Huvudjägarnas strejk

Det här är en gammal novell, publicerad i antologin Lågor i september 2011. Antologin var en del av ett större bokprojekt i Fyrbodals 14 kommuner, där varje kommun erbjöd kommuninvånarna att lämna in egenskrivet material i valfri genre. Bokprojektet hette LÅGOR och över 600 bidrag lämnades in, så de projektansvariga hade en grannlaga uppgift att sålla bland materialet.
Jag fick alltså med mitt blygsamma bidrag, vilket var oerhört glädjande. Förhoppningsvis kan denna novell glädja även er. Håll tillgodo, för här följer ”Huvudjägarnas strejk” i sin helhet.

Huvudjägarnas strejk

Ennemos Granter drog ett djupt andetag, höll andan och ökade på steglängd och hastighet. Bron på vilken han hastade fram med sammanbitna tänder sträckte sig över Emissionskanalen, vars så kallade vatten smackande och bubblande pressade sig framåt likt brun honung i all sin illaluktande stillhet. Det flöt där, mellan Cryptosporidiumgatan och den populära Kloakesplanaden.

Tvåhundra steg, så långt visste han att han måste gå för att ta sig över bron, gå förbi Dynggränd och avlägsna sig från sörjan som rann ut i Brunsåsviken och beblandade sig med lågvattenleran, där vattenloppor och långbenta vadare väntade på stadsbornas kollektiva … utrensning.

Rätt skönt att veta att hans kära maka, den underbara, förstående Marimiliam, arbetade annorstädes, utanför distriktet där de bodde och uppfostrade sin lika underbara, men ofta snoriga, gapiga och allmänt störiga skock med ungar.

Ennemos huvud bultade och bröstkorgen krampade av brist på rent, friskt syre, när han svängde in på Tvättskalletorgets soldränkta ytor. ”Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaah.” Häftiga, flämtande andetag. En och annan av Flatulensias förnämare invånare, det vill säga den alltid rena överklassen, spenderade dyrbara ögonblick av sin fritid åt att stirra åt hans generella håll i en uppvisning av nedlåtande överlägsenhet. På sin väg förbi dem besvarade han deras alltmer sidblickande betraktelser med ett muntert: ”Ni mår som ni doftar.” En vanlig artighetsfras bland de lägre samhällslagren, men överklassens representanter viftade undan orden med lavendelindränkta solfjädrar och hastade vidare.

Även fint folks fisar stinker, tänkte Ennemos och korsade det till formen cirkelrunda kullerstenstorget. Han gick in i en butik, i vars vidöppna dörr det hängde ett snöre som löpte genom en spik böjd till ett illa slutet U, vidare till en liten ringklocka av mässing. Med ett leende på läpparna insåg han att han var tvungen att rycka i snöret, så att kläppen kunde slå och plinga mot metallen.

En man dök upp bakom disken, som om han suttit hukad bakom den och väntat på en kund. Eller hade han legat på golvet och sovit? Han såg lätt yrvaken ut. Det mörka håret låg tillrufsat platt på högersidan, men vilade med medveten, pomadaslickad perfektion på den vänstra. ”Åh, hej där, mäster”, sade den gänglige mannen med en kvinnas röst, ögon och läppglansleende. ”Det var inte igår.”

”Det var precis vad det var. Jag kom förbi igår, köpte lampolja och vekar”, sade Ennemos.

Mäster. Nej, inte han inte. Inte på långa vägar. Bara en skräddarlärling. Fel. En arbetslös skräddarlärling, en dittills oprövad fas i hans liv. Den skräddarmästare han tjänstgjort hos den senaste tiden uppskattade inte hans många sena ankomster till arbetet. Han hade för övrigt tjänat sitt uppehälle som lärling de senaste sju åren, och alla skrattade åt honom för det. Men gesällprovet ställde till det för honom, i första hand den teoretiska delen, med sin diaboliska koncentration av matematisk- och filosofiskorienterade frågor om drömmönster kontra verklig kroppshydda, och med sin uppsjö av ”redogör för skallens optimala vinkel mot det-eller-det-tyget eller den-eller-den-tygtjockleken”. För hans del handlade skräddaryrket mer om hantverkskänsla än om teori, och han tyckte ärligt talat – eller tänkt, då han aldrig skulle vädra en sådan åsikt högt – att provets utformning innehöll många svagheter och rena tankevurpor.

Han suckade. Tre prov hade han fått chansen att genomföra, med lika många misslyckanden som bästa resultat. Med lite tur väntade det fjärde provet till hösten. Om han fann en ny skräddarmästare som ville ta sin an honom innan dess. Tre hade han haft hittills, och i hela Flatulensia arbetade så få som det dubbla antalet.

Att den feminine mannen, butiksföreståndarens senaste älskare och assistent, kallade honom för mäster, tja, hur svårt kunde det vara att tolka raljerandet i den oförtjänta titeln?

”Så. Kan jag ge dig en hjälpande hand?” frågade Feromos Hallams, assistenten, och strök sina händer på det vita förklädet han alltid bar utanpå sin mundering för dagen: en mörkgrön, sidenglänsande pösskjorta och en aprikosfärgad tyllkjol.

Rossell Pemperton, butiksföreståndaren, sprang ett viktigt ärende, tydligen, så det fanns ingen annan att vända sig till. Hm. Lika bra att gå rakt på sak, tänkte Ennemos. ”Jo, jag skulle vilja ha en skalle, tack.”

”En skalle?” utropade Feromos med ett brett, mustaschprytt leende, nej, ett retfullt flin. Han lade huvudet på sned. ”En till? Hur är det med minnet, mäster Ennemos? Jag vet att du köpte två för bara”, han räknade på alla sina fingrar, ”elva dagar sedan. Inte kan du väl ha förlagt dem redan?”

”Det har jag då rakt inte, Feromos”, sade Ennemos, som kämpade för att hålla ilskan tyglad. ”Men Marimiliam tappade den ena i floden när hon tvättade häromsistens. Den andra blev stulen i förrgår. Så, nu vet du det. Förresten, det är lika bra att jag köper två idag igen. Man vet aldrig vad som kan hända.”

Feromos fingrade på sin lösmusch på kinden och kliade sig mitt i snorbromsen. ”Du vet att jag gärna skulle göra allt för dig, Ennemos, allt”, han blinkade med ena ögat, ”men just det här kan jag inte hjälpa dig med. Du förstår, vi har slut på skallar. De tog slut på en kvart i förmiddags. Till och med barnskallarna, trots att de är så små.”

Det kunde bara innebära en sak. ”Så, de har gjort allvar av sina hot?” Han ville ha fel, men magkänslan brukade ha rätt.

