”Att skriva Nyckeln var ett slags extremsport. Vi pendlade mellan kickar och utmattning.”
– Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Ovan citat är en teaser. Jag har intervjuat dem inför releasen av Nyckeln, den sista skälvande delen av Engelsforstrilogin. Nu ska allt få sin upplösning. Hur ska det gå?
Svaret finns förstås i boken.
De många initierade intervjusvaren finner ni inte i boken, utan här, på Verkligen Stefan.
Snart.
Tålamod, bara. En ledtråd: Tänk torsdag!
Efter tusen motgångar och en besvikelse tycks det nu som om Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs succéungdomsbok Cirkeln, del ett av beräknade tre i Engelsforstrilogin, blir film.
Vilka blir då filmens producenter och penningtillskjutare? Jo, en av de två männen i Abba, nämligen Benny Andersson. Och hans son, Ludvig Andersson. Deras nya bolag RMV Film har köpt rättigheterna av Filmlance, som i sin tur köpte rättigheterna till att göra en hel filmtrilogi (av Cirkeln, Eld och den till hösten kommande Nyckeln); som bekant havererade det projektet i början av 2012, något hen har kunnat läsa om på bland annat SBE:s blogg Glory Box. Författarna ansåg det omöjligt att stötta det projektet.
Men nu, sedan Benny och Ludvig kommit till undsättning, är Bergmark Elfgrens och Strandbergs stöttning hundraprocentig. Det behöver inte påpekas (men nu gör jag det ändå), men författarna är synnerligen upprymda, något de beskriver för Dagens Nyheters fantasybegåvade Hanna Fahl, som intervjuat de inblandade angående filmprojektet:
”Vi är otroligt glada att det har löst sig och att vi kan börja arbeta. Och att få en chans att jobba med Benny och Ludvig … Man får nypa sig lite i armen.”
– Sara Bergmark Elfgren
Regissören Levan Akin är ånyo involverad, precis som i Filmlance-projektet, och de båda författarna kommer själva att vara ”mycket involverade i filmatiseringen”, som Hanna Fahl skriver. Av artikeln framgår det att manusskrivandet delas av Levan Akin och Sara Bergmark Elfgren, men vad Mats Strandberg ska göra framgår tyvärr inte. Producenter blir alltså Abba-legendaren Benny Andersson och hans son, Ludvig Andersson, men även Cecilia Norman Mardell.
Filmer behöver av förklarliga skäl skådespelare, så det ska hållas en öppen casting för roller i filmen i hela Sverige (tidpunkten är ännu inte fastställd). En stor fråga blir förstås vilken eller vilka småstäder som kommer att få äran att bli författarnas fiktiva Engelsfors.
På Glory Box står följande att läsa (tveklöst av intresse för provfilmningsintresserade) om den planerade castingen:
Det kommer att hållas öppna provfilmningar runtomkring i landet, men det finns inga datum än.
Om du har frågor, vill anmäla intresse och/eller är en av dem som provfilmade 2011/2012 så kan du mejla till:
casting@rmvfilm.com
OBS! Det här är den enda informationen om casting som vi har just nu!
Tilläggas bör, så skriver Dagens Nyheter att RMV Film har köpt rättigheterna till hela Engelsforstrilogin, men om eller när samtliga delar ska filmatiseras står ännu skrivet i stjärnorna. En kvalificerad gissning är att mycket hänger på den första filmens framgång.
Inspelningen av Cirkeln beräknas dra igång i början av 2014, vilket gör att filmen kan ha premiär året därpå, 2015.
En sak är säker, utlovar feministen Benny Andersson i Hanna Fahl-intervjun, och det är att det inte blir ”mycket ‘tits and ass'” i filmen.
Verkligen Stefan – det vill säga undertecknad, vars gamla intervju med författarna finns här – vill förstås säga grattis och önska hela projektet lycka till.
Ja, så var jag hemma igen efter att ha tillbringat en skön helg i Uppsala, där Kontrast – Swecon 2012 hölls fredag-söndag. Det blev en kanontrevlig och intressant helg. Det är lika bra att skriva det direkt, så att alla vet om det.
Ur en personlig synvinkel signerade jag min debutroman Fred så gyllene i det välbesökta försäljnings- och signeringsrummet, som låg strategiskt mellan mingelområdet och salarna där de många och intressanta programpunkterna avhandlades.
En annan mycket trevlig händelse var förstås att Elin Holmerin blev intervjuad av Håkan Wester. Intervjun handlar om hennes författarskap och hon läser även en snutt ur De två odjuren.
