Pappa & jag

”Min far har rott dit alla årtag bär.
Till slut så är han där,
där inget hjärta slår,
där ingen storm förmår,
där stillhetens hav består,
där hamnens eviga vila han får.
För det, hör här,
mina tankar till honom går.”

Mina egna ord till pappa

På fredag är det julafton, min allra första utan en pappa. Farsgubben gick bort den 2 juli, men det känns ännu overkligt. Jag kommer på mig själv med att tänka ”det där kan jag ringa och fråga pappa om” – men det går ju inte, det är för alltid försent.

Jag tänkte postat mitt lilla inlägg och min dikt på pappas 77:e födelsedag, den 9 december. Det blev nu inte så, men så här inför julhelgen passar nog lika bra, pappa var inte alltid så noga med det där med tid och klockslag och sånt och jag inbillar mig att tiden fungerar annorlunda där hans aska är spridd.

Pappa, jag saknar dig.

* * * * *

Sedan var det en annan sak jag ville ta upp med er – skälet till varför det varit så inaktivt här på min lilla ynka tråd av det världsomspännande nätet och varför den tredje delen av En saga om sorg-sviten ännu dröjer.

Jag tar det från början.

Ni vet att jag drabbades av en utmattningsdepression 2015.

Ni vet att jag successivt drabbades av nya besvär – känselbortfall i höger fot och vänster hand, därefter balansproblem, gångsvårigheter med mera – som då, runt 2016, betraktades som en del av utmattningsproblematiken (enligt läkare, fysioterapeut, arbetsterapeut och psykolog), men som vid en noggrannare titt är en del i något annat. Något jobbigt. En sjukdom.

För fredagen den 28 maj 2021 fick jag ett sånt där telefonsamtal, ni vet ett som passar in på det överutnyttjade epitetet ”som förändrade mitt liv”. Jo, jag har väl haft det på känn länge nu, men ändå. Då ringde neurologen från Norra Älvsborgs länssjukhus, Näl, och bekräftade att jag har drabbats av primärprogressiv multipel skleros, PPMS. Skittrist, men så är det. Att jag dessutom har en spinal stenos i ländryggen som är värre än den jag hade i halsryggen, plus (minst) tre tråkiga diskbråck, gör bara saker och ting skittristare. Betänk då att läkare och neurokirurger 2018 och 2019 höll det för ytterst osannolikt och extremt ovanligt (jag har tyvärr inte luskat ut exakt hur sällsynt kombinationen MS + spinal stenos är, se dock länkarna nedan) att en och samma individ drabbas av både spinala stenoser och multipel skleros samtidigt.

Tji fick de!

Så. PPMS? Postpremenstruella störningar? Penispappornas ministyrelse? Passiva psykopaters månatliga samling? Polska pugilistmotoriska sällskapet? Pediatrikprofessurens marginalstipendium? Pinsamma piedestalernas mögliga statyett? Petimeterpokalen för misstänkt snobberi? Pangpetarderarnas minor att spränga? Platta plånböckers mynt och sedlar? Papiljottprinsarnas meningslösa stylister? Prinsessornas perfekta mirakelskåderi? Plinius potatismossylt? Pistolprästernas militärskola? Peripatetiska parallaxmaskinsystemet? Pelletspannans marginalslang? Pemmikanpelikanernas markscanner? Positiva pilgrimers magnifika sanhedrin? Pissande penaters mök och skit? Palatspaladinernas magisynod?

Bokstäverna lockar onekligen till ordekvilibristiska krumsprång, deras egentliga signifikans gör det inte. PPMS, primärprogressiv multipel skleros (alternativt särskrivet: primär progressiv multipel skleros).

Lämplig/olämplig musik?

Av någon ödesmättad anledning sitter jag och lyssnar på Spotify-placerad musik. Jag kände att låttitlar som ”No Time to Die” (Billie Eilish), “bad guy” (Billie Eilish), ”The Show Must Go On” (Queen), “It’s a Hard Life” (Queen), “Comfortably Numb” (David Gilmour, Pink Floyd), “Final Masquerade” (Linkin Park), “To Lose My Life” (White Lies), “Nobody’s Diary” (Yazoo), “Burn” (The Cure), “Fall” (Eminem), “Black Day” (Depeche Mode), “Territorial Pissings” (Nirvana), “Only for the Weak” (In Flames), “Breakdown” (Guns N’ Roses), “Fear of the Dark” (Iron Maiden), “For Whom the Bell Tolls” (Metallica) och “In Your Veins” (The Soundtrack of Our Lives) gör sig särskilt bra en dag som den här. Kanske “to on the nose” för några, men det skiter jag i.

Vad innebär då diagnosen för mig?

En omedelbar fördel i sammanhanget är att jag fått mina tvenne covid-19-vaccindoser, och snart blir det dags för en tredje dos (och jag fick säsongsinfluensasprutan nu på lucia). Jag fick dos numero, öh, dos redan den 1 juli. Eftersom behandlingen mot PPMS innebär att immunförsvaret blir sämre, vilket är meningen i bekämpandet av dumma lymfocyter, och ett vaccin ju i sig kan vara en prövning för immunförsvaret, bör vaccinpollinering och MS-infusion hållas isär i tid. Därför dividerade neurologen och jag när det ena och det andra skulle ske. MS-behandlingen på Näl var den 5 augusti och nästa sker i februari 2022, inklusive uppföljning och, tror jag, en ny magnetkameraundersökning på hjärna och ryggrad. Till att börja med får jag behandling varje halvår under en treårsperiod. Sedan gör doktorn en bedömning/utvärdering – givetvis kommer jag bli tvungen att fortsätta med behandlingarna, då det inte finns någon bot ännu.