”Så är det”, sade Feromos. ”Varenda medlem i Huvudjägarfacket togs ut i strejk imorse. Tydligen kräver man från fackets sida högre löner för alla utom de tio procent som tillhör den högsta lönenivån. Arbetsgivarna har inte reagerat på fackets stridsåtgärder än, men förståsigpåarna förväntar sig att de sätter in motåtgärder innan veckan är slut.”

”Men hur ska det då gå med renligheten? Tvätterskorna kan inte utföra sitt förvärv utan skallar.”

”Ingen vet. Det är fruktansvärt för oss alla. Illaluktande tider väntar, Ennemos, det säger jag dig, för jag tror inte att vi kan förvänta oss en snar lösning i konflikten. Det enda vi vet säkert är att hela samhället kommer att lamslås av en strejk av den här digniteten.”

”Du har rätt. Ingen brydde sig nämnvärt när Giljotinmakarfacket gick ut i strejk förra, nej, förrförra året. Oturligt nog för dem hade de redan tillverkat och levererat tillräckligt många fallbilor till stadens rättskipare, så den konflikten löstes snabbt och effektivt.”

”Ja, det vill jag lova”, sade Feromos och fnissade. ”De överlevande fackmedlemmarna gav upp alla krav på löneförhöjningar, och tvätterskorna fick skallar av prima kvalitet.”

”Nu får de inga alls”, muttrade Ennemos och kände sig smutsig. Han slog armarna om kroppen, och rös. Hur skulle han delge sin kära fru den här nyheten?

”Fast jag måste säga att jag har viss förståelse för huvudjägarnas situation. De jagar, halshugger och står i, långt hemifrån i fjärran land, under obekväma arbetstider och med ett ständigt dödshot hängande över sig. Och sedan när de kommit hem och krympt skallarna till lämpliga storlekar passande för tvätterskors händer, ja, då får de en lön så knapp att de har svårt att försörja sina familjer.” Assistenten suckade som en dålig skådespelare, slog ut med händerna i en uppgiven gest. ”Jag förstår dem, men vill inte gå smutsig. Hoppas, hoppas att den här konflikten är över innan vi ens märkt att den har börjat.”

”Det hoppas jag med.” Men Ennemos, antifatalist och hopplös i själ och hjärta, det visste han sedan ostadiga barnsben, trodde inte på hoppet. Inte på det i varje fall.

Han lämnade butiken besviken, utan den eller de skallar han gått dit för att köpa. På vägen hem tog han genvägen genom den livliga, smärtingtäckta basaren i Mekoniumpassagen, duckade under Vitlakansviadukten och vandrade ut på det Mindre Guanotorget. Kommersen där pågick som bäst, och en man som passerade förbi Ennemos strålade av lycka över att ha fått tag i en skalle.

”Min herre! Min herre!” ropade Ennemos.

Mannen stannade och vände sig om. ”Ja?”

”Var fick ni fatt i den skallen, om jag får fråga?”

Han pekade bort mot ett stånd. ”Där. Fast skallmånglaren hävdade att de är på väg att ta slut, så du får skynda dig dit om du ska ha en.”

En. Ennemos tänkte köpa dem alla. Han skyndade dit, bad om ursäkt till dem han råkade knuffa till på sin väg fram mot ståndet. Väl i dess omedelbara närhet upptäckte han att det stod blott en person före honom i kön. En kvinna, med en överfull smutstvättkorg vid sin sida. Förtvivlad försökte hon få ner priset till hälften av det månglaren ville sälja skallen för.

Öh, hm? Med tanke på att det var strejk och allt, så tyckte Ennemos att kön borde ha varit milslång.

Till slut fick kvinnan ner priset till två tredjedelar av månglarens, vilket hon nöjde sig med.

”Vad kan jag hjälpa dig med?” sade skallmånglaren. ”Ja, det är din tur, kund.” Han upprepade frågan, trots att Ennemos hört honom första gången.

”Vad menar du? Du säljer väl skallar, inget annat än skallar och i allt väsentligt enbart skallar?”

Han gjorde en svepande gest med handen över lådan med skallar och fyrade av ett guldtandsflin. ”Du kan inte ha mer rätt än så. Skallar sprungna från en gång mycket glada människor, utländska människor som dödats mycket lätt och humant, så att skallformen inte ska drabbas negativt och därigenom påverka tvättresultatet.” Han lyfte upp en av de krympta skallarna. Den var vacker, benvit och stor som ett äpple. ”Se. Den ligger fantastiskt bra i handen. Jag utgår ifrån att du noterar skallens jämna yta. Det är ingen risk att plagg som tvättas med den här skallen tar skada, det kan jag försäkra dig. Och, som du kan se här”, han visade upp en stämpel – den som visade att varan var av god kvalitet – som prydde skallens undersida likt brännmärket på ett kreatur, ”är detta äkta vara.”

”Får jag?”

”Men självklart.” Skallmånglaren räckte över skallen till Ennemos.

Det var något med tänderna som inte stämde. Ennemos försökte föreställa sig skallen i naturlig storlek och började klä den med kött och hud, ögon, näsa och läppar, hår och öron.

Jaha, just det. Ennemos begrep sig nu på den bakomliggande orsaken till köns ringa längd. Skallmånglaren, i allt väsentligt en lurendrejare som sålde vad han marknadsförde som krympta människokranier men vars utseende mer påminde om apskallar, försökte lura honom. Han fuktade sin tumme med saliv och strök med den över stämpeln. Den suddades ut omedelbart.

Skallmånglaren hade med ens fått en benvit färg – en sådan som rena lakan antog som nytvagade – i ansiktet. Orolig såg han sig omkring, troligen efter potentiella flyktvägar.

”Mannen är en bedragare”, skrek Ennemos. ”Han säljer apskallar! Falsk varudeklaration!”

Varje torg hade sin egen bödel; Flatulensia hade flest bödlar per capita i hela den merkantilistiskt orienterade världen. Just den här stupagreven, som man kallade dem för hundratals år sedan, hade suttit sysslolös på stupstocken uppe på ett podium i ena änden av torget. Med ett skutt hoppade han ner på marken. Snart stod han på plats, med yxan i handen. ”Och hur var det här då?”

Mannen som sålde apskallar lanserade som homo barbarus-skallar rafsade åt sig de mynt han hade lurat till sig av intet ont anande kunder, och stack iväg åt ett håll.

Med yxan vilande över axeln ställde sig bödeln bredbent – framför Ennemos. ”Men … Men han springer ju iväg. Stoppa honom. Grip honom!” försökte han, förvånad.

”Äsch! Låt honom löpa”, sade bödeln. ”Jag kan inget göra ändå. Mina händer är så att säga bakbundna.”

”Va? Han kommer undan.” Ennemos såg honom inte längre. Skallmånglaren hade försvunnit in i en gränd. ”Förbaskat. Han har redan kommit undan. Du kunde väl åtminstone ha försökt.” Han muttrade.

