Lansars pris – en ESOS-novell

Som läsgodis till er alla får ni här Lansars pris, som är en novell som utspelar sig i Angoria, samma värld som En saga om sorgs intrikata historia är förlagd. (Lansars pris finns även som länk om ni går in på En saga om sorgfliken under Bibliografi i menyn ovan.)
Nå, här är den:

Lansars pris

Österhamn, Semarien

När han hörde denna den fjärde lansen spricka itu, med flisor flygande åt alla håll, svor Trafford Mallaby inuti sin tunnhjälm. Vad är det för fel på lansarna, tänkte han. Vad för slags skrala stickor har hondemonen förberett åt mig? Vid Canens kulor! Jag borde ha vunnit.

Ja, verkligen. Hans motståndare i dusten, sir Varok Karaden, en av baron Norem Whitesides sämre husriddare, torde ha varit en enkel match med Karras speciella lansar.

Men icke. Nu hade han blott en handfull av dem kvar, resten var ved till aftonbankettens härdar och grilleldar.

Under publikens öronbedövande jubel, de älskade underhållningen de tog del av, höll han in tyglarna på sin praktfulla alzariska springare – en gåva från grevinnan Ejna Isely, som anordnat torneringen på allmänningarna utanför Österhamns skyddande ring av trä och sten – och stannade framför sin väpnare. Han slängde den knäckta stumpen till vapen han höll i näven ifrån sig. ”Lans!”

Väpnare Taff, son till den redan utslagne sir Tolliver Mardulan, tittade upp mot herren han tjänade. Han stod mellan vapenstället, med sorgligt få lansar att välja bland, och Trafford. ”Jag trodde helt säkert att ni skulle ta honom den här vändan, sir baron. Vill ni ha den röda eller den guldfärgade?” Ätten Mallabys vapen var ett gyllene fält belagt med sex karmosinröda snedrutor kopplade i ett kors.

”Ge mig vilken som, Rask. Kvicka på.”

Pojken, lat eller långsam, kallades just Rask av de flesta. Efter viss tvekan valde han den gyllene och höll på att lyfta den av stället när Trafford sade: ”Ge mig den röda, pojk.” Karra förberedde den sist av dem alla. Kanske skulle det fälla avgörandet.

Med sitt långa trävapen, vars kronformade krönika gjorde spetsen trubbig, i ett säkert grepp satte han lätta sporrar i den temperamentsfulla springarens flanker. Genom springan i hjälmen såg han grevinnan sitta under adelsläktarens baldakin tillsammans med sina två barn. Hennes nåd Ejna samspråkade med sin kusin, Hennes nåd Sopheria, gift med Väderbits starke man. Av honom syntes dock inga spår. Han hade antagligen förskansat sig i sonens, unge sir Valakahr, prakttält ute på ängen, långt bortom skvaller och läktartrams.

Trafford manade på stridshästen, Shalash, som övergick i samlad galopp. Ögonblicket innan krönikorna brakade in i motståndaren – eller snarare dennes sköld – skulle de tvenne bestarna dundra fram mot varandra i full karriär. Detta kritiska ögonblick skilde vinnaren och förloraren åt, för där och då avgjorde riddarens och djurets samspel, styrka och balans.

Sir Varok, ivrigt påhejad av gamla baronessan Gennile, baron Norems mor, närmade sig med våldsam fart. Men, noterade Trafford, efter fyra rundor med lika många brutna lansar, vinklade husriddaren sitt vapen för lågt, och hans sköldarm verkade trött, för ovan sköldkanten blottade sig en brynjeklädd axel.

Två andetag och ett rödmålat skrank skilde dem åt, några futtiga galoppsprång, och en kollision av krafter och fart som Trafford levde för. Hans hädangångna maka, Terentia, brukade alltid banna honom för hans, i hennes ögon obefogade, vilja att utsätta sig för dustens kval gång på gång, säsong efter säsong, år ut och år in. Hon fruktade för min säkerhet, tänkte han, men så kände hon inte till Karras existens heller. Dessutom behövde han vartenda mynt han kunde komma över. Ätten Mallaby var förvisso ett aktat namn runtom i det semariska kungadömet, men långt ifrån rikast. Segrar i torneringar hade alltid inbringat sköna falkiner till kassakistan i Nya Malla, Traffords borg och säte i Österhamn, vilket inte minst den så av trubadurer vittomsjungna och av krönikörer välbeskrivna stortorneringen i Thyliens huvudstad Lasadha för drygt tio år sedan bevisade. Varje vinst gav honom hans motståndares häst och rustning, som den som hade råd kunde lösa ut mot överenskommen betalning. De kunde leva på mynten från Lasadhasegern i flera år – fram tills nu, när den stora svälten slog till och krävde så många semariers liv. Terentia …

Hennes bortgång för så kort tid sedan smärtade honom mer än han ville visa för andra. Den var så färsk, så rå, så … slutgiltig. Hon födde min son, svalt ihjäl och lämnade mig. Allek är hennes gåva till mig, vårt gemensamma arv. Ett arv som tarvade en kvinnas omsorg och bröstmjölk, och hans segrar på rännarbanan.

Varok Karaden skulle bara vara ett mindre hinder på vägen mot de stora börsarna, var det tänkt, men här red de nu mot varandra i en femte vända.

Trafford bet ihop, förträngde förlusten av Terentia, spände musklerna och fokuserade på husriddarens svajande sköld. Han andades in och uttalade de ord Karra hade lärt honom: ”Lanse alin.” Ord från förbjudna, förlorade böckers överlevande sidor, och han yttrade dem högt. Det spelade föga roll, för vem skulle kunna höra honom med klapprande hovar och klappande händer som överröstade allt?

I det blixtrande ögonblick mellan orden och träffen anade han lansens plötsliga viktökning på grund av den extra aln den växte. Ingen kunde se vad som hände, ty allt skedde och var över inom en ögonblinkning, men just den där alnen skänkte honom den fördel han behövde för att garantera sina segrar. Hans egen skicklighet bestämde var krönikans dom skulle falla, lansens längd såg till att han alltid träffade sin motståndare före denne träffade honom. Ja, så gott som alltid. Han misstänkte att Karra inte hade preparerat samtliga av dagens lansar åt honom, så som hon borde ha gjort.

Så fort han kände stöten mot motståndarskölden, utan att själv bli träffad, visste Trafford att han fick avnjuta segerns ambrosia ännu en gång. Under hjälmens skyddande metallager, med sir Varok fortfarande fallande ur sin tornersadel, tillät sig Trafford Mallaby att le. Dag två av torneringen hade inneburit ytterligare fyra segrar – att lägga till gårdagens fem. Fast imorgon gällde de verkligt svåra motståndarna: den fruktansvärde Bolen Lenbart; Briar Frantis, den utmärkte ryttaren; ealdormannens son, sir Valakahr, ung men orädd. Kanske skulle han tvingas möta dem allihop, och fler ändå. Frågan var bara i vilken ordning?

Härolden basunerade ut hans vinst i en slagfärdig harang. Österhamns folk jublade åt sin herres bedrifter på rännarbanan. I grevinnans knä satt Traffords lille son, Allek; Ejna höjde sin och lillsparvens hand och vinkade till honom i en berömmande gest. Traffords leende växte sig brett och avväpnande när han en stund senare tog av sig hjälmen och nickade nöjt åt publiken.

Hans breda flin falnade inombords när han insåg att han måste besöka henne.

* * *

Baron Trafford och hans lojale husriddare, sir Killip Hedd, lämnade aftonbanketten tidigt. Ejna Isely hade måhända sett med oblida ögon på hans försvinnande då hon anordnade torneringen till minne av slaget vid Gamla Malla, som enligt mer eller mindre pålitliga krönikor inträffade för ett millennium sedan; en gammal Isely hade givit en av Traffords anfäder mark och medel till Gamla Malla, den första och äldsta borgen. Undervärldens vedervärdiga avkommor raserade ättens säte med gudarnas och den mörka erans goda minne. Men mina förfäder byggde en ny, starkare borg ett stenkast ifrån ruinerna och gravarna, tänkte Trafford.

Sir Killip, trogen och lydig som en jakthund, och en lika god vän, klatschade till med tömmarna så att den robusta arbetskusen ökade på takten en smula. Husriddaren satt på kuskbocken till en vagn vars avlånga rektangel till flak lämpade sig väl för skogens resurser. Eller för lansar. Inalles sex höga stolpar stack upp från flakets sarger, avsedda att hålla långa stockar på plats och förhindra att de rullade av. Den här turen innehöll lasten arton opreparerade asklansar. Det blir en lång natt.

Trafford red bredvid honom, på en mindre ridhäst än den destrier han grenslade under dusterna. Den större besten stod i stallet, förhoppningsvis vattnad, ryktad, matad och bortklemad. Han hade bett grovsmeden Gammon sko om hästen inför morgondagen, för säkerhets skull. ”En förberedd riddare är en vinnande riddare”, hade hans far sagt mången gång.

Tillsammans lämnade de Nya Malla och festligheternas larm och glada, allt högre skratt och röster bakom sig. Gamla Mallas ruin låg på kullen intill, i Österhamns sydvästra utkant, utan direktkontakt med hamnen och Smaragdhavet. Han vred på huvudet och såg bort mot det porthus vars nattetid förbommade portar hindrade vägfarare och handelsmän från att få tillträde till staden via Saltbron. Den utgjorde den östligaste av de tre cendariska broar som spann över Pärlfloden. Cendarernas mäktiga byggnadsverk, sjutton sekler gamla, stod sig än idag, slitna men starka.

