Jag lever och mår … sådär

Hejsan!

Ville bara meddela er att jag lever, även om min blogg varit i stort sett livlös. Har ju varit usel på att uppdatera min blogg och på att skriva intressanta och läsvärda blogginlägg.

Det har förstås sina runda och taggiga skäl. Ni som har koll vet att jag brottas med migränanfall, allmän hjärntrötthet (som vissa kallar det, eller hjärndimma) och en långvarig utmattningsdepression som vägrar ge mig kraft och energi åter. På sistone (egentligen ganska länge, trots allt) har en smärre komplikation tillstött. Mina händer (nåja, delar av dem) och fötter har somnat på permanent basis, vilket får till följd att har svårt att greppa – och skriva blogginlägg (japp, där kom den, orsaken/ursäkten!) – och att jag vinglar som en drucken när jag är ute och går, och det känns sådär sexigt, kan jag upplysa er om. Jag snubblar, vinglar och svetten rinner i floder p.g.a. ansträngning, anspänning och mjölksyra upp till öronen.

Klassisk otur, tycker jag, och det känns ibland som att jag krymper lite som människa när folk kollar snett på mig eller pekar ut mig där jag raglar fram i matbutiken kl. 8.30 på morgonen/förmiddagen. Nej, jag är alltså inte påstruken, full, salongsberusad eller tankad, jag är bara riktigt j-a trött, yr, kraftlös och går på bortdomnade fötter med bonusen balansproblem. Jag har ramlat mer än en gång, tack och lov hemma i bostaden och på en promenad med ”bara” ett äldre hundägarpar som åskådare (plus hunden som ville fram och hälsa).

Vari orsaken till besvären ligger vet varken jag eller vetenskapen. Jag framförde tesen att jag bara är i otroligt dålig fysisk form, men såväl doktor som fysioterapeut (vars yrkestitel före 1 januari 2014 ju var sjukgymnast, som ni alla vet) har med emfas avfärdat den.

Sjukgymnastik för ökad muskelstyrka har hittills gjort mig sämre, liksom egna initiativ som promenader, hantelträning och diverse övningar på yogamattan hemmavid. Ett helt gäng blodprover hos doktorn har inte fått det att klarna, så snart väntar besök till neurologen för magnetkameraundersökningar. Kanske är det fel i huvudet på mig, kanske är det psykosomatiska besvär till följd av utmattningsproblematiken, kanske är det en nerv i kläm, kanske är det nåt värre, kanske är det nåt löjligt. Vi får se.

Jag ska försöka att hålla er någorlunda uppdaterade om mig och mitt, tack för ert fantastiska tålamod.

Till dess, ha nu en skön midsommarhelg, det ska jag försöka ha.

Varma hälsningar,

Stefan H.

PS: Tredje delen i En saga om sorg kommer att bli färdig, det är min fasta vilja. Det tar bara lite längre tid än vad jag planerade från början. DS.

Om Magisynoden – del II

I första delen om Magisynoden tog jag upp lite om dess historia. Denna del handlar mer om synodens organisation och reglemente.

Till att börja med kan man konstatera att Magisynodens (mer eller mindre) kvalificerade antaganden om magifrekvens och utövarantal sedan länge har etablerat sig som en i princip okränkbar doktrin bland kharismater (samlingsnamnet för alla magiutövare):

En individ per tio tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom ett element, det vill säga bli en åkallare eller åkallerska.
En per hundra tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom en krets, vilket i praktiken innebär möjligheten att lära sig behärska elementen luft, vatten och trä i den ljusa kretsen eller jord, metall och eld i den mörka kretsen. Den som behärskar sina element benämns häxa eller trollkarl.
Besvärjarens eller besvärjerskans skicklighet inom den gamla magin (eller höga magin) kunde en ynka person per miljon söka uppnå, på sin tid. En kharismat av den här kalibern sades kunna behärska element ur båda kretsarna, vilket förstås var en stor tillgång i många fall. Inte minst kejsar Arwerlon I Rhyger, Imperiebyggaren, använde sig av besvärjare för att implementera det nya språket i kejsardömet, arweriska, som helt sonika ersatte semariska, kamakiska, wygiska, thyliska, varatiska och merbatiska (som i sig är en mischmasch av flera språk, men som med tiden blev ett eget).
Utöver de ovan beskrivna indelningarna av kharismater, finns det magiutövare som kallas vilda: vilda åkallare respektive åkallerskor, vilda häxor och vilda trollkarlar samt vilda besvärjare respektive besvärjerskor. I det sistnämnda fallet, för den gamla magins utövare, finns det ett mer spritt epitet, nämligen gränskorsare. Gränskorsarna kom att ge kharismater som helhet dåligt rykte – så dåligt att utövandet av den gamla magin förbjöds i kejsardömet och utrensningar genomfördes och bokbålens lågor brann höga i ivern att radera ut den gamla magins formelsamlingar och djupa kunskaper. Än idag är det straffbart att inneha den gamla magins besvärjelser i nedskriven form, men naturligtvis hindrar det inte alla från att söka efter förbjuden frukt – rykten florerar som säger att det existerar en diger lunta eller flera någonstans, en svårfunnen ”samling” som fått namnet De förlorade böckerna. Vild är hur som helst den som inte anses ha kontroll över sin egen magi och som tvångsmässigt måste använda sig av den för att exempelvis skada eller döda andra. Följaktligen jagas vilda kharismater, en jakt som inte sällan slutar med döden för den jagade. Vitlansorden, tätt knuten till överstebiskopen, är en sammanslutning som jagar vilda kharismater.