Kollektivtrafiken tog mig till Näl, en varm och solig sommardag. Inne på Neurologavdelningen bekantade sig sköterskan med mig och min situation, och en stund före infusionen fick jag en histaminspruta och lite Alvedon (var det väl?). Väl i själva behandlingsrummet väntade flera andra MS-patienter, alla mycket trevliga och med större MS-erfarenhet än jag, och en skön fåtölj som sköterskan lutade i en bekväm vinkel åt mig. Jag blev strax oerhört pömsig och somnade. Nu gjorde det i sig inte så mycket, eftersom behandlingen tar drygt 3,5 timmar.

Infusion, vad är det nu igen, kanske ni tänker?

Jo, i medicinska sammanhang, som i mitt fall, innebär det helt enkelt att du ska få i dig en större mängd läkemedel i vätskeform. Jag satt med en kanyl i armen, en kanyl kopplad till en lång, genomskinlig slang som sin tur gick till vätskepåsen hängandes i droppställningen till höger om mig. Ganska basic för den som är van vid sjukhus och sprutor.

Läkemedlet jag fick är en bromsmedicin vid namn Rixathon/Mabthera. Den aktiva substansen heter rituximab, som är en proteintyp kallad monoklonal antikropp. Vad jag förstår söker proteinet upp, och fastnar på, B-lymfocyter, som är ett slags  vita blodkroppar. Så när rituximab fastnar på ytan på de vita blodkroppscellerna dör dessa. 

Att de dör är bra i sammanhanget eftersom de indikerar inflammatorisk aktivitet i det centrala nervsystemet, CNS, vilket är dåligt, såklart. Sådan aktivitet är en del av den här sjukdomens modus operandi.

Stor infodump om multipel skleros

Multipel skleros, MS, är en sjukdom i det centrala nervsystemet, CNS, som utgörs av hjärnan och ryggmärgen. Eftersom jag har haft en spinal stenos och tre diskbråck i halsryggen, som kirurger på Sahlgrenska opererade 2019, och fortsatt dras med en annan spinal stenos (i ländryggen) och ytterligare minst tre diskbråck samtidigt med såväl en kvardröjande utmattningsdepression (eller åtminstone efterdyningarna av den) som en nyligen fastställd primär progressiv multipel skleros, allt hakar liksom i varann som på en ovanligt bitskt halskedja, är det i princip ogörligt att reda ut var den ena diagnosens yttringar börjar och hur intrasslad den i så fall är med de övriga, men det finns symptom att hålla utkik efter. (Förlåt för den franskt långa meningen och den onödiga upprepningen av min anamnes.) 

Det som sker i en MS-sjuks kropp är att inflammationer drabbar slumpartade delar av CNS, det vill säga i hjärnan och ryggmärgen. Här finns det nervtrådar som vidarebefordrar nervimpulser mellan hjärnan och kroppens olika delar. För att impulserna skall färdas smidigt krävs det en god isolering kring nervtrådarna. I CNS utgörs isoleringen av fettämnet myelin. Det är när immunförsvarets egna vita blodkroppar kommer in i CNS och angriper myelinet som en inflammation uppstår (viss forskning pekar på att MS därför är en så kallad autoimmun sjukdom). I värsta fall skadas också nervtrådarna, vilket gör att nervimpulserna inte når fram ordentligt. Det blir glappkontakt, helt enkelt. 

Eftersom den här neurologiska sjukdomen påverkar olika delar runtom i CNS – det finns med andra ord ingen chans att ringa in eller förutse var skador och plack uppstår – blir symptomen så olika (relativt sett) från en individ till en annan. Vilket symptom du får beror på vilka nervtrådar som har blivit inflammerade. Är nervtrådar till musklerna i ett ben inflammerade blir du svag i benet, rör det sig om nervtrådar från känselorgan i benet får du istället domningar. Symptomvariationen är alltså frikostig. Lesionerna/placken som uppstår gör så uteslutande i CNS och gemensamt för områdena som skadas blir de kvarblivna ärren, i allt väsentligt att betrakta som förhårdnader. Multipel skleros betyder ungefär ”många förhårdnader”. 

Dock finns det några vanliga symptom. Här är mina, som jag säkerligen delar med andra MS-drabbade:

• Känselrubbningar, domningar och skakningar,
• Värmeintolerans (gäller såväl heta sommardagar som varm/kryddstark mat),
• Svårigheter att gå och hålla balansen (jag har bland annat fallit i badkaret, när jag duschade, och i all offentlighet inne på Willys här i Uddevalla),
• Synbesvär,
• Muskelstelhet,
• Extrem, inte sällan hastigt uppkommen trötthet, så kallad fatigue,
• Yrsel (särskilt när jag börjar bli trött),
• Sämre minne,
• SMÄRTA!

Värst är nog ändå att jag har så svårt med motorik och gång och balans och domningar och, icke att förglömma, fatigue. Och säkert några symptom jag glömt. Jo, jag minns som en påse navelludd. Öh, alltså dåligt. 

