Ett avsnitt som aldrig kom med i Fred så gyllene

Det händer ibland att jag ändrar mig, och skriver om, om och om igen.
Av en slump, när jag letade efter något annat i mina hundratals En saga om sorg-dokument, fann jag det här lilla avsnittet från Fred så gyllene. Eller rättare skrivet, ett avsnitt som aldrig kom med i den slutgiltiga versionen av Fred så gyllene.
Det är från Celestia Teraphens perspektiv och dokumentet som sådant är daterat till februari 2008. Ett tag sedan, med andra ord.
Märk väl att det nedan är i ett tämligen oredigerat ”råformat”. Det är inte nödvändigtvis urkasst, men det kom bara inte med i slutändan. Ett avsnitt, bara, men som finslipats och reducerats, ord för ord. Så här, med en snabb överblick, ser jag att flera saker har fått andra namn i den färdiga versionen (eller så har de inte nämnts ännu):

  • Aftonfalkens höjder fick namnet Vinghöjden istället. Ett bättre namn på berget där Falknest ligger. Ett skäl till namnskiftet är att alla Semariens kungsätter (högadeln) har varsin falk som bevingad budbärare; Panargen har elorafalken, Rhyger jaktfalken, den regerande ätten Teraphen aftonfalken. Vinghöjden är mer ”neutralt”, om man så vill. Plus att man slipper läsa ord med ”falk” i hela tiden. Jag har ju gott om falkar ändå, till och med tvåbenta sådana i Semariens falkgarde.
  • Ethoolets påle har blivit Semars påle i slutversionen. Semars påle är ett slags lingam, i det här fallet en hög, fallosformad stenpelare belägen mitt i en damm i centrala Galenda. I pelarens topp sprutar vatten ut. Det är naturligtvis en symbol för fruktbarhet, där inspirationen är hämtad från det uppenbara, nämligen från hinduismens symbolvärld, som jag även råkade på i det enorma tempelområdet i norra Kambodja där bland annat det fantastiska Angkor Wat ligger.
  • I den löpande texten i böckerna använder jag inte romerska siffror när det gäller ordningstal på kungar eller kejsare. Således blir Arwer VII i ett avsnitt som det nedan till Arwer den sjunde. Etcetera. Ja, ni fattar poängen. Det var bara något jag bestämde mig för, helt enkelt. Det finns ingen regel som säger att det måste vara si eller så i sådana här fall, så jag gjorde ett val som jag förstås måste vara konsekvent i under resten av En saga om sorg-serien. Detsamma gäller för övrigt antal och folks åldrar och liknande. En person är inte 24 år, utan tjugofyra. Arweriska kejsardömet varade inte i 512 år, utan i femhundratolv. Enda undantaget jag har gjort är årtal – jag anger emellertid inte årtal särskilt ofta.
  • Jina Nali, drottning Celestia Teraphens personliga rådgivare och drömtyderska, bytte rätt sent i skrivprocessen namn till Jinavandiren ”Jina” Naduar. Det passade mycket bättre in i Kamakiens namnbruk. Jina är ju kamakiska, tillika ilan narin (vandrande äldste) i Drömtydarnas orden i Molnbergen. Jag har bytt ut ett antal namn, som i förstone ”smakade” bra, men som senare inte längre passade in. Träkharismaten i Åkallarnas sekretariat (som länge hette Magernas magistrat, exempelvis), Ansgor Derehim, bar en tid namnet Oh’Nohr Ihm. Ett namn jag fortfarande gillar, men som inte alls passade in i den thyliska namntraditionen. Det gör däremot Ansgor Derehim. Det betyder inte att namnet Oh’Nohr Ihm aldrig kommer att dyka upp under seriens gång; det är sparat i ett dokument med hundratals potentiellt användbara namn.

Nå, här är ett litet utdrag i ”råformat”, som alltså inte nådde slutversionen av Fred så gyllene:

Den friska höstens dofter blandades med lukterna från staden och fiskhamnen. Celestia älskade doften av fisk som torkade på ställningar i hamnen, nygräddat bröd från Bagarnas backe eller aromen från kryddorna och örterna från den lilla oansenliga baldakintäckta basaren bland stånden i Kryddgränd alldeles utanför Gammelstans kanaler, där den äldsta ringmuren, vars enda bestående minnesmärke var det gamla porttornet, byggt i samma rosaröda granit som Falknest stod. Själva träporten och fällgallret var sedan länge borta, ringmuren och delar av tornet likaså. Stenen från ringmur och torn hade invånarna för länge sedan lagt beslag på när staden lagt på sig och växt utanför ringmurens bräddar.

