Om Magisynoden – del I

Magisynoden är ett känt begrepp runtom på Elatara, kontinenten som utgör huvudskådeplatsen för händelserna i En saga om sorg.

Synoden är en ambulerande domstol, om man så vill, eller ett stormöte, där magikonstens utövare diskuterar etik och moral bland kharismater. Och det är under Magisynoden som straff utdöms för den som missbrukat magins krafter så grovt att alla kharismaters rykte står på spel. Dessa straff går utöver ett lands egna lagar utan att för den skull ha företräde – en magiutövare som bryter mot ett rikes lag riskerar att straffas enligt den, men han eller hon kan också straffas i Magisynodens domstol. Grundad i efterdyningarna av den gamla magins illegalisering utgick synoden från norra Elataras utövare, det vill säga de som levde och verkade i arweriska kejsardömet samt de i druidkungens rike Irestin. På ön Sannibar i sydöstra Elataras hav ligger fristaden Ibara (ön tillhör formellt Zabarni); även dess kharismater är svurna till synodens förmåner, plikter och skyldigheter. Märkligt, kan tyckas, men det beror helt och hållet på att en av grundarna kom därifrån. Med tiden har Caradeas, Udakiens och Rakiens lärda inom kharismaternas skrå anslutit sig. Få lär bli förvånade ifall än fler rikens magiutövare väljer att ansluta sig framöver.

Det tog några synoder innan reglemente, formalia, stadgar och reglerad ordning satte sig, varför det råder oenighet kring framför allt de två första synodernas dagordningar, vilka som var med, hur många som deltog, mellan vilka datum mötena hölls. Någon säger att förklaringen till detta är det kharismatshat som växte fram vid denna period och att illegaliseringen av den gamla magin gjorde att många kharismater gick under jorden.

Likt sin far, Arwerlon III (Bokbrännaren), lät Arwerlon IV, kejsare åren 1667–1670 e.H. (efter Hamus, i enlighet med den hamusianska kalender som används i Semarien),  jaga misstänkta gränskorsare (och även andra ”misstänkta” kharismater). Förföljelserna klingade dock av under hans styre och upphörde i samma veva som Magisynoden uppstod, d.v.s. år 1669 e.H., vilket verkar ha varit i linje med kejsarens önskningar och politiska strävan.

De flesta av alla de akademier, ordnar, sekter och sällskap som inryms under Magisynodens vingar och beskydd, har underordnat sig synodens regler och föreskrifter. Alla, utom Oudhal-skolan som har en särställning. Oudhal-skolan har två lärosäten, ett i Geldaros, Thylien, samt ett i Durinda, Irestin, som har exakt samma regler, därtill konservativa sådana. Det sägs att denna magiska skola är över nio hundra år äldre än Magisynoden, vilket kan vara den äldsta ännu existerande magiskolan inom synodens område. Men detta är det enda undantaget, resten får vackert rätta sig i ledet.

Pärlemorordens häxor underordnar sig förvisso synodens förordningar och förpliktelser, men har också en hel del ordensregler unika för ön. Det finns de som säger att öns häxor, när de väl avlägger storhäxprovet, redan är vida skickligare än andra som avlägger motsvarande prov. Därmed inte sagt att alla gråsystrar klarar provet – de kan vara nervösa med mera och ändå misslyckas.

Antigona första synodstad

Den allra första synoden hölls i den udakiska staden Antigona år 1669 e.H., drygt fem hundra år före första delens, ”Fred så gyllene” (2012), början. Som referens grundades Pärlemororden 68 år före Magisynoden. Det dröjde till den andra synoden, den i Yxmark, Semarien, år 1672 e.H., för Pärlemororden att ansluta sig till Magisynoden.

Grundare var, bland andra:

  • Iansah Sethera, en vaganbei – ett slags kringströvande häxhelerska – från ön Sannibar i Zabarni,
  • Lotsar Mendarak, vars mor kom från Merbatien och far från nämnda Sannibar; fadern dog när Lotsar var blott två år, varpå modern, Nardah, tog honom tillbaka till Merbatien,
  • Ulsifer Bodomin,
  • Darlah,
  • Brannic Daraven, kallad Kråkhuva på grund av sin fjädertäckta huva.

