, för vem skulle kunna höra honom med klapprande hovar och klappande händer som överröstade allt?
I det blixtrande ögonblick mellan orden och träffen anade han lansens plötsliga viktökning på grund av den extra aln den växte. Ingen kunde se vad som hände, ty allt skedde och var över inom en ögonblinkning, men just den där alnen skänkte honom den fördel han behövde för att garantera sina segrar. Hans egen skicklighet bestämde var krönikans dom skulle falla, lansens längd såg till att han alltid träffade sin motståndare före denne träffade honom. Ja, så gott som alltid. Han misstänkte att Karra inte hade preparerat samtliga av dagens lansar åt honom, så som hon borde ha gjort.
Så fort han kände stöten mot motståndarskölden, utan att själv bli träffad, visste Trafford att han fick avnjuta segerns ambrosia ännu en gång. Under hjälmens skyddande metallager, med sir Varok fortfarande fallande ur sin tornersadel, tillät sig Trafford Mallaby att le. Dag två av torneringen hade inneburit ytterligare fyra segrar – att lägga till gårdagens fem. Fast imorgon gällde de verkligt svåra motståndarna: den fruktansvärde Bolen Lenbart; Briar Frantis, den utmärkte ryttaren; ealdormannens son, sir Valakahr, ung men orädd. Kanske skulle han tvingas möta dem allihop, och fler ändå. Frågan var bara i vilken ordning?
Härolden basunerade ut hans vinst i en slagfärdig harang. Österhamns folk jublade åt sin herres bedrifter på rännarbanan. I grevinnans knä satt Traffords lille son, Allek; Ejna höjde sin och lillsparvens hand och vinkade till honom i en berömmande gest. Traffords leende växte sig brett och avväpnande när han en stund senare tog av sig hjälmen och nickade nöjt åt publiken.
Hans breda flin falnade inombords när han insåg att han måste besöka henne.
* * *
Baron Trafford och hans lojale husriddare, sir Killip Hedd, lämnade aftonbanketten tidigt. Ejna Isely hade måhända sett med oblida ögon på hans försvinnande då hon anordnade torneringen till minne av slaget vid Gamla Malla, som enligt mer eller mindre pålitliga krönikor inträffade för ett millennium sedan; en gammal Isely hade givit en av Traffords anfäder mark och medel till Gamla Malla, den första och äldsta borgen. Undervärldens vedervärdiga avkommor raserade ättens säte med gudarnas och den mörka erans goda minne. Men mina förfäder byggde en ny, starkare borg ett stenkast ifrån ruinerna och gravarna, tänkte Trafford.
Sir Killip, trogen och lydig som en jakthund, och en lika god vän, klatschade till med tömmarna så att den robusta arbetskusen ökade på takten en smula. Husriddaren satt på kuskbocken till en vagn vars avlånga rektangel till flak lämpade sig väl för skogens resurser. Eller för lansar. Inalles sex höga stolpar stack upp från flakets sarger, avsedda att hålla långa stockar på plats och förhindra att de rullade av. Den här turen innehöll lasten arton opreparerade asklansar. Det blir en lång natt.
Trafford red bredvid honom, på en mindre ridhäst än den destrier han grenslade under dusterna. Den större besten stod i stallet, förhoppningsvis vattnad, ryktad, matad och bortklemad. Han hade bett grovsmeden Gammon sko om hästen inför morgondagen, för säkerhets skull. ”En förberedd riddare är en vinnande riddare”, hade hans far sagt mången gång.
Tillsammans lämnade de Nya Malla och festligheternas larm och glada, allt högre skratt och röster bakom sig. Gamla Mallas ruin låg på kullen intill, i Österhamns sydvästra utkant, utan direktkontakt med hamnen och Smaragdhavet. Han vred på huvudet och såg bort mot det porthus vars nattetid förbommade portar hindrade vägfarare och handelsmän från att få tillträde till staden via Saltbron. Den utgjorde den östligaste av de tre cendariska broar som spann över Pärlfloden. Cendarernas mäktiga byggnadsverk, sjutton sekler gamla, stod sig än idag, slitna men starka.
När de tog sig uppför kullens sluttning såg de konturerna av ruinerna, ojämna, trappstegsformade här och där, bevuxna med ogräs och lavar. Svarta silhuetter mot en mörkblå, stjärnbeströdd bakgrund, men ett småkusligt månljus gav dem en kant av silver som glimmade som tusen ögon. Två träd, en låg ek och en hög avenbok, stod som ett udda par på krönet; två ståndaktiga, eviga vaktposter med ljuskantade, rasslande lövkronor till hår.
