Utbrändheten vs Skrivandet

När döden skiljer oss åt. Nja.

Där nöden skiljer oss åt. Tja.

Eller, är glöden det jag vill åt? Ja!

Så är det. Ju.

Mitt liv i väggen är som det är och går som det går.

Skrivandet av ”Röda dagars hämnd” har legat i ett slags zombifierad träda, liksom det här med att läsa andras alster. Lika träligt som trist. Än tristare och träligare är det att det inte blir någon ny bok i år. Siktet är däremot inställt mot 2016 och skam den som ger sig.

Jag saknar förstås skrivandet lite extra mycket, det gör jag. Den där intensiteten jag känner, den rätta glöden, när jag är inne i zonen. När allt flyter på och sju timmar plötsligt bara har gått och jag har skrivit fem, tio, femton sidor. När tröttheten blir äkta och utan dåliga samvetskval över allt det där som inte blev gjort under dagen.

Det som inte blir gjort nu heller, när jag har så gott om tid men så lite energi.

Men ju fler dagar och veckor som förflyter i detta mosiga, okoncentrerade, värkande ingenhensland av utmattning, mjölksyra och närmast akut sömnbrist, desto längre tid inser jag att det lär ta. Något andra givetvis har insett för länge sedan.

Tro nu inte att det är nattsvart här, hos mig, inte ett dugg. Jag ska komma tillbaka i gammalt gott slag – eller, hellre, i en ny, uppdaterad version. Stefan 2.0, klokare, bättre på att sätta gränser och inte tacka ja till alltför mycket, trevligare och, ja, kort sagt en skönare person.

Ja, ni fattar kalopsen, eller hur? (Till och med Robert Broberg, må han vila i ekvilibristisk frid, skulle ha kunnat uppskatta detta. Tror jag.)

Till dess får jag gå min egen väg, för det här blir min resa, min lilla kamp. En kamp jag vet att andra har fått föra för egen del i går och i dag, en kamp allt fler lär tvingas föra i framtiden. Många som har suttit i en likadan båt som jag, och i grunden vet vad det hela innebär, kommer med uppmuntrande ord och stöttning, liksom släkt, vänner och bekanta. Det betyder oerhört mycket, ska ni veta, inte minst de dagar när det bär emot som mest och orken tar slut som fortast.

För er som stött på grund som jag, håll ut! Det finns många sätt att ta sig av grundet, men de två viktigaste råden (som jag själv har jättesvårt att leva efter) måste ändå bli:

  1. Våga be om hjälp, det gör inte ont, tvärtom, och det är inte fult, förnedrande, mesigt eller farligt. Det är bara vad det är. Jag menar, den som bryter benet vågar både skrika i plågor, ta emot all möjlig hjälp och, rentav, fråga efter smärtstillande.
  2. Acceptera dig själv (det kanske svåraste rådet av dem alla, i hela den existentiella världshistorien, inte sant?!). Ingen är sådär perfekt som Facebooks overkliga sociala verklighet låter påskina, ingen. Det är okej att ha sämre perioder i livet, tyngre, jobbigare. Det är också, när den dagen kommer, okej att våga må bra.

* * *

Vad gäller just (det stillastående) skrivandet av ”Röda dagars hämnd”, så antecknar jag en del saker jag tror mig vilja ha med i denna tredje del av En saga om sorg.
I vilket fall som helst adderas det till själva världsbygget som sådant, det vill säga det hamnar i diverse dokument i det expanderande mappsystem jag har byggt upp enkom för den här bokserien samt tänkta noveller i samma värld, Angoria.

Utan att för den skull vara färdig på något sätt, eller ens veta vad eller hur mycket som de facto hamnar i boken, pysslar och funderar jag en hel del kring profetior för närvarande. Särskilt en profetia är föremål för min uppmärksamhet. Vilken får ni möjligen läsa i boken, när den väl kommer, hehe.

