Intervju med Nene Ormes

: Nene Ormes i soffan med datorn i högsta hugg.

Antingen en person har besökt Science Fiction Bokhandeln i Malmö eller läser fantastik bör namnet Nene Ormes klinga i bekanta toner. För i nämnda bokhandel (”världens bästa jobb”, säger hon) arbetar nämnda kvinna, enligt förlagshemsidans utsago en före detta arkeolog och reseledare som har skrivit den uppmärksammade urbana fantasyromanen Udda verklighet, som släpptes 27 maj 2010.
Utöver att skriva på uppföljaren med arbetsnamnet Särskild hinner hon med att svara på mina frågor i det nya årets början.

Din senaste bok, Udda verklighet, kan du beskriva litegrann vad den handlar om, för den som ännu inte tagit sig an ditt Malmö än? Vad kan läsarna vänta sig?
Läsarna kan vänta sig en urban fantasy i Malmö-miljö. Det är en historia som handlar om Udda, en tjej som drömmer mardrömmar där hon är andra personer med speciella förmågor men drömmarna är i övrigt så verklighetstrogna att hon inte är säker på vad som är på riktigt när hon vaknat. När hon i en av sina drömmar blir vittne till ett dödsfall övertygar hennes vän henne om att söka upp platsen för att se att det inte är sant, men de hittar blod på platsen och därifrån blir Udda tvungen att hantera att verkligheten inte är vad den utgett sig för att vara. Sen försvinner hennes vän och hon dras in i den egenartade världen för att hitta honom.

Varför skrev du den?
Jag började Lunds Universitets Författarskola 2006 och en del av kursen är att skriva ett romanlångt projekt. Det kändes som en alldeles utmärkt tid att skriva just den här boken. Men om du menar ‘varför blev det den här idén framför andra’ så är det för att jag verkligen, verkligen ville skriva (och läsa) urban fantasy i svensk miljö.

Var fick du idén ifrån? Du började skriva på den redan 1995, har jag läst, men hur började det?
Det var en kombination av berättarlust, rollspelande och Malmö. Jag flyttade till Malmö 1994 och allt var märkligt och magiskt och lite skrämmande. När man rundade hörn eller gick på en gata man aldrig sett förut så fanns känslan att vad som helst kunde hända. De rollspel jag spelade mest låg också nära verkligheten, men med fantasy- eller skräckelement. Det kändes naturligt att tvinga mina vänner att ställa upp på gemensamt berättande i närmiljön istället för att alltid förlägga det till New York eller Los Angeles. Det funkade fint och jag skrev ner en hel del av historierna från den tiden. Inget av det har överlevt till den färdiga boken, somligt försvann under utbildningen och annat försvann när jag skrev om för att få den såld och så slutligen när jag skrev om den med mitt förlags kommentarer att ta hänsyn till. Det var en massa ‘kill your darlings’ men jag är glad att jag gjorde det. Det hade blivit en helt annan bok om jag fortsatt med stilen från 1995.

Antar att du skriver på uppföljaren nu. Vad ska den heta? När släpps den (om du vet det)?
Jo, jag skriver på en uppföljare. Den har arbetsnamnet Särskild och planerat släppdatum till hösten (någon gång i augusti om allt går som det ska, men jag drar mig för att säga ett datum som jag sen måste ändra om allt inte går som det ska).

Bör man ha läst om Uddas öden i del ett för att kunna begripa vad som sker i del två?
Jag har brottats med det där – ska det vara en svit eller en serie? Men som boken ser ut nu så är det definitivt en serie. Det är Udda som är huvudperson i tvåan också, även om hon får dela med sig av utrymmet.

Hur hittade du Udda? Var kom hon ifrån?
I början fanns det ingen huvudperson. Det fanns en värld och en hel hög med karaktärer och en ännu större mängd förmågor och så en lång, lång bakgrundshistoria och en egen mytologi. Sen började äventyren med att berätta om det här för andra och så småningom var det en förmåga som jag återkom till och det var den som är Uddas gåva idag. Udda som person växte fram med boken. Det finns en kvinna med samma namn som varit verksam på Alnarps universitet [en del av Sveriges lantbruksuniversitet, reds anm.] och när jag fick veta vad hon hette var det första gången jag hört Udda som namn – och som om det var sista biten av pusslet blev min Udda till. Jag är rätt besatt av namn och det känns alltid som om personerna jag skriver om börjar med sina namn. När jag måste ändra på ett så ändras hela min uppfattning om den karaktären också.

Det här med namn är verkligen intressant, tycker jag. Jag skriver just nu på en historisk (spännings)roman, Svarta Skaftö, och ”fick” ett namn till en karaktär när jag kollade på skidskytte och ett annat när jag … ja, det bara kom medan jag skrev. Helga. Passade så bra till den kvinnan, som en är klok gumma i 1800-talets Bohuslän. Kan du utveckla lite mer hur du väljer/letar/hittar namn?
När jag har en karaktär som behöver ett namn så har jag oftast en bild av personen i huvudet; hur de går, vad de har för förmåga, hur gamla de är, och så vidare. Sen provar jag med ett gäng namn för att se hur det känns, jag frågar kompisar om namnförslag och känner efter och förr eller senare så klickar något. När namnet väl är på plats så kommer resten av karaktären fram och fyller det. Nadja är ett sådant exempel för mig.

Varifrån hämtar du inspirationen till din berättelse? Från verklighetens Malmö? Från svenska folksagor? Från särskilda författare?
Från alltsammans? Mytologin börjar med folksagorna, språket slipar jag på hela tiden och blir inspirerad av andra författares talang med språk, världen och karaktärerna är hämtade från Malmö. Jag får rätt många av mina idéer när jag är ute och går, står och väntar på bussen, sitter på stationen, hänger på kaféer – jag brukar säga att Malmö är min musa.

Jag läste på din blogg att du fått ett arbetsstipendium från Författarfonden – jättegrattis! Hur känns det och vad kommer det innebära rent praktiskt för dig och ditt skrivande?
Tack! Det var en riktig överraskning! Först vågade jag inte riktigt tro det, sen kändes det som ett större erkännande än vad jag förväntat mig att det skulle och sen kom lättnaden av att jag får tid att skriva. Det är vad det betyder i praktiken, att jag har råd att ta tjänstledigt längre perioder för skrivandets skull.

Vad är det som är så kul med att skriva böcker? Går det att beskriva? Hur ser din skrivarvardag ut (jämför gärna med hur du tror att den kommer att se ut med ovan nämnda stipendium)?
Jag gillar att berätta historier så att skriva är både det roligaste som finns och väldigt svårt. Det blir en annan känsla i det skrivna språket än i det talade och det är en utmaning att försöka få till det.
Min skrivvardag är helt beroende av min arbetsvardag. Jag försöker skriva en timme eller två på morgonen, oftast på ett kafé innan jag går till jobbet. Om det är en av mina skrivdagar så packar jag ihop mig och drar till ett av biblioteken och sitter där hela dagen. Jag har experimenterat med olika metoder för skrivandet – skriva igenom hela, skriva det som lockar mest, skriva om innan jag går vidare, planera noga, planera inget – och det fungerar olika bra vid olika tidpunkter. Gemensamt för allt skrivande hittills har varit att ifall jag har mer än tre dagar i sträck som är helt vikta till skrivandet så händer något, det klickar i huvudet på ett sätt som mina morgontimmar inte gör.

Visst är det väl så att du har fått Udda verklighet översatt och utgiven i Storbritannien (och något annat land, rentav)? Det är ju otroligt kul, men hur gick det till? Var det Styxx (förlaget) som övertygade ett brittiskt förlag eller var det du själv som fixade en agent som ordnade det hela?
Jag har en agent som sköter all insäljning, men vad jag vet har det inte blivit kontraktskrivning än. Men visst vore det toppen?!

