Ring ut det gamla, ring in det nya – gott nytt år!

Sitter framför datorn med ont i halsen och en förkylningsbestruken hängighet. Hostan kommer och går …
Jaja, det var tycka synd om mig-inledningen.

Så.

Bort med det, bara. Ut med det.

För faktum är att vi har kommit till årets sista dag.

Vad vore ett farväl till 2014 utan en litterär tillbakablick?
Nä, precis. ”Ordfattigt” är ordet ni suktar efter. Jag hade valt ett annat ord, men låt gå.

Vad handlade då mitt litterära 2014 om?
Här följer ett slags sammanfattning i punktformat. 2014 var året då …

  • jag missade flera deadlines gällande tredje delen av En saga om sorg-serien. ”Röda dagars hämnd”, och en tålmodig förläggare i form av Elin Holmerin på Undrentide Förlag (tack för tålamodet, Elin!), blev lidande på grund av många saker: bland annat sjukdomar och annat elände i familjen, byte av jobb och stress, egna sjukdomar och en operation, samt lite till. Ja, ni vet, tråkiga händelser i livet, helt enkelt.
    Men till slut blev jag ju faktiskt färdig med manuset. Gissa om jag blev glad när jag skickade in det tilltagna manuset till förlaget för några veckor sedan.
    Nu har jag, efter några dagars frihet från internet och en välbehövlig paus från skrivande och tangentbordsknappande, påbörjat appendixet till ”Röda dagars hämnd”; lite lurigt att få till appendix är det, jag menar hur mycket ska jag avslöja, ska jag till och med skippa ett namn eller en organisation för att inte avslöja det förrän läsaren råkar på det i själva texten? Angenäma problem, hur som helst, som jag gillar att ta i tu med.
  • Maria Helena Stanke på SilverSerpent gjorde färdigt ”Röda dagars hämnd”-omslaget. Det blev riktigt snyggt (igen). Här kan ni följa hennes arbete med omslaget (i sig en inblick i en kreativ och skapande process).
  • jag, efter ett författarfikaträffsförslag från nämnda Maria, ändrade titeln från ”Röd grynings ankomst” till ”Röda dagars hämnd”. En förbättring av titeln, tycker jag, trots att jag hade haft den förstnämnda titeln i flera år.
  • jag inte hann skriva på något annat bokprojekt. Min historiska (och fristående) spänningsroman(?) Svarta Skaftö, exempelvis, får vänta, liksom en väldigt speciell berättelse med vampyrer, magi och en exorcist, eller ett skrivprojekt som inkluderar det mytomspunna och förbannade skeppet ”Flygande Holländaren”. Plus att jag inte fick spottat ur mig några noveller, heller. Lite synd.
  • jag läste ut flera bra fantastikböcker, noveller och serier. Gillade DC-serien ”Demon Knights” riktigt skarpt. En variant på Arthur-sagan. Kul. Har läst ut delarna fem och sex i Steven Eriksons långa Malazan-svit, ”Midnight Tides” respektive ”The Bonehunters”. Båda klart läsvärda, även om jag inte kommer ihåg exakt vad del fem handlade om längre :). Gillade Peter Bergtings mystiska och tankeväckande – för att inte tala om vältecknade – ”Tecken i skyn”. Läste ut Brandon Sandersons maffiga ”Words of Radiance”, d.v.s. del två i The Stormlight Archive-sviten. Också läsvärd, även om jag tycker att någon karaktär får för mycket screen time. Sedan måste jag framhålla Robin Hobbs ”Narrens hemlighet” och  ”Narrens öde” – hon är duktig, den där Hobb, på detaljer, på att gå ner på djupet av mänsklig självömkan när Sonen drabbas av ständiga motgångar. Det är inte alltid jag gillar Sonen – berättelsen är ju skriven i jag-form och därmed begränsad till hans egocentriska perspektiv – och berättelsens tempo kan vara rätt lågt, stundtals, men åh vilken koll hon verkar ha på berättande och skrivande, Robin Hobb! För en författare på en helt annan nivå kan jag bara läsa och lära och finslipa mina egna verktyg.
  • ett gäng (fördelade i fyra geografiska grupperingar i Finland och Sverige, varav jag tillhör Västkustgruppen här i Bohuslän) drog igång Fantastisk Podd, en podd om skrivande och läsande av fantastik. Märk väl att jag är en mycket blygsam kugge i det stora Fantastisk Podd-maskineriet. Det har varit roligt och intressant att samtala om skrivande, och podden som sådan tycks ha blivit en succé inom fantastikens underbara nördkretsar.

