Om Magisynoden – del II

I första delen om Magisynoden tog jag upp lite om dess historia. Denna del handlar mer om synodens organisation och reglemente.

Till att börja med kan man konstatera att Magisynodens (mer eller mindre) kvalificerade antaganden om magifrekvens och utövarantal sedan länge har etablerat sig som en i princip okränkbar doktrin bland kharismater (samlingsnamnet för alla magiutövare):

• En individ per tio tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom ett element, det vill säga bli en åkallare eller åkallerska.
• En per hundra tusen anses ha magipotential för att lära sig behärska magin inom en krets, vilket i praktiken innebär möjligheten att lära sig behärska elementen luft, vatten och trä i den ljusa kretsen eller jord, metall och eld i den mörka kretsen. Den som behärskar sina element benämns häxa eller trollkarl.
• Besvärjarens eller besvärjerskans skicklighet inom den gamla magin (eller höga magin) kunde en ynka person per miljon söka uppnå, på sin tid. En kharismat av den här kalibern sades kunna behärska element ur båda kretsarna, vilket förstås var en stor tillgång i många fall. Inte minst kejsar Arwerlon I Rhyger, Imperiebyggaren, använde sig av besvärjare för att implementera det nya språket i kejsardömet, arweriska, som helt sonika ersatte semariska, kamakiska, wygiska, thyliska, varatiska och merbatiska (som i sig är en mischmasch av flera språk, men som med tiden blev ett eget).
• Utöver de ovan beskrivna indelningarna av kharismater, finns det magiutövare som kallas vilda: vilda åkallare respektive åkallerskor, vilda häxor och vilda trollkarlar samt vilda besvärjare respektive besvärjerskor. I det sistnämnda fallet, för den gamla magins utövare, finns det ett mer spritt epitet, nämligen gränskorsare. Gränskorsarna kom att ge kharismater som helhet dåligt rykte – så dåligt att utövandet av den gamla magin förbjöds i kejsardömet och utrensningar genomfördes och bokbålens lågor brann höga i ivern att radera ut den gamla magins formelsamlingar och djupa kunskaper. Än idag är det straffbart att inneha den gamla magins besvärjelser i nedskriven form, men naturligtvis hindrar det inte alla från att söka efter förbjuden frukt – rykten florerar som säger att det existerar en diger lunta eller flera någonstans, en svårfunnen ”samling” som fått namnet De förlorade böckerna. Vild är hur som helst den som inte anses ha kontroll över sin egen magi och som tvångsmässigt måste använda sig av den för att exempelvis skada eller döda andra. Följaktligen jagas vilda kharismater, en jakt som inte sällan slutar med döden för den jagade. Vitlansorden, tätt knuten till överstebiskopen, är en sammanslutning som jagar vilda kharismater.

Magisynoden tolererar av förklarliga skäl inga vilda kharismater på dess regelbundna stormöten.

De som får närvara på ett synodmöte är magiutövande medlemmar inom synodens medlemssfär, även om mötena kan locka magiutövare från andra håll samt också icke-kharismater. Enbart magiutövare från medlemssfären har, emellertid, chansen att utöva inflytande över verksamheten, genom rätten att lägga förslag, bli inröstad i synodens ledning med mera (se dock att det finns specifika undantag nedan).

Kharisgemot – synodens ledning

Då Magisynodens medlemmar är så geografiskt utspridda, säger stadgarna att detta också måste återspeglas i den högsta ledningens sammansättning.

Synodens styrelse, dess ”regering” om man så vill, benämns kharisgemot, vilket ungefär betyder ”kharins möte”. Varje kharismat som sitter i kharisgemoten tituleras khariswit, ”kharismaternas klokhet” (titeln var från början längre, khariswitan). Tanken är att en khariswit ska stå för just det kloka och vettiga, kort sagt göra ett bra jobb som gagnar alla, helt enkelt. Den som leder hela synoden bär titeln överstekhariswit, för att särskilja denne en smula från övriga i styrelsen.