Är det just urban fantasy som ligger dig varmast om hjärtat inom fantastiken eller vilken fantastik vurmar du för?
Jo, nog kan man säga det alltid. Det står för det mesta av min läsning, tillsammans med steampunk (som står för hälften av mitt skrivande). Men jag uppskattar verkligen de flesta genrer och undergenrer inom fantastiken, kanske särskilt postapokalyps, bister och episk fantasy och noir (både sf och fantasy). Sen finns det vissa författare som jag läser oavsett vilken genre de skriver i.

Jag upplever det som om vi lever i en fantastikens guldålder just nu, med mängder av god litteratur för fantastikentusiaster. Den anglosaxiska fantastiken dominerar kanske, men du och andra drar ert strå till stacken med böcker på svenska. Hur ser du på fantastiken av idag och hur ser du på fantastiken i största allmänhet?
Ja, jag tycker ju själv att det är genren med den största potentialen och kan inte fatta varför den inte är del av allas läsning – det har tagit tid att förstå att det kanske inte är så självklart för alla och jag blir förvånad varje gång jag måste försvara valet av läsning eller valet av genre i mitt skrivande. Är det inte uppenbart? Det är det bästa som finns!
Om jag ska resonera kring det: Fantastik har länge räknats som oseriös barnlitteratur – det leder till mindre uppmärksamhet i media och begränsningar för den svenska fantastiken som den engelska inte lidit av – det leder till att förlagen inte satsar på svenskskriven fantastik utan översätter sådant som gått bra utomlands – det gör att folk läser utländska författare och så småningom övergår till engelska för att hinna ifatt eller få mer – vilket gör att det blir mindre utrymme för svenskskrivet – vilket gör att det inte finns en utveckling i den svenska fantastiken – vilket ger ett mindre utbud och dessutom ett utbud som ska stå sig i jämförelse med det bästa av det utländska. Lägg till det en tendens hos läsarna att tycka att engelskan är bättre som språk för fantastiken och vi har en ond cirkel.
Jag gillar svenska, jag tycker att svenskan underskattas både hos läsare och författare av fantastik och jag har det i åtanke när jag skriver.

Tror du att fantastik har blivit alltmer accepterad även i de ”finare” kretsarna numera? Jag menar, när till och med Dagens Nyheter skriver om fantastik och sagor, då måste väl acceptansen utanför de redan frälstas skara vara total, eller?
Vi är på väg dit i alla fall. 🙂 Det är skönt att alla får vara nyfikna och få en glimt av vad det kan vara, att fantastik inte är så begränsat som mugglare gärna får för sig. Fantasy är större än Tolkien, sf är mer än Asimov, serieromaner är inte som Kalle Anka, och så vidare. Jag har förståelse för att folk försöker använda minsta gemensamma nämnare, men det hade varit trevligt med en diskussion om litteraturen på lite högre nivå än ”Midgård för vuxna” när man pratar om G.R.R. Martin eller ”För er som gillade Twilight” så fort det innehåller vampyrer. Men som den optimist jag är förväntar jag mig att det kommer dit så småningom.

Kan den (i snigelfart) ökade massmedie- och finkulturella acceptansen av fantasy som genre ha något att göra med att de som är journalister idag i många fall själva har vuxit upp med fler fantasyförfattare än J.R.R. Tolkien, Ursula K. Le Guin, Robert Jordan och Stephen Donaldson?
Jo, det är det jag menar med att det kommer att lösa sig av sig självt. Förr eller senare så kommer min generation och yngre att vara i positioner där de kan påverka medieinnehållet och vi har andra referensramar än de äldre. Det blir naturligt så, tänker jag mig. Det är också talande att du bara nämner utländska författare som referenspunkter där.

Eller är det de populäraste fantasyförfattarna som fenomen – à la George R.R. Martin anno 2011 – som hamnar i mainstreammediernas ljus medan själva genren som sådan förblir i medieskuggan?
Jag kan inte se något dåligt i att fantasy hamnar i mainstream-medvetandet, även om det är precis som du säger – det är en eller två fenomen som får stå för hela genren ifall det ens finns en medvetenhet om att det är del av en genre. GRR Martin började publicera A Song of Ice and Fire 1996, och det är väldigt spännande att han blev mainstreamstor nu, så långt senare. Jag tror att det är en del av en ökad acceptans för fantasy/sf och det ger ju hopp.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du?
En av mina stora förebilder är Inger Edelfeldt, henne har jag beundrat sen Juliane och jag, och sen hennes teckningar av orcher fanns med i Kamratposten. Jag har också haft turen att få läsa Karin Tidbecks kommande romanprojekt och är otroligt peppad på att få läsa den i sitt färdiga skick. Hennes novellsamling Vem är Arvid Pekon? är ljuvlig i sig själv och en bra uppvärmning till Tidbecks språk och världsbild. Jag är helt kär i allt John Ajvide Lindqvist har skrivit, och en av årets mest efterlängtade böcker för mig är Eld, uppföljaren till Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Men det är svårt att plocka ut bara några, vi har många nya fantastikförfattare att välja på nu, och att läsa något skrivet på svenska är vida bättre än att läsa något översatt till svenska.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
För att plocka några russin och inte dränka er i tips: Santa Olivia av Jaqueline Carey, Edda of Burdens (serie) av Elizabeth Bear, The Dresden Files (serie) av Jim Butcher, allt av Holly Black, Boneshaker av Cherie Priest (samt resten av Clockwork Century-serien), Among Others av Jo Walton (hennes alternativa historia i Farthing är också suverän), The Night Circus av Erin Morgenstern, The Hundred Thousand Kingdoms av N.K. Jemisin (även om jag var ännu mer imponerad tvåan i den serien). Det är svårt att begränsa sig, men det här är några av de senaste årens favoriter.

Sist men inte minst, tack för intervjun och lycka till med skrivandet!
Tack själv!

*) Nene Ormes har sin blogg här, och finns också på förlagets hemsida.

Intervju med Amanda Hellberg

: Amanda Hellberg (Foto: Kristin Lidell)

Amanda Hellberg*, född 1973, är ursprungligen från Varnhem i Västergötland, men bor idag med man och barn i Oxford, Storbritannien. Hon har sedan debuten med skräckromanen Styggelsen (2008), som Borås Tidning ansåg vara så bra att den blev nominerad till tidningens debutantpris, haft fullt upp. För sedan dess har flitens penna visat glödens iver. Den andra, fristående, delen med Styggelsens protagonist, Maja Grå, kom ut för ganska precis ett år sedan, 19 januari 2011. Den bär titeln Döden på en blek häst och har mötts av hyllningar från såväl kritikerkår som läsare. Tredje delen, även den fristående, Tistelblomman, kommer ut onsdagen 11 januari 2012 (d.v.s. imorgon i skrivande stund).
I september 2011 utkom e-boken Krafsar och vill hem.
Som om inte det vore nog illustrerar Amanda Hellberg på heltid. Hennes illustrationer syns i böcker och tidskrifter, på gallerier och i reklam. Tillsammans med Rachael Mortimer har hon gjort bilderboken Snoring Beauty (2010), vilken är hennes första på engelska och handlar om en liten prinsessa. I maj 2012 kommer Jag väntar under mossan, en fantasyberättelse som också är hennes första ungdomsbok (med svartvita illustrationer).
Tacknämligt nog ställde hon upp på en liten intervju för mig på Verkligen Stefan.

Förlaget om Tistelblomman:

”Nej. Jag kan inte berätta om det där. Inte än. Jag är inte redo för allt det andra som skulle tränga fram då. Alla hans frågor som jag inte skulle kunna svara på. Skrämmande och omöjliga frågor om vem jag är. Vad jag är. Hur det kommer sig att jag kan se mer än andra.”