”Jag följer inte med ner, baron”, sade Killip när de passerade träden och tog sig in på gravområdet, det som en gång utgjorde Gamla Mallas trädgård mellan den yttre och inre borggården.
”Jag tror inte att hon kommer att bita dig igen, Killip”, sade Trafford. ”Men det är ingen fara, vänta du här uppe.”
Killip Hedd grymtade något gutturalt till svar, ryckte i tyglarna och såg till att häst och vagn stannade framför en stor, hålögd ingång till en krypta. Den låsta, järnbeslagna dörren ner till dess kalla, fuktiga djup syntes inte i mörkret. En plötslig vindby sög upp löv i en virvel, för ett ögonblick så tätt packade att de liknade ett grottlejons gapande käftar.
Trafford satt av ridhästen, tjudrade den vid en av vagnsflakets stolpar. Ur sadelväskan plockade han fram en mindre axelremsväska, vars rem han krängde över huvudet. I väskan, som han rättade till så att den vilade mot höften, låg formeln han behövde få hjälp med. Den och armbandet av ceder.
Under tiden vände sig husriddaren bakåt, rotade runt med näven på flaket och lyfte upp en lykta, som han med vissa besvär lyckades tända. Efter ett slag. ”Här”, sade han och räckte över den till Trafford. ”Ursäkta att det tog sån tid.”
”Ingen fara”, sade Trafford, tog emot den och stegade bort mot kryptans föga lockande entré. I fjärran tyckte han sig höra en varg yla, eller om det var en hund? Rysande skakade han av sig den krypande olustkänslan, den han alltid kände inför ett besök här, och vred upp lyktans blygsamma låga lite mer, så att den lyste klarare. ”Sätt ett lod i henne ifall hon tittar förbi, bara. Ska jag hälsa henne något, förresten?” sade han över axeln och skrockade. I en kedja kring halsen hängde den unika nyckel som ledde in till hans döda släktingar. Och en levande.
Sir Killip muttrade och smekte sitt laddade armborst. ”Hälsa er fars dotter att hon är skvatt galen. En vild häxa, om du frågar mig.”
Knappast en vild häxa, men väl en magikunnig, vansinnig kvinna. På något sätt som övergick Traffords förstånd måste fadern ha insett hennes potential som åkallerska. Av världens sex element behärskade Karra trä dugligt. Delvis självlärd, delvis upplärd att förstå de basala grunderna på grund av en sedan länge ”försvunnen” åkallares girighet, hade hon tillägnat sig tillräcklig kunskap om sitt element för att förse en sådan som Trafford med det han krävde. Deras far hade låtit stjäla formelsamlingar – inklusive sällsynta texter ur den gamla magins förbjudna, utspridda och fragmentariska samlingar av De förlorade böckerna. Hennes element utgjorde det bästa tänkbara för Trafford, då han använde och förbrukade mycket trä under en lång tornering. Karras namn stod inte att finna i några register eller liggare, i vilka kharismaters namn var tvungna att registreras – hon existerade helt enkelt inte för omvärlden. Alltså existerade inte heller hennes magi.
Husriddaren kände till hemligheten med Karra, Traffords och Leffords halvsyster. Er fars dotter. Han sade alltid så, Killip. Er fars dotter.
Det stämde. Hans far, baron Dalbort Mallaby, hade varit den galne i ordets rätta bemärkelse. Med tanke på historien kring Gamla Malla, hur framför allt mörkalfer hade stormat borgen och stuckit den i brand, framstod faderns genuina, outsläckliga hat gentemot undervärldens kreatur eller ”de förbannade nattynglen”, som han kallade dem, som förståeligt. Likt den som hatade en alzarier å alla semariers vägnar bara för att det skulle vara så, utan att någonsin ha träffat på en, tedde sig Dalborts svarta känslor som sprungna ur ättens Mallabys arv och blod. Logiska känslor, om än irrationella, tyckte Trafford. Han hade själv aldrig haft något emot mörkalfer av den enkla anledningen att han inte kunde döma dem alla som grupp för vad några enstaka rötägg gjort hans anfäder för tusen år sedan.