Under avslutningsceremonin igår berättade Kontrasts ordförande, den vänlige och vältalige (och långe) Johan Anglemark, att hela 453 besökare kom till science fiction och fantasykongressen på hotell Gillet mitt i Uppsala, en siffra högre än vad arrangörerna hade vågat hoppas på. Efter hela kongressen tog sig ”de överlevande” till puben Pipes of Scotland för ett lyckat Dead Dog Party, där kvarvarande Kontrastdeltagare, besökare, gäster och hedersgäster deltog, åt och drack öl. Hedersgästerna Joe Abercrombie, Kelly Link, Niels Dalgaard, Peter Watts (som tyckte att ”this has been awesome!”) och, inte minst, Sara Bergmark Elfgren. Plus Caitlin Sweet, Ylva Spångberg, arrangörerna och många många fler. Och så lilla jag, förstås.
Dessförinnan pågick ju själva kongressen i dagarna tre. Utöver den egotrippade höjdpunkten att få signera böcker och prata med Elin Holmerin, så var det alla bra programpunkter och trevliga möten med såväl författare som besökare.
Intervjuerna med hedersgästerna Joe Abercrombie (igår) och Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (i lördags) var intressanta och inte sällan roliga att lyssna på. Många glada skratt.
Jag pratade lite kort med mr Abercrombie, som tyckte att det var genuint roligt att åka runt på konvent och kongresser och träffa fans. Nästa större åtagande är Australien, sa han. Efter den resan kommer han att kunna tillbringa tid med fru och barn igen. Han nämnde flera gånger att han saknar dem, vilket förstås är fullt begripligt.
Kontrastarrangörerna hade en osviklig röta beträffande Abercrombies bok Red Country. Eller hade de det? Ja, på många sätt hade de det, för dels visste de inte att britten skrev en bok som eventuellt kanske möjligen skulle bli färdig hösten 2012, dels är Red Country egentligen inte utgiven ännu. ”Man gjorde ett undantag för oss”, säger Johan Anglemark. Därmed kunde undertecknad, och många med mig, köpa den superfärska boken på Kontrast – och sedermera på andra ställen i Sverige. I övriga världen kommer boken ut om ett par veckor, för övrigt.
Kön ringlade sig kön lång till Joe Abercrombies signeringsbord i fredags, där han log och skrev sitt namn, log och skrev sitt namn. Ja, jag stod nämnda kö, plus några minuter senare i den till Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs bord en halvmeter längre bort. Eftersom jag läst Cirkeln köpte jag Eld (ganska logiskt, i och för sig).
De skrev:
Till Stefan!
Med varma hälsningar från Engelsfors!
Kul att ses på Swecon
… Tack för trevlig intervju!
Ja, jag har ju intervjuat dem på min blogg (för den som händelsevis har missat det), vilket var just trevligt. Det blir ju trevligt när man har att göra med trevliga människor.
Under helgens lopp fick jag till slut hälsat på och pratat med flera andra som jag har intervjuat på bloggen. Nene Ormes, som stod för lördagens suveräna steampunk-föreläsning – där hon bjöd upp Fred så gyllenes omslags- och kartillustratör Maria Helena Stanke och hennes kompisar Erika och Gunnar, alla iklädda just passande steampunk-outfits.
Tilläggas bör är att de blev hela kongressens mest fotograferade besökare (kanske endast överträffade som fotomotiv av hedersgästen Joe Abercrombie). Kul.
Eftersom steampunk-föreläsningen hölls samtidigt som Sara Bergmark Elfgrens, Mats Strandbergs, Karl Johnssons, Kim W Anderssons och Lina Neidestams gemensamma samtal om serieprojektet Berättelser från Engelsfors, som ska komma ut i serieform i april nästa år, trodde jag att jag hade missat chansen att få ett ex av Zelda signerat av Lina Neidestam.
Och det gjorde jag också, för de ex hon tog med sig tog slut ögonaböj före jag hann ta mig till hennes signeringsbord. Men jag missade inte chansen att få en liten pratstund med den otroligt skickliga, skärpta, trevliga, charmiga, coola och roliga illustratören. För mig var det en av de stora höjdpunkterna under kongressen, trots att jag inte fick med mig något av hennes alster hem. Nämnde jag att hon var (= är!) trevlig?
Avslappnade och lättpratade var också Kim W Andersson och Karl Johnsson. Den senare kände igen mig från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg häromveckan, där jag köpte hans Mara från Ulthar, två nummer av Utopi och en prenumeration av just Utopi (i vilken han publicerar sin sköna fantasyvikingaserie Vei. I nästa nummer, där del tre av Vei finns med, utlovar Karl Johnsson, utöver våld, sex.