Parallellt med den antecknar jag lite om hur skapelsen av världen har gått till ur den dariska religionens perspektiv. Alltså den dominerande troslära som utövas i länder som Semarien, Kamakien, Varatin och Udakien. Det lilla jag har skrivit om den är något som definitivt kan utvecklas, anser jag. Just nu ter det sig tämligen naturligt att hemfalla åt existentiella tankebanor, förvisso klädd i religiös fantasyskrud, även för en ateist som jag.
Jag är lite inne på begrepp som ”Endeahs tomhet”, ”Urgens gnista”, ”jättar och dvärgar” och gärna även ”Anartas brinnande flagor” och ”Melliads slocknande kol”. Men, märk väl, så länge det inte är färdigskrivet är det inte heller lagbunden kanon. Sen måste jag få in hur Darefus – den som spred darismen i norra Elatara – tänkt sig när det gäller Yanaaka, Urmodern, respektive Ethoolet, Urfadern. Vilken blir deras plats i det stora hela? Att de skapade lekplatsen – sedermera känd som Angoria – åt sina barn är redan känt och nämnt i böckerna, men vad säger skapelseberättelsen om hur de själva uppstod? Eller fanns de bara, sådär som gudar gör?

Tja, jag har ett gäng funderingar och anteckningar att bygga vidare på. Så det ska nog gre sig (som vi säger på västkusten; d.v.s. det ska nog ordna sig).

* * *

Nej, nu orkar jag inte skriva mer för den här gången. Dessutom vill katten Maja ha mat, just sayin’.

Så till nästa tillfälle vi hörs, var rädda om er och må väl. Det är ni värda allesamman, kom ihåg det.

Namn – unika eller upprepade?

Hos fantastikcommunityt Catahya finns det en intressant tråd i Litteraturforumet. Där tar signaturen Bolion nämligen upp ämnet karaktärer i Robert Jordans/Brandon Sandersons The Wheel of Time-svit. Eller rättare sagt, antalet namngivna karaktärer/individer. I denna bokserie förekommer det mängder av namn (se den här ambitiösa länken för att förstå lite bättre).
För många, tycker vissa.

Själv älskar jag namn. Som författare är det en ynnest att få komma på namn på allt från huvudkaraktärerna (jag har ju flera) till en förbipasserande men ändå namngiven person. I min En saga om sorg-serie förekommer det gott om namn (ja, det finns ett appendix längst bak i de fysiska böckerna; se även med fördel En saga om sorg Wiki).

I tråden tas det upp en kritik mot att namnen i, säg, The Wheel of Time, är unika (här finns en Wiki-sajt med ytterligare WoT-info och namn). Med andra ord, ingen (eller extremt få) heter samma sak, trots att de kommer från samma region eller rike. I det medeltida England drällde det exempelvis med män som hette likadant. Föräldrar döpte allt som oftast sina söner till namn som William, Richard, Geoffrey, Henry, John, Adam, Gilbert, Peter (eller Piers?), Nicholas, Roger, Thomas, Walter, Robert eller Hugh på 1300- och 1400-talen. Jag skulle gissa (med visst stöd från bokhyllans historieböcker och simpla Google-sökningar) att långt över hälften av gossarna fick något av dessa namn. På samma sätt fick, antar jag, över hälften av döttrarna namn som Agnes, Beatrice, Emma, Matilda, Elisabeth, Isabella, Joan, Margaret, Cecily eller Juliana (vars popularitet avtog rätt rejält med tiden) under ungefär samma tidsperiod eller något sekel längre.

Poängen med exemplen visar att många fantasyvärldars – delvis inklusive min egen – namnkultur skiljer sig från vår verklighet.

Eftersom jag bara kan tala/skriva i egen sak tycker jag personligen att det är helt okej med unika namn. Jag stör mig inte så mycket på det. I en hel värld, på en hel kontinent eller i ett helt kejsardöme återfinns troligen hundratals unika namn, trots allt, på vår verkliga planet jorden lika väl som i en påhittad fantasydito. Och varför då inte göra bruk av sin kreativitet, och presentera dessa unika namn plus ha flera återkommande? Den perfekta kombinationen, eller?
I Angoria – namnet på världen i En saga om sorg-serien – finns det en antal riken och regioner, som sig bör. Dessa är fördelade på en handfull olika kontinenter. Lejonparten av bokseriens (ännu ofärdiga) berättelse är förlagd till kontinenten Elataras nordliga del, där det tills för drygt sextio år sedan fanns ett imperium i form av arweriska kejsardömet. Det existerade i 512 år och i dess tidiga historia skapades – och införlivades, per magi – ett enhetligt tal- och skriftspråk, det kallat arweriska. Som ni har begripit hette den förste kejsaren någonting med ”arwer…”, rättare sagt Arwerlon. Arwerlon I Rhyger följdes av sonen Arwerlon II Rhyger, som följdes av Arwerlon III Rhyger …

