Ryggskott – inte kul!

Ville bara tycka lite synd om mig själv i cyberspace.
Har ryggskott och vill gärna slippa det.

Så, nu har jag skrivit det.

Har därför inte kunnat skriva, så som jag hade velat.
Det har blivit några anteckningar till En saga om sorg-berättelsen, vilket i och för sig var bra, samt en del avklarad research för Svarta Skaftö-storyn. Också bra, i och för sig.
Men ändå!

Kapitel två ur Fred så gyllene

Här följer kapitel två i första delen av en serie med namnet Fred så gyllene – del ett. (Prologen, kapitel ett, kapitel två och novellen Lansars pris, som utspelar sig i samma värld, går även att hitta som länkar om ni går in på En saga om sorg–fliken i menyn ovan.)
Håll tillgodo!

Kapitel två

Falknest, Galenda, Semarien

Sakta, sakta förvandlades den lilla flickans oskuldsfulla leende. Hennes hatiska ögon vidgades och svällde sig stora som kraftiga, knutna mansnävar; de såg ut att kunna trilla ut ur sina hålor när som helst. Från snöns ljushet skiftade de, till nyansen av levrat blod. Nyss härskade ett oskyldigt leende, men dragen förvreds till en illvillig grimas. När hon öppnade munnen skymtade inte ett litet barns mjölktänder och gluggar, snarare rakbladsvassa, gulnade gaddar i betelnötssvärta. Ljust, fagert hår, ursprungligen i två små flätor, förändrades och ställdes på ända, tovigt, kladdigt, fullt med mjöl.

Stela, vita vingar roterade på flickans rygg. Kloförsedda, mjöltäckta fingrar sträckte sig längre, längre, växte sig större och större och hon närmade sig, steg för steg. Hennes nakna fötter lämnade blodiga avtryck på den tidigare så mörka klippan, nu alldeles vit av mjölet som täckte den. Bara de rödfärgade fotavtrycken stod i kontrast mot vitheten.

Celestia såg sig förskräckt omkring; hon kunde omöjligen fly undan på den nakna klippan mitt i ingenstans, mitt bland molnen. Måhända kunde hon kasta sig ut bland de gråilskna, blixtrande molnen och hoppas på att ett bättre öde väntade henne under dem. Måhända borde hon stålsätta sig och slåss mot den demoniska flickan iklädd linneklänning av sommar och lavendel.

Fingrar och klor grep tag om Celestias hals. Luften fanns överallt utom i hennes lungor, hon fick svårt att andas. Hon upptäckte att hennes halssmycke saknades. Hennes blick letade efter det på klippan, men synfältet fylldes av den fruktansvärda flickans ansikte och fradgande, inälvsstinkande mun. I munnen såg hon sitt smycke falla ner förbi gomsegel, ner i magmörker, utom räckhåll.

I en klänning av sommar och lavendel stod flickan där, elak och hånande, med den svarta nådens vind i sina vingar. Med en sista kraftansträngning bröt sig Celestia loss från barnets järnhårda stryptag genom att rycka loss hennes armar direkt från axlarna. Kvar vid axlarna blev mörklila hål, där bleka maskar ringlade runt. Celestia höll flickans lemmar i sina händer.

Hån och flin ekade ännu medan Celestia vände på armarna och stack in dem, med händerna och de smutsfärgade klorna först, i flickans mage. Armlös och flinande raglade flickan bakåt några steg, föll med en duns ned på knä på klippan – och exploderade. Klippan mitt i ingenstans skakade till, våldsamt. Celestia tappade fotfästet och föll ut bland upprörda moln. Ner föll hon. Länge. Ända till dess den vaga, avlägsna marken nedanför henne blev synlig. Hon skrek och skrek, kunde inget annat göra än att falla. Träd och kullar och slätter rusade emot henne.

”Ers Majestät. Vakna!”

”Vad?” Celestia satte sig upp i den stora himmelssängen. Hennes nakna kropp under det ejderdunsstoppade täcket badade i svett. Häftiga andetag slet sig in och ut ur lungorna.

”Vad står på, Ers Majestät?”

Jag drömde. En löjlig skräckdröm! Såvida inte drömtyderskans tolkning är annorlunda. ”Ingen fara. En mardröm fyllde mitt sinne med fasa.” Hennes andhämtning blev stadigare, lugnare. Hon försökte le lite åt drömmen, vilket kändes svårt så här just efter att hon väckts och ryckts tillbaka till vakenhet och verklighet. Tvekande förde hon fingrarna till sin hals. Ja. Smycket, hennes länk till gudarna och deras krafter – en enkel sak, en stiliserad kalk – hängde där den skulle i sitt starka silkesband. Denna kalk, till hälften svart, hälften vit, av ebenholts respektive elfenben, pryddes med en mängd små bitar av pärlemor, och representerade den ljusa kretsens element väl; kalken var en idealiserad kopia i miniatyr, hämtad ur minnet, av den vars smäktande vin hon och prins Daevo en gång delat tillsammans. En kärlekens krackelerande hågkomst. Kung Sanedar, hennes salige make, fick aldrig veta dess symboliska innebörd. Efter att ha tummat på länken ett slag övertygade hon sig själv om hur mardrömmen legat bakom hennes skakiga känslostorm.

”Är det sant att ni kan drömma sanndrömmar?” sade ynglingen vid hennes sida.

”Lyssna inte på varenda rykte som sprids om mig, Cerm. Inte tror du väl på det där som säger att jag har älskare som värmer mig om nätterna?” sade hon och log, nu lättare. Skvallret angav deras antal till fyra, och tydligen besökte de hennes sovgemak flera gånger i veckan. Annat löst prat kungjorde att hon låg med en ny man per natt och att den som lämnade henne otillfredsställd aldrig mer sågs till igen. Sanedar, hennes femtonårige son, tänkt att bli smord och krönt kung av Semarien inom en snar framtid, var mindre nöjd över ryktena. Han bad henne ofta att kväsa förtalet.

Den unge mannen log till svar, ett brett leende, accentuerat av de höga okbenen i kinderna och hans kraftiga haklinje. ”Det ryktet har gått mig helt förbi, Ers Majestät.”

Han visste lika väl som hon att han låg pyrt till om han nuddade vid tanken på att berätta om sina nattliga eskapader med Celestia för kreti och pleti. Inte för att någon skulle tro just honom och inte för att han var rätt man att välja passande ord som på bästa sätt kunde illustrera hans amorösa sängritter med drottningen. Men ändå – vilken historia det hade varit för honom att avslöja för sina vapenbröder och vapensystrar i gardet. Undrar om han ibland funderar på hur många av hans jämlikar som värmt mina lakan eller spillt sin säd här under årens lopp? När hon räknade på hur många män som kommit och gått, insåg hon att hon tappat räkningen. Hennes lönnmördade make hade lägrat fler, så mycket visste hon med säkerhet. Till sitt förfogande hade han haft etthundra kanelhyade eshariska konkubiner, vars bränn- eller ägarmärke satt på ena skinkan istället för i ansiktet som på slavar i gemen. För att inte förstöra deras vackra utseende.

Åtta av konkubinerna hade förlorat huvudet i all offentlighet på Kungstorget, mitt i Galenda, trots att utredningen förklarade blott en av dem skyldig till själva kungamordet. Homuth Staben svingade bödelsyxan. Övriga nittiotvå lät Celestia antingen omskola till tjänsteflickor, städerskor, tvätterskor eller kökspigor, beroende på kompetens, eller så lät hon dem gå – hon tillät en mindre grupp att lämna Falknest.

Opåkallat dök minnet av den första avrättningen Celestia bevittnade upp. Jag var fem år gammal. Hon log snett och utstötte ett kort skratt genom näsan. Mor och Caona hade fullt sjå med oss, med mig och Célenne. Jag sprang åt ett håll, lilla Célee – det namn systern gav sig själv i unga år – snubblade iväg på krumma tvåårsben åt ett annat. Cidertorneringen kom att erbjuda mycket för unga ögon. För mycket. Khasana Purpurfödd, kung Ellegars och drottning Lessas stumma sekretariatsåkallerska, hade i ett anfall av vansinnig svartsjuka spetsat sir Rylam, hovriddaren kallad Lansens Trollkarl. En nåldyna av naket kött genomborrad av lansar. Sir Dubin, då hovriddare, nu hovjägmästare, hade funnit liket av sin nära vän. Mor ville inte att jag skulle se när bödelsyxan föll över Khasanas hals, men far lät mig förlora barnets oskuld den dagen.

”Det är dags för dig att gå nu, Cerm”, sade hon och blinkade bort bilderna av blod som flimrade för det inre ögat. ”Saker är i görningen som inte bör lämnas orörda.” Hon gäspade. ”Ge mig en morgonrock ur skåpet där. En varm en. Din drottning fryser.”

Lydig som en väldresserad hund stegade Cerm Belgar, gardist i Semariens falkgardes fänika, naken fram mot det utsökt utmejslade cederskåpet. Celestia låg kvar i sängen med täcket uppdraget ända till halsen. Morgonkyla, fy. Hon drog sig för att råka sätta ner fötterna på de iskalla ektiljorna i strävandet efter värmen i de pälsfodrade tofflorna nedanför sängen.

Hon beundrade Cerms nakna, välskulpterade kropp där han stod i det begynnande, arla morgondunklet som spred sig inåt sovgemaket genom en långsmal springa mellan de karmosinröda gardinerna, vilka täckte de enorma fönstren.

Cerm, en smal yngling, men inte för smal, lång men inte för lång, och med vackert utmejslade muskler på axlar, armar, ben, skinkor och rygg. Längs ryggen löpte illröda spår, rivmärken från vassa naglar som borrat sig in ljus hud, efter nattens holmgång. Till ett större ärr, strax under ynglingens revben på sköldsidan, bedyrade hon sin oskuld. Det hade troligen uppkommit under en av Calogan Keslicks hårdföra svärdsövningar nere på falkgardets borggård. Likt medrekryter och färdiga soldater i fänikan drillades Cerm hårt av den ärrade vapenmästaren för att tillmötesgå kapten Eldogin Tanahers och rikskommendant Deivon Lonnegars högt ställda krav på en fullödig falkgardist. Som sådan förväntades man vara i fysiskt topptrim och behärska svärd och sköld, lans, spjut och båge till fulländning. Och svärdets klinga var lång; endast gardets män och kvinnor, utöver den betitlade adeln, fick bära svärd vars klingor översteg en aln i längd. Teoretiska ämnen som historia, heraldik och taktik ingick också i en rekryts grundkunskaper. Vissa kunde ge sina liv för att få klä på sig den blå manteln och bära vapenrocken med den gyllene falken på bröstet. Andra skulle dö för att de bar dessa insignier, för trots att en person uppskattade regentens garde hatade nästa det till det yttersta.

”Vänd dig om, Cerm”, sade hon. Den unge mannen lydde sin drottning. Lyckligtvis hade han redan lyckats finna en varm, fodrad morgonrock av tjock grön sammet åt henne.

Hans framsida avtecknade sig som en bildhuggares mästerverk, en ren njutning att skåda. Hans symmetriska ansikte tycktes hugget ur den ljust aftonfärgade granit som slottsområdet Falknest uppe på, i och under Vinghöjden var format och byggt av. Höga kindben. En haka markerad med en grop. Ett litet, mörkbrunt födelsemärke på höger tinning, en avvikelse i det ljushyllta ansiktet med de vädjande ögonen hon fallit för. Gulliga som en hundvalps. Gröna som Daevos.

Måhända orsakade den kyliga luften eller rysningar i mardrömmens efterdyningar en förvanskad bild, men för sitt inre såg hon hur prinsen, mannen hon tillbringade så korta veckor med för sexton år sedan, mötte döden. Hur hans huvud flög och snurrade genom luften, hur det landade på bryggan i Exigus vik och rullade, rullade, rullade, och målade ett rött streck efter sig. När det väl lade sig stilla stirrade Daevo Mondells vidöppna, livlösa ögon rakt in i hennes. Hon hade skrikit rakt ut i förtvivlan, men förgäves och utan möjlighet att rädda honom. I brådrasket inför den illa planerade flykten från Silverhall hade hon förlagt sitt smycke, sin länk till gudarna. I sin vanmakt hade hon sett hur greve Quistor Clevence halshögg hennes älskade prins. Och Poranah var utmattad av sina ansträngningar att skingra fienden, så att Havskatten kunde fly upproret och Thylien. Åh, Poranah! Åh, Daevo! Ni lämnade mig. Prinsen vid bryggan, hennes läromästarinna senare. Smärtsamma minnen.

Celestia blockerade de traumatiska scenerna från vad hon kände tillhörde ett annat liv, en annan kvinna. Hon föredrog ett förstrött nu framför ett bedövande, paralyserande förflutet.

Hennes blick sänktes sakta och vandrade nerför den senigt muskulösa, hårlösa bringan, vidare nerför magen. Mellan hans ben dinglade en annan sak hon hade fallit för. Trots att hon varit gift med den arton år äldre kung Sanedar så hade hon alltid föredragit betydligt yngre män. Unge Cerm tillhörde den kategorin. Fast hennes älskare behövde inte nödvändigtvis vara storlemmade, så länge de var ohämmade. Det var han, Cerm, därtill tjänstgjorde han i Semariens falkgarde.

Som rekryt innehade han den lägsta rangen i gardet. Han och hans kamrater, officiellt sett rekryterade från häradets eller landets alla skikt men som i praktiken oftast kom från de högre, utgjorde regentens förlängda arm, dennes muskler. Och som rekryt sällade sig Cerm till de oerfarna, men med år och rutin skulle han tvingas bekanta sig med folkets syn på gardet. Beroende på vem man tillfrågade hade detta rikets kära barn många namn, från respektfulla till hånfulla och förödmjukande. Unge Cerm riskerade att få utstå dem alla, även om få skulle uttala öknamnen inom hans omedelbara hörhåll. Inte ens den mest druckna idiot vågade smäda en falkgardist öga mot öga. En gång hade Celestia hört att en redlös stadsbo deklarerade hur rytteriets och fänikans män och kvinnor bestod av rötägg förklädda i pissgult och likblått. En okänd röst hade givit blåmantlarna eller guldfalkarna, de hos de flesta mest accepterade och använda smeknamnen, öknamnet drottningens guldkukar. Det finns en viss sanningshalt i det namnet, tänkte Celestia ärligt, utan rodnad. Hon hade yttrat långt värre saker själv.

”Ta farväl av mig som anstår en drottning”, uppmanade Celestia honom kraftfullt. En sista lek; efter den väntade arbete.

Cerm, låg i rang men lång i lem; hans mandom nådde långt, djupt in i maktens våta korridorer. Hans ohämmade sätt mellan lakanen till trots, ynglingens tillkortakommanden bestod i ett tafatt manér utanför sängen. Talets gåva saknade han, den ståtliga, muskulösa, lakoniska hundvalpen. Sjuttonårige Cerm – att jämföras med Celestias trettiofem, och knappt två år äldre än hennes son, Sanedar, kung och faderns namne – hade dragit på sig brokor och hosor, men kämpade nu med tunikan utan att finna dess ärmöppningar.

”Nå?” uppmanade drottningen med höjd röst.

Pojkens rufsiga bruna hår tittade fram genom tunikans halsöppning. Han tittade blygt på henne och harklade sig flera gånger. ”Som ni befaller, Ers Majestät. Under era vingars trygghet tar jag farväl av er, o dotter av Yanaaka och Ethoolet, drottning och riksföreståndare av De tio tusen falkarnas land, trons och rikets väktare, fru över Falknest, försvarare av det semariska folket, beskyddare av Galenda …” Hans minne svek honom.

Hon tog vid: ”… och bevarare av den teraphenska freden.” Sextio år av ordning sedan kejsardömets kollaps.

”… och bevarare av den teraphenska freden”, ekade ynglingen och försökte få lite ordning på sin frisyr. ”Blev det rätt, Ers Majestät?”

”Med din drottnings hjälp blev det så. Men du glömde en mer fysisk detalj, eller hur?” sade hon, medveten om att hon kunde ha påpekat att han borde lagt till fler fraser. Någon förbaskad gång skulle hon vilja få sin kharismatstitel, storhäxa av den ljusa kretsen, uppmärksammad.

Han skulle just fråga vad han glömt när han mindes. Skyndsamt satte han sig ned, med sitt högra knä mot golvet och den knutna högerhanden placerad ovanpå vänster lår. Hans huvud böjdes sakta och han tittade ner i golvet. Luggen föll ner över ögonen.

”Hade du knästående sagt det och lite till skulle det varit perfekt”, sade hon, trots allt besviken över att han negligerade hennes häxtitel. ”Du lär dig nog, i sinom tid. Håll dig härifrån resten av veckan. Jag kommer att ha mycket att stå i. Seså, ge dig iväg innan Calogans morgonexercis börjar. Det ljusnar i öster. Straffet blir hårt om du är sen, och profoss Morag kommer att använda daggen på dig, det vet du. Han gör det gärna.”

Varför glömmer de bort att jag är storhäxa?

När hon beklagade sig inför sina, eller för all del sonens, undersåtar avslöjade hon en given svaghet, men ibland flödade elegin, ostoppbar likt årstidernas växlingar. Knullkungen och hans förbannade konkubiner. Ja, hon kände väl till hans öknamn, myntat i ett av stadens gästgiverier eller, mer troligt, i ett av skökohusen. Eller fyllekungen, som slutade bestiga mig, men som gärna ville vakna upp vid min sida var morgon efter att hans nattliga gäst lämnat hans privata gemak. ”Nummer fyrtiosju är en av de bättre, måste jag medge”, kunde han säga. ’Nummer fyrtiosju.’ Han såg dem verkligen bara som nummer. ”Själva livets mening är att få njuta av den eshariska persikans sötma”, hade han retat henne. Hm. Ett hundra kungaknullande konkubiner stod mellan mig och honom. Och min oförmåga att få barn efter mitt fall.

Det hände året efter lillprinsens födelse. Celestia hade besökt ett av gallerierna ovanför tronsalen, och skulle lämna det, men halkade och föll nedför den nyss såpade stentrappan. Hon slog sig halvt fördärvad. Ett dygn senare fick hon missfall. Sedan dess kunde hon inte få barn längre, bara två missfall ytterligare. Efter drygt ett års försök att få sin drottning att föda honom ännu en son, eller möjligen en dotter, hade Sanedar tröttnat. Det låg närmare tio år bort, och i samma veva ökade hans så älskade slavinnor från ett tiotal till exakt fem tjog. Ett hundra sängslavinnor tvingade att värma hans kungliga kropp, lyda Hans Majestäts befallningar, suga hans blåblodiga spjut. Tvingade? Fastklibbat i minnet kunde hon än idag höra deras högljudda stön. Villiga, snarare, ivriga att behaga en kung för att få leva lyxliv som en högättad.

Trots hans brist på tålamod och hans beredvillighet att sprida sin säd lite varstans, så hade hon ändå kommit att älska honom på något sätt. Inte som hon känt för Daevo, han förblev för evigt den hon älskade och skattade högst, utan mer på ett annorlunda vis. Som far till deras två barn hade han en aktad ställning hos henne, och i många år levde hon med rikets mäktigaste man. Därtill en muskulös och stilig sådan, lång och ljus. Ljus som hon själv – ett teraphenskt släktdrag. Och när han väl ville det förgyllde han hennes nätter. Men det skilde arton år mellan dem.

Lönnmordet på Sanedar den förste gjorde henne till änkedrottning. Regerade hon som drottning i eget namn, och inte som riksföreståndare på utmätt tid åt sin äldste son, hade troligen friarna varit fler till antalet och ivrigare att vinna hennes hand som prinsgemål. Fast den direkta, reella makten låg utom räckhåll, hon skulle bli en maktfaktor blott i sonen Sanedars skugga, vilket föranledde få seriösa äktenskapsanbud. Vad en friare rätteligen vann på att äkta henne var ätten Teraphens frändskap och rikedomar, hennes kvalitéer som sängsällskap och en potentiell son som förgyllde dennes ättelinje – så såg verkligheten ut före kunskapen om hennes oförmåga att producera barn blev allmängods. Efter det slutade männen att komma till Falknest av denna den mest själviska av orsaker.

Jo, en högättad man hade menat allvar med sitt frieri. Greven av Draktar – idag inne på sin tredje hustru, en barons dotter från en mindre betydande ätt – sade sig älska henne, den naive dåren. Han, unik i sitt slag, avfärdade hennes infertilitet som ett falsarium, ett udda påhitt. Men Gacs Panargen levde, likt sin bisarra ätts medlemmar i stort, i sin egen värld, i ett luftslott. Han friade av kärlek, en gång, inte av nödvändighet, hävdade han. Kärlek gick an om den föregicks av nödvändighet och strategi, som mellan henne och Daevo Mondell av Thylien, inte det omvända. Deras kärlek hade gynnat kungarna i Smaragdhavets två mäktiga riken. Men jag undrar om Gacs känslor var äkta eller spelade. Stora summor gick åt till ätten Panargens gigantiska brobygge söder om Atarsjön. Ett bygge som till denna dag stod ofärdigt. Och grevens till synes oändliga resurser borde ha en ände. Ryktesvis, eftersom han inte hade satt sin fot på Falknest sedan det irrationella frieriet som lätt kunde draperats i en mer rationell skrud, tog den excentriske greven mycket illa vid sig när hon tackade nej till att bli hans då andra fru i ordningen.

Prins Jonemar, fadern som hellre stannade kvar på ättens huvudsäte Drottningsten uppe i nordöst framför att bo på Falknest, brydde sig föga huruvida Celestia gifte om sig eller ej. Numera accepterade hon sin situation, att uppskattas på distans för sin skönhet men inte intimt för sin person, men kunde alltjämt känna ett styng av sorg när ingen uttalat åtrådde henne. Ätten brydde sig inte heller. Hon hade delat äktenskapssäng med sin kusin, så Teraphens tid som regerande ätt i Semarien skulle fortsätta med sonen Sanedar, faderns namne.

Och för hans del hade minsann anbuden haglat. Blott ett år gammal hade tre av de högadliga ätterna erbjudit sina grevliga döttrar till den lille tronarvingen. Greve Brondar Lan’Farr hade föreslagit ett konvenansäktenskap mellan hans äldsta dotter Lapreliah, då fem år, och kronprinsen, den titel Sanedar höll till faderns fruktansvärda bortgång; som nybliven greve av Hägerbukten förespråkade Khelben Morroe sin egen dotter, Saana; och änkegrevinnan Aléanne, född Giggs, som överlevt sin make, Cyrel Detell, hyste en förhoppning om att hennes dotter, Teana, yngre syster till den nuvarande greven av Bärnstenskusten, skulle bli rikets nästa drottning, vid Sanedars sida. Celestia motstod och avböjde deras anbud; idag satt en ung kung, hennes omyndige son, på falktronen. Anbud fortsatte att trilla in, men inget var bestämt eller hugget i sten. Ännu hade inte hon bestämt med vem han borde knyta hymens band.

Unge Cerm hade knappt hunnit lämna hennes rymliga sovgemak, dominerat av himmelssängen och de höga, spetsbågade lansettfönstren, innan hon kallade till sig en tjänare som skulle väcka rikskommendanten, mäster Pons och Jina, den kamakiska drömtyderskan.

Hovdamer eller hovjungfrur, med de unga systrarna och hjälpredorna Parinah och Livah Tarquin i spetsen, såg till att förse sin drottning med vatten och tvättlappar. Ljummet vatten, till Celestias besvikelse, men denna gryning hade hon föga tid att vara kräsen. Oroad av drömmens innehåll ville hon bringa klarhet över dess mening, och det å det snaraste. Fast tvättlapparna, parfymerade med väldoftande lavendel, lät hon byta ut. Någon måtta fick det vara; hovdam Emandea Faregon hämtade nya med hast, doftande av fräscha rosor och ett stänk av exotisk citrus. Kallnad svett och älskogsvätskor skrubbades bort. Laisel Langevin och Alaistra Hadderlore bringade Celestia, märkligt stressad, varsin dräkt under överhovmästarinnans stränga, kräsna överinseende: en djupröd klänning i sammetsbrokad, med utsökt broderade klockärmar i finaste guldtyg; och en azurblå, halshög yllekjortel med silvertrådsbrodyr och tillhörande vit underkjortel i linne. Efter en kortare överläggning med dem valde hon den förra. Håret lät hon sätta upp i enkla kringlor – det var trots allt hovfolk som såg henne varje dag som hon skulle möta, och mardrömmen tvingade henne att skjuta fåfängan ifrån sig. När så remskorna – mjuka, ankelhöga i hjortskinn – kom på plats och Celestia såg till att hon fick en värmande mantel slängd runt kroppen, en fastknäppt om hennes hals med ett guldspänne format som en hjort, lät hon följet av kvinnor åter finna ro eller bryta fastan.

Två vakter valdes ut till att eskortera henne till Pelarsalen, den utvalda mötesplatsen. De lämnade den mindre korridoren, som löpte från hennes gemak i ena änden och mellan vakternas utrymme och hovkvinnornas kammare, och klev ut i den mycket större. Hon passerade dörren till yngste sonen Pendars gemak. Celestia öppnade den, gick förbi vakternas och tjänarnas tomma utrymmen och kikade in i sonens själva sovgemak. Dörren in dit stod vidöppen; gardinerna hängde inte längre för fönstren och sängomhängena vilade knutna kring sängstolparna – sovplatsen låg tom. Vad nu? tänkte hon.

”Vov!” skällde en pojke som en hund.

Celestia hoppade till, gav upp ett förskräckt tjut, tappade andan. Vakterna stelnade till, redo att beskydda henne. Med bultande hjärta vände hon sig om. Pendar hade lurpassat på henne, dold bakom den vidöppna dörren. Hans ansikte lyste i ett enda stort flin. Den spontana ilskan, rädslan och viljan att tillrättavisa honom smälte bort inom henne, och skrattet bubblade upp till ytan. Snörpande på sina munnar slappnade vakterna av. ”Din busunge”, sade hon och rufsade till hans mörka hår. ”Är du vaken så här tidigt?”

”Jag vaknade pigg och redo, mor.” Lillprinsen gav henne en kram. ”God morgon, förresten.”

”Och god morgon på dig.” Hon föste honom lätt ifrån sig med båda armarna, så att hon kunde se honom i ögonen, lätt misstänksam. ”Pigg och redo för vad då, min favoritprins?”

”För att ställa en fråga, mor.”

Hon anade vilken, men väntade tills han öppnade munnen för att säga det själv. ”Det är dags nu”, fastslog han. ”Jag vill att vi skaffar oss en narr.”

”Hur sa? Varifrån kommer det här, pratet om en narr?” Jag trodde att du tänkte be om en hundvalp. En sådan var nämligen det senaste i raden på hennes sons digra lista av saker han ”måste” ha. Fick han det inte verkade livet, enligt hans förmenande, synnerligen orättvist. Fast som prins lät hon honom inte få vadhelst han pekade på. Det fanns gränser för hennes givmildhet och undfallenhet gentemot honom när han gnydde och bad om saker och rättvisa.

”Ja, en narr”, sade han, som om det vore det mest självklara i världen. ”En riktigt rolig en. Det är orättvist att alla andra prinsar får ha narrar, medan jag blir utan.”

”Har prins Delmord en egen narr gömd i sina gemak, menar du?”

”Nej, det förstås.” Pendar skruvade på sig, hörde hur hans bästa argument smulades sönder.

”Eller hans far, prins Dolcipher, hertigen av Östra Högländerna? Eller din morfar, prins Jonemar, där han sitter i Drottningsten och ruvar?”

”Nej, det har de inte.” Han framhärdade, fylld av ett barns optimism: ”Men alla andra har det.”

”De prinsar jag antar att du hänvisar till bor utanför Semariens gränser, och tur är väl det att narrarna är med dem och inte här med dig. Du vet mycket väl varför vi inte har narrar vid hovet, eller i riket i stort. Såväl mäster Pons som Haller och jag har förklarat det här för dig tusen sinom tusen gånger, min unge man. Ibland talar historien sitt tydliga språk.”

”Jo, men det hände för sex hundra år sedan, snart. Är det verkligen rättvist att döma dagens narrar efter gårdagens? Sex hundra år är en väldans lång tid, mor.”

För i det närmaste sex sekler sedan, när kung Kerlon Rhyger den tredje regerade med drottning Saraden, född Hurgron, mördades kung och kronprins av hovnarren, Lustige Långskank. Kerlons aktiva insatser i stödet och jakten på drakar fick narren, en vansinnig drakdyrkare som påstod sig ha fått en uppenbarelse med en uttrycklig order att dräpa de kungliga direkt från hondraken Harekthegrien, att ta det drastiska steget. Drakdyrkare betraktade de fem hondrakarna i synnerhet och deras yngel i allmänhet som vore de jämförbara med gudarna själva, värdiga tillbedjan. Narrens lönnmord röjde vägen för en viss ung prins vid namn Arwerlon. Han tog över och lyckades samla människorna i norra Elatara under en fana och få dem att göra gemensam sak mot drakarna. Arwerlon enade folk och ändade drakarnas tidsålder i det fjärde drakkriget. Som segrare utnämnde han sig sedermera till kejsare. Och som första åtgärd som kung, innan han blev kejsare, såg han till att förbjuda narrar på rikets, senare kejsardömets, territorium. Efter kejsardömets fall tillät alla riken inom dess upplösta gränser utom Semarien narrar igen. Celestia hade inga planer på att riva upp lagen för att tillfredsställa sin unge son, lillprinsen.

”Det är sant att det är lång tid, min lille kloke son”, sade hon, ”men betänk att döden varar i evighet. Dessutom så fick jag min beskärda del av förkrympta narrar i smaklösa narrdräkter under min vistelse i Thylien. Tro mig när jag säger det: narrar är enbart barnsliga och tråkiga. Så, nu vet du det. Fråga mig aldrig om narrar igen, Pendar.”

”Nejdå. Verkligen inte, mor.” Han grunnade. ”Kan jag få en hund, istället? Eller en kanin?”

Du har redan en kanin i din bror, så som han knullar runt. ”En kanin säger jag nej till å det bestämdaste. De gör sig bra i stuvningar och som billiga pälsar på billiga kvinnor, inte springandes runt mina ben. Däremot kan jag tänka mig att inte säga ja till en hund.”

”Ja! Äntligen.” Han tystnade, förbryllad av hennes svar. Rynkade pannan. ”Vad?!”

Drottning Celestia suckade djupt. ”Allt jag säger är att vi får se. Nöj dig med det. Seså, gå och bryt din fasta nu. För det har du säkert inte gjort.”

Han spatserade iväg, muttrande om livets orättvisor. Hon skrattade hela vägen till Pelarsalen, utan planer på att någonsin skaffa honom en hund. Emellertid tänkte hon se till att hovköksmästaren tillagade en god kaninstuvning till kvällen, eller en med hare om de hade slut på kaniner.

Jinavandiren Naduar, eller kort och gott Jina, hade fått tillåtelse att lämna Alkarintemplet, Drömtydarnas ordens huvudsäte i Molnbergen, i sökandet efter lärdom. I egenskap av ilan narin, vandrande äldste, anlände hon till Falknest för flera år sedan, och hade tjänstgjort vid hovet sedan dess. Jina hade svurit sin tro- och huldhetsed till drottningen personligen, och blev den första som en av vakterna släppte in i Pelarsalen. Hon hade förutsett att Celestia tänkte kalla på henne och stått fullt påklädd när en tjänare kom för att väcka henne. Sådan var hon, drömtyderskan Jina. Förutseende. Den gamla kvinnan, lång och tunn inuti sin rymliga blå sammetsdräkt, gled ljudlöst genom salen, belägen på våningen under drottningens sovgemak.

Salen, långt ifrån den största, kändes intim och behaglig av värmen från de många brinnande fyrfaten som stod intill varje pelare och av den glödheta kolen i amplarna som hängde från taket i sotiga kedjor lite här och var. Pelarna i sin tur var polerade blanka liksom väggar och tak. Höga, välvda fönster släppte in höstdagens första ljus, men dimslöjor hindrade solen från att verkligen skina på väggbonadernas övre hälft på den motsatta sidan.

Utanför fönstret närmast Celestia svepte en falk förbi. Trots att det numera knappt fanns kvar något kvar av Vinghöjden, så som den en gång sett ut, stannade de vilda rovfåglarna kvar, årstid efter årstid, generation efter generation. Det gladde Celestia. Fick hon tid över ville hon avlägga en visit hos falkeneraren senare och titta på de halvtama aftonfalkarna i Falknests gigantiska voljär.

Drömtyderskan gick fram till bordet, där Celestia smuttade på en kopp rykande hett rosente.

”Sätt dig. Vill du ha?” Hon såg att Jina ville det och bad en tjänare hälla upp en kopp åt henne.

Kamakiskan satte sig. ”Tack”, sade hon och tittade på Celestia. ”Ni har drömt en ny skräckdröm, inte sant, Ers Majestät?”

Med ens kände sig Celestia glad över att de övriga dröjde. Jina förstod sig på hennes drömmar, tog dem på allvar. Det fanns annars de som hade en tendens att göra sig lustiga över dem bakom hennes rygg. Förutom Célenne då, förstås, Celestias tre år yngre syster. Hon förstod så mycket bättre än att raljera över en storhäxas mardrömmar. Men Jina satt här nu, inte Célenne. ”Ja, det har jag. En stark en. Känslosam. Våldsam. Jag behöver din hjälp att fastställa om den skall tas på allvar. Jag menar, jag vet att en flicka har dött eller snart kommer att dö i närheten av Galenda, det kände jag på styrkan, intensiteten, men jag vet inte om just den här sex-sju år gamla flickan är viktig nog att bry sig om. Det är ju inte så att jag har liknande mardrömmar särskilt sällan, eller hur?”