Många platser har stått värd

Hittills har 128 synoder hållits på olika håll i Elatara. Några platser som stått värd för Magisynoden är: Yxmark i Semarien, Viqoras i Merbatien, Labakin i Varatin, Haldek i Irestin, Eduensa i Kamakien, Segadia i Caradea, Ibara på Sannibar, Namith i Wygerin, Jarrolem i Udakien, Karaké i Rakien, Ingslil-vid-Somasel i Latanien samt Nezir i Eshari. Den senaste, Fjärde Magisynoden i Antigona, gick av stapeln år 2169 e.H., prick fem hundra år efter den allra första i samma stad. Detta var året efter den stora svälten i Semarien (2168 e.H.), vilket gjorde att inte alla semariska kharismater (magikunniga) närvarade.

Vissa synoder har blivit mer minnesvärda än andra. En av de senare, Magisynoden vid Harlons mur, Kamakien, 2155 e.H., kallas för Utomhussynoden eller Synoden under bar himmel. Skälet är givet, då den hölls utomhus. Under den 36 dagar långa synoden inträffade bara en lättare regnskur, annars var det solsken dagtid och ljummet om nätterna. Anmärkningsvärt nog ska två mörkalfer ha klarat (stor)mästarprovet, något även en viss 14-årig Célenne Teraphen gjorde. På den följande synoden, Magisynoden i Mynessa, Merbatien, år 2162 e.H., förärade synodens kharisgemot den då 21-åriga Célenne Teraphen ärkekharismatstiteln, i hennes fall ärkehäxa.

Lagom till den 14:e synoden, kallad Andra Magisynoden i Antigona, Udakien, år 1718 e.H., gick de udakiska kharismaterna med. Detta efter att de udakiska magiutövarna i staden Malishan vägrade upplåta stadens magikvarters tomma byggnader till rakiska flyktingar som sökte asyl i Udakien på grund av den rakiska reningen (en period i Rakien om fem år, där religiösa fanatiker övertygade rikets kung, Peles IV Derhagin, om vilka som ansågs kätterska och måste avrättas för att inte landet skulle falla i händerna på demoner och död). Magiutövarnas obstinata vägran resulterade i att Marandils mästargille för magi och mysticism (som de udakiska magiutövarna var tvungna att vara anslutna till enligt lagen; det förkortades MMMM och förkortningen utelämnar således ”för” samt ”och”; bokstäverna MMMM ingick i gillets officiella sigill) förbjöds. Därmed blev även medlemmarnas utövande av magi illegalt så länge dess medlemmar inte rättade sig i ledet. Oturligt(?) nog brändes gillessalarna i högkvarteret Morgonstjärnecitadellet i just Malishan ned till grunden – magiutövarna råkade just då ha möte och de tillresta mötesdeltagarna övernattade i citadellets källare när branden startade. De kunde inte ta sig ut i det inferno som följde. Hälften av Udakiens magiutövare dog denna natt, ett halvår före Magisynoden i Antigona skulle hållas. Även kunskap gick upp i rök. Efter branden blev alla parter mer förlåtande. Magiutövarna som överlevde ville dock inte starta om från grunden utan reste sedermera till Antigona och fick ansluta sig till synoden. Den udakiske monarken vid denna tid, kung Olen IX Geleis, lyfte sedermera magiförbudet och uppmuntrade rentav att de överlevande magiutövarna anslöt sig till den vid det här laget etablerade Magisynoden som vunnit tämligen gott renommé tack vare sitt etisk-moraliska arbete och ställningstagande mot vilda kharismater och gränskorsare.

Vid den 26:e synoden, Andra Magisynoden i Geldaros, Thylien, år 1781 e.H., anslöt sig Rakiens magiutövare. Denna synod utmärker sig också som den senaste där en magiseparation utdömdes, och det var en varatisk kharismat som fick ta straffet. (Se mer om magiseparation nedan.)

Arweriska kejsardömets kollaps 2113 e.H. skapade stor osäkerhet i norra Elatara, så även för kharismater. Magisynoden i Revilal, Latanien, hölls efter sammanbrottet. Valet av ett Revilal och Latanien föll sig naturligt för synodledningen (kharisgemoten), som ville förlägga synoden till en plats utanför kejsardömets gränslinjer ifall oron skulle övergå i något mer våldsamt. Därtill var staden Revilals magistrat positivt till att ta emot kharismaterna. Denna synod är den hittills längsta i historien, ty den varade i sju månader, från hösten 2113 e.H. till våren 2114 e.H.. Följaktligen kallas den även för Den förlängda synoden eller Den utdragna synoden.