Ja, så hade det kunnat vara i varje fall. På sin dödsbädd förstörde hans far allt. På sitt yttersta avslöjade han sin fruktansvärda hemlighet. ”Ni har en syster, mina söner”, hade Dalbort Mallaby sagt till Trafford och Lefford. ”Jag kunde inte med att ha ihjäl henne, så hon fick leva.” Mellan rosslande, blodstänkta hostattacker hade han fått fram sanningen. ”Karra heter er syster, ja, i ärlighetens namn halvsyster.”
Trafford hade i ett slag insett och förstått varför hans mor, baronessan Hadelia Hedd, med ens blev så frostig i sin relation till sin make. Hon måste ha fått reda på det tidigt, tio eller femton år före sin död. Där trodde jag hela tiden att hon bar skuld till kylan i vårt hem, tänkte han. Jag försvarade alltid far. Hadelia och han hade inte sagt många ord till varandra på slutet, trots att de sågs nästan dagligen.
Likväl hade hans mor tigit om Mallabys hemlighet i kryptan. För det var där såväl Dalbort som Trafford själv lät härbärgera Karra, eller skydda henne, hur man nu såg på den saken. Karra, oäktingen, var ett ogudaktigt resultat av ett ”måhända våldsamt bolande” (Dalborts ord) mellan en mörkalfshatande baron till människa och en mörkalfskvinna utan chans till flykt.
En grupp av dessa undervärldens nattyngel hade strövat omkring i trakten i månader. Den skrämde upp bybor och stal ryktesvis får; baron Dalbort hade lovat Hagalionslättens greve på den tiden, Farlan Isely, att komma tillrätta med ”problemet”.
Och tillrätta kom han, den gode Dalbort. Han fångade och hängde ett tjog mörkalfer, lät hugga av deras huvuden och spetsa dessa på pålar placerade för alla att se utmed huvudvägen in till Österhamns norra stadsport. Tydligen hann han med annat också, tänkte Trafford och skakade på huvudet.
Han lät dörren ner till kryptan förbli olåst, han trodde inte att Karra skulle försöka rymma en andra gång. Jag lovade att förse henne med mat, med kött. Så löd vår överenskommelse … ändå rymde hon, och försåg sig med … Han mådde illa bara han tänkte på det, såg den lille fåraherden, en lintott kring de sju, för sitt inre öga. Hans sönderslitna hals, blodig och med kött och senor överallt. Hans öppna, tomma ögon. En fruktansvärd syn. Men Karra var Traffords halvsyster, och han lovade fadern att ta hand om henne, vilka galenskaper hon än ägnade sig åt. Killip och han hade återbördat henne till kryptan, tunga till mods den gången.
Märkligt hur det har blivit lättare med åren, tänkte Trafford. Märkligt hur min acceptans och medverkan till hennes vederstyggliga leverne har ökat i takt med mina insikter om hennes förmågor och mitt outsinliga behov av silver och guld. När sov jag egentligen gott om natten senast? Neuria kommer att väga min livsgärning på sin våg, och döma mig hårt.
I rummet därinne vilade hans far och hans mor, hans farfar och farmor, bland så många andra. Men inte hans yngre bror, Lefford. Som rikskommendant, om än en kortvarig sådan, fann han sin vila i huvudstaden Galenda, uppe på Vinghöjden, i minnesträdgården innanför Kardinalkapellets murar.
Längst in i kryptan, bakom en murad, kalkputsad skiljevägg, drog han undan den massiva gjutjärnsbommen som reglade järnluckan i golvet. Då luckan vägde bly fick han ställa ifrån sig lyktan och häva upp den med bägge händerna. Därunder gapade en trappa och ett tjärsvart hål. Vid varje besök trodde han att hon skulle kasta sig över honom och försöka fly, men det gjorde hon aldrig, galen som hon var. Den gången hon faktiskt flydde hade han i sin enfald hjälpt henne genom kryptan själv. Dörren stod öppen, mindes han. Hon knuffade omkull mig och sprang. Numera bär hon tunga fotbojor. Han log åt det.