”Verkligen inte, Ers Majestät. De återkommer regelbundet och ni frågar mig gärna om råd.”

”Det är en av anledningarna till att du är här. Och nu frågar jag dig igen.”

Celestia beskrev upplevelsen. Vem som legat i sängen bredvid henne behöll hon för sig själv.

”Jag tror att vi bör ta den här drömmen på allvar, särskilt som ni fingrade på ert halssmycke, er länk, precis när ni vaknade, drottning och häxa över himmel och ljus. Att förlora sin länk är i sanning en kharismats värsta mardröm, vare sig drömmen är verklig eller inte.” Medkänsla skymtade i Jinas ögon. ”Att se en flicka dö i samma dröm som ni förlorar ert smycke låter avskyvärt. Jag tror att drömmen visar att en flicka har mördats eller ska mördas av någon mottaglig för magins under. En hittills okänd kharismat, vild och otämjbar. I värsta fall omöjlig att fånga.”

Och begåvad med en förbannad länk och ett sinne förgiftat av Maels saliv. Ofta sparkade en traumatisk händelse igång de okontrollerbara härjningarna, varför oanad potential kunde ligga latent hos en ovetande man eller kvinna i åratal.

”Varför vild, Jina?” En vild kharismat var per definition okänd, för samtliga vilda häxor eller åkallerskor tillhörde de tillintetgjordas skara. Hon behövde inte utröna den biten.

”Varken en åkallare, åkallerska, häxa eller trollkarl med förståndet i behåll skulle vara vansinnig nog att begå ett så ohyggligt brott mot en oskyldig flicka. Så meningslöst att det är svårt, ja, obegripligt att förklara varför det skulle ha inträffat – om det redan har inträffat, vill säga. Det kan, om gudarna är oss nådiga, ligga i framtiden. Då finns det ännu en chans att förhindra det.”

”Men en galen åkallare eller högre magikunnig gör inte en vild utövare av magi, eller?”

”Nej, Ers Majestät. Ni har helt rätt i detta. Men min tolkning är ändock den att det rör sig om en vild kharismat snarare än en galning. Låt gå för att en vild häxa eller liknande de facto är en galning i värsta tänkbara skepnad. Om än en med en förbannad länk istället för en välsignad.”

Ty det var den vilda kharismatens signum. Dragen till sitt element eller sin krets sökte den sig till en lämplig länk likt fläckfeber fann den utan motståndskraft. Utan förslösade timmar i meditation för välsignandet av smycket – länken –, och utan kontroll, kunde den vilda utövaren missbruka gudarnas oändliga krafter med i princip omedelbar verkan. Även om patriarken av Jarrolem länge sänt ut exark-riddare på heliga reningar, för att befria Angoria från den otämjbara ondskan som besudlar de dariska gudarnas oantastlighet. Men de reningarna inträffade aldrig utanför överstebiskopens inflytande. Eller nästan aldrig. Det hände att folk påstod sig ha sett exark-riddarna – vitlansarna – på de mest skiftande av platser: Falessa i Thylien, Cadringhar i Wygerin, Taral i Kamakien, Skugghamn i Semarien. Överallt. Dumheter, förstås. En vitlans saknar jurisdiktion inom kardinalbiskopens gränser. I samband med Bokbrännarens hårdföra utrensning av kharismater i allmänhet hade emellertid exark-riddare dödat urskillningslöst till höger och vänster. I så hög grad att de svärtade ner sitt eget vita renommé och mer eller mindre slängdes ut ur kejsardömet, där de aldrig kom att få fotfäste.

”I sanning är det så, drömtyderska. Min intuition och din tolkning är rörande överens om att det har dykt upp en ny, otämjd utövare av magi i mitt rike.” Celestia blåste på sitt te och tog en mun. ”Då återstår frågan: Är det en första eller andra nivåns kharismat vi har att göra med?”

”En insiktsfull fundering, Ers Majestät”, sade Jina. ”En utredning bör bringa klarhet i saken.” Jina smuttade på lite mer te. ”Ser ni ständigt döden från samma perspektiv i era drömmar?”

”Ja, det är alltid jag som antingen passivt tittar på när döden tar någon eller är den som utför själva dödandet. Alltid. Det är på sätt och vis en metafor för min verklighet som drottning, inte sant? Jag skickar också människor i döden genom att stifta lagar eller låter vidta åtgärder som driver fattigt folk till svält. Eller så tvingar jag falkgardets soldater att dö i strid med de troll, mörkalfer och vättar som strövar fritt i vårt rike och vägrar böja knä och följa de semariska lagarna. Eller så låter jag min bödel verkställa dödsstraffen. Min verklighet är min skräckdröm; min mardröm är min realitet. Den styrandes ständiga dilemma. Kung Sanedar, må hans själ finna frid, hånskrattar åt mig i sin himmel och vrider sig av vällust under en av sina konkubiner, så som jag beklagar mig”, sade Celestia, suckade och log ett bittert leende. ”Men ja, det är skönt att jag bara drömmer om de mest bestialiska dödsfallen, inte om alla dödsfall. Det skulle bli tärande för mina nerver.”

”Så, vem är flickan, Ers Majestät?” sade Jina. Hon smuttade på sitt te.

”Jag vet sällan eller aldrig vem det är, men jag har alltid en känsla om längs vilka stigar den svarta nåden drar fram. Den här gången är ledtrådarna lätta att tyda.”

”Jag håller med, Ers Majestät. Roterande, styva vingar och mjöl. Låt mig föreslå att vi ska söka hos någon som har med en väderkvarn att göra.”

”Det verkar logiskt, Jina. Seså, ät med din drottning”, sade Celestia, när tjänarna kom in med frukosten. ”Var är nu de övriga? Deivon Lonnegar, förbaskat vare hans enögda orm. Som gardets högste ansvarige kunde man förvänta sig att han skulle leva upp till att aldrig använda den. Att han ska vara så sen.” Så många fler chanser får han inte, det ska gudarna veta.

En mörkhårig eshariska vid namn Athna, en gång en av framlidne kung Sanedars konkubiner, numera omskolad, hade sänts till Blå spiran, gardesadministrationens och officerarnas torn, för att hämta Deivon Lonnegar. Till slut, efter lång väntan, kom Geral Tarel, kapten i Semariens falkgarde, i tjänarinnans släptåg. Han knäböjde.

”Ursäkta att jag är sen, Ers Majestät”, sade kaptenen.

”Åh, du är inte sen, Geral”, sade hon. ”Du var inte ens kallad att närvara. Vad föranleder dig att förgylla vår arla gryning med ett besök?”

”Tjänarinnan sade att ni sökte rikskommendanten. Jag hade svårt att sova och var ändå uppe, så jag ville personligen meddela er att han är på väg. Han håller på att klä sig.” Kapten Geral fick lov att sätta sig vid bordet. En tjänare hällde upp en kopp te åt honom. ”Dessutom avslöjade hon”, han nickade åt eshariskan, ”att ni har sagt att jag skulle leda gruppen, så varför inte säga vad det är jag ska göra direkt till mig, Ers Majestät?”

Löjtnant Dalfin var Celestias förstaval som ledare för utredning och mördarjakt. Geral Tarels skarpsinne och erfarenhet överglänste löjtnantens. Hon föredrog den unge Dalfin Gavigan istället för mannen vid bordet av det simpla skälet att en utredning rörande en mördare riskerade att bli utdragen, och om hon knöt upp en av gardets högst rankade officerare i en sådan innebar det förlorad kompetens på nära håll. Särskilt om det hela urartade till en mordorgie som förde kaptenen långt bort från Falknest. Tyvärr deltog löjtnanten i ett tidskrävande uppdrag, vilket gjorde honom otillgänglig. Därmed tog de lämpliga kandidaterna slut, för de lägre rankade i falkgardet saknade befogenheter att leda så pass viktiga uppdrag. Fänikan? Nej, knappast. Krävde jakten på en mördare snabba förflyttningar över längre sträckor var det gagnlöst att skicka ut fotfolk. Nog dög fänikans kapten, Eldogin Tanaher, som ryttare, men det fanns inte en ringaste chans på Angoria att han skulle tillåtas leda en grupp gardister ur rytteriet. Så pass vattentäta skott mellan rytteri och fänika existerade. ”Var sak på sin plats”, skulle riksmarsken ha hävdat.

Mördarjakt i fredstid, förvisso en seriös uppgift, men en gardists högsta prioritet måste hela tiden vara att skydda regenten och kungafamiljen. Lite svinn bland befolkningen är att föredra framför en förlorad son – eller två – om saken ställs på sin spets. Hennes viktigaste prioriteringar, utöver att konsolidera ättens absoluta makt, hette Sanedar och Pendar. Sedan mordet på Sanedar hade Celestia, de facto riksföreståndare, styrt riket åt sin omyndige son tillsammans med inre rådet. Söner betydde konserverad makt, döttrar i praktiken bortskänkt; döttrar var gisslan, söner gisslantagare. Och söner hade hon.

”Jag hade tänkt att Deivon skulle få äran att sätta ihop en mindre styrka till det här uppdraget, inte du, Geral”, sade Celestia. ”Men dröjer han längre blir jag tvungen att låta dig bestämma själv.”

”Jag utgår ifrån att en adjutant ska följa med?” sade kaptenen.

”Ja”, svarade Celestia. ”Uinara är frånvarande, så Deivon eller du får prata med Ochrana om vem som kan följa med.”

När rikskommendant Deivon och mäster Pons, livmedikus och rådgivare åt ätten Teraphen sedan trettiofem år, till sist behagade dyka upp såg de hur tjänare plockade bort den delikata, avslutade frukosten. Celestias tålamod med de två herrarnas senfärdighet hade krympt till ett minimum, även om hon kände till mäster Pons ursäkt – gikt, ledstyvhet och svårighet att gå i trappor, plus att han ofta var tvungen att snabbt kunna kasta vatten eftersom han drack så mycket ljung- eller nässelte för att lindra sina besvär. Rikskommendantens ursäkter, vaga och invecklade, omöjliggjorde logiska tolkningar till och med för Jina. Deivon presenterade dem, samtliga patetiska; de kände ändå till bakgrunden till hans ständiga förseningar, nämligen hans frekventa rännande till de nakna nattfjärilarna, de barbröstade bajadärerna och de osedliga magdanserskorna i Galendas skökokvarter. Enligt Uinara Baid, åkallerska, riksinformatör och medlem av inre rådet, besökte han den dyraste bordellen i staden, Röda lyktan, särskilt ofta.

Uinaras informatörer, hennes ögon och öron, utgjorde en källa till outsinliga underrättelser. Exakt hur många av dem som kurade där ute bland den semariska pöbeln var för Celestia obekant, men hon gissade på hundratals. Färre av informatörerna samlade kunskap hos gräddan av adel och köpmän, visste hon. Fast deras underrättelser stod tveklöst högt i kurs. Nu stod Uinara över det arla morgonmötet av det enkla skälet att hon befann sig på resande fot; Celestia väntade henne åter först nästa morgon.

”Se till att du rider med detsamma, kapten Geral. Det vill säga så snart Deivon satt samman styrkan – och ta med någon från sekretariatet”, sade Celestia när det gick upp för rikskommendanten varför hon hade kallat på honom. ”Låt Geral och hans trupp kontrollera varje enskild kvarn i Galendas omedelbara närhet. Börja med de största först. Har vi lite tur är spåren efter mördaren färska. Har vi mer tur har ingen utfört mordet än, och den som tänkt stå för det kan gripas i tid.”

”Ja, min drottning”, sade Deivon. ”Genast.”

Geral reste sig upp och gjorde sig redo att gå. Då påkallade livmedikusen uppmärksamheten.

”Ja?” Celestia gav honom en undrande blick.

”Jo, jag undrar om ni verkligen är säker på er sak?” Han masserade sina gamla, stela händer. En ful ovana. ”Finns det ingen möjlighet att mördaren – eller, låt oss hoppas att så är fallet, den som bara försöker dräpa – kan vara vansinnig och inte vild?”

Dum fråga, för att komma från honom. Han måtte inte ha varit uppe särskilt länge, så yrvaken som han verkar. Och då hade Celestia alltid trott att riktigt gamla människor krävde mindre sömn än yngre. ”Det är klart att möjligheten finns, mäster. Men som jag sade till Jina innan ni dök upp”, hon tittade på Pons och Deivon, ”så säger mig min magkänsla att det inte bara rör sig om en individ med stor magisk potential, utan att det kan röra sig om en vild kharismat. Kan, förresten! Det känns till och med troligt. Men för all del, Pons, klår din intuition min, föreslå då en bärkraftig hypotes om vem som hotar eller dödar barn i riket. Inte mig emot.”

”Er intuition och Jinas drömtolkningar är tillsammans en ofelbar kombination.” Pons Othenin hostade. Efter att ha dragit in slem genom näsan, och svalt det, fick han fram ett par fraser: ”Var och en har intuition inom sitt fält, antar jag. Och mitt är, som bekant, läkekonstens och inte drömmarnas, Ers Majestät.” En ny hostattack följde.

”Låt oss då be till gudarna för att karaktären ifråga inte visar sig vara ostoppbar i dess mörka förvärv”, sade Celestia. Innerst inne önskade hon att mördaren – klar med sitt mord eller inte – var allt annat än vild, då hon föredrog hon en galen människas enskilda handling framför en vild magiutövares upprepade. För en vild kharismat slutade aldrig vid sitt första mord, utan upprepade sin illgärning tills han eller hon fångades in och likviderades. Historiska vittnesbörd stod solida i detta. Ju förr vi finner personen – eller personerna, hemska tanke! – desto färre offer. Hennes intuition gjorde henne nedslagen. Det här kommer inte att sluta med ett offer allena.

Efter den med all säkerhet tionde löjeväckande ursäkten från Deivon Lonnegars sida – men bara den femte hostattacken från mäster Pons – fick de två äldre herrarna tillsammans med kaptenen tillåtelse att lämna henne, efter att hon påmint Geral att hålla utkik efter smycket i drömmen. Om Pendar ätit klart kunde hon ta med honom till Piers, falkeneraren, och voljären och studera Falknests stiliga aftonfalkar. Hon behövde en sund dos uppmuntran efter den här dystra starten på dagen.

Hon såg de tre männen gå. Mäster Pons hamnade på efterkälken och stödde sig tungt på sin käpp, medan den yngre Deivon – snart sextio år gammal – kilade ut genom salens höga, välvda dörröppning jämsides med den plikttrogne kaptenen, som vände sig om.

* * *

Geral såg hur det gick för mäster Pons. För ett ögonblick utbytte han och drottningen blickar. Han nickade hövligt åt henne och lämnade salen. Den gamle livmedikusen hamnade i bakvattnet, men det kunde inte hjälpas. Pons Othenin fick halta fram bäst han ville, för det gällde att raskt finna en potentiell mördare. Helst innan det i drottningens mardröm upplevda mordet.

I enlighet med Hennes Majestäts order skulle de, ifall mordet begåtts, söka efter en liten ljushårig flicka vid eller i en kvarn. Och finna ett hängsmycke av något slag, hade han fått veta. Änkedrottningens tolkningar av sina egna sanndrömmar kallade hon inte sällan otillförlitliga, vissa avfärdade hon som rena gissningar eller fantasier, men det hände att de träffade rätt. Oftare så sedan den gåtfulla Jina Naduar från templet vid Molnbergens fot norr om Kamakiens huvudstad Selduan anlände till Falknest och gav Celestia råd och vägledning. Geral tänkte inte ifrågasätta sin drottnings intuition eller den skrämmande kamakiskans tolkningar; så pass länge hade han faktiskt hängt med. Plikten framför allt.

Synd att drömtolkningen är så vag. Chansen att gripa en eventuell gärningsman eller kvinna med exaktare information ökade, förstås. Men, tänkte Geral, kopplingen till kvarnar och mjöl skulle tydligen tas bokstavligt. På kamakiskans inrådan tänkte de söka i Galendas närhet först.

Det drällde inte med mjölnare och kvarnar i huvudstadens omedelbara omnejd, så Deivon hyste en viss tillförsikt att brottet, begånget eller inte, skulle klaras upp, förklarade han, alltmedan de klev nerför trapporna. Väl på bottenplanet traskade de i rask takt genom ett valv prytt med nischstatyer, ett valv som ledde till palatsets storslagna hall med sitt imponerande rosettfönster ovanför entrén. De lämnade byggnaden och gick över borggården, mot sina kvarter.

Geral och hans överordnade passerade statyn som föreställde drottning Saraden. En livlig kråka guppade upp och ner med huvudet på den underarm där det satt en falk av sten och bladguld. Den kraxade och flög iväg, störd av männens taktfasta trampande.

Arweriska palatsets stora borggård kantades av torn. I borggårdens nordöstra hörn stod ett, högt och fyrkantigt. Blå spiran, Semariens falkgardes högkvarter och hjärta, vars namn syftade på gardesdräktens dominerande färg och på de blåmålade trapporna i spirans inre. Här låg rikskommendantens ämbetskammare, hans rum och sovkvarter. Högst upp. Under honom bodde rytteriets och fänikans kaptener, liksom löjtnanter, hästmästare och vapenmästare och högdjur i stort. Av hävd och praktisk nödvändighet hade gardet egen kock, smed och personal; garnisonsområdet bildade en borg i borgen, med egen borggård. På den genomförde Calogan Keslick sin hårda vapenexercis, och på den lärde Uregan Tonas rekryter sig allt om konsten att bemästra häst och lans.

Det är fasligt tidigt när till och med Calogan sover, reflekterade Geral. Han hörde inga ljud från borggården. Avsaknaden av klingors högljudda dunkande mot sköldar var påtaglig; Geral brukade vakna till rekryternas första övning i ottan. I skämtsam gardesjargong sade man att vapenmästaren väckte tuppen före drillen började, så att alla kom upp i tid.

”Du var före mig till drottningen”, sade Deivon plötsligt, när de nästan nått tornet. ”Vad sade du till henne?” Hans fråga dröp av uppriktig oro.

”Om din sena ankomst?”

”Ja. Om min sena ankomst.”

”Samma som du: Du var sen med att få på dig kläderna. Jag antar att du inte sov i din säng inatt heller.”

”Hrm. Nej”, sade Deivon och tittade ner på sina oputsade stövlar. ”Så du sade inget om det?”

”Inte så länge du uppfyller dina plikter, nej. Men så här mellan fyra ögon tycker jag att du borde bättra dig. Deivon, avsluta dina förehavanden i skökohusen. Läcker det ut väntar en ny skandal av Jaratan Morroes dignitet.”

”Det gör det inte!” sade Deivon. ”Hon väntar inte barn.”

Som innehavare av falkgardets högsta ämbete – under kungen, förstås – visste rikskommendanten mycket väl hur statuterna strängeligen förbjöd en relation, ”annat än den med Semariens falkgarde”, som de stipulerade. Geral fann det förvånande – och klandervärt – att hans överordnade satte både sitt och gardets anseende på spel för en skökas skull.

”Hon? Daenah, menar du? Sluta gå dit, Deivon. Det är allt jag har att säga. Sluta riskera alla falkgardisters rykte. Vi ska stå över sådana aktiviteter, det vet du.”

”Mm”, sade han till svar, öppnade porten till Blå spiran och … stannade i öppningen. En skugga föll över halva hans ansikte. Han vred huvudet mot Geral, med en pose som tydde på skamkänslor. ”Tack för att du höll tyst om var jag hade varit till drottningen.”

”Kom ihåg vad jag sagt.” De gick in. Geral stängde porten bakom dem.

De skildes åt för en halvtimme – kom de överens om. Deivon tog en god timme på sig, och Geral valde nästan att rida iväg en åkallare kort. De sågs åter i stallarna. Då hade Deivon personligen hämtat Ansgor Derehim, en av sekretariatets magikunniga – på Falknest tjänstgjorde vanligen sex, en för varje element som världen, Angoria, bestod av – och informerat honom om ärendets natur. Adjutant Serondal, från Nattens dolkar, hämtades till stallarna av en morgonpigg Cerm Belgar, vaken till och med före vapenmästaren beordrade ut rekryter på gardets borggård.

Geral hade fått rikskommendantens tillåtelse att själv välja ut de mannar han ville ha med sig, förutsatt att minst två erfarna ryttare, eller hellre veteraner, ingick. Erfarna, med många år i gardet och skickligare än både rekryt och reguljär guldfalk, men som aldrig deltagit i skarp strid. Veteraner, de som under uppdrag hamnat i minst en strid på liv och död sedan deras tjänstgöring i Semariens falkgarde lämnade rekrytens dagar. Ung som gammal kunde erhålla en veterans status – strid, och överlevnad, utgjorde det väsentliga, ej ålder eller släktskap.

När den lilla samlingen uppgick till tio man satt de upp på hästarna; i fredstid behövde man inte följa den taktiska truppindelningen lika slaviskt som på slagfältet eller i kriget. Arwerlon den förste, Imperiebyggaren, lät gjuta Semariens falkgardes fänika och rytteri i en förkejserlig udakisk form, visste Geral, en kunskap som satt i garnisonens väggar. Lansen bildade stommen för de beridna gardisterna. En lans – sex ryttare; en tropp – tolv ryttare. Inalles ett tjog lansar under rytteriets fana.

Unge Tallus sällade sig till dem som tionde person. Han körde vagnen de hade med sig.

På det stora hela hade Geral gott om tid att fylla i detaljerna i uppdragets karaktär åt adjutanten och rytteriets män. Dimman lättade medan de red nerför Vinghöjdens ringlande väg till stadens gator, ut genom ena stadsporten och mot den först utvalda kvarnen. Österifrån lyste solens skiva upp den här vackra morgonen. Så här ett par dagar in i slaktmånad fläktade luften somrigt varm för årstiden. En grann, men dödlig gryning, om drottningens mardröm visar sig vara sann.

 

Det låg ingen ära i att utreda mord, jaga vilda, okontrollerbara kharismater, mördare eller förrymda fångar, men det ingick som en del av vardagen under fredstid. Ära och heder kunde bara vinnas på slagfältet, i striden och kriget, eller i det omedelbara livvaktsskyddet av den kungliga familjen, det hade Geral Tarel alltid ansett. Fast det fanns ära och heder i att fullfölja ens plikt också, det gjorde det. Plikten framför allt, så hade han tänkt sedan den dagen han klarade slutprov och stridsövningar och blev vapenbroder i Semariens falkgarde. Nu hade han avancerat till kapten. Mineria skulle ha varit stolt över mig nu, tänkte han när han och de övriga sex gardisterna, åkallaren och adjutanten red genom den öppna grinden och in på en grusbelagd gårdsplan delvis täckt med grästuvor, maskrosor, ogräs och klungor med hundloka. Bakom dem rullade sakta en täckt vagn, dragen av två storvuxna, starka hästar. Tallus på kuskbocken var ingen falkgardist, utan hovstallmästarens halvvuxne son; han närde en stark dröm att en gång själv bli en guldfalk. Det kunde inte skada att ha med en vagn ifall det värsta tänkbara hade inträffat och de behövde transportera ett barnalik till dess föräldrar.

Till vänster om dem låg ett runt kvarnhus med gulmålade väggar, en stor svart dörr och fyra majestätiska vita vingar. Bortanför byggnaden syntes ett av växtligheten delvis kamouflerat fundament av en äldre kvarn – rester av ett vattenhjul stack ännu upp ur den bäck som oförtrutet porlade vidare utan att bry sig om ifall hjulet fungerade eller ej. En bit därifrån låg en enkel envåningsstuga i korsvirkesstil. Den hade gula, klinade väggar och mörka träbjälkar och ett halmklätt tak; rökstrimmor strilade upp ur skorstenen. En knubbig man i grå tunika och vadmalshosor stod i dörröppningen. Snart kikade en kvinna fram bakom mannen.

Den här väderkvarnen måste ligga rakt väster om Aftonporten. ”Låt oss hoppas att vi har kommit till rätt ställe”, sade kapten Geral till sitt följe.

”Jag tror att vi har det. De båda ser skakade ut”, sade fänrik Pas när han ridit ikapp sin kapten.

”Så, du har på dig falkögonen idag, fänrik. Det är gott så. Ta dig en titt i kvarnhuset.”

”Skall ske, kapten.” Unge Pas Hartan vände sin fuxfärgade springare och skrittade iväg.

På eget initiativ hade adjutanten, klädd i nattdolkarnas typiska duvgrå, slitsade långtunika, tjärfärgade burnus och svarta scarf knuten runt halsen, redan stannat vid väderkvarnen och hoppat av sin ridhäst. Han sneglade mot fänriken som red mot honom och gjorde ingen ansats till att lyfta ett finger. Serondal väntade helt sonika in gardisten.

”Rel, Tanno, Poletar! Följ med honom”, kommenderade Geral. Tre gardister lydde, vände sina hästar och styrde dem mot byggnaden, tätt efter fänriken. Fyra gardisters mantlar fladdrade i vinddraget och de metallskonade eksköldarna – dekorerade med en gyllene falk på blått – på deras ryggar fick dem att se ut som stora, säreget pigmenterade nyckelpigor med utbredda vingar.

Som vanligt var falkgardisternas mundering oklanderlig. En gardists vapenrock lyste lika himmelsblå som manteln, och på bröstet flög den gyllene falken – Semariens riksvapen. Ringbrynja, en stålgrå hauberk, täckte bål och armar. På benen bar de ringbrynjehosor. Armar och ben var förstärkta med metallskenor, emaljerade i himmelsblått och med guldkantade inläggningar. De stålgrå, ledade harneskhandskarna gick i samma stil som skenorna. Under gardistens stålgrå konhjälm, vackert prydd med guldkanter och guldnitar och emaljerade i himmelsblått, och med en falk i guld, vars gyllene stjärtpennor utgjorde hjälmens nässkydd, bars ringbrynjehuva och under den en vadderad coif. I gardistens svärdsskida vilade långsvärdet, och ur slidan i bältet stack dolkskaftet ut. I egenskap av kapten bar Geral kyrass som extra skydd under sin vapenrock. Löjtnanter och de vars rang översteg dem kunde utan förbehåll bära kyrass.

Tallus gräddvita tunika, bruna läderbälte och yllehosor bleknade i gardisternas närhet. Hans kortklippta frisyr, rufsig och mörk, krusade sig lätt i vinden. Av hans hela väsen skimrade enbart ögonen blå, och det av iver över att få följa med dem han dyrkade.

Kapten Geral fick sällskap av thyliern från Åkallarnas sekretariat, Ansgor Derehim, vars element var trä. På huvudet hade han en enkel rund linnemössa i grönt, ett värdighetstecken som alla tillhörande Oudhal-skolan bar. I bältet runt Ansgors midja hängde ett tungt kortsvärd i en skida.

Geral och åkallaren satt av sina hästar. De gick mannen och kvinnan, som lämnade husets hägn och korsade gårdsplanen, till mötes. En liten pojke kikade försynt ut där hans far och mor nyss stått. Åtminstone antog Geral att pojken och paret som närmade sig var son och föräldrar.

I kvinnans rödgråtna, sjukligt bleka anlete rådde en stark sorg. ”Hon är död. Lilla Niana är borta. Jag kunde inget göra. Borta. Ondskan tog henne. Hjälp oss. Snälla ni, hjälp oss.”

Ansgor sträckte ut sina händer, greppade varsamt hennes. ”Seså”, sade han. ”Vi ska ta reda på vad som hänt.”

Kvinnan förstod nätt och jämnt hur ”det fina folket uppe i slottet” kunde veta att ett ohyggligt illdåd hade begåtts just på deras gård. Åkallaren påpekade för henne att, ”Det är Hennes Majestäts oändliga visdom och allvetande sinne som fört oss till er gård och kvarn.” Hon avstod från att ifrågasätta änkedrottningens makt, otänkbart för en lågättad kvinna, varför hon istället uttalade sin tacksamhet över den snabba, upp­offrande insatsen från de kungligas sida.

Synd att drottningen inte kunde förnimma eller varsebli exakt vem som var mördaren. Det hade underlättat vårt arbete betydligt. Men vi tycks alltså ha kommit rätt. Alltid något i bedrövelsen. ”Hur är det mer er? Är ni skadade på något sätt?” undrade Geral.

”Nej, inte alls. Vi är … Det är bara … Niana som … inte finns längre. Vår son klarade sig, tack och lov”, sade kvinnan.

Även mannen såg härjad ut, chockad, utan att veta riktigt vart han ville fästa blicken eller var han skulle göra av händerna. Han fumlade med fingrarna, som ena ögonblicket hängde krokade innanför bältet men i nästa darrade ostadigt framför honom. ”Jag är så tacksam över att ni är här”, sade han. ”För ondskan har varit här, är jag rädd. Den tog Niana idag. Därinne, i kvarnhuset.” Mannen darrade och pekade med sitt korvtjocka pekfinger. ”Var försiktiga”, ropade han upp till gardisterna och adjutanten vid kvarnen, utan att de noterade hans uppmaning.

Fänrik Pas och hans tre vapenbröder hade suttit av sina hästar. Tanno Obann kontrollerade att hans gardeskamrater stod beredda, och öppnade i en försiktig rörelse kvarnhusets svarta dörr. Veteranen kikade in, men ryggade tillbaka med ett ryck. ”Vid gudarna!” sade han, stapplade till och hukade sig. Han hulkade och kräktes upp morgonmåltiden bakom en nyponbuske intill dörren.

Tanno är livrädd, förstod Geral. Han har bevittnat något fruktansvärt. Om jag någonsin tvekade på om vi kommit rätt tidigare behöver jag inte göra det längre. Det är första gången jag sett Tanno så vek. Han är stor som en björn och kan obeväpnad anfalla ett troll utan att blinka. Han har skådat den svarta nådens härjningar förr, men inte så här. Stora män veknar när det gäller döda barn och döende hästar. Det är ett faktum. ”Skall vi ta det från början?” Han vände sig åter mot mannen. ”Jag är kapten Geral Tarel av Semariens falkgarde, och han här är stormästare Ansgor Derehim vid Åkallarnas sekretariat. Han”, Geral pekade mot adjutant Serondal, ”är en nattdolk. Berätta vad ni har råkat ut för.”

Den knubbige mannen tryckte ner händerna mellan klädnad och bälte och stirrade ner i backen innan han såg upp mot Geral, som säkert var åtta tum längre. ”Jag heter Mandon och är mjölnare. Hon där är frugan min, Sena, och pojken i dörröppningen är vår lille Medo.”

Mjölnare Mandon började med att berätta att han ägde kvarnen i vilken de flesta bönderna i trakten nordväst och väster inom en dagsmil från Galenda såg till att få säden från åkrar och tegar omvandlat till mjöl att säljas innanför stadsmurarna. Enligt honom lekte hans åttaåriga son Medo och den lilla flickan, Niana, för övrigt Medos kusin, tillsammans i stort sett varje dag. Den här dagen var inget undantag, särskilt inte eftersom Sanara, syster till Sena, legat sjuk i två dagars tid utan att bli bättre. Hon hade därför bett sin syster att ta hand om Niana tills hon tillfrisknade. Servan, Nianas far, tillika stadsvakt under kapten Levar Blackbear, hade ridit förbi med sin dotter i ottan denna ödesdigra morgon, i god tid före både vaktavlösning och patrulltjänst nere i stadens centrum.

Mandon hade väckt Medo i samma veva som Servan och Niana tittade in genom den öppna ytterdörren. Barnen började leka direkt efter det att Sena proppat dem fulla med gröt och skorpor, som de sköljde ner med slånbärssaft. Just den här morgonen skulle Mandon ner till marknaden på det gärdsgårdsinramade Murgrönetorget i huvudstaden, vilket gjorde att han låste dörren till kvarnhuset. Han plockade även bort en del bråte på utsidan av byggnaden under de halvtrasiga fönstergluggarna och förbannade sig själv för att han ännu inte lagat dem. För ibland, trots hans stränga order om att de inte fick göra så, brukade Medo och Niana klättra upp på bråten och kravla sig in genom en ständigt halvöppen fönsterglugg, för att sedan leka därinne. Barnens favoritnöje var att springa runt och ha mjölkrig eller att, från en lågt belägen takbjälke, hoppa rakt ner på mjölsäckarna. De hade gjort sönder många säckar på det viset, således själva huvudanledningen till att han inte ville ha dem där.

Det som hade hänt i kvarnhuset hade, skäligt nog, gjort lille Medo förkrossad. Hans kusin och bästa vän låg död därinne och han fattade inte varför. Under Mandons redogörelse vågade sig pojken ut till sin mor – han satt nu rödgråten i sin lika förtvivlade mors ömma famn. Redogörelsen tog slut, så Geral och Mandon vandrade upp till väderkvarnen. Mjölnaren stannade vid vagnen och unge Tallus. ”Jag vägrar gå in dit en gång till”, sade han. ”Inte när hon … ligger utspridd överallt.” Mandon fumlade nervös med händerna, lät höger vila på kuskbocken och vänster på den närmaste hästens ländrygg.

”Låt gå för det”, sade Geral. Han tog av sig konhjälmen och lämnade över den till Tallus. ”Håll den tills jag är tillbaka.”

”J-j-ja, sir. Nej, jag menar kapten. Förlåt.” Tallus tog emot hjälmen som vore den ömtålig som ett ägg och lade den bredvid sig, försiktigt, försiktigt så att dess metall inte skulle gå sönder. Sedan fick han Gerals harneskhandskar, som han verkade tro var gjorda av sprött glas. Han lade dem intill hjälmen och flyttade sig själv till ena änden av kuskbocken för att undvika att förstöra dem.