När de tog sig uppför kullens sluttning såg de konturerna av ruinerna, ojämna, trappstegsformade här och där, bevuxna med ogräs och lavar. Svarta silhuetter mot en mörkblå, stjärnbeströdd bakgrund, men ett småkusligt månljus gav dem en kant av silver som glimmade som tusen ögon. Två träd, en låg ek och en hög avenbok, stod som ett udda par på krönet; två ståndaktiga, eviga vaktposter med ljuskantade, rasslande lövkronor till hår.

”Jag följer inte med ner, baron”, sade Killip när de passerade träden och tog sig in på gravområdet, det som en gång utgjorde Gamla Mallas trädgård mellan den yttre och inre borggården.

”Jag tror inte att hon kommer att bita dig igen, Killip”, sade Trafford. ”Men det är ingen fara, vänta du här uppe.”

Killip Hedd grymtade något gutturalt till svar, ryckte i tyglarna och såg till att häst och vagn stannade framför en stor, hålögd ingång till en krypta. Den låsta, järnbeslagna dörren ner till dess kalla, fuktiga djup syntes inte i mörkret. En plötslig vindby sög upp löv i en virvel, för ett ögonblick så tätt packade att de liknade ett grottlejons gapande käftar.

Trafford satt av ridhästen, tjudrade den vid en av vagnsflakets stolpar. Ur sadelväskan plockade han fram en mindre axelremsväska, vars rem han krängde över huvudet. I väskan, som han rättade till så att den vilade mot höften, låg formeln han behövde få hjälp med. Den och armbandet av ceder.

Under tiden vände sig husriddaren bakåt, rotade runt med näven på flaket och lyfte upp en lykta, som han med vissa besvär lyckades tända. Efter ett slag. ”Här”, sade han och räckte över den till Trafford. ”Ursäkta att det tog sån tid.”

”Ingen fara”, sade Trafford, tog emot den och stegade bort mot kryptans föga lockande entré. I fjärran tyckte han sig höra en varg yla, eller om det var en hund? Rysande skakade han av sig den krypande olustkänslan, den han alltid kände inför ett besök här, och vred upp lyktans blygsamma låga lite mer, så att den lyste klarare. ”Sätt ett lod i henne ifall hon tittar förbi, bara. Ska jag hälsa henne något, förresten?” sade han över axeln och skrockade. I en kedja kring halsen hängde den unika nyckel som ledde in till hans döda släktingar. Och en levande.

Sir Killip muttrade och smekte sitt laddade armborst. ”Hälsa er fars dotter att hon är skvatt galen. En vild häxa, om du frågar mig.”

Knappast en vild häxa, men väl en magikunnig, vansinnig kvinna. På något sätt som övergick Traffords förstånd måste fadern ha insett hennes potential som åkallerska. Av världens sex element behärskade Karra trä dugligt. Delvis självlärd, delvis upplärd att förstå de basala grunderna på grund av en sedan länge ”försvunnen” åkallares girighet, hade hon tillägnat sig tillräcklig kunskap om sitt element för att förse en sådan som Trafford med det han krävde. Deras far hade låtit stjäla formelsamlingar – inklusive sällsynta texter ur den gamla magins förbjudna, utspridda och fragmentariska samlingar av De förlorade böckerna. Hennes element utgjorde det bästa tänkbara för Trafford, då han använde och förbrukade mycket trä under en lång tornering. Karras namn stod inte att finna i några register eller liggare, i vilka kharismaters namn var tvungna att registreras – hon existerade helt enkelt inte för omvärlden. Alltså existerade inte heller hennes magi.

Husriddaren kände till hemligheten med Karra, Traffords och Leffords halvsyster. Er fars dotter. Han sade alltid så, Killip. Er fars dotter.

Det stämde. Hans far, baron Dalbort Mallaby, hade varit den galne i ordets rätta bemärkelse. Med tanke på historien kring Gamla Malla, hur framför allt mörkalfer hade stormat borgen och stuckit den i brand, framstod faderns genuina, outsläckliga hat gentemot undervärldens kreatur eller ”de förbannade nattynglen”, som han kallade dem, som förståeligt. Likt den som hatade en alzarier å alla semariers vägnar bara för att det skulle vara så, utan att någonsin ha träffat på en, tedde sig Dalborts svarta känslor som sprungna ur ättens Mallabys arv och blod. Logiska känslor, om än irrationella, tyckte Trafford. Han hade själv aldrig haft något emot mörkalfer av den enkla anledningen att han inte kunde döma dem alla som grupp för vad några enstaka rötägg gjort hans anfäder för tusen år sedan.

Ja, så hade det kunnat vara i varje fall. På sin dödsbädd förstörde hans far allt. På sitt yttersta avslöjade han sin fruktansvärda hemlighet. ”Ni har en syster, mina söner”, hade Dalbort Mallaby sagt till Trafford och Lefford. ”Jag kunde inte med att ha ihjäl henne, så hon fick leva.” Mellan rosslande, blodstänkta hostattacker hade han fått fram sanningen. ”Karra heter er syster, ja, i ärlighetens namn halvsyster.”

Trafford hade i ett slag insett och förstått varför hans mor, baronessan Hadelia Hedd, med ens blev så frostig i sin relation till sin make. Hon måste ha fått reda på det tidigt, tio eller femton år före sin död. Där trodde jag hela tiden att hon bar skuld till kylan i vårt hem, tänkte han. Jag försvarade alltid far. Hadelia och han hade inte sagt många ord till varandra på slutet, trots att de sågs nästan dagligen.

Likväl hade hans mor tigit om Mallabys hemlighet i kryptan. För det var där såväl Dalbort som Trafford själv lät härbärgera Karra, eller skydda henne, hur man nu såg på den saken. Karra, oäktingen, var ett ogudaktigt resultat av ett ”måhända våldsamt bolande” (Dalborts ord) mellan en mörkalfshatande baron till människa och en mörkalfskvinna utan chans till flykt.

En grupp av dessa undervärldens nattyngel hade strövat omkring i trakten i månader. Den skrämde upp bybor och stal ryktesvis får; baron Dalbort hade lovat Hagalionslättens greve på den tiden, Farlan Isely, att komma tillrätta med ”problemet”.

Och tillrätta kom han, den gode Dalbort. Han fångade och hängde ett tjog mörkalfer, lät hugga av deras huvuden och spetsa dessa på pålar placerade för alla att se utmed huvudvägen in till Österhamns norra stadsport. Tydligen hann han med annat också, tänkte Trafford och skakade på huvudet.

Han lät dörren ner till kryptan förbli olåst, han trodde inte att Karra skulle försöka rymma en andra gång. Jag lovade att förse henne med mat, med kött. Så löd vår överenskommelse … ändå rymde hon, och försåg sig med … Han mådde illa bara han tänkte på det, såg den lille fåraherden, en lintott kring de sju, för sitt inre öga. Hans sönderslitna hals, blodig och med kött och senor överallt. Hans öppna, tomma ögon. En fruktansvärd syn. Men Karra var Traffords halvsyster, och han lovade fadern att ta hand om henne, vilka galenskaper hon än ägnade sig åt. Killip och han hade återbördat henne till kryptan, tunga till mods den gången.

Märkligt hur det har blivit lättare med åren, tänkte Trafford. Märkligt hur min acceptans och medverkan till hennes vederstyggliga leverne har ökat i takt med mina insikter om hennes förmågor och mitt outsinliga behov av silver och guld. När sov jag egentligen gott om natten senast? Neuria kommer att väga min livsgärning på sin våg, och döma mig hårt.

I rummet därinne vilade hans far och hans mor, hans farfar och farmor, bland så många andra. Men inte hans yngre bror, Lefford. Som rikskommendant, om än en kortvarig sådan, fann han sin vila i huvudstaden Galenda, uppe på Vinghöjden, i minnesträdgården innanför Kardinalkapellets murar.

Längst in i kryptan, bakom en murad, kalkputsad skiljevägg, drog han undan den massiva gjutjärnsbommen som reglade järnluckan i golvet. Då luckan vägde bly fick han ställa ifrån sig lyktan och häva upp den med bägge händerna. Därunder gapade en trappa och ett tjärsvart hål. Vid varje besök trodde han att hon skulle kasta sig över honom och försöka fly, men det gjorde hon aldrig, galen som hon var. Den gången hon faktiskt flydde hade han i sin enfald hjälpt henne genom kryptan själv. Dörren stod öppen, mindes han. Hon knuffade omkull mig och sprang. Numera bär hon tunga fotbojor. Han log åt det.

Bara några få steg ner i trappan anade han ett fladdrande ljussken, en rand mellan trappans slut och gångens tak. Karra lät ofta en eld brinna i härden därnere i hennes rum under själva gravarna, med sina skelett, eller minnesplatserna, med sin aska. Han sniffade efter den distinkta doft sprakande vedklampar lämnade. Det borde ha rykt mer i trappan, även om det mesta av röken kunde strila ut genom den gallerförsedda klippavsatsen som vette mot Pärlflodens flödande vattenmassor, förutsatt att hon hade ståldörren framför den öppen. Dessutom försåg han henne med al- eller bokved, som avgav så lite rök som möjligt, för att inte locka till sig snokande ögon. I Österhamn drev emellertid en ständig rökslinga från en härd eller en fackla, så Karras eld försvann i mängden. Hoppades Trafford.