Misslyckanden har det också funnits. Under Magisynoden i Omadori, Dorderien, år 2126 e.H., fallerade synodens styrelse att få de dordiska magiutövarna att underkasta sig synodreglerna. Drygt tre hundra år dessförinnan gjordes ett försök att förlägga synoden till öriket Janushs huvudstad Arkannen. Synodledningen ville expandera och trodde att allt var frid och fröjd. Ledningen for till Janush på ett slags studie- och rekognosceringsresa tillsammans med sina assistenter, sekretaarer och följeslagare – samtliga dödades utom khariswit Genda Nandaurin från Kamakien. Öns prästerskap lät henne överleva så att hennes vittnesbörd kunde utgöra grunden för avskräckning från att ens besöka öriket. De magikunniga som från början bjöd in, eller ansågs ha inviterat, synodens representanter till Arkannen blev summariskt avrättade. Enligt vittnet Genda stod Katechons brödraskap för dödandet. Katechons brödraskap är agonakars (den styrande kurian) fanatiskt lojala, väpnade gren. Nu hann Genda ta sig till fastlandet i så pass god tid att hon kunde varna kharismater från att resa till öriket. Denna synod har kommit att benämnas Den inställda synoden, Synoden som aldrig blev av, Icke-synoden eller De avrättades synod. Anledningen till att den ens nämns som synod i de historisk rullorna är av respekt för de dödade kharismaterna och deras familjer. (Det ryktas för övrigt att regenterna för rikena som synodledningens dödade individer kom från var nära att starta en invasion och därmed ett krig mot Janush, men slavkollegiet i Merbatien ska inte ha velat skeppa över deras styrkor och ej heller ha velat bidra med egna.)

Magisynoden i Gulgutar, Udakien, hållen år 1919 e.H., blev även den speciell – och blodig. Synoden hölls 250 år efter den allra första, så många höjde på ögonbrynen när Antigona inte stod värd. Istället föll alltså valet på Gulgutar, ett starkt fäste beläget halvannan timmes ritt (eller resa med vagn) utanför nämnda Antigona. Att kharismater skulle ha stormöte i fästet upprörde medlemmarna i Vitlansorden, då platsen är helig för dem. Det var nämligen där som den 8:e ledaren för orden, exarkmästare Ceryak Cathard, dödades av Celtus Kättaren; den sistnämnde ska ha varit en ond man med magiska krafter (läs: en vild kharismat). Celtus ska ha halshuggit Ceryak och satt hans huvud på en påle. Senare, när vitlansarna fick tillträde till Gulgutar, ska de ha funnit Ceryaks skalle nedgrävd på fästets innergård (ännu senare blev Ceryak kanoniserad och kallas därför Ceryak den helige eller Ceryak Martyren). I dag tillhör Gulgutar en rik adelsätt, men i enlighet med en överenskommelse måste fästets herre eller dam öppna portarna ifall en vitlans vill besöka den heliga platsen. Att tolerera adligt ägarskap är nu en sak, att få veta att utländska kharismater ska klampa omkring på helig mark en helt annan. Upprörda vitlansar ställdes mot Magisynodens rättigheter. Situationen eskalerade i spänning, från gruff till skärmytslingar till en regelrätt konflikt. Så långt gick det att exark-riddare (vitlansar) dödade fyra kharismater utanför fästets murar, varpå synodledningen svarade med att döda fem vitlansar. Först när sonen till fästets herre dödades av vitlansar grep kungen in, reste till Gulgutar och förhandlade med överstebiskopen, den sörjande fadern, kharismater ur synodledningen samt exarkmästaren. Den kungliga interventionen lugnade ner situationen.