Dumt att låta honom följa med hit. En pojkvasker på fjorton-femton år. ”Det är gott så. Men se till att stanna här. Gå inte in dit”, sade Geral bestämt och pekade bort mot kvarnhuset. ”Förstått!”

”J-j-ja, m… kapten Geral”, mumlade den försynte Tallus.

Geral fällde bak ringbrynjehuvan och drog först av sig sin coif, som han slängde till Tallus. Därefter tog han av sig de läderhandskar han bar under harneskhandskarna. Han stoppade handskarna innanför svärdsbältet och drog ena handen genom sitt rågblonda hår som kittlade honom i öronen. Han kliade sig, och lät pekfingret löpa över ärret i pannan. Garcil skrattade alltid när han såg mig, mindes Geral. Vilken lektion jag fick. Hästmästare Garcil Nolard visade vilken usel teknik Geral hade under svärdsträningen till häst en gång i tiden. Det kändes som ett sekel sedan. Garcil dog för många år sedan och ersattes av den mycket kompetente Uregan Tonas. Och själv är jag trettioåtta. Kanske blir jag hästmästare … Nej, det är lika gott att sträva mot positionen som rikskommendant. Det hade jag passat som. Numera. Inte förr.

Det var ingen slump att hans tankar vandrade, förstod han. Det som väntade därinne skulle bli en grym påminnelse om den personliga tragedi som drabbat honom. Av ren självbevarelsedrift – ett sammanbrott inför underlydande och vanligt folk vore en katastrof – skakade han av sig minnet av sin dotters död och stegade bestämt iväg mot dörren, vilken han nådde efter ett fåtal kliv. Han bet ihop tänderna; muskler spände ovanför kindbenen.

Falkgardisterna samlades runt honom. Dersan Atnar, Donar Ilnat och åkallaren hade också anslutit sig. Serondal stod vid dörren och tittade in med ett likgiltigt ansiktsuttryck. Han till och med gäspade, och skrapade bort smuts från under en fingernagel. Ansgor tummade på sin slitna träamulett som hängde ner över hans bröstkorg, utanpå den tygrika klädnaden, vars stil och färg särskilde honom från sällskapet i stort. Hans gammalmodiga vida ytterplagg, en djupgrön gardekors med långa ärmar och slitsar för armarna, kom som från en annan epok. Innanför yllelagret, visste Geral, dolde Ansgor mjukt läder, som skyddade torso och armar. Till höger om honom stod Pas; vänsterhanden grep om svärdsknappen. Rädd, eller otålig att se om han kommer att kräkas som Tanno?

”Vi tänkte att vi borde vänta på dig, kapten”, sade Pas. ”För många av oss därinne kommer att förstöra eventuella bevis eller spår.”

”Bra tänkt, fänrik”, svarade Ansgor. ”Precis min åsikt.”

De tvekade, insåg Geral. Tannos hy, inramad av röda polisonger och rött spadskägg, lyste vit som ben. Ansgor, erfaren som få, men i högre utsträckning en magins teoretiker och filosof och mindre så en man gjord för våld och döda barn, trampade på stället. Pas Hartan, utan en veterans härdande erfarenheter, men skicklig nog för att nyligen ha befordrats till fänrik, valsade runt, anemisk. Kallsvettig.

Ett beslut. Geral valde den senare av dem. ”Fänrik. Du följer med mig in. Måste du kasta upp går du ut. Uppfattat!” Pas nickade stumt.

När det slog Geral att han skulle bringa klarhet i omständigheterna kring ett bestialiskt mord på en sjuåring, en flicka lika gammal som hans egen dotter var då hon dog tillsammans med sin mor och många andra under den våldsamma branden i Galendas äldsta kvarter, där han och hans familj bodde under sju års tid, ja, då tvekade till och med han. Gamla minnen höll för en stund på överväldiga honom.

Få gjorde som han och hans fru och ingick äktenskap vid nitton års ålder. Så unga gifta par tillhörde ovanligheten, åtminstone i huvudstaden. Minerias havandeskap hade visserligen framtvingat giftermålet men därefter växte passionen dem emellan till kärlek, för att senare övergå till de allra djupaste känslorna. Folk i deras närhet kunde se att de älskade varandra och alla visste att de skulle älska sitt barn. Lilla Innea hade blivit både hans och Minerias ögonsten och kvarterets eget charmtroll. Så mycket hyss i en så liten kropp.

Men kapten Geral mindes också de sista orden han och Mineria hade sagt till varandra, under ett av deras sällsynta gräl. Han hade kommit hem sent en kväll, berusad och odräglig efter en dryckesrunda med sina stadsvaktskamrater. Han hade nyligen avancerat till kommendant för stadsvakten på den tiden, något till och med greve Edams Tarel godtog som ett försvarbart och ansvarsfullt åtagande för en familjemedlem från en av kungsätterna. Som grevens yngste brors yngste son, såg Geral ingen chans att ärva fina titlar eller stora ägor, och eftersom hans far av någon anledning betraktade honom som en paria fann han ingen annan utväg än att söka sig från Gråhall i norr och finna lyckan annorstädes. Som i Galenda, där han gjort sig en duglig karriär och verkligen funnit lyckan i form av en slank och ståtlig kvinna med långt, hasselnötsbrunt hår, en välbärgad köpmans dotter vid namn Mineria.

Under grälet gav hon honom bannor, inte så mycket för att han kom hem sent, eller ens för att han vinglade lätt ostadig av berusning, utan för att han slösat bort halva sin månadslön på en dryckesrunda istället för att spara mynten han tjänade till de nya kläderna som Innea behövde. Hon hade vuxit ur de gamla och Mineria behövde nytt tyg. Istället för att inse hur rätt hans ansvarsfulla hustru hade raglade han, samma kväll som grälet och då han redan var rejält rund om fötterna, ut igen för att slösa bort resten av månadslönen. ”Fördömda sköka, håll käften och låt mig göra vad jag vill. Hur kan du tro att du kan bestämma över en man från en av de äldsta och mest nobla ätterna? Om du inte passar dig lämnar jag dig för gott. Ingen kan älska en grälsjuk ragata som du. Allra minst jag.”

Ungefär så sade han. Förhatliga sista ord varpå han slängde igen dörren till bostaden, stapplade ner för trappan till innergården. Han hade lämnat Mineria gråtande kvar, utan att hon ens fick chansen att yttra sig. Eller få honom att förstå att han hade gjort fel. Utan att minnas det följde han den natten med en kamrat från stadsvakten hem, och slocknade på hans golv efter ett utdraget dryckesslag. Just då mindes han inte ens grälet med Mineria, så utan att väcka sin kamrat hade han på morgonen så sakteliga raglat tillbaka hemåt, fortfarande berusad, för att finna att hans hem, hans fru, dotter och liv hade brunnit ner till grunden. Vid den åsynen, just där, just då, mindes han det meningslösa grälet och de hårda, brutala orden han slängt på sin intelligenta, underbara, välmenande hustru. Han kastade upp i rännstenen invid de fortfarande brinnande, rykande och heta askhögarna av det som en gång varit hans liv. Det var senaste gången han söp sig så berusad att han vinglade eller fick minnesluckor, sista gången han drack öl, mjöd, starkcider eller starkvin. Sedan tragedin intog han enbart svagvin eller svagcider.

Två dagar senare, när ett skyfall släckte det sista av den stora branden, hade han lämnat posten som kommendant för stadsvakten och ansökt om att få bli rekryt i Semariens falkgarde. Han lämnade sitt gamla liv utan att se tillbaka. Men ibland överväldigades han av plågsamma minnen, vilket han betraktade som en svaghet. Det höll han dolt för omvärlden, i synnerhet för sina kollegor. Så nu stod han där med gamla hågkomster och ett färskt mord på en flicka lika ung som Innea när hon dog. Ändå kunde han knappast ha nekat en direkt order att leda utredningen.

Han tog ett djupt andetag, där han stod utanför den öppna dörren. På nära håll såg adjutanten lika benblek ut som hans egna underlydande, vilket på sitt sätt kändes befriande. Så, det finns empati under ditt stenansikte. Serondal klev åt sidan och lämnade plats för kaptenen och fänriken. Förhoppningsvis noterade ingen av dem Gerals motsträvighet. Så tog han steget in i byggnaden för att ta sig en första titt. Fänrik Pas följde honom i hasorna.

Mycket riktigt. Ungarna hade hoppat sönder mjölsäckar den här gången också, och lekt ett rejält mjölkrig. Nianas döda kropp låg utspridd i fem delar över de intakta mjölsäckarna i kvarnhusets nordvästra del. En arm här, ett ben där. Hennes torso låg uppsliten så att revbenen stod rakt ut. Det såg ut som om köttet hade kokats, låt vara en kort tid, för det fanns råa partier kvar. Huvudet, emellertid, låg på golvet, med det blonda håret färgat rött, rosa och vitt av blod och mjöl. Av blodspåren att döma hade det rullat ner från säckarna och stannat en bit ut på det mjöltäckta och fläckvis blodiga golvet. I den makabra blandningen av mjöl som sugit åt sig blod låg det rödfärgade klumpar. Mest koncentrerade kring och på säckarna närmast kroppsdelarna och på golvet runt huvudet, förstås.

Varande ett med kaptensrollen försökte medmänniskan Geral behålla fattningen där han gick omkring och följde de fotspår som fanns. De synliga, utöver det virrvarr av små barns nakna fötter i mjöl, där pojke jagade flicka eller flicka jagade pojke, tillhörde mjölnaren. Ytterligare fotspår därinne saknades. Lille Medos mor hade hindrats av maken från att gå in.

Mandon hörde, enligt egen utsago, ett fasligt bankande på dörren till kvarnhuset efter hemkomsten från ärendet på marknaden i staden. Sena, som varit och matat hönsen – och därmed lämnat barnen utan omedelbar uppsikt för en kort, men alldeles för lång, stund – uppfattade också oväsendet och kom springande med andan i halsen. Snart övergick irritationen över att det kunde vara ofog från Medos sida till ren skräck när de båda tog del av hans desperata skrik bak kvarnbyggnadens lyckta dörr. Mandon låste snabbt upp den och ut ramlade hans blodstänkta son, som i paniken hade misslyckats med att låsa upp dörren inifrån.

Att döma av pojkens fåordiga beskrivning av vad som hände därinne – att han och Niana sprungit runt och lekt när hon plötsligt ”gick i tusen bitar”, som han uttryckte det – så tydde en hel del på att en kharismat – samlingsnamnet på en man eller kvinna som utövade magi, vare sig personen ifråga var åkallare, åkallerska, häxa, trollkarl eller de fordom existerande besvärjarna eller besvärjerskorna – kunde vara i farten. Men varför i all sin dar råkade just den här oskuldsfulla flickan ut för detta? Och varför kunde inte rikskommendanten för en gångs skull skyndat på och hållit tiden bättre? Kanske hade mordet på flickan rentav kunnat förhindras. Blir jag kommendant får riket ett mycket effektivare garde, tänkte kapten Geral och lämnade byggnadens fasansfulla interiör. Mest för att få lite frisk luft. Därute såg han Sena som försökte förmå Medo att dricka lite vatten. Mandon mjölnare gick mest runt och stirrade rakt ut, mot ingenting särskilt. Geral tog några kliv mot pojken, som ryckte till och satte vattnet i halsen. Han hostade våldsamt.

”Oj då, lille vän. Jag ville inte skrämma dig. Du vet att jag ofarlig, vad? Jag måste få veta om det verkligen inte var någon mer därinne, samtidigt som du och Niana?” Han satte sig på huk. Medo var tyst men skakade lätt på huvudet och såg ner i marken. ”Och du, mor Sena, har du sett okänt folk stryka omkring? Folk som inte hör hemma här, som du aldrig sett förut?”

”Nej, här var allt som vanligt, kapten.” Hon suckade. ”Som vilken normal dag som helst.”

Geral tittade först mor Sena i ögonen, därefter vände han blicken mot Medo igen. ”Nå, lille gosse, är du säker på att du har berättat allt?” Han hade en naggande känsla av att det fanns mer att hämta från pojken, om han vågade berätta. ”Det hände inget annat när ni sprang runt bland mjölsäckarna? Det är viktigt att du berättar allt, även den minsta lilla småsak.”

”Jag såg ingen men det kändes som om någon fanns därinne. Någon mer än Niana och jag. Fast jag kände inget särskilt när vi lekte. Det var just före hon … gick sönder. Är det viktigt, tror ni?”

”Kanske. Vi får se.” Alla detaljer är viktiga, lille Medo.

”Varför är hon borta? Hon bara skrek till när jag klättrade upp på bjälken igen och när jag vände mig om gick hon i tusen bitar. Jag …” Tårar fastnade i Medos hals och hindrade fler ord från att komma fram. Sena kramade sin son och försökte, full av oro själv, lugna honom. Hennes blick svävade, lika tom och meningslös som det här dödsfallet.

”Du har varit till stor hjälp”, sade Geral och klappade Medo på huvudet.

Geral Tarel reste sig upp, grymtande, och såg sig runt efter fänriken, fångade hans blick och beordrade honom att gå in igen och se om han själv missat något, som till exempel det där smycket drottningen sade kunde finnas där. Åtminstone om hennes dröms alla detaljer återspeglade sanningen. Han bad Ansgor Derehim, stormästare av Oudhal-skolan, att samla ihop kvarlevorna av det som en gång var en sprudlande och livstörstig liten flicka, men som nu bestod av en lös samling små likdelar. Åkallaren nickade och gick, men inte till dörren utan till vagnen och hämtade ett purpurne tygstycke. Med det i handen traskade han iväg till en tårpil, vars grenar hängde ner i bäcken en bit ifrån det som återstod av vattenhjulet. Han bröt av en levande kvist från trädet, en full med gröna löv. Först därefter tog han sig bort till dörren, där han tvekade.

Själv försökte Geral förmå mjölnarfamiljen att gå in i sitt boningshus och vila lite. Det hade varit en uppslitande start på dagen för dem, alla tre. Särskilt för gossen. Innan stormästare Ansgor gick in i kvarnhuset tog han dock de två manliga medlemmarna av mjölnarfamiljen i hand, beklagade sorgen och bad dem att följa kapten Gerals råd.

”Men seså, ta och gå in med dig. Skjut inte upp det oundvikliga”, manade kaptenen på när åkallaren dröjde sig kvar utomhus, ett djupt andetag för länge i hans tycke.

Ansgor drog handen genom bockskägget och tog av sig sin huvudbonad. Han hystade den till unge Tallus, som fångade den i luften. Tygstycket som åkallaren hämtat från vagnen låg slängt över axeln. Han stirrade på tårpilskvisten han bar i handen men harklade sig och höjde blicken. Hans grå ögon mötte Gerals. Ansgor bet ihop tänderna och nickade, klappade kaptenen på axeln och klev in. Geral följde med.

Väl därinne fingrade åkallaren försiktigt på sin cirkelrunda amulett i mörkt, torrt och sprucket trä som verkade hållas ihop endast av den grå läderremmen som var tvinnad runt den. I amuletten hade en profil av ett ansikte ristats, men det var slitet och otydligt och en spricka klöv det mitt itu, uppifrån och ned. Under ansiktet fanns det ord inristade; små, slitna bokstäver, varav flera hade suddats ut. Ansgor tummade gärna på sin amulett. Av det som gick att läsa syntes: För Oudh… .. dhal. Oudhal, skördens och höstens gud lika mycket som åldrandets, sjukdomens och smärtans. Hoppas att lilla Niana slapp uppleva smärta i dödsögonblicket. Samtidigt som åkallaren pillade på sin amulett mumlade han ålderdomliga ord, knappt hörbara, på sitt fäderneslands gamla modersmål – thyliska.

För även om rikena på den norra delen av kontinenten Elatara delade ett och samma standardiserade tal- och skriftspråk, kallat arweriska efter den förste kejsaren, Arwerlon av ätten Rhyger, som enade de sex nordliga rikena, levde kunskapen om det forna språket vidare. När rikena blev storprovinser i kejsardömet förbjöds de forna tungomålen, med hot om dödsstraff för den som höll fast vid dem istället för att ta del av språkreformationens påfund, signerat den gamla magins besvärjare. Men de forna riksspråkens ande levde kvar och vann tillbaka en del förlorad mark i samband med den siste kejsarens frånfälle, för efter dynastins kollaps stod det varje kungadöme fritt att åter tillåta dem. Ironiskt nog förblev arweriskan det talade och skrivna språket. Endast ett litet fåtal behärskar de gamla tungomålen, som andraspråk, numera. Mästare på akademier för åkallare gör det, eller historiskt välbevandrade individer.

Ansgor Derehim var såväl åkallare som historiskt bevandrad. När han hade mumlat klart slutade han fingra på amuletten och gjorde en svepande rörelse med högerhanden i luften framför sig och släppte tårpilskvisten han burit i den vänstra.

Kvisten, en aln lång, började sväva fritt i luften. Dess långsmala löv svällde och växte samman till en platt skiva. Ansgor fortsatte att gestikulera, nu med bägge händerna. Tygstycket som låg på hans axel gled av den och föll mot golvet, men hans ögon var fixerade på de svällande löven framför honom. Geral fångade tygstycket innan det nådde det mjöl- och blodtäckta golvet. Nästan. Ena hörnet släpade i smutsen och färgades vitt. Som om ingenting hade hänt, fortsatte åkallaren – som om ingenting därinne distraherade honom. I luften formade han väggar till den platta lövskivan och, till sist, ett lock av löv och trä. En doft av färskt, nysågat trä, sav och fuktiga löv spred sig inne i byggnaden.

Hans svävande kista av löv och trä vinglade plötsligt till i luften och föll. Ansgor fångade den i sina bara händer. Han blåste upp sina kinder och pustade sedan ut hårt. En hinna av svett syntes i hans panna och han såg trött ut, tärd. Magiutövning sög musten ur en kharismat likt en marskugga sög livet ur en levande varelse, om Geral hade förstått det hela rätt. Skillnaden var dock uppenbar – kharismaten återhämtade sig mer eller mindre snabbt efter brukandet av en besvärjelse, medan en människa sällan överlevde en närkontakt med en marskugga. De var fruktade väsen från undervärlden och borde stanna där, om Geral fick bestämma.

”Här”, sade Geral och lämnade över det purpurne tygstycket. ”Det föll.”

Ansgor stirrade på det, på golvet och på Geral. ”Åh. Tack.” Han tog emot det och gick över till en bänk där han ställde ifrån sig kistan, stor nog att rymma en sprängd flickas hopsamlade kroppsdelar. Med en snärtig knyck skakade han bort mjölet från tyget och lade tygstycket i kistan, så att det täckte dess botten och flödade över kistans väggar. Han suckade flera tunga suckar när han hämtade Nianas utspridda kroppsdelar och lade dem, en efter en och på rätt plats, i kistan. När kvarlevorna låg i kistan svepte han tygstycket runt dem, så hårt att det såg ut som om det låg en hel, homogen kropp inuti svepningen. Geral, distraherad från att fullfölja sitt åtagande därinne, noterade med vilken respekt åkallaren arbetade och hur metodiskt han gick tillväga.

Geral stod tyst tills stormästaren grymtade, ”Det är gjort”, lyfte kistan och bar ut den och barnet, men först efter att ha lagt på lövlocket. Geral hörde hur Tanno Obann och rekryt Poletar gick åkallaren till mötes för att hjälpa honom när han rundade den öppna dörren. Men adjutanten nådde fram snabbast, och hjälpte till med kistan, lätt nog för en person att bära. Ett dött barn vägde lite rent fysiskt, men var ack så tungt mentalt.

”Kapten”, ropade fänriken.

Geral hoppade till. Han hade helt glömt bort att Pas Hartan sökte efter spår inne i kvarnhuset. ”Ja? Har du funnit något?”

”Ja, kapten”, sade fänriken, upphetsad. ”Ett trasigt halssmycke. Och här är de största skärvorna av kristallen till det.” Han nickade mot platsen för fyndet. ”Fann det bakom en av tunnorna, den där på golvet, under takbjälken. Det låg fler bitar på tunnlocket.”

Ta mig tusan! Drottningen hade rätt. Igen. ”Det är gott så. Låt oss gå ut i ljuset och studera fyndet. Kom.” Han ville ut ur byggnaden och det fort. Det enda han såg framför sig var Innea.

Pas skuggade honom ut ur kvarnen. Han hade mycket riktigt funnit ett hängsmycke. Eller åtminstone de flesta delarna av det eftersom den gagatfärgade kristallen i mitten var krossad och splittrad. Smycket visade sig vara enkelt till form och fason: ett smalt läderband i vilket det hängt en ellipsformad liten kristall fasthållen av en drakklo i metall. En oansenlig sak, rätt ful. Ovårdad och smutsig till karaktären.

”Så, vad drar du för slutsatser av det, fänrik?”

”Ja, jag vet inte riktigt.” Han såg på sin kapten med bekymrad blick och rynkad panna.

”Det är gott så. Bra gjort, soldat”, sade kaptenen, kisade och studerade fyndet. Efter ett slag upptäckte han att fänriken stod kvar, skiftade ställning och rastlös trampade på samma fläck. ”Ah, är du kvar? Jo, se efter om det finns spår runtom kvarnen också.”

”Ja, kapten”, sade Pas och såg lättad ut.

”Ta med dig ett par av de andra”, sade Geral och började gå ner mot mjölnarens hus.

”Ja, kapten”, hörde han fänriken säga igen. ”Poletar. Rel. Följ med mig.”

Utan att veta varför småsprang Geral ner till huset och knackade varligt på ytterdörrens karm.

”Ja?” sade mor Sena inifrån. ”Kom in.”

Kapten Geral, lätt andfådd, klev över tröskeln och såg mjölnarhustruns oro. Hon vände sig om, som om hon skämdes över att visa upp sig från sin rödgråtna sida, och lade in ett par vedträn i den öppna spisen. Väggfast öppen spis och skorsten innebar att familjen hade lämnat det allra fattigaste samhällsskiktet bakom sig. Bättre levnadsstandard är ett dåligt skydd mot döden. Så fort vi föds dör vi. Vissa tar ett långt liv på sig att dö. För unga Niana – och Innea – ville Ethoolet annorlunda. Urfadern, undervärldens härskare, kunde vara en grym herre när en liten människas liv vägde för lätt i rättvisans och ödets vågskål, den som hans dotter Neuria vägde var människas gärningar på.

Mandon satt till bords och fingrade på en tennmugg. En butelj utan kork stod mitt på det grånade träbordet. Han bad Geral att slå sig ned vid bordet.

”Ge kaptenen en mugg”, sade han till sin hustru, som fann en på en hylla.

Hon ställde muggen på bordet och Mandon fyllde den genast till brädden. När Geral avböjde att sätta sig ner dök mor Senas oroliga blick upp igen. ”Vad är det?” sade hon. ”Ni ser ut som om ni vill säga något, kapten. Har ni funnit en ledtråd?”

”Kanske. Vi har funnit ett hängsmycke av silver och svart kristall i kvarnhuset. Det låg på golvet, alldeles bakom en av tunnorna som står under takbjälken barnen hoppade från. Jag måste veta: Vems smycke är det här?” Han lade det på bordet.

”Jag känner inte igen det. Är det ditt, Sena?” frågade Mandon sin hustru.

”Nej, det är klart det inte är. Du vet att jag inte äger några smycken, annat än det silverarmband jag fick av mor, innan hon blev sjuk. Medo, kom. Har du sett det här smycket? Är det Nianas?”

Pojken, som hoppat ner från en sovalkov gömd bakom ett draperi tittade på smycket. Han kisade med ögonen och skakade på huvudet, brydd. ”Nej. Eller, jag vet inte. Jag såg inte om hon bar ett smycke om halsen. Hon brukar ju inte göra det, så jag vet inte. Tänkte inte på det. Förlåt, mor.”

”Nej, nej. Det är inget att be om ursäkt för, lille man”, bröt Geral in, när pojken tittade med sina sorgsna, skamsna hundögon på sin mor. ”Om du tror att hon inte bar ett halssmycke så gjorde hon säkert inte det. Så, det var allt. Tack för er hjälp. Vi för Nianas kvarlevor till hennes familj.” Han hade redan bett om och fått en vägbeskrivning till familjens hem inne i staden. Som före detta kommendant för stadsvakten och mångårig stadsbo kände han till de flesta vägar, gränder och bakgator i Galenda. Nianas föräldrars adress utgjorde inget undantag.

”Må gudarna välsigne er, kapten”, sade Mandon och lyfte sin mugg.

Det är försent för mig att få välsignelse, mjölnare. Han lyfte muggen och förde den till munnen. Mandon skålade och svepte sin muggs innehåll. Gerals känsliga näsa förkunnade att det var kryddat vin, starkt dessutom. Med en sammanbiten min ställde han tillbaka den fulla muggen på bordet och tog hand om smycket. ”Jag avstår från starka drycker i tjänsten.” Jag dricker aldrig starkt. Han backade från bordet. ”Jag beklagar sorgen.” Mjölnarparets stumma nickar mötte honom. Han vände sig om och klev över tröskeln. Över axeln sade han: ”Må gudarna välsigna lilla Niana.”

Gardisternas vandring runt kvarnhuset gick fort, så väl tillbaka vid kvarnhuset blev fänriken den förste att ställa den uppenbara frågan till honom. Geral förklarade att de i huset inte kände till vem smycket tillhörde.

”Har du en tes?” dristade sig fänriken till att fråga sin överordnade, som avstod från att svara.

”Stormästare”, ropade Geral istället. ”Titta på smycket och se om du tolkar händelsen här på samma sätt som jag.”

Ansgor Derehim hörsammade kallelsen. Han och adjutanten lämnade vagnens baksida där de iordningställt och säkrat kistan ordentligt. Åkallaren klappade den närmaste av vagnens två draghästar, och ställde sig vid kaptenen. Serondal stannade en bit ifrån dem och kliade sig på sin spetsiga näsa. Stormästare Ansgor tog varsamt emot smycket och de lösa kristalldelarna i vänsterhanden. Försiktigt lyfte han upp en av delarna mot himlen med högerhanden. Synade den noga, höll den mellan tummen och pekfingret. Hummade lite för sig själv – och tog till orda: ”Det är inget halvdant dussinsmycke det här. Det är en länk, kapten Geral.”

”Jag förstår. Åkallarens länk till gudarna och deras krafter och godhet.” Det vi kallar khari, som kommer magiutövare till lags genom amboron, den av gudarna vidrörda maten. Den de matade kaosets lindorm Mael med i Malströmmens brunn. Maels käftar missade då och då att hugga efter smulor och godbitar – dessa sjönk ner i den bottenlösa brunnen för att falla ut över Angoria, fulla av khari. Lite kände han allt till, tack vare teologilektioner i Gråhall och hustruns fromma natur. ”Det förklarar …”

”Inte enbart åkallare”, avbröt stormästare Ansgor. ”Vi måste inkludera alla kharismater i resonemanget. Och jag undrar jag. Det här ser inte ut som en åkallares verk. Nog för att en grym åkallare med luft som element skulle kunna få ett barn att explodera med ett kraftigt missbruk av en adekvat besvärjelse, men …” Han smackade med tungan, funderade. ”Nej, kapten. Se på min amulett, gjord av kärnveden från ett två tusen år gammalt cederträd. Den domineras av mitt element och är hopbunden med läder. Slutsats: utseendet och materialet på en kharismats amulett, talisman, berlock, brosch, smycke och så vidare – kort sagt, länk – måste avspeglas i och domineras av utövarens eget element om denne är åkallare eller av kretsen om denne är trollkarl. Åkallarens länk måste förstås i sin tur också vara gjort tillfullo av material från den krets i vilken hans eller hennes element återfinns. En eldåkallares länk, exempelvis, kan innehålla hårdnad eld i form av lava innefattad i metall, och en häxas länk kan domineras av ett, två eller tre element från den krets hon tillhör. Undantaget är förstås pärlemor, som vilken magikunnig som helst kan använda, förutsatt att han eller hon är duktig nog att få länken gjord av detta material välsignad av gudarna.”

”Har du ett mål med den här utläggningen?” frågade Geral avmätt. Det fanns månget forum för den här typen av diskussioner men en mordplats utgjorde en direkt opassande arena.

”Ja. För att ni ska förstå vad jag pratar om måste jag ge en kort bakgrund, kapten. Jag betraktar det här smycket med förundran.” Han lyfte vänsterhanden och visade upp de lösa kristallbitarna. ”De är solida och tillhör givetvis undervärldens krets. Om vi pusslar ihop dem till ett finner vi att det är kristall rakt igenom. Det saknas utrymme för elementet eld att rymmas där inuti. Och se på silverklon, som omsluter kristallen. Här, där den är bruten. Helt solid, den med. Den domineras av två element – jord och metall. Eldåkallare kan därför uteslutas.”

”Och kharismater av den ljusa kretsen kan avfärdas helt. Vi har förstått det, åkallare”, muttrade adjutanten bakom dem och fick en sur blick från Ansgor, som ogillade att bli avbruten. Geral hade hört honom skälla ut sekretaarer för mindre utanför Elementens hallar, sekretariatets säte.

Geral höjde på ögonbrynen. Så han står där och lyssnar, den gode Serondal. Såklart, han är en nattdolk. Han verkar utan att synas. Lyssnar på andra utan att avslöja saker om sig själv. Dödar utan att dö.

Ansgor fnyste. ”Du har rätt, adjutant”, medgav han. ”Jag tror att smycket tillhör en häxa eller en trollkarl.”

”Det kan väl rimligen tillhöra en åkallare med antingen metall eller jord som sitt element? Vad föranleder dig att tro att åkallare kan uteslutas helt?” Geral ändrade ställning. Han tyckte mycket illa om magiutövares teoretiska utläggningar; om länkar och läder och skit var deras skötebarn på sekretariatet kände Geral en inre glädje över att han så sällan besökte Elementens hallar. Förment intellektuella ägde en märklig förmåga att vilja utbilda folk med oväsentligheter eller fylla dem med kunskap som saknade relevans för ämnet ifråga. Han stirrade, irriterad, på stormästaren.

”Sättet flickan bringades om livet på tyder på det. Som du såg, såg det ut som om flickans kött var kokat, som av värme. Vore detta en åkallares eller åkallerskas verk, så borde med den logiken smyckets silverne klo omsluta en lavasten eller en sten med ett hålrum i, vilket omslöt och härbärgerade en eldslåga. Eller så skulle klon greppa pärlemor.”

”Materialet i en åkallares länk måste kopplas till dennes eget element”, sade Geral. Utläggningen tycktes ha en poäng ändå. ”Ungefär så sade du.”

”Exakt. Det här smycket är gjort av material från elementen jord och metall, två av de sex som Yanaaka och Ethoolet använde i skapandet av Angoria. Flickans kropp saknar spår av såväl jord som metall. Att koka kött, däremot, kräver värme, som skapas genom de redan uteslutna elementen luft och vatten – eller med hjälp av eld. Eld alstrar värme men saknas i smycket. Enligt magins och förnuftets lagar har vi således att göra med en häxa eller trollkarl, kapten. En skicklig utövare, som värmer utan att bränna, hettar upp utan att förkolna. Dödar utan att tveka.” Han tystnade, lät orden sjunka in hos skaran av allvarliga män.

”Hann du bilda dig en uppfattning om ifall mor Sena var magikunnig?” frågade Serondal.

”Smycket osar av magisk energi, det kan jag lova dig”, svarade Ansgor. ”Men Sena är ingen häxa, dörren till magins kammare är stängd för henne. Mjölnaren och lille Medo är inga kharismater de heller, för övrigt. Det skulle jag ha känt när jag tog dem i hand. Jag tror att vi kan utesluta dem som mördare.” Han rynkade pannan. ”De kan ju för all del fortfarande vara inblandade, även om de rent fysiskt eller magiskt inte har begått brottet. Ska vi hålla dem under uppsikt, kapten?”

”Nej. Jag tror inte heller att de är kapabla till att begå ett så pass bestialiskt mord som vi har att göra med här.” Han rynkade pannan. ”Vi behöver fler ledtrådar. Så många vi kan finna.”

”Så, vad har du för tes då? Soldaten”, Ansgor tittade på Rel, ”och jag undrar båda två. Ja, det gör vi nog allihop faktiskt.” Sarkasm. Som om han väntade sig att Geral inte hade hunnit bilda sig en klar uppfattning eller forma en hypotes om vad som kunde ha hänt Niana de sista skälvande ögonblicken i hennes alltför korta liv.

”Nåväl, samla er runt mig”, sade kaptenen med hög röst till de av gardesmännen som inte redan stod i en ring runt honom och åkallaren. De anslöt sig med snabba steg. Adjutanten stod kvar där han stod, utanför cirkeln. ”Innan vi rider tillbaka till Galenda ska ni få veta vad jag tror om fallet så här långt. De är få, men vi har trots allt fått en del ledtrådar. Om vi tolkar spåren vi fann, och inkluderar bristen på spår, så tror jag att följande scenario har utspelat sig: Barnen smög in i kvarnhuset för att, som vanligt, leka bland mjölsäckarna. Troligen har då förövaren eller förövarna, även om min magkänsla säger mig att det är endast en individ som möjligen …”

”… sannolikt”, avbröt åkallaren, som om han ville lotsa Gerals vilsna idéer rätt.

”… sannolikt”, betonade Geral och fortsatte, ”är en häxa eller trollkarl – precis som både drottningen och du, Ansgor, antytt – redan befunnit sig inne i kvarnhuset. Där har han eller hon hållit sig gömd någonstans uppe bland takbjälkarna. Förövaren har hur som helst tagit sig dit utan att barnen sett denne eftersom det inte finns fotspår från andra än barnen och Mandon på det mjöltäckta golvet. Barnen har, som lille Medo berättade, klättrat upp på takbjälken och hoppat ner, klättrat upp och hoppat ner igen. När så tillfället uppenbarade sig överföll förövaren stackars Niana och har med antingen magi eller med andra medel separerat hennes huvud och lemmar från kroppen. Dessutom har hennes bål sprättats upp på ett mycket grymt sätt. Låt oss hoppas att flickstackaren dog en snabb och smärtfri död.”

