Boken är tryckt!

Imorgon ska jag hämta ut paketet som Undrentide Förlag har skickat hem till mig. Eller hem. Till ”posten” då, det vill säga matmarknaden flera kilometer från mitt hem.
Får se ifall jag kan låna en bil och hämta dem. Som ni känner till var Fred så gyllene en tjock lunta om nästan ett kilogram. Flammor av vrede är fylligare än så, så den bör passera kilot i vikt, gissar jag.

På onsdag dyker så den första intervjun upp inför själva bokreleasen på måndag. Ska bli spännande att läsa. Ändå är man (läs: jag) minst lika orolig för hur fotot på mig blir.
Märkligt, det där, att det ska finnas kvar nervositet förklädd till fåfänga efter så här många års levnad.

Just det, ja! Från och med Flammor av vredes release, så kan jag ansöka om att bli FÖRFATTARE (med versaler, jajamän!) i enlighet med Sveriges Författarförbunds kriterier:

”Grunden för medlemskap är att man har publicerat ett omfång av två verk eller två översättningar som håller en viss kvalitet.”

Återstår att se ifall jag ska söka eller inte. Det kostar 1 700 per kalenderår för en medlem. Fast å andra sidan kanske ett medlemskap öppnar möjligheter för fler sökbara stipendier. Hm, tål att funderas på.

Annonser

Intervjuad i Uddevalla 7 dagar

Ja, en intervju med mig har funnit sin väg till en tidningssida i den nystartade (25 oktober) tidningen Uddevalla 7 dagar. Intervjun var med i tidningen den 29 november, alltså i torsdags.

IDAG SLÄPPS FRED SÅ GYLLENE!

Ja, jag tänkte att det var värt en VERSAL-rubbe, för nu är bokdebuten avklarad! Fred så gyllene, den första delen i fantasyserien En saga om sorg, släpptes idag, fredagen den 21 september anno 2012.
Känns mycket bra.

Det firades med en whisky, single malt förstås. Och tårta på jobbet, tidigare idag.
Alla är så glada för min skull, det känns riktigt roligt, om jag ska vara ärlig. Den där skrönan om att delad glädje är dubbel dito är inte så fel ute, trots allt.
Redan glad blev jag extra glad när jag gick till Roomer i Uddevalla för att köpa mig en chêvre-sallad – ett par av de supertrevliga och charmiga tjejerna som jobbar där (de var lediga just när jag tjôtade med dem, men ändå) läste artikeln i Bohusläningen (om mig och boksläppet, se nedan) och blev jätteglada för min skull. Sådana fina gester uppskattas – åtminstone hos undertecknad.

Under veckans gång har jag förresten förpassats till den andra sidan, två gånger om.
Ja, jag syftar förstås på det faktum att jag i vanliga fall är reporter som intervjuar folk, men i dessa fall har jag varit ”folk” som blivit intervjuad.
En gång av min kollega på Trollhättan 7 dagar, en gång i Bohusläningen. Artiklar publicerade i onsdags respektive idag.
Det var allt lite smånervöst, måste jag erkänna, att tvingas tänka till och besvara frågor man inte nödvändigtvis var beredd på. Svåra frågor som ”Vad handlar Fred så gyllene om?” kan ju ingen människa svara på :). Nä, skämt åsido, det gick ganska bra, tycker jag.

Nu blir nästa steg att fara ner till Bok- och biblioteksmässan nästa vecka, inte minst för att träffa förläggare Elin Holmerin på Undrentide Förlag som sett till att ge ut Fred så gyllene.
Sedan ska jag försöka passa på att träffa lite folk jag haft att göra med här på min blogg. Ifall de har tid över, vill säga. Det vore trevligt att få säga hej till dem i verkliga livet.
Men om jag missar chansen där, tänker jag ta den under Kontrast-helgen i Uppsala 5-7 oktober. Kontrast ska verkligen bli spännande, och där lovar jag att fira min bokdebut riktigt ordentligt.