Ända sedan hon var liten har Maja Grå varit annorlunda. Det är en hemlighet hon inte kan dela med Jack, mannen som hon älskar. Tillsammans har de flyttat till det skotska höglandet. Till Tistelblomman, ett ensligt beläget hus med sällsam dragningskraft. I trakten viskas det om fasansfulla hemsökelser och snart visar det sig att Maja och Jack har skäl att oroa sig …

Din senaste/kommande bok, Tistelblomman, kan du beskriva litegrann vad den handlar om? Vad kan läsarna vänta sig i denna den tredje (fristående?) delen om Maja Grå?
Maja är en ganska vanlig ung kvinna, men med förmågan att se mer än andra, och en enastående talang för att dra till sig kusligheter. I den här fristående boken i serien om Maja, den tredje, flyttar hon till ett ensligt beläget hus på skotska höglandet som visar sig vara hemsökt.

Tistelblomman beskrivs som en ”modern spökhistoria i systrarna Brontës anda” – hur träffande är det?
Det är inte min egen etikett, men det är smickrande och visst är jag influerad av en romantisk anglosaxisk tradition i den här romanen. Det paranormala, erotik, naturlyrik och en viss grad av samhällskritik var hörnstenarna i den sortens litteratur och det ekar i mitt eget berättande.

Varifrån fick du idén till i första hand Maja, men även till andra karaktärer (Singa exempelvis) och berättelsen/berättelserna i stort? Hur började det? Vad har du för förhållande till det klärvoajanta?
Det börjar alltid med livlig fantasi! Och via några vänner fick jag upp ögonen för paranormala experiment och viktorianska seanser och jag började tänka på mediala och falska klärvoajanta. Resten av handlingen gav sig själv, det var en väldigt speciell upplevelse att skriva min debut Styggelsen. Maja kom till för att jag ville ha en ung hjälte som är ganska tillbakadragen och vardaglig, men när det verkligen gäller har hon enorm inre styrka.

Nästan samma fråga: Jag antar att du gillar det paranormala, det oförklarliga och mystiska – vad är det som lockar? Är det skräckinslaget?
Föreställningar gengångare, spöken och den andra sidan finns tydligen i alla kulturer och trosuppfattningar. Det kan vara något som finns inbyggt i vårt psyke, ett sätt att bearbeta tillvarons hemskheter, kanske.

Hur hittar du ”rätt” stämning i berättelsen? Det känns som om det är en balansgång mellan det för tama och det rent tramsiga. Men, unisont hyllad överallt som du är, när känner du att du har hittat rätt?
Jag känner att det är rätt när jag blir rädd själv, eller känner mig obehaglig till mods. Sedan är jag verkligen inte unisont hyllad även om jag har haft ynnesten att många tycker om det jag gör, men alla är olika, och det någon tycker är så otäckt att de inte kan läsa vidare tycker någon annan är för mysigt. Jag läser andras böcker väldigt aktivt och antecknar när något skrämmer mig eller ger mig hög puls. Sedan försöker jag analysera: Varför påverkade det där mig? Vad använde den författaren för metod?

Jag är nyfiken på ditt skrivande (som du förstått :)). Hur ser din skrivarvardag ut? När skriver du, hur mycket, var någonstans, med eller utan musik i bakgrunden?
Med småbarn i huset är det deras sovtider som styr när jag kan jobba. Det är nog inte idealt för alla, man måste verkligen roffa åt sig tiden och låta bli att ta på sig för mycket av markservicen. Jag har ingen fritid så det är tur att jag gillar mitt jobb … Jag brukade alltid skriva till musik tidigare, gärna instrumentalt/klassiskt, Bach är en favorit. Men nu gillar jag tystnaden.

(Parentes: Antar att det var den så kallade kärleken som förde dig till England, eller?
Nej, det var litteraturstudier vid Sussex universitet och sedan blev jag kvar för att jag gillade stället och tog en rad konstiga jobb för att hanka mig fram. Träffade kärleken och bildade familj först senare.)

Varifrån hämtar du din skrivarinspiration i övrigt? Vad triggar din skrivarlusta?
Det låter klyschigt, men allt. En enkel promenad bara, eller en pubrunda med kompisar. Författaren Lina Forss har sagt att skrivaryrket är en tredjedel tänka, en tredjedel läsa och en tredjedel skriva. Det håller jag med om!

Varför skriver du? Vad är det som är så roligt med det?
Alltså, det är ju mitt yrke nu. Det som är roligt är att man får underhålla en läsare, ta med dem på en resa utan att de behöver lämna soffan.

Går det att leva på författarskapet för din del? Hur gör du för att få det att gå ihop?
Det är väldigt få förunnat att leva på sitt författarskap enbart. De flesta kombinerar det med ett annat yrke. Jag har också fuskat lite som frilansjournalist och skriver och illustrerar även för barn. De första två åren när jag bestämt mig för att skriva och illustrera på heltid levde jag i princip på sparade pengar, men så tror jag det är för många som startar eget företag. Som familj har vi kompromissat mycket, vi är helt beroende av att ha så låga utgifter som möjligt. Till exempel valde vi ett mindre och enklare boende än vad vi kanske hade önskat.

Vilka inspireras du av, om det rör sig om författare, illustratörer, snickare, marsianer? Vad inspireras du av, om det rör sig om filmer, tv eller böcker?
Jag inspireras framför allt av två engelskspråkiga författare som tyvärr inte finns översatta till svenska ännu: Louise Welsh och Megan Abbott.

Jag noterade på din blogg att du även är illustratör. Kan man ha sett dina alster någonstans? Var i så fall?
Japp, min engelska bilderbok Snoring Beauty finns på Adlibris. Och i maj kommer min första ungdomsroman ut på Bonnier Carlsen: Jag väntar under mossan, och den har en rad små svartvita illustrationer av mig. En barndomsdröm som blev sann.

Till sist, vilka böcker läser du, ifall du har tid?
Det måste finnas något slags mörker, annars är jag inte intresserad. Just nu läser jag en novellsamling av fantastiska Shirley Jackson: The Lottery.

Vilka kan du rekommendera?
Bland de kusligaste jag läst är Susan Hills lilla pärla The Woman in Black, som snart kommer som film.

Sist, men inte minst, tack för att du ställde upp och svarade på mina frågor!
Tack själv, Stefan.

*) Mer om Amanda Hellberg finns på hennes hemsida och blogg.

Intervju med Caroline L Jensen

Caroline L Jensen förvandlar i sin påbörjade romantrilogi, som bär det övergripande namnet Lykanthropos, skånska Höllviken till det fiktiva Jämnviken. Det är en plats där fantastiken får fritt spelrum, en plats Vera Duse delar med varulvar, strandvaskare och häxor – och människor.

Vargsläkte – den första delen – kom ut den 9 maj 2011. Del två hoppas Caroline L Jensen kommer ut 2012.

Hon har en examen i juridik från Lunds universitet, har studerat psykologi och kommunikativ svenska, och har prövat på en rad olika yrken: copywriter, frilansskribent, dansare och discjockey. Författarskapet, det hon helst vill ägna yrkeslivet åt, tar emellertid alltmer av hennes yrkesdygns timmar i anspråk. Från och med den självbiografiska romandebuten 2008, Champagneflickan – en svensk strippa berättar, och 2010 års fantastikkomedi Fru Bengtssons andliga uppvaknande, till prisvinnande skräcknoveller i Fantastiknovelltävlingen (Plock, plock vann 2009, Bortom Brahms kom tvåa 2011) är steget till Lykanthropos och Jämnviken kanske inte så långt som man skulle kunna tro.

Då Caroline L Jensen kallas skräckdrottning är det med viss bävan som jag, omgiven av silver, vässade pålar, vitlök, vatten ur Bäveån (det rinner förbi en kyrka, men tycks mig mer brunt än heligt), hängslen och livrem, har bett om en intervju. Ni människor som läser den när fullmånen lyser klar från natthimlen, kom inte och skäll på mig när varulven biter sönder era läsglasögon.