Kom ihåg att MS är en obotlig kronisk sjukdom i skrivande stund, och att den första bromsmedicinen kom först på 1990-talet, en mot skovvis MS. Fast MS-forskningen har tagit alltmer fart under 2000-talet, vilket inger hopp om ett definitivt botemedel, kan jag tycka. Bara sedan mitten av 00-talet har ett tiotal nya MS-läkemedel erhållit grönt ljus av adekvata myndigheter i Europa och EU. Dessutom finns det numera bromsmediciner även för PPMS, exempelvis Ocrevus som används i bland annat USA. Eftersom Rixathon/Mabthera är snarlik just Ocrevus i såväl sammansättning som effektivitet (vad jag har förstått, i varje fall) – och billigare! – använder Västra Götalandsregionen sig av Rixathon/Mabthera istället, ett läkemedel som främst används mot lymfom och ledgångsreumatism. 

Vetenskapens kunniga forskare har, enligt Karolinska institutets, KI, hemsida, hittills luskat ut att fler än 200 gener är mer eller mindre inblandade vid risken att utveckla multipel skleros. Tydligen är de viktigaste generna i sammanhanget belägna i HLA-området på kromosom 6. (HLA står för ”human leukocyte antigen”, antigenpresenterande molekyler som finns på cellytan.) Sveriges forskningssamhälle, exempelvis forskare vid just KI, ligger väl så långt framme, vilket ytterligare förbättrar kunskapsläget. 

Från ett internationellt håll har jag hittat ett fåtal forskningsartiklar eller -studier som tar upp kombinationen MS och spinala stenoser, men sökningen på internet är ju simpel, det kan givetvis ha hänt en hel del i forskarsamhället inom den här relativt smala grenen av MS-forskningen, studier jag missar. Två klart intresseväckande artiklar är:

• En studie publicerad på Cleveland Clinics hemsida 2015 berör MS och postoperativ cervikal spinal stenos med myelopati; i studien artikeln tar upp ingick 77 individer med MS och cervikal spinal stenos,
• I den vetenskapliga tidskriften Multiple Sclerosis and Related Disorders från 2020 finns det en artikel som tar upp att/hur en halsryggsförträngning påverkar fördelningen av lesionerna i den MS-drabbades ryggrad (i centrala nervsystemet, CNS).

Doktor Aaron Boster, som driver The Boster Center for Multiple Sclerosis i USA, talar på sin Youtube-kanal om att dagens MS-mediciner, oavsett beredningsform, enbart inriktar sig på, och angriper, B- och/eller T-celler, men att en ny sorts medicin kan vara på gång. ”In this video, I share a seemingly new immune target, one that opens the door for potential new MS treatment [2021]!”, beskriver han inlägget publicerat den 13 december 2021. Samma sak, men ur ett mer eurocentriskt perspektiv, beskriver Neurologi i Sverige på nätet. Här tar sajten den 8 december 2021 upp en, hittills, lovande Merck-studie om läkemedlet Evobrutinib. Kontentan av såväl Bosters videoinlägg som Mercks fas II-studie är att nästa generations MS-mediciner bör kunna angripa mer än bara B- och/eller T-celler; Evobrutinib ska vara den första så kallade BTK-hämmaren (Brutons tyrosinkinas, BTKi – i:et står för inhibitor = hämmare) som uppvisar en tydlig reducering av kroniska lesioner vid skovvis förlöpande MS. Huruvida det hjälper mig, som har primär progressiv MS, vet jag inte, men det känns spontant som att det kan hjälpa mig också. Hoppas jag.

Det är skillnad på MS och MS – eller?

Sjukdomen MS delas av hävd in i olika former, eller faser, även om vissa läkare menar att det nog snarare rör sig om vitt skilda, och autoimmuna, sjukdomar. Här är hur som haver faserna, som de ser ut idag, 2021:

• MS med skov: Detta är den statistiskt sett vanligaste formen, där en besvärsperiod med skov som varar i dagar eller månader varvas med besvärsfria perioder som kan hålla i sig i flera år. Varje skov medför dock en gradvis förvärring av sjukdomen, skovens effekter blir mer kännbara helt enkelt, och symptomen försvinner kanske inte längre helt och hållet eller ens delvis.
• Sekundär progressiv MS: Efter ett decennium eller runt 15 år med sjukdomen blir du sakta sämre även mellan skoven. Svårigheter att gå kan ge sig till känna nu, exempelvis. Du kan ännu få skov.
• Primär progressiv MS: PPMS är MS utan skov. Den är lite ovanligare än den skovvisa formen, knappt 20 procent av de MS-drabbade får den här formen. Japp, det är den här jag har. Du får helt sonika inga skov alls, utan märker av en långsam ökning av besvären. Därefter går det så att säga utför.
• Godartad MS: Runt var femte person med sjukdomen har det som kallas för godartad MS. Hit hör den som, trots år efter år med pågående sjukdom, inte känner av några besvärande symptom. Diagnosen godartad MS kan du få först när det har gått många år och det går att se tillbaka på sjukdomsförloppet.

Vad innebär då diagnosen för er?

Jo, för er del betyder min skröplighet ungefär samma sak som tidigare, att mitt skrivande och filande på tredje delen i En saga om sorg-serien, mitt fantasyepos om ni minns det, även fortsättningsvis blir sorgligt lidande. 

Nästa år är det tio år sedan del ett kom ut på fantastiska Undrentide förlag, där den lika fantastiska förläggaren Elin Holmerin styr det svenska fantastikundret med stor entusiasm och större tålamod.