”Karra”, ropade han och nådde botten. En kort korridor skilde honom från halvsysterns hem – och fängelse. ”Det är jag, Trafford.” Han lyssnade efter hennes röst, dämpad av flodens brus. Inget svar. Håren i hans nacke stod rakt ut, huden på armarna knottrade sig. ”Karra, var är du?” Han bytte hand för lyktan, greppade den i sköldhanden istället. Hans vapenhand sökte sig instinktivt till dolken i bältet.

Efter att ha ställt sig invid den välvda dörrlösa öppningen in till hennes kammare kikade han kvickt runt hörnet. Ingen Karra. Med ett skutt och ett ”Ha!” hoppade han in – och svor. ”Vid Canens kulor! Var är du, Karra?”

Borta.

Ståldörren som skyddade Karra mot vind, kyla och flodens fukt stod på glänt. Trafford ryckte upp den, men fann ingenting annat än de svartmålade gjutjärnsgallren som täckte den tungliknande klippavsatsen likt gallren i en fågelbur. Han letade överallt, men faktum kvarstod. Det enda han fann av värde var fotbojorna, som låg slängda i ett mörkt hörn.

Hennes frånvaro retade honom något oerhört. I så hög grad att han misstog Pärlflodens brus och porlande för Karras andetag.

Inne i den halm- och älggräsbeströdda sovalkoven såg han ett nyligen grävt hålrum. Inte stort nog för hans halvsyster, men … någonting stack ut. ”Vad i hela fridens namn?” Trafford gick närmare, sopade bort halmstrån med handen, ställde ner lyktan på den hårda stenbädden och lät den sprida sitt ljus.

När han upptäckte hur benpipor trängde ut ur de lerliknande jordlagren i det grävda hålet begrep han vad som måste ha hänt: Karra hade format en länk av en av hans – deras – förfäders benknotor, och fått den välsignad av gudarna. Trafford hade genom åren lärt sig tillräckligt om magi för att förstå kopplingen mellan kharismatens element och det material som måste dominera dennes ring, brosch, berlock, amulett eller vad det vara månde, själva länken mellan den simpla utövaren och gudarna med deras outsinliga krafter. Ben tillhörde elementet trä på samma sätt som en blomma, ett djur eller … trä gjorde det. Urmodern, Yanaaka, skapade allt liv med hjälp av sitt eget hår.

Men var höll Karra hus? ”Killip!” Måtte det inte ha hänt honom något.

Med bultande hjärta rusade, stapplade, snubblade, halkade han uppför den alltid småfuktiga trappan. Andfådd bortom alla sinnen knuffade han upp kryptans dörr, som en vindpust nära nog hade stängt, och hörde en hård duns. Han stelnade till, med bröstet hävande som en bälg.

Lodet från husriddarens armborst trängde djupt in i dörren, en hårsmån från Traffords ansikte. Han svalde. ”Är du galen, Killip?”

”Förlåt, baron”, sade Killip Hedd. ”Trodde att det var hon som kom rusande. Vad har hänt?”

Medan Trafford samlade sig fick han ur sig: ”Hon har rymt. Killip, Karra är borta.”

* * *

Högt och lågt sökte de, överallt, alltmer pressade. Varje förlorad timme innebar färre preparerade lansar för Traffords del. Jag behöver segra, tänkte han. Jag kan inte förlora. Får inte förlora.

I stadens centrum ringde tempelklockan in nattens tredje timme. Moln erövrade himlavalvet med obändig vilja, begravde stjärnorna och månen. Fördunklade Traffords sinne.

De letade till fots runtom i staden, och möttes på Stortorget för en lägesrapport. ”Har du sett henne?” frågade han husriddaren i samma ögonblick som han såg Killips nedslående ansiktsuttryck. ”Tusan också.”

”Hur kan hon ha rymt, baron?” sade Killip mellan flåsande andetag. Han hade sprungit iklädd ringbrynja.

Trafford tog sig för pannan, förbluffad över sin egen dumhet, förfärad över Karras fräckhet. ”Hon har inte rymt alls”, sade han när han förstod alltsamman. ”Eller rättare sagt: Hon hade inte rymt, men jag lämnade kryptans dörr öppen när vi sprang därifrån. Jag är en åsna i narrdräkt.”

”Vad? Hur?”

”Jag tyckte att jag hörde henne andas, Killip, när det i själva verket var hennes andetag jag uppfattade. Ståldörren till klippavsatsen där hon brukar fiska stod på glänt.”

”Men gallren, de är … åh”, sade husriddaren. De hade båda alltid ansett att gallren stod för brett isär. Ett barn eller en riktigt smal människa kunde klämma sig emellan dem. ”Det är därför hon ser ut att ha tappat vikt varje gång vi är där.”

Antagligen hade hon svultit sig i dagar, veckor, för att fly vid första bästa tillfälle. Men försvagad kunde hon aldrig klättra uppför klippväggen till stadens yta. ”Hon klamrade sig säkert fast i klippavsatsen medan jag var därnere. När jag väl sprang därifrån klättrade hon in igen, smet efter mig och hoppades på det bästa.”

”Vilken chansning”, sade Killip. ”Hon är galen.”

”Det vet vi redan”, sade Trafford.

Med skyndsamma steg återvände de – mot allt hopp och förnuft – till Gamla Malla och kryptan. Hon var galen, men också räddhågsen av sig; kanske fruktade hon världen utanför hennes hem.

Det här är fåfängt, löjligt, idiotiskt … Trafford stelnade till vid kryptans fasad, genomsvettig och utmattad. Han gestikulerade åt sin husriddare att runda den grå byggnaden från vänster, han tog höger.

Han kikade runt hörnet på baksidan. Ja, där satt hon i mörkret, på alla fyra, hukad över någonting. Hon stod vänd mot honom, så han överraskade henne med en snabb attack.

Hon ryckte till och vred sitt ansikte mot honom, just när molnen sprack upp och månen spred sitt ljus. ”Karra! Nej!” Det han såg var fruktansvärt.

Killip hoppade fram på andra sidan och riktade sitt armborst mot henne. Hans ögon växte sig stora vid åsynen av det halvt sönderslitna barnaliket på marken.

I hennes gråbleka ansikte täckte blod hennes haka och kinder, och hon bet hårt om barnets avslitna högerarm. Ett vidrigt, sugande ljud – hon sög blodet ur lemmen – följdes av att hon spottade ifrån sig kroppsdelen. ”Jag var lite hungrig, bror”, sade hon och ryckte urskuldande på axlarna. Månen gick i moln.

”Jag borde slakta dig, nattyngel”, sade Trafford, ilsken och illamående på en gång. Där satt hon. Hälften kvinna, hälften mörkalf. Halvgalen också, icke att förglömma, tänkte han. Och han behövde henne. ”Men jag kan inte.”

Karra log. ”Ni tarvar min hjälp, är det så? Ännu en tornering?” sade hon med en skir, underdånig röst.

”Ännu en tornering.” Han satte sig vid bordet. ”Den pågår här, utanför Österhamns stadsportar. Hennes nåd grevinnan har anordnat den till minne åt vår ätt. Jag lyder blott Ejna Iselys vilja att hedra mina förfäder. Hedern kräver mina tjänster i dusten.”

”Så då kräver ni mina. Bra, bra. Ni lyder er kvinna, jag lyder min man. Allt är som det ska.”

* * *

Till Ejna Iselys, och Alleks, ohöljda glädje – och hans egen – vann Trafford Mallaby torneringen på allmänningen utanför Österhamn. Han besegrade baron Bolen Lenbart, den väldige mannen som till vardags bekämpade det cendariska upproret i Väderbit, redan med den första lansen. Den hade fungerat felfritt, tack vare Karras magiska fingertoppskänsla. Tack vare hans egen skicklighet till häst. Tack vare två små ord ur en förbjuden formelsamling.

Trafford tog ett djupt andetag, suckade och drog av sig tunnhjälmen. Stadsbor och bönder, gamla och unga, hurrade och applåderade hans senaste seger.

Allt var som det skulle.

Prologen ur Fred så gyllene

Som ett slags ögats och fantasins aptitretare ger jag er här prologen ur det fantasyepos jag själv skriver, vars serietitel är En saga om sorg. Ja, jag planerar att skriva flera delar, långa och episka.

Första delen serien heter Fred så gyllene – del ett. (Prologen finns även som länk om ni går in på En saga om sorgfliken i menyn ovan.)

Nå. Här är det ni väntar på:

Prolog

Nordost om Exigus vik, Thylien

Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud. Den svarta nådens kurirer antog mången form, mången olycka. Melchon befann sig i ett landskap kluvet av en tät dimvägg, bortom vilken hovars dunder förebådade ryttarnas ankomst långt innan ögat uppfattade dem. Men så, ut ur dis och dunkel vällde de fram, illojala riddare svurna till upprorets anstiftare; på vilda springare galopperade de, liar i dödens tjänst, en annalkande storm på väg att strö lik i hans väg. Skulle han, de, bli den jagande fiendens nästa offer? Nästa lik?