Din senaste bok, Vargsläkte – Lykanthropos I, kan du beskriva litegrann vad den, och trilogin i stort, handlar om, för den som ännu inte tagit sig an din värld än? Vad kan läsarna vänta sig?
Lykanthropos-trilogin är, precis som det låter, en berättelse om en klan varulvar. Den utspelar sig i Skåne, närmare bestämt i min fiktiva variant av Höllviken som jag kallar Jämnviken. Anledningen till att jag inte har valt att kalla byn för Höllviken är att jag har velat ta mig en del friheter med geografin. Jämnviken ser inte ut som Höllviken gör idag, utan som det gjorde när jag växte upp där för mer än tjugo år sedan.

Det som intresserar mig med varulvar är det faktum att de är tudelade, så man kan säga att berättelsen handlar om att ha ett monster inom sig, som man inte riktigt kan kontrollera, och som för med sig både bra och dåliga saker. Både frälsning och fördärv. Samtidigt är det mer än så som ingår. Trilogin är ganska väl befolkad och förutom varulvar träffar man i Vargsläkte på tre häxor och en strandvaskare. Framöver kommer andra väsen från fantastiken att vävas in i historien, som egentligen är ganska basic: en ung tjej, Vera Duse, återvänder till byn där hon är uppvuxen, för att hjälpa sin gamla mormor med ett renoveringsprojekt. Vera har alltid känt sig lite utanför, inte som alla andra, och snart invigs hon av sin mormor i släktens mörka hemlighet, som förs vidare på mödernet i varannan generation.

Är det tricket, tror du? Att skriva med utgångspunkt från en plats man känner väl till och kombinera det med ett ämne (eller en genre) man älskar?
Tricket och tricket. Jag har som sagt valt Höllviken för att det finns så mycket tacksamt där att skriva om, samtidigt som jag är bekant med miljön. Men jag har tagit mig en del friheter med geografin och var olika byggnader ligger och vad som finns i dem. Visst är det väl så att detaljer och miljöanknutna stämningar kanske kommer fram lättare (och kanske också mer till sin rätt) om man skriver om ett ställe man känner väl till. Men eftersom min by ändå är ”fiktiv” till viss del så spelar det nog ingen roll. Om jag däremot ska skriva om ett existerande ställe så vill jag ha koll. I uppföljaren till Vargsläkte så tillbringar huvudpersonen ett par veckor i New Orleans. För att kunna skriva det bra var jag tvungen att åka dit och tillbringa en vecka i staden. Gå runt och ta foton, föra anteckningar och bara supa in atmosfär, folk, dofter, fågelliv … och en och annan lokal öl. Tungt jobb, men någon måste göra det. 🙂

Varför skrev du den?
Jag hade precis avslutat min andra roman, Fru Bengtssons andliga uppvaknande. Det är också en fantastikbok, men i komediform. Mitt mål har alltid varit att kunna leva på att skriva böcker, och då kan man liksom inte luta sig tillbaka bara för att man har avslutat en bok, utan då är det dags att börja fundera på nästa. Att skriva rysare har alltid varit min dröm, men det var först efter två fullbordade romaner (egentligen tre, men mitt första alster är och förblir outgivet och det ska vi förmodligen alla vara tacksamma för) som jag kände att jag hade verktygen att klara av det. Att skriva böcker är ju något man blir bättre på ju fler gånger man har gjort det. Och att skriva bra rysare är riktigt svårt. Efter Fru Bengtsson kände jag att det var dags att doppa tårna i skräckens mylla. Då skrev jag först en skräcknovell, som heter Plock, plock, som jag skickade in till Fantastiknovelltävlingen [2009, reds anm.]. Min novell gick och vann hela tävlingen, och då kände jag att jag var redo för en roman i genren. Plock, plock finns för övrigt utgiven som e-novell av Bonnier Mix. Den är förmodligen det räligaste jag har skrivit, någonsin, så den som är sugen på en riktigt ryslig stund gör rätt i att ladda ner den. Hur som helst, efter Plock, Plock ville jag skriva en roman. En rysare …

Var fick du idén ifrån? Hur började det?
… och så började jag fundera. Jag har alltid trott att min första rysarroman skulle handla om vampyrer. Jag är oerhört förtjust i dem. Har haft en litt-crush på Lestat i Anne Rices vampyrkrönika sedan jag var femton. Men när jag skulle sätta igång med mitt projekt hade det plötsligt gått en faslig inflation i vampyrer. De fanns överallt. Och jag gillade inte riktigt den nya tidens vampyr. Som glittrar i solskenet och blir förälskad i sin mat. Jag ville skriva om ett MONSTER. Och varulven var förhållandevis orörd, än så länge. Där fanns utrymme att göra något eget.

Antar att du skriver på uppföljaren nu. Vad ska den heta? Den släpps hösten 2012, är det så? (Klarar du deadline?)
Del två i trilogin har arbetsnamnet Flockfränder och utgivningen är planerad till sensommaren/hösten 2012. Jag är ganska snabb när jag väl sätter mig för att skriva. Jag hade redan synopsis klart när jag började skriva del ett, så ja, jag kommer hinna till deadline.

Vad är det som är så kul med att skriva böcker? Går det att beskriva? Hur ser din skrivarvardag ut?
Det är friheten. Att leka Gud. Och det kreativa utloppet. Även om man skriver litteratur som i första hand är menad att underhålla, så inbillar jag mig att det går att säga en del viktiga saker genom den. Den av mina böcker som är mest ”uttänkt” på det viset är Fru Bengtssons andliga uppvaknande, som är en diskussion kring kärleksbudskapet, kristendomens budskap, kontra Gud och hans natur så som han framställs i Gamla Testamentet (en grälsjuk och egoistisk treåring). Den är också min uppgörelse med min egen tro. Allt förpackat som ”desperat hemmafru möter både Gud och Satan på sin egen villaförortsgata”. På samma sätt är Vargsläkte en uppgörelse med min uppväxtort, alla koder som finns i ett välbärgat samhälle som Höllviken, och med att aldrig riktigt passa in någonstans. Men först och främst är de underhållning.

Just vardagen är väl det som är riktigt toppen med att vara författare. Jag arbetar 25 procent som copywriter och de övriga 75 procent ägnar jag åt mina skönlitterära alster.

Jag har som mål att producera fem sidor per dag, när jag skriver råmanus. Min vardag brukar se ut så att jag börjar, efter frukost, med att läsa igenom det jag skrev dagen före, gör en mycket grov redigering av rena stavfel och språkmissar. Sedan funderar jag igenom det som skrivas under dagen. Den gör jag allra bäst genom att ta en lång promenad i skogen med min hund, Devil. Efter promenaden brukar jag ha dagens skrivpass ganska klart för mig. Sedan skriver jag i ett par, tre timmar efter lunch. När målet är nått (för det mesta kommer jag upp mina fem sidor, men det kan bli allt mellan tre och åtta) ägnar jag mig en stund åt det novellprojekt jag för tillfället håller på med. Jag har en lista med 30 skräcknoveller som ska skrivas, och har alltid en novell på gång parallellt med romanskrivandet.

Du har nu fått epitetet skräckdrottning. Är du verkligen så skrämmande?
Haha, du anar inte!