”Inte då. Vad skulle jag ha gjort? Halshuggit honom, kanske.”

”Det hade åtminstone hindrat honom från att lura fler hederliga, intet ont anande skallköpare, eller hur?”

”Säkert hade det gjort det. Men nu blir det inga fler halshuggningar från oss bödlar på ett tag, ska du veta. Sedan middagstid idag så sympatistrejkar alla som är medlemmar av Bödelfacket med våra underbetalda bröder i Huvudjägarfacket. Jag menar, vilka vore vi om vi högg av huvudet på folk hur som helst. Skallar från dem kan användas av tvätterskorna lika väl som huvudjägarnas mödosamt förvärvade skallar, inte sant?”

”Men, förstår du inte hur det här kommer att påverka folks vardag?”

”Jodå. Det har redan påverkat min mer än du kan ana. Jag lämnade in alla kläder jag äger, utom de här som jag fått av staden och är min officiella arbetsuniform, till tvätterskorna igår kväll. ’Vi ska tvätta dem så fort vi kan i gryningen’, sade de. ’Om det inte blir strejk då.’ Vilket det förstås blev. Min vanliga otur. Så nu får jag gå runt i min arbetsstass hela dagen lång.” Han nickade åt det håll lurendrejaren försvann. ”Dessutom vet jag var han bor. På Klädnypegatan, i källaren längst ifrån Ammoniakhuset, mittemot Saltsyrecisternen.”

Uppgiven och nedstämd lämnade Ennemos Granter bödeln och torget. Apskallen slängde han i backen, när ingen såg på. Vad skulle han säga till Marimiliam? Därhemma väntade en enorm tvätthög – den tenderar att bli det med fyra barn mellan ett och fem och ett halvt år – som stank av barnbajs och barnspyor. Dessutom behövde Marimiliam få tvättat sina arbetskläder. Då hennes yrke var tvätterskans, fann han det ironiskt. Ett slag. Sedan skakade han på huvudet. Tänk: En tvätterska utan skallar.

Tyvärr hade hennes konkurrenter tillgång till skallar, de flesta ännu inte utslitna. Det hade Marimiliam berättat när de en kväll inmundigade maten under stort oväsen från den yngsta av kolikungarna – deras klassificerande samlingsnamn på Padiscer och Gasceron, ett och två år gamla. ”Jag måste ha en skalle, Ennemos”, hade hon sagt, ”för annars förlorar jag min plats vid floden.”

Uppenbarligen hade hon inte tvättat tillräckligt mycket kläder den senaste månaden.

Oskrivna lagar, sedermera nedskrivna och utformade till obegripliga legala statuter och krångliga juridiska paragrafer av stadens styrande flegmatiker och dekaner, hade förvandlat staden Flatulensias flytande men tröga livsnerv, floden Flegmaflöde, till ett strikt indelat område för varje tvätterska. Ja, det vill säga varje tvätterska som visat sig värdig sin egen plats – med tillhörande bänk och portabla torkställ – genom att tvätta en viss mängd kläder per månad.

Genom årtusendena hade tvätterskeyrket blivit ett högstatusarbete med hygglig lön – för dem vid floden, vill säga. Alla andra tvätterskor fick försöka göra rent kläder i regnvatten eller värre (exempelvis Emissionskanalen) för att tjäna ihop till brödfödan. För en sådan tvätterska var det omöjligt att göra det, eftersom ingen ville låta tvätta sina egna eller sin herres hushålls kläder i vatten som kommit direkt från himlen. Guds piss kallade folk regnet. Och eventuellt vatten uppsamlat direkt från rännstenen innehöll vanligen uthällt piss från stadsbornas nattkärl, så det alternativet saknade hundraprocentig relevans och vikt.

De tolv dekanerna – vilka satt i kommissionen som genomförde alla utredningar och som kom med alla förslag – hade under årens lopp föreslagit små förändringar här, större där. De fyrtiotre flegmatikerna – de som faktiskt beslutade om saker och ting – hade klubbat igenom vissa av dekanernas förslag och förkastat andra. I sinom tid. Det tog lång tid för flegmatikerna att besluta om sakernas tillstånd, särskilt när det gällde tvätterskornas väl och ve.

För sjuhundra år sedan kom dekanerna fram till att Flatulensia behövde fylla på sin kassakista, så de föreslog att antalet stationer – den byråkratiska benämningen på tvätterskornas indelade områden vid floden – skulle fördubblas. Det innebar att dubbelt så många tvätterskor kunde tvätta kläder i Flegmaflödes heliga, renande vatten. Flegmatikerna som satt i stadshusets plenumsal etthundra år senare, klubbade igenom beslutet.

Såväl dekaner som flegmatiker berömde varandra med ryggdunkar, överdrivna bonusavtal och en skandalös fyllefest, vilken inkluderade minst en nakenchock och någonting som rörde alkemiskt metamfetamin. Nöjda, men bakfulla, konstaterade de att beslutet klubbats igenom med precis skyndsamhet, utan att för den skull falla inom ramen för vad de kallade överilat – det till skillnad från det allom omhuldade och över tid utdragna dividerandet och debatterandet om, hur, när, var och varför ett nytt badhus kunde vara till gagn för Flatulensias tämligen obefintliga attraktionskraft på pilgrimer och turister. Hur skulle det kunna locka folk, och deras konsumtionstörstande kapital, till Flatulensia, av alla viktigare instanser och organisationer utnämnd till den merkantilistiskt orienterade världens rektum?

Då storleken på stadens intäkter till stora delar var beroende av den stationshyra som respektive flodtvätterska betalade ökade mängden mynt i Flatulensias svällande kassakista med … en hel del. Med hur mycket vet ingen eftersom räknenissen, som räknade ut exakt hur stor förtjänsten från det i folkmun kallade ”genialiska beslutet” blev, så att säga fick annat för sig en olycksbenägen afton; han dog när bron Näsryggens fundament sprack och rasade ner i Emissionskanalen. Han och alla beräkningar krossades, mosades, drunknade. Ingen bemödade sig med att göra en liknande matematisk uppoffring, någonsin, för det var inte precis en man snöt ur näsan. Intäkterna tedde sig emellertid så pass stora att en ny bro stod klar på exakt samma plats bara trettionio år senare.