Muttrande ändrade cirkelns män ställning, några nickade. ”Det hoppas jag verkligen”, sade Donar, vred på huvudet och spottade iväg en loska.

Geral fortsatte: ”Medo berättade för mig att han hade en känsla av att någon befann sig inne i kvarnhuset precis före Niana mördades. Men hon dog inte utan att hjälpa oss. Vad vi vet tillhör smycket vi fann på brottsplatsen inte Niana. Så precis innan hon dog måste hon ha lyckats ta tag i förövarens smycke och ryckt loss det. Det har sedan fallit från den position de båda då befann sig på, uppe på takbjälken, rakt ner på en av tunnorna och krossats för att slutligen landa på golvet bakom desamma. Efter mordet tycks förövaren ha flytt genom en av fönstergluggarna eftersom det, ånyo, inte finns några fotspår på golvet som tillhör någon annan än Mandon, Medo eller Niana. Dessutom var dörren låst.” Han vände sig mot Pas. ”Fann ni ledtrådar runt byggnaden?”

”Nej”, sade fänriken och ruskade på huvudet. ”Avsaknaden av spår är förbryllande.”

”Jag förstår”, sade Geral. ”Fast”, han pekade mot kvarnhusets fönster, ”som ni ser är gluggarna ganska så små, varför vi har att göra med en relativt nätt person. Kvinnor är generellt sett nättare än män, varför vi kan ha att göra med just en kvinna, det vill säga en häxa. Några luckor i hypotesen? Fänrik Pas, vad säger du?”

”Njae, det hänger väl ihop så långt, kapten. Men varför inte döda pojken också?”

Ansgor tog till orda innan Geral Tarel hann öppna munnen. ”Om vi har att göra med en häxa eller en trollkarl, vilket vi med största sannolikhet har”, betonade han igen, som för stadfästa sin egen tes, ”ligger det troligen rituella motiv bakom mordet. Motiv som inte krävde ett dubbelt barnaoffer. Nianas liv måste ändas, inte Medos. Fast det talar måhända emot tanken att det är en vild häxa eller trollkarl. De senaste vi har haft att göra med dräpte ju alla i sin väg, urskillningslöst.”

Ödmjukhet och år av erfarenhet tvingade Geral att inse att han i nuläget saknade tillräckligt med fakta för att kunna avgöra huruvida mördaren var vild eller blott komplett galen. Historiskt sett hade det till exempel härjat vilda kharismater som varit synnerligen selektiva i valet av offer. Niranda, den vilda häxan, hade varit en av dem.

”Skulle min nämnda tes visa sig vara helt felaktig”, sade Geral, vars blick var stadigt fäst på kvarnhuset, ”så är vår bästa ledtråd alltjämt det här magiosande, trasiga smycket, eller hur?” Nickningar och grymtningar kom från gardisterna. Serondal teg, åkallaren sneglade frånvarande mot vagnen. ”Så, låt oss finna det som döljs i smyckets skugga och mysteriet kan vara löst inom kort. Sitt upp mina herrar. Det är dags att besöka Nianas far och mor.” Och fråga vad de vet om ett trasigt hängsmycke.

 

Tempelklockor förkunnade att solen nått zenit på himlen. Deras klämtande klingade successivt av och drunknade i ljudet av den storgråtande kvinnan framför Geral. De sex gardisterna runtom honom, tuffa män i det mesta förutom i de oskyldigas chock och sorg, stirrade med tomma blickar mot intet och försökte undvika de verkligt sörjande. I ett fullständigt upplösningstillstånd grep kvinnan hårt om sin likaledes förkrossade makes armar och utstötte ett gällt sorgeskrik rakt ut i luften. Innergårdens hönor stannade till, för att sedan skynda iväg, bort från den mänskliga smärtan. En get bräkte från stallet, som i ett försök att få stunden att verka normal. Den var långt ifrån normal.

Ansgor hade av hänsyn till tillståndet av Nianas kvarlevor lyft undan den purpurfärgade svepningen så pass diskret att bara nätt och jämt flickans huvud syntes, för det var oskadat. Han lät tyget ligga över halsen, så att kroppen i den lilla löv- och träkistan såg homogen ut, trots att barnets lik bestod av sex skilda kroppsdelar. Geral var lättad över att Sanara och Servan bara ville se, bara behövde se, Nianas ljusblåbleka anlete.

Sanara, Nianas mor, hade ett ansikte, som redan när hon öppnade bostadens dörr för Geral, var blekt och tärt av sjukdom – efter beskedet målade Ethoolet, dödsguden, det i en kalkvit nyans. Hennes make, den från nattens och förmiddagens tjänstgöring nyss avlösta stadsvakten Servan, sade ingenting. Han stirrade med tomma ögon på det som en gång var hans enda barn, men som nu var hans dotters lik. Eftersom det rådde sjukdom inne i huset valde de att prata utomhus.

En halvtimme senare satt Servan och Sanara något mer samlade. Geral harklade sig diskret. ”Som ni säkert förstår så lider vi med er i denna svåra stund och vi inser att ni helst av allt vill bli lämnade ifred. Trots detta är vi nödda och tvungna att ställa några besvärliga frågor till er. Ni underlättar för oss om ni besvarar dem så rakt och ärligt ni kan. Vi går rakt på sak och vill visa er det här smycket”, han plockade fram en linnenäsduk och vecklade upp den, ”nu delvis förstört, som återfanns i kvarnhuset där er dotter mördades. Känner ni igen det?”

”Nej”, sade Sanara, bestämd på sin sak; ”Ja”, sade Servan, vars axlar sjönk ihop.

”Nej, vi känner inte …”, envisades Sanara.

”Jo, jag känner igen det”, avbröt Servan sin hustru och snyftade. ”Du känner inte igen det eftersom du aldrig sett det förut. Jag känner igen det eftersom jag gav det till Niana imorse, när jag lämnade henne hos Mandon och Sena. Vi har fångat en hel del gynnare och småglin som skär börsar, smycken och andra värdesaker av folk på torgmarknaderna här i staden. Stölderna har pågått till och från sedan i somras och de ökade så pass mycket att vi i stadsvakten ökade bemanningen på torgen. Fler vakter, fler fångade tjuvar. Resultatet har varit över förväntan.”

”Just det här smycket. Vad kan du berätta om det”, frågade Geral. ”Det är av yttersta vikt att du berättar vad du minns om just det här.”

Servan verkade inte ta någon notis om frågan, utan tittade mest i marken och pratade på. ”Den vanliga proceduren är att folk som blivit bestulna antingen kommer förbi våra vaktförråd, där vi normalt sett förvarar diverse stöldgods som vi så att säga samlat på oss.”

Som före detta kommendant för stadsvakten kände Geral Tarel väl till rutinerna men valde att ha tålamod med den sörjande mannen. Om det här ger oss svar på våra frågor, så.

”Kan ägaren till vad det nu vara månne lyckas beskriva det föremål han eller hon blivit bestulen på och gör det trovärdigt får han eller hon tillbaka det”, fortsatte Servan. ”Kommer folk inte förbi vaktförråden så finns det en möjlighet för dem att sätta upp små lappar eller teckningar med information om det saknade föremålet lite här och var, på affischtavlor eller liknande. Det finns en tavla vid varje större torg och den är vanligtvis full med allsköns notiser, nyttiga för de läskunniga, meningslösa för resten. Vi fann aldrig någon lapp med en beskrivning över just det här smycket och eftersom ingen kom och begärde ut det så antog vi att ingen ville ha det.”

”Så, det kom över huvud taget ingen som krävde att få det här smycket?” Stormästare Ansgor Derehims fråga lämnade hans läppar i en lätt otålig ton, så Geral gav honom en blick.

Kapten Geral anade åkallarens indirekta poäng. Om Ansgor och drottningen hade rätt värderade förövaren i fråga det trasiga smycket extremt högt, då det utgjorde en länk till gudarnas krafter och mördaren, det mesta tydde ju på det, var en kharismat. En magiutövande mördare skulle absolut vilja ha tillbaka det, om det stulits från honom eller henne. Så länge denne har någorlunda vett kvar. Och var satt galenskap eller vildhet, egentligen? I hjärnan eller i länken? Den förbannade länken?

Servan skakade på huvudet. ”Ingen begärde ut det, ingen satte upp lappar på affischtavlorna. Alltså, om ingen hämtar ut det inom en viss tid, ungefär tre månader, så är det brukligt från stadsvaktens sida att rensa ur förråden och ta det stulna godset till en pantlånare. Ersättningen därifrån varierar förstås, men den går direkt till stadsvaktens kassakista. För pengarna vi får går det mesta till att rusta upp våra vapen eller köpa in utrustning som kan underlätta för oss rent yrkesmässigt. Skulle vi inte rensa ur förråden på det här sättet skulle de bli överfulla på mycket kort tid, det kan jag lova er.”

”Jag känner till det”, sade Geral, som anade att Servan började sin tjänstgöring långt efter det att hans namn och ansikte vittrat sönder i stadsvakternas minne. Folk glömmer så fort. ”Och det här smycket. Ville inte pantlånaren lösa in det?”

”Hm”, sade stadsvakten, skamsen. ”Jag är rädd att jag inte tog det till pantlånaren. Jag behöll det. Det var så oansenligt att jag tyckte att jag kunde ta med det hem till min dotter istället.”

”Stal du ett smycke som blivit stulet?” utropade Sanara, förvånad. ”Gudars skymning! Vad ska det bli av oss? Du stal och straffet blev vår dotters död.”

Onekligen väntade en prövningens tid för det drabbade paret. Geral undvek att spekulera i om deras förhållande påbörjat sin resa mot undergången. Mor Sanara stirrade på sin man med avsky, ruskade på huvudet och vände sig bort från honom. Vidare spekulationer kändes överflödiga. Så var det första steget taget, tänkte Geral.

”Ja, alltså, du vet att vi talat om att köpa ett smycke till Niana lagom till hennes årsdag. Men de kan vara dyra. För dyra för en stadsvakt som jag. Jag … kan bara be om ursäkt för det jag har gjort. Förlåt mig, Sanara. Förlåt.”

”Det var helt klart fel av dig att frångå stadsvaktens etablerade rutiner”, sade Geral. ”Men i det här läget har ni båda nog med den sorg som tvingats på er. Vi tänker inte rapportera det här misstaget till kapten Levar. Det här behöver förstås inte påpekas men gör aldrig om det.”

”Aldrig”, bedyrade Servan och lade sin hand på sin frus rygg. Hon ryckte till, reste sig och lämnade hans sida.

Ansgor tryckte de sörjande makarnas händer i farväl, varpå samlingen av män lämnade det tillintetgjorda paret, så att Servan och Sanara fick plocka upp trådarna av sitt söndertrasade liv bäst de kunde. Väl ute på gatan igen skakade åkallaren på huvudet. Ingen magi hos dem.

Geral gick igenom händelseförloppet och den samlade kunskapen om fallet med sin lilla grupp en sista gång. Han beordrade två av sina underlydande, rekryten Dersan och veteranen Donar, att bege sig åstad till stadsvakten, dels för att kolla upp förrådet i kapten Levar Blackbears distrikt, dels ögna igenom rapporterna angående stölder på marknader. Och, mer specifikt, läsa Servans egen rapport, skriven vid tillfället för gripandet av den som stal hängsmycket. Adjutanten följde med dem på eget initiativ. Som en sista, och lika viktig, åtgärd lät Geral sända män till torgens affischtavlor, för att utreda huruvida det dväljdes ledtrådar där som förbisetts av ovaksamma ögon. Pas och Poletar tog sig an Tiggarnas torg, Kungstorget och Lilla torget; Rel och Tanno red till Murgrönetorget, Korstorget och det lite mer avlägsna Trollbitstorget i hamnen. Tallus styrde redan vagnen mot Falknest.

”Vi ses om fem timmar”, hade Geral avslutat deras lilla möte till häst, bland folk och myller.

”Om vi ändå ska avlägga rapport hos drottningen”, sade åkallaren under deras ritt uppför Vinghöjdens vindlande branter, ”så bör vi ta upp frågan om hon känner till den här unika länken. Jag kan personligen nämna ett tjog eller två dussin länkar, vars former och fasoner gör att jag kan peka ut de kharismater som tillverkat dem och fått dem välsignade av gudarna.”

De kom ifatt Tallus och vagnen mellan Semars stolthet – det urgamla och, enligt Historica Semaria, ursprungliga första tornet i vilket denéren Semar från norr och lenapen Letina från söder slog sig ned för så länge sedan – och de mäktiga Drakportarna. Vakter i ätten Teraphens färger, silver och smaragdgrönt, hälsade på dem.

”Ja. Det är gott så”, svarade Geral. En matrast och en stunds samlande av tankar var att vänta när Geral nådde Blå spiran. Kanske en stunds vila också, innan mina mannar och Serondal avlägger en i bästa fall informativ rapport till mig och Deivon. För just en sådan, en positiv rapport, önskade han delge sin drottning.

Senare.

Kapitel ett ur Fred så gyllene

Här följer kapitel ett i första delen av en serie med namnet Fred så gyllene – del ett. (Prologen, kapitel ett och novellen Lansars pris, som utspelar sig i samma värld, går även att hitta som länkar om ni går in på En saga om sorg–fliken i menyn ovan.)

Kapitel ett

Kungstorget i Galenda, Semarien

En jägare ute efter att stilla sin hunger. Bytet den jagade fanns där, inom räckhåll, under ytan den gick på. Blod. Det sökte, och fann ett lämpligt märke att sätta in stöten på. Med en lätt stöt gick den till attack. Den förde in sin långa snabel i hennes hud. Blod lämnade hennes underarm, fyllde monstret. Dess kropp ändrade nyans från genomskinlig till klarröd och svällde ju mer vätska det sög i sig.

SMACK! Jeminas handflata på Tennaras handled krossade monstrets drömmar – och liv. ”Ha! Där fick den. Jemina den goda besegrar den onda blodsugaren. Striden är över och vi kan andas ut.” Lillasystern fastställde sin triumf med ett segerflin.

Av myggan återstod en tillplattad hög i en röd fläck.

De två systrarna – eller egentligen halvsystrar; de hade samma mor, olika fäder – stod i skuggan under ett smärtingtak som spände över ett stånd fullt med vackra tyger. Myggor surrade under taket och flög hit och dit i ryckiga, oregelbundna banor, som om de hade så mycket blod att samla bland de människor som stod under dem att de inte lyckades bestämma sig för vems kropp de skulle börja suga rött ur först.

Utanför skuggan sken solen från en kornblå sommarhimmel. Intensiva solstrålar lyste på folk och enstaka rid- eller dragdjur och duvor på torget. Ett fluffigt vitt moln seglade i godan ro högt ovanför Tennaras huvud. Nere mellan stånden stod vinden stilla, inte den minsta bris gav svalka, så att vandra under ståndens tak för att få skugga i hettan kändes klokt. Synd bara att det strosade omkring fler personer där som tänkte likadant.

Tennara led av den enorma trängseln på Kungstorget. Hon hade hört att den semariska huvudstaden Galendas invånarantal översteg etthundra tusen – en siffra så hög att hon fann den ofattbar. Stämde det så traskade över hälften av stadsborna runt henne nu, kändes det som. Sterronfaers torg bleknade i en jämförelse; hon fann dem små och öde. Fast Sterronfaer, som stad betraktad, hyste långt färre invånare, cirka sex tusen. Det gillade Tennara. Smått och folktomt passade henne. Fast Galendas torg hade sina fördelar – det fanns mer att uppleva där. En gång hade hon sett gycklare göra volter på Kungstorget och jonglörer på styltor jonglera med brinnande facklor på Korstorget. Nackdelen upplevde hon som given – bristen på manöverutrymme.

Hon hatade att behöva ursäkta sig fram eller bli knuffad och armbågad av ohövligt folk. Svett som trängde fram genom huden fick det att klia bakom öronen. Varm, trött och törstig önskade Tennara att hon befann sig på en av kullarna i fårhagen. Där hade hon säkert legat och latat sig, med ett grässtrå i munnen, ett sovande lamm att kela med och en hel himmel att studera. Molnet högt ovan torget svävade fram omedvetet om hennes drömmar, så hon bytte blickfång till den krossade myggan på sin handled. Tänk den som kunde flyga. Men hon fick vackert tåla att hon följt med till torgmarknaderna i Galenda; de hade åkt till huvudstaden för hennes skull.

Tennara sprätte bort myggresterna med pekfingret, synade blodpricken och torkade handleden ren och torr. Den röda färgen påminde henne annars om fläcken hon upptäckte på lakanet i förra veckan. Fast egentligen var det Jemina som fann den. De låg skaföttes och när lillasyster, först vaken, ryckte undan täcke och filtar för att väcka henne hade hon blivit mållös och storögd.

”Vad är det om?” hade Tennara frågat. Jemina hade pekat mot blodfläcken, stor som ett kopparmynt men långt rödare. Ett ordstäv sade att en kvinnas blödning sällan blev större än en tesked för en välbeställd dam, eller en spottloska hos en förkyld bondpiga.

Deras mor, Emara, fick förklara flera gånger för Jemina att det hände alla kvinnor efter en viss ålder. ”Din syster har fått sin första månadsblödning”, försökte hon. ”Hon är kvinna nu.”

Således var blodet på lakanet själva motivet till att de givit sig av till huvudstaden i all hast, mitt i sommaren, i stekande sol. Normalt sett for de bara till Galenda vid ett tillfälle per år. Vanligast var att de for på hösten, till den stora höstmarknaden. Vissa år avgjorde Rodan eller byrådet att de skulle fara på våren, men de reste aldrig iväg när hömånad värmde som mest. Som nu.

Vit lärft utgjorde resans mål och måste och de futtiga, vita tygsjok de hade i kistan hemmavid räckte inte på långa vägar till att sy en kjortel av. Hennes mor svor en osande ed när hon uppdagade hur lite tyg hon hade kvar. Emara visste förstås att Tennaras första blödning skulle komma när som helst, men trodde att hon i lugn och ro kunde sy en kjortel i god tid före en stundande blomfest. Kjorteln Tennara skulle bära på festen var tvungen att vara vit, prydd med röda blommor. Blomfesten hölls för den unga flicka som fått sin första blödning och markerade hennes övergång från barn till vuxen. Som vuxen blev hon föremål för mäns ökande intresse.

En flicka som tog klivet in i kvinnans värld i lövmånad – eller blomstermånad, som årets femte månad passande nog kallades i södra Semarien – förutspåddes ett långt och lyckligt äktenskap, särskilt om blomfesten hann hållas under samma månad. Tennaras blodfläck på lakanet kom i förra veckan, i början av hömånad, men för hennes del spelade tidpunkten för dess ankomst liten roll. Hon var den hon var ändå.

Mellan födelsen och frånfället markerade blomfesten flickans symboliska död. Denna död gav upphov till födseln av kvinnan – Modern – hon som kunde börja föda barn och sluta cirkeln. Efter högtidens stök och besvär kunde hon gifta sig.

Sådan vikt fäste folk vid festen i Tennaras värld, åtminstone. En sagoberättare, en ir vid namn Dhoss, som besökte Tallaby när hon var liten, berättade att blomfesten som sedvänja huvudsakligen tillhörde bondebefolkningen, en utraderad ur högadelns minne. Varianter av den viktiga högtiden fortlevde bland bönderna i fler riken i norra Elatara, hade han förklarat. Hur en flickas övergång till livet som kvinna firades bland det fina folket kom hon inte ihåg om han beskrev för henne eller inte. Hon mindes det mesta, sagor och vadhelst han berättade, men inte allt.

Om en vecka får jag gifta mig. Om en vecka får jag giftas bort, så länge jag godkänner min blivande make – och han mig. Fast inget giftermål utan en blomfest först. Giftasvuxen; hon kunde knappt begripa det. Hon som aldrig tänkte gifta sig. Eller som åtminstone ville skjuta upp det där med man och barn så länge hon kunde. Fast i realiteten hyste hon inga förhoppningar om att bli bortgift ändå. Som pojkflicka med långt svart hår och ett fult födelsemärke på kroppens baksida torde hon skrämma slag på vem som helst. Undrar om det kommer någon alls på blomfesten? Kyme kommer, men honom tänker jag verkligen inte gifta mig med. Nåja, jag får nöja mig med att fira min årsdag samma dag. Femton år. Jag är snart femton år, redan. Livet susar förbi i en väldans fart. Så barn, det kunde hon tänka sig att förbli ett tag till. Hon började nästan skratta när hon såg framför sig hur hon och Kyme levde tillsammans som gamla, med barn och barnbarn rännande runt sig. Inte för att hon gillade Kyme. Tvärtom. Han var en vidrig, äcklig pojke, som spottade och glodde och hade sig.

”Tennara.” Emara kallade på sin dotter.

Tennara väcktes ur sitt dagdrömmeri och såg sig runt tills hon fann sin moders ansikte bland tygförsäljare, stadsbor och kunder på Kungstorget i Galenda. ”Ja?”

”Se efter Jemina, är du snäll. Jag går över till ståndet där borta”, sade hon och pekade.

”Ja, mor”, svarade Tennara och fingrade lite på sitt smycke – en svart kristall innesluten i en silverklo – som hon bar runt halsen. Hon hade haft smycket sedan hon föddes. Kristallen kändes len mot hennes fingrar. Jemina, var är du? undrade hon och stoppade smycket innanför klädnaden. Hon snurrade runt och spanade efter sin yngre syster. Jemina, ett yrväder, aldrig stilla. Vild hemma, vildare i Sterronfaer, vildast i Galenda. Men hur svårt kunde det vara att finna sin syster bland hundratals människor i marknadsståndens myller och liv på ett enormt torg?

Det glesnade med folk ju närmare torgets mitt hon tog sig, för stånden stod mestadels placerade i rader längs Kungstorgets ytterkanter, så Tennara började med att leta bland folket i dess centrala del. Hon såg stadsvakter, bönder, stadsbor och handlare. Men ingen lillasyster.

Jo, hon stod faktiskt där. Vid stadshärolden, som basunerade ut nyheter och upplyste stadens medborgare om mer eller mindre viktiga ting. Tennara rundade den innersta radens stånd, på vars bord det låg lergods staplade i högar, och närmade sig Jemina.

”… kommer att äga rum om tre veckor från denna dag räknat”, avslutade härolden, där han stod på ett litet medhavt träpodium med en fällbar trappa på ena sidan.

På väg fram till Jemina dunsade en pojke emot Tennara i trängseln. ”Oj, förlåt mig”, sade han. ”Jag såg mig inte för.”

”Ingen fara”, sade hon och såg pojken försvinna iväg. ”Jemina!”

Hennes syster vände sig om, glad över att se henne. Men så blev hon allvarlig. Stadshärolden klev de tre trappstegen ner från podiet till marken och packade ihop sina saker.

”Vad är det?” frågade Tennara. ”Är något på tok?”

”Inte med mig”, svarade hon. ”Men gubben”, hon pekade mot härolden, ”sade att de skulle avrätta brottslingar där”, hon förde pekfingret vidare mot en upphöjd sexsidig, svart stenplatta mitt på torget, på vilken de offentliga avrättningarna hölls, ”om tre veckor.”

”Då är vi långt härifrån, Jemina.” Tennara lade armen om sin syster, huvudet kortare än hon. ”Och tur är väl det. Kom! Vi går tillbaka till mor.”

”Har hon hittat rätt tyg än?”

”Vi får väl se.”

Deras mor hade avverkat så många tygstånd att hon nästan hade gett upp om att finna det där speciella tyget. Vit lärft tycktes särskilt svårfunnen på Kungstorget. Kanske hade andra mödrar köpt upp minsta lilla vita lapp till sina växande döttrar. De fann Emara där hon sade att hon skulle vara, med maken Rodan vid sin sida. Han grävde med handen i den påse av säckväv de tagit med sig hemifrån. Påsen innehöll ull från deras får. Till slut fann Rodan sitt mål, och drog ut ett tjockt knippe ull, som bildade ett mjukt klot runt hans näve. Han placerade den på en tygbal.

”… från Rakien. Och här”, tygsäljaren svepte med handen över enfärgade tygbalar, ”har vi thyliskt blaggarn. Perfekt till stolssitsar eller sängmadrasser. Eller här, kläde från Wygerin. För varje stenbrott i det riket, frun, så lär det finnas tio färgerier och tusen får. Se så gult och vackert det är; porsblad har bidragit till att skapa detta alunbetade ylles underbara smörblomsfärg.”

”Men …”, försökte Emara och lade armarna i kors över bröstet. Hon blåste ut, hårt.

Månglaren missade hennes uppenbara irritation. ”Skåda, min fru, för här har vi sommarens sista, skälvande alnar av nättelduk. Det är sista chansen, säger jag dig, för åtgången är strykande. Slå till nu. I eftermiddag kan det vara försent. Så, vad säger du? Skall vi säga tio alnar, när vi ändå är här?” Emara skakade uppgivet på huvudet. ”Jaså? Nähä”, malde säljaren på och flyttade på ullen Rodan lagt på hans varor. ”Men här har vi tyget för dig, min fru: sidenbrokad. Se de vackra ornamenten slingra sig som en trådens dans över det saffransfärgade tyget. Skåda.”

Hon orkade inte mer, tålamodet var slut. ”Snälla! Jag bad om att få se på vit lärft, om du hade det. Vit lärft, inget annat, som vi kunde köpa med hjälp av ullen här och, förstås, mynt ur vår börs.”

Han nickade, full av förståelse. Men pekade mot tygrullarna till höger om balarna. ”Silke från risrikena? Nähä. Fint benduriskt kläde? Naturligtvis inte. Enkel buldanväv?” Säljaren skakade själv på huvudet. ”Inte? Tyg med väft av guld? Nähä? Silver? Sammet, satin, svart, grönt, gult, rutigt, randigt? Självklart inte.” Han suckade. ”Jag har ingen vit lärft. Men jag har …”

De hörde aldrig vad för slags tyg han tänkte erbjuda dem, för hela familjen gick därifrån, och Rodan glömde inte att ta med sig ullen heller.

”Det är typiskt”, sade Emara. ”Hur länge stod vi där och diskuterade?”

Rodan spottade på torget. ”För länge. Vi går tillbaka till den förre säljaren, Em.”

”Men du hörde hur dyra hans tyger var, älskling. Vi har inte råd med damastvävt linne, om det så är aldrig så vitt.”

”Det står tre stånd med tyger där borta”, sade Jemina och pekade. ”Jag såg dem när jag lyssnade på gubben. Har ni letat bland dem?”

”Gubben?” sade Rodan. Tennara förklarade. ”Jag förstår. Nej, vi har inte varit där. Visa oss.”

På väg dit tog Jemina upp ett ämne hon tjatat om sedan de kom till huvudstaden. ”Kan vi inte stanna till hos Bretso, far? Snälla. Jag vill träffa Glynna.” Bretso med familj bodde drygt två dagsresor väster om Galenda eller en dryg dagsmil från Tallaby.

”Nej!” sade Rodan och Emara med en mun. ”Vi har inte tid den här gången”, fortsatte hennes far. ”Vi måste hem och ordna med blomfesten, och gården ska skötas. Vi kan inte låta din faster ta hand om både vårt och sitt eget hushåll samtidigt. Eller hur?”

Jemina tuggade på svaret. ”Nej, det förstås.” Så sken hon upp, lade huvudet på sned och log sitt sötaste leende. ”Bara en liten stund, då?”

”Jemina”, tog Emara över. ”Det blir inget stopp hos Bretso. Men jag lovar att vi ska stanna till där på hemvägen från höstmarknaden. Så, nu vill jag inte höra mer tjat om det. Begrips?”

”Mm.” Jemina tittade bort. ”Här är det. Vi är framme.” De tre tygsäljarnas stånd kantades av en lergodsförsäljare och ett par som sålde tennprodukter. ”Goddag”, sade hon till den mittersta av tygsäljarna och vad som såg ut att vara hans dotter. ”Vi behöver tyg.”

”Då har du verkligen kommit rätt, unga dam”, sade mannen, som gav ett trevligt intryck. Han kliade sig på hakan, prydd med brun skäggstubb. ”Vi säljer mestadels bomullstyger”, förklarade han. ”Kattun med abstrakta mönster, kalikå, grov och enfärgad, som du ser, och muslin, vit och fin.”

”Vit?” Emara reagerade direkt. ”Får jag se?” Den unga flickan bredvid mannen plockade fram ett vackert vitt tyg. Tyvärr visade sig priset per aln vara i högsta laget för Emaras börs. Och inte ville han ta emot ull heller.

”Jag har specialiserat mig på bomullstyger. Men jag har kommit över lite sammet från Rakien.”

”Det har alla, tycks det”, sade Emara och suckade. ”Finns det ingen som kan tänkas ha tyg som passar till blomfesten.”

”Hur sa?” sade mannen i ståndet intill. ”Jag säljer vadmal men också lärft. Blomfesten sade du.” Han försvann ner bakom sin disk. De hörde hur han rotade och stönade. Efter en stund dök han upp igen med två balar vitt linnetyg i famnen. ”Det är semariskt, det här, frun”, fortsatte han. ”Inte något märkvärdigt, pråligt utländskt tyg.”

”Så länge det är vitt kan det lika gärna komma från en kos arsle”, sade Emara och framkallade ett skrattanfall, först från Jemina och Tennara, därefter från Rodan och säljarna i stånden.

Jemina skrattade så att hon kiknade till höger om sin far, medan Rodan stod bakom sin fru och Tennara. Säljaren vecklade ut en bit av det vackra linnetyget, som, till Emaras stora förtjusning, hade bårder med vackra, röda blommor på. Rodan böjde sig fram mellan dem och skulle känna på tyget. Han gav Tennara en blick. Hennes blod frös till is där hon stod. Håret reste sig i hennes nacke, hon fick gåshud och svalde hårt.

Rörde han vid hennes … bröst? Tennara tog ett par steg åt sidan, låtsades titta på det mörkblå vadmalstyget. Hon fingrade på det, sinnet gjorde uppror. Nog misstog hon sig. Eller? Han hade sett på henne sådär tidigare, men först efter två-tre stop öl. Nej, tänkte hon, bet sig i läppen. Jag misstar mig. Det är allt prat om pojkar och giftermål och trams, som gör att jag tänker galet. Han älskar mor.

För ett kort ögonblick tänkte hon att hon borde ta upp vad som hänt med Emara. Men, vilket hon hörde sin mor säga i stort sett varje dag, hon älskade verkligen Rodan. Att prata med sin mor om den här saken gick inte, så den tanken avfärdade hon lika snabbt som den dykt upp. Aldrig att hon ville så split dem emellan. Jemina? Nej. Hon var för ung för att förstå och sin fars lilla flicka. Jemina älskade Rodan. Alla älskar Rodan.

Handen åkte upp mot nacken, som för att lägga den böjda armen mellan sig, bröstet och Rodan. Hennes fingrar letade efter smycket, efter kristallen. Hon trevade utan att finna den. Åh, nej! Nu det här. Av alla de saker hennes mor sagt åt henne att vara aktsam om, tjatade hon mest om smycket. ”Det är ett smycke som för tur med sig, som skyddar dig”, brukade Emara säga. Och nu hade hon förlorat det. Den förbaskade rackarungen hon stötte ihop med ute på Kungstorget. Det måste ha varit han eller en tjuvaktig kompanjon till honom, som stal det. Tennara hade hört att fingerfärdiga tjuvar arbetade parvis ibland; den ene drog till sig uppmärksamheten, medan partnern var den som utförde själva stölden.

Någon ställde en fråga. Månglaren. ”Va? Ja”, svarade Tennara, reflexmässigt. Vilken fråga han ställt kom hon underfund med efterhand.

”Då är det just det här tyget du ska köpa. Tre, jag säger tre gånger har tyget färgats med hjälp av vejdens blad. Därav den djupblå färgen.”

”Jag tar fyra alnar av det tyget”, sade Emara, med en röst som för Tennara lät avlägsen och främmande. ”Om du accepterar vår ull som en del i betalningen.”

Det gjorde säljaren. Således gick de därifrån med fem alnar av det vita linnetyget med de röda blombårderna, tre alnar gräddfärgad lärft, som gjort för nattsärkar och nattskjortor, och de fyra alnarna med vejdefärgad vadmal.

”Så, nu är den här börsen tom”, sade Emara och visade demonstrativt upp dess tömda innandöme. ”Lorina kommer att bli nöjd med tyget hon får.”

”Ja. Och överraskad. Jag erkänner att jag blir överraskad om hon tar emot det”, sade Rodan, vars systers envishet kunde jämföras med Emaras.

”Det gör hon, ska du se”, sade Emara. ”Det måste hon, så vänlig som hon är som ser efter gården åt oss. Med så kort varsel och allt.”

”Är damerna tillfreds, så att vi kan fara hem?” frågade Rodan och gav sin maka en puss på kinden.

Som om ingenting har hänt, tänkte Tennara. Och måhända hände inget. Varför tog jag då så illa vid mig?

”Jag är nöjd”, sade Jemina. ”’En kos arsle.’ Det var roligt sagt, mor. Var får du allt ifrån?”

”Hrm. Det var inte meningen att du skulle höra den svordomen, min lilla duva. Om jag lovar att aldrig säga så igen, får du lova mig att aldrig säga så, heller. Är vi överens?”