Okej, den var dålig, jag gissar att du är en mycket trevlig person 🙂. Men, för att återgå till allvaret, vad är det som är så skrämmande med Vargsläkte? Vad är det med det skrämmande som lockar dig?
Med Vargsläkte är det lite speciellt. Den är ingen renodlad skräckroman, jag föredrar att kalla den mysrysare. Varulvarna är inte det som är mest skrämmande, på ytan i varje fall, eftersom tanken är att man som läsare ”hejar på” dem. För att få in de där partierna som kan få håren att resa sig på armarna på läsaren var jag tvungen att föra in en karaktär av lite mer tveksam älskvärdhet, och det blev Algot, strandvaskaren som härjar på det gamla strandhotellet. På ett djupare plan är det skrämmande med varulvarna, som jag sa innan, det att de är tudelade. De är mänskliga under större delen av sin tid och har då både tid och möjlighet att reflektera över sina handlingar och den hunger de känner när de är i djurhamn. Det är, enligt mig, rätt skrämmande att ha något inom sig som inte går att styra. Särskilt när detta något äter människor. Vad som lockar mig är enkelt: Jag gillar att bli rädd. Det är skönt.

Har du låtit dig inspireras av något särskilt? Av någon särskild författare? Lovecraft? Poe? Ajvide Lindqvist?
Vargsläkte är inspirerad av Höllviken i första hand, måste jag nog säga. Det är ett otroligt tacksam samhälle att skriva om. Så välbärgat och polerat på ytan, men många gånger ruttet ända in till kärnan om man bara skrapar lite på fernissan. Det var roligt att släppa lös ett monster där. Men så där i största allmänhet är det klart att jag inspireras av andra skräckförfattare. Alla de du nämner, och självklart nutidens skräckmästare: Stephen King. Varulvarna i sig är inspirerade av Underworld-serien*.

En annan av mina stora inspirationskällor när det gäller skrivande är Roald Dahl. Han har en förnumstig ton i sin sina berättelser som jag verkligen gillar, och ett sätt att skruva till dem på som är fantastiskt. Bildmässigt inspireras jag av Tim Burton. Jag älskar han sätt att lyfta fram det vackra i det mörka, och hans sätt att använda humor.

Är det just skräck som ligger dig varmast om hjärtat inom fantastiken eller vilken fantastik vurmar du för?
Ja, jag är en skräcknörd ut i fingerspetsarna, men jag gillar även dystopisk sci-fi och riktigt mysig, dark fantasy.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du?
Oj, de är många. På vargslakte.se, en månadslång blogg som jag skrev i samband med släppet av Vargsläkte, finns ett antal toklånga inlägg som går igenom det mesta och det bästa av mina favoriter inom skräcken. Men så här på rak arm så kan jag väl säga samtliga alster av författarna som jag nämnde ovan: Anders Fager, Andreas Roman, Åsa Schwarz, Amanda Hellberg, och så kan jag lägga till Johannes Källström, givetvis även Ajvide Lindqvist och Nene Ormes. Även Johan Theorin är och doppar sina tår i skräcken och gör det med den äran, inte minst i sina noveller, utgivna av Bonnier Mix. Sedan har vi ju klassikerna. Boyes Kallocain och Lagerlöfs En Herrgårdssägen.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
Gah! Jag hatar såna här frågor. Det blir aldrig ett lika bra svar som man hade önskat. Jag kommer alltid i efterhand på en massa andra som jag också borde ha nämnt. Men okej. Stephen Kings svit om Det mörka tornet är ett måste för alla fantastikälskare. Hans Det är fortfarande något av det äckligaste jag vet, och alla hans novellsamlingar är små gottpåsar fyllda av fasa. Jag gillar också Brian Lumleys Necroscope-serie. Sedan har jag precis upptäckt en serie av Sergej Lukjanenko – just nu läser jag den första delen som heter Nattpatrullen. Jag gillar den verkligen. Men årets bästa bok 2011 är för mig självklar: Justin Cronins Flickan från ingenstans. Den tar vampyrmyten och gör om den, gör vampyren till just det jag har saknat så länge: ett riktigt monster. Nästan som en korsning mellan vampyrer och zombier, och det gör mig väldigt, väldigt glad. Även Guillermo del Toro och Chuck Hogan har gjort något liknande i sina böcker Släktet och Förgörelsen. De rekommenderas varmt.

För nämnde skräckkung John Ajvide Lindqvist har det ju gått ruskigt bra för, med boksuccéer och Hollywoodfilmer och allt. Förväntar du dig samma sprakande succé med din skräcktrilogi nu?
*skrattar* Förvänta sig kan man aldrig. Men det är en del hjul i rullning som baxar min författarkarriär åt rätt håll. Min förra roman Fru Bengtssons andliga uppvaknande är såld till ett par riktigt stora förlag i Tyskland och Spanien (boksläpp i båda länderna under våren 2012), och ska även ges ut i Danmark. Jag vet att storyn även har pitchats till filmbolag, och vad som händer med det återstår att se. Bokbranschen är en långsamt malande jätte. Mitt mål med mitt författande är som jag sa att kunna leva på det. Där är jag faktiskt på god väg att hamna, och det är som jag har förstått det inte särskilt många förunnat. Jag nöjer mig med det. Sedan hänger ju allt på att man kan producera böcker i en någorlunda jämn takt och av en sådan kvalitet att förlagen vill ha dem och sedan läsarna i sin tur sprider ordet. Det är klurigt. Jag är oerhört tacksam och stolt över att få ingå i stallet på Nordin Agency, landets bästa litterära agentur. Utan dem skulle jag inte vara där jag är i dag i min karriär.

Sist men inte minst, tack för intervjun och lykanth… öh, lycka till, menar jag, med skrivandet!
Tack själv!

*) Tre Underworld-filmer har hittills visats: Underworld (2003, med Kate Beckinsale och Scott Speedman i huvudrollerna); Underworld: Evolution (2006, med Kate Beckinsale och Scott Speedman i huvudrollerna); Underworld: Rise of the Lycans (2009, med Rhona Mitra och Michael Sheen i huvudrollerna). Underworld Awakening, den fjärde filmen i serien, med Kate Beckinsale och Michael Ealy som protagonister, har svensk biopremiär den 23 mars 2012.

Intervju med Ylva Spångberg

Ylva Spångberg är ett namn som snabbt kom att spridas i den svenska fantastiksfären. Hon blev tidigt medlem i Tolkiensällskapet Forodrim och engagerade sig inom svensk science fiction-fandom, vilket gav henne Alvar Appeltoffts Minnespris år 1990. Bland annat satt hon med i redaktionen för kulturtidskriften Nova science fiction, som vid 2009 års sf-kongress Eurocon tilldelades priset för bästa europeiska sf-tidskrift. Denna numera insomnade tidskrift startades i en första vända på 1980-talet av John-Henri Holmberg och Per Insulander. Den förra bad en gång i tiden Ylva att hon skulle översätta några texter.

Resten är så att skriva översättarhistoria. Utöver David Eddings romaner har hon översatt böcker skrivna av, bland andra, Tad Williams, Sarah Singleton, Patrick Rothfuss, Delia Sherman, Neil Gaiman och Joe Abercrombie. Så här inför jul hade fantastikfantasten och översättaren Ylva Spångberg vänligheten att besvara några frågor.

Hur var det att motta Alvar Appeltoffts Minnespris (1990) och varför fick du priset?
Det var förstås väldigt roligt att få det, och jag fick det för att jag hade varit aktiv i science fiction-fandom i drygt tio år. Den som nominerade mig kallade mig för ”en av fandoms trogna trädgårdsarbetare”, och det stämmer väl rätt bra: aldrig högaktiv, men ofta med på ett hörn.

Du är ju ett känt översättarnamn för fantasyläsare. Varför blev du översättare?
Det började med att en bekant, John-Henri Holmberg, var frilansande redaktör på två mindre bokförlag. Han tyckte att jag skrev bra och föreslog att jag skulle prova att översätta. Det gjorde jag, och sedan dess har det bara rullat på.