Överlevare var de, flyende genom en härjad bygd i mjölkvit svepning. Hovar hade klapprat i dess inre, stål klingat, skrik fått abrupta slut. Här och där skingrades diset av en upprörd bris. När så skedde bevittnade han en bråkdel av allt våld. En skövlad slätt och en bränd by där belägrarnas tross och läger befann sig, nedanför borgen Silverhall. Pålar som stack upp ur jorden, krönta av huvuden. Små huvuden och långhåriga skallar. Oskyldiga barn och våldtagna kvinnor. Så kallade fiender, måltavlor enkom för att de råkar bo i Dedorsmark. I fiendens läger vandrade de ännu levande: sårade soldater, smeder, timmermän och medikusar. Kvinnor stapplade runt, ofrivilliga skökor utvalda till att behaga män likt eshariska konkubiner. Steget mellan att få sitt huvud placerat högst upp på en påle och att tvingas få en mellan benen är kortare än man kan tro. Vissa gör vadhelst de kan för att överleva.

En brokig skara lättköpta hyrsvärd följde förrädarna, ivriga att få skörda blod. En udda tropp, men hängivna striden, tänkte Melchon och noterade med stigande panik hur väl ryttarna fungerade som en enhet. Som en snabb, slingrande orm med långa gaddar förgiftade med hans dödsdom. Kontingenten växte sig stor, materialiserade sig ur upplösande, likbleka dimslöjor, resultatet av en kall natt. Ett dussin skarpa spjut, svärd, morgonstjärnor och till och med ett stridsgissel blev till ett tjog med dödliga vapen.

Pennan är mäktigare än svärdet, tänkte Melchon. Så, skall jag byta kvicka ord mot spillt blod? Skall jag skvätta bläck på en av riddarna? Skriva ihjäl honom? Spetsa honom på gåspennan? Han suckade. Vemhelst som myntade det uttrycket torde ha suttit på en säker plats, fjärran från skarpt stål i händerna på svingare ute efter att skriva hans sista andetag i blod. Fast vad spelade hans tankar för roll? Bläck och gåspenna låg inlåsta i kistan.

Gudars piss vad törstig han var! Det salta sidfläsk han slängde i sig medan han lade krönikebok och anteckningar i kistan hade inte dämpat hans begär efter vatten, och hettan från när tusen flammor stack Silverhall i brand mångdubblade hans törst.

Sex män och en kvinna befann sig i den glesa talldungens klena skydd medan dimväggen lättade och välslipat, blodsuktande stål nalkades. Sällskapet hade flytt ut ur den kungliga ätten Mondells borg och urhem i den thyliska provinsen Dedorsmark sedan långa sekler, i ett försök att undslippa belägrare och uppror. Greve Quistor Clevence, härföraren, hade belägrat Silverhall under sex svåra veckor; hans härdade trupper intog borgen under den sena vargtimmens djupaste mörker och i gryningens första, skälvande spjut av ljus, så som de nu uppträtt i en nejd fördunklad av dimmors isvita draperi.

Palatskuppen i Lasadha, Thyliens huvudstad, hade skett utan förvarning, just efter den storslagna torneringen där, anordnad för att hölja monark och rike i ära under förhandlingens gång; kung Dedor den fjärde av Thylien och kung Sanedar den förste av Semarien talade om union och konvenansäktenskap för att stärka banden mellan länderna på var sida om Smaragdhavet. Prins Daevo, Dedors näst yngste bror, och prinsessan Celestia, Sanedars kusin på fädernet, trolovades i ett första steg mot än större unionsplaner. Efter torneringen reste det unga paret, ihop med ett ansenligt följe av vänner, vasaller och Mondelltrogna, till Silverhall. Melchon anslöt sig till dem.

Vissa underrättelser hade sipprat in i Mondells huvudsäte vid kusten under belägringen, och exempelvis städerna Falessa och Deram Sar i norr tycktes vara relativt förskonade av det pågående upproret. Än så länge – Melchon förutspådde våldsamma år framöver, inbördeskrig. I så fall det andra thyliska inbördeskriget sedan kejsardömets fall för fyrtiofyra år sedan. Thylien hade varit en gryta vars soppa av missnöje riskerade att koka över vilket år som helst sedan den förra ofreden. Detta missnöje puttrade främst bland adelsmännen, mindre så bland rikets bönder. Det var Melchons generella tolkning, men han umgicks i och för sig sällan med den obildade allmogen.

Män i kungens råd ingick i den skara som utförde kuppen i Lasadha, orsaken till kaoset, belägringen och striderna. Under rådande omständigheter kände få till kuppens egentliga hjärnor eller anstiftare, om det rörde sig om samtliga rådsmedlemmar eller de mest inflytelserika – eller ens hur många rådgivare som förrådde sin monark. Kung Dedor och de få som vågade förbli lojala med ätten Mondell dräptes i ett första skede. Det hade Melchon hört, åtminstone. Folklig oro i riket och stridigheter i socknar och häraden lade en dålig grund för sanningsenliga tidender. Melchon kunde dock sätta alla mynt han hade i kistan på att han visste vem av Thyliens missbelåtna adelsmän som såg den största möjligheten i en ny ordning och det meningsfulla i att sätta ett nytt namn på tronen i Tårarnas sal inne i Vattenpalatset. Och kappvändaren som belägrat och nu översvämmar Silverhall med sin här av köpta hyrsvärd, lojala riddare och tvingad bondemilis är hans bäste vän.

Greve Quistor Clevence, vars vapensköld var en svart svan med utbredda vingar på ett orange fält, ansågs som en av rikets förnämsta svärdsmän och förkämpar i såväl torneringar som regelrätta strider. En fruktad person, hatad av sina fiender, respekterad av kung Dedor. När bestämde han sig för att vända kappan efter vinden? När han förlorade mot Trafford Mallaby i dusten i Lasadha? Semariern hade varit snäppet bättre under deras möte, och segrat. Då tjänade Quistor som en rikets och kungens beskyddare. Nu är han en edsbrytare och Mondellmördare. En gång i tiden upphöjde ironiskt nog ätten Mondell en av Quistor Clevences förfäder, och gav denne en ealdormans, sedermera en greves, status. Detta var tacken. Quistor suktade efter ytterligare makt. Vad är han imorgon? Thyliens kung? Människans begär efter mer utgjorde en källa för outsinlig fascination och hade dryftats mellan aktade filosofer i kungliga hushåll och av berusade tänkare på tavernor genom seklernas gång.

Sir Cossu Venton, den så trogne riddaren med sitt fårade ansikte och hetlevrade temperament, och den bredaxlade, stornäste vakten Chiragh hade stulit sju hästar ur greve Quistors personliga paddock, den mellan förrädarens runda paviljonger ute på fältet nedanför höjden på vilken Silverhall låg. I en kringgående rörelse, för att undvika att stöta på fiender, hade de ridit åt nordväst en kort sträcka och sedan vikt av söderut efter Crestas bro. Tacknämligt nog befann sig lejonparten av grevens trupper uppe vid själva borgen eller bland skökor, tross, tält och trasiga blidor på den erövrade delen av Dedorsmark. Crestas bro låg därmed obevakad.

Efter dungen de nu tog skydd i härskade öppen mark. Gräs, ljung och kala klippor. Ett tjog beväpnade och av stridsiver uppeggade ryttare närmade sig österifrån. Vi är sju, tänkte Melchon. Och jag, en gammal krönikör, är oduglig i strid; prinsessan är … kvinna, därtill obeväpnad. De riddare hon hade med sig, hennes hedersvakt från det semariska hovet, skulle gjort bättre nytta. Men de tillhörde, som så många med dem, de stupades skara. Han skakade på huvudet. Vi har fem krigare i gruppen, och en av dem är sårad. I fjärran tyckte sig Melchon ana bränningar som slog emot land. Rent önsketänkande, för hans hörsel utgjorde ett dåligt skämt i en usel narrs repertoar. I Exigus vik halvannan fjärdingsväg bakom den lilla höjden en bit bort låg en hamn, osynlig för ögat från där han befann sig.

”Mäster skrivare”, sade sir Cossu, som tilltalade honom, men spanade ut mellan tallgrenarna. Med lite tur skulle fienden, skälet till att de höll sig gömda, rida åt fel håll och passera dungen norrut.

”Ja?”

”Lämna den där förbaskade kistan.” Föremålet i fråga låg på marken mellan knotiga rötter, som slingrade sig upp och ner ur jorden likt barkprydda, gråbruna ormar. ”Den sinkar oss.”

”Lämna den och jag skriker efter hjälp”, sade Melchon. Eftersom hans minne sviktade så blev kistan – eller dess innehåll, för att vara exakt – lika viktig som hans eget, ålderstigna liv. Om hans härskare skulle få ur honom en ynka tjänst till, så ämnade han välja den här. Synd bara att han inte kunnat skicka den minsta lilla anteckning medelst bevingat bud. Belägrarnas fel. Olyckliga omständigheter, som att Silverhall hade ont om mat vid belägringens utbrott, föranledde borgens invånare att äta av det som fanns. Som de duvor de inte använde till att skicka meningslösa bud efter förstärkning med. En duva hade räckt för mig, men den nekades jag. Så nu får jag bevara min nyvunna kunskap bäst jag kan, undan fiendens klor. Information min härskare har betalat mig för att förse honom med.