Jemina tuggade på orden inom sig, såg det ut som, och fnissade. ”Jag lovar att aldrig mer säga en kos arsle.” Det sistnämnda betonade hon lite extra. Hon skrattade. Emara och Rodan följde hennes exempel av glatt humör. Tennara höll munnen stängd.

Sen morgon övergick i ung förmiddag, deras jakt på rätt tyg redan avklarad. De hade varit effektiva och köpt vad de behövde. De gick tillbaka till värdshuset Tre lejon – namnet råkade vara det enda som imponerade och vittnade om en standard värdshusets rum och mat långtifrån levde upp till – och spände Karash för vagnen. En natt på det nedgångna värdshuset hade det blivit. Till dess futtiga tre förtjänster räknade Rodan muttrande upp stallet på innergården, med en spilta åt Karash, vagnslidret för vagnen och att det rum de sov i gick att hyra för en relativt billig summa; priserna kunde fyrdubblas i samband med stadens stora marknadsdagar på våren och hösten.

Mörknande moln hopade sig kring solen medan de rullade gatorna fram, bort från Tre lejon. Rodan ledsagade Karash genom mindre trafikerade gator. Efter ett tag svängde de in på den större av dessa gator, och utan tvekan en av de märkligaste. Den kallades Droppnäsevägen och dess vänstra sida låg utmed en utsträckt, platt klipphylla som slickade berget Vinghöjdens fot. Uppe på hyllan låg byggnader med sin första våning i samma höjd som den översta på de tvåvåningshus i korsvirkesstil vilka kantade vägens högra sida. Byggnaderna till vänster, alla byggda i sten, antingen i form av vitkalkade tvåvånings bostadshus eller som trevånings hyreshus av gråsten och med mäktiga trappstensgavlar, tornade upp sig över resenärerna på vagnen. Utmed dessa stenkolosser, invid den folkglesa trottoaren, ringlade sig en lång, rosaröd serpent av granit, en slät mur med regelbundna avbrott för valv och trappor, vilka ledde upp till stenbyggnadernas entréer och dörrar. Överst på murverkets krön härskade det som givit gatan dess namn: droppnäsor av de mest skiftande sorter.

Tennara betraktade huvuden av troll med öppna munnar, harpyor med utbredda vingar, basilisker, enhörningar, lindormar, behornade benresar och bestar, monster och mantikoror eller månlejon, så som hon trodde att de såg ut. Alla uthuggna i sten, begåvade med strategiskt placerade avrinningshål för regnvatten. Husfasaderna ovanför muren var inte heller förskonade från vidunder. Konsoler med utmejslade, förvridna anleten och hemska ögon bar upp balkonger eller utgjorde bisarr dekoration under och kring fönster i burspråk. Deras ögon följde henne och blängde hotfullt när vagnen passerade förbi. Den här platsen önskade få vara på under mörka kvällar, när månens silversken fick anleten och monster att se ut som levande döda, begravda i hat och sten.

En grupp patrullerande stadsvakter tittade på dem med misstänksamhet, och såg ut att undra vad en bondefamilj gjorde där, men lät deras vagn rulla vidare. Droppnäsevägen låg avsides till; om man trånade efter kommers och affärer fanns här föga att hämta.

På ett ställe stod två män på stegar på var sida om ett stycke vulgärt klotter, som de försökte skrubba bort med vatten och såpa utan större framgång. Ovanför den nakna streckkvinnan, bärande en krona på huvudet, och en streckpojke – med krona, han med – som sög på hennes stora bröst, stod det ett meddelande. Ingen på vagnen kunde läsa, så det skrivna förblev oläst.

Efter att de passerade korsningen, där vägen de rullade fram på mötte Gripgatans västliga ände, blev trafiken livligare. Till vänster om dem låg ett runt torn av solbränt tegel. Murgröna, kaprifol och klängrosor klädde tornets nedre halva i grönt och brunt, med inslag av gula, rosa och röda blommor. Tornet, fem våningar högt från murverkets krön räknat, såg litet ut i jämförelse med bakgrunden, Vinghöjden. Uppe på berget levde kungafamiljen och dess hov och riddare. Men tornet stod där som en storslagen skapelse i jämförelse med de intilliggande byggnaderna.

Rodan brukade ta dem den här vägen vid besöken i Galenda, så både det och den skäggige mannen i tornets ena fönster dök upp som bekanta uppenbarelser. Mannen, gammal och grå, satt på fönstersmygen med knäna uppdragna till hakan. Det sades att han köpte och flyttade in i tornet för åtta-tio år sedan. Hans kropp var draperad i en solblekt, fotsid tunika, på huvudet satt en slokhatt. Han slumrade. På gatan långt under fönstret satt vanligtvis antingen förväntansfulla tiggare som inte blivit bortjagade av stadsvakten eller optimistiska rännstensungar som bedjande stirrade upp mot mannen i fönstret – men för stunden låg gatstumpen nedanför tegeltornet öde.

”Åh, nej”, sade Emara, och gjorde en tafatt ansats att stoppa Jemina – men det var försent. ”Inte nu igen.”

Jemina hoppade av vagnen och sprang bort till den stenlagda trottoaren. ”Ska bara titta efter”, sade hon och började skumma med blicken över sprickorna i och mellan plattorna. ”Kommer strax.”

Rodan ptroade, drog i tyglarna, stannade vagnen med en gungande knyck.

Vad letade Jemina efter? Mynt. Som alltid. Rykten sade att mannen i tornet placerade fem-sex mynt i trottoarsprickor efter en promenad. Mynten drog till sig giriga och hoppfulla, fattiga och hungriga. Och Jemina, nyfiken nog att hoppa av var gång de åkte förbi tornet. Hittills hade sökandet efter skatter lönat henne med noll mynt. Men letade gjorde hon.

En tiggare dök upp från ingenstans. Han hade varit dold i skuggan av det valv som täckte trappan upp till tornet. Vid upptäckten av Jemina stötte han sin vandringsstav hårt i stenplattorna. Det ekande klickandet fick henne att titta upp, överraskad.

Tennara förträngde sina tankar och bekymmer och lämnade vagnsflaket för att förhindra det hon misstänkte höll på väg att ske. En hastig blick mot Emara, som gav henne en godkännande nick tillbaka, stärkte hennes beslutsamhet. Jemina insåg inte faran.

”God förmiddag, gamle man”, sade Jemina till tiggaren, utan att ägna honom så mycket mer uppmärksamhet. ”Först till kvarn får först mala, eller?” mumlade hon och föll på knä. ”Ja! Ett mynt. Jag har hittat ett mynt.” Överlycklig försökte hon lirka upp det ur en spricka.

Tiggaren gav till ett ilsket, berusat vrål. ”Neeeeej! Myntet är mitt. Mitt! Det som faller ner från tornet är mitt.” Hans röst lät sluddrig. Han bar trasor till kläder, med ett tyg nedfläckat av billigt vin och gratis smuts. Han höjde sin stav över huvudet och höll den som vore den en bödelsyxa. Jemina såg honom inte. Hennes blick förblev fixerad på myntet och sprickan.

”Se upp”, ropade Tennara.

”Va?” sade Jemina och tittade upp, med belöningen fortfarande fastkilad i trottoarsprickan, men i ett envist grepp mellan tummen och pekfingret. Då såg hon staven som svingades mot henne. ”Hjälp!”

Tennara kastade sig mot sin syster, lyckades greppa tag i henne och rulla undan. Stavens huvudända missade dem båda med en hårsmån. De hörde ett knäckande knak men rullade utan att se. Tennara dunsade emot muren med ryggen först och blev stilla.

Hon ryckte till. Rakt ovanför henne stirrade ett groteskt, långnäst stenmonster på henne, och på gatan stod den berusade trashanken. Tennaras hjärta for upp i halsgropen, där det bankade vilt. I hennes famn låg Jemina. ”Är du vid liv?” frågade hon sin lillasyster.

”Självklart”, svarade hon. ”Jag är tuffare än vad du tror, vet du.”

Tiggaren bölade och föll på knä nära myntet i sprickan utan att ägna det en tanke. Hans tårar föll för att stavens ena, knäckta del låg på marken. ”Det är ert fel”, sade han och glodde på dem.

Ånyo kände Tennara hjärtat fara upp i halsgropen och rädsla slita tag i henne. Jemina reste sig upp och plockade upp den halva av staven som tiggaren inte höll i sin hand. Hon viftade med den framför sig. ”Rädda myntet”, sade hon till Tennara över axeln och gick till anfall.

Nu blev tiggaren livrädd. Inte för Jemina, som hon verkade tro, såg Tennara, utan för att både Emara och Rodan rusade över gatan för att jaga bort honom. Jemina stod med ryggen vänd mot sina föräldrar. Tiggaren kom på fötter, men tappade sin halva av staven, och sprang in i trappans mörka valv. Han svor ovårdade eder, dittills okända för Tennara.

”Ha! Fegis”, sade Jemina. Kaxig svingade hon sin stavhalva i luften som ett svärd. ”Spring du. Och kom aldrig tillbaka.” Hon ställde sig bredbent, med ena handen på höften och staven höjd i en segergest över sitt huvud.

Emara nådde Jemina. I oron över om dottern skadat sig, klämde, vände och undersökte Emara henne noggrant. Rodan tänkte hjälpa Tennara upp, men hon hoppade raskt upp på fötterna igen, utan hans bidrag. Jag klarar mig utan dina händer på min kropp, tack så mycket.

När ekot av tiggarens fotsteg och svordomar dog ut hörde de skratt.

Mannen i tornfönstret satt inte och sov. Han mötte Tennaras blick och vinkade slött. Såg det först ut som. Ett blankt föremål kom farande genom luften och landade på murverkets krön med en klang, rullade igenom en droppnäsas avrinningshål, ner på trottoaren och klingade igen. Det rullade till Tennaras fötter där det snurrade runt tills det lade sig tyst på ena sidan.

”Ni båda har förgyllt min dag”, sade han med en stark röst, som bar hela vägen ner till gatan. ”Ett mynt till er var blir mest rättvist. Ett mynt för tur, att användas blott en gång. Och tro mig”, sade han, hasade av fönstersmygen och klev in i tornrummets skugga, ”ni vet när den gången är.” Så försvann han utom synhåll.

”Vilken snäll, rättvis gubbe”, sade Jemina, som fått fatt i sitt eget, efterlängtade, mynt ur sprickan. ”Men konstig. Hur ska jag veta när jag ska använda det här myntet? Knasigt.”

Emara förklarade. ”Han säger nog så till alla, Jemina. För att omge sina mynt och gåvor med mystik. Men det är snarast mannen själv som är gåtfull, inte gåvorna.”

”Gåtfull eller inte, det är bäst att vi sätter oss på vagnen och lämnar den här platsen så snart vi kan”, sade Rodan, och nickade neråt gatan till. Målmedvetna stadsvakter, desamma som tidigare eller andra, marscherade åt deras håll. ”De lär inte ignorera oss flera gånger i rad.”

”Passar mig bra, far”, sade Jemina. ”Jag fann mitt första mynt och en perfekt pinne.” Hon klättrade upp på vagnens flak och kröp till de vackra tygerna. Tennara satte sig bredvid, medan hennes mor och styvfar hoppade upp på kuskbocken.

Vakterna nådde dem aldrig – patrullen svängde av och gick in på en tvärgata. Själva lämnade de Droppnäsevägen och svängde vänster när de kom till den stora korsningen och tog in på den kraftigt trafikerade Solens väg. På höger hand hade de Tiggarnas torg. Framför dem låg Aftonporten, porten i Galendas västra stadsmur, vilken de rullat in genom under gårdagen.

”Du är så tyst, Tennara”, sade Emara.

Solen, en källa till ljus och värme från det att de lämnade Tallaby, täcktes slutligen av de allt tyngre regnmolnen vilka klädde större delen av himlen och som omringat solens anlete under den senaste halvtimmen. Ljus innanför Galendas murar blev till mörker i portvalvet, när Karash drog vagnen genom det och lämnade stadens myllrande liv bakom sig. Dagsljuset blev skuggfritt, dagen blev dunklare. Det som varit en molnfri färd i Tennaras sinne bytte skepnad och följde vädrets rytm. Likt det ljus som rådde tidigare men som nu hade övergivit skyn, vittrade Tennaras inre ljus långsamt bort i hennes bröst, medan de rullade och skumpade vägen fram.

”Mm. Är trött, det är allt. Ska bli skönt att komma hem.” Tror jag. Tennara ville vara ifred, och slippa spela kille med sin lillasyster idag. Hon kände sig inte så sällskaplig just nu, bara dyster.

”Men, vad är det här?” sade Jemina och avbröt Tennaras tankar.

Hennes mor, som såg ut att vilja ställa en ny fråga, tystnade och tittade på myntet som Jemina höll upp. ”Vad är vad?” frågade Emara.

”Det här är ju ett fuskmynt”, sade Jemina. Besviken höjde hon armen i en ansats att slänga iväg det.

”Nej, vänta!” bröt Tennara in. ”Låt mig se.” Hon plockade fram sitt eget mynt och jämförde det med Jeminas. ”Det här är visst mynt, men de är inte semariska.”

”Ge mig dem”, sade Rodan och sträckte bak ena handen. Tennara droppade dem i hans handflata, utan att vidröra honom.

”Aha”, sade han, efter att ha betraktat dem noggrant en stund. ”Jag tror att det är alzariska bronsmynt. En stegrande häst på ena sidan, ett huvud i profil på den motsatta. Åtminstone beskrev Vederon dem så för mig.”

”När ni spelade?” sade Emara, mumlande, med en viss vass bitterhet.

Tennara visste att hennes mor ogillade att Rodan spelade tärning eller domino med Vederon, Sykes och Treboran Greylon, Flät-Treb kallad för sin långa fläta i nacken. Rodan brukade ha med sig mynt när han gick ner till dem i byn och fylla och besvikelse med sig hem efteråt. Han förlorade i stort sett alltid. Emara hade berättat för Tennara att hon misstänkte att det var något lurt med Vederons tärningar, för han vann oftare i tärningsspel än nån annan. Treboran segrade flest gånger när de spelade domino.

Vederon Dhragos, en jägare som slog sig ner i byn efter den stora svälten för fem år sedan, utan att ha släktingar eller vänner där. En märklig man, som Tennara gärna undvek.

”Ja”, mumlade Rodan tillbaka. ”När vi spelade.” Han harklade sig och spottade iväg en loska. ”Hur som helst, så är de värdelösa här i Semarien. Brons är lägsta valören i Alzarien, tror jag, så de ger inte mycket tillbaka där heller.”

Vad vet du om det, fårfarmare? tänkte Tennara. Du har väl aldrig varit söder om Massareonsjön?

Hennes styvfar manade på Karash tuffare, som för att komma undan Emaras frågor. ”Här”, sade han, och flippade tillbaka mynten till dem på flaket. ”Gör vad ni vill med dem.”

Jag ska göra mig ett nytt smycke, kom Tennara på. Hon hade förlorat det gamla och kunde sannerligen behöva ett mynt som förde tur med sig. Om hon borrade hål i bronsmyntet, putsade det med en trasa och trädde det på ett brunt lädersnöre kunde det bli riktigt fint.

”Vad ska du göra med ditt mynt, Tana?” frågade hennes lillasyster.

”Jag ska göra ett nytt smycke”, svarade hon nästan. Istället sade hon att hon inte visste.

”Jag ska göra mig ett fint smycke av det.” Jemina tycktes ha läst Tennaras tankar. ”För då kan jag ha det runt halsen, och kyssa det för tur. Som gubben i tornet sade.”

”Apropå smycken”, sade Emara och vände sig till Tennara. ”Hade inte du ditt halsband på dig? Jag hade så för mig det.”

”Nej, det ligger hemma”, sade hon. En lögn. Hon hatade att ljuga för sin mor, att ljuga över huvud taget. Rådvill av upprörda tankar som hon var, lade hon sig ner och låtsades vilja sova.

”Du vet att jag helst ser att du bär smycket, Tennara. Det för tur med sig”, sade hennes mor.

”Mm”, sade hon tillbaka och blundade. ”Du har sagt det.” Kanske stämde det, för vips, så fort hon inte bar det om halsen – efter att gatpojken eller hans kumpan stal det – inträffade ”incidenten” vid tygstånden. Om den skedde? ”Jag tar det på mig så fort vi kommer innanför dörren, mor.”

Tennara försökte att fokusera på smycket, istället för på Rodans blick och beröring av hennes bröst. Hon hade burit det i hela sitt liv. För fem år sedan, minst, tröttnade hon på det, men hennes mor tjatade om att hon kunde ha det vackra smycket till allt jämt. Förbaskade småglin som stal det. Hon kom fram till att det var bäst att inte säga vad som hade hänt till Emara. Risken fanns att hon blev arg, så det kändes bäst att hålla tyst om saken tills de kom hem.

Rodans hand borde inte ha varit där, rört vid henne på det viset. Tennara kunde inte hjälpa det, hon såg honom framför sig. Att blunda hjälpte föga och hon hörde honom prata med Emara på kuskbocken. Blodfläcken på lakanet förändrade allt. Visst hade han tittat på henne förr, särskilt de senaste två åren, eller så, men inte så som han stirrat på henne sedan lakanet fick en liten röd fläck. Jag är oförändrad på utsidan. Insidans omvandling kunde hon göra lite åt, men det tycktes som om den nu ställde till det för henne. Från bekymmersfri jänta till bekymrad kvinna? Är det den vändningen mitt liv tänker ta?

Grubblat hade hon gjort i hela sitt liv, det visste hon. Hennes mor kallade henne för Tennara grubblaren, men grubbleriernas innehåll varierade. Förr om åren rörde de ofta hennes far, Preas, som blev sjuk, blind och dog när hon bara var fyra. Ibland handlade de om simpla saker, som vilken väg hon skulle ta hem från byn eller hur hon med minsta möjliga arbetsinsats kunde samla ihop och räkna fåren på kvällen. Hennes senaste fundering rörde dock Rodan och på vilket sätt hon borde reagera på hans märkliga stirrande i allmänhet och dagens blick och oanständiga beröring i synnerhet.

Vad hade hon för alternativ? Blomfesten och ett snabbt giftermål? Kyme eller Lorus? Kyme, en drasut ful som ett troll – och då kände hon sig elak mot troll – med kvisslor i ansiktet och en blick som inte stod långt efter Rodans i jämförelse. Och Kyme hade tittat, glott, på henne på det viset sedan han var fjorton. Idag, som sjuttonåring, hade han förändrats omärkbart. Att gifta sig med Lorus för att slippa undan Rodan kändes som en direkt dålig idé. Lorus, den yngre kallad, antagligen för att ingen skulle ta miste på honom och hans skallige far, hade visserligen ett långt, rågblont hår och ett fagert ansikte, men … Han är ynka tolv. En pojke. Hon stod på tröskeln till att fylla femton och bli kvinna. De tre åren skilde dem åt med tre livstider.

Hon bet sig i underläppen, stirrade rakt upp mot himlens regntunga moln. En korp cirklade runt däruppe, ett olycksbådande järtecken. En rökpuff passerade genom Tennaras synfält och hon kände lukten av tobak. Rodan puffade på sin pipa, såklart. Röken försvann lika snabbt som den for förbi. Till Tennaras förvåning var korpen i skyn borta den med, som om den aldrig varit verklig. Deras vagn guppade och knarrade och Jemina busade med sin far, som skrattade. Hans skratt lät trevligt. Det skilde sig milsvitt från hans grymma ögon.

Den jämna farten och vagnens regelbundna gungande fick henne att slappna av, mer och mer. Hon gäspade. Det sista hon tänkte på innan hon vaggades i sömn handlade om Rodan. Missuppfattade jag hela grejen? Hon försökte övertyga sig om det igen. Han försökte nog bara sträcka sig fram mellan mig och mor, för att känna på tyget. Han råkade bara nudda mitt bröst. Ja, så var det. Men hans blick, den förföljde henne in i mardrömmen hon drömde.

Tennara vaknade med ett ryck. För ett ögonblick trodde hon att hon hängde kvar i mardrömmen, med Rodans hånfulla flin och stora händer som tafsade på henne. ”Nej!” utropade hon, yrvaken.

I bakgrunden hörde hon Rodan svära och ptroa. Vagnen stannade med en knyck, och han hoppade av. ”Om det har hänt något”, muttrade han, men lugnade sig strax. ”Ingen fara skedd. Hjulet höll.” Han gick fram till Karash, klappade valacken på halsen och smackade åt djuret att röra på sig. Vagnen rullade igång, ryckigt. Rodan gick jämsides med vagnsflaket.

Gupp och hålor och djupa hjulspår i vägbanan verkade vanligare ju mindre allfarväg man färdades på. Kungslederna förblev emellertid sällan förskonade från tjälskott eller gropar efter en hård vinter, men de reparerades för det mesta när tjälen släppte på våren.

Tennara hasade sig upp en sittande ställning när hennes mor vände sig om.

* * *

Emara höll tyglarna med lätt hand, log snett åt dotterns yrvakna uppsyn. ”Du sov visst lite oroligt”, sade hon. ”En dålig dröm?”

”Mycket”, sluddrade Tennara.

Emara räckte sin nyvaknade dotter en skinnlägel fylld med vatten. Tennara drog ut träpluggen och drack djupa klunkar. ”Tack”, sade hon. Sluddret försvann, nersköljt med vätskan. ”Ja, en dålig dröm, mor.”

”Det beror på det kvalmiga vädret.” Emara vände sig framåt igen. ”Ge Jemina lite vatten”, sade hon över axeln. ”Åskvärmen får ens tankar att vandra. Ni måste dricka mycket.”

”Du måste ha varit trött, Tennara”, sade Rodan. ”Hur du lyckades sova är för mig en gåta. Det är inte precis en jämn kungsled vi rullar fram längs. Med alla de gupp och stötar du fått … Inte undra på att drömmarna dina blev blåslagna.” Han vände sig till Emara. ”Vi borde ha farit till Sterronfaer, raring. Vägen dit är bättre och staden ligger närmare gården vår”, sade han och spanade ut över fälten till vänster om vägen, alltmedan Karash drog vagnen över nya ojämnheter.

Rodan gick bredvid vagnen för att få sträckt på benen lite. Sedan de lämnade huvudstaden bakom sig, för flera timmar sedan, hade han klivit av och på vagnen i omgångar. ”Se hur folk arbetar på åkrar och tegar och ängar. Vi hade kunnat vara hemma nu och arbeta på vårt, vi med.” Han log mot Emara. ”De har tyger i Sterronfaer med, vet du.”

”Det vet jag, kära make, men som jag redan har förklarat så är Sterronfaers tygutbud så mycket mindre än Galendas. Jag ville minimera risken att inte finna just det tyg som krävs för blomfesten”, sade Emara. ”Fast jag tror nog att vi hinner bli klara med slåtterarbetet på ängen. Våra får betar ju inte just där, bara enstaka rådjur eller så, så det blir allt gott om hö till vintern, ska du se. Nog vill du väl att Tennara ska vara fin under festen och hennes årsdag, va?”

”Det är klart att jag vill det”, svarade Rodan, vred på huvudet och gav Tennara en varm blick.

Emara visste att han älskade Tennara lika mycket som sin egen dotter. Hans varma sätt gentemot ett barn med en annan far, ett som kom på köpet när de gifte sig, tillhörde en av de egenskaper hon högaktade honom för. Han var en hederlig man och hon hade lärt sig att älska honom. Passionen hon och Preas delade – de hade gift sig unga, då passion och spontanitet kändes självklara – kände hon inte med Rodan. Men hon och Rodan delade erfarenheter och en förståelse för vad livet innebar i form av mödosamt arbete. Lika hårt arbete som ett äktenskap krävde och med det hade de lyckats förträffligt. Som en bonus delade de upp sysslorna på gården emellan sig, och barnen, något hon upplevde en innerlig tacksamhet för. Delat ansvar betydde delad börda i motgång och delad, dubbel, glädje i medgång. Preas ögonsjukdom hade gjort honom oförmögen att arbeta, mer så ju närmare slutet han kom; därför blev bördan för Emara i det äktenskapets slutskede odelad och dubbel. Nej, Rodan reste sig som en stabil klippa, en trygg grund på vilken hennes tillvaro och liv vilade. Hans ärliga, vänliga ögon och känsliga händer när han rörde vid henne var yttre kvaliteter hon kommit att älska, precis som mannens inre i stort. En hederlig man.

”Vilken fest det kommer att bli”, sade Rodan. ”Femton år. Fast hon är fin som hon är, redan, tycker jag. En knopp som brustit och slagit ut till en fin ros. Igår en flicka, idag en kvinna.”

Jemina fnissade. Tennara rodnade och flackade med blicken, såg Emara, vänd bakåt för att titta på den unga kvinnan på flaket. ”Ja, en kvinna, fager som en nyutslagen blomma”, sade hon och smekte Tennara på kinden. Dottern log ett generat leende och tittade bort, bort över fält och ängar.

Slåtterkarlar slog gräs, ängskampe och klöver med liar, längs allfarvägen, och räfserskor gick bakom dem med räfsor och samlade ihop det nyslagna i stora stackar. Ivriga koltrastar, pigga tofsvipor och nervösa sädesärlor hoppade runt där kvinnorna räfsat, och pickade här och var i marken. En av trastarna drog i vad som kunde vara en daggmask. Bönderna bodde i Pilbyn, som låg en kvarts fjärdingsväg söderut. Deras barn hjälpte till. Det vill säga de äldsta av dem, för de yngre uppehöll sig gärna vid diket som löpte parallellt med en rak länga med tårpilar, vars grenar hängde böjda mot marken. Under dem kröp det ofta vinbergssnäckor och grodor, mat, nåt som Emara förmodade att barnen letade efter. Det brukade Jemina och hennes kompisar söka efter på sommaren. Vagnen rullade och skumpade förbi en kvinna som satt på läsidan av en kärra och ammade sin lilla telning.

Gråa moln täckte himlen. De behöll envist det välbehövliga regn som kunde föra med sig frisk luft och skölja bort den klibbiga hettan. Fukt hängde i luften likt klibbigt tyg mot huden, men i markerna och ute på fälten rådde sommartorka. Svalor svepte in över marken, flög tätt över gräs och folk, på den höjd där lågflygande insekter uppehöll sig. Hömånads tryckande åskvärme och hettan i stort gjorde att varken män eller kvinnor bar hosor under sina undertunikor eller underkjortlar av linne. Inte alla män bar brokor heller.

Vädret blev, om möjligt, klibbigare och kvalmigare den andra resdagen. Till och med gullriset och ängssalvian, gult och blått, som kantade vägen slokade i hettan. Emara med familj hade fått tillbringa natten under stjärnorna, stjärnor dolda bakom ett tjockt lapptäcke av stålgrå moln. En någorlunda sval, men delvis myggbesudlad erfarenhet.

Rodan mumlade något när han krängde sig upp i den långsamt rullande vagnen.

”Hur sa, Rod?” frågade Emara, klibbig av hettan. Hon drog ut sin kjortels halslinning och fläktade för att få lite svalka.

Han log och torkade svett från pannan. Molnen de färdades under släppte igenom märkvärdigt lite ljus och förklädde dagen i ett mystiskt dunkel, så att det såg ut som om det tidiga skymningsljuset redan härskade.

På färden till Galenda fick Rodan en kraftig solbränna på hjässa och näsa, men Emaras försök att övertala honom att använda stråhatten han oftast bar hemmavid hade varit förgäves, så nu fick han vackert stå sitt kast och vara öm på skalpen och knallröd på näsan. Fast röd om näsan blev han ändå under sommaren, med eller utan sin huvudbonad med det breda brättet. Emara och den nyblivna kvinnan – om än inte traditionellt firad med en fest ännu – bar hucklen. Stråhatten bar istället Jemina, som dragit av sig hucklet, där hon låg ovanpå de nyinköpta tygerna.

”Jo, jag sade det att vi är lyckligt lottade”, sade Rodan, medan han satte sig tillrätta på kuskbocken och tog tyglarna från Emara.

”Det vet jag väl”, sade hon och stack in armen under hans. Deras blickar möttes och de gav varandra en kyss mitt i ett gupp på den knaggliga vägen. Följaktligen kysste hon hans näsrygg och han hennes hakspets. De brast ut i gapflabb tillsammans. Förenade av kärlek och glädje.

”Ja, jo, på det sättet är jag förstås världens lyckligaste karl, Em”, sade han och sansade sig, ”men det var inte så jag menade.” Han nickade mot hårt arbetande bönder på ett fält. ”Vi har inte så mycket mark som folket här har. De har säkert långa tegar med korn eller råg eller havre att sköta. Och vi har få träd att hamla. Det var det jag menade. Mindre att göra på den fronten.”

”Vi har får istället för säd, far”, menade Jemina från flaket. ”Jag har tråkigt. Vi kan spela kille”, föreslog hon för Tennara, som blåste ut en resignerad suck. Storasystern hade lyckats skjuta upp kortspelandet hela resan, till Emaras glädje. ”Du med mor. Vi måste vara minst tre.”

”Svinhugg går igen, tycks det”, muttrade Tennara. Emara skrattade åt anmärkningen.

”Mor, kom igen nu. Sätt dig härbak”, manade Jemina.

Jeminas tålamod var som det var. I den taniga kroppen härbärgerade hon en rastlös själ. Det är en skillnad mellan dem båda, tänkte Emara. Jemina saknar tålamod medan Tennara kan vara tålmodig och eftertänksam. Hon funderar mer på saker och ting, min grubblare. Jemina funderar först efteråt. Till flickornas likheter hörde deras nyfikenhet och naturliga glädje. Men jag älskar dem lika mycket.

För Emara betydde det inget att den största skillnaden döttrarna emellan flöt i ådrorna. Blodet. Hon försökte bortse ifrån det faktumet, att hon själv bar Jemina inom sig, men hur hon och Preas tog sig an Tennara att fostra som sin egen dotter. Det plus att hon avstått från att avslöja den här stora hemligheten för Tennara. Men en dag kommer hon kanske åter, jungfru Kenandra. Fru Kenandra idag, kantänka. Precis som hon sade att hon kunde göra. År hade förflutit utan att den rödhåriga kvinnan visade sig. Timmar och dagar hade förvandlats till veckor och månader utan att Emara grubblade på det namnet eller att Tennara inte var ett resultat av äktenskaplig förening mellan henne och Preas, under deras äktenskap. I Tennaras värld rådde det inget tvivel om att hon var modern och Preas fadern och så ville Emara att det skulle vara. Åtminstone till den dagen då Kenandra dyker upp igen.

Hon undrade hur hon skulle komma att känna när hon ställdes inför fullbordat faktum. När jungfru Kenandra knackade på hennes dörr för att ta Tennara ifrån henne. Tennara, hennes dotter i allt utom till blodet. Det hände fortfarande, efter så många år, att Emara ryckte till av rädsla när det knackade på husets ytterdörr. Hittills hade det alltid varit en bekant bybo, exempelvis hennes svägerska eller Jeminas lekkamrater, men Kenandras väsen svävade kring huset som en osalig själ, en som vägrade släppa taget om det förgångna.

Emara hade tagit emot det lilla spädbarnet med öppna armar, när sorgen efter dottern hon just förlorat hängde som ett förkrossande ok av smärta på hennes axlar. Hon hade varit utom sig av förtvivlan, otröstlig till och med för Preas, som själv befann sig i yttersta sorg – han hade också förlorat ett barn, fick hon påminna sig – dagen Kenandra knackade på hennes dörr i stugan utanför Liljelid, och visade upp ett livs levande barn i en korg. Tennara.

Jungfru Kenandras besök hade varit av det oväntade slaget, och att i sorgen få – verkligen få – en andra chans av gudarna, en välsignelse i form av en dotter, nära nog återuppstånden ifrån de döda, blev det gudomliga tecken Emara valde att helhjärtat omfamna.

I sorgen de delade ifrågasatte varken hon eller Preas gåvan de fick, en levande dotter att ersätta den bortgångna. De ifrågasatte inte heller Kenandras berättelse, utan blev en del av den och Tennaras liv, och hon tog tacksamt emot både spädbarn och gåvor från den unga jungfrun. Mynten hon fick ville Kenandra att hon spenderade med barnets bästa i åtanke, och smycket med den svarta kristallen var flickebarnet tvunget att för alltid bära runt halsen, sade hon. Emaras dåliga samvete över att leva med en lögn – påståendet att blodet förenade henne med Tennara – som Rodan tog för sanning försämrades när hon tänkte på hur hon hade använt mynten. De sista byttes mot tyg i Galenda. Så många fler spenderade jag väl inte på henne, som jag lovade Kenandra?

Emara förbannade sig själv för det då men sedan Rodan funnit den tjocka börsen i tygkistans djup – av en slump, antog hon, för hans intresse av sömnad var obefintligt – kunde hon inte hindra honom från att spendera mynten. Själv hade hon trots allt använt en hel del mynt för att försöka bota Preas ögonsjukdom. Hon kunde lika gärna ha slängt dem i sjön. Värdelösa apotekare och samvetslösa kvacksalvare i Sterronfaer sålde mången dyr mirakelkur och undergörande örtdekokt till henne. ”Din man kommer att bli frisk inom en vecka”, lovade de. Eller så bedyrade de att, ”Den här blandningen, dyr, javisst, men verkningsfull, ger honom synen och hälsan åter.” Ljög, gjorde de, varenda en av dem. Preas dog och hon slängde det som återstod av de dyra inköpen så långt in i skogen som hon orkade kasta dem.