Ja, kort sagt har det hänt litegrann som har gett mig mycket värme och positiva känslor. Känns bra.

Nu får ni, som sagt, ha ett riktigt gott nytt år.

Vi hörs (och kanske syns) igen nästa år. 2015.

Annonser

Om magins regler & världens djup

Från gång till annan får alla vi som gillar (eller älskar) fantasy höra att ”det där är ju bara hittepå – så fort författaren, eller en av berättelsens protagonister, behöver ta sig ur ett knivigt problem petar han/hon in magi och, vips, problemas solved!

Precis som i alla genrer finns det bra och dåliga böcker, bättre eller sämre berättelser, logiska eller ologiska regler inom respektive världsbygge.

Jag vågar hävda att just regler kan vara av godo vid exempelvis konstruktionen av magisystem. I detta tycks jag och den flitige amerikanske författaren Brandon Sanderson – givetvis inga jämförelser i övrigt – vara överens.
Han har till och med stipulerat en lag om detta: ”Sanderson’s First Law”. Brandon Sanderson sammanfattar lagen såhär, med egna ord:

”Sanderson’s First Law of Magics: An author’s ability to solve conflict with magic is DIRECTLY PROPORTIONAL to how well the reader understands said magic.”

Med detta menar han, och jag, att magin inte får vara godtycklig eller slumpartad. Är den det förvirrar det läsaren – eller till och med lurar in denna på villospår.

”Men”, kanske någon tycker, ”om du reglerar magin förlorar den ju sin, öh, magi.”

Gör den det har man som författare kanske satt upp för hårda regler – eller för många. Tanken för mig är att reglerna ska vägleda inte bara skrivandet utan också karaktärernas användning av sagda magi.

Jag kan exemplifiera det hela genom att ta upp min egen berättelse (för att det är enklast så). I serien En saga om sorg uppehåller sig karaktärerna mestadels i länder som tidigare ingick i ett numera kollapsat kejsardöme. De fick med tiden ett gemensamt språk, gemensam valuta, standardiserade mått och vikter – och en gemensam, eller snarast allenarådande, troslära.
Denna tro, baserad på Darefus gärning och den världsbild och åskådning han förmedlade, ger vid handen att världen är skapad av sex element, fördelade på två kretsar. I den ljusa kretsen återfinns elementen luft, vatten och trä; i den mörka kretsen jord, metall och eld.

Till en början, alltså i jättebörjan, tänkte jag inte så mycket på magins regler. Jag tänkte nämligen låta magin spela en tämligen nedtonad roll i min värld. Vilket den kanske gör på många sätt. På andra sätt är den närvarande, och måste därför få en egen logik. Därmed var jag tvungen att få magin att fungera logiskt i den värld, Angoria, jag har förlagt berättelsen i (och där världen också måste fungera på ett logiskt sätt för att läsare ska känna att den är ”på riktigt”). Samtidigt vill jag förstås inte låsa in magin i en bur av regler, utan behålla en del av mystiken kring den. Vad som helst ska kunna hända – inom världens egna logiska gränser. Om det är logiskt förklarat att det finns ”Monty Pythonska” flygande får i en pseudofransktalande miljö, ja, då ska det finnas utrymme för dem. Men om det är en uttalat kvasimedeltida fantasyvärld, med skogsalver, en drake vid namn Smaug och jättelika spindlar i träd, och det plötsligt kraschar ett rymdskepp utan vidare förklaring, ja, då ska rymdskeppet bort (om det förblir oförklarat).