För att få hamna i synodens ledning – dess kharisgemot – skall därför följande kriterier uppfyllas:

• Den magiska principen måste efterlevas, d.v.s. varje magiaspekt, varje element och krets, måste finnas representerad i högsta ledningen.
• Varje storprovins inom ett imperium eller ett suveränt rike måste ha representation av en kharismat, oavsett fördelningen inom ”den magiska principen” ovan. Det gör att ett element därför kan ha fler än en representant i ledningen.
• Ledningens antal kan fluktuera med tiden, detta p.g.a. tillgången till kharismater och geopolitiska förhållanden.
• Hänsyn tas till den magiska kompetensen, inte till könet.
• Hittills är det maximala antalet personer i ledningen satt till 22, men det finns en klausul som säger att det antalet kan ändras om Magisynodens sfär utvidgas. Det lägsta antalet ledamöter just nu är 19 (fördelat på elva riken inklusive ön Sannibar i Zabarni, sex element och två kretsar), inklusive mötets överstekhariswit. Om en khariswit avsäger sig sin plats under samlingsdagen eller har fallit ifrån (oavsett om denne är död eller oförmögen att delta) har denne förverkat sin plats i synodens kharisgemot; därmed blir en av punkterna på dagordningen att välja in en ny khariswit i ledningen (med rätt urvalskriterier uppfyllda, vilket kan begränsa urvalet). Skulle det inte finnas någon med rätt kriterier att tillgå, t.ex. en kharismat med elementet eld, söker man bland dem i rätt krets (i detta fall den mörka). Skulle det inte finnas en kharismat från ett specifikt rike/land att tillgå väljs någon annan som kan möta övriga kriterier in; märk väl, det har ännu inte hänt att någon från ett specifikt land har saknats.
• Det finns inget formellt hinder för en icke-människa inom synodens inflytandesfär att delta på en synod, men då t.ex. mörkalfer, vättar och troll på de flesta håll inte tillåts besöka eller idka handel i städer, där synoder oftast hålls, är det få som har kunnat närvara i praktiken. Synodens krönikor och annaler nämner åtminstone en handfull deltagande mörkalfer vid namn, samt nämner att enstaka troll har närvarat.
• Halvblod får också närvara, vilket också händer då och då.
• De kharismater som kommer från platser utanför synodens medlemssfär är välkomna att närvara på en magisynod, men har inget reellt inflytande. De har ingen rösträtt och får inte komma med förslag till dagordningen. Däremot kan de förstås ”utöva inflytande utanför protokollet”, som det heter i synodjargong. En sådan kharismat har dock rätt att ta del av stormästarprovet, vilket är närmast en förutsättning för dem ifall de ska nå anständiga tjänster och positioner på magiakademier eller hos en härskare inom synodens medlemssfär. En utsocknes person ska således inte kunna klampa in på synodens revir och lägga beslag på yrkesmöjligheter (sedan får ju de facto en härskare eller liknande själv bestämma om de vill ta in en utsocknes kharismat eller inte, men det är en annan femma).
• Ett undantag från ovan regel är om en kharismat som är född utanför synodens medlemssfär ändå har varit verksam i något av synodens medlemsländer under lång tid, d.v.s. om personen ifråga har ”bevisat sitt värde och efterlevt ordens anda”. Kharisgemoten avgör från fall till fall förutsatt att någon kharismat ur medlemssfären förordat detta, d.v.s. har sett till att frågan blir en punkt på dagordningen. Undantagen har med åren blivit en del (se nedan). Utlänningar eller fjärrländare som blivit accepterade, så att säga, har i de allra flesta fall varit verksamma vid till exempel en åkallarakademi i synodsfärens område eller rentav varit en häxa i Pärlemororden på Valx.