Jag snubblade på Ola Wikander, som hade kongressens kanske mest levande föreläsning, den om protofantastik. I en överfullsatt sal delgav han oss åhörare sitt perspektiv på fantastikens ursprung.
En annan överfullsatt föreläsning var Britt-Inger Johanssons om hjältinnor i science fiction och fantasy. Starka kvinnor (eller ”kick-ass women”, som hon själv sa) kontra kvinnor framställda som offer, så som de framställdes på magasins- och bokomslag. Det här var en av de där programpunkterna som tog slut alldeles för kvickt och som hade kunnat hålla på hela dagen, med tanke på vilken till synes outtömlig kunskap hon hade.
Jag pratade Erik Granström och Ylva Spångberg, båda intervjuade av mig på bloggen. Båda sköna personer.
Sist men inte minst, så träffade jag flera andra trevliga människor. Bland annat catahyaner som Julle och Ziz och Vinter och English Bookshops Malin. Och författare som Anna Blixt (Undrentide Förlag ger ut hennes Fredens pris), som lagt ut en bild från Kontrast. Vid förlagets bord sålde även Eva Holmquist sin science fiction-roman Kedjor känns bara när du rör dig (Ordspira Förlag).
Ja, för att sammanfatta:
Jag har tydligen haft det trevligt, träffat folk och, vilket jag inte nämnt förrän här, druckit lite öl och ätit mycket gott. En bra helg, med andra ord.
Lägg därtill att rummet på hotellet var perfekt och personalen oklanderlig, vilket bara det förhöjde Uppsala-vistelsen ytterligare.
Två av tre böcker i deras trilogi är utgivna, och de arbetar för fullt med den tredje delen. Få, eller ingen, som överhuvudtaget läser fantasy kan undgå att veta vilka de är. Jag beskriver förstås den dynamiska författarduon Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som har skrivit de monumentala succéerna Cirkeln (2011) och Eld (2012), del ett och två i Engelsforstrilogin. Ja, ni vet den spännande berättelsen om gymnasiehäxorna Minoo, Rebecka, Anna-Karin, Vanessa, Ida och Linnéa, och alla andra som bor i det fiktiva Engelsfors, en bruksort belägen nånstans i Bergslagen, där mystiska och farliga händelser inträffar. Nene Ormes kallar de här böckerna för glesbygdsfantasy, vilket är nog så träffande.
Trots att de är fullt uppe i det intensiva arbetet med Nyckeln (som förhoppningsvis kommer ut nästa år), den avslutande delen i serien, tog de sig tid att besvara ett helt gäng frågor från undertecknad.
Först och främst, grattis till er magnifika Engelsfors-succé. Men för det lilla fåtalet som ännu inte läst Cirkeln eller Eld, vad handlar de om?
Tack så mycket! Trilogin handlar om ett gäng tonåringar i en liten håla i Bergslagen. De är extremt olika varandra, men när de får veta att de måste stoppa apokalypsen måste de lära sig att samarbeta för att överleva.
Varför ska hen läsa om häxorna i Engelsfors?
Om man tycker att fantasy förankrad i svensk småstadsmiljö låter spännande.
Vilka läser Engelsforstrilogin, förresten? Förutom alla, tycks det, men ändå …
Lite så är det faktiskt. Vi har läsare mellan 10 och 93. Vi är otroligt glada över att ha nått så många olika slags läsare.
Det här med Engelsforstrilogins framgång, går det att begripa den på något sätt?
På ett personligt plan? Nej. Vi är fortfarande alldeles överväldigade. På ett teoretiskt plan är det väl lättare att få ihop det, åtminstone varför det internationella intresset har varit så
stort (YA + fantasy + skandinavisk litteratur …). I Sverige fanns det nog ett sug efter den här typen av berättelse i en inhemsk miljö.
Inte så att vi var först, men det var väl något med tajmingen och även att berättelsen är så ”stor” med tjocka böcker och många huvudpersoner. Vi hade nog aldrig vågat på oss ett projekt av den här magnituden var och en på egen hand.
I somras var Sara öppenhjärtig i Sommar i P1. I programmet berättade hon hur hon, i egenskap av manusredaktör, och Mats träffades.
Sara: Jag träffade Mats på ett författarsamtal och frågade om han ville ta ett möte för att eventuellt skriva manus för filmbolaget där jag jobbade.
Mats: Det var jag som till slut föreslog att vi skulle skriva en bok i hop.
Så vad är då så bra med att skriva ihop?
Allt. Om man gör det med rätt person, det vill säga.