Hon brukade känna att hon borde ta sig ner till staden och promenera där oftare än vad hon nu gjorde men hon tappade snabbt tålamodet därnere. Det gjorde hon alltid. Hur vackert det än var i Kejsarparken med alla marmorstatyer av de arweriska kejsarna, hur trivsamt det än kunde vara att bli rodd ut till Ethoolets påle – den femtio alnar höga rödrosa fallosen med sin vattensprutande fontän till topp – och vidröra dess rot för fruktbarhet och livslycka, eller hur roande det än kunde vara att beskåda den livliga kommersen och köpslåendet bland fisk, kräftor och fiskare på Trollbitstorget, så var hon ändå alltid tvungen att vara på helspänn. Detta trots att hon var omgiven av minst sex falkgardister vid varje tur ner från Falknest till gatorna, gränderna och livet långt nedanför hennes egna hem. När hon någon gång ville besöka sin syster på Valx, och det hände oftare att hon for dit än att Célenne kom upp till Arweriska palatset högst uppe på Aftonfalkens höjder och den mest magnifika av slottsområdet Falknests alla byggnader, så såg hon till att bli rodd från Falknests hamn. Allt för att slippa att ta sig hela den långa vägen – med allt vad det innebar i form av risker och omvägar – till Ödesbron i Fiskarstaden och därifrån ta sig över till pärlemorsystrarnas ö.

Även den senaste, tredje ringmuren, som till stora delen byggdes klart under Arwer VII:s regeringsperiod, började dra åt kring Galendas midja som en alltför kort livrem, även om det ännu fanns plats för något tusental invånare till.

Drottningen hade sett till att stadens styrelse i sin tur sett till att låta riva en del gamla byggnader i slumområdet norr om Tiggarnas torg och slängt ut invånarna, som ändå inte betalade den skatt de skulle. Området skulle ge plats åt ett nytt tempel i sandsten i anslutning till de övriga i Tempelstaden intill torget, ett värdshus och bostäder för ett antal välbeställda köpmän och deras familjer. Köpmännen hade fått köpslå och bjuda över varann vid en intressant tillställning när solen stod som högst för omkring ett år sedan. Fyra familjer per innergård och tvåvåningshus i antingen korsvirkesstil eller av sten slammad med gul- eller rödfärgad kalkputs och med tak i svart tegel.

Eftersom köplusten bland de rikaste köpmännen varit så stor hade drottningen haft stor lust att initiera ett nytt byggnadsprojekt genom att låta riva ett helt kvarter med fallfärdiga hus i Fiskarstaden nära Ödesbron också, men hon hade drömt en skräckdröm natten före hon hade tänkt förmedla idén till stadens styrelse och därför avstått, något Jina Nali också föreslagit att hon borde göra.

* * * * *

Det är intressant, tycker jag, att se hur en text växer fram. Att bara skriva kan de flesta, men att få till texten, att bearbeta den, kräver tålamod och en möjlighet att lära sig använda skrivhantverkets många verktyg.
Några tips som jag tycker dyker upp överallt, och som ges av de flesta författarna, är: skriv mycket, skriv ofta, läs mycket. Bra, solida tips, men i allt väsentligt självklara och uppenbara. Två giganter inom fantasyn just nu, Patrick Rothfuss och Brandon Sanderson – en långsamskrivare och en extremsnabbskrivare – berättar i två separata, men ganska så underhållande intervjuer gjorda av Sword and Lasers Veronica Belmont och Tom Merritt, om sitt skrivande. De kommer med flera bra tips också, utöver de vanliga standardtipsen som var och en ändå kan räkna ut själv.
Rothfuss-intervjun finns här, Sanderson-diton här. Även Robin Hobb kommer med bra tips i sin Sword and Laser-intervju, som att BLI FÄRDIG med det du skriver! (Ni kan även knappa in sökorden Sword and Laser på Youtube och hitta fler intervjuer med andra författare, exempelvis Trudi Canavan, Tad Williams, Terry Brooks, Joe Abercrombie, George R. R. Martin, R. A. Salvatore, Jim Butcher, Gail Carriger, Jacqueline Carey med flera.)