En kvinna vid namn Keyna Alevan, moder superia i den sägenomspunna Pärlemororden, besökte Preas och en havande Emara halvannat år innan de drabbades av djupaste sorg och största glädje inom några få omvälvande dagar. Hon och en ung ordenssyster, iklädd en vacker sjal, som täckte hennes hår men som Emara i övrigt fann alldaglig och lättglömd – minnet spelade en spratt ibland, och självklara detaljer försköts till ett glömskans hörn. Moder superian anlände sjuk och Emara skickade ut hennes medsyster att samla in örter från ängarna och från platser inne i Höga skogen. Henne lyckades jag rädda med läkeväxters hjälp. Men örter och mirakel svek mig, så min egen make gick hädan, tänkte Emara. Keyna Alevan tillfrisknade och hade lämnat henne tillsammans med sin ordenssyster, flygande på gripar. Så orättvist är nu livet. Hon suckade tyst och återgick till att tänka på mynten.

Att Rodan och hon grälade om hur mynten bäst främjade gårdens framtid kändes som en överdrift men de hade haft livliga diskussioner om saken. Han övertalade henne till slut att mynten i börsen – hon undvek att berätta varifrån hon fått dem eller vad de egentligen borde begagnas till – dög gott till att arrendera mer betesmark och köpa ytterligare får. Emaras förslag – i praktiken Kenandras – var att låta Tennara, eller rentav byns alla barn, få lärdom i skrivande och läsande genom att de betalade en skrivarmäster, hade fallit i ond jord under en kortvarig dispyt.

År hade kommit och gått och börsens omfång krympte men Rodans ord, ”Mynten i börsen är vår framtid”, etsade sig för alltid fast i hennes minne. Och han fick rätt, hennes idogt arbetande make. Deras investeringar och hårda arbete lönade sig. Familjen fick det bättre och, framför allt, varken Tennara eller Jemina behövde svälta. Det fanns mat på bordet, i första hand till barnen, minst två gånger per dag, oftast tre: morgon, middag, kväll. Nej, rätt hade han, hennes hederlige karl. Det hände att hårda dagar på gården avlöste varandra, fast ändå inte lika hårda som förr om åren. Definitivt lättare för Emaras del. Rodans driftighet som man överglänste det utlämnade skal som Preas blev, och med två stora, rediga flickor på gården till deras hjälp, hade livet på det stora hela sina goda sidor.

Rodans missnöje över att se de sista mynten spenderade på tyger tyglades tack vare vidden av blomfestens betydelse. Om Emara kände honom rätt, och han hade fått slösa silver till det, vore hans inköp material till ett nytt årder eller, hellre, en plog. En sådan investering fick vänta, för de var fårskötare framför bönder. Lönlöst att gräma sig över mynt som är borta. Bättre att se fram emot festen.

Fest och årsdag för Tennaras skull. Det såg hon fram emot med stor entusiasm. Emara älskade henne. Så är det bara. Jag har ammat och uppfostrat henne. Gjort allt för henne. Kan jag behålla henne dagen då allt ställs på sin spets? Då sanningen uppenbaras. Då var hon tvungen att erkänna hur hon undanhållit de viktigaste detaljerna i en människas liv: de om hennes sanna rötter. De som höll en människa jordnära och trygg, med fötterna stadigt i Semariens mylla. Att rycka undan dem, kan det sluta med mindre än att Tennara börjar hata mig?

Emara hade varit nära att vid upprepade tillfällen ta med Tennara på en promenad bland kullarna i gårdens omnejd och förklara, berätta sanningen för henne. Visst, de hade varit ute och gått som mor och dotter som samlade nötter i en korg under armen eller letade svamp i skogsdungarna åt byn till men de hade aldrig pratat. Ärligt talat så ville Emara helst aldrig berätta. Hon ville slippa få besök av Kenandra – för evigt. Så länge hon dröjde var Tennara Emaras egen, sanna dotter. En förlust av Tennara efter så här många år, det vore … En katastrof, bortom hennes fattningsförmåga, något outhärdligt och själaslitande. Därför höll Emara tyst och begravde dotterns bakgrund och namnet Kenandra i sitt innersta väsens djup, på en oåtkomlig plats. Ändock dök namnet och sanningen upp i tankar och drömmar. Numera sällan men det hände och då drabbade insikten Emara med full kraft. Hon fick huvudvärk och dåligt samvete. Att förtränga sådana saker gränsade till det ogörliga. Femton år har snart passerat. Om jungfru Kenandra inte dök upp de första femton åren, varför ska hon göra det de kommande femton? Med den väntande blomfesten runt hörnet nåddes hon av en klarsynt insikt: Oavsett om kvinnan med det långa röda håret dök upp eller ej riskerade Emara på sätt och vis att förlora Tennara om fem-tio år i alla fall. Inom den tidsramen torde Tennara ha gift sig och flyttat hemifrån. Hemska tanke!

”Mor!” klagade Jemina, otålig, och ryckte Emara till nuet, bort från de tankar hon ville förtränga.

”Jag kom…”, började hon men avbröt sig. Rodans arm och överkropp stelnade till, kände hon. Hennes make drog i tyglarna, så att trotjänaren Karash saktade in. Rodan tittade sig omkring. Från den större allfarvägen förgrenade sig en mindre väg, som ledde ner till bonden Bretsos gård. De brukade hälsa på honom – det hände till och med att de sov över – på hemvägen från Galenda. Men inte alltid och Emara trodde att det skulle bli ont om tid att besöka honom denna resa. Blomfesten och Tennaras årsdag kom i första hand.

”Vad är det, Rod?” frågade hon, oroad, när hennes make smackade på valacken och drog hårt i den vänstra tygeln. Karash frustade och drog in dem på vägen till Bretso.

”Trubbel, Em”, sade han. ”Trubbel.”

Så såg hon männen. Två till häst och en på en vagn dragen av två stora kusar. De hade varit dolda bakom ett backkrön, så Emara ägnade dem ingen tanke förrän Rodan blev orolig. Bland männens utrustning syntes vapen, både yxor och svärd, såg hon. Och på vagnen, på kuskbockens högra utsida, stack ett armborst upp ur ett läderfodral. Ju närmare de kom, desto farligare såg de ut. Deras huvuden skyddades av härdade läderhjälmar och under kläderna skymtade mer härdat läder. Tre ärrade män, hyrsvärd eller värre. Stråtrövare?

”Stanna!” ropade mannen, som red på en skäck och höll upp ena handen. När Rodan vägrade att lyda satte ryttaren hälarna i ridhästen, som ökade från lugn gång till snabb skritt.

Jemina och Tennara stack fram sina huvuden mellan Rodan och Emara och tittade oförstående på henne. Hon visste inte vad hon skulle säga. ”Det är ingen fara”, försökte hon och hoppades att flickorna inte hade uppfattat vad Rodan just sagt. ”Vi ska hälsa på Bretso och Amira.”

”Bara sådär?” frågade Jemina. ”Vi har inte tid med det, sade ni ju. Vi skulle hem och ordna med blomfesten. Tana”, hennes smeknamn på sin äldre syster sedan tidig koltålder, ”fyller snart år och allting. Inga stopp på vägen, sade …”

Emara avbröt henne, vänligt, men med en bestämdhet som doftade rädsla. ”Det blir ett kort stopp, det är allt. Ett snabbt ord med Bretso. Ingen fara.”

”Apropå fara”, bröt Tennara in. ”Varför genar den där ryttaren över fältet?”

Ryttaren på den skäckiga hästen red i samlad galopp över ängen mellan allfarvägen och den mindre vägen för att genskjuta dem. Deras chans att komma undan minskade från ringa till obefintlig. Bönderna på fälten runtom Bretsos gård arbetade oförtrutet vidare utan att bry sig om dramat invid vägkorsningen. ”Stanna, sade jag”, gastade ryttaren igen, nu ett femtiotal alnar ifrån dem. ”Vad är det med er?”

Rodan höll in ekipaget. Karash och vagnen stannade. Han hoppade av för att ställa sig mellan kvinnfolket och ryttaren. I en flink rörelse drog han sin jaktkniv ur slidan, och höll den dold bakom ryggen. Om de var på väg att bli rånade eller överfallna skulle han inte ge sig utan strid. ”Vad kan jag hjälpa dig med?” frågade han. Hans röst lät stadig men han kunde inte lura Emara. Hon såg hur hans grepp om knivskaftet hårdnade så att knogarna vitnade. Svettfläcken mellan hans skulderblad växte och nackhåren på hans brunbrända nacke stack rakt ut, vittnesbörd till hans häftiga rädsla. Vettskrämd ändrade han obönhörligen ställning, från vänster till höger ben och tillbaks. Han var en fårskötare, en enkel man. Långt ifrån en härdad slagskämpe.

”Jag bara undrade om ni kunde upplysa oss om hur långt det är kvar till Galenda? Hade vi tagit oss fram längs en av kungslederna skulle vi vetat det själva genom att se på milstenarna som kantar dem, men nu är vi inte på en sån, eller hur?” sade mannen, vars röda, flätade skägg dolde ärret på ena kinden illa. Hans mörkbruna mantels fållar hängde smutsiga över hästryggen, och själv såg mannen ut att inte ha badat på månader. ”Och bonde”, han spände sina svarta ögon i Rodans, ”du kan lägga ifrån dig stålet ditt.” Han klappade på sin stridsyxa och pekade upp mot ryttare nummer två, som närmade sig vagnen bakifrån utan att de lagt märke till honom. Den tredje mannen satt kvar på vagnen, som stannade mitt i korsningen.

”Låt oss fara hem oskadda”, sade Jemina. Hon reste sig upp på flaket. Viftade med den brutna vandringsstaven, lagom lång till henne. ”Vi är inte rädda för er, om ni tror det, rövare.”

Emara vände sig om med en knyck, och drog hårt i sin dotters kjortel. ”Sätt dig ner!”

Jemina drattade på ändan på de mjuka tygerna, utan att få ont. ”Men jag skulle ju bara …”

Återigen avbröt Emara henne. Hennes röst blev barsk. ”Sitt och var tyst!” Sedan tillade hon, viskande: ”Det är ingen lek, det här, min lilla duva.”

”Åh!” sade hennes dotter och kröp närmare Tennara, storögd när hon blev varse om situationens allvar och Emaras uppriktiga oro.

Ett mullrande oväsen rungade. Det tog ett par andetag innan Emara förstod vad som hände. Ryttarna gapskrattade. Båda två. ”Rövare”, kved ryttaren bakom vagnen och kiknade av skratt. ”Vi? Och med en vagn?”

Slutligen sansade de sig nog för att föra ett samtal. ”Ni har fått det hela om bakfoten, bönder”, sade den rödskäggige mannen. ”Jag heter Fantu. Den mustaschprydde mannen bakom er är Khallandar och”, han pekade upp mot allfarvägen och mannen på trions vagn, ”han däruppe är känd som Thaddeus med näsan. Vi är jägare, kan man säga.” Fantu spände ögonen i Rodan. ”Men så, karl, slappna av och stoppa undan kniven! Tror du inte att vi skulle ha dräpt er om vi så hade haft lust, vid det här laget?”

”Rod”, sade Emara. Ifall han retade upp de här männen, säkerligen flyhänta med sina vapen, riskerade Rodan att förkorta hela familjens liv i onödan. Och om vi har missförstått deras avsikter, så. ”Herr Fantu har rätt. Seså, sätt dig här hos mig igen.” Hon klappade med handflatan på den lediga platsen bredvid sig på kuskbocken. ”Kom.”

Ett illvrål borta från Bretsos lilla ladugård hördes. Rodan, på väg upp i vagnen ryckte till av skräck, halkade på fotstödet och ramlade ner på marken. Jägarna Fantu och Khallandar drog blixtsnabbt sina vapen. Fantu sin yxa, Khallandar sitt märkliga, eneggade svärd. Thaddeus med näsan hade ryckt åt sig sitt armborst och riktade det mot oväsendets källa.

Bretsos tre unga, snaggade söner rusade ut ur ladugården och skrek för full hals, beväpnade med hötjuga, dynggrep respektive vedyxa. Emedan pojkarnas högljudda attack startade i lätt motlut, och de hade en ganska dryg bit till vagnen, flämtade de redan halvvägs. Deras hotfulla skrik blev alltmer patetiska ju närmare de kom. ”De är våra vänner”, lyckades Karal, den yngste av de tre bröderna, att få fram med sin ljusa röst. Han fyllde tio i år. ”Lämna dem ifred, rövare!”

När de kom fram och hade lämnat ladugård, hus och inhägnader bakom sig, pustade de ut och hötte slappt med sina ”vapen” framför sig. Ryttarna var föga imponerade; Khallandar stack svärdet i sin breda skida och Fantu stoppade yxan – gjord för strid, inte för vedhuggning – i packningen. Thaddeus med näsan uppe vid korsningen skakade bistert på huvudet och lade armborstet åt sidan. På vagnens flak bak Thaddeus rygg rörde sig något under en filt, såg Emara.

”Jag säger det för sista gången”, lovade Fantu och stirrade stint var och en av bröderna överdrivet länge i ögonen, när han satt av sin häst. ”Vi är inga rövare, fredlösa, mördare, rånare eller monster – vi är jägare som önskar bli upplysta om en enkel sak.”

”Åh, förlåt, herrn”, sade Karal, ”men ni såg så hotfulla ut. Och Rodan och hans familj är våra vänner. Vi ville skydda dem från er.”

Fantu log med hela ansiktet, ett brett flin som avslöjade gula tänder och en saknad övre framtand. ”Och vilka bra beskyddare ni var, småglin. Nå?” Han vände sig mot Rodan, som skrapade torr jord och brunt damm av kläderna efter sitt fall.

”Färdas ni i hyfsad takt når ni Galenda i kvällningen imorgon, eller dagen därpå, om ni tar det lugnare”, svarade Rodan.

”Vad jagar ni för djur?” hörde Emara att Jemina frågade. Khallandar svarade.

”Djur och djur”, sade han. Emara vände sig om i tid för att se hur Khallandar tvinnade mustaschen med tummen och pekfingret. ”Det finns folk som kallar dem för djuriska, för monster. Vi kallar dem vårt levebröd.”

”Vi jagar troll”, tog Fantu över. Emara fick vända sig framåt igen. Som tur var gick Khallandars häst fram till Fantus, så hon slapp fortsätta att vrida och vända på sig i sin oro att hålla koll på Jemina och Tennara och männen.

Khallandar spottade på marken framför sin häst och slängde vant ena benet över sadeln och hoppade ner på marken. ”Och dödar dem med hjälp av lod med trollbitsspetsar. Våra närstridsvapen är mest till för vårt eget välbefinnande, förstår ni. Sedan hackar vi loss deras huvuden medelst släggor och stämjärn och kilar, lastar dem på vagnen däruppe och säljer dem i närmaste större stad. Eller förser en borgherre med dem, mot överenskommen betalning, förstås. Förtjänsten är hyfsad, även om det kunde funnits fler troll. Ja”, sade han eftertänksamt och tvinnade mustaschen igen, ”fler troll hade utan tvekan varit bättre för vår börs.”

Emara måste ha låtit utan att hon märkte det, för männens blickar drogs till henne som om hon yttrat skymfer. Hon höll andan, anade att de här jägarna inte tillhörde gudarnas bästa barn. Och om de dödade troll för vinnings skull kunde de vänja sig vid att dräpa folk. Kvinnor. Döttrar.

”Käringen din har visst inga höga tankar om oss, bonde?” fnyste Khallandar till Rodan.

”Du bär inte hand på henne”, sade Emaras make. Stämningen mellan dem, dålig som rutten is redan från början, försämrades drastiskt. ”Ni har fått reda på det ni ville. Lämna oss ifred nu.”

Från ladugården kom också pojkarnas far och mor, den bastante Bretso iklädd tyghatt, tunika och väst och den vidjesmala Amira i en ärmlös kjortel. Bakom dem gick pojkarnas söta glädjespridare till lillasyster, Glynna.

Glynna, ljushårig, barfota och med mörk, knälång kjortel, verkade inte se män eller vapen, för hon sprang rakt bort till Emara. Hon sken som en sol. ”Ursäkta mina dumma bröder”, sade hon och gav dem en överlägsen blick. ”De ska jämt skrika och uppföra sig illa. Var är …?” Hon ställde sig på tå; jorden på och under fötterna färgade dem svarta. ”Aha! Jag ser dig, Jemina.” Glynna försvann iväg till vagnens baksida och började klättra upp på flaket.

Emara andades ut, utan att vara det minsta avslappnad.

”Se där, en dam som vet hur hon ska föra sig i vårt sällskap”, sade Fantu.

”Hon struntade ju i er!” utbrast Tennara.

”Precis”, log den rödskäggige jägaren. ”Därmed var hon inte rädd för oss.”

”Varför kallas han för Thaddeus med näsan?” frågade Tennara.

Gårdens ägare kom nu fram och greppade tag i sina söner och drog dem med sig baklänges. Pojkarna såg skamsna ut vågade inte se vare sig jägarna eller sina föräldrar i ögonen. ”Gå hem, pojkar”, sade Bretso och motade iväg dem. ”In i huset med er.”

”Han har näsa för affärer, den mannen”, förklarade Fantu och trummade på näsan med pekfingret, ”och vi lyckas för det mesta sälja de förstenade huvuden vi fått fatt i. Dessutom kan han lukta sig till både trubbel och troll på flera mils håll. Så blir han snuvig – inga troll och inga mynt. Förstår du, flicka?”

”Ja”, svarade Tennara. ”Men det finns snälla troll. Att döda dem för mynt, det är … konstigt.”

Khallandar, som redan satt upp på sin häst igen – varför han satt av från första början gick Emara förbi – fnyste. ”Snälla troll! Du är naiv, jänta. Möter du ett troll är det döda eller dödas, ingen velig kompromiss, som gäller. Den svarta nåden är obarmhärtig i det avseendet.”

”Jag har träffat ett troll, herrn”, sade Tennara och sträckte myndigt på sig, ”ett vänligt ett. Det hjälpte mig med ett förrymt får, som fallit ner i en skreva.”

”Ha!” snäste Khallandar och vände sin häst. ”Du ljuger som en häst travar, lilla jänta.” Han smackade åt sin häst att gå och satte hälarna i dess sidor. Riddjuret lydde lojt.

Fantu hävde sig upp i sadeln på sin häst. ”Snälla troll är sällsynta, flicka”, sade han, när han i sin tur red förbi vagnen. ”De finns men de är sällsynta. Och tro mig”, han tittade bakåt mot dem, ”de vi råkar på tillhör den stygga sorten. Tack för upplysningen, bonde. Ha en fortsatt trevlig resa.” Han satte fart på sin skäck och skrittade upp till allfarvägen …

… dit Jemina och Glynna lyckats ta sig. Fördömda ungar, tänkte Emara. Osedda hade de smitit iväg; busungarna nådde snart jägarnas vagn, upptäckte hon med fasa. Den i vilken förstenade trollhuvuden låg. Det under filten på vagnens flak rörde sig – igen. Knappast ett huvud.

”Glynna! Jemina!” ropade de båda mödrarna med en mun. ”Kom tillbaka!”

Deras döttrar vände sig inte ens om för att titta på sina oroliga föräldrar. Och jämsides med flickorna red ryttarna. ”Nej”, gnydde Amira, mest till sig själv, som om hon förväntade sig att Khallandar skulle dra sitt svärd och klyva Glynna itu. Emara flämtade till, satte handen för munnen.

Men Khallandar och Fantu red rakt förbi Jemina och Glynna, ignorerade dem.

”Vad är det som rör sig i vagnen?” hörde Emara Jemina säga.

En av ryttarna vände sig om och ropade åt henne. Khallandar. ”Åh, det är en jänta i din ålder som ställde för många frågor.” Han spottade i marken, vände sig framåt i sadeln.

Thaddeus på vagnen grymtade ett par ord till sina jägarkollegor och fick fart på vagnens två förspända kusar. De red iväg österut, nerför backen, och försvann utom synhåll. Det kvardröjande ljudet av vagnens knarrande hjul avtog till slut, ett retsamt farväl av jägarnas så skrämmande närvaro.

Glynna och Jemina stannade i vägkorsningen. Emara blåste ut luft, slappnade av. Faran – om den hängt över dem till att börja med, i hennes inre tvistade tankarna om saken – försvann.

”Vad var det där om, Rodan?” undrade Bretso, när de förde Karash och ekipaget till gårdsplanen.

”Trolljägare. Läskiga typer.” Han fnyste fram ett skratt genom näsan. ”Den här gången var de harmlösa. De ville veta hur långt de hade kvar tills de nådde Galenda.”

”Jag trodde bergis de ville råna oss och stjäla tyget till blomfesten”, sade Jemina som kommit ifatt dem. ”Vad de nu skulle haft det till?” grubblade hon vidare.

”Nu är ni trygga”, lovade Amira. ”Ät med oss. Säg inte emot – jag godtar inte ett nej.” Bondmoran Amira tillhörde den envisa sorten. Alltså åt de middag inne i boningshusets enda rum. Fast de gick inte in utan att skölja av sina ansikten och händer med vattnet i tunnan utanför husknuten först. I den kvalmiga åskvärmen svalkade vattnet ljuvligt, en lisa för stunden.

Efter måltiden – kornbröd, köttsoppa och kokt grönkål, med svagdricka eller enbärsdricka till – gick de ut. Bretso och Rodan blossade på varsin pipa och gick bort till den hög med vidjor som låg intill en stor lucka i det trasiga staketet i den södra änden av gårdsplanen. När han inte knogade ute på ängen och slog gräs och klöver med lien, hörde Emara Bretso säga innan avståndet mellan honom och henne blev för långt, försökte han byta ut hankarna och laga några av störarna i sin gärdsgård. De två yngre bröderna följde med sin far och Rodan och plockade upp varsin avkvistad men annars obearbetad vidja som de använde som svärd långa som pikar. Trettonåriga Rogal följde efter Tennara som i trans; han var förälskad i henne.

Jemina och Glynna, som kom bra överens, ritade tillsammans upp en hage i jorden med varsin torr kvist och väntade på att Tennara fann lämpliga stenar för dem att använda. Glynna fick börja hoppa hage och hystade iväg den sten hon valt ut. Den landade i hagens ena ruta och hon skuttade iväg. Jemina hejade på och Tennara fläktade frånvarande sitt ansikte med ett ormbunksblad hon knipsat av nånstans ifrån. Rogal stod som förhäxad intill Tennara och beundrade hennes ansikte, bröst, kurvor.

Amira och Emara satt på en bänk som stod vid ladugårdsväggen mellan ett häggträd och en syrenbuske och som vette mot flickorna och boningshuset. ”Se så han trånar efter henne”, sade Amira och fnissade. ”Och det går henne förbi.”

Emara lade huvudet på sned och plirade ursäkter med ögonen. ”Ja. Hon märker inte vilket intryck hon gör på pojkar. Jag undrar om hon ens märker hur de tittar på henne i smyg?”

”Hon är mycket söt. Lycklig blir den man som får gifta sig med henne.”

”Åh, prata inte äktenskap med henne”, sade Emara. ”Hon har fått sin första blödning och ska firas under blomfesten vi ska ha, men hon ser inte sig själv som giftasvuxen. Inte på långa vägar. Själv vill hon helst bara fira sin femtonde årsdag.”

I vanlig ordning sträckte sig uppehållet hos Bretso och Amira – det förment korta stoppet – över flera timmar. Det gjorde rätt lite för Emaras del, men det innebar i slutändan att hennes svägerska, Lorina, fick vänta längre. Hon hade ett eget hushåll att sköta, egna åtaganden, och slåtterarbetet kunde inte skjutas på framtiden i all evighet.

Eftermiddagen nådde halvvägs när de gav sig iväg. Den efterhängsna känslan av hot och våld från när de mötte trolljägarna tillhörde det förgångna, glädje och värme regerade åter bland de fyra på vagnen när den rullade västerut. Apropå värme, så blev Emara lika äckligt klibbig som förut. Åskknallar hördes i fjärran utan att regnet föll, men hon slapp i varje fall att få solen rakt i ansiktet. Molnen på himlen dominerade och täckte solen.

Regn prövade dem med sin frånvaro ända till Tallaby. Men när de nådde byns utkant i slutet av den tredje resdagen öppnade sig himlens dammluckor. Ett skyfall med medföljande blixtar och dunder fick byborna de hälsade på och pratade med att rusa inomhus.

”Vi ses om fem dagar”, sade fader Katharon, munken, från portalen i byns enkla tempel vid det enda torget. Han, precis som vem som helst i byn fick komma och hälsa på dem under blomfesten, för så lydde seden. Alla välkomnades, men naturligtvis kom inte alla. Äldre, med sedan länge utflugna och gifta barn, kom inte. Ej heller barnlösa eller familjer med bara döttrar. Syftet med festen, att visa upp sin egen giftasvuxna dotter, lockade mest ogifta män. Men om en munk närvarade ansågs det betyda tur för värdfamiljen ifråga. ”Måtte Kallirh och Mareel ha slutat gräla till dess”, ropade Katharon och vinkade medan Rodan smackade och manade på Karash att öka takten. Sommarens och regnets gudar sades gräla under skyfall.

Tallabys enda gata förvandlades till rena lervällingen vid hällregn. Ingen av dem ville fastna i en djup göl nu, reströttheten tog ut sin rätt, och de ville hem. Emara bad Tennara skydda de vackra tygerna med gamla filtar, så att de inte blev dränkta i onödan. När vagnen rullade över den lilla stenbron, som spann över Wanlaån, på andra sidan byn, uppför backen och in på gårdsplanen slutade regnet att falla. Gudarnas gräl varade en kort stund, men det hade inte rensat luften. Åskknallar ljöd ännu i fjärran, och den kvalmiga värmen bestod.

Rodan ptroade uppfordrande åt Karash att stanna framför boningshuset. Han hälsade muntert på sin allvarsamma syster, som stod i dörröppningens upplysta rektangel av ljus från inifrån huset. Hon hälsade dem välkomna hem. Medan Rodan selade av och ledde bort valacken till stallet för att vattna, rykta och mata honom, lastade kvinnfolket av vagnen. Lorina tog emot de åtta alnarna lärft från två olika balar och de fyra alnarna vadmal från Jemina och bar genast in dem, för att beundra de tyger hon inte visste att hon skulle få som tack för hjälpen.

Lorina hade vecklat ut en bit av vadmalstyget, och strök med fingrarna över det, när Emara klev in med det sista från vagnen. ”Åh, så vackert, kära svägerska”, sade Rodans syster, och såg nöjd ut å Emaras vägnar. Hennes mun log men hennes ögon bar, som alltid, ett vemodigt uttryck. Hon och maken Gower förblev barnlösa, till Lorinas stora olycka. ”Så blått det är.”

”Enligt försäljaren är det färgat med vejde. Tre gånger. ’Därav den djupblå färgen’”, härmade Emara tygmånglaren. ”Det är ditt. Fyra alnar.”

”Så du pratar!” utbrast Lorina. ”Inte ska jag väl ha allt det här?”

”Som du ställt upp för oss, så ska du visst det, Lorina.” Emara hade bestämt sig och vinkade avvärjande när hennes svägerska försökte protestera mot den generösa gåvan. Denna kamp mellan två generösa kvinnors envishet kunde vara länge – Emara tänkte triumfera i den genom att återgälda svägerskans vänlighet.

Lorina gav upp och efter det att Emara ställde ifrån sig det hon hade i famnen fick hon en kram. ”Du är en vänlig själ, Emara. Allt jag gjorde var att masa mig hit upp en gång per dag och räkna får och mata höns. Inget mer.”

”Här, faster”, sade Jemina. ”Titta på linnetyget du ska få. Det kan du göra ett fint lakan av.”

Svägerskans ögon kunde inte bli större av förvåning när hon hörde att hon till råga på allt skulle få tre alnar lärft med. Hon tittade på Emara. ”Vad du skämmer bort mig, svägerska. Hur har ni haft råd med allt det här?”

”Åh, vi hade lite sparat”, erkände hon. Pengarna hon fick av jungfru Kenandra för så länge sedan. De sista skälvande mynten från den rödhåriga kvinnan, som skulle gå till Tennaras välbefinnande. Det hade de delvis gjort, i och för sig, för fem alnar lärft – eller så mycket som det behövdes – var ju till Tennara och den kjortel hon skulle bära på blomfesten, som låg fem korta dagar bort.

Allt tyg stuvades undan, bordet dukades och maten lagades till. De pratade om ditten och datten under kvällsvarden. Den vanligen så pratglada Jemina satt där trött, det syntes. Hon hängde mer och mer med huvudet. Hon somnar tidigt ikväll. Resan och värmen sög musten ur henne.

Afton och mörker kom. För att få hem sin syster, tyggåvorna och maten hon fick med sig i en korg säkert hem till maken Gower, lyste Rodan vägen med en brinnande fackla. Gower och Lorina bodde inte långt från bron, och bodde granne med slaktare Tarn på ena sidan och det strävsamma gamla paret, Döve Gade och Tysta Leida, som passade så bra ihop, på den andra.

Jemina låg och sov när Rodan kom tillbaka. Han hämtade en tvättlapp och gick ut till brunnen för att hämta vatten. På sommaren tyckte han om att tvätta sig utomhus, vira en handduk runt höfterna och sätta sig på en pall och röka pipa en stund.

Inne i huset pysslade en vaken moder och en ganska pigg dotter. Tennara stod som ett kors, med armarna rakt ut, i bara nattsärk och tygstycke. Emara tog hennes mått och satte nålar i det vita linnetyget med de vackra, röda blombårderna. ”Aha”, sade hon ibland och markerade var hon skulle sy med en ny nål. ”Stå still”, kunde hon också säga, eller, ”Sträck på dig, Tennara.”

”Blir den färdig i tid, tror du, mor”, sade Tennara, efter att måtten var tagna.

På det stora hela krävdes tio tygstycken för en enkel, odekorerad kjortel: fram- och bakstycke, två ärmbitar, två små ärmhålskilar och fyra långa kilar som löpte från midjehöjd ner till fållen. Utmaningen låg i att göra kjorteln figursydd, dels för att framhäva den blomstrande kvinnans former, dels för att passa Tennara. Därtill ville Emara att de fina bårderna hamnade rätt; som fåll vid kjortelns nederdel, i ändarna på de vida ärmarna och runt den runda halsen. ”Den skall bli klar, om jag så måste sy på nätterna. Vi hade tur som fann det här tyget. Nu behöver jag inte brodera så många blommor själv. Vilka blommor vill du ha på kjorteln?”

”Så länge de är röda spelar det väl ingen roll”, tyckte Tennara.

”Kjorteln är vit som ljuset och oskulden, och blommorna är röda som månadsblodet och kärleken. Jungfru och kvinna på en och samma gång, det är vad du är, Tennara.” Hennes dotter såg orolig ut. Emara klappade henne lugnande på kinden. ”Det kommer att gå bra det här, unga dam. Hm. Vad sägs om rosor? Det hade jag på min egen blomfest för hundra år sedan.”

”Oj. Då måste du vara världens äldsta mor”, glirade Tennara och gäspade.

Emara skrattade men under leendet dolde sig det där dåliga samvetet igen. Och huvudvärken, fast den hoppades hon kom från de många timmarna på den skumpande vagnen i tryckande hetta. ”Det känns som hundra år sedan, faktiskt.”

”Du är inte världens äldsta, kanske”, erkände Tennara, ”men utan tvekan den bästa mor en dotter kan ha.” Hon kramade om henne.

Vilken tur att Tennara gjorde det, för då missade hon tåren som rann utmed Emaras kind. En tår fylld av samvetskval och skär skräck över att kunna förlora en bedårande dotter, en kvinna i vardande som hon älskade. ”Du och Jemina är de bästa döttrar en mor kan ha. Jag förtjänar inte så goda barn.” Kramen hårdnade.

”Jag älskar dig, mor”, sade Tennara.

Emara omfamnades av en ung, rädd, spröd flicka. Tennara darrade. Jag kände samma rädsla inför mitt insteg i kvinnornas värld. ”Och jag älskar dig. Det går bra, det här, ska du se.” Hon hörde Tennara gäspa igen. ”Men nu vet jag en som ska gå och lägga sig ögonaböj.”

Hon torkade bort tåren. Hennes blivande femtonåring verkade inte märka hennes gnagande, inre kamp att hålla sig lugn. ”Du är också trött, mor”, sade Tennara. ”Sitt inte uppe för länge.”

”Mm”, sade Emara, ställde sig med ryggen mot Tennara, och lutade sig över bordet. Hon andades djupt, för att lugna sig. Låtsades vara upptagen med kjorteln. Fingrade på ett nystan med högrött ullgarn, som hon färgat med hjälp av färgmårans rot, som hon plockade ”förr än göken gal”, som talesättet uttryckte saken. ”Rosor då, Tennara?”

”Va? Jag menar, ja. Röda rosor blir perfekt. God natt, mor.”

”God natt, älskling”, svarade hon, frånvarande.

Kjorteln – med två stora slingrande rosor, omgivna av små, små runda blommor, på framsidan – sydde hon klart dagen innan blomfesten. Det frigjorde tid för städning, kakbak och matlagning.

Emara stack ut näsan när hon öppnade dörren på högtidsdagen och konstaterade att vädrets makter höll sig på hennes – och Tennaras – sida. För två dygn sedan grälade Kallirh och Mareel igen, riktigt ordentligt. Kallirh, sommarens och den ljusa tidens gud, avgick med segern, om nu gudars gräl kan avgöras i termer av vinst och förlust.

Hon nöjde sig med att andas in den friska, svala morgonluften och studera dagg och dis, som glittrade och dansade på de gröna kullarna. Det blir en underbar dag, med fest och årsdag i ett. För att fira årsdagen lite extra, innan de sista förberedelserna behövde göras, fick Tennara, efter att hon brutit fastan med rejäl mat, äta två honungskakor. Resten av kakorna, de en bondmora och fårskötarhustru kunde unna dem, kom gästerna till godo. Tennara delade sin andra kaka med Jemina, som slukade den med girig iver, till storasysterns glädje. Efter att Jemina tuggat klart kramade hon sin syster. Emara fann det skönt att se Tennaras leende. Det bådade gott inför hennes stora dag.