Marimiliam skulle bli tvungen att tvätta lika mycket kläder som från ett genomsnittligt överklasshushåll på så få som tre dagar för att säkra sin plats vid floden. Kläder från det egna hushållet fick inte räknas med i det komplicerade redovisningssystemet, som stadens strandridare följde och övervakade in i minsta detalj. Deras uppgift utmed Flegmaflöde var emellertid tudelad: dels synade de tvätterskornas blanketter, dels löste de mindre tvister mellan konkurrenter vid floden. Däremot fick var och en ta med sig det egna hemmets kläder till stationen, och tvätta dem utan ersättning. Fast det innebar följaktligen att den skalle en flitig kvinna använde slets ut fortare, och, kunde Ennemos konstatera vid sitt senaste lyckosamma inköp, kranier kostade mycket. Något som i sin tur skapade utrymme för en likvid konflikt med hyresvärden. Varje enskild tvätterska fick betala sina yrkesredskap själva, och för att klara av sin månadsranson – själva miniminivån, med andra ord – gick det åt två skallar, ifall hon brukade dem tillräckligt varsamt. Två per månad gav således fyrtiosex skallar per år, enkel matematik.

Men hade man fyra barn och själv traskade runt arbetslös, så räckte lönen från en arbetsför individ i hushållet inte tillräckligt långt. Ennemos Granters samvete gnagde, besvärade honom alltid. Mest så för den ökade arbetsbörda han lade på sin hustru Marimiliams späda axlar. Hon fick slita hårt nere vid floden för att få det att gå ihop för dem.

Huvudjägarnas strejk kunde knappast komma mer olägligt än så här. Han hade tänkt överraska sin fru med (minst) två skallar, men kom hem med noll.

Han öppnade ytterdörren till deras hyrda lägenhet och gick in i en trång, smal farstu. ”Far”, ropade en lycklig Heatherlyn, fem och ett halvt år, och kastade sig i hans armar. Han kramade ömt om henne och hon svarade med ett kvävande brottargrepp runt hans hals. ”Far är hemma”, skrek hon rakt i hans öra, en överflödig upplysning han själv kunde ha varit utan.

”Min lilla älskling”, sade han och pussade Heatherlyn i nacken.

Hon skrattade. ”Det kittlas, far.”

”Så? Vad sägs om det här då?” sade han, andades in och satte läpparna mot hennes hals mjuka hud.

Hon visste vad som komma skulle. ”Gör det inte, far”, sade hon, men menade precis tvärtom.

Likt en trumpetare pressade in luft i trumpetens munstycke, pressade han ut all luft ur lungorna. Pruttljudet som blev resultatet fick Heatherlyn att skratta så häftigt att han höll på att tappa henne.

”Du kommer hem tomhänt, ser jag”, var allt Marimiliam sade, med kort, irriterad ton. Hon försvann in i köket så kvickt att Ennemos bara hann skymta kjolarna som svischade runt i farstun.

Först satte han ner sin dotter på golvet, men så ändrade han sig och lyfte upp henne igen. Hon protesterade inte. Han log. Vårt lataste barn. Eller mest intelligenta, han visste inte vilket. Med Heatherlyn i famnen – som ett slags mänsklig sköld som skydd mot sin hustrus ilska – klev han in i köket.

Hustrun satt på bordet, med ena benet dinglande i luften och armarna korsade över bröstet. ”Heatherlyn! Gå in till de andra. Far och jag behöver prata lite. Vuxenprat.”

”Släpp ner mig, far. Mor vill det.” Hon pussade honom på kinden, en ordentligt blöt puss, och krånglade sig ur hans grepp. Väl på golvet sprang hon in till sina syskon i rummet intill. Ja, det enda rummet de hade, utöver köket och den lilla farstun, då.

Hans maka hade inte hört de fackliga nyheterna, så hon såg på honom, förgrymmad. Hans minne var notoriskt när det gällde att glömma saker. ”En enda sak, bad jag dig om!” skällde hon. ”En! Var det för mycket begärt?”

”Jag …”

”Tyst! En enda skalle skulle du köpa. Men gjorde du det? Nej, om du inte har en liten stackare till krympt skalle innanför byxorna.” Han ruskade på huvudet, svalde. ”Jag tänkte väl det.”

”Jag …”

”Vad har du för ursäkt den här gången? Kom inte med ’jag glömde’ igen, för den är jag utled på. Nå?”

Att ljuga för henne hade aldrig varit hans melodi, bortsett från en och annan vit lögn, eller två. Hon ljög säkert litegrann för honom ibland, så det fick hon tåla. Men han hade aldrig varit otrogen eller så, aldrig blåljugit henne rakt upp i ansiktet. Det tänkte han inte göra nu heller. ”Det är strejk och alla skallar är slut”, sade han med en urskuldande axelryckning. ”Jag gick till vaxljus- och skallbutiken och frågade. Skallarna är slut och det kommer att bli kaos i Flatulensia, det är alla överens om. När alla tvätterskor får slut på skallar och smutstvätten hopas, så kommer vi alla att gå runt i orena kläder, tvingade av strejk och, vilket är den allmänna åsikten, för låga huvudjägarlöner. Flatulensia, den stinkande staden, kommer det att stå i framtidens historieböcker. Staden där alla luktade skit.”

Bordet knakade till när hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon slöt armarna om honom, lutade sitt huvud mot hans bröst, vilket blottade hennes smala, seniga, sexiga hals. ”Förlåt mig, Ennemos. Jag trodde att du hade glömt vad jag sade åt dig. Förlåt.”

”Åh, det är redan glömt.” Han fick in sin hand mellan hennes huvud och sin egen bröstkorg och höjde hennes haka. De kysste varandra; hennes läppar smakade kvällsmat. Hon måste nyss ha smakat av innehållet i den puttrande grytan.

De tittade varandra djupt i ögonen. Hennes, bruna, varma. Först utbytte de ömma blickar, fulla av kärlek. Sedan blinkade Ennemos, och med ens hade Marimiliam fått ett allvarligare uttryck, ett där de attraktiva rynkorna i utkanten av ögonen blev synliga. ”Vad kommer att hända nu, älskade?” undrade hon, orolig, ängslig. Det kände han.

”Sötebrödsdagarna är över, min kära. Åtminstone till dess strejken har blåst över. Vi får hålla tillgodo med de besparingar vi har.”

Hon skrattade till. Ett sorgset skratt. ”Snälla Ennemos. Vilka besparingar då? Jag har inga och jag har hand om vår ekonomi. Den ekonomi som du aldrig velat ha hand om, om du inte minns det.”

Han mindes. ”Jo. Har vi inga pengar alls, menar du?”

”Vi har till mat för denna och nästa vecka, men inte till hyran. Och du vet hur gärna vår käre värd ger uppskov på inbetalningar.”

”Aldrig. ’Av princip’”, härmade han hyresvärd Gordent Growler, en ilsken karl så rik att han aldrig lät tvätta sina kläder – han köpte istället nya och brände de gamla i sin dyngeldade öppna spis. Den mannen ansåg som alla andra att renlighet var en gudomlig dygd, ja, ett påbud att följa, men hade sin egen idé om att tvätta kläder. ”De kan aldrig bli så rena som när de är nya”, hade värden sagt flera gånger.