Annonser

Erik Granströms Bladverk blev Vredesverk

På Erik Granströms blogg, Tankar från Trakorien, kan hen läsa underbara nyheter. Del tre i Krönikan om den femte konfluxen blev färdigskriven den 11 maj. Därmed inte sagt att boken är helt och hållet färdig. Kvar återstår det gamla vanliga för en författare: redigering, förlagets kommentarer, testläsning och korrektur. Men ändå!
I min fjolårsintervju med Erik Granström nämnde han att han trodde/hoppades att den tredje delen skulle bli klar för utgivning inom tre år, ungefär. 2012 + 3 = 2015, således.
Av Granströms eget citat från den 11 maj kan vi dra andra, mycket trevliga slutsatser:

”Där satte jag punkt i det allra sista avsnittet av tredje boken i krönikan om den femte konfluxen! Den här gången har jag inga tilltänkta avsnitt kvar att skriva utan nu vidtar redigering och annat kringarbete, inte minst spikande av titel. Mot slutet av sommaren tänkte jag skicka texten för testläsning och korrande innan förlaget får den mot slutet av året för publicering våren 2014.”

En utgivning av del tre som sker tidigare än beräknat, alltså. Låter underbart på alla sätt, förutsatt att den bli bra.
En annan intressant sak är bokens titel, som ändrats under resans gång. Arbetsnamnet, vilket Granström hela tiden betonat att det varit, var under i princip hela skrivprocessen, och längre än så, Bladverk. Del fyras arbetsnamn var Jordblod.
Dessa båda namn har ändrats och fått sina spikade titlar. Del tre bär namnet Vredesverk och del fyra, den sista delen i sviten, får namnet Vanderland. De här namnen ska, enligt Granströms blogginlägg, ha tillkommit efter visst samråd med ”dottern Maja och redaktören Ola Wallin på Ersatz” (vars imprint Coltso ger ut Granströms böcker numera).

En intressant aspekt av hans titlar är symmetrin, något Erik Granström själv påpekar:
Svavelvinter
Slaktare små
Vredesverk
Vanderland

”Det är idel udda boktitlar med viss symmetri – något som har täckning i berättelsen liksom det faktum att det blir fyra böcker”, som han skriver på bloggen.
I detta tänker vi tydligen rätt så lika, han och jag, för även jag har en medveten symmetri i titlarna (som dessutom har koppling till färg, omslag och, förstås, respektive dels handling, bokstavligt, symboliskt eller metaforiskt):
Fred så gyllene
Flammor av vrede
Röd grynings ankomst (arbetsnamn)
Resor på blod (arbetsnamn)
Välsignade i vitt (arbetsnamn)
Vinter för profetior (arbetsnamn)
etcetera …

Ja, ni fattar den generella poängen.
Titlar är svåra att få till, det kan jag försäkra er, till och med svårare än en vanlig tidningsrubrik (som är glömd dagen efter, såvida den inte är felaktig eller felstavad!). Det krävs eftertanke och en viss snärtighet.
Det finns ett antal boktitlar inom fantasyn som är godkända eller bättre, tycker jag. Kay Kenyons Bright of the Sky är en snygg titel på en science fiction-roman (del ett av fyra i serien The Entire and the Rose). Best Served Cold (Joe Abercrombie) är en annan skön titel, inte minst om man känner till hans sätt att skriva, för då går det att ana sig till lite vad berättelsen går ut på. Fevre Dream, George R. R. Martin, är en snärtig titel, tycker jag, likaså Svavelvinter av ovan nämnde Erik Granström.
Sedan måste jag erkänna att jag är skitnöjd med min egen Fred så gyllene, fast det kanske är förmätet av mig att tycka …

Kontrasternas helg är till ända

Helgen i Uppsala = trevliga dagar

Ja, så var jag hemma igen efter att ha tillbringat en skön helg i Uppsala, där Kontrast – Swecon 2012 hölls fredag-söndag. Det blev en kanontrevlig och intressant helg. Det är lika bra att skriva det direkt, så att alla vet om det.