Övriga stadgar

• Magisynodens möten skall hållas med ”anständig” regelbundenhet, vilket normalt är vart tredje år. Den kortaste perioden mellan två möten har varit två år, den längsta sju år. Det har, hittills, hållits 128 synoder. Den i Kaldaras, Irestin, år 2175 e.H. blir således den 129:e.
• Stora, stadgeändrande beslut måste fattas på två av varandra följande synoder för att träda i kraft. Om man så avser göra tenderar den andra av dessa synoder att ligga inom de tre åren i tid från den föregående synoden.
• En person i synodens kharisgemot (som ungefär betyder ”kharins möte”) erhåller titeln khariswit (ungefär ”kharismaternas klokhet”) så länge denne sitter i ledningen. Den ursprungliga titeln var khariswitan, som alltså blivit något kortare med tiden.
• Vid varje synod väljs en ledare för just det mötet. Denna kallas för överstekhariswit och väljs inte av synodledningen utan av alla andra församlade kharismater av motsvarande en stormästares eller stormästarinnas rang. Den som väljs måste emellertid redan ingå i ledningen, varför mötesdeltagarnas urval ändå är begränsat. (Det finns förstås en chans att bli återvald till överstekhariswit om medlemmarna så väljer samma person som vid det föregående mötet.)
• Det är synodens kharisgemot som – genom stormästarprov – avgör om en kharismat skall upphöjas till stormästare/-mästarinna.
• I en kharisgemot sitter man generellt på livstid, men alla som deltar i mötet och som inte sitter i ledningen vid tillfället kan utesluta en khariswit genom att få med sig andra utanför ledningen. Dock krävs att en betydande majoritet kräver uteslutning, nämligen en kvalificerad majoritet (i detta fall trefjärdedelsmajoritet). Lägg därtill att den som vill utesluta en khariswit riskerar att få en politisk fiende på halsen, oavsett om omröstningen lyckas eller ej. Den som vill utesluta någon måste säga det öppet; de som sedan röstar kan, däremot, göra det anonymt. Förslaget om uteslutning måste tas upp före den första punkten på dagordningen, då en uteslutning av en befintlig khariswit ju förändrar allt och det sannolikt måste tillkomma en ny khariswit i ledningen.
• Den som utesluts ur en kharisgemot har alltid rätt att ställa upp igen för att bli invald. I teorin kan alltså den just uteslutna bli direkt invald i ledningen igen, på samma möte denne blev utesluten.
• Om en kharisgemot redan består av rätt kvot eller sammansättning kan en ny person ändå röstas in i ledningen om ett sådant förslag läggs före den första punkten på dagordningen tas upp. Dock är det maximala antalet i ledningen satt till 22 personer (d.v.s. 19 ordinarie plus tre övriga). Skulle en ”extra” person i ledningen och en ordinarie ha samma kvalifikationer – och den ordinarie dö eller falla ifrån av någon anledning – tar ”extrapersonen” dennes plats per automatik.
• Skulle en eventuell omröstning inom ledningen självt sluta oavgjort har alltid överstekhariswiten utslagsröst.
• Vilken synoddeltagare som helst ur medlemssfären, så länge denne är bevisat magikunnig, får lägga förslag mellan soluppgång och solnedgång den första dagen, den benämnd samlingsdagen; förslagen skall inkomma skriftligt (på vilken sorts papper som helst) till ledningen, ”inte vara obegripliga, omständliga eller skrivna i sådan längd att de omfattar mer än ett standardenligt papper, pergament eller papyrusrulle; sten- eller trätavlor göre sig icke besvär” – detta för att ledningen ska hinna sätta samman en dagordning till nästföljande dag (deltagarna får en dag ”ledigt”, således). Agendan är sedan i princip orubblig och kan bestå av hundratals punkter. Ett möte tar sedan ”den tid det tar”, vilket ibland har varit flera månader.
• Vilda kharismater är inte välkomna och ska avrättas utan urskillning.
• En kharismat kan dömas till hårda straff av synoden, men ett rikes/lands lagar har företräde. Däremot kan, om synoden så finner det lämpligt, den rättsligen prövade dömas till exempelvis döden eller exil, men då är det ett slags rekommendation som skickas till medlemmens hemlands högsta ledare (t.ex. kungen). Synoden kan också, på t.ex. en kunglig befallning verkställa straff. Den dömde har rätt att söka benådning hos t.ex. sitt rikes kung.
• I synodens straffskala ingår också förbud att utföra magi, den kan anse någon vara en vild kharismat och den kan döma ut och verka för att stänga magiakademier och liknande.
• Det värsta straffet synoden kan utdöma är emellertid magiseparation (se med fördel Om Magisynoden – del I för mer information om magiseparation). Ett antal magiutövare är emot ”lemlästning” eller ”kapandet av bandet”, som magiseparationen ibland kallas, och kallar den för ”tortyr ovärdig den upplysta människan”. En punkt på synodens dagordning som därför återkommer med viss regelbundenhet är den om magiseparationens avskaffande. Märk väl att det här med magiseparation som rituell sedvänja är mycket äldre än Magisynoden och ska ha förekommit i olika former ända sedan Darefus den upplyste vandrarens dagar, vad de lärde vet, kanske är detta slags ritual ännu äldre.
• Det ligger i akademiers och skolors och ordnars, med mera, intressen att närvara vid Magisynoden, då den handhar de officiella rullorna över existerande kharismater. Synoden tillhandahåller således ett utmärkt tillfälle att uppdatera egna kharismatslistor.