Så vad gäller kejsarna är det gott om individer som burit samma namn, liksom kungar före och efter kejsardömets existens.

En av huvudkaraktärerna heter Tennara. Det är den enda personen jag någonsin kommer att ge namnet Tennara i berättelsen, tror jag. Däremot nämner jag i berättelsen att namnet som sådant inte är unikt för Semarien, kungadömet hon lever i, utan att fler heter så.

Så … den gyllene medelvägens kompromissande kombination, kanske? Gott om unika namn, kryddat med folk som heter likadant?
Det mest unika namnbruk jag har är för övrigt ett namn som förekommer generation efter generation hos kungsätten Panargen. Det är nämligen så att greven (förr ealdormannen) alltid döper sina söner till Gacs, efter honom själv, och alltid döper sina döttrar efter modern.
Det skapar förstås en härlig förvirring i historieböckerna när vän av ordning undrar vilken Gacs som gjort si och vilken som gjort så.

Som sagt, jag tycker att Catahya-tråden tar upp någonting intressant, nämligen att namn är viktiga – och engagerande.

En apa från rikedoms apati – eller Så nära spränger ingen apa

Det är ju påsk och sånt, så jag ville publicera en liten nonsensnovell här.

Dess början kom till av en slump, men filandet på den, och slutförandet av den, krävde en ett par dagars trixande och eftertanke.
Till slut blev jag dock ganska nöjd.

Så, här är den alltså, novellen som innehåller en gruva, en dvärg och några stackars apor:

En apa från rikedoms apati – eller Så nära spränger ingen apa

Han hackade loss den enorma äppelfärgade mineralklumpen, befriade den från urbergets grepp – och slängde bort den, svärande. ”Klenhörningar och kvastar, gröna fadäser”, sade han, en åsneörad dvärg. Där arbetade han, ensam i den trånga gruvgångens innersta skrymslen, med bara en lykta, en halvtom plunta svart starkvinste, några lämpliga verktyg och en halvfull låda som sällskap. ”Sitta i vägen för skarv och hål. Skäms på dig!” Cigarren som hängde från ena mungipan vippade upp och ner i samspel med hans irritation.

Nu så. Eller snart.

I det trånga utrymmet låg han, omgärdad av den hårda ytans ofta skarpa kanter, som hotade att lägga ett snitt i svettig panna eller på bar underarm. Han svor, återigen, över den kvarglömda hjälmen i tältet fem hundra hukade dvärgakliv bort, ett stenkast nedanför gruvans mynning. Den skulle ha hindrat mången bulas tillblivelse under hans dammpudrade roströda hår.

Med viss möda ändrade han position och krängde runt höger axel och arm, sträckte sig efter lådan och fingrade mer eller mindre i blindo.

Där! En svans.

I ett klent men valkigt tum- och pekfingergrepp drog han upp apan, likstel och fin, ur lådan. Till stor prövning och fingerfärdighet krånglade han upp den till huvudhöjd, och lyckades hitta en kroppsställning där han kunde putta fram djurkadavret, mot det blottade hålet i bergväggen en frikostig armslängd framför näsan.

Tillfreds med prestationen så här långt lade han apan tillrätta i näven. I en skruvrörelse pressade han in det likstela djuret, med huvudet först, i håligheten där det grönfärgade mineralet en kort stund tidigare hade fördärvat hans närsynta utsikt.

Sådär.

Inpressad till hälften stack resten av kroppen och den långa, stela svansen rakt ut, med den svarta tippen i ansiktshöjd, en närgången tum från den återstående stinkstumpens glödande rökände. Obra. Riskabelt.