Jag skriver, jag lovar, men orden är få åt gången, med nödvändiga pauser som ibland måste vara i timmar eller till och med långa dagar. Jag vet med andra ord vad jag vill men inte hur jag ska få ut det, om ni förstår vad jag menar. Fumliga fingrar med skadad finmotorik, smärta och understundom beröringsöverkänslighet varvad av bara dålig känsel är väl en författares mardröm och jag lever ju mitt i den.

Tyvärr blir det ni, kära läsare, som får lida för dessa mina mängder av tillkortakommanden. För det ber jag ödmjukt om förlåtelse, men tro mig, jag gör mitt allra bästa.

Frågor på det?

Sköt nu om er, ha en god jul och ett gott nytt år, så hörs vi.

Kram och tack för att ni finns och för att ni fortfarande hör av er.

Varma hälsningar,

Stefan Hagel

PS. Det finns ju dagar för allt, så visste ni att den internationella MS-dagen infaller 30 maj? Jag hade ingen aning om det, inte förrän jag börjat förkovra mig i ämnet multipel skleros, MS.

Källor: Sjukdomsinformationen har jag fått dels från neurologen på Näl, dels från 1177 Vårdguiden, från MS-guiden och från källor omnämnda i inlägget.

Om Magisynoden – del II

I första delen om Magisynoden tog jag upp lite om dess historia. Denna del handlar mer om synodens organisation och reglemente.

Till att börja med kan man konstatera att Magisynodens (mer eller mindre) kvalificerade antaganden om magifrekvens och utövarantal sedan länge har etablerat sig som en i princip okränkbar doktrin bland kharismater (samlingsnamnet för alla magiutövare):

• En individ per tio tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom ett element, det vill säga bli en åkallare eller åkallerska.
• En per hundra tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom en krets, vilket i praktiken innebär möjligheten att lära sig behärska elementen luft, vatten och trä i den ljusa kretsen eller jord, metall och eld i den mörka kretsen. Den som behärskar sina element benämns häxa eller trollkarl.
• Besvärjarens eller besvärjerskans skicklighet inom den gamla magin (eller höga magin) kunde en ynka person per miljon söka uppnå, på sin tid. En kharismat av den här kalibern sades kunna behärska element ur båda kretsarna, vilket förstås var en stor tillgång i många fall. Inte minst kejsar Arwerlon I Rhyger, Imperiebyggaren, använde sig av besvärjare för att implementera det nya språket i kejsardömet, arweriska, som helt sonika ersatte semariska, kamakiska, wygiska, thyliska, varatiska och merbatiska (som i sig är en mischmasch av flera språk, men som med tiden blev ett eget).
• Utöver de ovan beskrivna indelningarna av kharismater, finns det magiutövare som kallas vilda: vilda åkallare respektive åkallerskor, vilda häxor och vilda trollkarlar samt vilda besvärjare respektive besvärjerskor. I det sistnämnda fallet, för den gamla magins utövare, finns det ett mer spritt epitet, nämligen gränskorsare. Gränskorsarna kom att ge kharismater som helhet dåligt rykte – så dåligt att utövandet av den gamla magin förbjöds i kejsardömet och utrensningar genomfördes och bokbålens lågor brann höga i ivern att radera ut den gamla magins formelsamlingar och djupa kunskaper. Än idag är det straffbart att inneha den gamla magins besvärjelser i nedskriven form, men naturligtvis hindrar det inte alla från att söka efter förbjuden frukt – rykten florerar som säger att det existerar en diger lunta eller flera någonstans, en svårfunnen ”samling” som fått namnet De förlorade böckerna. Vild är hur som helst den som inte anses ha kontroll över sin egen magi och som tvångsmässigt måste använda sig av den för att exempelvis skada eller döda andra. Följaktligen jagas vilda kharismater, en jakt som inte sällan slutar med döden för den jagade. Vitlansorden, tätt knuten till överstebiskopen, är en sammanslutning som jagar vilda kharismater.

Magisynoden tolererar av förklarliga skäl inga vilda kharismater på dess regelbundna stormöten.

De som får närvara på ett synodmöte är magiutövande medlemmar inom synodens medlemssfär, även om mötena kan locka magiutövare från andra håll samt också icke-kharismater. Enbart magiutövare från medlemssfären har, emellertid, chansen att utöva inflytande över verksamheten, genom rätten att lägga förslag, bli inröstad i synodens ledning med mera (se dock att det finns specifika undantag nedan).

Kharisgemot – synodens ledning

Då Magisynodens medlemmar är så geografiskt utspridda, säger stadgarna att detta också måste återspeglas i den högsta ledningens sammansättning.

Synodens styrelse, dess ”regering” om man så vill, benämns kharisgemot, vilket ungefär betyder ”kharins möte”. Varje kharismat som sitter i kharisgemoten tituleras khariswit, ”kharismaternas klokhet” (titeln var från början längre, khariswitan). Tanken är att en khariswit ska stå för just det kloka och vettiga, kort sagt göra ett bra jobb som gagnar alla, helt enkelt. Den som leder hela synoden bär titeln överstekhariswit, för att särskilja denne en smula från övriga i styrelsen.