Lika illa gick det inte på Dubbelsynoden eller Tvåstadssynoden år 2093 e.H., för så benämns Magisynoden i Skugghamn och Alessos. De två hamnstäderna, den förra semarisk, den senare kamakisk, kom ofrivilligt att dela på värdskapet. Synoden började i Skugghamn, men någon form av meningsskiljaktighet lär ha uppstått. När den blev till en stor affär valde synodledningen att helt sonika förflytta hela stormötet och skeppa över deltagarna till Alessos, där de besökte det berömda biblioteket för att utröna tingens beskaffenhet gällande trätoämnet. Tvisten löstes tack vare bibliotekets kunskapsbank och ledningens rådiga initiativ.

Sahmumspirorna på Biskaragatan

Så många synoders historik, deltagarlistor, dokumentation, planering före, under och efter, ja, allt som är tänkbart att veta om Magisynoden står förmodligen att finna i det som blivit något av synodens administrativa högkvarter – Sahmumspirorna i Antigona. I spirorna, som ligger i Biskaragatans östligaste ände, återfinns bland annat Rullornas rum, där överkustos Manessa Delaris är ansvarig. I Rullornas rum finns de allra bäst uppdaterade listorna över kharismater i synodens område. Under sig i hierarkin har Manessa Delaris en mängd medhjälpare och underlydande, som bär titlar som kustos, skrivare, notarie, arkivarie, bokbindare, kalligraf, skoliast, översättare, kommentator, konservator, registrator, restaurator, rubrikator, illuminator, illustrator, historiker etcetera (flera individer kan förstås inneha flera sysslor/titlar på en och samma gång).

Som kuriosa kan nämnas att pappret som används i rullor, bokrullar, böcker och manuskript tillverkas på plats av professionella  pappersmakare (t.ex. formare och guskare). Pappret är (bland kharismater) känt för sin märkliga, blekrosa färgton, som från början tros ha tillkommit av misstag och slump men som synodens män och kvinnor snabbt tog fasta på. Även alla officiella skrivelser, kungörelser, dekret och meddelanden skrivs på detta egentillverkade papper.  Ett dylikt officiellt meddelande förseglas med Magisynodens officiella pentagramsigill.

Härnäst väntar det 129:e stormötet för kharismater, Andra Magisynoden i Kaldaras, Irestin. Denna synod ska hållas år 2175 e.H., är det tänkt.

Lite om magiseparation

Det för många värsta straffet synoden kan utdöma är så kallad magiseparation eller kort och gott ”separation”; ibland också benämnt ”fråntagandet” eller ”avkharisering” eller ”kapandet av khari”. I praktiken betyder det att den dömda kharismaten fråntas sin länk, som destrueras helt och hållet. Därefter tillverkas en ny länk som, genom en fruktad separationsritual (eller fråntaganderitual), ”aktiveras” som antilänk. Antilänken är av sådan art att den fästs runt, säg, en handled eller vrist eller runt halsen, d.v.s. någonstans där den inte kan tas av med mindre än att den dömda tvingas kapa en kroppsdel (vilket ska ha hänt vid något tillfälle). Materialet – ett träslag för den ljusa kretsens magiutövare och en metall för den mörka – härdas på ett speciellt sätt, vilket gör det mycket svårt, ja, näst intill omöjligt, att förstöra en antilänk. Eftersom synodens lagar inte står över de världsliga kan en kungs benådande av den dömda göra att synodens ledning tvingas att befria den benådade från sin antilänk. Oftast böjer sig emellertid den världsliga maktens män och kvinnor för synodens visa ledare.

Magiseparationer sker ytterst sällan, då synodens ledare anser att de måste vara helt säkra på sin sak. Faktum är att detta straff har utdömts vid blott ett fåtal tillfällen genom åren. Första gången skedde redan på den allra första synoden, då sex separationer utdömdes. Därefter har magiseparation utdömts vid synoden i semariska Yxmark 1672 e.H. samt vid Andra Magisynoden i Geldaros, Thylien, år 1781 e.H., vilket är senaste gången det inträffade.

Då magiutövning i mångt och mycket handlar om kontroll, något vilda kharismater saknar, fungerar inte magiseparation och antilänkar på vilda kharismater, trots ett antal försök och omfattande studier i ämnet.

Ett antal magiutövare är emot ”lemlästning” eller ”kapandet av bandet”, som magiseparationen ibland kallas, och kallar den för ”tortyr ovärdig den upplysta människan”. En punkt på synodens dagordning som därför återkommer med viss regelbundenhet är den om magiseparationens avskaffande.