Bara några få steg ner i trappan anade han ett fladdrande ljussken, en rand mellan trappans slut och gångens tak. Karra lät ofta en eld brinna i härden därnere i hennes rum under själva gravarna, med sina skelett, eller minnesplatserna, med sin aska. Han sniffade efter den distinkta doft sprakande vedklampar lämnade. Det borde ha rykt mer i trappan, även om det mesta av röken kunde strila ut genom den gallerförsedda klippavsatsen som vette mot Pärlflodens flödande vattenmassor, förutsatt att hon hade ståldörren framför den öppen. Dessutom försåg han henne med al- eller bokved, som avgav så lite rök som möjligt, för att inte locka till sig snokande ögon. I Österhamn drev emellertid en ständig rökslinga från en härd eller en fackla, så Karras eld försvann i mängden. Hoppades Trafford.
”Karra”, ropade han och nådde botten. En kort korridor skilde honom från halvsysterns hem – och fängelse. ”Det är jag, Trafford.” Han lyssnade efter hennes röst, dämpad av flodens brus. Inget svar. Håren i hans nacke stod rakt ut, huden på armarna knottrade sig. ”Karra, var är du?” Han bytte hand för lyktan, greppade den i sköldhanden istället. Hans vapenhand sökte sig instinktivt till dolken i bältet.
Efter att ha ställt sig invid den välvda dörrlösa öppningen in till hennes kammare kikade han kvickt runt hörnet. Ingen Karra. Med ett skutt och ett ”Ha!” hoppade han in – och svor. ”Vid Canens kulor! Var är du, Karra?”
Borta.
Ståldörren som skyddade Karra mot vind, kyla och flodens fukt stod på glänt. Trafford ryckte upp den, men fann ingenting annat än de svartmålade gjutjärnsgallren som täckte den tungliknande klippavsatsen likt gallren i en fågelbur. Han letade överallt, men faktum kvarstod. Det enda han fann av värde var fotbojorna, som låg slängda i ett mörkt hörn.
Hennes frånvaro retade honom något oerhört. I så hög grad att han misstog Pärlflodens brus och porlande för Karras andetag.
Inne i den halm- och älggräsbeströdda sovalkoven såg han ett nyligen grävt hålrum. Inte stort nog för hans halvsyster, men … någonting stack ut. ”Vad i hela fridens namn?” Trafford gick närmare, sopade bort halmstrån med handen, ställde ner lyktan på den hårda stenbädden och lät den sprida sitt ljus.
När han upptäckte hur benpipor trängde ut ur de lerliknande jordlagren i det grävda hålet begrep han vad som måste ha hänt: Karra hade format en länk av en av hans – deras – förfäders benknotor, och fått den välsignad av gudarna. Trafford hade genom åren lärt sig tillräckligt om magi för att förstå kopplingen mellan kharismatens element och det material som måste dominera dennes ring, brosch, berlock, amulett eller vad det vara månde, själva länken mellan den simpla utövaren och gudarna med deras outsinliga krafter. Ben tillhörde elementet trä på samma sätt som en blomma, ett djur eller … trä gjorde det. Urmodern, Yanaaka, skapade allt liv med hjälp av sitt eget hår.
Men var höll Karra hus? ”Killip!” Måtte det inte ha hänt honom något.
Med bultande hjärta rusade, stapplade, snubblade, halkade han uppför den alltid småfuktiga trappan. Andfådd bortom alla sinnen knuffade han upp kryptans dörr, som en vindpust nära nog hade stängt, och hörde en hård duns. Han stelnade till, med bröstet hävande som en bälg.
Lodet från husriddarens armborst trängde djupt in i dörren, en hårsmån från Traffords ansikte. Han svalde. ”Är du galen, Killip?”
”Förlåt, baron”, sade Killip Hedd. ”Trodde att det var hon som kom rusande. Vad har hänt?”
Medan Trafford samlade sig fick han ur sig: ”Hon har rymt. Killip, Karra är borta.”
* * *
Högt och lågt sökte de, överallt, alltmer pressade. Varje förlorad timme innebar färre preparerade lansar för Traffords del. Jag behöver segra, tänkte han. Jag kan inte förlora. Får inte förlora.
I stadens centrum ringde tempelklockan in nattens tredje timme. Moln erövrade himlavalvet med obändig vilja, begravde stjärnorna och månen. Fördunklade Traffords sinne.
De letade till fots runtom i staden, och möttes på Stortorget för en lägesrapport. ”Har du sett henne?” frågade han husriddaren i samma ögonblick som han såg Killips nedslående ansiktsuttryck. ”Tusan också.”