De hade sålunda inga pengar och ingen skalle. Han själv hade inget arbete och Marimiliam kunde inte utföra sitt. ”Vi kommer att bli vräkta, med andra ord”, sade han, förvånad över hur saklig han lät.

”Det verkar så”, sade Marimiliam. ”Och jag kommer att förlora min station.”

”Om inte”, började han och tillät munnen klä ofärdiga tankar i ord. ”Om inte jag finner en skalle åt dig. Eller ett arbete åt mig själv, förstås. Det hade smakat mumma, det.”

”Då är det förra du sade mer realistiskt, inte sant?” glirade hans maka. ”Jag har sagt hela tiden att blir det strejk så blir den långvarig. Och nu står vi där.”

”Jag ska ordna en, nej, flera skallar åt dig, min älskade.”

”Mörda inte någon, bara.”

”Mörda, jag? Haha. Jag …” Han bytte spår. ”Men jag ska finna huvudjägarnas lager. De måste ha ett magasin eller två fullt med skallar sedan den senaste stora räden de gjorde.”

”Den räden var ett tag sedan, Ennemos, och lagren är på hemliga platser. Straffet är döden, det vet du. Enbart för att finna dem, menar jag. Skulle du dessutom stjäla en skalle … Tja, jag vet inte hur mycket mer dödsdömd du kommer att bli, men dör gör du hur som helst.”

”Bara om de upptäcker mig, Marimiliam”, sade han och kysste henne på kinden. ”Bara om de upptäcker mig. Dessutom sympatistrejkar bödlarna med huvudjägarna, så jag lär få behålla mitt eget huvud så länge strejken pågår. Hinner du nå upp till minimigränsen för din station, om jag fixar en skalle till imorgon?”

”Du menar väl inte allvar med de här …”

”Sch”, sade han och lade pekfingret över hennes läppar. ”Jo. Räcker det?”

”Ja, om du tar hand om barnen. För jag måste vara vid floden dagens alla ljusa timmar. Men hur …?”

”Sch”, sade han igen. Han sade det aldrig till henne, men han hade överhuvudtaget ingen som helst aning.

Eller? En adress dök upp: Klädnypegatan.

”Måste du gå på tuppfäktning ikväll, älskling?” Marimiliam ville ha honom hemma, för att trösta henne. Hon sade det med huvudet på sned, så kanske väntade sex. Förutsatt att kolikungarna sov.

Men … Klädnypegatan. Saltsyra. ”Nä, men vi måste ha mer dynga till kaminen, ser jag, så jag ger mig av till nattmarknaden efter maten.” Med handskar ur klädkistan – och en yxa, hämtad ur värdens förråd.

* * *

Två dagar senare, när Marimiliam tvättat stora klädmängder från den solventa överklassen med en ny och fräsch skalle – ”Jag bytte till mig den mot mina finhandskar. Ren tur”, bedyrade Ennemos till sin fru – grep stadens rättvisa en viss hyresvärd. Det efter ett anonymt tips. Ett ögonvittne hade sett en man med hans utmärkande signalement befinna sig på Klädnypegatan samma natt någon begick ett mord där. I Gordent Growlers förråd fann en observant stadsvakt en blodig yxa full med värdens fingeravtryck.

Gordent, en man utan släktingar eller vänner, föll rov för bödelns bila samma dag som strejken tog slut. Makarna Granter bodde i samma hus som den avrättade mördaren, vilket dög som ett slags förevändning i juridisk mening. I praktiken betraktade lagen dem som ”närmast sörjande/boende”. De fick därför ta hand om hans begravning – som ersättning fick de hans skalle.

Då Gordent inte upprättat något testamente föreslog Flatulensias dekaner att hyreshuset skulle förvandlas till lyxhotell i en potentiell turistsatsning. Flegmatikerna började fundera på den saken och lät hyresgästerna bo kvar i väntan på beslut.

Annonser

Så in i vassen

Ute på Andsjön svettades Adele och Ramona. De övade paddlingsteknik på barkflotten, ensamma. Konkurrenterna höll till annorstädes.

”Vad är det där?” Adele pekade mot vassen. Fastkilad i strånas höga palissad låg ett föremål.

”En större båt eller ett mindre skepp. Utan mast”, sade Ramona. ”En klar konkurrent. Om Parsifal ligger bakom det här, måste vi agera. Tävlingen är i gryningen om två dagar.”

Flottävlingar förekom i olika former, alltid med avriggade bark- eller kvistflottar, aldrig med båtar eller skepp, därav namnet. Den kommande sjökampen var den förnämsta, seger i den bringade prestige. Senast förlorade Adele och Ramona med en halv flottlängd mot Parsifal och Donal, så nu hade de halverat flottens längd.

Adele puffade upp kinderna, grunnade, blåste ut. ”Först ska vi leta efter skatter ombord, sedan måste vi sänka det.” Ett listigt leende spelade på läpparna.

Det smittade av sig, Ramona kände flinet före flabbet. ”Tänk om lasten består av mjöd? Mmm.”

Ivriga tog de sig närmare.

När Ramonas paddel slog i flytetyget hade Adele slutat paddla. Droppar föll från bladet medan vännen beundrade konstruktionen.

Ramona begrep varför. Fyndet var ett imponerande skepp, runt som en jättes korg, med ett skrov av näver och flätad klotsäv.

”Ingen Parsifal i världen kan bygga det där”, sade Adele. ”Så stort.”

”Nån annan har byggt det”, sade Ramona. ”Människor?”

”Vem vet? Låt oss sänka det oavsett. Om nån hittar det, och har det i tävlingen, förlorar vi.”

De manövrerade flotten utmed skeppets babordssida, in i skuggan.

”Ska vi levitera ombord?”

”Vi och vi.” Adele grimaserade. ”Levitera och flyg bäst du vill, din skrytans fe. Jag siktar in mig på tågvirket.” Hon nickade mot ett tjockt rep, vars toviga ände dinglade inom räckhåll. ”Bara det sitter fastsurrat däruppe. Åh, se, det smiter in under segelduken som sticker ut över kanten.”

Segel? Då kanske masten låg knäckt på däck.

Ramona hummade och rättade till kjorteln. Hon lät vingarna slå bort vattenstänk och flög upp.

En stund senare hävde sig en stönande Adele över relingen.

På den väntade Ramona, spänd. ”Sch, din vinglösa vitalf. Och släpp svansen.”

Vännen flinade, hon fattade inte. ”Åh, du din blötfjärtande barkfe.”

”Sch, sade jag.” Ramona släpade bort Adele från svansen. ”Det ligger ett monster under filten.”

Adeles ögonvitor växte av insikten. ”Seglet är inget segel, repet är inget rep. Vad ska vi göra?”