”Flera hederliga män har mött den svarta nåden för din skull, mäster skrivare”, sade riddaren med en stor dos förakt i rösten, medan han satt upp på sin häst. ”Rohn, som klättrade ut ur ditt torn med den på axeln. Treyvon, medan han försvarade vår reträtt genom pergolan till Lamiyahs brunn och flykttunneln. Harnol Longiar. Jagoh. Virgil, seneskalken, och Virgil, pagen, Gamle Örnögas sonson.” Sir Cossu vände blicken mot Melchon. ”Såg du hur pilarna genomborrade Jagoh, skrivare? Medan han räddade din kära kista.”

”Det är upp till gudarna att straffa mig”, sade Melchon från hästryggen och kände ett styng av skuld. Han betraktade Rohn, den unge tjänaren, och Jagoh, den trevlige vakten, som det närmaste vänner en åldrad spion som han kunde ha. Cossu Venton hyste en mäkta imponerande fromhet i sin själ, så Melchon hoppades att reflexionen kunde få den väderbitne riddaren att ägna sig åt nuet och fienden som envist styrde sina steg rakt mot dem. Så, vem ska jag våga be som kan lyfta upp kistan till mig? Knappast dig, Cossu.

Riddaren fräste. ”Din dom blir inte nådig.” Han ryckte irriterad i ridhästens man. Djuret frustade.

”Sch”, manade den semariska prinsessan, Celestia Teraphen. ”De kanske hör oss.” Fienden dundrade fram ur den alltmer lättnande dimman och skulle aldrig i livet ha kunnat höra dem. Däremot se dem, nu när solen slungade strålande spjut genom diset. En reflektion på en blankputsad hjälm skulle räcka för att röja deras gömställe.

Steg hördes bakom dem, och ett knastrande av barr, kottar och kvistar. ”Jag tar den på min kuse”, sade Chiragh och löste dispyten. Han satt upp på sitt riddjur, med kistan framför sig.

Alla satt till häst när sir Cossu vände sig till kvinnan i följet, efter att först ha pekat mot fienden, som ändrade riktning. ”Ni ser det jag ser”, sade han. ”De rider norrut. Vi är snart i säkerhet på skeppet. Håll ut lite till, Ers Kungliga Höghet.”

”Ja, sir.” Prinsessan flackade med blicken. ”Min älskade prins. Varför kommer han inte? Han borde ha nått ikapp oss nu, tycker ni inte det?”

”Han kommer, var så säker”, sade sir Noreus Odden, följets andra riddare, lätt sårad med en röd strimma över bröstet.

”Han är en Mondell, en modig koryfé, och kan ta vara på sig”, försäkrade Melchon. Om han klarar sig är han i sanning Drakherrens ättling.

Prinsessan satt på hästryggen och viftade bort Melchon med det förakt hon hade visat för honom ända sedan de först möttes. Ni är arrogant, dryg, egocentrisk. Kort sagt, en bortskämd prinsessa från riket väster om Smaragdhavet. Som kusin till Semariens regerande kung, Sanedar den förste, därtill uppbackad av ätten Teraphens långvariga fred i grannlandet, förblindades hon av en uppblåst tro på sin egen betydelse i det stora sammanhanget. Melchon visste att hon, bland maktens män, betraktades som en obetydlig pjäs i det kungarnas spel vilket syftade till att föra Thylien och Semarien närmare varandra. Det spel min härskare tycker så illa om. Prins Daevo såg i samma kvinna en skönhet utöver det vanliga – vilket Melchon villigt höll med om – och en jungfru värdig hans höviska kärlek. Celestia och Daevo, båda förälskade och unga. Båda blinda och naiva, så som män och kvinnor runt de tjugo har en tendens att vara. Det tror att det är odödliga, att de äger världen. Inget ont kan hända mig, tänker de. Så fel de har, tio gånger av tio.

Fem av de sju red iväg mot dungens utkant. Melchon smackade åt sin fux att gå, men Cossu greppade tag i dess grimma, höll in djuret och lutade sig närmare honom. Riddaren viskade ord ämnade endast för hans öron: ”Om Chiragh stupar på grund av din förbaskade kista kan du skrika på hjälp bäst du vill. Är det uppfattat?” Utan att invänta svar skrittade han upp i täten. ”Låt oss rida till det fördömda skeppet. Till kaptenen och sir Pinnegus. De lär undra var vi är.”

I kistan låg boken och det ofullständiga brevet, ett brev mer att betrakta som stödanteckningar för Melchons insomnande minne, vilket tycktes svika honom oftare för var dag som passerade. Stödanteckningarna om den färska nyheten, om namn och släktskap, skulle han föra in i boken vid ett senare tillfälle. Det kändes lite olägligt just nu, ute på öppen mark och allt. Hans minne fallerade så ofta – vadhelst hans skrumpnande intellekt vägrade komma ihåg tvingades han plita ner på papper. Det var långt bättre den eftermiddag jag svor min härskare trohet och lydnad. Vi var båda unga då. Eller yngre i mitt fall. Mängden papperslappar han spred överallt vittnade om det. Han hade darrhänt skrivit brevet bakom sitt torns reglade dörr, ett vittnesbörd om hans senaste upplevelser.

Informativa anteckningar i all ära, men den verkliga upptäckt han gjort av en slump stod att läsa i böcker. Melchon förbannade sig själv för att han varit så blind, så dum och så långsam. Ledtrådar och svar hade funnits i Silverhalls bibliotek under alla dessa år, inte i Vattenpalatset i Lasadha där han kände till samtliga texters och volymers innehåll. Drakherrens skildring – varför förstod jag inte kopplingen? Jag borde ha fattat varför Dardos kom att få tillnamnet Drakherren, klandrade Melchon sig själv. En ödesmättad lapsus från hans sida. En som kunde rättas till så fort hans härskare fick reda på ätten Mondells relation till den gulögda. Han måste få veta. Jag borde ha insett betydelsen av Dardos storhet gentemot henne och det löfte han ska ha fått.

Med sammanhanget klart för sig hade Melchon först tänkt smuggla ut Drakherrens redogörelse från andra drakkrigets tidevarv från Silverhalls bibliotek och gömma den texten i sin kammare, för att senare smyga med sig ättens tjocka krönikelunta; två tunga bevis att läggas till tyngden av hans egna ord, de han tänkte nedteckna och sända till sin härskare då han satt trygg på skeppet – eller landsteg på trygg mark igen. Denne behövde veta vad som pågick innanför borgens murar.

Sedan kung Dedor förråddes och dräptes i Lasadha hade Melchon dock tvingats föra in nya uppgifter i krönikan, och därmed fått en utmärkt ursäkt att föra den med sig till sin kammare. Omständigheterna hade varit på hans sida vad gällde krönikan, mindre så rörande Drakherrens berättelse; den och hela biblioteket hade fattat eld sedan belägrarnas kastmaskiner slungat en alkemists våta dröm över murarna: lerbehållare vars hemliga innehåll fattade eld vid kraschen mot ett torn, eller ett biblioteks vägg.

Men, slog det honom, utplånas Drakherrens barn rinner löftet han fick ut i sanden, upplöst. Vilka i den anrika kungaätten som levde eller som tillhörde de fallna saknade Melchon kännedom om, men något av den salige kung Gharon den andres många barn kunde mycket väl ha överlevt och flytt. Något av dem kunde kräva att löftet infriades, om de någonsin hade hört talas om det. De skulle definitivt ha stor nytta av den gulögda dessa dagar, tänkte Melchon, som visste mycket väl varför hon inte kom till deras undsättning.

Ekot av fiendehästars hovar avtog, en ljuv smekning emot Melchons kind. Dis lätt som flor skingrades i vinden, endast markdimman i en sänka låg ännu bomullstät. Det kändes som om de skulle klara sig, trots umbäranden, död och riskabel ritt. Väl på den väntande Havskatten skulle han slappna av och dricka sig otörstig på vatten. Senare, ute på havet, ämnade han sitta för sig själv och skriva, om det inte gungade överdrivet mycket. Han blev lätt sjösjuk, ett arv från fadern, som givit honom mången förmaning om allt mellan himmel och jord. ”Håll dig på land, pojk. Inomhus”, hade denne sagt, en promiskuös gudsman med avlagda löften om celibat och kyskhet som heligaste principer. ”Världen är farlig, böcker är bra.” Undrar just om min bana som krönikör stakades ut då? Så när blev jag då kunskapare?

Hans fux tog ett stumt steg. Melchon skumpade upp och ner på hästryggen och slog i sin sällan nyttjade fjäderpenna mellan benen; klockspelet dunsade hårt i en kota på djurets ryggrad. Det flimrade för hans ögon och han förbannade sir Cossu och Chiragh för att de struntade i att stjäla sadlar när de ändå höll på; tur då att en lycklig stjärna hade försett hästarna med grimma, åtminstone. Illamåendet kom samtidigt som den kväljande smärtan och han svalde en sur uppstötning. Rida. Jag hatar att rida. Som lekmannahippolog kunde han i sanning det mesta om hästar och den ädla ridkonsten – i teorin, genom böckers försorg. I det praktiska, på hästryggen, erkände han sina oöverstigliga brister. Texter förblev hans fält; flykt och hets och hästar på öppen mark utgjorde inslag i hans värsta mardrömmar.