Magisynoden tolererar av förklarliga skäl inga vilda kharismater på dess regelbundna stormöten.

De som får närvara på ett synodmöte är magiutövande medlemmar inom synodens medlemssfär, även om mötena kan locka magiutövare från andra håll samt också icke-kharismater. Enbart magiutövare från medlemssfären har, emellertid, chansen att utöva inflytande över verksamheten, genom rätten att lägga förslag, bli inröstad i synodens ledning med mera (se dock att det finns specifika undantag nedan).

Kharisgemot – synodens ledning

Då Magisynodens medlemmar är så geografiskt utspridda, säger stadgarna att detta också måste återspeglas i den högsta ledningens sammansättning.

Synodens styrelse, dess ”regering” om man så vill, benämns kharisgemot, vilket ungefär betyder ”kharins möte”. Varje kharismat som sitter i kharisgemoten tituleras khariswit, ”kharismaternas klokhet” (titeln var från början längre, khariswitan). Tanken är att en khariswit ska stå för just det kloka och vettiga, kort sagt göra ett bra jobb som gagnar alla, helt enkelt. Den som leder hela synoden bär titeln överstekhariswit, för att särskilja denne en smula från övriga i styrelsen.

För att få hamna i synodens ledning – dess kharisgemot – skall därför följande kriterier uppfyllas:

Den magiska principen måste efterlevas, d.v.s. varje magiaspekt, varje element och krets, måste finnas representerad i högsta ledningen.
Varje storprovins inom ett imperium eller ett suveränt rike måste ha representation av en kharismat, oavsett fördelningen inom ”den magiska principen” ovan. Det gör att ett element därför kan ha fler än en representant i ledningen.
Ledningens antal kan fluktuera med tiden, detta p.g.a. tillgången till kharismater och geopolitiska förhållanden.
Hänsyn tas till den magiska kompetensen, inte till könet.
Hittills är det maximala antalet personer i ledningen satt till 22, men det finns en klausul som säger att det antalet kan ändras om Magisynodens sfär utvidgas. Det lägsta antalet ledamöter just nu är 19 (fördelat på elva riken inklusive ön Sannibar i Zabarni, sex element och två kretsar), inklusive mötets överstekhariswit. Om en khariswit avsäger sig sin plats under samlingsdagen eller har fallit ifrån (oavsett om denne är död eller oförmögen att delta) har denne förverkat sin plats i synodens kharisgemot; därmed blir en av punkterna på dagordningen att välja in en ny khariswit i ledningen (med rätt urvalskriterier uppfyllda, vilket kan begränsa urvalet). Skulle det inte finnas någon med rätt kriterier att tillgå, t.ex. en kharismat med elementet eld, söker man bland dem i rätt krets (i detta fall den mörka). Skulle det inte finnas en kharismat från ett specifikt rike/land att tillgå väljs någon annan som kan möta övriga kriterier in; märk väl, det har ännu inte hänt att någon från ett specifikt land har saknats.
Det finns inget formellt hinder för en icke-människa inom synodens inflytandesfär att delta på en synod, men då t.ex. mörkalfer, vättar och troll på de flesta håll inte tillåts besöka eller idka handel i städer, där synoder oftast hålls, är det få som har kunnat närvara i praktiken. Synodens krönikor och annaler nämner åtminstone en handfull deltagande mörkalfer vid namn, samt nämner att enstaka troll har närvarat.
Halvblod får också närvara, vilket också händer då och då.
De kharismater som kommer från platser utanför synodens medlemssfär är välkomna att närvara på en magisynod, men har inget reellt inflytande. De har ingen rösträtt och får inte komma med förslag till dagordningen. Däremot kan de förstås ”utöva inflytande utanför protokollet”, som det heter i synodjargong. En sådan kharismat har dock rätt att ta del av stormästarprovet, vilket är närmast en förutsättning för dem ifall de ska nå anständiga tjänster och positioner på magiakademier eller hos en härskare inom synodens medlemssfär. En utsocknes person ska således inte kunna klampa in på synodens revir och lägga beslag på yrkesmöjligheter (sedan får ju de facto en härskare eller liknande själv bestämma om de vill ta in en utsocknes kharismat eller inte, men det är en annan femma).
Ett undantag från ovan regel är om en kharismat som är född utanför synodens medlemssfär ändå har varit verksam i något av synodens medlemsländer under lång tid, d.v.s. om personen ifråga har ”bevisat sitt värde och efterlevt ordens anda”. Kharisgemoten avgör från fall till fall förutsatt att någon kharismat ur medlemssfären förordat detta, d.v.s. har sett till att frågan blir en punkt på dagordningen. Undantagen har med åren blivit en del (se nedan). Utlänningar eller fjärrländare som blivit accepterade, så att säga, har i de allra flesta fall varit verksamma vid till exempel en åkallarakademi i synodsfärens område eller rentav varit en häxa i Pärlemororden på Valx.