Under filten rörde sig en kropp, som vred sig och drog tyget åt sidan. Rörelsen blottade en naken trollunge, mer än dubbelt så lång som en vitalf och över tio gånger så fet som en barkfe.

Ungen gnydde till, slog upp ögonen. I nästa andetag brast den ut i brölande gråt.

Det purrade Ramonas hjärna. Hon ryckte loss en näverpåse från vännens linnebälte, fumlade, pressade ner fingrar genom öppningen och drog upp en nypa vitglänsande stoft. Redo flög hon mot ungen, duckade under fäktande armar – och slängde månpulvret rakt i de tårdränkta ögonen.

I periferin bortom skepp och troll förnam Ramona hur vasstrån rasslade och vattenbrynsgyttja smackade.

När hon girade ut över sjön, gjorde vännen ett svanhopp. En blick bakåt förkunnade att ungen fått rätt dos sövande månpulver och segnade ihop.

Just som Adele bröt ytan, och Ramona flög in mellan kaveldunsstrån en bit ut i Andsjön, vek två gigantiska nävar undan vassen bortanför skeppet. Bakom händerna, ett än större huvud.

Trollmor, som skopade upp den sövda ungen för att ge den tröst.

Ah, en flyktchans. Ramona flög ner till vattenytan, där hon utom synhåll landade på flotten. Så tyst hon kunde drog hon upp en dyblöt Adele på den.

Försiktigt paddlade de iväg. På varje paddeltag följde en blick bakåt. Trollmor satt med ryggen mot sjön, vaggande ungen i famnen.

Först när de drog upp flotten på en strand långt därifrån, i skydd av mörkret, vågade de andas ut.

På väg hem mot mjöd och värme sade Ramona: ”Vet du varför vi har övat på sjön ensamma?”

Adele skakade på huvudet.

”Jo, jag kom just på att tävlingen avgörs på Handsjön, och att vi skulle undvika Andsjön.”

——————————————————-

”Så in i vassen” är en liten novell förlagd till en skog i Elatara,

kontinenten som också är huvudskådeplatsen

för berättelsen i sviten En saga om sorg.

En apa från rikedoms apati – eller Så nära spränger ingen apa

Det är ju påsk och sånt, så jag ville publicera en liten nonsensnovell här.

Dess början kom till av en slump, men filandet på den, och slutförandet av den, krävde en ett par dagars trixande och eftertanke.
Till slut blev jag dock ganska nöjd.

Så, här är den alltså, novellen som innehåller en gruva, en dvärg och några stackars apor:

En apa från rikedoms apati – eller Så nära spränger ingen apa

Han hackade loss den enorma äppelfärgade mineralklumpen, befriade den från urbergets grepp – och slängde bort den, svärande. ”Klenhörningar och kvastar, gröna fadäser”, sade han, en åsneörad dvärg. Där arbetade han, ensam i den trånga gruvgångens innersta skrymslen, med bara en lykta, en halvtom plunta svart starkvinste, några lämpliga verktyg och en halvfull låda som sällskap. ”Sitta i vägen för skarv och hål. Skäms på dig!” Cigarren som hängde från ena mungipan vippade upp och ner i samspel med hans irritation.

Nu så. Eller snart.

I det trånga utrymmet låg han, omgärdad av den hårda ytans ofta skarpa kanter, som hotade att lägga ett snitt i svettig panna eller på bar underarm. Han svor, återigen, över den kvarglömda hjälmen i tältet fem hundra hukade dvärgakliv bort, ett stenkast nedanför gruvans mynning. Den skulle ha hindrat mången bulas tillblivelse under hans dammpudrade roströda hår.

Med viss möda ändrade han position och krängde runt höger axel och arm, sträckte sig efter lådan och fingrade mer eller mindre i blindo.

Där! En svans.

I ett klent men valkigt tum- och pekfingergrepp drog han upp apan, likstel och fin, ur lådan. Till stor prövning och fingerfärdighet krånglade han upp den till huvudhöjd, och lyckades hitta en kroppsställning där han kunde putta fram djurkadavret, mot det blottade hålet i bergväggen en frikostig armslängd framför näsan.

Tillfreds med prestationen så här långt lade han apan tillrätta i näven. I en skruvrörelse pressade han in det likstela djuret, med huvudet först, i håligheten där det grönfärgade mineralet en kort stund tidigare hade fördärvat hans närsynta utsikt.

Sådär.

Inpressad till hälften stack resten av kroppen och den långa, stela svansen rakt ut, med den svarta tippen i ansiktshöjd, en närgången tum från den återstående stinkstumpens glödande rökände. Obra. Riskabelt.

”Svaghörningar och gastar, surdegen jäser”, sade han, muttrande åt olyckan. Denna evinnerliga, efterhängsna olycka. I den här takten skulle rikedomens härliga smitta av dålig smak och förakt för den fattige aldrig infinna sig. Den, som han åstundade så. Inte minst gentemot sin glorifierade granne hemmavid.

”Som en fluga på en larv på en fot, vem är jag att förlora?” Hans kroniska åkomma var att lägga lott till livets nit istället för vinst som belöning efter möda och slit. Han flyttade över cigarren till den motsatta mungipan. En ren säkerhetsåtgärd i det trånga utrymmet, så nära lättantändlig kadaverpäls.

Långsvansade kvartsapor. Vackra krabater, med sina stora, vädjande ögon, gulliga små händer och sin kattungemjuka, svartvitfläckiga päls. I vilt tillstånd. Buruppfödda levde i trångbodd, hudskavande antibiotikamisär och, gissade han, tog sitt säljbara och förvisso ovissa öde med jämnmod. Från kloförsedd tå till lurvig hjässa nådde genomsnittsexemplaret en halv dvärgalns längd, en sträcka som tillägget svansen nära nog tredubblade.

Utmärkta klippspringare och spricktvingare, mindre underhållande i groggtillbringare. Galet explosiva.

Varje apa hade emellertid sitt bästföredatum efter kvävningen, en på alla sätt gripande uppgift som man tvingades utföra för egen hand (inte blev det billigare för det) i de fall exempelvis en gruva låg långt borta från försäljaren. Ett halvt dygn efter dödens inträdande – det gällde att hålla kadavret sträckt på ett halster eller liknande, för att undvika krumma eller opraktiska former – kulminerade likstelheten.

Ett vinddrag ända från mynningen – eller möjligen en utandning från en trött och ensam dvärg längst inne i ett berg? – satte svansen i stram givaktsvaj. Han kisade i lyktans gula sken, lutade huvudet närmare. Med samma försiktighet som en fyrahundratolvårig dvärghäxa mitt i seansens spasmiska höjdpunkt petade han på djurkroppens mage, ruckade på ett bakben, drog lätt i svanstippen. Uppfattade han en viss mjukhet i lederna, trots allt? En viss böjlighet i styvnaden, så att säga? Mjuknad kunde betyda försämrad effekt.