Du är översättare med, vågar jag påstå, en viss förkärlek för fantasy. Varför översätter du fantasy?
Jag har läst fantasy sedan jag var åtta år och läste Narniaböckerna för första gången. I början av min översättarbana gjorde jag mest science fiction och en del annat, men 1988 fick jag erbjudande om att översätta dels David Eddings, dels Stephen Donaldson, den andra krönikan om Thomas Covenant. Det var de första fantasyböcker jag översatte.

Sedan blev Eddings en otrolig succé – jag skulle vilja hävda att det var hans genomslagskraft som banade väg för fantasy som en erkänd genre i Sverige. I och med det kom jag att uppfattas som ”fantasyöversättare”, och därefter har det mest varit sådana uppdrag jag har fått. Jag har inte själv satsat på att översätta just fantastik, men jag trivs bra med att göra det.

Vad var det första du översatte? Känner du själv att du har utvecklats sedan dess?
Den första boken var en biografi över Dorothy Sayers, som jag översatte 1977. Det var en katastrof till översättning som sablades ned på rätt många av de stora tidningarnas kultursidor. Jag får väl säga TACK OCH LOV för att jag har lärt mig en del sedan dess!

Hur går själva översättandet till? Själva proceduren, menar jag? Väljer du själv vad du ska översätta eller är du knuten till ett förlag som säger åt dig att översätta böcker du inte vill?
Jag har en handfull förlag som jag arbetar regelbundet åt, och ifall det sedan är jag som behöver jobb och hör av mig till dem eller de som har fått in en bok de tror skulle passa mig och kontaktar mig skiftar. Visst har det hänt att jag har översatt böcker jag helst skulle ha sluppit, men förlagen kan inte tvinga mig att översätta något jag inte vill. Tvånget att betala hyran kan däremot göra det.

Hur ser översättarens yrkesvardag och yrkesvillkor ut?
Villkoren ser ut så här: När jag har åtagit mig en bok och fått en deadline beräknar jag hur många sidor jag måste översätta I veckan för att bli klar i tid. Sedan är det bara att sätta igång, och fortsätta tills man är färdig. I bästa fall i tid – det kräver förstås en hel del självdisciplin. Sedan går manuskriptet till en språkgranskare och returneras efter ett tag till mig, som då får ta ställning till granskarens förslag till ändringar. Efter det följer korrekturläsning, och när det är gjort är min del av det hela klar.

Dessutom vill jag passa på att nämna en kategori medarbetare som för en ännu mer undanskymd tillvaro än översättaren, och det är språkgranskaren [fetat av mig, reds anm]. En bra granskare kanske inte kan göra en dålig översättning till en bra översättning, men han eller hon kan rädda den från att bli en katastrof eller lyfta en bra översättning så att den blir ännu bättre. Så: ett varmt tack från mig till alla bra granskare!

På vilket sätt man sedan jobbar – med regelbundna tider eller inte, hemifrån eller från en lokal man delar med andra frilansare, och annat sådant där – varierar.

Betalningen beräknas efter den svenska textens omfång. Som översättare får man ingen royalty, men däremot finns det en del andra ersättningar man kan få, för utlåning på bibliotek, återtryckningar I antologier eller utgivning på annat förlag än ursprungsförlaget. Men den betalning man kan vara säker på är bara arvodet.

Får ni i allmänhet bara ett halvår på er att översätta, säg, en 700-sidorsklump? En som författaren kan ha tagit många år på sig att skriva.
Den kan ju variera oerhört mycket. Det handlar ju inte bara om hur lång tid det är från det att jag åtar sig jobbet fram till deadline, utan också om ifall jag har andra jobb som ska göras klara först (vilket jag för det mesta har). Det verkliga avgörandet ligger i vad jag själv tror att jag klarar av att göra. Men 700 sidor på ett halvår är ingen hög arbetstakt, jag har många gånger gjort betydligt mer än så.

Hur många böcker översätter du då per år? Två? Fem?
Fyra, fem, ungefär. Det är lite svårt att räkna det också – alla de tjocka fantasyböcker som delas upp i två volymer på svenska, ska jag anse att det är en eller två böcker?

Vari översättandet ligger själva utmaningen, som du ser det? Jag menar att översätta korrekt rent grammatiskt är säkert ganska ”lätt”, men att översätta med rätt språkkänsla, rätt ton och rätt ordval måste vara svårt. Eller?
Det är ju det som är det roliga! Att översätta korrekt är för all del inte på något som helst sätt lätt, källspråket lägger sig i och vill vara med hela tiden. Men att leta efter och sedan förhoppningsvis hitta författarens röst är den kreativa delen av arbetet. Översättningen blir alltid en tolkning inte bara av orden, utan också av författarens intentioner och temperament.

Men den stora utmaningen är självdisciplinen. Det dunsar ned en bok på 700 sidor på skrivbordet och den ska vara klar om ett halvår. Jaha. Det är bara att göra. Dag ut och dag in med samma bok. Böcker får vara nästan obegripligt bra om man inte ska hinna tröttna på dem under sådana omständigheter, tro mig.

(En parentesfråga: Varför är översatta böcker ”alltid” uppdelade i två-tre delar? Robert Jordan, Terry Goodkind, Tad Williams, Joe Abercrombie (en av de många författare vars böcker Ylva översätter) …
Det har jag också undrat ibland. Svaren från förlagen är att om de utges som en volym blir de så dyra att ingen kommer att vilja köpa dem.)

Kan det ligga en tjusning i att själv få välja egna namn på platser och personer? Hur ser du på det här med namnval och liknande? Har du några val du gjort som du är särskilt stolt över? Mindre stolt över?
Ibland är det väldigt roligt att få välja namnen, i alla fall när det går att få till något som känns någorlunda osökt. Jag tycker också att det är nödvändigt att översätta namn för att bibehålla fiktionen av en sekundärvärld där engelska inte är världsspråk. Tyvärr är det väldigt svårt, snudd på omöjligt, att vara helt konsekvent: engelskan lyser ändå igenom.

Några val jag är särskilt stolt över, nja, det var en svår fråga. I Robin Hobbs Fjärrskådartrilogi har alla av kunglig släkt namn efter någon önskvärd egenskap; jag tycker att det faktiskt fungerade på svenska, och det är jag nöjd med.

Vad mer kan du berätta om din översättargärning? Är det något mer jag borde fråga om?
Ja, du har glömt att fråga vad som har varit roligast, svårast och vad jag är mest stolt över.

Roligast att översätta var Neil Gaiman. Jag hade väldigt ont om tid både för Stjärnstoft och Amerikanska gudar, men det var ändå ett renodlat nöje att översätta dem. När jag höll på med Amerikanska gudar hade jag svårt att slita mig från den hur sent på kvällen det än blev, för att det var en sådan njutning att arbeta. Det är nog enda gången jag verkligen har känt det.

Det var också väldigt roligt att översätta Mosca Mye och de bannlysta böckerna [av Frances Hardinge, 2007, reds anm.]. En sagolikt rolig bok med många utmaningar för översättaren.

Svårast var utan tvekan Roger Zelaznys Amberböcker. Zelazny ingick I den generation sf-författare som på 1970-talet ägnade sig mycket åt stilexperiment, och när han sedan skrev en episk fantasysvit blev följden en nästan psykedelisk fantasy. Amber är fortfarande en av de mest fascinerande fantasyvärldar jag vet, men stilistiskt var böckerna ett gungfly av stilbrott och experimenterande.

Stoltast är jag över två sf-böcker, Det vita rummet av Christopher Priest och Honmänniskan av Joanna Russ. Inom fantastiken är de det litterärt bästa jag har översatt. Det vita rummet översatte jag I mitten av 1980-talet, och vågade jag bläddra i den nu skulle jag antagligen hitta många misstag som jag inte skulle göra i dag. Honmänniskan tror jag faktiskt är en lyckad översättning av en annan väldigt svår stilist.