Övriga stadgar

Magisynodens möten skall hållas med ”anständig” regelbundenhet, vilket normalt är vart tredje år. Den kortaste perioden mellan två möten har varit två år, den längsta sju år. Det har, hittills, hållits 128 synoder. Den i Kaldaras, Irestin, år 2175 e.H. blir således den 129:e.
Stora, stadgeändrande beslut måste fattas på två av varandra följande synoder för att träda i kraft. Om man så avser göra tenderar den andra av dessa synoder att ligga inom de tre åren i tid från den föregående synoden.
En person i synodens kharisgemot (som ungefär betyder ”kharins möte”) erhåller titeln khariswit (ungefär ”kharismaternas klokhet”) så länge denne sitter i ledningen. Den ursprungliga titeln var khariswitan, som alltså blivit något kortare med tiden.
Vid varje synod väljs en ledare för just det mötet. Denna kallas för överstekhariswit och väljs inte av synodledningen utan av alla andra församlade kharismater av motsvarande en stormästares eller stormästarinnas rang. Den som väljs måste emellertid redan ingå i ledningen, varför mötesdeltagarnas urval ändå är begränsat. (Det finns förstås en chans att bli återvald till överstekhariswit om medlemmarna så väljer samma person som vid det föregående mötet.)
Det är synodens kharisgemot som – genom stormästarprov – avgör om en kharismat skall upphöjas till stormästare/-mästarinna.
I en kharisgemot sitter man generellt på livstid, men alla som deltar i mötet och som inte sitter i ledningen vid tillfället kan utesluta en khariswit genom att få med sig andra utanför ledningen. Dock krävs att en betydande majoritet kräver uteslutning, nämligen en kvalificerad majoritet (i detta fall trefjärdedelsmajoritet). Lägg därtill att den som vill utesluta en khariswit riskerar att få en politisk fiende på halsen, oavsett om omröstningen lyckas eller ej. Den som vill utesluta någon måste säga det öppet; de som sedan röstar kan, däremot, göra det anonymt. Förslaget om uteslutning måste tas upp före den första punkten på dagordningen, då en uteslutning av en befintlig khariswit ju förändrar allt och det sannolikt måste tillkomma en ny khariswit i ledningen.
Den som utesluts ur en kharisgemot har alltid rätt att ställa upp igen för att bli invald. I teorin kan alltså den just uteslutna bli direkt invald i ledningen igen, på samma möte denne blev utesluten.
Om en kharisgemot redan består av rätt kvot eller sammansättning kan en ny person ändå röstas in i ledningen om ett sådant förslag läggs före den första punkten på dagordningen tas upp. Dock är det maximala antalet i ledningen satt till 22 personer (d.v.s. 19 ordinarie plus tre övriga). Skulle en ”extra” person i ledningen och en ordinarie ha samma kvalifikationer – och den ordinarie dö eller falla ifrån av någon anledning – tar ”extrapersonen” dennes plats per automatik.
Skulle en eventuell omröstning inom ledningen självt sluta oavgjort har alltid överstekhariswiten utslagsröst.
Vilken synoddeltagare som helst ur medlemssfären, så länge denne är bevisat magikunnig, får lägga förslag mellan soluppgång och solnedgång den första dagen, den benämnd samlingsdagen; förslagen skall inkomma skriftligt (på vilken sorts papper som helst) till ledningen, ”inte vara obegripliga, omständliga eller skrivna i sådan längd att de omfattar mer än ett standardenligt papper, pergament eller papyrusrulle; sten- eller trätavlor göre sig icke besvär” – detta för att ledningen ska hinna sätta samman en dagordning till nästföljande dag (deltagarna får en dag ”ledigt”, således). Agendan är sedan i princip orubblig och kan bestå av hundratals punkter. Ett möte tar sedan ”den tid det tar”, vilket ibland har varit flera månader.
Vilda kharismater är inte välkomna och ska avrättas utan urskillning.
En kharismat kan dömas till hårda straff av synoden, men ett rikes/lands lagar har företräde. Däremot kan, om synoden så finner det lämpligt, den rättsligen prövade dömas till exempelvis döden eller exil, men då är det ett slags rekommendation som skickas till medlemmens hemlands högsta ledare (t.ex. kungen). Synoden kan också, på t.ex. en kunglig befallning verkställa straff. Den dömde har rätt att söka benådning hos t.ex. sitt rikes kung.
I synodens straffskala ingår också förbud att utföra magi, den kan anse någon vara en vild kharismat och den kan döma ut och verka för att stänga magiakademier och liknande.
Det värsta straffet synoden kan utdöma är emellertid magiseparation (se med fördel Om Magisynoden – del I för mer information om magiseparation). Ett antal magiutövare är emot ”lemlästning” eller ”kapandet av bandet”, som magiseparationen ibland kallas, och kallar den för ”tortyr ovärdig den upplysta människan”. En punkt på synodens dagordning som därför återkommer med viss regelbundenhet är den om magiseparationens avskaffande. Märk väl att det här med magiseparation som rituell sedvänja är mycket äldre än Magisynoden och ska ha förekommit i olika former ända sedan Darefus den upplyste vandrarens dagar, vad de lärde vet, kanske är detta slags ritual ännu äldre.
Det ligger i akademiers och skolors och ordnars, med mera, intressen att närvara vid Magisynoden, då den handhar de officiella rullorna över existerande kharismater. Synoden tillhandahåller således ett utmärkt tillfälle att uppdatera egna kharismatslistor.

Medlemmar i kharisgemoten (ett urval)

Här är ett urval av kharisgemotens sittande styrelsemedlemmar:

Ärkeåkallare Quillon Cannorlan – från Irestin. Han har varit överstekhariswit för kharisgemoten i synoderna från den 123:e synoden och framåt. Om han blir det även på nästa synod återstår att se.
Stormästare Callam Elangoud – från Varatin.
Stormästarinnan Warisa Salinbur – från ön Sannibar utanför Zabarnis östkust.
Quenlon Tarandil – från Merbatien.
Danjelia Andassi – från gränstrakterna mellan Bendurien och Latanien (på Benduriensidan).
Meiafelénsei ”Meia” Duinn – från Kamakien, hon är häxa tillhörande den ljusa kretsen och prefekt emerita vid Eduensaskolan.