Äsch, marginellt. Som skillnaden mellan smör och margarin. Han uppbådade en lättjans otålmodiga ignorans, ett dumhetens lock att lägga över intellektets puttrande soppa.

Äntligen.

Med grönklumpen avlägsnad och apan välplacerad var det dags. På rätt punkt (den sprängande), på ort och ställe, lovade, bad, ja, intalade han sig. Som den ”naive, försigsjälvpratande dvärg” flera av hans fränder och många av de långbenta upphöjde honom till, ja, han hade åsnehört deras nys och förtal utan att avslöja sig, gick han in i den givna rollen och förträngde med dårens envishet de sju föregående spränghålen och efterföljande dammolnens och stenkaskadernas tårögda hostattacker.

Överväldigad av en plötslig längtan efter att nå sin optimala framgång, den som definierade hans framtid och kommande eftermäle, drog han ett par djupa halsbloss för att samla sig. Måtte alla asociala uppoffringar till slut belöna hans otacksamma strävan. Ensamarbete i en livsfarlig miljö och avsaknad av stabiliserande pitprops från gima till gavel, ständig övertid och alltid obekväma arbetsställningar, bristfällig utrustning, dåligt ljus, utslitna höfter och vatten i ena knäet. Därtill kunde han lägga misstanken om begynnande stendammslungor. Det skulle kunna förklara hans på senare år frekventa andfåddhet vid fysisk ansträngning.

Ja, löd hans slutsats. Det skulle vara värt det. Den här gången borde den ärvda kyllerkartans markerade anvisningar, hans dyrköpta inmutning och urbergets hemligheter matcha varann.

För han kände det på sig. Bakom just det här lagret av förfulat berg skulle den ligga, rikedomen. Den som i alla berättelser och legender tedde sig större än den simpla dvärgens fattbara föreställningsförmåga.

”Värv eller fördärv, det är frågan?” sade han och satte de allra sista skärvorna av hopp till en gammal karta och explosiva förruttnelsegaser i ett dött käril.

Ett sista tryck och tillrättaläggande av apan, ett hoptvinnande av svanstippens yttersta pälsstrån, ett intensivt bloss för att förhöja glöden – och en lätt beröring som satte liv i en gnista som påbörjade en långsam vandring mot sprängkraftens gränslösa möjligheter.

Ajdå. Sprak som i tomtebloss. ”Skräp och knaster!” Femfingerfart kom alltför snart. Han hatade när det blev såhär. Varför, åh, varför hade han inhandlat lågkvalitativa kvartsapor för?

”Av högsta kvalitet”, hade sprängmedelsmånglaren, en långbent människa nere i staden, sagt med ett påhängande guldtandsleende. ”De sista jag har kvar, köp dem nu eller aldrig, gode skäggjunker. Köp tolv, så får du det sista exemplaret gratis.”

Och han hade införskaffat alla tretton, som den bagerifödde, dumme sappören han var.

Just före explosionen förkunnade en kadaverfis – kände man dess stank tog man skydd för nära, sade den allmänna expertisen – vad som komma skulle.

Föga överraskande kom det som skulle komma, till närgånget buller, smäll, brak och dån. Och till ett förbaskat stön när större delen av gruvan tycktes kollapsa över en och samma dvärg.

Damm, rök, stickande odörer. Klapper och ett eftersmällssus ringande i öronen.

Med detonationens förblindande effekter och fördövande aspekter i avtagande fas lugnade hans hårdtrummande hjärta ner sig. ”Räv- och rövslunga.” Varför hamnade han alltid så nära för? ”Aj! Oj! Ajajaj! Bränt var det här”, sade han och kvävde en eftersläntrande glöd på bakdelens eldfängda tygdetaljer, alldeles nära fickan i vilken han bar en apsvans i reserv. Som en amatör. Låga där och det kunde ha, om inte smällt, så i varje fall pyst och fräst och bränt lite hårigt dvärgafläsk.

Nej, han blev inte av med ljusglimret. Han blinkade, spejade åt alla håll. Uppåt, nedåt, hitåt, ditåt, bort från lyktan, in i hålet.

In i det sprängda, utvidgade hålet, varifrån glimret faktiskt kom. Ja, det slog honom att hans utrymme överlag hade expanderat till hans fördel. Han kunde röra sig fritt. En berömvärd smäll.

Och en belönande öppning framför honom. Den gapade som en förvånad gammal vän när han erbjöd denne starkvinste av sällsynt årgång.

Den bjöd in honom till en ganska så stor grottsal. ”Första dvärg, första färg”, sade han och pressade sig igenom öppningen med precisa rörelser i avsikt att undvika de rakknivsvassa kanternas möte med tyg och hud. Det gick och han klev vidare, redo, med växande iver och goda föraningar. Till detta ögonblick hade salen legat dold för nyfikna ögon, inbäddad i berget likt en kvarlämnad luftbubbla i dåligt blåst glas.

Med lyktan höjd försökte han, där han blev stående mitt ute på golvet i den storslagna salen, ta in det som omgav honom. Blekvita grottsvampar täckte klippkanter, pelare, väggar, tak och högre eller lägre stalagmiter; de levande organismerna sög åt sig av skenet och började efterhand att självlysa. Han ställde sin ljuskälla ifrån sig och bara njöt av det stjärnskimrande konfettimolnet som spred sig när svamparna släppte gyllene sporer lösa i luften.

Rikedom. Han stod där, omgiven av rikedom, med armarna utsträckta i guldstoftsregnet. ”Jaaa! Schackt matt. Jag är kung Aurum”, sade han, glädjestrålande och, registrerade hans kropp, allt tyngre. ”Eurekium! Eldoradon! Shangilar! Frygibergens eget Aquantis! Tibuddas terma!”

Dvärgens lycka ökade exponentiellt för varje gnistrande guldspor som landade på hans huvud, fastnade i skägget, tyngde hans armar, täcke hans axlar och ben. Han tackade vinteets gud och satyrdansare, Diosilen, till vars ära han tänkte svepa en bägare efter att ha guldruschat till stadens kungliga växlingskontor och där slagit efterlängtade mynt av sina samlade fynd. ”Ha, ni lata långbeningar som nekade mig hjälp.” Sådan var människans natur, lat och girig. I den ordningen. För dvärgar gällde det motsatta förhållandet, så länge de uppfyllde det första kriteriet.

Lager på berikande lager draperade honom, och han njöt. ”Dröm ser svamp ser sporer ser rik mans regn.” Drivor av stoft packade sig kring, och dolde, hans fötter, vader, knän, lår …

Likt en begynnande stalagmit – sådana som omgav honom i tjogvis, såg han nu, när han räknade efter – stod han som fastnaglad i grottans golv, utan chans att förflytta sig, hur han än försökte. Ojdå. ”Allt är guld som glimmar, här blir jag fast i … timmar?”