Så du har även översatt Joanna Russ Honmänniskan (1996)! Tråkigt att både hon och Diana Wynne Jones gått bort.
Jo, det tycker jag också. Det var två av mina stora idoler.

Jag har med glädje noterat att du översätter Joe Abercrombies böcker till svenska. Vad anser du om att översätta dem? Är du nöjd med dina översättningar?
Jag tycker mycket om Abercrombie! När jag först bara läste böckerna tyckte jag att det var god underhållning men inte så mycket mer, men jag har fått allt större respekt för honom ju mer jag har jobbat med honom. Jag är ganska nöjd med översättningen – svårigheten med Abercrombie är dels en väldig massa ordlekar och kvicka repliker, dels att jag ibland undrar om jag verkligen kan hålla hans grabbiga ton utan att det slår över och blir fånigt. Men jag måste medge att det är uppfriskande att få svära I översättning av fantasy.

Hur är kontakten mellan författaren och översättaren? Finns den? Har författaren egna krav eller kan du som översättare arbeta ganska så fritt?
Det här är också något som varierar från översättare till översättare. Jag har sällan särskilt mycket kontakt med författaren – de svårigheter jag har är för det mesta formuleringar där jag mycket väl förstår vad som avses, men inte vet hur jag ska uttrycka det på svenska. Och det kan ju inte författaren hjälpa mig med. Egna krav från författaren har jag nog aldrig stött på.

Ibland när jag läser en översatt bok tenderar jag att klaga på översättningen. Som gammal journalist och redigerare har jag blivit yrkesskadad och petig vad gäller ord, antar jag. Men samtidigt har jag börjat förstå att även en översättare har deadlines att hålla sig till – ibland rätt tajta sådana. Vad tycker du generellt om översättningars kvalitet inom skönlitteraturen? Och inom fantastiken?
Jag har faktiskt inga särskilda synpunkter på det. Jag läser sällan översättningar från engelska, för även om de är bra har jag ändå alltid en mental rödpenna I handen och rättar, eller stannar upp och undrar vad det stod i originalet, eller försöker lägga finurliga lösningar på minnet. Kort och gott: jag är hela tiden så medveten om att det är en översättning jag läser att det förtar det mesta av läsupplevelsen. Och det gäller inte bara skönlitteratur, utan också sakprosa. Översättningar från andra språk än engelska kan jag inte bedöma.

Vad anser du om kvaliteten på fantastikböcker de senaste åren? Jag tycker nämligen att det har kommit ut fler och bättre böcker än på länge. Har jag fel?
Det vet inte jag! Jag hänger knappt hjälpligt med. Det har definitivt kommit mer fantasy de senaste dryga femton åren än det gjorde innan – Eddings och Robert Jordan satte liksom fantasyn på kartan för bokbranschen I Sverige. Harry Potter har ju också hjälpt till väldigt mycket. Det som har hänt är att det finns en stadig fantasyutgivning numera, även om antalet titlar per år kanske är mindre än runt 1995. Dessutom ser det ut som en generation svenska fantastikförfattare är på väg att komma fram, och det gläder mig.

En av de mest haussade och hajpade (och bästa, enligt min mening) fantasyserierna är George R.R. Martins En saga om is och eld, som ju översätts av Louise Thulin*. Du som gillar god fantasy, kan du känna en viss avundsjuka över att du inte fick översätta just den serien? Och vad tycker du om hennes översättning?
Jag har inte läst Thulins översättning. Och jag kan ärligt säga att jag inte är avundsjuk för att jag inte har översatt Martin. Det finns andra fantasyförfattare jag kan ha surat över att jag inte fick göra, men då är det fråga om nyöversättningar av klassiker.

Hinner du med att läsa något? I så fall, vad?
En del hinner jag med, men inte alls så mycket som jag skulle vilja (och det märks säkert på vissa av mina svar). Jag läser på samma sätt som jag alltid har gjort, jag är allätare. Utöver skönlitteratur av olika slag blir det rätt mycket historia och samtida reportageböcker.

Kan du rekommendera några väl översatta fantastikböcker?
Beklagar. Se ovan. Jag läser sällan översättningar.

Några andra fantastikböcker, vilka som helst, på originalspråk eller översatta till svenska – eller på svenska från början?
Många! Men snarare författare än böcker, då. Min lista på favoritförfattare präglas ganska mycket av att jag började läsa fantasy i början av 1970-talet, och några av de jag läste då tycker jag fortfarande är utomordentliga: Alan Garner, Irmelin Sandman Lilius, Ursula Le Guin naturligtvis. Diana Wynne Jones och Patricia McKillip har jag följt genom åren. Robin Hobb tycker jag om, och Steven Brust. Sedan är jag också imponerad av Erik Granströms** böcker, det är verkligen ett ambitiöst projekt!

*) En intervju med Louise Thulin, om hennes översättning av bland annat George R. R. Martins En saga om is och eld är att vänta (nästa år).
**) Läs gärna min intervju med Erik Granström här.

Intervju med Erik Granström

Erik Granström är ett bekant namn för de som någon gång ägnat sig åt rollspelet Drakar och Demoner. Det var under denna era, på 1980-talet, som han skapade både en fascinerande värld, Trakorien med omnejd, och en serie äventyr kallade Den femte konfluxen (med delarna Svavelvinter, 1987, Oraklets fyra ögon, 1990, Kristalltjuren, 1992, och Den femte konfluxen, 1994). År 1988 kom dessutom Trakorien, ett omfattande tillägg – en modul – till den övriga spelvärlden kallad Ereb Altor, även den med Erik Granström som upphovsman. Världen Ereb Altors huvuddrag och historia var ett led i samarbetet mellan bland annat Erik Granström och Anders Blixt och resulterade i den massiva Ereb Altor-boxen 1989.

Att sedan romanen Svavelvinter utkom i maj 2004 är för de allra flesta bara en logisk fortsättning på det fantasybygge som inleddes på 1980-talet. I september i år utkom del två av fyra i romansviten Den femte konfluxen, Slaktare små. Lägg därtill att Fria ligan, i samarbete med Erik Granström, har konstruerat det snygga Svavelvinter – Rollspel i Erik Granströms Trakorien, som släpps i mars 2012. Här är min intervju med författaren.

Din senaste bok, Slaktare små, är en fortsättning på succén Svavelvinter, kan du beskriva litegrann vad den, och serien, handlar om, för den som inte läst om Praanz da Kaelves, Silvia Mirandas, Brior Brådfots och de andras öden och äventyr?
Det är ingen enkel fråga att besvara utan böckerna har en handling på flera olika plan. Ytligt sett beskrivs ett dramatiskt skede i det Trakoriska rikets historia genom vissa nyckelpersoners ögon och äventyr. Handelsriket Trakorien står både inför inre sönderfall och hot från yttre fiender. Deras svavelmonopol har brutits sedan ett vandött folk har vaknat uppe i norr. Samtidigt närmar sig den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum som flera mäktiga krafter vill dominera. Intrigen kretsar kring olika maktgrupperingars försök att överflygla varandra. I den här världen finns magi, levande gudar, drakar och andra märkligheter som komplicerar saker.

På ett annat plan så handlar böckerna om hur tillvaron är beskaffad när det rör verklighet – språk – människa – makt. Det låter högtidligt men det är inte så att jag tror mig analysera och komma fram till något slags lösning utan jag intresserar mig helt enkelt för frågorna och bearbetar dem på olika sätt tematiskt i äventyren. Som en kul bieffekt kan jag låta språkfilosofer dyka upp som trollkarlar och präster.

För det tredje kan man läsa romanerna som en satir över saker i vår samtid eftersom Trakorien är ett genomkommersiellt rike där man känner igen många avarter från samtiden. Det finns många roliga detaljer.