En fest som firade övergången från barn till vuxen, en passagerit som blomfesten där en flicka blev en kvinna, kunde vara en dyrbar historia för de som anordnade den. Festen varade från det ögonblick då solen stod som högst på himlen och ljuset och oskulden var som störst, till kvällningen då solen fick himlen i väster att rodna. Den gäst dröjde sig kvar när det röda på himlen försvann och täcktes av nattens slöja, riskerade att drabbas av otur i kärlek eller få stora problem med att gifta sig. Av tradition brukade därför den första gästen som anlände till festen, den potentielle maken, också vara den första att lämna den, för vilken ung man vågade chansa på att aldrig lyckas bli gift och därmed misslyckas med att få en maka att föda den son som förde familjens blod och minne vidare?

Emara kände Tennara väl och blev därför inte förvånad över att få veta hur smycket hennes dotter burit under hela livet blev stulet under deras vistelse i Galenda. ”Jag vågade inte berätta det förr, mor”, sade Tennara, skamsen över att hon hade ljugit för henne, ”men jag trodde att du skulle bli vred på mig. Förlåt.”

”Äsch, så du pratar”, sade Emara. ”Vi får hitta ett nytt lyckobringande smycke åt dig, som kan skydda dig mot faror och hemskheter. Det var bara ett smycke, inte ditt liv. Fast nästa gång vill jag inte att du döljer sanningen för mig.” Det är mitt fel att du förlorade det. Så som jungfru Kenandra lade fram saken skulle du för alltid bära det tryggt mot din hud och aldrig bli av med det. Det var ditt liv, ditt skydd, sade hon. Emara hade alltid tolkat smycket som ett sista minne från Tennaras riktiga mor, en koppling till det förflutna, vilket skulle ge henne den tur hon behövde i livet. Kanske borde hon ha kommit på en lämplig förklaring för Tennara, en som övertygade henne om att hon skulle varit mer aktsam om smycket. Någon i Galenda stal smycket, måhända ett omen, ett tecken på att Tennaras koppling till Kenandra och det förflutna var bruten – och att Emara aldrig skulle förlora henne som sin dotter. Hon ville gärna tro det och blev märkligt upprymd ju mer hon tänkte på det. Tennara såg dock fortfarande samvetstyngd ut, så hon fick trösta henne lite till. ”Det är din stora dag idag. Glöm det där smycket. Pojkarna som kommer är ändå inte här för att titta på ett gammalt halsband, utan på en skinande juvel.”

”Vad grann du är, Tana”, sade Jemina, som lyckats hålla sin finkjortel ren och fri från gräsfläckar och jord. För en gångs skull hade hon borstat igenom håret ordentligt och flätat det, så Jemina såg själv riktigt fin ut. Söt. Jag har två underbara, vackra barn, tänkte Emara.

”Jag känner mig löjlig”, sade Tennara och sträckte ut sina armar. ”Jag menar, kjorteln är så vacker och så är det jag som bär den.”

”Lyssna på din syster, Tennara”, sade Emara. ”Du är vacker. Vackrare än någonsin.” För det var hon, i sin vita, ankellånga kjortel med röda blombårder och broderade rosor och småblommor i rött, med sitt korpsvarta hår uppsatt i kringlor på huvudet och dekorerat med röda pärlor och rosavita nyponrosor och ett par vita remskor på fötterna. Den unge, kvisslige pojke som inte ser kvinnan i min dotter nu är ovärdig hennes uppmärksamhet. Eller en förmälning.

”Blomfesten är en sak men vad ska allt det här egentligen tjäna till, mor?” Tennara började bli nervös, märkte Emara. De första gästerna torde vara på väg och väntades dyka upp på gården när som helst. ”Jag tänker ändå inte gifta mig än på många år.”

”Åh”, sade Emara, ”säg inte det. Kyme har slängt ett och annat beundraröga åt ditt håll på sistone. Så röd han blir om kinderna när ni ses. Det är gott gry i den pojken. Och för att inte tala om Lorus den yngre.”

Jemina fnissade. ”Jag har sett honom pussa på Jardine bakom kvarnen.”

”Vad gjorde du bakom kvarnen?” frågade Emara och satte händerna på höfterna.

”Jag?” utropade Jemina, som om Emara kunde mena någon annan. ”Öh, jo, jag och Perla … jagade fjärilar. Just det. Vi jagade fjärilar.”

Knappast. Snarare smög de efter unge Lorus och Jardine för att hitta på diverse hyss med dem. Jeminas energi tycktes outplånlig, och hon fick oftast med sig Perla, två år yngre, på sina äventyr.

”Så, vad sägs om Kyme, då?” Emara plockade bort en lös, röd tråd från dotterns vita kjortel.

”Låt mig vara helt ärlig, mor”, sade Tennara och höll blicken stadigt fäst på Emara. ”Han är den sista mannen – pojken – som jag tänker gifta mig med, om han så vore den sista mannen – pojken – kvar i hela vida världen.”

”Vad är det för fel på honom då, unga dam?” Emara visste svaret.

”Massor! För det första så är han otroligt fu…” Tennara ändrade sig, började om. ”Han är inte så stilig, menar jag. Verkligen inte stilig. För det andra, så spottar han efter var och varannan mening. Vill du ha fler exempel?”

”Nej, de duger.” Emara suckade, himlade med ögonen. ”Tja, han kanske inte är som riddarna i mäster Dhoss historier, det är sant”, sade hon och drog försiktigt i sin dotters arm. Röster hördes utifrån gårdsplanen. Festen kunde ta sin början. De gick mot dörröppningen. Hon full av förväntan, Tennara mer motvilligt. ”Men han är en bra pojke och han blir en rejäl karl. Hederlig. Vad mer kan man begära av en man än hederlighet?”

”Kärlek”, sade hennes vackra dotter. Tennara såg sig om, som för att kontrollera att Jemina stod utom hörhåll. Hon sänkte rösten. ”Far älskade dig, mor. Det vet jag.”

Emara sade inget, nickade bara. De gick ut. Kyme och hans föräldrar stod på gårdsplanen och pratade med Rodan. Jemina svischade förbi dem och hälsade på gästerna. Kymes lillasyster, Perla, följde med dem, så hon och Jemina började genast tjattra som små ankungar. På väg uppför backen mellan gården och byn traskade munken tillsammans med fler föräldrar och unga män. Medan Emara och blomfestens viktigaste person gick fram till köksbordet, som burits ut och dukats med allehanda drycker och läckerheter, klappade hon Tennara på ryggen. ”Jo, det har du rätt i. Preas och jag älskade varandra.” Sedan harklade hon sig. ”Och jag älskar Rodan nu. Kom ihåg att du kanske inte känner så varmt för den du en dag gifter dig med till en början, men känslor, kärlek, kan växa fram med tiden.”

”Mm”, sade Tennara. ”De kan göra det.” Hon satte sig på hedersplatsen vid bordets kortända.

När festen var över och byns alla pojkar, munken Katharon, pojkarnas fäder och mödrar och, som i Kymes fall, syskon, länsat bordet på mat och samspråkat med Tennara – till slut slappnade av och accepterade att hon var i uppmärksamhetens centrum för en dag – avtog den starka rodnaden på himmelsranden bland kullarna i väster. Unge Kyme lämnade festen sist, inte först som han traditionsenligt borde ha gjort. Men han lämnade den hur som helst innan den röda aftonen övergick i svart.

Festen motsvarade åtminstone Emaras förväntningar, men om Tennara fattade tycke för en särskild pojke noterade hon aldrig. Å andra sidan önskade hon att hennes båda barn skulle bo kvar på gården många år framöver. En mors själviska önskan.

Under natten drömde Emara om en speciell flicka i hennes liv.

Lansars pris – en ESOS-novell

Som läsgodis till er alla får ni här Lansars pris, som är en novell som utspelar sig i Angoria, samma värld som En saga om sorgs intrikata historia är förlagd. (Lansars pris finns även som länk om ni går in på En saga om sorg–fliken under Bibliografi i menyn ovan.)
Nå, här är den:

Lansars pris

Österhamn, Semarien

När han hörde denna den fjärde lansen spricka itu, med flisor flygande åt alla håll, svor Trafford Mallaby inuti sin tunnhjälm. Vad är det för fel på lansarna, tänkte han. Vad för slags skrala stickor har hondemonen förberett åt mig? Vid Canens kulor! Jag borde ha vunnit.

Ja, verkligen. Hans motståndare i dusten, sir Varok Karaden, en av baron Norem Whitesides sämre husriddare, torde ha varit en enkel match med Karras speciella lansar.

Men icke. Nu hade han blott en handfull av dem kvar, resten var ved till aftonbankettens härdar och grilleldar.

Under publikens öronbedövande jubel, de älskade underhållningen de tog del av, höll han in tyglarna på sin praktfulla alzariska springare – en gåva från grevinnan Ejna Isely, som anordnat torneringen på allmänningarna utanför Österhamns skyddande ring av trä och sten – och stannade framför sin väpnare. Han slängde den knäckta stumpen till vapen han höll i näven ifrån sig. ”Lans!”

Väpnare Taff, son till den redan utslagne sir Tolliver Mardulan, tittade upp mot herren han tjänade. Han stod mellan vapenstället, med sorgligt få lansar att välja bland, och Trafford. ”Jag trodde helt säkert att ni skulle ta honom den här vändan, sir baron. Vill ni ha den röda eller den guldfärgade?” Ätten Mallabys vapen var ett gyllene fält belagt med sex karmosinröda snedrutor kopplade i ett kors.

”Ge mig vilken som, Rask. Kvicka på.”

Pojken, lat eller långsam, kallades just Rask av de flesta. Efter viss tvekan valde han den gyllene och höll på att lyfta den av stället när Trafford sade: ”Ge mig den röda, pojk.” Karra förberedde den sist av dem alla. Kanske skulle det fälla avgörandet.

Med sitt långa trävapen, vars kronformade krönika gjorde spetsen trubbig, i ett säkert grepp satte han lätta sporrar i den temperamentsfulla springarens flanker. Genom springan i hjälmen såg han grevinnan sitta under adelsläktarens baldakin tillsammans med sina två barn. Hennes nåd Ejna samspråkade med sin kusin, Hennes nåd Sopheria, gift med Väderbits starke man. Av honom syntes dock inga spår. Han hade antagligen förskansat sig i sonens, unge sir Valakahr, prakttält ute på ängen, långt bortom skvaller och läktartrams.

Trafford manade på stridshästen, Shalash, som övergick i samlad galopp. Ögonblicket innan krönikorna brakade in i motståndaren – eller snarare dennes sköld – skulle de tvenne bestarna dundra fram mot varandra i full karriär. Detta kritiska ögonblick skilde vinnaren och förloraren åt, för där och då avgjorde riddarens och djurets samspel, styrka och balans.

Sir Varok, ivrigt påhejad av gamla baronessan Gennile, baron Norems mor, närmade sig med våldsam fart. Men, noterade Trafford, efter fyra rundor med lika många brutna lansar, vinklade husriddaren sitt vapen för lågt, och hans sköldarm verkade trött, för ovan sköldkanten blottade sig en brynjeklädd axel.

Två andetag och ett rödmålat skrank skilde dem åt, några futtiga galoppsprång, och en kollision av krafter och fart som Trafford levde för. Hans hädangångna maka, Terentia, brukade alltid banna honom för hans, i hennes ögon obefogade, vilja att utsätta sig för dustens kval gång på gång, säsong efter säsong, år ut och år in. Hon fruktade för min säkerhet, tänkte han, men så kände hon inte till Karras existens heller. Dessutom behövde han vartenda mynt han kunde komma över. Ätten Mallaby var förvisso ett aktat namn runtom i det semariska kungadömet, men långt ifrån rikast. Segrar i torneringar hade alltid inbringat sköna falkiner till kassakistan i Nya Malla, Traffords borg och säte i Österhamn, vilket inte minst den så av trubadurer vittomsjungna och av krönikörer välbeskrivna stortorneringen i Thyliens huvudstad Lasadha för drygt tio år sedan bevisade. Varje vinst gav honom hans motståndares häst och rustning, som den som hade råd kunde lösa ut mot överenskommen betalning. De kunde leva på mynten från Lasadhasegern i flera år – fram tills nu, när den stora svälten slog till och krävde så många semariers liv. Terentia …

Hennes bortgång för så kort tid sedan smärtade honom mer än han ville visa för andra. Den var så färsk, så rå, så … slutgiltig. Hon födde min son, svalt ihjäl och lämnade mig. Allek är hennes gåva till mig, vårt gemensamma arv. Ett arv som tarvade en kvinnas omsorg och bröstmjölk, och hans segrar på rännarbanan.

Varok Karaden skulle bara vara ett mindre hinder på vägen mot de stora börsarna, var det tänkt, men här red de nu mot varandra i en femte vända.

Trafford bet ihop, förträngde förlusten av Terentia, spände musklerna och fokuserade på husriddarens svajande sköld. Han andades in och uttalade de ord Karra hade lärt honom: ”Lanse alin.” Ord från förbjudna, förlorade böckers överlevande sidor, och han yttrade dem högt. Det spelade föga roll, för vem skulle kunna höra honom med klapprande hovar och klappande händer som överröstade allt?

I det blixtrande ögonblick mellan orden och träffen anade han lansens plötsliga viktökning på grund av den extra aln den växte. Ingen kunde se vad som hände, ty allt skedde och var över inom en ögonblinkning, men just den där alnen skänkte honom den fördel han behövde för att garantera sina segrar. Hans egen skicklighet bestämde var krönikans dom skulle falla, lansens längd såg till att han alltid träffade sin motståndare före denne träffade honom. Ja, så gott som alltid. Han misstänkte att Karra inte hade preparerat samtliga av dagens lansar åt honom, så som hon borde ha gjort.

Så fort han kände stöten mot motståndarskölden, utan att själv bli träffad, visste Trafford att han fick avnjuta segerns ambrosia ännu en gång. Under hjälmens skyddande metallager, med sir Varok fortfarande fallande ur sin tornersadel, tillät sig Trafford Mallaby att le. Dag två av torneringen hade inneburit ytterligare fyra segrar – att lägga till gårdagens fem. Fast imorgon gällde de verkligt svåra motståndarna: den fruktansvärde Bolen Lenbart; Briar Frantis, den utmärkte ryttaren; ealdormannens son, sir Valakahr, ung men orädd. Kanske skulle han tvingas möta dem allihop, och fler ändå. Frågan var bara i vilken ordning?

Härolden basunerade ut hans vinst i en slagfärdig harang. Österhamns folk jublade åt sin herres bedrifter på rännarbanan. I grevinnans knä satt Traffords lille son, Allek; Ejna höjde sin och lillsparvens hand och vinkade till honom i en berömmande gest. Traffords leende växte sig brett och avväpnande när han en stund senare tog av sig hjälmen och nickade nöjt åt publiken.

Hans breda flin falnade inombords när han insåg att han måste besöka henne.

* * *

Baron Trafford och hans lojale husriddare, sir Killip Hedd, lämnade aftonbanketten tidigt. Ejna Isely hade måhända sett med oblida ögon på hans försvinnande då hon anordnade torneringen till minne av slaget vid Gamla Malla, som enligt mer eller mindre pålitliga krönikor inträffade för ett millennium sedan; en gammal Isely hade givit en av Traffords anfäder mark och medel till Gamla Malla, den första och äldsta borgen. Undervärldens vedervärdiga avkommor raserade ättens säte med gudarnas och den mörka erans goda minne. Men mina förfäder byggde en ny, starkare borg ett stenkast ifrån ruinerna och gravarna, tänkte Trafford.

Sir Killip, trogen och lydig som en jakthund, och en lika god vän, klatschade till med tömmarna så att den robusta arbetskusen ökade på takten en smula. Husriddaren satt på kuskbocken till en vagn vars avlånga rektangel till flak lämpade sig väl för skogens resurser. Eller för lansar. Inalles sex höga stolpar stack upp från flakets sarger, avsedda att hålla långa stockar på plats och förhindra att de rullade av. Den här turen innehöll lasten arton opreparerade asklansar. Det blir en lång natt.

Trafford red bredvid honom, på en mindre ridhäst än den destrier han grenslade under dusterna. Den större besten stod i stallet, förhoppningsvis vattnad, ryktad, matad och bortklemad. Han hade bett grovsmeden Gammon sko om hästen inför morgondagen, för säkerhets skull. ”En förberedd riddare är en vinnande riddare”, hade hans far sagt mången gång.

Tillsammans lämnade de Nya Malla och festligheternas larm och glada, allt högre skratt och röster bakom sig. Gamla Mallas ruin låg på kullen intill, i Österhamns sydvästra utkant, utan direktkontakt med hamnen och Smaragdhavet. Han vred på huvudet och såg bort mot det porthus vars nattetid förbommade portar hindrade vägfarare och handelsmän från att få tillträde till staden via Saltbron. Den utgjorde den östligaste av de tre cendariska broar som spann över Pärlfloden. Cendarernas mäktiga byggnadsverk, sjutton sekler gamla, stod sig än idag, slitna men starka.

När de tog sig uppför kullens sluttning såg de konturerna av ruinerna, ojämna, trappstegsformade här och där, bevuxna med ogräs och lavar. Svarta silhuetter mot en mörkblå, stjärnbeströdd bakgrund, men ett småkusligt månljus gav dem en kant av silver som glimmade som tusen ögon. Två träd, en låg ek och en hög avenbok, stod som ett udda par på krönet; två ståndaktiga, eviga vaktposter med ljuskantade, rasslande lövkronor till hår.

”Jag följer inte med ner, baron”, sade Killip när de passerade träden och tog sig in på gravområdet, det som en gång utgjorde Gamla Mallas trädgård mellan den yttre och inre borggården.

”Jag tror inte att hon kommer att bita dig igen, Killip”, sade Trafford. ”Men det är ingen fara, vänta du här uppe.”

Killip Hedd grymtade något gutturalt till svar, ryckte i tyglarna och såg till att häst och vagn stannade framför en stor, hålögd ingång till en krypta. Den låsta, järnbeslagna dörren ner till dess kalla, fuktiga djup syntes inte i mörkret. En plötslig vindby sög upp löv i en virvel, för ett ögonblick så tätt packade att de liknade ett grottlejons gapande käftar.

Trafford satt av ridhästen, tjudrade den vid en av vagnsflakets stolpar. Ur sadelväskan plockade han fram en mindre axelremsväska, vars rem han krängde över huvudet. I väskan, som han rättade till så att den vilade mot höften, låg formeln han behövde få hjälp med. Den och armbandet av ceder.

Under tiden vände sig husriddaren bakåt, rotade runt med näven på flaket och lyfte upp en lykta, som han med vissa besvär lyckades tända. Efter ett slag. ”Här”, sade han och räckte över den till Trafford. ”Ursäkta att det tog sån tid.”

”Ingen fara”, sade Trafford, tog emot den och stegade bort mot kryptans föga lockande entré. I fjärran tyckte han sig höra en varg yla, eller om det var en hund? Rysande skakade han av sig den krypande olustkänslan, den han alltid kände inför ett besök här, och vred upp lyktans blygsamma låga lite mer, så att den lyste klarare. ”Sätt ett lod i henne ifall hon tittar förbi, bara. Ska jag hälsa henne något, förresten?” sade han över axeln och skrockade. I en kedja kring halsen hängde den unika nyckel som ledde in till hans döda släktingar. Och en levande.

Sir Killip muttrade och smekte sitt laddade armborst. ”Hälsa er fars dotter att hon är skvatt galen. En vild häxa, om du frågar mig.”

Knappast en vild häxa, men väl en magikunnig, vansinnig kvinna. På något sätt som övergick Traffords förstånd måste fadern ha insett hennes potential som åkallerska. Av världens sex element behärskade Karra trä dugligt. Delvis självlärd, delvis upplärd att förstå de basala grunderna på grund av en sedan länge ”försvunnen” åkallares girighet, hade hon tillägnat sig tillräcklig kunskap om sitt element för att förse en sådan som Trafford med det han krävde. Deras far hade låtit stjäla formelsamlingar – inklusive sällsynta texter ur den gamla magins förbjudna, utspridda och fragmentariska samlingar av De förlorade böckerna. Hennes element utgjorde det bästa tänkbara för Trafford, då han använde och förbrukade mycket trä under en lång tornering. Karras namn stod inte att finna i några register eller liggare, i vilka kharismaters namn var tvungna att registreras – hon existerade helt enkelt inte för omvärlden. Alltså existerade inte heller hennes magi.

Husriddaren kände till hemligheten med Karra, Traffords och Leffords halvsyster. Er fars dotter. Han sade alltid så, Killip. Er fars dotter.

Det stämde. Hans far, baron Dalbort Mallaby, hade varit den galne i ordets rätta bemärkelse. Med tanke på historien kring Gamla Malla, hur framför allt mörkalfer hade stormat borgen och stuckit den i brand, framstod faderns genuina, outsläckliga hat gentemot undervärldens kreatur eller ”de förbannade nattynglen”, som han kallade dem, som förståeligt. Likt den som hatade en alzarier å alla semariers vägnar bara för att det skulle vara så, utan att någonsin ha träffat på en, tedde sig Dalborts svarta känslor som sprungna ur ättens Mallabys arv och blod. Logiska känslor, om än irrationella, tyckte Trafford. Han hade själv aldrig haft något emot mörkalfer av den enkla anledningen att han inte kunde döma dem alla som grupp för vad några enstaka rötägg gjort hans anfäder för tusen år sedan.

Ja, så hade det kunnat vara i varje fall. På sin dödsbädd förstörde hans far allt. På sitt yttersta avslöjade han sin fruktansvärda hemlighet. ”Ni har en syster, mina söner”, hade Dalbort Mallaby sagt till Trafford och Lefford. ”Jag kunde inte med att ha ihjäl henne, så hon fick leva.” Mellan rosslande, blodstänkta hostattacker hade han fått fram sanningen. ”Karra heter er syster, ja, i ärlighetens namn halvsyster.”

Trafford hade i ett slag insett och förstått varför hans mor, baronessan Hadelia Hedd, med ens blev så frostig i sin relation till sin make. Hon måste ha fått reda på det tidigt, tio eller femton år före sin död. Där trodde jag hela tiden att hon bar skuld till kylan i vårt hem, tänkte han. Jag försvarade alltid far. Hadelia och han hade inte sagt många ord till varandra på slutet, trots att de sågs nästan dagligen.

Likväl hade hans mor tigit om Mallabys hemlighet i kryptan. För det var där såväl Dalbort som Trafford själv lät härbärgera Karra, eller skydda henne, hur man nu såg på den saken. Karra, oäktingen, var ett ogudaktigt resultat av ett ”måhända våldsamt bolande” (Dalborts ord) mellan en mörkalfshatande baron till människa och en mörkalfskvinna utan chans till flykt.

En grupp av dessa undervärldens nattyngel hade strövat omkring i trakten i månader. Den skrämde upp bybor och stal ryktesvis får; baron Dalbort hade lovat Hagalionslättens greve på den tiden, Farlan Isely, att komma tillrätta med ”problemet”.

Och tillrätta kom han, den gode Dalbort. Han fångade och hängde ett tjog mörkalfer, lät hugga av deras huvuden och spetsa dessa på pålar placerade för alla att se utmed huvudvägen in till Österhamns norra stadsport. Tydligen hann han med annat också, tänkte Trafford och skakade på huvudet.

Han lät dörren ner till kryptan förbli olåst, han trodde inte att Karra skulle försöka rymma en andra gång. Jag lovade att förse henne med mat, med kött. Så löd vår överenskommelse … ändå rymde hon, och försåg sig med … Han mådde illa bara han tänkte på det, såg den lille fåraherden, en lintott kring de sju, för sitt inre öga. Hans sönderslitna hals, blodig och med kött och senor överallt. Hans öppna, tomma ögon. En fruktansvärd syn. Men Karra var Traffords halvsyster, och han lovade fadern att ta hand om henne, vilka galenskaper hon än ägnade sig åt. Killip och han hade återbördat henne till kryptan, tunga till mods den gången.

Märkligt hur det har blivit lättare med åren, tänkte Trafford. Märkligt hur min acceptans och medverkan till hennes vederstyggliga leverne har ökat i takt med mina insikter om hennes förmågor och mitt outsinliga behov av silver och guld. När sov jag egentligen gott om natten senast? Neuria kommer att väga min livsgärning på sin våg, och döma mig hårt.

I rummet därinne vilade hans far och hans mor, hans farfar och farmor, bland så många andra. Men inte hans yngre bror, Lefford. Som rikskommendant, om än en kortvarig sådan, fann han sin vila i huvudstaden Galenda, uppe på Vinghöjden, i minnesträdgården innanför Kardinalkapellets murar.

Längst in i kryptan, bakom en murad, kalkputsad skiljevägg, drog han undan den massiva gjutjärnsbommen som reglade järnluckan i golvet. Då luckan vägde bly fick han ställa ifrån sig lyktan och häva upp den med bägge händerna. Därunder gapade en trappa och ett tjärsvart hål. Vid varje besök trodde han att hon skulle kasta sig över honom och försöka fly, men det gjorde hon aldrig, galen som hon var. Den gången hon faktiskt flydde hade han i sin enfald hjälpt henne genom kryptan själv. Dörren stod öppen, mindes han. Hon knuffade omkull mig och sprang. Numera bär hon tunga fotbojor. Han log åt det.

Bara några få steg ner i trappan anade han ett fladdrande ljussken, en rand mellan trappans slut och gångens tak. Karra lät ofta en eld brinna i härden därnere i hennes rum under själva gravarna, med sina skelett, eller minnesplatserna, med sin aska. Han sniffade efter den distinkta doft sprakande vedklampar lämnade. Det borde ha rykt mer i trappan, även om det mesta av röken kunde strila ut genom den gallerförsedda klippavsatsen som vette mot Pärlflodens flödande vattenmassor, förutsatt att hon hade ståldörren framför den öppen. Dessutom försåg han henne med al- eller bokved, som avgav så lite rök som möjligt, för att inte locka till sig snokande ögon. I Österhamn drev emellertid en ständig rökslinga från en härd eller en fackla, så Karras eld försvann i mängden. Hoppades Trafford.

”Karra”, ropade han och nådde botten. En kort korridor skilde honom från halvsysterns hem – och fängelse. ”Det är jag, Trafford.” Han lyssnade efter hennes röst, dämpad av flodens brus. Inget svar. Håren i hans nacke stod rakt ut, huden på armarna knottrade sig. ”Karra, var är du?” Han bytte hand för lyktan, greppade den i sköldhanden istället. Hans vapenhand sökte sig instinktivt till dolken i bältet.

Efter att ha ställt sig invid den välvda dörrlösa öppningen in till hennes kammare kikade han kvickt runt hörnet. Ingen Karra. Med ett skutt och ett ”Ha!” hoppade han in – och svor. ”Vid Canens kulor! Var är du, Karra?”

Borta.

Ståldörren som skyddade Karra mot vind, kyla och flodens fukt stod på glänt. Trafford ryckte upp den, men fann ingenting annat än de svartmålade gjutjärnsgallren som täckte den tungliknande klippavsatsen likt gallren i en fågelbur. Han letade överallt, men faktum kvarstod. Det enda han fann av värde var fotbojorna, som låg slängda i ett mörkt hörn.

Hennes frånvaro retade honom något oerhört. I så hög grad att han misstog Pärlflodens brus och porlande för Karras andetag.

Inne i den halm- och älggräsbeströdda sovalkoven såg han ett nyligen grävt hålrum. Inte stort nog för hans halvsyster, men … någonting stack ut. ”Vad i hela fridens namn?” Trafford gick närmare, sopade bort halmstrån med handen, ställde ner lyktan på den hårda stenbädden och lät den sprida sitt ljus.

När han upptäckte hur benpipor trängde ut ur de lerliknande jordlagren i det grävda hålet begrep han vad som måste ha hänt: Karra hade format en länk av en av hans – deras – förfäders benknotor, och fått den välsignad av gudarna. Trafford hade genom åren lärt sig tillräckligt om magi för att förstå kopplingen mellan kharismatens element och det material som måste dominera dennes ring, brosch, berlock, amulett eller vad det vara månde, själva länken mellan den simpla utövaren och gudarna med deras outsinliga krafter. Ben tillhörde elementet trä på samma sätt som en blomma, ett djur eller … trä gjorde det. Urmodern, Yanaaka, skapade allt liv med hjälp av sitt eget hår.

Men var höll Karra hus? ”Killip!” Måtte det inte ha hänt honom något.

Med bultande hjärta rusade, stapplade, snubblade, halkade han uppför den alltid småfuktiga trappan. Andfådd bortom alla sinnen knuffade han upp kryptans dörr, som en vindpust nära nog hade stängt, och hörde en hård duns. Han stelnade till, med bröstet hävande som en bälg.

Lodet från husriddarens armborst trängde djupt in i dörren, en hårsmån från Traffords ansikte. Han svalde. ”Är du galen, Killip?”

”Förlåt, baron”, sade Killip Hedd. ”Trodde att det var hon som kom rusande. Vad har hänt?”

Medan Trafford samlade sig fick han ur sig: ”Hon har rymt. Killip, Karra är borta.”

* * *

Högt och lågt sökte de, överallt, alltmer pressade. Varje förlorad timme innebar färre preparerade lansar för Traffords del. Jag behöver segra, tänkte han. Jag kan inte förlora. Får inte förlora.

I stadens centrum ringde tempelklockan in nattens tredje timme. Moln erövrade himlavalvet med obändig vilja, begravde stjärnorna och månen. Fördunklade Traffords sinne.

De letade till fots runtom i staden, och möttes på Stortorget för en lägesrapport. ”Har du sett henne?” frågade han husriddaren i samma ögonblick som han såg Killips nedslående ansiktsuttryck. ”Tusan också.”

”Hur kan hon ha rymt, baron?” sade Killip mellan flåsande andetag. Han hade sprungit iklädd ringbrynja.

Trafford tog sig för pannan, förbluffad över sin egen dumhet, förfärad över Karras fräckhet. ”Hon har inte rymt alls”, sade han när han förstod alltsamman. ”Eller rättare sagt: Hon hade inte rymt, men jag lämnade kryptans dörr öppen när vi sprang därifrån. Jag är en åsna i narrdräkt.”

”Vad? Hur?”

”Jag tyckte att jag hörde henne andas, Killip, när det i själva verket var hennes andetag jag uppfattade. Ståldörren till klippavsatsen där hon brukar fiska stod på glänt.”

”Men gallren, de är … åh”, sade husriddaren. De hade båda alltid ansett att gallren stod för brett isär. Ett barn eller en riktigt smal människa kunde klämma sig emellan dem. ”Det är därför hon ser ut att ha tappat vikt varje gång vi är där.”

Antagligen hade hon svultit sig i dagar, veckor, för att fly vid första bästa tillfälle. Men försvagad kunde hon aldrig klättra uppför klippväggen till stadens yta. ”Hon klamrade sig säkert fast i klippavsatsen medan jag var därnere. När jag väl sprang därifrån klättrade hon in igen, smet efter mig och hoppades på det bästa.”

”Vilken chansning”, sade Killip. ”Hon är galen.”

”Det vet vi redan”, sade Trafford.

Med skyndsamma steg återvände de – mot allt hopp och förnuft – till Gamla Malla och kryptan. Hon var galen, men också räddhågsen av sig; kanske fruktade hon världen utanför hennes hem.

Det här är fåfängt, löjligt, idiotiskt … Trafford stelnade till vid kryptans fasad, genomsvettig och utmattad. Han gestikulerade åt sin husriddare att runda den grå byggnaden från vänster, han tog höger.

Han kikade runt hörnet på baksidan. Ja, där satt hon i mörkret, på alla fyra, hukad över någonting. Hon stod vänd mot honom, så han överraskade henne med en snabb attack.

Hon ryckte till och vred sitt ansikte mot honom, just när molnen sprack upp och månen spred sitt ljus. ”Karra! Nej!” Det han såg var fruktansvärt.

Killip hoppade fram på andra sidan och riktade sitt armborst mot henne. Hans ögon växte sig stora vid åsynen av det halvt sönderslitna barnaliket på marken.

I hennes gråbleka ansikte täckte blod hennes haka och kinder, och hon bet hårt om barnets avslitna högerarm. Ett vidrigt, sugande ljud – hon sög blodet ur lemmen – följdes av att hon spottade ifrån sig kroppsdelen. ”Jag var lite hungrig, bror”, sade hon och ryckte urskuldande på axlarna. Månen gick i moln.

”Jag borde slakta dig, nattyngel”, sade Trafford, ilsken och illamående på en gång. Där satt hon. Hälften kvinna, hälften mörkalf. Halvgalen också, icke att förglömma, tänkte han. Och han behövde henne. ”Men jag kan inte.”

Karra log. ”Ni tarvar min hjälp, är det så? Ännu en tornering?” sade hon med en skir, underdånig röst.

”Ännu en tornering.” Han satte sig vid bordet. ”Den pågår här, utanför Österhamns stadsportar. Hennes nåd grevinnan har anordnat den till minne åt vår ätt. Jag lyder blott Ejna Iselys vilja att hedra mina förfäder. Hedern kräver mina tjänster i dusten.”

”Så då kräver ni mina. Bra, bra. Ni lyder er kvinna, jag lyder min man. Allt är som det ska.”