En viktig aspekt med magi är att den lätt blir ”rollspelsaktig”. Alla som var unga under bordsrollspelsguldålderns 1980- och tidiga 1990-tal, med Drakar och Demoner som spelet nummer ett i Sverige, vet att när en av spelgruppens magiker blev för mäktig var denne i princip oövervinnerlig.
Därför måste bokseriens kharismater, magiker, häxmästare, mager, trollkarlar, besvärjerskor, häxor, åkallare eller aes sedaier – vilka man än väljer – ha en svaghet. Helst en som läsaren kan förstå och känner är okej. I Robert Jordans The Wheel of Time-epos (med benägen sluthjälp med nämnde Sanderson) är de magikunnigas svaghet särskilt svag om det är en man som utövar magin; en man som brukar magi blir ju långsamt galen, vilket gör att de jagas upp och ”stillas” (de blir i praktiken fråntagna förmågan att använda sin magi) eller avrättas.
I de nordliga delarna av Angorias ena kontinent, Elatara, där tron om att de sex elementen har byggt världen genom gudarna Yanaaka och Ethoolet är förhärskande, är den uppenbara svagheten att magin bara kan fungera genom så kallade länkar. I världen brukar de magiutövande människorna (kharismaterna, samlingsnamnet för alla former av magiutövare) säga att de ”lånar kraft från gudarna”. En guds förmåga är långt större än den enskilda människans, varför det är förenat med risken att bokstavligen bränna ut sig ifall en utövare så att säga gapar efter för mycket.
Så utan länk till den khari (gudarnas goda kraft) eller i vilda kharismaters fall den dar’khari (den fördömda kraften, befläckad/förgiftad av lindormen Mael) utövaren behöver, ingen magi.

Med tiden kommer berättelsen att utvidgas, karaktärerna bli fler och världen/världsbygget större. Andra religioner kommer in i bilden, med andra förklaringar till magins existens.
Men, och det är ett viktigt men jag förfäktar, magin måste fortfarande fungera inom den redan uppsattas logikens ramverk.
Om det måste finnas en länk för att användaren ska ”komma åt” den magiska kraften, så måste det finnas det, oavsett religion eller geografisk plats.
Därför måste jag tänka till när jag introducerar nya religioner eller vetenskapliga lärde som har förklaringar till magins existens. En trevlig utmaning.

I kungadömet Semarien gäller alltså de sex elementen som förklaringsmodell. En kharismat kan, såvitt man känner till, behärska antingen ett, två eller tre element inom en och samma krets. Det sägs att den gamla magins utövare kunde bemästra fler element än så, över kretsgränserna, men dessa utövare sägs ha försvunnit vid de stora utrensningarna under kejsardömets tidiga år.
En häxa eller trollkarl kan bemästra tre element inom samma krets. Valx gråsystrar utgör utmärkta exempel på detta. Det semariska hovets sekretariatsåkallare utgör exempel på sådana som behärskar blott ett element, men å andra sidan kanske gör det till fullo; Åkallarnas sekretariat består traditionellt av en åkallare från vart och ett av de sex elementen. Uinara Baid sitter på dubbla stolar då hon dels är sekretariatsmedlem, dels är riksinformatör, det vill säga högsta ansvarig för Nattens dolkar – hennes element är vatten; sekretariatskollegan Nahara Serrigal är riksåkallare och sitter i inre rådet – hennes element är jord.

I Alzarien, khaganatet en bit söder om Semarien, förklarar de mäktiga alkemisterna ”magi” som varande krafter eller energier som vissa med större mental kapacitet helt enkelt har förmågan att utnyttja enligt samma logik som vissa personer besitter en större fysisk kapacitet än andra.

Och så vidare i de riken berättelsen passerar på vägen …

Så här måste jag gå till väga. Sakta men säkert måste jag bygga upp magin inom förnuftets regler.