Dagar? Eoner? För evigt?

Som världens förmögnaste dvärg skulle han avlida. Dödsorsak? Guld. Eller kvävning eller svält. Eller sprängd blåsa – föregående timmes frikostiga intagande av det medhavda starkvinsteet gjorde sig påmint – vilken ironi det hade varit.

Stående mitt i den växande, svällande högen av potentiellt välstånd, med sporer ända upp till öronen, kunde han hart när se sig omkring längre. Ögonlocken var nedtyngda och halsens muskler oförmögna att vrida på huvudet. Men långt borta i den svampupplysta grottan glimtade han ett antal öppningar i samma storlek som den han själv hade tagit sig hit genom. Inte ens det fick jag ha för mig själv, tänkte han med stängd mun och ökande besvär att andas genom näsan. Inte ens lyckan över att ha gjort ett unikt fynd. Han förbannade vinteguden med innovativa invektiv som dittills gått Akademiens omfångsrika ordlista förbi.

När de gyllene sporerna täckte även lyktan mörknade salen efterhand. Utan en källa att hämta kraft från tappade svamparna sin självlysande förmåga.

Guldruscher kom och gick med långa mellanrum, längre än ett dvärgalivs spann. Och hans kortvariga lycka inföll i slutet på den senaste, när de flesta andra med korta ben hade gett upp, lämnat Frygibergen och återvänt hem till mushkidvärgarnas rike för länge sedan.

Ingen skulle någonsin leta efter den åsneörade dvärgen vid namn Sadim.

Slut

Down the Aquarium – or How Someone Godlike Created the World’s Door in Seven or Eight Days

”Up and up, and away! And … down the aquarium we go!” He sang the words, ran the macabre way, jumped the trampoline, floated in mid-air for a heartbeat, then plummeted towards the glittering surface way below.

And there came a big wet splash of H₂O, atoms and molecules soaking his very person, stealing his every breath, down to the very last one.

When he had finished drowning, Death claimed his sorry ass soul for some reason, and sent it to wait before a large door made of mother-of-pearl, all shimmering and bright. It balanced, or rested, or simply existed, on a fluffy cloud surrounded by dancing veils of mist, and singing angels and playing cherubs. And, not to forget, those kind of beings and divinations one, when alive and breathing, seldom encounter at, say, Starbucks or the local pub.

”Enter!” said a deep voice from behind the large door. ”Or stay, I couldn’t care less.”

He tried opening the door, but, alas, it was locked, and therefore impossible to open. So he knocked once, twice. ”Ahem …”

”Oy, be gone, ye Devil, ye evil … ah, ye evil … ah, ye, oh, for Heaven’s sake, just use the key, will you.”

Somehow he felt an invisible hand pointing towards a section of the cloud in front of the shimmering door. Or rather, he sensed a direction in his mind, like a silent invocation. Or – he swallowed when the thought hit him like Godlike’s great hammer – was it the voice of Lord Godlike himself?

Trembling, he lifted a fold of the cloud, and there, in a little niche, lay a golden key for him to behold. And hold, or grab, so he picked it up, and approached the door. All of a sudden, the key came alive, rattled in his hand, and flew into the keyhole, unlocking the door by its own divine momentum. Without the slightest sound, perchance only with the humblest of whispers, the door flew open. Through the opening, he laid eyes upon another set of clouds, soft and revealing, fluffy and appealing, on the other side. White, solemn, pristine, as seen through a lens softened by Vaseline – a romantic blur.

Dumbfounded, wide-eyed, and with a pair of shaky legs, he entered the realm called Heaven.

”Hi, I’m the shouting man”, said the shouting man. ”It was I, me, not you, that invited you to this holy place. Welcome! Bienvenue! ¡Bienvenido! Willkommen! Etcetera, and so forth.”

He nodded, speechless.

”Ah, the quiet type, are we?” The not so quiet man began stamping documents. He handed one of them over, pointing at a dotted line in an absent, casual, fashion. A motion of habit, of boredom, done a billion times before. ”Sign here, if you please.”

He signed, and sighed. ”Where …?”

Interrupted by harrumphing. ”Walk, or run, or jump, or crawl, I really don’t care, but turn left at Blue Clouds, follow Paradise Street, that is the main street, cross the bridge to Eden, follow the divine torches, lit just for you – yeah, right! – pass A&G, it should be on your left side, and then take the pink stairs, and enter the tower that looks like a …” The man actually blushed. ”That is, the … Well, it looks like a … You know, a male … Ah, for Heaven’s sake, you know what I mean. You can’t miss it, unless you’re a blind, imbecile baboon. Anyway, that’s where you’ll find Someone Godlike’s office. He’ll tell you everything. He might even offer you a job.”

”Job?”

The shouting man shook his head, and raised his voice. ”And now you’re deaf, as well as dead.” He turned his attention elsewhere, cleared his throat, and shouted even louder: ”Next!”

* * *

He found both the impressive building and the office easily enough. That after a short stop for refreshments at A&G (short for Angels & Gentlemen).

Someone Godlike’s secretary Michael announced his visit, and, after a brief telepathic dialogue between employer and employee, the big Creator himself allowed him – oh, how diminutive he felt in boss man’s omnipresence – to enter.

Angels sang a beautiful song on the radio: “… and when Death does care, the burden of life we share …”

Lord Godlike sat in his comfortable office at the top of the phallus-shaped building, draining a cup of coffee. ”So, what can I do for you, Mr He?”

He raised one eyebrow, then the other. Then both at the same time. ”What … What you can do for me?” This was Someone Godlike, asking him what he could do for the master planner, the Man (or Woman, he/she looked rather feminine at the moment – much like a Thai kathoey). “Oh, I guess … Do you have a job for me?”

Someone Godlike nodded. ”Yes, I do. I’d like you to create the world in five days.”

The world?”

”Precisely. The world. Earth. Tellus. The big ball on the great pool table we refer to as universe. Do you have a problem concerning that fact?”

”Well.” He hesitated. ”It’s just that I think the Earth has already been created once. Ahem. By, you know. You. In seven, or eight days.”

”Oh. Bummer. I have to be honest with you. It was just the door, you see.”

He stood there, incredulous. ”What do you mean, Lord Godlike?”

”Look, I wasn’t feeling well, all right! Nobody believed in me, and I felt depressed. So, everything took a bit longer than it probably should have. Ergo, the fucking door alone took me seven days to build, or eight, I don’t remember. The rest of it took me like billions of years, and I still haven’t finished the damned thing.” Lord Godlike drew a deep sigh when he observed He’s perplexed expression, then stared at his empty coffee cup. ”Michael! Coffee, please! We’re gonna need lots of it.”