För att få hamna i synodens ledning – dess kharisgemot – skall därför följande kriterier uppfyllas:

• Den magiska principen måste efterlevas, d.v.s. varje magiaspekt, varje element och krets, måste finnas representerad i högsta ledningen.
• Varje storprovins inom ett imperium eller ett suveränt rike måste ha representation av en kharismat, oavsett fördelningen inom ”den magiska principen” ovan. Det gör att ett element därför kan ha fler än en representant i ledningen.
• Ledningens antal kan fluktuera med tiden, detta p.g.a. tillgången till kharismater och geopolitiska förhållanden.
• Hänsyn tas till den magiska kompetensen, inte till könet.
• Hittills är det maximala antalet personer i ledningen satt till 22, men det finns en klausul som säger att det antalet kan ändras om Magisynodens sfär utvidgas. Det lägsta antalet ledamöter just nu är 19 (fördelat på elva riken inklusive ön Sannibar i Zabarni, sex element och två kretsar), inklusive mötets överstekhariswit. Om en khariswit avsäger sig sin plats under samlingsdagen eller har fallit ifrån (oavsett om denne är död eller oförmögen att delta) har denne förverkat sin plats i synodens kharisgemot; därmed blir en av punkterna på dagordningen att välja in en ny khariswit i ledningen (med rätt urvalskriterier uppfyllda, vilket kan begränsa urvalet). Skulle det inte finnas någon med rätt kriterier att tillgå, t.ex. en kharismat med elementet eld, söker man bland dem i rätt krets (i detta fall den mörka). Skulle det inte finnas en kharismat från ett specifikt rike/land att tillgå väljs någon annan som kan möta övriga kriterier in; märk väl, det har ännu inte hänt att någon från ett specifikt land har saknats.
• Det finns inget formellt hinder för en icke-människa inom synodens inflytandesfär att delta på en synod, men då t.ex. mörkalfer, vättar och troll på de flesta håll inte tillåts besöka eller idka handel i städer, där synoder oftast hålls, är det få som har kunnat närvara i praktiken. Synodens krönikor och annaler nämner åtminstone en handfull deltagande mörkalfer vid namn, samt nämner att enstaka troll har närvarat.
• Halvblod får också närvara, vilket också händer då och då.
• De kharismater som kommer från platser utanför synodens medlemssfär är välkomna att närvara på en magisynod, men har inget reellt inflytande. De har ingen rösträtt och får inte komma med förslag till dagordningen. Däremot kan de förstås ”utöva inflytande utanför protokollet”, som det heter i synodjargong. En sådan kharismat har dock rätt att ta del av stormästarprovet, vilket är närmast en förutsättning för dem ifall de ska nå anständiga tjänster och positioner på magiakademier eller hos en härskare inom synodens medlemssfär. En utsocknes person ska således inte kunna klampa in på synodens revir och lägga beslag på yrkesmöjligheter (sedan får ju de facto en härskare eller liknande själv bestämma om de vill ta in en utsocknes kharismat eller inte, men det är en annan femma).
• Ett undantag från ovan regel är om en kharismat som är född utanför synodens medlemssfär ändå har varit verksam i något av synodens medlemsländer under lång tid, d.v.s. om personen ifråga har ”bevisat sitt värde och efterlevt ordens anda”. Kharisgemoten avgör från fall till fall förutsatt att någon kharismat ur medlemssfären förordat detta, d.v.s. har sett till att frågan blir en punkt på dagordningen. Undantagen har med åren blivit en del (se nedan). Utlänningar eller fjärrländare som blivit accepterade, så att säga, har i de allra flesta fall varit verksamma vid till exempel en åkallarakademi i synodsfärens område eller rentav varit en häxa i Pärlemororden på Valx.