Märk väl att det här med magiseparation som rituell företeelse är mycket äldre än Magisynoden och ska ha förekommit i olika former ända sedan Darefus den upplyste vandrarens dagar, vad de lärde vet, kanske är detta slags ritual ännu äldre.

Till sist, vill ni läsa mer om hur jag tänker rent allmänt kring magin i En saga om sorg-böckernas och -novellernas* värld, läs med fördel ett gammalt inlägg Om magins regler och världens djup.

Del två i min lilla redogörelse för Magisynoden kommer när den kommer. Ha tålamod och håll utkik, med andra ord.


*) Novellen Lansars pris är sorgligt ouppdaterad och ännu inte helt anpassad till Angorias magiska betingelser. Min plan är att uppdatera texten, någon gång … Ta den för vad den är så länge, förutsatt att ni ens vill läsa den.

Norra Okända – okänt för vem?

”Mycket talar för att hargernas sanna härstamning ligger i Norra Okända snarare än på Garfågelön, även om namnet på den enda staden där, Hagg, påminner om harg. Men pälsmännen, de stamlevande vildarna på Norra Okända, kallar sitt snötäckta hem Haragbore, ’landet bortom nordanvinden’. Förutsatt att vi ska lita på Carstil Sjömannens ord. Jag låter osvuret vara bäst, för han hade ofta fel. Men den omisskännliga likheten mellan harg och förledet Harag finns där. Passa på att notera en annan likhet, nämligen den mellan den sista delen, bore, och namnet på vår egen vintergud, Berantes. Bore – Ber.”*

Geram Sebbast, adept hos Falknests hovbibliotekarie Haller Dermahal.

I världen Angoria, där berättelsen En saga om sorg plus noveller (klara och ännu ofärdiga) utspelar sig, finns det, såvitt de lärde vet, fem kontinenter: Elatara, Esstera, Eatorien, Ervunda och Norra Okända. Den sistnämnda kontinenten bär ett annat namn av de invånare som faktiskt bebor den – pälsmännens namn är Haragbore.

Elatara är förvisso den kontinent som dominerar i En saga om sorg, men det betyder ingalunda att de övriga är obetydliga eller ”primitiva” (om uttrycket tillåts).

De geografiska förutsättningarna skiftar, men det finns märkvärdiga likheter, som ingen egentligen har kunnat förklara. Det tycks exempelvis ha funnits hästar och andra djurarter på kontinenterna – hur kan det vara möjligt, frågar sig rationella historiker, när inga landvägar mellan dem existerar där djuren kan ha vandrat och spritt ut sig under årtusendena. Och det tycks ha funnits exempelvis människor och mörkalfer runtom i världen redan före sjöresor över haven varit praktiskt genomförbara. Få har kunnat förklara denna historiska märkvärdighet, men kunskapen bland de nordelatariska lärde, till och med dem i det berömda biblioteket i Alessos, kommer dels av muntlig tradition, dels av skriftliga källor. De senare sträcker sig inte oändligt långt tillbaka, kanske nånstans mellan 3500 och 5000 år; få, om någon, vet. Det kan finnas äldre skriftliga källor än så, men var de dväljs vet ingen.

Som så många har hävdat: Historia blir gärna till äldre tiders legender, som har sitt ursprung i myter och sagor.

*) Citatet är hämtat från den tredje delen av En saga om sorg, vars arbetsnamn är Röd grynings ankomst.

Kvinnor som karaktärer

Eller karaktärer som råkar vara kvinnor, kanske.

Tansy Rayner Roberts tar i ett inlägg på sin blogg* upp hur kvinnor behandlas – eller inte behandlas alls – i vår verkliga, nedtecknade historia. Helt enkelt för att den till stor del är skriven av män – för män. Och helt enkelt för att män i mångt och mycket inte känt till kvinnors delaktighet i historien på grund av att vadhelst som hänt i ”kvinnans domän” (i de fall när mäns och kvinnors specifika liv, traditioner, vardagssysslor eller samhällssystem faktiskt höll dem åtskilda) varit okänt för dem, och därmed att betrakta som oviktigt/oväsentligt.