”Svaghörningar och gastar, surdegen jäser”, sade han, muttrande åt olyckan. Denna evinnerliga, efterhängsna olycka. I den här takten skulle rikedomens härliga smitta av dålig smak och förakt för den fattige aldrig infinna sig. Den, som han åstundade så. Inte minst gentemot sin glorifierade granne hemmavid.

”Som en fluga på en larv på en fot, vem är jag att förlora?” Hans kroniska åkomma var att lägga lott till livets nit istället för vinst som belöning efter möda och slit. Han flyttade över cigarren till den motsatta mungipan. En ren säkerhetsåtgärd i det trånga utrymmet, så nära lättantändlig kadaverpäls.

Långsvansade kvartsapor. Vackra krabater, med sina stora, vädjande ögon, gulliga små händer och sin kattungemjuka, svartvitfläckiga päls. I vilt tillstånd. Buruppfödda levde i trångbodd, hudskavande antibiotikamisär och, gissade han, tog sitt säljbara och förvisso ovissa öde med jämnmod. Från kloförsedd tå till lurvig hjässa nådde genomsnittsexemplaret en halv dvärgalns längd, en sträcka som tillägget svansen nära nog tredubblade.

Utmärkta klippspringare och spricktvingare, mindre underhållande i groggtillbringare. Galet explosiva.

Varje apa hade emellertid sitt bästföredatum efter kvävningen, en på alla sätt gripande uppgift som man tvingades utföra för egen hand (inte blev det billigare för det) i de fall exempelvis en gruva låg långt borta från försäljaren. Ett halvt dygn efter dödens inträdande – det gällde att hålla kadavret sträckt på ett halster eller liknande, för att undvika krumma eller opraktiska former – kulminerade likstelheten.

Ett vinddrag ända från mynningen – eller möjligen en utandning från en trött och ensam dvärg längst inne i ett berg? – satte svansen i stram givaktsvaj. Han kisade i lyktans gula sken, lutade huvudet närmare. Med samma försiktighet som en fyrahundratolvårig dvärghäxa mitt i seansens spasmiska höjdpunkt petade han på djurkroppens mage, ruckade på ett bakben, drog lätt i svanstippen. Uppfattade han en viss mjukhet i lederna, trots allt? En viss böjlighet i styvnaden, så att säga? Mjuknad kunde betyda försämrad effekt.

Äsch, marginellt. Som skillnaden mellan smör och margarin. Han uppbådade en lättjans otålmodiga ignorans, ett dumhetens lock att lägga över intellektets puttrande soppa.

Äntligen.

Med grönklumpen avlägsnad och apan välplacerad var det dags. På rätt punkt (den sprängande), på ort och ställe, lovade, bad, ja, intalade han sig. Som den ”naive, försigsjälvpratande dvärg” flera av hans fränder och många av de långbenta upphöjde honom till, ja, han hade åsnehört deras nys och förtal utan att avslöja sig, gick han in i den givna rollen och förträngde med dårens envishet de sju föregående spränghålen och efterföljande dammolnens och stenkaskadernas tårögda hostattacker.

Överväldigad av en plötslig längtan efter att nå sin optimala framgång, den som definierade hans framtid och kommande eftermäle, drog han ett par djupa halsbloss för att samla sig. Måtte alla asociala uppoffringar till slut belöna hans otacksamma strävan. Ensamarbete i en livsfarlig miljö och avsaknad av stabiliserande pitprops från gima till gavel, ständig övertid och alltid obekväma arbetsställningar, bristfällig utrustning, dåligt ljus, utslitna höfter och vatten i ena knäet. Därtill kunde han lägga misstanken om begynnande stendammslungor. Det skulle kunna förklara hans på senare år frekventa andfåddhet vid fysisk ansträngning.

Ja, löd hans slutsats. Det skulle vara värt det. Den här gången borde den ärvda kyllerkartans markerade anvisningar, hans dyrköpta inmutning och urbergets hemligheter matcha varann.

För han kände det på sig. Bakom just det här lagret av förfulat berg skulle den ligga, rikedomen. Den som i alla berättelser och legender tedde sig större än den simpla dvärgens fattbara föreställningsförmåga.