Ha nu en fantastisk fantastikhelg allesamman!

Intervju med Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg

Två av tre böcker i deras trilogi är utgivna, och de arbetar för fullt med den tredje delen. Få, eller ingen, som överhuvudtaget läser fantasy kan undgå att veta vilka de är. Jag beskriver förstås den dynamiska författarduon Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som har skrivit de monumentala succéerna Cirkeln (2011) och Eld (2012), del ett och två i Engelsforstrilogin. Ja, ni vet den spännande berättelsen om gymnasiehäxorna Minoo, Rebecka, Anna-Karin, Vanessa, Ida och Linnéa, och alla andra som bor i det fiktiva Engelsfors, en bruksort belägen nånstans i Bergslagen, där mystiska och farliga händelser inträffar. Nene Ormes kallar de här böckerna för glesbygdsfantasy, vilket är nog så träffande.
Trots att de är fullt uppe i det intensiva arbetet med Nyckeln (som förhoppningsvis kommer ut nästa år), den avslutande delen i serien, tog de sig tid att besvara ett helt gäng frågor från undertecknad.

Först och främst, grattis till er magnifika Engelsfors-succé. Men för det lilla fåtalet som ännu inte läst Cirkeln eller Eld, vad handlar de om?
Tack så mycket! Trilogin handlar om ett gäng tonåringar i en liten håla i Bergslagen. De är extremt olika varandra, men när de får veta att de måste stoppa apokalypsen måste de lära sig att samarbeta för att överleva.

Varför ska hen läsa om häxorna i Engelsfors?
Om man tycker att fantasy förankrad i svensk småstadsmiljö låter spännande.

Vilka läser Engelsforstrilogin, förresten? Förutom alla, tycks det, men ändå …
Lite så är det faktiskt. Vi har läsare mellan 10 och 93. Vi är otroligt glada över att ha nått så många olika slags läsare.

Det här med Engelsforstrilogins framgång, går det att begripa den på något sätt?
På ett personligt plan? Nej. Vi är fortfarande alldeles överväldigade. På ett teoretiskt plan är det väl lättare att få ihop det, åtminstone varför det internationella intresset har varit så
stort (YA + fantasy + skandinavisk litteratur …). I Sverige fanns det nog ett sug efter den här typen av berättelse i en inhemsk miljö.
Inte så att vi var först, men det var väl något med tajmingen och även att berättelsen är så ”stor” med tjocka böcker och många huvudpersoner. Vi hade nog aldrig vågat på oss ett projekt av den här magnituden var och en på egen hand.

I somras var Sara öppenhjärtig i Sommar i P1. I programmet berättade hon hur hon, i egenskap av manusredaktör, och Mats träffades.
Sara: Jag träffade Mats på ett författarsamtal och frågade om han ville ta ett möte för att eventuellt skriva manus för filmbolaget där jag jobbade.
Mats: Det var jag som till slut föreslog att vi skulle skriva en bok i hop.

Så vad är då så bra med att skriva ihop?
Allt. Om man gör det med rätt person, det vill säga.

Hur går ert skrivande till en vanlig arbetsdag? Ja, jo, ni trycker ner tangenterna en bokstav i taget, men vad jag menar är: Hur går det till att skriva två på bara en bok? (Jag märker inte vem som har skrivit vad, det är sömfritt, om ni förstår.)
Roligt att höra att du inte märker vem som skrivit vad. Det har vi inte koll på heller för det mesta. Redan från början hade vi en övergripande plan för hela trilogin. När vi skriver planerar vi fyra kapitel åt gången, skriver två var, byter och redigerar, byter tillbaka och går igenom den andras redigeringar. Sedan pratar vi igenom allt och kommer fram till en gemensam version. Med jämna mellanrum tar vi pauser och läser igenom allt från början, lägger in och tar bort trådar, och så vidare.