Medlemmar i kharisgemoten (ett urval)

Här är ett urval av kharisgemotens sittande styrelsemedlemmar:

• Ärkeåkallare Quillon Cannorlan – från Irestin. Han har varit överstekhariswit för kharisgemoten i synoderna från den 123:e synoden och framåt. Om han blir det även på nästa synod återstår att se.
• Stormästare Callam Elangoud – från Varatin.
• Stormästarinnan Warisa Salinbur – från ön Sannibar utanför Zabarnis östkust.
• Quenlon Tarandil – från Merbatien.
• Danjelia Andassi – från gränstrakterna mellan Bendurien och Latanien (på Benduriensidan).
• Meiafelénsei ”Meia” Duinn – från Kamakien, hon är häxa tillhörande den ljusa kretsen och prefekt emerita vid Eduensaskolan.

(Några av) Magisynodens grundare

• Iansah Sethera – vaganbei (ett slags kringströvande häxhelerska) från Sannibar (motsvarande titel för män är vaganbah (häxhelare).
• Lotsar Mendarak – hans mor kom från Merbatien, hans far från Sannibar; fadern dog emellertid när han var två år, varpå hans mor, Nardah, tog honom tillbaka till Merbatien.
• Ulsifer Bodomin.
• Brannic Daraven – kallades Kråkhuva p.g.a. sin fjädertäckta huva.

Övriga historiska medlemmar i synodens kharisgemot

Här följer ett blygsamt urval av historiska medlemmar i Magisynodens kharisgemot genom åren.

• Jenyssa Jarves – från Semarien. Yngre syster till baron Mostyn Jarves och Dansande Tranan. Pärlemorsyster (hon blev storhäxa 2133 e.H.). Invald som khariswit i Magisynodens kharisgemot år 2139 e.H, där hon satt till sin förtida död år 2164 e.H., bara 55 år gammal. Magisynoden hon blev invald i hölls i Barodhen, Varatin, en synod som varade i två månader.
• Delvig Destual – från Kamakien.
• Simendal Evander – från Semariens högadel.
• Vortymer Tellyg – från Wygerin.
• Oh’Nohr Illiam – ervundisk slavättling, fri och bosatt på Sannibar.
• Dedor från Dymmelsten – från Varatin.
• Lexara Orlanthille – från Kamakien.
• Meaklin Slayd – från Irestin.
• Caitrona Monnag – från Irestin.
• Marandil Fell nadh Meargon – från Irestin.
• Ginilla Melanphoe – från Thylien.
• Aldiana Girshek – från Udakien.
• Tiggy Marr – från Semarien.
• Terance Oranthel – från Thylien.
• Elbin Lach – från Wygerin.
• Saracine Bassin – från Wygerin.
• Kenician Felendore – från Varatin.
• Valmis Asquith – från Merbatien.
• Rahul Yadnesh – från Alzarien.
• Jaesun Tavarian – från Kyreni.
• Calder Emeny – från Udakien.
• Dera Craska – från Thylien.
• Dorikenna Makenzius – från Dorderien.
• Varadian Pardo – från Latanien.
• Navanethem Alapenduel – från Kamakien.
• Parnohl Ladachean – från Caradea.
• Braam Dandolos – från Latanien.