”Värv eller fördärv, det är frågan?” sade han och satte de allra sista skärvorna av hopp till en gammal karta och explosiva förruttnelsegaser i ett dött käril.

Ett sista tryck och tillrättaläggande av apan, ett hoptvinnande av svanstippens yttersta pälsstrån, ett intensivt bloss för att förhöja glöden – och en lätt beröring som satte liv i en gnista som påbörjade en långsam vandring mot sprängkraftens gränslösa möjligheter.

Ajdå. Sprak som i tomtebloss. ”Skräp och knaster!” Femfingerfart kom alltför snart. Han hatade när det blev såhär. Varför, åh, varför hade han inhandlat lågkvalitativa kvartsapor för?

”Av högsta kvalitet”, hade sprängmedelsmånglaren, en långbent människa nere i staden, sagt med ett påhängande guldtandsleende. ”De sista jag har kvar, köp dem nu eller aldrig, gode skäggjunker. Köp tolv, så får du det sista exemplaret gratis.”

Och han hade införskaffat alla tretton, som den bagerifödde, dumme sappören han var.

Just före explosionen förkunnade en kadaverfis – kände man dess stank tog man skydd för nära, sade den allmänna expertisen – vad som komma skulle.

Föga överraskande kom det som skulle komma, till närgånget buller, smäll, brak och dån. Och till ett förbaskat stön när större delen av gruvan tycktes kollapsa över en och samma dvärg.

Damm, rök, stickande odörer. Klapper och ett eftersmällssus ringande i öronen.

Med detonationens förblindande effekter och fördövande aspekter i avtagande fas lugnade hans hårdtrummande hjärta ner sig. ”Räv- och rövslunga.” Varför hamnade han alltid så nära för? ”Aj! Oj! Ajajaj! Bränt var det här”, sade han och kvävde en eftersläntrande glöd på bakdelens eldfängda tygdetaljer, alldeles nära fickan i vilken han bar en apsvans i reserv. Som en amatör. Låga där och det kunde ha, om inte smällt, så i varje fall pyst och fräst och bränt lite hårigt dvärgafläsk.

Nej, han blev inte av med ljusglimret. Han blinkade, spejade åt alla håll. Uppåt, nedåt, hitåt, ditåt, bort från lyktan, in i hålet.

In i det sprängda, utvidgade hålet, varifrån glimret faktiskt kom. Ja, det slog honom att hans utrymme överlag hade expanderat till hans fördel. Han kunde röra sig fritt. En berömvärd smäll.

Och en belönande öppning framför honom. Den gapade som en förvånad gammal vän när han erbjöd denne starkvinste av sällsynt årgång.

Den bjöd in honom till en ganska så stor grottsal. ”Första dvärg, första färg”, sade han och pressade sig igenom öppningen med precisa rörelser i avsikt att undvika de rakknivsvassa kanternas möte med tyg och hud. Det gick och han klev vidare, redo, med växande iver och goda föraningar. Till detta ögonblick hade salen legat dold för nyfikna ögon, inbäddad i berget likt en kvarlämnad luftbubbla i dåligt blåst glas.

Med lyktan höjd försökte han, där han blev stående mitt ute på golvet i den storslagna salen, ta in det som omgav honom. Blekvita grottsvampar täckte klippkanter, pelare, väggar, tak och högre eller lägre stalagmiter; de levande organismerna sög åt sig av skenet och började efterhand att självlysa. Han ställde sin ljuskälla ifrån sig och bara njöt av det stjärnskimrande konfettimolnet som spred sig när svamparna släppte gyllene sporer lösa i luften.

Rikedom. Han stod där, omgiven av rikedom, med armarna utsträckta i guldstoftsregnet. ”Jaaa! Schackt matt. Jag är kung Aurum”, sade han, glädjestrålande och, registrerade hans kropp, allt tyngre. ”Eurekium! Eldoradon! Shangilar! Frygibergens eget Aquantis! Tibuddas terma!”