Hon skriver också i sitt belysande inlägg att det inte bör vara självklart att efterapa vår verkliga historia och föra in den rakt av i en påhittad fantasyvärld. För att problematisera, eller skapa utmärkt dramatik/spänning, bör författaren peta in kvinnor även i den mest patriarkala av världar, bara för att se varthän det tar berättelsen. Hon tar upp exempel där kvinnor får/ges plats i förment manliga domäner, som krig:

Terry Pratchett’s Monstrous Regiment has a lot to say about the different kinds of women you might find on a battlefield, and the many different reasons why they might be there despite restrictive social mores.

Ett annat exempel jag vill peta in är C S Friedmans The Magister Trilogy (jag är bara på första delen än), där författarens magisystem säger att de allra mäktigaste besvärjarna (de så kallades Magisters) enbart kan vara män – kvinnor anses inte hålla måttet riktigt; men vad händer då när en kvinna de facto erhåller samma potential som en man? Hur tas hon emot? Vad gör hon av sitt liv när hon får samma möjligheter som magikunniga män? Ja, sådana frågor tas upp i en mycket spännande berättelse.

Det finns givetvis långt fler exempel på när kvinnor får en stor plats i fantasyberättelser, och då inte enkom för att de är kvinnor utan för att de är personer – som vilka andra män som helst. De har förtjänster och svagheter som alla andra.

På det viset har jag skapat mina karaktärer, i min värld Angoria.

Visst, min handling är förlagd till en medeltidsinspirerad, patriarkal miljö, och i många fall är alltså kvinnor underordnade män enbart på grund av genitaliernas beskaffenhet. Men, vilket är viktigt att poängtera, det är inte högmedeltiden jag skildrar, utan en egen berättelse. Därför finns det utrymme för kvinnor att avancera till höga poster i samhället, även om de som varande just kvinnor i just den här världen antagligen känner att de måste arbeta dubbelt så hårt eller hårdare för att nå lika långt som män i motsvarande position. Inte alltid, men ofta nog. Ibland når emellertid kvinnor långt tack vare sin kompetens och yrkesmässiga meriter; jag vill påstå att Uinara Baid, Semariens riksinformatör, nått sin post genom egna meriter och skicklighet. På samma sätt tillåts en häxorden åtnjuta ett förvisso falnande anseende, men ha en extremt viktig uppgift; Pärlemorsystrarnas orden på ön Valx har till uppgift att hålla hondrakarna i Döda staden fångna samt lösa gåtan om hur de ska stänga porten till undervärlden för evigt. Den orden leds av moder superian Célenne Teraphen, en av mina perspektivkaraktärer (en POV-karaktär, med andra ord). Nånstans har jag också ett rent matriarkat (var säger jag inte, ni får väl läsa själva!), svagt inspirerat av en kinesisk folkgrupp som kallar sig moso (eller mosuo, stavningen tenderar att variera), vars samhällssystem är utomordentligt fascinerande.

Faktum är att jag har fler POV-karaktärer som är kvinnor än män – så här långt, bör tilläggas. Serien är ju inte färdigskriven än. Jag tror, och hoppas, att samtliga karaktärer som sagt är personer i första hand, med personligheter som rymmer styrkor och svagheter, egenheter och komplexitet. Det är åtminstone en strävan att nå dithän. Jag kan med ett visst mått av självförtroende hävda att karaktärerna i varje fall inte är könsstereotypa; de är sina egna individer oavsett kön.
Sedan, huruvida jag lyckas gestalta detta på ett för läsaren tillfredsställande sätt eller ej får var och en som läser serien En saga om sorg avgöra. Förhoppningsvis har jag skapat så pass goda förutsättningar för läsare att de själva får bestämma hur de känner inför varje karaktär, utan att trycka ner alltför många omdömen och värderingar i halsen på dem. Alla värderingar och åsikter som framkastas under berättelsens gång är ju sprungna ur andra karaktärers sinnen, jag som skriver ”råkar” bara förmedla det de säger eller tänker.

I vanlig ordning är det givetvis upp till läsaren att bedöma berättelsen själv, utifrån egna kunskaper och (livs)erfarenheter och bevekelsegrunder.

*) Någon annan som skriver
om ”realism, sexism och fantasy” är
Anna på bloggen In Another Library.