Om magins regler & världens djup

Från gång till annan får alla vi som gillar (eller älskar) fantasy höra att ”det där är ju bara hittepå – så fort författaren, eller en av berättelsens protagonister, behöver ta sig ur ett knivigt problem petar han/hon in magi och, vips, problemas solved!

Precis som i alla genrer finns det bra och dåliga böcker, bättre eller sämre berättelser, logiska eller ologiska regler inom respektive världsbygge.

Jag vågar hävda att just regler kan vara av godo vid exempelvis konstruktionen av magisystem. I detta tycks jag och den flitige amerikanske författaren Brandon Sanderson – givetvis inga jämförelser i övrigt – vara överens.
Han har till och med stipulerat en lag om detta: ”Sanderson’s First Law”. Brandon Sanderson sammanfattar lagen såhär, med egna ord:

”Sanderson’s First Law of Magics: An author’s ability to solve conflict with magic is DIRECTLY PROPORTIONAL to how well the reader understands said magic.”

Med detta menar han, och jag, att magin inte får vara godtycklig eller slumpartad. Är den det förvirrar det läsaren – eller till och med lurar in denna på villospår.

”Men”, kanske någon tycker, ”om du reglerar magin förlorar den ju sin, öh, magi.”

Gör den det har man som författare kanske satt upp för hårda regler – eller för många. Tanken för mig är att reglerna ska vägleda inte bara skrivandet utan också karaktärernas användning av sagda magi.

Jag kan exemplifiera det hela genom att ta upp min egen berättelse (för att det är enklast så). I serien En saga om sorg uppehåller sig karaktärerna mestadels i länder som tidigare ingick i ett numera kollapsat kejsardöme. De fick med tiden ett gemensamt språk, gemensam valuta, standardiserade mått och vikter – och en gemensam, eller snarast allenarådande, troslära.
Denna tro, baserad på Darefus gärning och den världsbild och åskådning han förmedlade, ger vid handen att världen är skapad av sex element, fördelade på två kretsar. I den ljusa kretsen återfinns elementen luft, vatten och trä; i den mörka kretsen jord, metall och eld.

Till en början, alltså i jättebörjan, tänkte jag inte så mycket på magins regler. Jag tänkte nämligen låta magin spela en tämligen nedtonad roll i min värld. Vilket den kanske gör på många sätt. På andra sätt är den närvarande, och måste därför få en egen logik. Därmed var jag tvungen att få magin att fungera logiskt i den värld, Angoria, jag har förlagt berättelsen i (och där världen också måste fungera på ett logiskt sätt för att läsare ska känna att den är ”på riktigt”). Samtidigt vill jag förstås inte låsa in magin i en bur av regler, utan behålla en del av mystiken kring den. Vad som helst ska kunna hända – inom världens egna logiska gränser. Om det är logiskt förklarat att det finns ”Monty Pythonska” flygande får i en pseudofransktalande miljö, ja, då ska det finnas utrymme för dem. Men om det är en uttalat kvasimedeltida fantasyvärld, med skogsalver, en drake vid namn Smaug och jättelika spindlar i träd, och det plötsligt kraschar ett rymdskepp utan vidare förklaring, ja, då ska rymdskeppet bort (om det förblir oförklarat).

En viktig aspekt med magi är att den lätt blir ”rollspelsaktig”. Alla som var unga under bordsrollspelsguldålderns 1980- och tidiga 1990-tal, med Drakar och Demoner som spelet nummer ett i Sverige, vet att när en av spelgruppens magiker blev för mäktig var denne i princip oövervinnerlig.
Därför måste bokseriens kharismater, magiker, häxmästare, mager, trollkarlar, besvärjerskor, häxor, åkallare eller aes sedaier – vilka man än väljer – ha en svaghet. Helst en som läsaren kan förstå och känner är okej. I Robert Jordans The Wheel of Time-epos (med benägen sluthjälp med nämnde Sanderson) är de magikunnigas svaghet särskilt svag om det är en man som utövar magin; en man som brukar magi blir ju långsamt galen, vilket gör att de jagas upp och ”stillas” (de blir i praktiken fråntagna förmågan att använda sin magi) eller avrättas.
I de nordliga delarna av Angorias ena kontinent, Elatara, där tron om att de sex elementen har byggt världen genom gudarna Yanaaka och Ethoolet är förhärskande, är den uppenbara svagheten att magin bara kan fungera genom så kallade länkar. I världen brukar de magiutövande människorna (kharismaterna, samlingsnamnet för alla former av magiutövare) säga att de ”lånar kraft från gudarna”. En guds förmåga är långt större än den enskilda människans, varför det är förenat med risken att bokstavligen bränna ut sig ifall en utövare så att säga gapar efter för mycket.
Så utan länk till den khari (gudarnas goda kraft) eller i vilda kharismaters fall den dar’khari (den fördömda kraften, befläckad/förgiftad av lindormen Mael) utövaren behöver, ingen magi.