Övriga stadgar

• Magisynodens möten skall hållas med ”anständig” regelbundenhet, vilket normalt är vart tredje år. Den kortaste perioden mellan två möten har varit två år, den längsta sju år. Det har, hittills, hållits 128 synoder. Den i Kaldaras, Irestin, år 2175 e.H. blir således den 129:e.
• Stora, stadgeändrande beslut måste fattas på två av varandra följande synoder för att träda i kraft. Om man så avser göra tenderar den andra av dessa synoder att ligga inom de tre åren i tid från den föregående synoden.
• En person i synodens kharisgemot (som ungefär betyder ”kharins möte”) erhåller titeln khariswit (ungefär ”kharismaternas klokhet”) så länge denne sitter i ledningen. Den ursprungliga titeln var khariswitan, som alltså blivit något kortare med tiden.
• Vid varje synod väljs en ledare för just det mötet. Denna kallas för överstekhariswit och väljs inte av synodledningen utan av alla andra församlade kharismater av motsvarande en stormästares eller stormästarinnas rang. Den som väljs måste emellertid redan ingå i ledningen, varför mötesdeltagarnas urval ändå är begränsat. (Det finns förstås en chans att bli återvald till överstekhariswit om medlemmarna så väljer samma person som vid det föregående mötet.)
• Det är synodens kharisgemot som – genom stormästarprov – avgör om en kharismat skall upphöjas till stormästare/-mästarinna.
• I en kharisgemot sitter man generellt på livstid, men alla som deltar i mötet och som inte sitter i ledningen vid tillfället kan utesluta en khariswit genom att få med sig andra utanför ledningen. Dock krävs att en betydande majoritet kräver uteslutning, nämligen en kvalificerad majoritet (i detta fall trefjärdedelsmajoritet). Lägg därtill att den som vill utesluta en khariswit riskerar att få en politisk fiende på halsen, oavsett om omröstningen lyckas eller ej. Den som vill utesluta någon måste säga det öppet; de som sedan röstar kan, däremot, göra det anonymt. Förslaget om uteslutning måste tas upp före den första punkten på dagordningen, då en uteslutning av en befintlig khariswit ju förändrar allt och det sannolikt måste tillkomma en ny khariswit i ledningen.
• Den som utesluts ur en kharisgemot har alltid rätt att ställa upp igen för att bli invald. I teorin kan alltså den just uteslutna bli direkt invald i ledningen igen, på samma möte denne blev utesluten.
• Om en kharisgemot redan består av rätt kvot eller sammansättning kan en ny person ändå röstas in i ledningen om ett sådant förslag läggs före den första punkten på dagordningen tas upp. Dock är det maximala antalet i ledningen satt till 22 personer (d.v.s. 19 ordinarie plus tre övriga). Skulle en ”extra” person i ledningen och en ordinarie ha samma kvalifikationer – och den ordinarie dö eller falla ifrån av någon anledning – tar ”extrapersonen” dennes plats per automatik.
• Skulle en eventuell omröstning inom ledningen självt sluta oavgjort har alltid överstekhariswiten utslagsröst.
• Vilken synoddeltagare som helst ur medlemssfären, så länge denne är bevisat magikunnig, får lägga förslag mellan soluppgång och solnedgång den första dagen, den benämnd samlingsdagen; förslagen skall inkomma skriftligt (på vilken sorts papper som helst) till ledningen, ”inte vara obegripliga, omständliga eller skrivna i sådan längd att de omfattar mer än ett standardenligt papper, pergament eller papyrusrulle; sten- eller trätavlor göre sig icke besvär” – detta för att ledningen ska hinna sätta samman en dagordning till nästföljande dag (deltagarna får en dag ”ledigt”, således). Agendan är sedan i princip orubblig och kan bestå av hundratals punkter. Ett möte tar sedan ”den tid det tar”, vilket ibland har varit flera månader.
• Vilda kharismater är inte välkomna och ska avrättas utan urskillning.
• En kharismat kan dömas till hårda straff av synoden, men ett rikes/lands lagar har företräde. Däremot kan, om synoden så finner det lämpligt, den rättsligen prövade dömas till exempelvis döden eller exil, men då är det ett slags rekommendation som skickas till medlemmens hemlands högsta ledare (t.ex. kungen). Synoden kan också, på t.ex. en kunglig befallning verkställa straff. Den dömde har rätt att söka benådning hos t.ex. sitt rikes kung.
• I synodens straffskala ingår också förbud att utföra magi, den kan anse någon vara en vild kharismat och den kan döma ut och verka för att stänga magiakademier och liknande.
• Det värsta straffet synoden kan utdöma är emellertid magiseparation (se med fördel Om Magisynoden – del I för mer information om magiseparation). Ett antal magiutövare är emot ”lemlästning” eller ”kapandet av bandet”, som magiseparationen ibland kallas, och kallar den för ”tortyr ovärdig den upplysta människan”. En punkt på synodens dagordning som därför återkommer med viss regelbundenhet är den om magiseparationens avskaffande. Märk väl att det här med magiseparation som rituell sedvänja är mycket äldre än Magisynoden och ska ha förekommit i olika former ända sedan Darefus den upplyste vandrarens dagar, vad de lärde vet, kanske är detta slags ritual ännu äldre.
• Det ligger i akademiers och skolors och ordnars, med mera, intressen att närvara vid Magisynoden, då den handhar de officiella rullorna över existerande kharismater. Synoden tillhandahåller således ett utmärkt tillfälle att uppdatera egna kharismatslistor.

Medlemmar i kharisgemoten (ett urval)

Här är ett urval av kharisgemotens sittande styrelsemedlemmar:

• Ärkeåkallare Quillon Cannorlan – från Irestin. Han har varit överstekhariswit för kharisgemoten i synoderna från den 123:e synoden och framåt. Om han blir det även på nästa synod återstår att se.
• Stormästare Callam Elangoud – från Varatin.
• Stormästarinnan Warisa Salinbur – från ön Sannibar utanför Zabarnis östkust.
• Quenlon Tarandil – från Merbatien.
• Danjelia Andassi – från gränstrakterna mellan Bendurien och Latanien (på Benduriensidan).
• Meiafelénsei ”Meia” Duinn – från Kamakien, hon är häxa tillhörande den ljusa kretsen och prefekt emerita vid Eduensaskolan.

(Några av) Magisynodens grundare

• Iansah Sethera – vaganbei (ett slags kringströvande häxhelerska) från Sannibar (motsvarande titel för män är vaganbah (häxhelare).
• Lotsar Mendarak – hans mor kom från Merbatien, hans far från Sannibar; fadern dog emellertid när han var två år, varpå hans mor, Nardah, tog honom tillbaka till Merbatien.
• Ulsifer Bodomin.
• Brannic Daraven – kallades Kråkhuva p.g.a. sin fjädertäckta huva.

Övriga historiska medlemmar i synodens kharisgemot

Här följer ett blygsamt urval av historiska medlemmar i Magisynodens kharisgemot genom åren.