Egentligen är jag inte intresserad av programmatiska böcker, det vill säga böcker där allt kan avkodas på ett ”rätt” sätt och det hänger just ihop med mina språkfunderingar. Jag ser människan som en mönstersökande varelse som alltför ofta blandar samman sina mönster med verkligheten. Det skulle vi kunna prata länge om.

Vad är det som är så kul med att skriva böcker? Går det att beskriva? Hur ser din skrivarvardag ut?
Att skriva böcker är verkligen en syssla som jag både hatar och älskar. Det känns fantastiskt att få en förlösande idé eller få till ett bra textavsnitt eller att se de färdiga böckerna, men mest är det hårt arbete och ändlös vånda och tvivel.

Varför skriver du den här serien?
Jag har alltid skrivit och eftersom jag utvecklade Trakorien som miljö så är det en bra plats att förlägga mina äventyr och funderingar till. Märkligt nog tröttnar jag aldrig på landet och tycks kunna fördjupa det hur mycket som helst.

Var fick du idén ifrån? Hur började det? Vad fascinerar med Trakorien?
Jag tror att Trakorien har blivit ett levande land både för mig och andra. Saker pågår på olika platser oavsett om vi är där eller ej. Fantasymiljöer kan ofta bli statiska, men i Trakorien pågår skeenden både i stort och smått. Jag är väldigt intresserad av historia och läser mycket om de tidsperioder som inspirerar mig, främst renässansen, Sumer och Akkad och republiken Rom.

Var får du namnen på platser och karaktärer ifrån? Resonerar du på något särskilt kring namn, som ju är ganska viktiga?
Jag plockar ofta upp ord från alla möjliga håll och går ofta på ljuden eller rytmen i dem. Numer har jag bra koll på olika språkområden i Trakorien och kan då försöka få lite ordning mellan olika regioner. Grunden är något slags blandning mellan gammalnordiska, sumeriska och kvasilatin.

En viktig aspekt av din berättelse är förstås själva språket, ordvalen, dina egna påhittade ord etcetera. Föll det sig naturligt att lägga språket på den nivån du har gjort eller är det något du måste kämpa med mening för mening, kapitel för kapitel?
Jag tycker mig ha funnit en viss trakorisk stil som nog anades redan i spelen. Alla författare kämpar nog mening för mening, men ofta skriver jag en första lydelse som sedan ändras vid varje ny genomläsning tills jag är nöjd, så formuleringarna växer snarast fram från skisser.

Kan det finnas en risk för att din språkliga kreativitet skymmer själva berättelsen? Är det något du funderar över i ditt, antar jag, dagliga skrivande?
Nu när två böcker i serien är utgivna måste jag fortsätta på den inslagna linjen rent språkligt, men jag tror som du antyder att mitt språk ibland kan stå i vägen för berättelsen. Å andra sidan tillför språket förhoppningsvis en särskild trakorisk krydda. Det är inte så att jag måste skriva på detta sätt utan det var ett val från början. När jag är klar med sviten så kommer jag antagligen att skriva något annat i en annan stil.

Precis som du nämner så är din berättelse mångbottnad, precis som Trakoriens historia. När du började skriva på Svavelvinter, visste du redan då vad du ville med serien? Hade du redan då klart för dig vad varje del skulle handla om, eller har du redigerat, strukit, ändrat, klippt och klistrat mycket under resans gång?
På speltiden hade jag definitivt ingen aning om vad som skulle hända härnäst men när jag började skriva romanen Svavelvinter så hade jag ju spelen som en slags riktlinje även om jag sedan inte alls har följt intrigen i dem. Handlingen i stort har jag haft ganska klar under hela romanskrivandet, men mycket ändras och vrids under gång. Dock är det sällan fråga om att stryka och gå en annan väg utan nya möjligheter öppnar sig hela tiden, kopplingar blir synliga och idéer tillkommer så att vägavsnitten snarare blommar upp och blir klarare allt eftersom jag närmar mig respektive sträcka. Det är fantastiskt kul och en märklig process.

På din blogg, Tankar från Trakorien, skriver du att du påbörjat del tre, Bladverk, som jag som rollspelat Drakar och Demoner-äventyren i serien Den femte konfluxen känner igen. Det är ett skepp som bland annat min rollperson från 1980-talet, riddar Damelon Rhygar (lite lånade namn, jag vet), färdats på. Berätta lite om skeppet och varför du döpt del tre till just Bladverk.
Skeppet Bladverk är ett levande seglande träd, som havsfolket kan styra genom att sjunga för det. De som läst Slaktare små kan nog gissa vilket träd det är som blir ett slags pilgrimsskepp för färd mot konfluxen. Namnet Bladverk på tredje romanen är bara ett arbetsnamn och det är inte säkert att det blir kvar, men skeppet har en viktig roll i boken.

Jag skrev ju att Svavelvinter varit/är en succé – vad innebär det i konkreta försäljningssiffror? För jag misstänker att du inte kan leva på ditt författarskap; få svenska fantastikskribenter lär kunna det, tyvärr.
Senaste årets siffror har jag ännu inte men jag skulle tro att de två tidigare upplagorna av Svavelvinter sålde drygt 5 000 ex. Succé vet jag inte, men framgång behöver ju inte vara synonymt med försäljningssiffror. Till skillnad från många så kallade bestsellers så har Svavelvinter tickat på under längre tid och glöms kanske inte lika fort. Jag tycker att det är fantastiskt att något som började för tjugo år sedan fortfarande kan intressera.

Jag vet inte om det stämmer, men visst är det väl så att Svavelvinter kanske ska ges ut i Tyskland? Det vore väl riktigt trevligt.
Det är inget beslutat om utgivning på annat språk, men det är förstås något jag skulle tycka var väldigt spännande. Några kapitel ur Svavelvinter har översatts till tyska och förlag där överväger saken. Coltso [hans förlag, reds anm.] översätter ju böcker från tyska och har kontakter där så det har gått via dem.

Om du vet, när släpps boken? Vad ska du förresten kalla del fyra, som är den sista delen, eller?
Vet inte, men jag hoppas att tredje delen kan komma ut senast om tre år. Arbetsnamnet för fjärde delen är Jordblod, men det tror jag inte står sig, särskilt som jag har vissa idéer om vad jag vill betona. Jag har dock skrivit synopsis på båda de återstående delarna och vet i stort sett vad som ska hända.

Vad är det som lockar med det fantastiska?
Jag tror inte på realismen, det vill säga jag tror att ”verkligheten” kan beskrivas på många olika sätt ur olika vinklar utan att någon av dem behöver vara uttömmande eller ”sann”. Det fantastiska är för mig att hitta nya sätt att se det redan bekanta. Det är så lätt att stelna i slentrian både vad gäller tanke, tolkning och handling. Jag tror på magin i vardagen.

Vilka svenska fantastikböcker rekommenderar du?
Oj, har inte så stor koll faktiskt, men det skrivs mycket spännande idag och jag gillar när man går ifrån det gängse angloamerikanska för att använda nordiska särdrag både vad gäller innehåll och språk.

Vilka andra fantastikböcker kan du rekommendera?
En av mina favoriter är Watership down*, kaninboken du vet, men fantastik är för mig allt ifrån Dantes Divina Commedia till Kalevala*, Odysséen*, Loranga*, Aniara*, Mumintrollen* och Iain M Banks.

Sist, men inte minst – tack för intervjun och lycka till med skrivandet!
Tack själv, men låt mig parafrasera Tina Turner: ”What’s luck got to do with it?”

*) Förklaring i tur och ordning: Richard Adams (1972, Den långa flykten på svenska); finskt-karelskt nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på 1800-talet; grekiskt epos tillskrivet Homeros; Loranga är en av karaktärerna ur Barbro Lindgrens bok Loranga, Masarin och Dartanjang (1969); Harry Martinson (1956); figurer i Tove Janssons berättelser.