Med tiden kommer berättelsen att utvidgas, karaktärerna bli fler och världen/världsbygget större. Andra religioner kommer in i bilden, med andra förklaringar till magins existens.
Men, och det är ett viktigt men jag förfäktar, magin måste fortfarande fungera inom den redan uppsattas logikens ramverk.
Om det måste finnas en länk för att användaren ska ”komma åt” den magiska kraften, så måste det finnas det, oavsett religion eller geografisk plats.
Därför måste jag tänka till när jag introducerar nya religioner eller vetenskapliga lärde som har förklaringar till magins existens. En trevlig utmaning.

I kungadömet Semarien gäller alltså de sex elementen som förklaringsmodell. En kharismat kan, såvitt man känner till, behärska antingen ett, två eller tre element inom en och samma krets. Det sägs att den gamla magins utövare kunde bemästra fler element än så, över kretsgränserna, men dessa utövare sägs ha försvunnit vid de stora utrensningarna under kejsardömets tidiga år.
En häxa eller trollkarl kan bemästra tre element inom samma krets. Valx gråsystrar utgör utmärkta exempel på detta. Det semariska hovets sekretariatsåkallare utgör exempel på sådana som behärskar blott ett element, men å andra sidan kanske gör det till fullo; Åkallarnas sekretariat består traditionellt av en åkallare från vart och ett av de sex elementen. Uinara Baid sitter på dubbla stolar då hon dels är sekretariatsmedlem, dels är riksinformatör, det vill säga högsta ansvarig för Nattens dolkar – hennes element är vatten; sekretariatskollegan Nahara Serrigal är riksåkallare och sitter i inre rådet – hennes element är jord.

I Alzarien, khaganatet en bit söder om Semarien, förklarar de mäktiga alkemisterna ”magi” som varande krafter eller energier som vissa med större mental kapacitet helt enkelt har förmågan att utnyttja enligt samma logik som vissa personer besitter en större fysisk kapacitet än andra.

Och så vidare i de riken berättelsen passerar på vägen …

Så här måste jag gå till väga. Sakta men säkert måste jag bygga upp magin inom förnuftets regler.

I slutändan ska förstås magi tillföra boken mystik och spänning – och förstärka berättelse och värld – inte ta ifrån boken något.

Ett sista tips från ett utsnitt av Sanderson’s första lag är att man inte bör använda magin för att lösa problem åt karaktärerna – såvida den inte kastar in karaktärerna i nya svårigheter/utmaningar.

Min världs magi är förstås (förhoppningsvis) både mystisk och ”vetenskaplig” på en gång. En del är förklarat, ärkehäxan Célenne Teraphen har exempelvis en tämligen vetenskaplig approach till magin på ett närmast agnostiskt sätt. Annat är oförklarat, som varför vissa material fungerar som länkar medan andra inte gör det (vilket gör det mer mystiskt – dessutom finns det i sig en religionsbaserad förklaring till varför exempelvis granit inte fungerar som länk medan många juveler är utmärkta för den som behärskar den mörka kretsen eller enbart elementet jord, som inkluderar mineral).

Som alltid ska man inte stirra sig blind på regler. Lär er dem – och bryt dem om så behövs.

*  *  *  *  *

I och med en välgrundad bas för magin i Angoria fördjupar jag världen som helhet. Anser jag.