Det här med förväntningar … Med del ett som en stor succé i ryggen, vilka förväntningar hade ni då själva på del två? Och hur är det nu, inför del tre?
Det hade nog varit mycket svårare om vi inte hade varit två. Nu kan vi så enkelt gå in i vår gemensamma bubbla. Och det är ju mycket roligare att skriva när folk längtar efter boken, tycker vi. Det har gett oss mycket energi och inspiration. Och så hindrar det oss från
att bli lata. Vi vill ge allt till våra läsare.

Hur går det med Nyckeln? Är den klar snart? När nästa år kommer den ut?
Snart kommer vi ha skrivit motsvarande 200 boksidor. Den kommer förmodligen att bli omkring 700 sidor lång, så det är en bit kvar till att första utkastet är klart, och sedan börjar ju redigeringen. Boken kommer ut på hösten 2013, vi har inget exakt datum än.

Har ni möjligen redan nu planerat att skriva något mer ihop, efter Engelsforstrilogin?
Vi kommer definitivt att skriva ihop igen, men först ska vi göra saker var och en på egen hand. Vi har också ett slags sidoprojekt som kommer att presenteras nu under bokmässan, och även på Swecon.

Det här med upplagor och försäljning och sånt … Vet ni hur mycket ni har sålt egentligen? (Underförstått: Kan ni leva på ert författarskap? Det är ju få författare förunnat.)
Vi har inte de senaste siffrorna, men Cirkeln har sålt omkring 130 000 ex. Eld vet vi faktiskt inte riktigt, förutom att det har gått bra. Just nu kan vi leva på att skriva, mycket tack vare att vi sålde rättigheterna utomlands till flera stora förlag.

Som varande nördar, i ordets varmaste och bästa bemärkelse, varför gillar ni fantasy?
För att vi älskar eskapism, och för att det är så spännande att se vad som händer med människor när man ändrar reglerna för hur världen fungerar.

Vad för slags fantasy växte ni upp med, och vilken gillar ni idag?
Sara: Som barn läste jag och älskade Ursula K. Le Guins Övärlden-böcker. C. S. Lewis och andra brittiska fantasyförfattare som Edith Nesbith, Beverly Nichols och John Masefield, var också oerhört viktiga. Roald Dahl var en mycket stor favorit. Sandman var nog den största läsupplevelsen för mig i tonåren, de böckerna har påverkat mig oerhört mycket. När det gäller häxböcker så gjorde Margaret Mahys Förvandlingen ett stort intryck. Av oss båda är det jag som läser mest fantasy i dag, allt från Joe Abercrombie till Jo Walton. Jag läser en del sf också, och Octavia E. Butler är en av mina favoritförfattare.

Mats: Jag har alltid älskat fantasy och skräck i film och tv-serier, och det är främst därifrån jag hämtat inspiration. Däremot läser jag alldeles för lite genrelitteratur.Men främst på skräckfronten har jag börjat ändra på det. Håller just nu på och plöjer om lite 1980-talsklassiker av Stephen King, som jag läste så intensivt som 10-12-åring att jag fick stresseksem. Clive Barker, Peter Straub och Chuck Palahniuk är andra favoritförfattare. Jag gillar Michelle Pavers Dark Matter och Max Brooks World War Z väldigt mycket.

Båda är helt överens om att The Night Circus av Erin Morgenstern, Illyria av Elizabeth Hand och Den mörka materian-trilogin (av Philip Pullman, reds anm.) är fantastiska böcker.

Ni tillhör ju überfantasyeliten i Sverige numera. Vågar folk hälsa på er ifall de ser er (vågar jag?), eller hur bemöts ni av läsare?
Überfantasyeliten! Haha! Vi hoppas att folk (även du) vågar hälsa, vi är inte farliga, och tycker verkligen om att träffa våra läsare. Vissa kan bli väldigt blyga när de träffar oss. Det är ju alltid en konstig situation att träffa en författare man gillar. Vi är ju själva fans andra författare, så vi fattar grejen, även om vi tycker det är en skum känsla att ha blivit ”kändisar”. De flesta känner dock inte igen oss, det är mest i sådana här sammanhang som folk gör det.