* * *

Till Ejna Iselys, och Alleks, ohöljda glädje – och hans egen – vann Trafford Mallaby torneringen på allmänningen utanför Österhamn. Han besegrade baron Bolen Lenbart, den väldige mannen som till vardags bekämpade det cendariska upproret i Väderbit, redan med den första lansen. Den hade fungerat felfritt, tack vare Karras magiska fingertoppskänsla. Tack vare hans egen skicklighet till häst. Tack vare två små ord ur en förbjuden formelsamling.

Trafford tog ett djupt andetag, suckade och drog av sig tunnhjälmen. Stadsbor och bönder, gamla och unga, hurrade och applåderade hans senaste seger.

Allt var som det skulle.

Prologen ur Fred så gyllene

Som ett slags ögats och fantasins aptitretare ger jag er här prologen ur det fantasyepos jag själv skriver, vars serietitel är En saga om sorg. Ja, jag planerar att skriva flera delar, långa och episka.

Första delen serien heter Fred så gyllene – del ett. (Prologen finns även som länk om ni går in på En saga om sorg–fliken i menyn ovan.)

Nå. Här är det ni väntar på:

Prolog

Nordost om Exigus vik, Thylien

Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud. Den svarta nådens kurirer antog mången form, mången olycka. Melchon befann sig i ett landskap kluvet av en tät dimvägg, bortom vilken hovars dunder förebådade ryttarnas ankomst långt innan ögat uppfattade dem. Men så, ut ur dis och dunkel vällde de fram, illojala riddare svurna till upprorets anstiftare; på vilda springare galopperade de, liar i dödens tjänst, en annalkande storm på väg att strö lik i hans väg. Skulle han, de, bli den jagande fiendens nästa offer? Nästa lik?

Överlevare var de, flyende genom en härjad bygd i mjölkvit svepning. Hovar hade klapprat i dess inre, stål klingat, skrik fått abrupta slut. Här och där skingrades diset av en upprörd bris. När så skedde bevittnade han en bråkdel av allt våld. En skövlad slätt och en bränd by där belägrarnas tross och läger befann sig, nedanför borgen Silverhall. Pålar som stack upp ur jorden, krönta av huvuden. Små huvuden och långhåriga skallar. Oskyldiga barn och våldtagna kvinnor. Så kallade fiender, måltavlor enkom för att de råkar bo i Dedorsmark. I fiendens läger vandrade de ännu levande: sårade soldater, smeder, timmermän och medikusar. Kvinnor stapplade runt, ofrivilliga skökor utvalda till att behaga män likt eshariska konkubiner. Steget mellan att få sitt huvud placerat högst upp på en påle och att tvingas få en mellan benen är kortare än man kan tro. Vissa gör vadhelst de kan för att överleva.

En brokig skara lättköpta hyrsvärd följde förrädarna, ivriga att få skörda blod. En udda tropp, men hängivna striden, tänkte Melchon och noterade med stigande panik hur väl ryttarna fungerade som en enhet. Som en snabb, slingrande orm med långa gaddar förgiftade med hans dödsdom. Kontingenten växte sig stor, materialiserade sig ur upplösande, likbleka dimslöjor, resultatet av en kall natt. Ett dussin skarpa spjut, svärd, morgonstjärnor och till och med ett stridsgissel blev till ett tjog med dödliga vapen.

Pennan är mäktigare än svärdet, tänkte Melchon. Så, skall jag byta kvicka ord mot spillt blod? Skall jag skvätta bläck på en av riddarna? Skriva ihjäl honom? Spetsa honom på gåspennan? Han suckade. Vemhelst som myntade det uttrycket torde ha suttit på en säker plats, fjärran från skarpt stål i händerna på svingare ute efter att skriva hans sista andetag i blod. Fast vad spelade hans tankar för roll? Bläck och gåspenna låg inlåsta i kistan.

Gudars piss vad törstig han var! Det salta sidfläsk han slängde i sig medan han lade krönikebok och anteckningar i kistan hade inte dämpat hans begär efter vatten, och hettan från när tusen flammor stack Silverhall i brand mångdubblade hans törst.

Sex män och en kvinna befann sig i den glesa talldungens klena skydd medan dimväggen lättade och välslipat, blodsuktande stål nalkades. Sällskapet hade flytt ut ur den kungliga ätten Mondells borg och urhem i den thyliska provinsen Dedorsmark sedan långa sekler, i ett försök att undslippa belägrare och uppror. Greve Quistor Clevence, härföraren, hade belägrat Silverhall under sex svåra veckor; hans härdade trupper intog borgen under den sena vargtimmens djupaste mörker och i gryningens första, skälvande spjut av ljus, så som de nu uppträtt i en nejd fördunklad av dimmors isvita draperi.

Palatskuppen i Lasadha, Thyliens huvudstad, hade skett utan förvarning, just efter den storslagna torneringen där, anordnad för att hölja monark och rike i ära under förhandlingens gång; kung Dedor den fjärde av Thylien och kung Sanedar den förste av Semarien talade om union och konvenansäktenskap för att stärka banden mellan länderna på var sida om Smaragdhavet. Prins Daevo, Dedors näst yngste bror, och prinsessan Celestia, Sanedars kusin på fädernet, trolovades i ett första steg mot än större unionsplaner. Efter torneringen reste det unga paret, ihop med ett ansenligt följe av vänner, vasaller och Mondelltrogna, till Silverhall. Melchon anslöt sig till dem.

Vissa underrättelser hade sipprat in i Mondells huvudsäte vid kusten under belägringen, och exempelvis städerna Falessa och Deram Sar i norr tycktes vara relativt förskonade av det pågående upproret. Än så länge – Melchon förutspådde våldsamma år framöver, inbördeskrig. I så fall det andra thyliska inbördeskriget sedan kejsardömets fall för fyrtiofyra år sedan. Thylien hade varit en gryta vars soppa av missnöje riskerade att koka över vilket år som helst sedan den förra ofreden. Detta missnöje puttrade främst bland adelsmännen, mindre så bland rikets bönder. Det var Melchons generella tolkning, men han umgicks i och för sig sällan med den obildade allmogen.

Män i kungens råd ingick i den skara som utförde kuppen i Lasadha, orsaken till kaoset, belägringen och striderna. Under rådande omständigheter kände få till kuppens egentliga hjärnor eller anstiftare, om det rörde sig om samtliga rådsmedlemmar eller de mest inflytelserika – eller ens hur många rådgivare som förrådde sin monark. Kung Dedor och de få som vågade förbli lojala med ätten Mondell dräptes i ett första skede. Det hade Melchon hört, åtminstone. Folklig oro i riket och stridigheter i socknar och häraden lade en dålig grund för sanningsenliga tidender. Melchon kunde dock sätta alla mynt han hade i kistan på att han visste vem av Thyliens missbelåtna adelsmän som såg den största möjligheten i en ny ordning och det meningsfulla i att sätta ett nytt namn på tronen i Tårarnas sal inne i Vattenpalatset. Och kappvändaren som belägrat och nu översvämmar Silverhall med sin här av köpta hyrsvärd, lojala riddare och tvingad bondemilis är hans bäste vän.

Greve Quistor Clevence, vars vapensköld var en svart svan med utbredda vingar på ett orange fält, ansågs som en av rikets förnämsta svärdsmän och förkämpar i såväl torneringar som regelrätta strider. En fruktad person, hatad av sina fiender, respekterad av kung Dedor. När bestämde han sig för att vända kappan efter vinden? När han förlorade mot Trafford Mallaby i dusten i Lasadha? Semariern hade varit snäppet bättre under deras möte, och segrat. Då tjänade Quistor som en rikets och kungens beskyddare. Nu är han en edsbrytare och Mondellmördare. En gång i tiden upphöjde ironiskt nog ätten Mondell en av Quistor Clevences förfäder, och gav denne en ealdormans, sedermera en greves, status. Detta var tacken. Quistor suktade efter ytterligare makt. Vad är han imorgon? Thyliens kung? Människans begär efter mer utgjorde en källa för outsinlig fascination och hade dryftats mellan aktade filosofer i kungliga hushåll och av berusade tänkare på tavernor genom seklernas gång.

Sir Cossu Venton, den så trogne riddaren med sitt fårade ansikte och hetlevrade temperament, och den bredaxlade, stornäste vakten Chiragh hade stulit sju hästar ur greve Quistors personliga paddock, den mellan förrädarens runda paviljonger ute på fältet nedanför höjden på vilken Silverhall låg. I en kringgående rörelse, för att undvika att stöta på fiender, hade de ridit åt nordväst en kort sträcka och sedan vikt av söderut efter Crestas bro. Tacknämligt nog befann sig lejonparten av grevens trupper uppe vid själva borgen eller bland skökor, tross, tält och trasiga blidor på den erövrade delen av Dedorsmark. Crestas bro låg därmed obevakad.

Efter dungen de nu tog skydd i härskade öppen mark. Gräs, ljung och kala klippor. Ett tjog beväpnade och av stridsiver uppeggade ryttare närmade sig österifrån. Vi är sju, tänkte Melchon. Och jag, en gammal krönikör, är oduglig i strid; prinsessan är … kvinna, därtill obeväpnad. De riddare hon hade med sig, hennes hedersvakt från det semariska hovet, skulle gjort bättre nytta. Men de tillhörde, som så många med dem, de stupades skara. Han skakade på huvudet. Vi har fem krigare i gruppen, och en av dem är sårad. I fjärran tyckte sig Melchon ana bränningar som slog emot land. Rent önsketänkande, för hans hörsel utgjorde ett dåligt skämt i en usel narrs repertoar. I Exigus vik halvannan fjärdingsväg bakom den lilla höjden en bit bort låg en hamn, osynlig för ögat från där han befann sig.

”Mäster skrivare”, sade sir Cossu, som tilltalade honom, men spanade ut mellan tallgrenarna. Med lite tur skulle fienden, skälet till att de höll sig gömda, rida åt fel håll och passera dungen norrut.

”Ja?”

”Lämna den där förbaskade kistan.” Föremålet i fråga låg på marken mellan knotiga rötter, som slingrade sig upp och ner ur jorden likt barkprydda, gråbruna ormar. ”Den sinkar oss.”

”Lämna den och jag skriker efter hjälp”, sade Melchon. Eftersom hans minne sviktade så blev kistan – eller dess innehåll, för att vara exakt – lika viktig som hans eget, ålderstigna liv. Om hans härskare skulle få ur honom en ynka tjänst till, så ämnade han välja den här. Synd bara att han inte kunnat skicka den minsta lilla anteckning medelst bevingat bud. Belägrarnas fel. Olyckliga omständigheter, som att Silverhall hade ont om mat vid belägringens utbrott, föranledde borgens invånare att äta av det som fanns. Som de duvor de inte använde till att skicka meningslösa bud efter förstärkning med. En duva hade räckt för mig, men den nekades jag. Så nu får jag bevara min nyvunna kunskap bäst jag kan, undan fiendens klor. Information min härskare har betalat mig för att förse honom med.

”Flera hederliga män har mött den svarta nåden för din skull, mäster skrivare”, sade riddaren med en stor dos förakt i rösten, medan han satt upp på sin häst. ”Rohn, som klättrade ut ur ditt torn med den på axeln. Treyvon, medan han försvarade vår reträtt genom pergolan till Lamiyahs brunn och flykttunneln. Harnol Longiar. Jagoh. Virgil, seneskalken, och Virgil, pagen, Gamle Örnögas sonson.” Sir Cossu vände blicken mot Melchon. ”Såg du hur pilarna genomborrade Jagoh, skrivare? Medan han räddade din kära kista.”

”Det är upp till gudarna att straffa mig”, sade Melchon från hästryggen och kände ett styng av skuld. Han betraktade Rohn, den unge tjänaren, och Jagoh, den trevlige vakten, som det närmaste vänner en åldrad spion som han kunde ha. Cossu Venton hyste en mäkta imponerande fromhet i sin själ, så Melchon hoppades att reflexionen kunde få den väderbitne riddaren att ägna sig åt nuet och fienden som envist styrde sina steg rakt mot dem. Så, vem ska jag våga be som kan lyfta upp kistan till mig? Knappast dig, Cossu.

Riddaren fräste. ”Din dom blir inte nådig.” Han ryckte irriterad i ridhästens man. Djuret frustade.

”Sch”, manade den semariska prinsessan, Celestia Teraphen. ”De kanske hör oss.” Fienden dundrade fram ur den alltmer lättnande dimman och skulle aldrig i livet ha kunnat höra dem. Däremot se dem, nu när solen slungade strålande spjut genom diset. En reflektion på en blankputsad hjälm skulle räcka för att röja deras gömställe.

Steg hördes bakom dem, och ett knastrande av barr, kottar och kvistar. ”Jag tar den på min kuse”, sade Chiragh och löste dispyten. Han satt upp på sitt riddjur, med kistan framför sig.

Alla satt till häst när sir Cossu vände sig till kvinnan i följet, efter att först ha pekat mot fienden, som ändrade riktning. ”Ni ser det jag ser”, sade han. ”De rider norrut. Vi är snart i säkerhet på skeppet. Håll ut lite till, Ers Kungliga Höghet.”

”Ja, sir.” Prinsessan flackade med blicken. ”Min älskade prins. Varför kommer han inte? Han borde ha nått ikapp oss nu, tycker ni inte det?”

”Han kommer, var så säker”, sade sir Noreus Odden, följets andra riddare, lätt sårad med en röd strimma över bröstet.

”Han är en Mondell, en modig koryfé, och kan ta vara på sig”, försäkrade Melchon. Om han klarar sig är han i sanning Drakherrens ättling.

Prinsessan satt på hästryggen och viftade bort Melchon med det förakt hon hade visat för honom ända sedan de först möttes. Ni är arrogant, dryg, egocentrisk. Kort sagt, en bortskämd prinsessa från riket väster om Smaragdhavet. Som kusin till Semariens regerande kung, Sanedar den förste, därtill uppbackad av ätten Teraphens långvariga fred i grannlandet, förblindades hon av en uppblåst tro på sin egen betydelse i det stora sammanhanget. Melchon visste att hon, bland maktens män, betraktades som en obetydlig pjäs i det kungarnas spel vilket syftade till att föra Thylien och Semarien närmare varandra. Det spel min härskare tycker så illa om. Prins Daevo såg i samma kvinna en skönhet utöver det vanliga – vilket Melchon villigt höll med om – och en jungfru värdig hans höviska kärlek. Celestia och Daevo, båda förälskade och unga. Båda blinda och naiva, så som män och kvinnor runt de tjugo har en tendens att vara. Det tror att det är odödliga, att de äger världen. Inget ont kan hända mig, tänker de. Så fel de har, tio gånger av tio.

Fem av de sju red iväg mot dungens utkant. Melchon smackade åt sin fux att gå, men Cossu greppade tag i dess grimma, höll in djuret och lutade sig närmare honom. Riddaren viskade ord ämnade endast för hans öron: ”Om Chiragh stupar på grund av din förbaskade kista kan du skrika på hjälp bäst du vill. Är det uppfattat?” Utan att invänta svar skrittade han upp i täten. ”Låt oss rida till det fördömda skeppet. Till kaptenen och sir Pinnegus. De lär undra var vi är.”

I kistan låg boken och det ofullständiga brevet, ett brev mer att betrakta som stödanteckningar för Melchons insomnande minne, vilket tycktes svika honom oftare för var dag som passerade. Stödanteckningarna om den färska nyheten, om namn och släktskap, skulle han föra in i boken vid ett senare tillfälle. Det kändes lite olägligt just nu, ute på öppen mark och allt. Hans minne fallerade så ofta – vadhelst hans skrumpnande intellekt vägrade komma ihåg tvingades han plita ner på papper. Det var långt bättre den eftermiddag jag svor min härskare trohet och lydnad. Vi var båda unga då. Eller yngre i mitt fall. Mängden papperslappar han spred överallt vittnade om det. Han hade darrhänt skrivit brevet bakom sitt torns reglade dörr, ett vittnesbörd om hans senaste upplevelser.

Informativa anteckningar i all ära, men den verkliga upptäckt han gjort av en slump stod att läsa i böcker. Melchon förbannade sig själv för att han varit så blind, så dum och så långsam. Ledtrådar och svar hade funnits i Silverhalls bibliotek under alla dessa år, inte i Vattenpalatset i Lasadha där han kände till samtliga texters och volymers innehåll. Drakherrens skildring – varför förstod jag inte kopplingen? Jag borde ha fattat varför Dardos kom att få tillnamnet Drakherren, klandrade Melchon sig själv. En ödesmättad lapsus från hans sida. En som kunde rättas till så fort hans härskare fick reda på ätten Mondells relation till den gulögda. Han måste få veta. Jag borde ha insett betydelsen av Dardos storhet gentemot henne och det löfte han ska ha fått.

Med sammanhanget klart för sig hade Melchon först tänkt smuggla ut Drakherrens redogörelse från andra drakkrigets tidevarv från Silverhalls bibliotek och gömma den texten i sin kammare, för att senare smyga med sig ättens tjocka krönikelunta; två tunga bevis att läggas till tyngden av hans egna ord, de han tänkte nedteckna och sända till sin härskare då han satt trygg på skeppet – eller landsteg på trygg mark igen. Denne behövde veta vad som pågick innanför borgens murar.

Sedan kung Dedor förråddes och dräptes i Lasadha hade Melchon dock tvingats föra in nya uppgifter i krönikan, och därmed fått en utmärkt ursäkt att föra den med sig till sin kammare. Omständigheterna hade varit på hans sida vad gällde krönikan, mindre så rörande Drakherrens berättelse; den och hela biblioteket hade fattat eld sedan belägrarnas kastmaskiner slungat en alkemists våta dröm över murarna: lerbehållare vars hemliga innehåll fattade eld vid kraschen mot ett torn, eller ett biblioteks vägg.

Men, slog det honom, utplånas Drakherrens barn rinner löftet han fick ut i sanden, upplöst. Vilka i den anrika kungaätten som levde eller som tillhörde de fallna saknade Melchon kännedom om, men något av den salige kung Gharon den andres många barn kunde mycket väl ha överlevt och flytt. Något av dem kunde kräva att löftet infriades, om de någonsin hade hört talas om det. De skulle definitivt ha stor nytta av den gulögda dessa dagar, tänkte Melchon, som visste mycket väl varför hon inte kom till deras undsättning.

Ekot av fiendehästars hovar avtog, en ljuv smekning emot Melchons kind. Dis lätt som flor skingrades i vinden, endast markdimman i en sänka låg ännu bomullstät. Det kändes som om de skulle klara sig, trots umbäranden, död och riskabel ritt. Väl på den väntande Havskatten skulle han slappna av och dricka sig otörstig på vatten. Senare, ute på havet, ämnade han sitta för sig själv och skriva, om det inte gungade överdrivet mycket. Han blev lätt sjösjuk, ett arv från fadern, som givit honom mången förmaning om allt mellan himmel och jord. ”Håll dig på land, pojk. Inomhus”, hade denne sagt, en promiskuös gudsman med avlagda löften om celibat och kyskhet som heligaste principer. ”Världen är farlig, böcker är bra.” Undrar just om min bana som krönikör stakades ut då? Så när blev jag då kunskapare?

Hans fux tog ett stumt steg. Melchon skumpade upp och ner på hästryggen och slog i sin sällan nyttjade fjäderpenna mellan benen; klockspelet dunsade hårt i en kota på djurets ryggrad. Det flimrade för hans ögon och han förbannade sir Cossu och Chiragh för att de struntade i att stjäla sadlar när de ändå höll på; tur då att en lycklig stjärna hade försett hästarna med grimma, åtminstone. Illamåendet kom samtidigt som den kväljande smärtan och han svalde en sur uppstötning. Rida. Jag hatar att rida. Som lekmannahippolog kunde han i sanning det mesta om hästar och den ädla ridkonsten – i teorin, genom böckers försorg. I det praktiska, på hästryggen, erkände han sina oöverstigliga brister. Texter förblev hans fält; flykt och hets och hästar på öppen mark utgjorde inslag i hans värsta mardrömmar.

Deras situation förvärrades strax. De hade inte alls blivit av med fienderna, som blott delat upp sig i två grupper, en större, en mindre. Den mindre, som hade gömt sig i den dimtäckta sänkan, stormade fram mot dem i sporrsträck. Beridna bågskyttar och soldater anförda av fyra riddare. ”Vi har fått sällskap!” sade sir Noreus, vars ätt varit trogen Mondell ända sedan Dedor den förste blev kung. En bra, kunnig man, med en böjelse för det uppenbara. ”De knappar in på oss. Rid! Rid för allt vad tygen håller.”

Förbaskat! I egenskap av ätten Mondells krönikör hade Melchon ansvaret för att nedteckna sådana här händelser, efteråt. Inte uppleva dem i egen hög person. Och som spion åt sin sanne herre och härskare skulle han hålla sig i bakgrunden likt en grå eminens. Verka utan att synas. Nu syntes han, en hare jagad av rävar, och kroppen värkte.

De flyende rundade den lilla höjden som skymde sikten mot hamnen och de få hus som låg där. Melchon klamrade sig fast på sin stingsliga häst efter bästa förmåga, men höll på att glida av. Roggan red upp jämsides och stöttade honom tills han återfick balansen. Melchon tackade.

”Rid, för tusan!” gormade sir Cossu i täten.

Vi är ett jagat byte. Men vem vinner? Jägarna eller de jagade? Melchons smärtande rygg, krampande lår och beniga arsle tålde snart inte mer, hans armar och händer stumnade. Han klamrade sig fast i den stulna ridhästens man och grimma med plågade fingrar. Hans ben kändes stela, studsade fåfängt mot fuxens flanker likt en spratteldockas lemmar. Det stackars djuret löpte så fort det kunde, med eller utan hans benägna hjälp. Svett låg som en glänsande hinna på hästens hals, och skum löddrade runt dess mule. Snart sprängde han sin snabbhovade räddare. Om han nu blir min räddare? Melchon kastade en blick över axeln och tappade andan. Så nära.

Vimplar och baner antog bekanta färger och silhuetter, vapensköldarna på de närmaste ryttarnas bröst likaså. Greve Quistor Clevences trefaldigt fördömda husriddare bar antingen tunnhjälmar eller bascineter med nedfällda visir, men Melchon, lärd inom heraldik och skicklig på blasonering, hade mött dem i Vattenpalatset i huvudstaden eller i det magnifika Silverhall, här på Dedorsmark: sir Shandor, som följde med sin herre och hans kung så sent som under vårjakten, draperad i sitt blåvitrandiga mönster; sir Kabekas som tilldelats riddarslaget av kung Dedor och valt en fisktärna och halvmåne som sitt signum; sir Alyk, yngre bror till kaptenen för palatsvakterna, vars vapenrock och sköld pryddes av en frustande, röd uroxe; och sir Tramar, en av Thyliens hjältar, påtänkt för en plats i kungens råd och därmed, i den meningen, sin svurne herres jämlike. Sir Tramar Basterons gröna hjälm kröntes av en gyllene basilisk med utbredda vingar, och skölden fästad med läderremmar vid hans vänsterarm bar samma insignier och färger.

Kappvändare allihop. Illa för ätten Mondell, men passande min härskare som hand i handske. Kaos passar honom bäst.

De red i bredd, tippade sina lansar, siktade mot ett gemensamt mål: Melchon – eller följet i stort? Han svalde hårt och borrade in hälarna i hästen, som flämtade tungt. Tyngre än för blott en fjärdingsväg sedan.

Med solen i ryggen anföll upprorets soldater dem, inriktade på att radera ut den kungliga ätten och dess hushåll. En pil fångade sir Noreus Odden i halsen; brynjan skyddade föga. Den gamle riddaren, som skrattade så ofta och så gärna, gurglade till och sjönk ihop. Hans överkropp svajade och föll över hästens huvud. Skrattar bäst som skrattar sist, min vän. De hade delat många berättelser och stop öl, de två, och Melchon kallade honom gärna vän, även om deras vänskap bar en rusets slöja. Belästa riddare fanns det i princip lika få av som skvadrar, tavarer eller ljusalfer, men han hade varit ett undantag, sir Noreus. Melchon förlät honom för hans benägenhet att påpeka det uppenbara.

Svettdroppar – eller blodstänk från Noreus? – fastnade i Melchons ögonfransar. Han skakade bort dem. Framför honom låg hamnen, i princip en träbrygga i en skyddad djup vik, och skeppet som låg förtöjt. Hissade vita segel, med besättningsmännen redo. Svartmålad låg Havskatten där och väntade på honom.

Deras motståndare knappade in på dem, de lät så mycket närmare. Aln för aln, galoppsprång för galoppsprång. Han och Roggan red sist. Helst ville han titta bakåt. Om han så gjorde föll han av och dukade under. Skeppet växte sig större, men ljudet från den anstormande fienden växte sig högre. Jagande hästar med den svarta nåden på sina ryggar, klapprande hovar hamrade in skräck i hans öron, susande pilar spelade blodiga sånger. Men hans hjärta och andetag överröstade alla ljud, bultade och flämtade fram hot om hans nära förestående död. ”Håll dig inne, pojk”, hade hans far sagt. Efter det här skulle han aldrig vistas utomhus igen.

Melchon urskiljde färgerna på matrosernas kläder nu. Havssalt, fångat och buret av luften, fastnade på hans tunga. Dess smak gjorde honom löjligt törstig, men det stod han ut med. Inte långt kvar till skeppet nu. Snart framme vid räddning och förfriskning.

Cossu Venton och prinsessan hade redan nått bryggan och satt av sina hästar. De sprang mot landgången. Mer eller mindre befarna jungmän lossade på förtöjningarna i aktern. En man i hatt stod på däck och avlossade ett armborst. Lodet svischade förbi Melchon, som red mellan två uppochnedvända jollar med stora hål i sina bottnar. Hans utmattade ridhäst hoppade precis över trasiga hummertinor, slitna ryssjor och hoptrasslade fiskegarn som låg slarvigt slängda på marken. Han passerade en nedbrunnen stuga och tre förkolnade kroppar, människor förvridna till demonlik oigenkännlighet. Endast träbryggan och skeppet tycktes intakta.

Sir Cossu såg till att prinsessan kom ombord, men gick aldrig upp på landgången. Riddaren stod kvar på bryggan i väntan på de sina. En äldre matros tog emot prinsessan på däck. Hon kastade sig om hans hals av tacksamhet. Under vilka andra omständigheter som helst hade det varit en märklig syn, men Melchon lovade sig själv att krama om varenda besättningsman när Havskatten seglade i säkerhet, ute på Smaragdhavets blågröna vatten.

Vasak och Chiragh red ut på bryggan och kastade sig av hästryggarna. Chiragh slängde upp kistan på axeln och närmade sig landgången. Ingen brydde sig om vart de slutkörda hästarna tog vägen.

Pilar visslade genom luften. Melchons häst tog ett snedsteg och brakade in i Roggans. Den gamle krönikören föll tungt, men utan stigbyglar att trassla in sig i slängdes han iväg och slapp få benen mosade under hundratals skålpund med hästkött. Han rullade en god bit. Slog sig fördärvad bland brutna åror och trasiga fiskeredskap. Skrek när ett finger gick av. Men skrivhanden är oskadd, och jag är vid liv. Vilket man inte kunde anse om vakten och hans häst. Roggans skalle låg krossad mot en sten och riddjurets huvud hängde spetsat på en vass gärdsgårdsstör. Melchons fux skriade där den låg, halvt om halvt under den lealösa bakkroppen på Roggans ridhäst. Frambenen stack ut i en onaturlig vinkel under fuxen, och blod strömmade från dess darrande, skummande mun.

Hjältemodig som få sprang vakten Chiragh till Melchons undsättning. Samtidigt såg han ett annat välkommet ansikte närma sig norrifrån med ett litet följe; prins Daevo hade överlevt. Bakom honom stormade dock ett dussin fientliga riddare fram, ledda av en hjälmlös ryttare på en enorm svart destrier med glänsande orange schabrak på vilken ätten Clevences mörka svan böljade.

Chiragh nådde Melchon när plötsliga, oväntade stormvindar från vattnet svepte in över land. Hearas, stormgudinnan, vaknade med ett fruktansvärt humör, vilket drabbade den anstormande fienden, men tycktes skona prinsen och hans mannar – och vakten och honom. Den svettige vakten grabbade tag i Melchon. Släpade iväg honom. Runt dem blåste en förbryllande frånlandsvind, perfekt för flykt och segling. Som om de vandrade i stormens öga, mitt i en overklig stillhet. Detta lugn stördes av de omgivande stormvindarnas oväsen, så Melchon vred på sin styva nacke. Han skrattade till av förvåning inför åsynen; skriande hästar skyggade i virvlande vindar, panikslagna ryttare kastades ur sina sadlar. Med en obändig vilja tilltog stormen i styrka och svepte med sig lösa föremål: nät, husfragment och vrakdelar, löv, kvistar och bråte. Ryttare och stridshästar – om den samlingen bestod av samtliga eller enbart de olycksaliga som misslyckats med att ta skydd kunde han inte se – tvingades inåt land, bort från skeppet. Bort från hans räddning. Tacksam över vaktens insats greppade han hårt om Chiraghs axel. Ett par steg till.

”Nej!” Det som inte fick hända inträffade framför Melchons två arma ögon. ”Kistan.” Idioten till vakt, med en krigares simpla mentala kapacitet, hade lämnat kvar kistan på bryggan.

”Glöm kistan!” Vrålet kom från den hattbeklädde mannen på däck: kaptenen. ”Låt oss lämna detta gudsförgätna land i ett stycke. Sir Pinnegus och jag har väntat på er hela dagvakten och den är snart till ända. Raska på! Prinsen är snart ifatt dig.”

”Nej”, sade Melchon, och lösgjorde sig från vakten. Jag måste få med mig kistan. Min härskare behöver få ta del av dess innehåll, och mitt minne behöver dess stöd och jag dess mynt.  ”Gå ombord, Chiragh. Jag kommer strax.”

Medan vakten klev ombord gick han själv efter kistan, som låg intill landgången. Han behövde bara lyfta den … Oj, kära nån så tung … och släpa den med sig. Hans trötta ben vacklade på den ostadiga landgången, som svajade oroväckande under hans ömma fötter.

Sir Cossu sträckte sig efter kistan och greppade den, till Melchons lättnad. Den var verkligen tung. Dränerad på all ork i sina möra gamla armar, med en kropp tömd på styrka, stapplade han vidare. Han log ett växande flin. Säker. Jag är säker. Inom kort kunde han släcka törsten. Först i vatten, senare i vin.

Riddarens anlete förvreds till en empatisk grimas. ”Nej. Gamle mäster.”

”Vafalls?” Så kände Melchon smärtan komma krypande, klor av eld, dolkar av förblindande hetta. Den strålade ut från ryggraden mellan skulderbladen, ner över ländrygg och ben, upp längs nacken ut mot tinningarna. Hans leende falnade, han grinade illa. Häftiga andetag, brännande lungor, bultande hjärta. Han stapplade, upplevde allt som i en långsam plågodröm. Cossu Ventons utsträckta hand gled längre och längre ifrån honom. Prinsessan satte handen för munnen och den äldre matrosen intill henne, en man med feminina drag, såg trött och svettig ut. Allt snurrade; seglen dök upp i Melchons blickfång, och himlen och bryggan. Havskattens reling, skrov och landgångens undersida.

”Neeeeeeeeeeeej!” Prinsessans skri, hennes högfärdiga, omisskännliga röst, genomborrade omgivningen, särskilt så bland härdade mäns rop. Att hon ville mig så väl. Missbedömde jag henne så?

Allt blev vått och grumligt, fladdrande och otydligt. Vattnet. Han låg i vattnet, som färgades rött och rosa; paniken växte när gudarna förvägrade hans lungor livets luft. Finge han välja en sak i världen som han ogillade mer än ridning, kände han sig manad att välja simning. För en torr boklärd räckte det att tvätta sig med lätt fuktade linnehanddukar en gång var fjortonde dag för att bli ren och fräsch som en nyponros – samt ett hett bad i ett kar varannan månad, eller så. Med näsan i böcker under hela uppväxten fanns det föga tid, eller lust, för honom att lära sig simma. Därtill kände han en sådan utmattning nu att han, ifall han mot alla odds lärt sig simma som liten, aldrig hade orkat sträva mot ytan.

Melchon sökte mellan skulderbladen med sin skrivhand, fumlande fingrar nuddade trä. Ett pilskaft. Varför måste de alltid ha bågar? Ynkryggar. En välriktad bodkinpil skjuten från femtio stegs håll kunde tränga igenom en dubbel ringbrynja och ett lagers vaddering och glida ytterligare tre-fyra tum in i kroppen – på en muskulös soldat. Det hade Melchon både läst och sett på nära håll, i belägringens Silverhall. I brist på ringbrynjehauberk och sköld bär jag lite ylle och linne utanpå min pergamenttunna leverfläckshud som rustning. Som om det kunde skydda ett svagt hjärta i den här torra gamla säcken med skrumpna organ och sköra ben. Han skrattade till, fick kallsupar och kiknade. Fördömda kista – det är ditt fel. Och förbaskat vare mina böcker, som lärt mig mycket om det mesta, men uppenbarligen för lite.

Genom vattenytan såg han himlen. Hans tunga kropp sjönk djupare och djupare, bort från räddning och liv men närmare döden, den svarta nåden. Något som liknade runda former, förvrängda ansikten, dök upp vid relingen. Inga händer sträcktes längre ut för att hjälpa honom, en drunknande relik till krönikör. Eller jo, en … Nej, flytande tång som såg ut som en hand. Ritten till skeppet råkade bli det sista hans ålderstigna kropp mäktade med. Till och med hans sinnen svek honom, nu när han obönhörligen dalade som ett sänke mot vikens botten.

Alltjämt törstig tog han in vatten, men då slutet kom fick han mer av den varan till skänks än han önskade.