Brandon Sanderson’s tredje lag säger att man hellre bör expandera det man redan har framför att påbörja något nytt. Det vill säga fördjupa framför att bredda.

Det har gett mig en tankeställare.

Jag kommer givetvis att expandera världen i samband med att karaktärer rör på sig och avslöjandena om diverse konflikters parter – eller vem som rör sig i skuggorna bakom dem – eller personers historia

Berättelsen kommer per definition att erhålla ett visst historiskt djup just med tanke på att historien spelar en viss roll, både geopolitiskt och på karaktärers personliga plan. Och det är bra. Jag gillar att få ta del av, säg, George R. R. Martins flöde av bakgrundshistoria som bakas in i den pågående, framåtdrivande ”nutida” berättelsen. Jag gillade The Wheel of Times enorma spektrum av historia, kulturer, folk och sedvänjor. Jag gillar mycket av R. Scott Bakkers The Prince of Nothing-trilogi (ska försöka läsa fortsättningen det här året) – extremt filosofiskt djup, tycker jag, och historia, om än inte så förfärligt mycket världsbygge (ännu), trots en hel del olika kulturer.
Och jag gillar Steven Eriksons (och Ian Cameron Esslemonts) böcker i Malazan-universumet. Här talar vi om ett överflöd av det mesta: gudar, magisystem, karaktärer, handling och världsbygge. Men, vilket den brittiske bloggaren Wertzone (Adam Whitehead), själv vad jag förstått ett uttalat fan av Malazan-böckerna, skrev redan 2008: Världen och bygget är enormt, men måhända brett/ytligt snarare än djupt.
Så här skriver Wertzone:

”A big plus in some people’s books is Erikson’s worldbuilding. Erikson and Esslemont have created an enormous world with a dozen continents and subcontinents and thousands of islands, plus the dozens of races (past and present) that inhabit them, and different ethnicities and factions within those races … But on the minus side the worldbuilding is extremely broad but feels shallow. Whilst I am certain that the authors [Erikson och Esslemont, reds anm.] have bulging folders packed full of notes on the history of the races, cities and nations, very little of it gets into the books.”

Wertzone skriver också följande tänkvärda citat:

”Whilst a Robert Jordan fan could probably write ten thousand words on the history, people, customs and geography of Andor, for example, or a George RR Martin fan could pen an entire dissertation on the Targaryen royal lineage, a Steven Erikson fan would be hard-pressed to write more than a few hundred words about, say, Darujhistan or even Lether.”

Jag har bara nått del fem i den första, och största serien, Malazan Book of the Fallen, tio böcker lång. Ytterligare böcker från den världen, i nya eller andra serier, kommer fortlöpande. Den sammantagna sviten, inklusive Esslemonts verk, sägs bli 22 böcker. Det är en saftig klump böcker det, särskilt med tanke på att var och varannan bok närmar sig eller passerar 1000-sidorsstrecket.
Med så många sidor bör även det sammanlagda djupet i världsbygget nå, öh, djupare. (Så här är det när man skriver sina böcker – redigering är A och O och vissa meningar borde alltid skrivas om och förbättras.)

Oavsett djup är det bäst att påpeka att jag gillar Malazan-böckerna så här långt. Faktum är att Memories of Ice (del tre i serien) är en av de bättre fantasyböckerna jag har läst överhuvudtaget. Och jag har läst några, trots allt, så det är ett mycket gott betyg.
Dessutom kan ju Eriksons över en miljon sålda exemplar av serien, till och med januari 2012, tala sitt tydliga språk. Världen är tillräckligt djup för såpass många köpare och än fler faktiska läsare, trots allt.

De frågor jag måste ställa till mig själv är: Hur djup kommer min värld att bli? Hur djup vill jag att den ska bli? Hur hittar jag balansen mellan djup och bredd, eller snarare hur hittar jag rätt nivå av djup och rätt sätt att expandera världen?

Återstår att se hur väl jag lyckas. I del tre, Röda dagars hämnd, kommer jag nämligen att expandera världen geografiskt såväl som kulturellt och fortsätta berätta mer om rikens och karaktärers historia.