Sara, du har öst beröm över omslagskonstnären, Kim W Andersson, som jag antar att ni känner. Varför gillar du/ni hans omslag så mycket?
Mats och jag var extremt inblandade i att ta fram omslagen, mycket mer än vad som nog är vanligt. Vi hade en grundidé om vad vi ville ha, att de skulle vara ikoniska. Sedan tog formgivaren Pär Åhlander (Mats vän, som har fått låna sitt efternamn till Gustaf i böckerna) fram ett suveränt grundkoncept, att omslagen skulle vara ett slags stilleben. Jag kände inte Kim då, men hade sett hans serier och tyckte att han skulle vara perfekt. Så vi frågade honom och han tackade ja. Vi höll på i några vändor. De första skisserna blev för
hårda, för mycket skräck och för lite romantik. Vi hittade fler referenser, testade vidare och till slut satt de som en smäck.
Omslagen blev precis det som vi hade drömt om att de skulle bli, fast vår fantasi hade förstås inte räckt till. Kim är en av Sveriges bästa tecknare. Han har ju till och med blivit publicerad i Dark Horse Presents!

Nu, i bästa Monty Python-stil, till något helt annat. Ni är hedersgäster på Kontrast 2012 (som jag ska åka till). Hur kändes det att bli tillfrågade och vad ska ni göra där?
Otroligt hedrande och roligt! Vi kommer att delta i panelsamtal och förmodligen ha något slags signering. Vi har roliga planer, men inget är spikat än. Men vi kommer definitivt att prata om vårt hemliga sidoprojekt (som offentliggörs på bokmässan).

Vilken dag är ni på Kontrast 2012, och vad förväntar ni er av kongressen?
Vi kommer nog att vara där alla dagar. Vi ser mycket fram emot att träffa de andra hedergästerna, kreatörerna och läsarna förstås. Vi hoppas på spännande panelsamtal, diskussioner och boktips.

Sara var på Eurocon förra året, medan Kontrast blir den första kongressen av det här slaget för Mats. Så, hur skiljer sig då ett Swecon från, säg, Bokmässan i Göteborg?
När man kommer ut från på Bokmässan känns det som om man har suttit i en bergochdalbana hela dagen. Det är superkul, men blir väldigt tröttande i längden. Det här känns mer avslappnat.

Har ni nåt tips att komma med till en förstagångsbesökare av en science fiction- och fantasykongress?
Vi är ju som sagt rätt mycket rookies själva, så det finns nog de som kan råda bättre. Men sköna skor, vattenflaska och en extra tygkasse för att bära inköpta böcker i, är ju alltid bra tips.

Det blev ganska många frågor, märkte jag, men känner ni att har missat något som ni vill berätta om?
Vi vill uppmana alla att betala medlemsavgiften/anmäla sig till Swecon I DAG!

Många frågor blev det, men framför allt mycket trevliga svar, som jag tackar allra ödmjukast för. Hm. Sara och Mats verkar inte vara så farliga, trots allt :).

Här är lite mer information om dem, så som deras förlag, Rabén & Sjögren, beskriver dem:
Sara Bergmark Elfgren – manusförfattare född 1980; hon har arbetat med både film och teve; hon skriver även på bloggen Glory Box.
Mats Strandberg – frilansjournalist född 1976; krönikör i en kvällstidning; debuterade 2006 med Jaktsäsong; 2007 släpptes Bekantas bekanta; hans tredje roman, Halva liv, har fått strålande recensioner.

Cirkeln, som översatts till tjugoen språk (exklusive svenska), nominerades 2011 till Augustpriset i ungdomsboksklassen.