Deras situation förvärrades strax. De hade inte alls blivit av med fienderna, som blott delat upp sig i två grupper, en större, en mindre. Den mindre, som hade gömt sig i den dimtäckta sänkan, stormade fram mot dem i sporrsträck. Beridna bågskyttar och soldater anförda av fyra riddare. ”Vi har fått sällskap!” sade sir Noreus, vars ätt varit trogen Mondell ända sedan Dedor den förste blev kung. En bra, kunnig man, med en böjelse för det uppenbara. ”De knappar in på oss. Rid! Rid för allt vad tygen håller.”

Förbaskat! I egenskap av ätten Mondells krönikör hade Melchon ansvaret för att nedteckna sådana här händelser, efteråt. Inte uppleva dem i egen hög person. Och som spion åt sin sanne herre och härskare skulle han hålla sig i bakgrunden likt en grå eminens. Verka utan att synas. Nu syntes han, en hare jagad av rävar, och kroppen värkte.

De flyende rundade den lilla höjden som skymde sikten mot hamnen och de få hus som låg där. Melchon klamrade sig fast på sin stingsliga häst efter bästa förmåga, men höll på att glida av. Roggan red upp jämsides och stöttade honom tills han återfick balansen. Melchon tackade.

”Rid, för tusan!” gormade sir Cossu i täten.

Vi är ett jagat byte. Men vem vinner? Jägarna eller de jagade? Melchons smärtande rygg, krampande lår och beniga arsle tålde snart inte mer, hans armar och händer stumnade. Han klamrade sig fast i den stulna ridhästens man och grimma med plågade fingrar. Hans ben kändes stela, studsade fåfängt mot fuxens flanker likt en spratteldockas lemmar. Det stackars djuret löpte så fort det kunde, med eller utan hans benägna hjälp. Svett låg som en glänsande hinna på hästens hals, och skum löddrade runt dess mule. Snart sprängde han sin snabbhovade räddare. Om han nu blir min räddare? Melchon kastade en blick över axeln och tappade andan. Så nära.

Vimplar och baner antog bekanta färger och silhuetter, vapensköldarna på de närmaste ryttarnas bröst likaså. Greve Quistor Clevences trefaldigt fördömda husriddare bar antingen tunnhjälmar eller bascineter med nedfällda visir, men Melchon, lärd inom heraldik och skicklig på blasonering, hade mött dem i Vattenpalatset i huvudstaden eller i det magnifika Silverhall, här på Dedorsmark: sir Shandor, som följde med sin herre och hans kung så sent som under vårjakten, draperad i sitt blåvitrandiga mönster; sir Kabekas som tilldelats riddarslaget av kung Dedor och valt en fisktärna och halvmåne som sitt signum; sir Alyk, yngre bror till kaptenen för palatsvakterna, vars vapenrock och sköld pryddes av en frustande, röd uroxe; och sir Tramar, en av Thyliens hjältar, påtänkt för en plats i kungens råd och därmed, i den meningen, sin svurne herres jämlike. Sir Tramar Basterons gröna hjälm kröntes av en gyllene basilisk med utbredda vingar, och skölden fästad med läderremmar vid hans vänsterarm bar samma insignier och färger.

Kappvändare allihop. Illa för ätten Mondell, men passande min härskare som hand i handske. Kaos passar honom bäst.

De red i bredd, tippade sina lansar, siktade mot ett gemensamt mål: Melchon – eller följet i stort? Han svalde hårt och borrade in hälarna i hästen, som flämtade tungt. Tyngre än för blott en fjärdingsväg sedan.

Med solen i ryggen anföll upprorets soldater dem, inriktade på att radera ut den kungliga ätten och dess hushåll. En pil fångade sir Noreus Odden i halsen; brynjan skyddade föga. Den gamle riddaren, som skrattade så ofta och så gärna, gurglade till och sjönk ihop. Hans överkropp svajade och föll över hästens huvud. Skrattar bäst som skrattar sist, min vän. De hade delat många berättelser och stop öl, de två, och Melchon kallade honom gärna vän, även om deras vänskap bar en rusets slöja. Belästa riddare fanns det i princip lika få av som skvadrar, tavarer eller ljusalfer, men han hade varit ett undantag, sir Noreus. Melchon förlät honom för hans benägenhet att påpeka det uppenbara.

Svettdroppar – eller blodstänk från Noreus? – fastnade i Melchons ögonfransar. Han skakade bort dem. Framför honom låg hamnen, i princip en träbrygga i en skyddad djup vik, och skeppet som låg förtöjt. Hissade vita segel, med besättningsmännen redo. Svartmålad låg Havskatten där och väntade på honom.

Deras motståndare knappade in på dem, de lät så mycket närmare. Aln för aln, galoppsprång för galoppsprång. Han och Roggan red sist. Helst ville han titta bakåt. Om han så gjorde föll han av och dukade under. Skeppet växte sig större, men ljudet från den anstormande fienden växte sig högre. Jagande hästar med den svarta nåden på sina ryggar, klapprande hovar hamrade in skräck i hans öron, susande pilar spelade blodiga sånger. Men hans hjärta och andetag överröstade alla ljud, bultade och flämtade fram hot om hans nära förestående död. ”Håll dig inne, pojk”, hade hans far sagt. Efter det här skulle han aldrig vistas utomhus igen.

Melchon urskiljde färgerna på matrosernas kläder nu. Havssalt, fångat och buret av luften, fastnade på hans tunga. Dess smak gjorde honom löjligt törstig, men det stod han ut med. Inte långt kvar till skeppet nu. Snart framme vid räddning och förfriskning.

Cossu Venton och prinsessan hade redan nått bryggan och satt av sina hästar. De sprang mot landgången. Mer eller mindre befarna jungmän lossade på förtöjningarna i aktern. En man i hatt stod på däck och avlossade ett armborst. Lodet svischade förbi Melchon, som red mellan två uppochnedvända jollar med stora hål i sina bottnar. Hans utmattade ridhäst hoppade precis över trasiga hummertinor, slitna ryssjor och hoptrasslade fiskegarn som låg slarvigt slängda på marken. Han passerade en nedbrunnen stuga och tre förkolnade kroppar, människor förvridna till demonlik oigenkännlighet. Endast träbryggan och skeppet tycktes intakta.

Sir Cossu såg till att prinsessan kom ombord, men gick aldrig upp på landgången. Riddaren stod kvar på bryggan i väntan på de sina. En äldre matros tog emot prinsessan på däck. Hon kastade sig om hans hals av tacksamhet. Under vilka andra omständigheter som helst hade det varit en märklig syn, men Melchon lovade sig själv att krama om varenda besättningsman när Havskatten seglade i säkerhet, ute på Smaragdhavets blågröna vatten.

Vasak och Chiragh red ut på bryggan och kastade sig av hästryggarna. Chiragh slängde upp kistan på axeln och närmade sig landgången. Ingen brydde sig om vart de slutkörda hästarna tog vägen.

Pilar visslade genom luften. Melchons häst tog ett snedsteg och brakade in i Roggans. Den gamle krönikören föll tungt, men utan stigbyglar att trassla in sig i slängdes han iväg och slapp få benen mosade under hundratals skålpund med hästkött. Han rullade en god bit. Slog sig fördärvad bland brutna åror och trasiga fiskeredskap. Skrek när ett finger gick av. Men skrivhanden är oskadd, och jag är vid liv. Vilket man inte kunde anse om vakten och hans häst. Roggans skalle låg krossad mot en sten och riddjurets huvud hängde spetsat på en vass gärdsgårdsstör. Melchons fux skriade där den låg, halvt om halvt under den lealösa bakkroppen på Roggans ridhäst. Frambenen stack ut i en onaturlig vinkel under fuxen, och blod strömmade från dess darrande, skummande mun.

Hjältemodig som få sprang vakten Chiragh till Melchons undsättning. Samtidigt såg han ett annat välkommet ansikte närma sig norrifrån med ett litet följe; prins Daevo hade överlevt. Bakom honom stormade dock ett dussin fientliga riddare fram, ledda av en hjälmlös ryttare på en enorm svart destrier med glänsande orange schabrak på vilken ätten Clevences mörka svan böljade.

Chiragh nådde Melchon när plötsliga, oväntade stormvindar från vattnet svepte in över land. Hearas, stormgudinnan, vaknade med ett fruktansvärt humör, vilket drabbade den anstormande fienden, men tycktes skona prinsen och hans mannar – och vakten och honom. Den svettige vakten grabbade tag i Melchon. Släpade iväg honom. Runt dem blåste en förbryllande frånlandsvind, perfekt för flykt och segling. Som om de vandrade i stormens öga, mitt i en overklig stillhet. Detta lugn stördes av de omgivande stormvindarnas oväsen, så Melchon vred på sin styva nacke. Han skrattade till av förvåning inför åsynen; skriande hästar skyggade i virvlande vindar, panikslagna ryttare kastades ur sina sadlar. Med en obändig vilja tilltog stormen i styrka och svepte med sig lösa föremål: nät, husfragment och vrakdelar, löv, kvistar och bråte. Ryttare och stridshästar – om den samlingen bestod av samtliga eller enbart de olycksaliga som misslyckats med att ta skydd kunde han inte se – tvingades inåt land, bort från skeppet. Bort från hans räddning. Tacksam över vaktens insats greppade han hårt om Chiraghs axel. Ett par steg till.

”Nej!” Det som inte fick hända inträffade framför Melchons två arma ögon. ”Kistan.” Idioten till vakt, med en krigares simpla mentala kapacitet, hade lämnat kvar kistan på bryggan.