• Jenyssa Jarves – från Semarien. Yngre syster till baron Mostyn Jarves och Dansande Tranan. Pärlemorsyster (hon blev storhäxa 2133 e.H.). Invald som khariswit i Magisynodens kharisgemot år 2139 e.H, där hon satt till sin förtida död år 2164 e.H., bara 55 år gammal. Magisynoden hon blev invald i hölls i Barodhen, Varatin, en synod som varade i två månader.
• Delvig Destual – från Kamakien.
• Simendal Evander – från Semariens högadel.
• Vortymer Tellyg – från Wygerin.
• Oh’Nohr Illiam – ervundisk slavättling, fri och bosatt på Sannibar.
• Dedor från Dymmelsten – från Varatin.
• Lexara Orlanthille – från Kamakien.
• Meaklin Slayd – från Irestin.
• Caitrona Monnag – från Irestin.
• Marandil Fell nadh Meargon – från Irestin.
• Ginilla Melanphoe – från Thylien.
• Aldiana Girshek – från Udakien.
• Tiggy Marr – från Semarien.
• Terance Oranthel – från Thylien.
• Elbin Lach – från Wygerin.
• Saracine Bassin – från Wygerin.
• Kenician Felendore – från Varatin.
• Valmis Asquith – från Merbatien.
• Rahul Yadnesh – från Alzarien.
• Jaesun Tavarian – från Kyreni.
• Calder Emeny – från Udakien.
• Dera Craska – från Thylien.
• Dorikenna Makenzius – från Dorderien.
• Varadian Pardo – från Latanien.
• Navanethem Alapenduel – från Kamakien.
• Parnohl Ladachean – från Caradea.
• Braam Dandolos – från Latanien.

2017 – nytt år, nya möjligheter

”Nytt år, nya möjligheter”, heter det ju.

Låt oss hoppas att det stämmer.

Som ni har märkt går det tämligen lång tid mellan blogginläggen här. Det beror förstås inte på er, utan på mig och mitt utmattningssyndrom som bara pågår, pågår, pågår …

Jag gör framsteg, inget snack om den saken, men det tar sin rundliga tid i form av små, korta myrsteg. Ett i taget.

Därför hyser jag stora förhoppningar om att detta är året då jag faktiskt blir färdig med En saga om sorgs tredje del, ”Röda dagars hämnd”.

De dryga två åren som har gått sedan jag gick in i väggen är en serie av misslyckanden i att bli färdig, mest på grund av att varken ork, koncentrationsförmåga eller allmän kapacitet har funnits hos mig. Därmed inte sagt att jag inte har försökt, tvärtom, försöken att skriva är otaliga och anteckningar har det blivit, men att verkligen få ihop alla intrigtrådar, kronologin, världsbygget och gestaltandet av respektive karaktär kräver sin person, har jag märkt.

Det som har varit bra med de gångna två åren är att jag verkligen tvingats reflektera över vad jag vill ska hända i berättelsen, och när, var och hur det ska ske. Och för vem det ska inträffa.

Det har gjort att min kunskap om världen och karaktärerna har vuxit något enormt. Jag har långt mycket mer ”kött på benen” nu än i slutet av 2014 (och då hade jag förstås långt mer information om allt än när jag startade 2006).

Världen, Angoria, har genomgått en grundlig genomgång, där jag, som faktaunderlag utanför det som syns i den faktiska berättelsen, har så mycket fakta att tillgå när jag behöver att det i sig kan innebära att det blir lättare att skriva själva berättelsen.

Vad av allt det jag har lärt mig som till slut hamnar i berättelsen – mellan pärmarna, så att säga – är ovisst. En del kommer att dyka upp, det kan jag säga redan nu, medan en del lär ligga orört i nån mapp i datorn (eller förbli oläst i ett kollegieblock). Eller så kan det bli stoff till framtida berättelser.

* * *

Flera personer, både vänner och läsare, har oberoende av varandra påpekat för mig att ”Röda dagars hämnd” finns med i Science Fiction Bokhandelns vinterkatalog 2016, på sidan 6.

Vilket är otroligt hedrande, såklart.

Kruxet är dock att själva boken ännu inte är färdigskriven. Den kommer att bli färdig, oroa er inte, men jag kan alltså inte ange ett exakt datum ännu. Däremot får ni som vill givetvis förboka titeln på t.ex. SF-Bokhandeln, om inte annat för att visa dem ert intresse av boken. Sedan får jag försöka bli färdig så fort jag bara kan med att förse er med en så bra bok det bara kan bli.

Lite mer tålamod, bara.

Under tiden finns det, som alltid, gott om läsvärda fantasyalster därute.

Nytt år, nya möjligheter – yeah, right!

Ett nytt år för med sig nya möjligheter. Sägs det.

Den som levt så ohyggligt länge som jag anar skepsisen bakom detta påstående.

Förhoppningen är emellertid att det ska stämma överens med verkligheten.

Min utmattningsdepression får måhända styra en smula, eller helt och fullt, men ifall jag lyckas ta över mitt jags roder har jag vissa saker jag vill få till under Hens år 2016.