Ur en personlig synvinkel signerade jag min debutroman Fred så gyllene i det välbesökta försäljnings- och signeringsrummet, som låg strategiskt mellan mingelområdet och salarna där de många och intressanta programpunkterna avhandlades.

En annan mycket trevlig händelse var förstås att Elin Holmerin blev intervjuad av Håkan Wester. Intervjun handlar om hennes författarskap och hon läser även en snutt ur De två odjuren.

Under avslutningsceremonin igår berättade Kontrasts ordförande, den vänlige och vältalige (och långe) Johan Anglemark, att hela 453 besökare kom till science fiction och fantasykongressen på hotell Gillet mitt i Uppsala, en siffra högre än vad arrangörerna hade vågat hoppas på. Efter hela kongressen tog sig ”de överlevande” till puben Pipes of Scotland för ett lyckat Dead Dog Party, där kvarvarande Kontrastdeltagare, besökare, gäster och hedersgäster deltog, åt och drack öl. Hedersgästerna Joe Abercrombie, Kelly Link, Niels Dalgaard, Peter Watts (som tyckte att ”this has been awesome!”) och, inte minst, Sara Bergmark Elfgren. Plus Caitlin Sweet, Ylva Spångberg, arrangörerna och många många fler. Och så lilla jag, förstås.

Dessförinnan pågick ju själva kongressen i dagarna tre. Utöver den egotrippade höjdpunkten att få signera böcker och prata med Elin Holmerin, så var det alla bra programpunkter och trevliga möten med såväl författare som besökare.
Intervjuerna med hedersgästerna Joe Abercrombie (igår) och Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (i lördags) var intressanta och inte sällan roliga att lyssna på. Många glada skratt.
Jag pratade lite kort med mr Abercrombie, som tyckte att det var genuint roligt att åka runt på konvent och kongresser och träffa fans. Nästa större åtagande är Australien, sa han. Efter den resan kommer han att kunna tillbringa tid med fru och barn igen. Han nämnde flera gånger att han saknar dem, vilket förstås är fullt begripligt.
Kontrastarrangörerna hade en osviklig röta beträffande Abercrombies bok Red Country. Eller hade de det? Ja, på många sätt hade de det, för dels visste de inte att britten skrev en bok som eventuellt kanske möjligen skulle bli färdig hösten 2012, dels är Red Country egentligen inte utgiven ännu. ”Man gjorde ett undantag för oss”, säger Johan Anglemark. Därmed kunde undertecknad, och många med mig, köpa den superfärska boken på Kontrast – och sedermera på andra ställen i Sverige. I övriga världen kommer boken ut om ett par veckor, för övrigt.
Kön ringlade sig kön lång till Joe Abercrombies signeringsbord i fredags, där han log och skrev sitt namn, log och skrev sitt namn. Ja, jag stod nämnda kö, plus några minuter senare i den till Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs bord en halvmeter längre bort. Eftersom jag läst Cirkeln köpte jag Eld (ganska logiskt, i och för sig).
De skrev:

Till Stefan!
Med varma hälsningar från Engelsfors!
Kul att ses på Swecon
… Tack för trevlig intervju!

Ja, jag har ju intervjuat dem på min blogg (för den som händelsevis har missat det), vilket var just trevligt. Det blir ju trevligt när man har att göra med trevliga människor.

Under helgens lopp fick jag till slut hälsat på och pratat med flera andra som jag har intervjuat på bloggen. Nene Ormes, som stod för lördagens suveräna steampunk-föreläsning – där hon bjöd upp Fred så gyllenes omslags- och kartillustratör Maria Helena Stanke och hennes kompisar Erika och Gunnar, alla iklädda just passande steampunk-outfits.

Tilläggas bör är att de blev hela kongressens mest fotograferade besökare (kanske endast överträffade som fotomotiv av hedersgästen Joe Abercrombie). Kul.