”Glöm kistan!” Vrålet kom från den hattbeklädde mannen på däck: kaptenen. ”Låt oss lämna detta gudsförgätna land i ett stycke. Sir Pinnegus och jag har väntat på er hela dagvakten och den är snart till ända. Raska på! Prinsen är snart ifatt dig.”

”Nej”, sade Melchon, och lösgjorde sig från vakten. Jag måste få med mig kistan. Min härskare behöver få ta del av dess innehåll, och mitt minne behöver dess stöd och jag dess mynt.  ”Gå ombord, Chiragh. Jag kommer strax.”

Medan vakten klev ombord gick han själv efter kistan, som låg intill landgången. Han behövde bara lyfta den … Oj, kära nån så tung … och släpa den med sig. Hans trötta ben vacklade på den ostadiga landgången, som svajade oroväckande under hans ömma fötter.

Sir Cossu sträckte sig efter kistan och greppade den, till Melchons lättnad. Den var verkligen tung. Dränerad på all ork i sina möra gamla armar, med en kropp tömd på styrka, stapplade han vidare. Han log ett växande flin. Säker. Jag är säker. Inom kort kunde han släcka törsten. Först i vatten, senare i vin.

Riddarens anlete förvreds till en empatisk grimas. ”Nej. Gamle mäster.”

”Vafalls?” Så kände Melchon smärtan komma krypande, klor av eld, dolkar av förblindande hetta. Den strålade ut från ryggraden mellan skulderbladen, ner över ländrygg och ben, upp längs nacken ut mot tinningarna. Hans leende falnade, han grinade illa. Häftiga andetag, brännande lungor, bultande hjärta. Han stapplade, upplevde allt som i en långsam plågodröm. Cossu Ventons utsträckta hand gled längre och längre ifrån honom. Prinsessan satte handen för munnen och den äldre matrosen intill henne, en man med feminina drag, såg trött och svettig ut. Allt snurrade; seglen dök upp i Melchons blickfång, och himlen och bryggan. Havskattens reling, skrov och landgångens undersida.

”Neeeeeeeeeeeej!” Prinsessans skri, hennes högfärdiga, omisskännliga röst, genomborrade omgivningen, särskilt så bland härdade mäns rop. Att hon ville mig så väl. Missbedömde jag henne så?

Allt blev vått och grumligt, fladdrande och otydligt. Vattnet. Han låg i vattnet, som färgades rött och rosa; paniken växte när gudarna förvägrade hans lungor livets luft. Finge han välja en sak i världen som han ogillade mer än ridning, kände han sig manad att välja simning. För en torr boklärd räckte det att tvätta sig med lätt fuktade linnehanddukar en gång var fjortonde dag för att bli ren och fräsch som en nyponros – samt ett hett bad i ett kar varannan månad, eller så. Med näsan i böcker under hela uppväxten fanns det föga tid, eller lust, för honom att lära sig simma. Därtill kände han en sådan utmattning nu att han, ifall han mot alla odds lärt sig simma som liten, aldrig hade orkat sträva mot ytan.

Melchon sökte mellan skulderbladen med sin skrivhand, fumlande fingrar nuddade trä. Ett pilskaft. Varför måste de alltid ha bågar? Ynkryggar. En välriktad bodkinpil skjuten från femtio stegs håll kunde tränga igenom en dubbel ringbrynja och ett lagers vaddering och glida ytterligare tre-fyra tum in i kroppen – på en muskulös soldat. Det hade Melchon både läst och sett på nära håll, i belägringens Silverhall. I brist på ringbrynjehauberk och sköld bär jag lite ylle och linne utanpå min pergamenttunna leverfläckshud som rustning. Som om det kunde skydda ett svagt hjärta i den här torra gamla säcken med skrumpna organ och sköra ben. Han skrattade till, fick kallsupar och kiknade. Fördömda kista – det är ditt fel. Och förbaskat vare mina böcker, som lärt mig mycket om det mesta, men uppenbarligen för lite.

Genom vattenytan såg han himlen. Hans tunga kropp sjönk djupare och djupare, bort från räddning och liv men närmare döden, den svarta nåden. Något som liknade runda former, förvrängda ansikten, dök upp vid relingen. Inga händer sträcktes längre ut för att hjälpa honom, en drunknande relik till krönikör. Eller jo, en … Nej, flytande tång som såg ut som en hand. Ritten till skeppet råkade bli det sista hans ålderstigna kropp mäktade med. Till och med hans sinnen svek honom, nu när han obönhörligen dalade som ett sänke mot vikens botten.

Alltjämt törstig tog han in vatten, men då slutet kom fick han mer av den varan till skänks än han önskade.

The Folding Knife, av K J Parker

The Folding Knife, av K J Parker (2010)
Fristående fantasyroman av pseudonymen K J Parker.

The Folding Knife

av K. J. Parker, 2010 (Orbit; berättelsen börjar på sidan 1 och slutar på sidan 442)

Citat

”I guess love when I was growing up was a bit like the heating in a big house, where they’ve got a great big boiler out back and pipes under the floor. It’s there, but you don’t see an open fire in the hearth. Result, you’re never cold but you’re never really warm, either.”

– Bassianus Honorius Arcadius Severus

Basso är huvudkaraktären i K J Parkers The Folding Knife från 2010, och vi läsare får följa honom i dryga 40 år, från det han föds i stadsstatsrepubliken Vesani till det han … tappar sin fällkniv.

Handlingen snurrar kring denna psykopatiske Bassianus Honorius Arcadius Severus, First Citizen of the Vesani – kort och gott Basso. Vi får följa hans sällsynt lyckosamma resa till maktens topp, men också följa hans föga smickrande fall.

För till slut tar Bassos tur (han tror i och för sig inte själv på tur som begrepp) slut.

Nu kanske ni tror att jag avslöjar för mycket, men så är det inte. Redan från första sidan inser man varthän det barkar, från den stund han tappar sin fällkniv (folding knife). Att man sedan får följa Bassos från vaggan och framåt är som att vandra runt i mänsklighetens mörkare kvarter, i grymhetens East End med Jack Uppskäraren som guide, om man så vill.

Vår protagonist, självisk, girig och psykopatisk, begår egentligen bara ett misstag … Vilket får ni själva läsa om, och gissa er till.

När jag läste The Folding Knife hade jag svårt att bestämma mig huruvida (den gäckande) pseudonymen K J Parker – bokens författare – nedtecknade den här berättelsen som ett slags kritik mot USA:s förmenta ekonomiska och militära imperialism eller om den var en hyllning till kapitalismen, konsumtionen och den ohämmade och, av världens stater, okritiska hyllningen till tillväxten som medel för (utilitaristiskt) välstånd (för det lilla fåtalet snarare än majoriteten). Välstånd, utan sociala eller ekologiska hänsyn.

Men med tanke på vad Basso gör för att – ur hans känsloavskalade synvinkel – bevara eller öka medborgarnas välstånd lutar jag mer åt att det är en ögonöppnare beträffande vad som kan ske om en enda person tillåts styra och ställa som han vill inom ramarna för ett givet ekonomiskt system som i första hand gynnar hans egenintressen.

Ja, det är alltså merkantilismen som ligger till grund för republiken Vesanis växande välstånd och imperialistiska ambitioner. För att skapa, bibehålla och utöka detta välstånd, med hjälp av ständig tillväxt, utgår Basso i första hand från sig själv och vad som kan gynna honom och hans investeringar. Det är därför han blir så framgångsrik, resonerar han, genom att han utgår från sina egna behov och begär. De i sin tur tenderar att gynna republikens medborgare i stort – så länge han fattar rätt beslut, vill säga.

Andrahandsvärlden, det vill säga stadsstaten och republiken Vesani självt, tenderar att hämta sin utseendemässiga inspiration från antikens Grekland, Rom med dess senat och adelsstruktur, samt Bysans. Många grekisk-romerskklingande namn förekommer, många -us på slutet blir det, och ett gäng blinkningar åt faktiska personer. Ett exempel är den matematiskt och ekonomiskt bevandrade experten och mentorn åt Basso, eunucken Antigonus Poliorcetes; hans namn kommer från basileus (motsvarande kung) Antigonus I, vars son, Demetrius I, kallades Poliorcetes.

Det som inte finns i världen är magi, ingen läsare får ta del av hur som helst, och jag tror inte att ordet drake nämns en enda gång (jag kan ha fel, men jag tror att så är fallet).

Språkligt sett kan det vara en viss utmaning att läsa The Folding Knife. Dels är den på engelska, vilket förstås inte behöver vara problematiskt i sig men som åtminstone inte är mitt modersmål, dels innehåller den en hel del ekonomiska och finansiella termer, och även en ansenlig mängd företagsekonomi, valutaspekulation och allt möjligt annat. För den som inte behöver veta exakt vad varje term betyder är det bara att läsa vidare, för ofta framgår betydelsen av sammanhanget. Inte alltid, men ofta nog, kan jag tycka, för att berättelsens själ och min förståelse för den inte ska gå förlorad. Som tur är älskar Basso ljudet av sin egen röst, och förklarar gärna hur han gått till väga för den som är villig att lyssna (hans fru, hans få vänner), så jag som läsare får alltid en extra chans att greppa sakernas tillstånd, vilket känns tacknämligt.