Hur går ert skrivande till en vanlig arbetsdag? Ja, jo, ni trycker ner tangenterna en bokstav i taget, men vad jag menar är: Hur går det till att skriva två på bara en bok? (Jag märker inte vem som har skrivit vad, det är sömfritt, om ni förstår.)
Roligt att höra att du inte märker vem som skrivit vad. Det har vi inte koll på heller för det mesta. Redan från början hade vi en övergripande plan för hela trilogin. När vi skriver planerar vi fyra kapitel åt gången, skriver två var, byter och redigerar, byter tillbaka och går igenom den andras redigeringar. Sedan pratar vi igenom allt och kommer fram till en gemensam version. Med jämna mellanrum tar vi pauser och läser igenom allt från början, lägger in och tar bort trådar, och så vidare.
Det här med förväntningar … Med del ett som en stor succé i ryggen, vilka förväntningar hade ni då själva på del två? Och hur är det nu, inför del tre?
Det hade nog varit mycket svårare om vi inte hade varit två. Nu kan vi så enkelt gå in i vår gemensamma bubbla. Och det är ju mycket roligare att skriva när folk längtar efter boken, tycker vi. Det har gett oss mycket energi och inspiration. Och så hindrar det oss från
att bli lata. Vi vill ge allt till våra läsare.
Hur går det med Nyckeln? Är den klar snart? När nästa år kommer den ut?
Snart kommer vi ha skrivit motsvarande 200 boksidor. Den kommer förmodligen att bli omkring 700 sidor lång, så det är en bit kvar till att första utkastet är klart, och sedan börjar ju redigeringen. Boken kommer ut på hösten 2013, vi har inget exakt datum än.
Har ni möjligen redan nu planerat att skriva något mer ihop, efter Engelsforstrilogin?
Vi kommer definitivt att skriva ihop igen, men först ska vi göra saker var och en på egen hand. Vi har också ett slags sidoprojekt som kommer att presenteras nu under bokmässan, och även på Swecon.
Det här med upplagor och försäljning och sånt … Vet ni hur mycket ni har sålt egentligen? (Underförstått: Kan ni leva på ert författarskap? Det är ju få författare förunnat.)
Vi har inte de senaste siffrorna, men Cirkeln har sålt omkring 130 000 ex. Eld vet vi faktiskt inte riktigt, förutom att det har gått bra. Just nu kan vi leva på att skriva, mycket tack vare att vi sålde rättigheterna utomlands till flera stora förlag.
Som varande nördar, i ordets varmaste och bästa bemärkelse, varför gillar ni fantasy?
För att vi älskar eskapism, och för att det är så spännande att se vad som händer med människor när man ändrar reglerna för hur världen fungerar.
Vad för slags fantasy växte ni upp med, och vilken gillar ni idag?
Sara: Som barn läste jag och älskade Ursula K. Le Guins Övärlden-böcker. C. S. Lewis och andra brittiska fantasyförfattare som Edith Nesbith, Beverly Nichols och John Masefield, var också oerhört viktiga. Roald Dahl var en mycket stor favorit. Sandman var nog den största läsupplevelsen för mig i tonåren, de böckerna har påverkat mig oerhört mycket. När det gäller häxböcker så gjorde Margaret Mahys Förvandlingen ett stort intryck. Av oss båda är det jag som läser mest fantasy i dag, allt från Joe Abercrombie till Jo Walton. Jag läser en del sf också, och Octavia E. Butler är en av mina favoritförfattare.
Mats: Jag har alltid älskat fantasy och skräck i film och tv-serier, och det är främst därifrån jag hämtat inspiration. Däremot läser jag alldeles för lite genrelitteratur.Men främst på skräckfronten har jag börjat ändra på det. Håller just nu på och plöjer om lite 1980-talsklassiker av Stephen King, som jag läste så intensivt som 10-12-åring att jag fick stresseksem. Clive Barker, Peter Straub och Chuck Palahniuk är andra favoritförfattare. Jag gillar Michelle Pavers Dark Matter och Max Brooks World War Z väldigt mycket.
Båda är helt överens om att The Night Circus av Erin Morgenstern, Illyria av Elizabeth Hand och Den mörka materian-trilogin (av Philip Pullman, reds anm.) är fantastiska böcker.
Ni tillhör ju überfantasyeliten i Sverige numera. Vågar folk hälsa på er ifall de ser er (vågar jag?), eller hur bemöts ni av läsare?