Eftersom steampunk-föreläsningen hölls samtidigt som Sara Bergmark Elfgrens, Mats Strandbergs, Karl Johnssons, Kim W Anderssons och Lina Neidestams gemensamma samtal om serieprojektet Berättelser från Engelsfors, som ska komma ut i serieform i april nästa år, trodde jag att jag hade missat chansen att få ett ex av Zelda signerat av Lina Neidestam.
Och det gjorde jag också, för de ex hon tog med sig tog slut ögonaböj före jag hann ta mig till hennes signeringsbord. Men jag missade inte chansen att få en liten pratstund med den otroligt skickliga, skärpta, trevliga, charmiga, coola och roliga illustratören. För mig var det en av de stora höjdpunkterna under kongressen, trots att jag inte fick med mig något av hennes alster hem. Nämnde jag att hon var (= är!) trevlig?
Avslappnade och lättpratade var också Kim W Andersson och Karl Johnsson. Den senare kände igen mig från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg häromveckan, där jag köpte hans Mara från Ulthar, två nummer av Utopi och en prenumeration av just Utopi (i vilken han publicerar sin sköna fantasyvikingaserie Vei. I nästa nummer, där del tre av Vei finns med, utlovar Karl Johnsson, utöver våld, sex.

Jag snubblade på Ola Wikander, som hade kongressens kanske mest levande föreläsning, den om protofantastik. I en överfullsatt sal delgav han oss åhörare sitt perspektiv på fantastikens ursprung.
En annan överfullsatt föreläsning var Britt-Inger Johanssons om hjältinnor i science fiction och fantasy. Starka kvinnor (eller ”kick-ass women”, som hon själv sa) kontra kvinnor framställda som offer, så som de framställdes på magasins- och bokomslag. Det här var en av de där programpunkterna som tog slut alldeles för kvickt och som hade kunnat hålla på hela dagen, med tanke på vilken till synes outtömlig kunskap hon hade.
Jag pratade Erik Granström och Ylva Spångberg, båda intervjuade av mig på bloggen. Båda sköna personer.

Sist men inte minst, så träffade jag flera andra trevliga människor. Bland annat catahyaner som Julle och Ziz och Vinter och English Bookshops Malin. Och författare som Anna Blixt (Undrentide Förlag ger ut hennes Fredens pris), som lagt ut en bild från Kontrast. Vid förlagets bord sålde även Eva Holmquist sin science fiction-roman Kedjor känns bara när du rör dig (Ordspira Förlag).

Ja, för att sammanfatta:
Jag har tydligen haft det trevligt, träffat folk och, vilket jag inte nämnt förrän här, druckit lite öl och ätit mycket gott. En bra helg, med andra ord.
Lägg därtill att rummet på hotellet var perfekt och personalen oklanderlig, vilket bara det förhöjde Uppsala-vistelsen ytterligare.

Utdrag ur Abercrombies Red Country

They were laughing when they clattered over the rise and the shallow little valley opened out in front of them.  Something Lamb had said.  He’d perked up when they left town, as usual.  Never at his best in a crowd …

Joe Abercrombie. (Foto: Lou Abercrombie)

Nu är det äntligen här, det emotsedda utdraget på författaren Joe Abercrombies hemsida. Utdraget ur den kommande boken Red Country, vill säga. Den finns att köpa i välsorterade bokhandlar från och med den 18 oktober (enligt Abercrombies egen hemsida, men från den 12 oktober enligt SF-Bokhandelns Förboka & Bevaka-flik).

Böcker man borde ha läst före Kontrast 2012

Kontrast 2012 är redan i oktober. Hjälp!
Ett kul hjälp, men ändå. Angenämt. Spännande. (För) nära.

Samtidigt är det så många böcker jag känner att jag måste ha läst. Eller måste. Bör ha läst, helt enkelt.

För visst är det väl läge att läsa:

  • Eld, av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
  • Slaktare små, av Erik Granström
  • Eldfloder, De två odjuren och Sår, av Elin Holmerin
  • The Heroes, av Joe Abercrombie

Ja, det räcker säkert till och blir över med den lilla högen, för jag vet inte hur jag ska få tiden att räcka till alla de sidorna och kapitlen. Men försöka läsa ut allt det där, det tänker jag. Före dess måste jag bara läsa ut Steven Eriksons House of Chains (del fyra i Malazan-serien).