Kryddad med en rapp, intelligent dialog följer läsaren i exempelvis Bassos resonerande vindlingar och anpassningar till vadhelst för situationer som uppstår, och som han reagerar på. Mellan dialoger och tankar och brev (innehållande fler tankar) tar vi del av denna andrahandsvärlds djup, främst betraktad från Bassos pragmatiska Vesanihorisont.

Berättelsen är, ”prologen” undantagen, kronologisk i allt väsentligt, med ett flertal perspektiv, utöver protagonisten Bassos. Viktiga roller spelar även Aelius, Antoginus och Bassano (Bassos systerson), som alla får sin del av berättarkakan. En allvetande berättarröst svävar över mycket av texten som en upplysande, men tillfredsställande, ande.

Det låter pretentiöst, det låter pompöst, men lugn, bara lugn, The Folding Knife är förbaskat underhållande och, som alltid när det gäller K J Parker, extremt initierat och intelligent skrivet. Jag går så långt som att hävda att studenter som läser nationalekonomi på våra högskolor och universitet har mycket att lära av den här bokens närmare 450 sidor.

Ekonomisk fantasy helt enkelt, men underhållande och stundtals humoristisk. Om inte det räcker, bör jag tillägga att jag gillar när man som läsare får lära sig något – från rena fakta till mer abstrakta/filosofiska insikter om individen, människan, samhället, världen … ja, ni fattar.

Jag rekommenderar den här boken, inte minst för att den är just en till antalet. En fristående roman.

Betyg: 8 äpplen + 8 päron*

K J Parker är en pseudonym som hittills skrivit ett dussin romaner och flera noveller, exempelvis: The Fencer Trilogy (Colours in the Steel, 1998, The Belly of the Bow, 1998, och The Proof House, 2000); The Engineer Trilogy (Devices and Desires, 2005, Evil for Evil, 2006, och The Escapement, 2007); The Company (2008); The Hammer (2011); och Blue and Gold (2010).

*) Tio äpplen + tio päron kan delas ut; jag struntar högaktningsfullt i att man inte ska blanda dessa frukter.

Gick nästan på en föreläsning igår kväll

Det var verkligen jättenära, Stefan!

Inte.

Jag bor nära Uddevalla stadsbibliotek, jag hade skrivit upp datum och klockslag på min komihågtavla i köket, jag sprang en runda i (relativt) god tid – men hann ändå inte.

När jag satt med munnen full av nykokt potatis insåg jag att klockan skulle nå, och passera, 19.00 långt innan jag hunnit avsluta första kvällsmåltiden. Därmed missade jag författaren Elin Boardys besök och föreläsningsstart. Synd. Det kunde ha varit givande, vad vet jag?

Elin Boardy är bibliotekarie och redaktör för kulturtidskriften Fantasin, och romandebuterade med Allt som återstår 2008. Hon är någorlunda aktuell med sin andra roman, Mot ljuset.

Jag har inte läst någon av dem, men tänkte att jag kunde lyssna och lära, författardrömmar som jag när i själ och hjärta. För att lyckas måste man härma andra eller vara unik. Eller härma andra för att skapa sig en unik röst själv. Mellanting göre sig icke besvär. Men til syvende og sidst gäller det att läsa, läsa, läsa för att kunna skriva, skriva, skriva. Det säger alla författare, det står i alla tips och råd-böcker om hur man blir författare och det säger sunda förnuftet.

Så ett av skälen till att jag aldrig kom iväg till den där Elin Boardy-föreläsningen var nog att jag mellan löprundan och middagen suttit och skrivit. På Röd grynings ankomst, som är den andra tematiska delen i serien En saga om sorg, mitt stora fantasyepos.

Som ni har förstått vid det här drömmer jag om att pressa mig in i den där lilla genren fantasy. Jo, den är liten, har jag förstått, om man frågar förläggare. Fantasyböcker utgör nämligen en ytterst liten andel, bara några procent, av den totala mängden böcker som ges ut i Sverige varje år. Alltså på svenska. Besöker man en av de tre utmärkta SF-bokhandlarna, i mitt fall i Göteborg, får man intrycket av att det finns hur många boktitlar som helst i genrerna fantasy, science fiction och skräck (och manga etcetera). Men då rör det sig om titlar på engelska. Titlar på svenska är i sammanhanget numerärt få – och svenska titlar skrivna av svenska författare är färre. Det största boksläppet på länge i den grunda fåran torde väl ha varit Erik Granströms nygamla Svavelvinter och den i september helt färska Slaktare små.

Finns det inte oerhört många författare nu för tiden? Jag menar, finns det inte det? Alla kallar sig författare, känns det som, men vad säger reglerna om det? Vän av ordning undrar! Vad anser Sveriges Författarförbund vara en ”riktig” författare? Det vill säga när kan man ansöka om medlemskap i förbundet? För översättare krävs ”att man har översatt minst två verk till eller från svenska och att dessa är publicerade”, medan det för övriga är ”omfånget motsvarande två verk” som gäller. (SFF)

Det behöver inte vara vare sig bra eller dåligt, men känslan av det fullkomligen väller författare över oss i dessa tider av självpublicering och en- eller fåmansföretag, som Undrentide Förlag, Ascentoria, Vulkan eller Mörkersdottir, för att ta några exempel, är stundom överväldigande.

Fast antingen jag vill vara en del av den gamla etablerade förlagsvärldscirkusen (se Kajsa Ingemarssons blogg-inlägg för ett avskräckande exempel), med, får man förmoda, kunniga redaktörer och skickliga förläggare, eller rida på den unga entusiastiska småförlagsvågen, så vill jag trots allt tillhöra den skara som blivit publicerade. För min del räcker det inte med att ha fått en novell publicerad i antologin Lågor – det räcker verkligen inte! Det gav mig blodad tand, mersmak, kött på benen, en bekräftelse av att jag är på rätt väg, vad ni vill. Jag vill ha mer, mer, mer!

För att kunna skriva författare överst på visitkortet (med journalist och antropolog därunder) krävs alltså två publicerade böcker. Minst. Jag får med andra ord kämpa på. Om jag lyckas eller ej? Vem bryr sig, när folk i Nordkorea svälter, när ett barn blir överkört och 18 personer går förbi utan att bry sig, när kungens apanage är 120 miljoner kronor per år utan att vi höjer på våra buskiga eller plockade ögonbryn eller när jag har blivit refuserad igen.

Jag bryr mig, är det ärliga svaret. Det går att bry sig om flera saker på en gång, har jag märkt.

Ett klarläggande: Det är ju inte jag som har blivit refuserad, utan mitt manus. Men det känns litegrann som samma sak, om jag ska vara ärlig. Betyder det att mitt fantasymanus inte håller måttet? Det kan för all del vara så, men det kan också vara som en förlagsredaktör antydde, att det är lite för ambitiöst och därmed svårt för dem att satsa på. Min serie, kallad En saga om sorg, är tänkt att bli antingen fyra rejält tjocka böcker, eller, om uppdelade, åtta.

Som tur är gör jag som den forne skidåkaren Per Elofsson: ”Jag bryter ihop och går vidare”. Vilket gör att jag skriver på andra projekt också. Svarta Skaftö är en (bra) arbetstitel, Män av trä en annan.

Och, vilket jag får hålla fast vid, minns att storheter som Astrid Lindgren och Beatles också blivit nekade bok- och skivkontrakt. Det bröt ihop och gick vidare på ett ganska bra sätt efter det, tycker jag.

Tja, nu ska jag förkovra mig i läsandet en stund, via det där biblioteket som ligger så nära. Tänkte lämna tillbaka Kejsaren – Roms portar, av Conn Iggulden och Röde Orm – Sjöfarare i Västerled, av Frans G Bengtsson. Det börjar bli dags för det. Sedan får jag se ifall jag hittar Mare Kandres Bestiarium, Jevgenij Zamjatins Berättelser om det viktigaste, Ambrose Bierces Halpin Fraysers död och andra berättelser och kanske någon fantasybok också. Uddevalla stadsbibliotek har en utmärkt samling fantasylitteratur, både på svenska och på engelska. Och, just det, Horace Engdahls Cigaretten efteråt, om den finns inne. Såg den före detta ständige sekreteraren på TV imorse och fick en tanke om att läsa något av honom.

Horace Engdahl, ja. Säga vad man vill om den karln, men jag är alltid imponerad av hans intellektuella framtoning. Fast, när jag sitter där i morgonsoffan och lyssnar på hans litterära visdom och hans teoretiska, till synes obegränsade kunskaper, kan jag ändå inte komma ifrån tanken på hur händig han är. Kan han slå i en spik genom en tvåtums furubräda utan att spiken kroknar och tummen kommer i kläm? Jag undrar jag.

Det kan knappast jag heller, för övrigt. Vilket torde vara det enda jag har gemensamt med Horace Engdahl.

Vem vet? Om någon dag eller tre väntar kanske en recension här på Verkligen Stefan. Det ni!

Verkligen Stefan

Välkomna till Verkligen Stefan!

För er som känner er vilsna i bloggdjungeln, Internetvärlden och cyberuniversum, kom inte till mig och fråga om råd hur ni ska hitta rätt.

Nej, för jag tänkte istället hysa, pysa, rysa, frysa, nysa verkliga och overkliga åsikter, insikter, avsikter, utsikter om viktiga och oviktiga ting – och om läsande, skrivande och böcker.

Det blir krönikor, recensioner och allmänna tankar med andra ord.

Nog tjatat – nu kör vi!