”Hur kan hon ha rymt, baron?” sade Killip mellan flåsande andetag. Han hade sprungit iklädd ringbrynja.
Trafford tog sig för pannan, förbluffad över sin egen dumhet, förfärad över Karras fräckhet. ”Hon har inte rymt alls”, sade han när han förstod alltsamman. ”Eller rättare sagt: Hon hade inte rymt, men jag lämnade kryptans dörr öppen när vi sprang därifrån. Jag är en åsna i narrdräkt.”
”Vad? Hur?”
”Jag tyckte att jag hörde henne andas, Killip, när det i själva verket var hennes andetag jag uppfattade. Ståldörren till klippavsatsen där hon brukar fiska stod på glänt.”
”Men gallren, de är … åh”, sade husriddaren. De hade båda alltid ansett att gallren stod för brett isär. Ett barn eller en riktigt smal människa kunde klämma sig emellan dem. ”Det är därför hon ser ut att ha tappat vikt varje gång vi är där.”
Antagligen hade hon svultit sig i dagar, veckor, för att fly vid första bästa tillfälle. Men försvagad kunde hon aldrig klättra uppför klippväggen till stadens yta. ”Hon klamrade sig säkert fast i klippavsatsen medan jag var därnere. När jag väl sprang därifrån klättrade hon in igen, smet efter mig och hoppades på det bästa.”
”Vilken chansning”, sade Killip. ”Hon är galen.”
”Det vet vi redan”, sade Trafford.
Med skyndsamma steg återvände de – mot allt hopp och förnuft – till Gamla Malla och kryptan. Hon var galen, men också räddhågsen av sig; kanske fruktade hon världen utanför hennes hem.
Det här är fåfängt, löjligt, idiotiskt … Trafford stelnade till vid kryptans fasad, genomsvettig och utmattad. Han gestikulerade åt sin husriddare att runda den grå byggnaden från vänster, han tog höger.
Han kikade runt hörnet på baksidan. Ja, där satt hon i mörkret, på alla fyra, hukad över någonting. Hon stod vänd mot honom, så han överraskade henne med en snabb attack.
Hon ryckte till och vred sitt ansikte mot honom, just när molnen sprack upp och månen spred sitt ljus. ”Karra! Nej!” Det han såg var fruktansvärt.
Killip hoppade fram på andra sidan och riktade sitt armborst mot henne. Hans ögon växte sig stora vid åsynen av det halvt sönderslitna barnaliket på marken.
I hennes gråbleka ansikte täckte blod hennes haka och kinder, och hon bet hårt om barnets avslitna högerarm. Ett vidrigt, sugande ljud – hon sög blodet ur lemmen – följdes av att hon spottade ifrån sig kroppsdelen. ”Jag var lite hungrig, bror”, sade hon och ryckte urskuldande på axlarna. Månen gick i moln.
”Jag borde slakta dig, nattyngel”, sade Trafford, ilsken och illamående på en gång. Där satt hon. Hälften kvinna, hälften mörkalf. Halvgalen också, icke att förglömma, tänkte han. Och han behövde henne. ”Men jag kan inte.”
Karra log. ”Ni tarvar min hjälp, är det så? Ännu en tornering?” sade hon med en skir, underdånig röst.
”Ännu en tornering.” Han satte sig vid bordet. ”Den pågår här, utanför Österhamns stadsportar. Hennes nåd grevinnan har anordnat den till minne åt vår ätt. Jag lyder blott Ejna Iselys vilja att hedra mina förfäder. Hedern kräver mina tjänster i dusten.”
”Så då kräver ni mina. Bra, bra. Ni lyder er kvinna, jag lyder min man. Allt är som det ska.”
* * *
Till Ejna Iselys, och Alleks, ohöljda glädje – och hans egen – vann Trafford Mallaby torneringen på allmänningen utanför Österhamn. Han besegrade baron Bolen Lenbart, den väldige mannen som till vardags bekämpade det cendariska upproret i Väderbit, redan med den första lansen. Den hade fungerat felfritt, tack vare Karras magiska fingertoppskänsla. Tack vare hans egen skicklighet till häst. Tack vare två små ord ur en förbjuden formelsamling.
Trafford tog ett djupt andetag, suckade och drog av sig tunnhjälmen. Stadsbor och bönder, gamla och unga, hurrade och applåderade hans senaste seger.
Allt var som det skulle.
Verkligen Stefan 