I slutändan ska förstås magi tillföra boken mystik och spänning – och förstärka berättelse och värld – inte ta ifrån boken något.

Ett sista tips från ett utsnitt av Sanderson’s första lag är att man inte bör använda magin för att lösa problem åt karaktärerna – såvida den inte kastar in karaktärerna i nya svårigheter/utmaningar.

Min världs magi är förstås (förhoppningsvis) både mystisk och ”vetenskaplig” på en gång. En del är förklarat, ärkehäxan Célenne Teraphen har exempelvis en tämligen vetenskaplig approach till magin på ett närmast agnostiskt sätt. Annat är oförklarat, som varför vissa material fungerar som länkar medan andra inte gör det (vilket gör det mer mystiskt – dessutom finns det i sig en religionsbaserad förklaring till varför exempelvis granit inte fungerar som länk medan många juveler är utmärkta för den som behärskar den mörka kretsen eller enbart elementet jord, som inkluderar mineral).

Som alltid ska man inte stirra sig blind på regler. Lär er dem – och bryt dem om så behövs.

*  *  *  *  *

I och med en välgrundad bas för magin i Angoria fördjupar jag världen som helhet. Anser jag.

Brandon Sanderson’s tredje lag säger att man hellre bör expandera det man redan har framför att påbörja något nytt. Det vill säga fördjupa framför att bredda.

Det har gett mig en tankeställare.

Jag kommer givetvis att expandera världen i samband med att karaktärer rör på sig och avslöjandena om diverse konflikters parter – eller vem som rör sig i skuggorna bakom dem – eller personers historia

Berättelsen kommer per definition att erhålla ett visst historiskt djup just med tanke på att historien spelar en viss roll, både geopolitiskt och på karaktärers personliga plan. Och det är bra. Jag gillar att få ta del av, säg, George R. R. Martins flöde av bakgrundshistoria som bakas in i den pågående, framåtdrivande ”nutida” berättelsen. Jag gillade The Wheel of Times enorma spektrum av historia, kulturer, folk och sedvänjor. Jag gillar mycket av R. Scott Bakkers The Prince of Nothing-trilogi (ska försöka läsa fortsättningen det här året) – extremt filosofiskt djup, tycker jag, och historia, om än inte så förfärligt mycket världsbygge (ännu), trots en hel del olika kulturer.
Och jag gillar Steven Eriksons (och Ian Cameron Esslemonts) böcker i Malazan-universumet. Här talar vi om ett överflöd av det mesta: gudar, magisystem, karaktärer, handling och världsbygge. Men, vilket den brittiske bloggaren Wertzone (Adam Whitehead), själv vad jag förstått ett uttalat fan av Malazan-böckerna, skrev redan 2008: Världen och bygget är enormt, men måhända brett/ytligt snarare än djupt.
Så här skriver Wertzone:

”A big plus in some people’s books is Erikson’s worldbuilding. Erikson and Esslemont have created an enormous world with a dozen continents and subcontinents and thousands of islands, plus the dozens of races (past and present) that inhabit them, and different ethnicities and factions within those races … But on the minus side the worldbuilding is extremely broad but feels shallow. Whilst I am certain that the authors [Erikson och Esslemont, reds anm.] have bulging folders packed full of notes on the history of the races, cities and nations, very little of it gets into the books.”

Wertzone skriver också följande tänkvärda citat:

”Whilst a Robert Jordan fan could probably write ten thousand words on the history, people, customs and geography of Andor, for example, or a George RR Martin fan could pen an entire dissertation on the Targaryen royal lineage, a Steven Erikson fan would be hard-pressed to write more than a few hundred words about, say, Darujhistan or even Lether.”

Jag har bara nått del fem i den första, och största serien, Malazan Book of the Fallen, tio böcker lång. Ytterligare böcker från den världen, i nya eller andra serier, kommer fortlöpande. Den sammantagna sviten, inklusive Esslemonts verk, sägs bli 22 böcker. Det är en saftig klump böcker det, särskilt med tanke på att var och varannan bok närmar sig eller passerar 1000-sidorsstrecket.
Med så många sidor bör även det sammanlagda djupet i världsbygget nå, öh, djupare. (Så här är det när man skriver sina böcker – redigering är A och O och vissa meningar borde alltid skrivas om och förbättras.)