(Några av) Magisynodens grundare

Iansah Sethera – vaganbei (ett slags kringströvande häxhelerska) från Sannibar (motsvarande titel för män är vaganbah (häxhelare).
Lotsar Mendarak – hans mor kom från Merbatien, hans far från Sannibar; fadern dog emellertid när han var två år, varpå hans mor, Nardah, tog honom tillbaka till Merbatien.
Ulsifer Bodomin.
Brannic Daraven – kallades Kråkhuva p.g.a. sin fjädertäckta huva.

Övriga historiska medlemmar i synodens kharisgemot

Här följer ett blygsamt urval av historiska medlemmar i Magisynodens kharisgemot genom åren.

Jenyssa Jarves – från Semarien. Yngre syster till baron Mostyn Jarves och Dansande Tranan. Pärlemorsyster (hon blev storhäxa 2133 e.H.). Invald som khariswit i Magisynodens kharisgemot år 2139 e.H, där hon satt till sin förtida död år 2164 e.H., bara 55 år gammal. Magisynoden hon blev invald i hölls i Barodhen, Varatin, en synod som varade i två månader.
Delvig Destual – från Kamakien.
Simendal Evander – från Semariens högadel.
Vortymer Tellyg – från Wygerin.
Oh’Nohr Illiam – ervundisk slavättling, fri och bosatt på Sannibar.
Dedor från Dymmelsten – från Varatin.
Lexara Orlanthille – från Kamakien.
Meaklin Slayd – från Irestin.
Caitrona Monnag – från Irestin.
Marandil Fell nadh Meargon – från Irestin.
Ginilla Melanphoe – från Thylien.
Aldiana Girshek – från Udakien.
Tiggy Marr – från Semarien.
Terance Oranthel – från Thylien.
Elbin Lach – från Wygerin.
Saracine Bassin – från Wygerin.
Kenician Felendore – från Varatin.
Valmis Asquith – från Merbatien.
Rahul Yadnesh – från Alzarien.
Jaesun Tavarian – från Kyreni.
Calder Emeny – från Udakien.
Dera Craska – från Thylien.
Dorikenna Makenzius – från Dorderien.
Varadian Pardo – från Latanien.
Navanethem Alapenduel – från Kamakien.
Parnohl Ladachean – från Caradea.
Braam Dandolos – från Latanien.

Om Magisynoden – del I

Magisynoden är ett känt begrepp runtom på Elatara, kontinenten som utgör huvudskådeplatsen för händelserna i En saga om sorg.

Synoden är en ambulerande domstol, om man så vill, eller ett stormöte, där magikonstens utövare diskuterar etik och moral bland kharismater. Och det är under Magisynoden som straff utdöms för den som missbrukat magins krafter så grovt att alla kharismaters rykte står på spel. Dessa straff går utöver ett lands egna lagar utan att för den skull ha företräde – en magiutövare som bryter mot ett rikes lag riskerar att straffas enligt den, men han eller hon kan också straffas i Magisynodens domstol. Grundad i efterdyningarna av den gamla magins illegalisering utgick synoden från norra Elataras utövare, det vill säga de som levde och verkade i arweriska kejsardömet samt de i druidkungens rike Irestin. På ön Sannibar i sydöstra Elataras hav ligger fristaden Ibara (ön tillhör formellt Zabarni); även dess kharismater är svurna till synodens förmåner, plikter och skyldigheter. Märkligt, kan tyckas, men det beror helt och hållet på att en av grundarna kom därifrån. Med tiden har Caradeas, Udakiens och Rakiens lärda inom kharismaternas skrå anslutit sig. Få lär bli förvånade ifall än fler rikens magiutövare väljer att ansluta sig framöver.

Det tog några synoder innan reglemente, formalia, stadgar och reglerad ordning satte sig, varför det råder oenighet kring framför allt de två första synodernas dagordningar, vilka som var med, hur många som deltog, mellan vilka datum mötena hölls. Någon säger att förklaringen till detta är det kharismatshat som växte fram vid denna period och att illegaliseringen av den gamla magin gjorde att många kharismater gick under jorden.

Likt sin far, Arwerlon III (Bokbrännaren), lät Arwerlon IV, kejsare åren 1667–1670 e.H. (efter Hamus, i enlighet med den hamusianska kalender som används i Semarien), jaga misstänkta gränskorsare (och även andra ”misstänkta” kharismater). Förföljelserna klingade dock av under hans styre och upphörde i samma veva som Magisynoden uppstod, d.v.s. år 1669 e.H., vilket verkar ha varit i linje med kejsarens önskningar och politiska strävan.

De flesta av alla de akademier, ordnar, sekter och sällskap som inryms under Magisynodens vingar och beskydd, har underordnat sig synodens regler och föreskrifter. Alla, utom Oudhal-skolan som har en särställning. Oudhal-skolan har två lärosäten, ett i Geldaros, Thylien, samt ett i Durinda, Irestin, som har exakt samma regler, därtill konservativa sådana. Det sägs att denna magiska skola är över nio hundra år äldre än Magisynoden, vilket kan vara den äldsta ännu existerande magiskolan inom synodens område. Men detta är det enda undantaget, resten får vackert rätta sig i ledet.

Pärlemorordens häxor underordnar sig förvisso synodens förordningar och förpliktelser, men har också en hel del ordensregler unika för ön. Det finns de som säger att öns häxor, när de väl avlägger storhäxprovet, redan är vida skickligare än andra som avlägger motsvarande prov. Därmed inte sagt att alla gråsystrar klarar provet – de kan vara nervösa med mera och ändå misslyckas.