Überfantasyeliten! Haha! Vi hoppas att folk (även du) vågar hälsa, vi är inte farliga, och tycker verkligen om att träffa våra läsare. Vissa kan bli väldigt blyga när de träffar oss. Det är ju alltid en konstig situation att träffa en författare man gillar. Vi är ju själva fans andra författare, så vi fattar grejen, även om vi tycker det är en skum känsla att ha blivit ”kändisar”. De flesta känner dock inte igen oss, det är mest i sådana här sammanhang som folk gör det.
Sara, du har öst beröm över omslagskonstnären, Kim W Andersson, som jag antar att ni känner. Varför gillar du/ni hans omslag så mycket?
Mats och jag var extremt inblandade i att ta fram omslagen, mycket mer än vad som nog är vanligt. Vi hade en grundidé om vad vi ville ha, att de skulle vara ikoniska. Sedan tog formgivaren Pär Åhlander (Mats vän, som har fått låna sitt efternamn till Gustaf i böckerna) fram ett suveränt grundkoncept, att omslagen skulle vara ett slags stilleben. Jag kände inte Kim då, men hade sett hans serier och tyckte att han skulle vara perfekt. Så vi frågade honom och han tackade ja. Vi höll på i några vändor. De första skisserna blev för
hårda, för mycket skräck och för lite romantik. Vi hittade fler referenser, testade vidare och till slut satt de som en smäck.
Omslagen blev precis det som vi hade drömt om att de skulle bli, fast vår fantasi hade förstås inte räckt till. Kim är en av Sveriges bästa tecknare. Han har ju till och med blivit publicerad i Dark Horse Presents!
Nu, i bästa Monty Python-stil, till något helt annat. Ni är hedersgäster på Kontrast 2012 (som jag ska åka till). Hur kändes det att bli tillfrågade och vad ska ni göra där?
Otroligt hedrande och roligt! Vi kommer att delta i panelsamtal och förmodligen ha något slags signering. Vi har roliga planer, men inget är spikat än. Men vi kommer definitivt att prata om vårt hemliga sidoprojekt (som offentliggörs på bokmässan).
Vilken dag är ni på Kontrast 2012, och vad förväntar ni er av kongressen?
Vi kommer nog att vara där alla dagar. Vi ser mycket fram emot att träffa de andra hedergästerna, kreatörerna och läsarna förstås. Vi hoppas på spännande panelsamtal, diskussioner och boktips.
Sara var på Eurocon förra året, medan Kontrast blir den första kongressen av det här slaget för Mats. Så, hur skiljer sig då ett Swecon från, säg, Bokmässan i Göteborg?
När man kommer ut från på Bokmässan känns det som om man har suttit i en bergochdalbana hela dagen. Det är superkul, men blir väldigt tröttande i längden. Det här känns mer avslappnat.
Har ni nåt tips att komma med till en förstagångsbesökare av en science fiction- och fantasykongress?
Vi är ju som sagt rätt mycket rookies själva, så det finns nog de som kan råda bättre. Men sköna skor, vattenflaska och en extra tygkasse för att bära inköpta böcker i, är ju alltid bra tips.
Det blev ganska många frågor, märkte jag, men känner ni att har missat något som ni vill berätta om?
Vi vill uppmana alla att betala medlemsavgiften/anmäla sig till Swecon I DAG!
Många frågor blev det, men framför allt mycket trevliga svar, som jag tackar allra ödmjukast för. Hm. Sara och Mats verkar inte vara så farliga, trots allt :).
Här är lite mer information om dem, så som deras förlag, Rabén & Sjögren, beskriver dem:
Sara Bergmark Elfgren – manusförfattare född 1980; hon har arbetat med både film och teve; hon skriver även på bloggen Glory Box.
Mats Strandberg – frilansjournalist född 1976; krönikör i en kvällstidning; debuterade 2006 med Jaktsäsong; 2007 släpptes Bekantas bekanta; hans tredje roman, Halva liv, har fått strålande recensioner.
Cirkeln, som översatts till tjugoen språk (exklusive svenska), nominerades 2011 till Augustpriset i ungdomsboksklassen.
Kontrast 2012 är redan i oktober. Hjälp!
Ett kul hjälp, men ändå. Angenämt. Spännande. (För) nära.
Samtidigt är det så många böcker jag känner att jag måste ha läst. Eller måste. Bör ha läst, helt enkelt.
För visst är det väl läge att läsa:
Ja, det räcker säkert till och blir över med den lilla högen, för jag vet inte hur jag ska få tiden att räcka till alla de sidorna och kapitlen. Men försöka läsa ut allt det där, det tänker jag. Före dess måste jag bara läsa ut Steven Eriksons House of Chains (del fyra i Malazan-serien).
Verkligen Stefan 