Dvärgens lycka ökade exponentiellt för varje gnistrande guldspor som landade på hans huvud, fastnade i skägget, tyngde hans armar, täcke hans axlar och ben. Han tackade vinteets gud och satyrdansare, Diosilen, till vars ära han tänkte svepa en bägare efter att ha guldruschat till stadens kungliga växlingskontor och där slagit efterlängtade mynt av sina samlade fynd. ”Ha, ni lata långbeningar som nekade mig hjälp.” Sådan var människans natur, lat och girig. I den ordningen. För dvärgar gällde det motsatta förhållandet, så länge de uppfyllde det första kriteriet.

Lager på berikande lager draperade honom, och han njöt. ”Dröm ser svamp ser sporer ser rik mans regn.” Drivor av stoft packade sig kring, och dolde, hans fötter, vader, knän, lår …

Likt en begynnande stalagmit – sådana som omgav honom i tjogvis, såg han nu, när han räknade efter – stod han som fastnaglad i grottans golv, utan chans att förflytta sig, hur han än försökte. Ojdå. ”Allt är guld som glimmar, här blir jag fast i … timmar?”

Dagar? Eoner? För evigt?

Som världens förmögnaste dvärg skulle han avlida. Dödsorsak? Guld. Eller kvävning eller svält. Eller sprängd blåsa – föregående timmes frikostiga intagande av det medhavda starkvinsteet gjorde sig påmint – vilken ironi det hade varit.

Stående mitt i den växande, svällande högen av potentiellt välstånd, med sporer ända upp till öronen, kunde han hart när se sig omkring längre. Ögonlocken var nedtyngda och halsens muskler oförmögna att vrida på huvudet. Men långt borta i den svampupplysta grottan glimtade han ett antal öppningar i samma storlek som den han själv hade tagit sig hit genom. Inte ens det fick jag ha för mig själv, tänkte han med stängd mun och ökande besvär att andas genom näsan. Inte ens lyckan över att ha gjort ett unikt fynd. Han förbannade vinteguden med innovativa invektiv som dittills gått Akademiens omfångsrika ordlista förbi.

När de gyllene sporerna täckte även lyktan mörknade salen efterhand. Utan en källa att hämta kraft från tappade svamparna sin självlysande förmåga.

Guldruscher kom och gick med långa mellanrum, längre än ett dvärgalivs spann. Och hans kortvariga lycka inföll i slutet på den senaste, när de flesta andra med korta ben hade gett upp, lämnat Frygibergen och återvänt hem till mushkidvärgarnas rike för länge sedan.

Ingen skulle någonsin leta efter den åsneörade dvärgen vid namn Sadim.

Slut

Ring ut det gamla, ring in det nya – gott nytt år!

Sitter framför datorn med ont i halsen och en förkylningsbestruken hängighet. Hostan kommer och går …
Jaja, det var tycka synd om mig-inledningen.

Så.

Bort med det, bara. Ut med det.

För faktum är att vi har kommit till årets sista dag.

Vad vore ett farväl till 2014 utan en litterär tillbakablick?
Nä, precis. ”Ordfattigt” är ordet ni suktar efter. Jag hade valt ett annat ord, men låt gå.

Vad handlade då mitt litterära 2014 om?
Här följer ett slags sammanfattning i punktformat. 2014 var året då …