Antigona första synodstad

Den allra första synoden hölls i den udakiska staden Antigona år 1669 e.H., drygt fem hundra år före första delens, ”Fred så gyllene” (2012), början. Som referens grundades Pärlemororden 68 år före Magisynoden. Det dröjde till den andra synoden, den i Yxmark, Semarien, år 1672 e.H., för Pärlemororden att ansluta sig till Magisynoden.

Grundare var, bland andra:

Iansah Sethera, en vaganbei – ett slags kringströvande häxhelerska – från ön Sannibar i Zabarni,
Lotsar Mendarak, vars mor kom från Merbatien och far från nämnda Sannibar; fadern dog när Lotsar var blott två år, varpå modern, Nardah, tog honom tillbaka till Merbatien,
Ulsifer Bodomin,
Darlah,
Brannic Daraven, kallad Kråkhuva på grund av sin fjädertäckta huva.

Många platser har stått värd

Hittills har 128 synoder hållits på olika håll i Elatara. Några platser som stått värd för Magisynoden är: Yxmark i Semarien, Viqoras i Merbatien, Labakin i Varatin, Haldek i Irestin, Eduensa i Kamakien, Segadia i Caradea, Ibara på Sannibar, Namith i Wygerin, Jarrolem i Udakien, Karaké i Rakien, Ingslil-vid-Somasel i Latanien samt Nezir i Eshari. Den senaste, Fjärde Magisynoden i Antigona, gick av stapeln år 2169 e.H., prick fem hundra år efter den allra första i samma stad. Detta var året efter den stora svälten i Semarien (2168 e.H.), vilket gjorde att inte alla semariska kharismater (magikunniga) närvarade.

Vissa synoder har blivit mer minnesvärda än andra. En av de senare, Magisynoden vid Harlons mur, Kamakien, 2155 e.H., kallas för Utomhussynoden eller Synoden under bar himmel. Skälet är givet, då den hölls utomhus. Under den 36 dagar långa synoden inträffade bara en lättare regnskur, annars var det solsken dagtid och ljummet om nätterna. Anmärkningsvärt nog ska två mörkalfer ha klarat (stor)mästarprovet, något även en viss 14-årig Célenne Teraphen gjorde. På den följande synoden, Magisynoden i Mynessa, Merbatien, år 2162 e.H., förärade synodens kharisgemot den då 21-åriga Célenne Teraphen ärkekharismatstiteln, i hennes fall ärkehäxa.

Lagom till den 14:e synoden, kallad Andra Magisynoden i Antigona, Udakien, år 1718 e.H., gick de udakiska kharismaterna med. Detta efter att de udakiska magiutövarna i staden Malishan vägrade upplåta stadens magikvarters tomma byggnader till rakiska flyktingar som sökte asyl i Udakien på grund av den rakiska reningen (en period i Rakien om fem år, där religiösa fanatiker övertygade rikets kung, Peles IV Derhagin, om vilka som ansågs kätterska och måste avrättas för att inte landet skulle falla i händerna på demoner och död). Magiutövarnas obstinata vägran resulterade i att Marandils mästargille för magi och mysticism (som de udakiska magiutövarna var tvungna att vara anslutna till enligt lagen; det förkortades MMMM och förkortningen utelämnar således ”för” samt ”och”; bokstäverna MMMM ingick i gillets officiella sigill) förbjöds. Därmed blev även medlemmarnas utövande av magi illegalt så länge dess medlemmar inte rättade sig i ledet. Oturligt(?) nog brändes gillessalarna i högkvarteret Morgonstjärnecitadellet i just Malishan ned till grunden – magiutövarna råkade just då ha möte och de tillresta mötesdeltagarna övernattade i citadellets källare när branden startade. De kunde inte ta sig ut i det inferno som följde. Hälften av Udakiens magiutövare dog denna natt, ett halvår före Magisynoden i Antigona skulle hållas. Även kunskap gick upp i rök. Efter branden blev alla parter mer förlåtande. Magiutövarna som överlevde ville dock inte starta om från grunden utan reste sedermera till Antigona och fick ansluta sig till synoden. Den udakiske monarken vid denna tid, kung Olen IX Geleis, lyfte sedermera magiförbudet och uppmuntrade rentav att de överlevande magiutövarna anslöt sig till den vid det här laget etablerade Magisynoden som vunnit tämligen gott renommé tack vare sitt etisk-moraliska arbete och ställningstagande mot vilda kharismater och gränskorsare.

Vid den 26:e synoden, Andra Magisynoden i Geldaros, Thylien, år 1781 e.H., anslöt sig Rakiens magiutövare. Denna synod utmärker sig också som den senaste där en magiseparation utdömdes, och det var en varatisk kharismat som fick ta straffet. (Se mer om magiseparation nedan.)

Arweriska kejsardömets kollaps 2113 e.H. skapade stor osäkerhet i norra Elatara, så även för kharismater. Magisynoden i Revilal, Latanien, hölls efter sammanbrottet. Valet av ett Revilal och Latanien föll sig naturligt för synodledningen (kharisgemoten), som ville förlägga synoden till en plats utanför kejsardömets gränslinjer ifall oron skulle övergå i något mer våldsamt. Därtill var staden Revilals magistrat positivt till att ta emot kharismaterna. Denna synod är den hittills längsta i historien, ty den varade i sju månader, från hösten 2113 e.H. till våren 2114 e.H.. Följaktligen kallas den även för Den förlängda synoden eller Den utdragna synoden.