Oavsett djup är det bäst att påpeka att jag gillar Malazan-böckerna så här långt. Faktum är att Memories of Ice (del tre i serien) är en av de bättre fantasyböckerna jag har läst överhuvudtaget. Och jag har läst några, trots allt, så det är ett mycket gott betyg.
Dessutom kan ju Eriksons över en miljon sålda exemplar av serien, till och med januari 2012, tala sitt tydliga språk. Världen är tillräckligt djup för såpass många köpare och än fler faktiska läsare, trots allt.

De frågor jag måste ställa till mig själv är: Hur djup kommer min värld att bli? Hur djup vill jag att den ska bli? Hur hittar jag balansen mellan djup och bredd, eller snarare hur hittar jag rätt nivå av djup och rätt sätt att expandera världen?

Återstår att se hur väl jag lyckas. I del tre, Röda dagars hämnd, kommer jag nämligen att expandera världen geografiskt såväl som kulturellt och fortsätta berätta mer om rikens och karaktärers historia.

Words of Radiance-uppdatering

Michael Whelans omslag till Brandon Sandersons "Word of Radiance".
Michael Whelans omslag till Brandon Sandersons ”Word of Radiance”.

Brandon Sanderson skriver och skriver och skriver på sin andra del i The Stormlight Archive-serien. Words of Radiance, som den ju heter, tros komma oss läsare till gagn i mars 2014, men nu finns det ett nytt smakprov att ta del av (typ här) – om karaktären Lift, en ung kvinna till tjuv som tar sig in i ett palats, där hon vill stjäla lite godsaker. Sedan tidigare finns det ju ett äldre utdrag, om Taravangian, att tillgå.
Att boken är något att se fram emot för den som gillar episk fantasy är nog ett understatement. Förväntningarna lär bli skyhöga för den produktive författaren, vars Words of Radiance-manus är helt enormt.
Följ den här länken till Tors hemsida, för att förstå exakt hur stort/tjockt det är. 2.000 sidor är gigantiskt. George R. R. Martin brukar ju numera landa kring 1.500 manussidor. Ja, jag vet, det kan skilja sig åt beträffande radavstånd och fontstorlek, men ändå. 2.000 jäkla manussidor. Det är gigantiskt!

Utgivningen av Words of Radiance skjuts fram

Tyvärr skjuts utgivningen av Words of Radiance på framtiden. WoR är del två i Brandon Sandersons tiodelarsmastodontfantasyserie The Stormlight Archive, vars första del var The Way of Kings.
Författaren säger att han behöver mer tid på sig för att göra del två så bra som det bara går. Det nya (preliminära?) utgivningsdatumet är den 4 mars 2014.

Däremot är omslaget av Michael Whelan klart för allmän beskådan. Se bara! Följer ni ”bara”-länken får ni även ta del av konstnärens egna ord om arbetet kring omslaget. Intressant läsning.

Idag var en bra dag

Sommar, sol, värme!
Kort sagt en utmärkt dag att tillbringa framför datorn, där jag nyss kunde lägga ifrån mig den sista manussidan av Flammor av vrede. Undrentide Förlags (suveräna) kommentarer är således behandlade, felen och påpekandena är korrigerade och, tja, allt känns bra.

Nu återstår lite pill och en ny översyn. Därefter bör det vara färdigt att sändas i retur till förlagets uppmärksamma redaktör igen.

Utöver manusarbetet så har jag faktiskt hunnit med att vara utomhus, fika gott, läsa 70 sidor av A Memory of Light, se tre avsnitt av Supernatural (säsong sex), laga en duglig middag samt fira lite lätt med en kall öl (33 cl, 4,7 %).
Nu blir det kvällsmat, True Blood och, senare, mer Wheel of Time-läsning.