Som de listdiggande nördar vi alla är (väl?), presenterar jag mina mål, som måhända får förbli drömmar, och mina drömmar som måhända får förbli ouppfyllda:

• Vad sägs om att få till den där tredje delen i En saga om sorg-serien, va?! Ja, utöver att må bättre är ”Röda dagars hämnd”-manuset alltjämt en viktig prioritering. Så som 2015 såg ut kunde jag inte skriva särskilt sammanhängande eller särskilt mycket på berättelsen. Däremot har jag antecknat en hel del och funderat ännu mer, så jag både tror och hoppas att den nya manusversionen inte bara ska färdigställas utan också bli så mycket bättre än den nuvarande versionen. För, ja, det finns en version, som nu ska skrivas om. Av mig. Den största utmaningen inför en ny, förbättrad version är att bibehålla kronologin från den befintliga versionen för den var exakt på dagen när (ett kapitel är på förmiddagen, medan ett annat börjar på eftermiddagen, typ). Och det händer förstås en hel del som måste med till den förbättrade varianten; ledtrådar ska placeras rätt, profetior ska bli som jag vill ha dem och Jeunaran måste få mat vill lämpliga tillfällen. (Just det sistnämnda är ytterst viktigt, annars blir min favoritljusalf hungrig, om hon får ha en åsikt i ämnet.)
• Läsa (ut) en bok eller fem. Fjolåret innebar få lästa böcker, trots aldrig så många timmar till övers. Orkade inte. Kunde inte koncentrera mig länge nog att fixera orden, än mindre ta in längre texter, under större delen av 2015. Några strödagar här och där utgjorde sällsynta undantag, men de hjälpte mig att läsa ut några alster. Som: ”Maresi” av Maria Turtschaninoff, ”The World of Ice and Fire” av George R. R. Martin, Elio M. García jr och Linda Antonsson, ”Belägringen” av David Gemmell, ”Reaper’s Gale” av Steven Erikson, ”Serahema Saporium 1:1 – De rotlösa” av Marcus Olausson och ”Ombria in Shadow” av Patricia A. McKillip. Lyssnade även på några böcker, vilket generellt sett har varit enklare än att läsa. Till exempel: ”Silmarillion” av J. R. R. Tolkien, “When True Night Falls” av C. S. Friedman, “The Dragon Reborn” och “The Shadow Rising” av Robert Jordan, “Asken Yggdrasil – En gammal gudomlig historia” av Alf Henrikson samt ”Storm Front” av Jim Butcher. Just nu ägnar jag ibland uppmärksamhet åt ”The Wheel of Time Companion: The People, Places and History of the Bestselling Series” av Robert Jordan, Harriet McDougal, Alan Romanczuk och Maria Simons, men den är ett uppslagsverk och är perfekt att bläddra i, enligt devisen ett uppslagsord här, ett uppslagsord där.
• Hur vore det med en anständig semester i år? Ja, jag får se, men det hade varit trevligt att vara frisk nog att till exempel fara utomlands. Jag har länge velat resa till Skottland, men jag vill också åka runt i Vietnam och fotografera. Hm, det sistnämnda gäller även för Skottland.
• Jag skulle vilja komma igång med träningen på allvar igen. Och med allvar menar jag som motionär, inget mer. Som det är för närvarande orkar jag ännu inte börja med vare sig löp- eller styrketräning, då jag helt enkelt är för trött, något jag beskyller utbrändheten och de vidhäftade sömnsvårigheterna, koncentrationsbesvären samt de alltför frekventa migränattackerna för.
• Gå ner i vikt. Ja, ni som har träffat mig vet att jag är både kort och smal. Eller rättare skrivet, jag var smal. Under 2015 gick jag stadigt upp i vikt, mellan sex och sju kilo, och varje skålpund la sig som ister runt buken. Som tur är vet jag exakt vari viktuppgången består och vilka orsakerna är (eller rimligen bör vara): stress, mediciner, för lite sömn, successivt minskad fysisk aktivitet. Med några fler promenader – måtte jag orka – eller ovan nämnda träningsformer, så ska det nog ordna till sig. Maten, däremot, är det inte så mycket att orda om, tror jag. Jag äter gott om frukt och grönt, fisk minst tre gånger i veckan och nötter istället för godis. Visst, en kaka till kaffet eller teet ibland, bara för att. Lite får vi alla unna oss.
• Swecon 2016! Det vore mumma det. Jag vill verkligen fara till ett Swecon igen, det vore gott mos att träffa så trevligt folk som det brukar vara på dessa fantastiska kongresser.
• Vara mer social. Har jag alls inget emot. Med lite tur och flax och röta, kan jag vara allmänt trevligare i sociala sammanhang, och närvara oftare eller oftare vara mer närvarande, i år än i fjol.
• Håkan Hellström! Japp, ska till Ullevi och se och lyssna på honom. Var där senast Göteborgssonen höll hov, jag och några till, och njöt. Den 4 juni 2016 lär bli något alldeles extra.
• [infoga valfri målsättning/dröm här …] Tja, det brukar dyka upp saker jag inte visste om på förhand eller har tänkt på i förväg.

Den som lever får väl se vad året bär med sig.

* * *

Jag har för övrigt löst hela utbrändhetsproblemet, eller i varje fall insett dess onda orsak.
”Negativ stress, allmän överbelastning, sömnsvårigheter, oro, för höga krav på sig själv”, säger ni.
”Pyttsan!” säger jag.

Det handlar om att dra ner på, eller sluta med, alla tillfällen att förse sig med måste. Typiskt, jag som gillar både mås och te! Och gärna i den kombinationen – men välj skrattmås framför fiskmås, då måste på torkad och finhackad fiskmås smakar vidrigt.

Just sayin’.

SF Bokhandelns topplista anno 2014

Så här ser SF-Bokhandelns försäljningstopplista ut rörande böcker skrivna på svenska utgivna 2014. Inte helt oväntat toppar Fantastisk Podd-medlemmen Erik Granström listan med sin tredje konfluxdel, ”Vredesverk”.
Grattis!

Förhoppningsvis kommer 2015 års topplista att inkludera min egen tredje del, ”Röda dagars hämnd”, som har sin planerade utgivning lite senare i år.