Misslyckanden har det också funnits. Under Magisynoden i Omadori, Dorderien, år 2126 e.H., fallerade synodens styrelse att få de dordiska magiutövarna att underkasta sig synodreglerna. Drygt tre hundra år dessförinnan gjordes ett försök att förlägga synoden till öriket Janushs huvudstad Arkannen. Synodledningen ville expandera och trodde att allt var frid och fröjd. Ledningen for till Janush på ett slags studie- och rekognosceringsresa tillsammans med sina assistenter, sekretaarer och följeslagare – samtliga dödades utom khariswit Genda Nandaurin från Kamakien. Öns prästerskap lät henne överleva så att hennes vittnesbörd kunde utgöra grunden för avskräckning från att ens besöka öriket. De magikunniga som från början bjöd in, eller ansågs ha inviterat, synodens representanter till Arkannen blev summariskt avrättade. Enligt vittnet Genda stod Katechons brödraskap för dödandet. Katechons brödraskap är agonakars (den styrande kurian) fanatiskt lojala, väpnade gren. Nu hann Genda ta sig till fastlandet i så pass god tid att hon kunde varna kharismater från att resa till öriket. Denna synod har kommit att benämnas Den inställda synoden, Synoden som aldrig blev av, Icke-synoden eller De avrättades synod. Anledningen till att den ens nämns som synod i de historisk rullorna är av respekt för de dödade kharismaterna och deras familjer. (Det ryktas för övrigt att regenterna för rikena som synodledningens dödade individer kom från var nära att starta en invasion och därmed ett krig mot Janush, men slavkollegiet i Merbatien ska inte ha velat skeppa över deras styrkor och ej heller ha velat bidra med egna.)

Magisynoden i Gulgutar, Udakien, hållen år 1919 e.H., blev även den speciell – och blodig. Synoden hölls 250 år efter den allra första, så många höjde på ögonbrynen när Antigona inte stod värd. Istället föll alltså valet på Gulgutar, ett starkt fäste beläget halvannan timmes ritt (eller resa med vagn) utanför nämnda Antigona. Att kharismater skulle ha stormöte i fästet upprörde medlemmarna i Vitlansorden, då platsen är helig för dem. Det var nämligen där som den 8:e ledaren för orden, exarkmästare Ceryak Cathard, dödades av Celtus Kättaren; den sistnämnde ska ha varit en ond man med magiska krafter (läs: en vild kharismat). Celtus ska ha halshuggit Ceryak och satt hans huvud på en påle. Senare, när vitlansarna fick tillträde till Gulgutar, ska de ha funnit Ceryaks skalle nedgrävd på fästets innergård (ännu senare blev Ceryak kanoniserad och kallas därför Ceryak den helige eller Ceryak Martyren). I dag tillhör Gulgutar en rik adelsätt, men i enlighet med en överenskommelse måste fästets herre eller dam öppna portarna ifall en vitlans vill besöka den heliga platsen. Att tolerera adligt ägarskap är nu en sak, att få veta att utländska kharismater ska klampa omkring på helig mark en helt annan. Upprörda vitlansar ställdes mot Magisynodens rättigheter. Situationen eskalerade i spänning, från gruff till skärmytslingar till en regelrätt konflikt. Så långt gick det att exark-riddare (vitlansar) dödade fyra kharismater utanför fästets murar, varpå synodledningen svarade med att döda fem vitlansar. Först när sonen till fästets herre dödades av vitlansar grep kungen in, reste till Gulgutar och förhandlade med överstebiskopen, den sörjande fadern, kharismater ur synodledningen samt exarkmästaren. Den kungliga interventionen lugnade ner situationen.

Lika illa gick det inte på Dubbelsynoden eller Tvåstadssynoden år 2093 e.H., för så benämns Magisynoden i Skugghamn och Alessos. De två hamnstäderna, den förra semarisk, den senare kamakisk, kom ofrivilligt att dela på värdskapet. Synoden började i Skugghamn, men någon form av meningsskiljaktighet lär ha uppstått. När den blev till en stor affär valde synodledningen att helt sonika förflytta hela stormötet och skeppa över deltagarna till Alessos, där de besökte det berömda biblioteket för att utröna tingens beskaffenhet gällande trätoämnet. Tvisten löstes tack vare bibliotekets kunskapsbank och ledningens rådiga initiativ.

Sahmumspirorna på Biskaragatan

Så många synoders historik, deltagarlistor, dokumentation, planering före, under och efter, ja, allt som är tänkbart att veta om Magisynoden står förmodligen att finna i det som blivit något av synodens administrativa högkvarter – Sahmumspirorna i Antigona. I spirorna, som ligger i Biskaragatans östligaste ände, återfinns bland annat Rullornas rum, där överkustos Manessa Delaris är ansvarig. I Rullornas rum finns de allra bäst uppdaterade listorna över kharismater i synodens område. Under sig i hierarkin har Manessa Delaris en mängd medhjälpare och underlydande, som bär titlar som kustos, skrivare, notarie, arkivarie, bokbindare, kalligraf, skoliast, översättare, kommentator, konservator, registrator, restaurator, rubrikator, illuminator, illustrator, historiker etcetera (flera individer kan förstås inneha flera sysslor/titlar på en och samma gång).

Som kuriosa kan nämnas att pappret som används i rullor, bokrullar, böcker och manuskript tillverkas på plats av professionella pappersmakare (t.ex. formare och guskare). Pappret är (bland kharismater) känt för sin märkliga, blekrosa färgton, som från början tros ha tillkommit av misstag och slump men som synodens män och kvinnor snabbt tog fasta på. Även alla officiella skrivelser, kungörelser, dekret och meddelanden skrivs på detta egentillverkade papper. Ett dylikt officiellt meddelande förseglas med Magisynodens officiella pentagramsigill.