  • jag missade flera deadlines gällande tredje delen av En saga om sorg-serien. ”Röda dagars hämnd”, och en tålmodig förläggare i form av Elin Holmerin på Undrentide Förlag (tack för tålamodet, Elin!), blev lidande på grund av många saker: bland annat sjukdomar och annat elände i familjen, byte av jobb och stress, egna sjukdomar och en operation, samt lite till. Ja, ni vet, tråkiga händelser i livet, helt enkelt.
    Men till slut blev jag ju faktiskt färdig med manuset. Gissa om jag blev glad när jag skickade in det tilltagna manuset till förlaget för några veckor sedan.
    Nu har jag, efter några dagars frihet från internet och en välbehövlig paus från skrivande och tangentbordsknappande, påbörjat appendixet till ”Röda dagars hämnd”; lite lurigt att få till appendix är det, jag menar hur mycket ska jag avslöja, ska jag till och med skippa ett namn eller en organisation för att inte avslöja det förrän läsaren råkar på det i själva texten? Angenäma problem, hur som helst, som jag gillar att ta i tu med.
  • Maria Helena Stanke på SilverSerpent gjorde färdigt ”Röda dagars hämnd”-omslaget. Det blev riktigt snyggt (igen). Här kan ni följa hennes arbete med omslaget (i sig en inblick i en kreativ och skapande process).
  • jag, efter ett författarfikaträffsförslag från nämnda Maria, ändrade titeln från ”Röd grynings ankomst” till ”Röda dagars hämnd”. En förbättring av titeln, tycker jag, trots att jag hade haft den förstnämnda titeln i flera år.
  • jag inte hann skriva på något annat bokprojekt. Min historiska (och fristående) spänningsroman(?) Svarta Skaftö, exempelvis, får vänta, liksom en väldigt speciell berättelse med vampyrer, magi och en exorcist, eller ett skrivprojekt som inkluderar det mytomspunna och förbannade skeppet ”Flygande Holländaren”. Plus att jag inte fick spottat ur mig några noveller, heller. Lite synd.
  • jag läste ut flera bra fantastikböcker, noveller och serier. Gillade DC-serien ”Demon Knights” riktigt skarpt. En variant på Arthur-sagan. Kul. Har läst ut delarna fem och sex i Steven Eriksons långa Malazan-svit, ”Midnight Tides” respektive ”The Bonehunters”. Båda klart läsvärda, även om jag inte kommer ihåg exakt vad del fem handlade om längre :). Gillade Peter Bergtings mystiska och tankeväckande – för att inte tala om vältecknade – ”Tecken i skyn”. Läste ut Brandon Sandersons maffiga ”Words of Radiance”, d.v.s. del två i The Stormlight Archive-sviten. Också läsvärd, även om jag tycker att någon karaktär får för mycket screen time. Sedan måste jag framhålla Robin Hobbs ”Narrens hemlighet” och  ”Narrens öde” – hon är duktig, den där Hobb, på detaljer, på att gå ner på djupet av mänsklig självömkan när Sonen drabbas av ständiga motgångar. Det är inte alltid jag gillar Sonen – berättelsen är ju skriven i jag-form och därmed begränsad till hans egocentriska perspektiv – och berättelsens tempo kan vara rätt lågt, stundtals, men åh vilken koll hon verkar ha på berättande och skrivande, Robin Hobb! För en författare på en helt annan nivå kan jag bara läsa och lära och finslipa mina egna verktyg.
  • ett gäng (fördelade i fyra geografiska grupperingar i Finland och Sverige, varav jag tillhör Västkustgruppen här i Bohuslän) drog igång Fantastisk Podd, en podd om skrivande och läsande av fantastik. Märk väl att jag är en mycket blygsam kugge i det stora Fantastisk Podd-maskineriet. Det har varit roligt och intressant att samtala om skrivande, och podden som sådan tycks ha blivit en succé inom fantastikens underbara nördkretsar.

Ja, kort sagt har det hänt litegrann som har gett mig mycket värme och positiva känslor. Känns bra.

Nu får ni, som sagt, ha ett riktigt gott nytt år.

Vi hörs (och kanske syns) igen nästa år. 2015.

Besten är besegrad!

Besten är besegrad, en daglig kamp med blödande fingrar och söndertuggade nagelband är till ända.

Japp, ni har gissat helt rätt: Manuset till ”Röda dagars hämnd” ligger klart.

I morgon kväll slår jag ihop prologen och kapitlen till ett dokument och sänder iväg det till Undrentide Förlag.

Behöver jag säga att det känns bättre än bra?!

Precis.

Det tog sin tid av passerade deadlines, förlorat arbete när hårddisken kraschade, sjukdomar och en hel uppsjö av olika eländesprövningar, stress, festivalåtaganden och ett heltidsjobb som ofta inneburit övertidstimmar och stunder stulna från manuset – men allt det där är över, exklusive ett appendix som kommer att bli skitroligt att göra.

Återstår nu är att få ta del av förläggare Elin Holmerins dom och insikter.

Som sagt, just sayin’!