Härnäst väntar det 129:e stormötet för kharismater, Andra Magisynoden i Kaldaras, Irestin. Denna synod ska hållas år 2175 e.H., är det tänkt.

Lite om magiseparation

Det för många värsta straffet synoden kan utdöma är så kallad magiseparation eller kort och gott ”separation”; ibland också benämnt ”fråntagandet” eller ”avkharisering” eller ”kapandet av khari”. I praktiken betyder det att den dömda kharismaten fråntas sin länk, som destrueras helt och hållet. Därefter tillverkas en ny länk som, genom en fruktad separationsritual (eller fråntaganderitual), ”aktiveras” som antilänk. Antilänken är av sådan art att den fästs runt, säg, en handled eller vrist eller runt halsen, d.v.s. någonstans där den inte kan tas av med mindre än att den dömda tvingas kapa en kroppsdel (vilket ska ha hänt vid något tillfälle). Materialet – ett träslag för den ljusa kretsens magiutövare och en metall för den mörka – härdas på ett speciellt sätt, vilket gör det mycket svårt, ja, näst intill omöjligt, att förstöra en antilänk. Eftersom synodens lagar inte står över de världsliga kan en kungs benådande av den dömda göra att synodens ledning tvingas att befria den benådade från sin antilänk. Oftast böjer sig emellertid den världsliga maktens män och kvinnor för synodens visa ledare.

Magiseparationer sker ytterst sällan, då synodens ledare anser att de måste vara helt säkra på sin sak. Faktum är att detta straff har utdömts vid blott ett fåtal tillfällen genom åren. Första gången skedde redan på den allra första synoden, då sex separationer utdömdes. Därefter har magiseparation utdömts vid synoden i semariska Yxmark 1672 e.H. samt vid Andra Magisynoden i Geldaros, Thylien, år 1781 e.H., vilket är senaste gången det inträffade.

Då magiutövning i mångt och mycket handlar om kontroll, något vilda kharismater saknar, fungerar inte magiseparation och antilänkar på vilda kharismater, trots ett antal försök och omfattande studier i ämnet.

Ett antal magiutövare är emot ”lemlästning” eller ”kapandet av bandet”, som magiseparationen ibland kallas, och kallar den för ”tortyr ovärdig den upplysta människan”. En punkt på synodens dagordning som därför återkommer med viss regelbundenhet är den om magiseparationens avskaffande.

Märk väl att det här med magiseparation som rituell företeelse är mycket äldre än Magisynoden och ska ha förekommit i olika former ända sedan Darefus den upplyste vandrarens dagar, vad de lärde vet, kanske är detta slags ritual ännu äldre.

Till sist, vill ni läsa mer om hur jag tänker rent allmänt kring magin i En saga om sorg-böckernas och -novellernas* värld, läs med fördel ett gammalt inlägg Om magins regler och världens djup.

Del två i min lilla redogörelse för Magisynoden kommer när den kommer. Ha tålamod och håll utkik, med andra ord.

*) Novellen Lansars pris är sorgligt ouppdaterad och ännu inte helt anpassad till Angorias magiska betingelser. Min plan är att uppdatera texten, någon gång … Ta den för vad den är så länge, förutsatt att ni ens vill läsa den.

Så in i vassen

Ute på Andsjön svettades Adele och Ramona. De övade paddlingsteknik på barkflotten, ensamma. Konkurrenterna höll till annorstädes.

”Vad är det där?” Adele pekade mot vassen. Fastkilad i strånas höga palissad låg ett föremål.

”En större båt eller ett mindre skepp. Utan mast”, sade Ramona. ”En klar konkurrent. Om Parsifal ligger bakom det här, måste vi agera. Tävlingen är i gryningen om två dagar.”

Flottävlingar förekom i olika former, alltid med avriggade bark- eller kvistflottar, aldrig med båtar eller skepp, därav namnet. Den kommande sjökampen var den förnämsta, seger i den bringade prestige. Senast förlorade Adele och Ramona med en halv flottlängd mot Parsifal och Donal, så nu hade de halverat flottens längd.

Adele puffade upp kinderna, grunnade, blåste ut. ”Först ska vi leta efter skatter ombord, sedan måste vi sänka det.” Ett listigt leende spelade på läpparna.

Det smittade av sig, Ramona kände flinet före flabbet. ”Tänk om lasten består av mjöd? Mmm.”

Ivriga tog de sig närmare.

När Ramonas paddel slog i flytetyget hade Adele slutat paddla. Droppar föll från bladet medan vännen beundrade konstruktionen.

Ramona begrep varför. Fyndet var ett imponerande skepp, runt som en jättes korg, med ett skrov av näver och flätad klotsäv.

”Ingen Parsifal i världen kan bygga det där”, sade Adele. ”Så stort.”

”Nån annan har byggt det”, sade Ramona. ”Människor?”

”Vem vet? Låt oss sänka det oavsett. Om nån hittar det, och har det i tävlingen, förlorar vi.”

De manövrerade flotten utmed skeppets babordssida, in i skuggan.

”Ska vi levitera ombord?”

”Vi och vi.” Adele grimaserade. ”Levitera och flyg bäst du vill, din skrytans fe. Jag siktar in mig på tågvirket.” Hon nickade mot ett tjockt rep, vars toviga ände dinglade inom räckhåll. ”Bara det sitter fastsurrat däruppe. Åh, se, det smiter in under segelduken som sticker ut över kanten.”

Segel? Då kanske masten låg knäckt på däck.

Ramona hummade och rättade till kjorteln. Hon lät vingarna slå bort vattenstänk och flög upp.

En stund senare hävde sig en stönande Adele över relingen.

På den väntade Ramona, spänd. ”Sch, din vinglösa vitalf. Och släpp svansen.”

Vännen flinade, hon fattade inte. ”Åh, du din blötfjärtande barkfe.”

”Sch, sade jag.” Ramona släpade bort Adele från svansen. ”Det ligger ett monster under filten.”

Adeles ögonvitor växte av insikten. ”Seglet är inget segel, repet är inget rep. Vad ska vi göra?”

Under filten rörde sig en kropp, som vred sig och drog tyget åt sidan. Rörelsen blottade en naken trollunge, mer än dubbelt så lång som en vitalf och över tio gånger så fet som en barkfe.

Ungen gnydde till, slog upp ögonen. I nästa andetag brast den ut i brölande gråt.

Det purrade Ramonas hjärna. Hon ryckte loss en näverpåse från vännens linnebälte, fumlade, pressade ner fingrar genom öppningen och drog upp en nypa vitglänsande stoft. Redo flög hon mot ungen, duckade under fäktande armar – och slängde månpulvret rakt i de tårdränkta ögonen.

I periferin bortom skepp och troll förnam Ramona hur vasstrån rasslade och vattenbrynsgyttja smackade.

När hon girade ut över sjön, gjorde vännen ett svanhopp. En blick bakåt förkunnade att ungen fått rätt dos sövande månpulver och segnade ihop.

Just som Adele bröt ytan, och Ramona flög in mellan kaveldunsstrån en bit ut i Andsjön, vek två gigantiska nävar undan vassen bortanför skeppet. Bakom händerna, ett än större huvud.

Trollmor, som skopade upp den sövda ungen för att ge den tröst.

Ah, en flyktchans. Ramona flög ner till vattenytan, där hon utom synhåll landade på flotten. Så tyst hon kunde drog hon upp en dyblöt Adele på den.

Försiktigt paddlade de iväg. På varje paddeltag följde en blick bakåt. Trollmor satt med ryggen mot sjön, vaggande ungen i famnen.

Först när de drog upp flotten på en strand långt därifrån, i skydd av mörkret, vågade de andas ut.

På väg hem mot mjöd och värme sade Ramona: ”Vet du varför vi har övat på sjön ensamma?”

Adele skakade på huvudet.

”Jo, jag kom just på att tävlingen avgörs på Handsjön, och att vi skulle undvika Andsjön.”

——————————————————-

”Så in i vassen” är en liten novell förlagd till en skog i Elatara,

kontinenten som också är huvudskådeplatsen

för berättelsen i sviten En saga om sorg.

2017 – nytt år, nya möjligheter

”Nytt år, nya möjligheter”, heter det ju.

Låt oss hoppas att det stämmer.

Som ni har märkt går det tämligen lång tid mellan blogginläggen här. Det beror förstås inte på er, utan på mig och mitt utmattningssyndrom som bara pågår, pågår, pågår …

Jag gör framsteg, inget snack om den saken, men det tar sin rundliga tid i form av små, korta myrsteg. Ett i taget.

Därför hyser jag stora förhoppningar om att detta är året då jag faktiskt blir färdig med En saga om sorgs tredje del, ”Röda dagars hämnd”.

De dryga två åren som har gått sedan jag gick in i väggen är en serie av misslyckanden i att bli färdig, mest på grund av att varken ork, koncentrationsförmåga eller allmän kapacitet har funnits hos mig. Därmed inte sagt att jag inte har försökt, tvärtom, försöken att skriva är otaliga och anteckningar har det blivit, men att verkligen få ihop alla intrigtrådar, kronologin, världsbygget och gestaltandet av respektive karaktär kräver sin person, har jag märkt.

Det som har varit bra med de gångna två åren är att jag verkligen tvingats reflektera över vad jag vill ska hända i berättelsen, och när, var och hur det ska ske. Och för vem det ska inträffa.

Det har gjort att min kunskap om världen och karaktärerna har vuxit något enormt. Jag har långt mycket mer ”kött på benen” nu än i slutet av 2014 (och då hade jag förstås långt mer information om allt än när jag startade 2006).

Världen, Angoria, har genomgått en grundlig genomgång, där jag, som faktaunderlag utanför det som syns i den faktiska berättelsen, har så mycket fakta att tillgå när jag behöver att det i sig kan innebära att det blir lättare att skriva själva berättelsen.

Vad av allt det jag har lärt mig som till slut hamnar i berättelsen – mellan pärmarna, så att säga – är ovisst. En del kommer att dyka upp, det kan jag säga redan nu, medan en del lär ligga orört i nån mapp i datorn (eller förbli oläst i ett kollegieblock). Eller så kan det bli stoff till framtida berättelser.

* * *

Flera personer, både vänner och läsare, har oberoende av varandra påpekat för mig att ”Röda dagars hämnd” finns med i Science Fiction Bokhandelns vinterkatalog 2016, på sidan 6.

Vilket är otroligt hedrande, såklart.

Kruxet är dock att själva boken ännu inte är färdigskriven. Den kommer att bli färdig, oroa er inte, men jag kan alltså inte ange ett exakt datum ännu. Däremot får ni som vill givetvis förboka titeln på t.ex. SF-Bokhandeln, om inte annat för att visa dem ert intresse av boken. Sedan får jag försöka bli färdig så fort jag bara kan med att förse er med en så bra bok det bara kan bli.

Lite mer tålamod, bara.

Under tiden finns det, som alltid, gott om läsvärda fantasyalster därute.