Intervju med Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg

Nyckeln (Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren)
Nyckeln (Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren, 2013)

Det officiella boksläppet av Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Nyckeln, den sista skälvande delen i Engelsforstrilogin är den 15 november anno 2013, alltså i skrivande stund imorgon. Fast om bara en halvtimme, närmare bestämt klockan 22.00 ikväll den 14 november, tjuvstartar SF-Bokhandeln i Stockholm med ett förhandssläpp av boken – med de populära författarna på plats redo för midnattssignering av sitt gemensamma alster.

I ett pressmeddelande från förlaget Rabén & Sjögren har de hittills utgivna böckerna om tonårshäxornas kamp mot ondskan, i det nedmonterade fiktiva brukssamhället Engelsfors, tagit såväl läsare som kritiker med storm. Böckerna är översatta till över 30 länder – och 250 000 bokköpare i Sverige kan väl knappast ha fel, eller? Den första delen i trilogin, Cirkeln, nominerades till det prestigefyllda Augustpriset 2011, och gick som första ungdomsbok någonsin upp på tidningen Dagens Nyheters kritikerlista; DN-kritikern Jonas Thentes något ovårdade, men ändå på något sätt numera bevingade citat om Cirkeln, ”… jag blev fullständigt fucking knockad”, har väl inte undgått en levande själ. Uppföljaren, Eld, som kom ut ifjol, har hyllats i minst lika stor utsträckning. Nu, med Nyckeln, går dramat mot sin upplösning.

Ifjol gjorde jag en intervju med den dynamiska författarduon Mats S och Sara B E. Nu är det dags igen. De hade vänligheten att besvara ett överväldigande antal små och alldeles för stora frågor.
Inför intervjun vill jag bara meddela er som ännu inte har läst någon av de två första delarna i trilogin att intervjun är spoilerfri.
Men först, för den som av okända skäl missat vad fantasyserien med det övergripande namnet Engelsforstrilogin handlar om så hjälper förlaget till. Det skriver att:

”Den fiktiva bruksorten Engelsfors är spelplatsen för en strid mellan ont och gott. Där utkämpar De utvalda – en grupp vanliga tonåringar – en strid för att stoppa världens undergång. Och för att klara sina vanliga liv.”

Om Nyckeln specifikt skriver förlaget bland annat så här (jag tog bort en avslöjande mening, så det här är bara intresseväckande läsning):

”De utvalda får ingen tid att återhämta sig innan deras värld vänds upp och ner igen. Frågor besvaras. Hemligheter avslöjas. Lojaliteter prövas. Tiden håller på att rinna ut och till slut kan De utvalda bara vara säkra på en sak: Allt kommer att förändras.”

Så. Nu är det dags för själva intervjun. Nu kör vi.

Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg (Foto: Magnus Liam Karlsson)
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg (Foto: Magnus Liam Karlsson)

Hejsan Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Vad kul att ni ställer upp på en intervju, igen.

Till att börja med måste jag fråga hur det känns nu, inför det stundande boksläppet?
Det ska bli väldigt roligt och spännande att få ta del av läsarnas reaktioner. Nervöst också förstås. Och det är skönt att ingen av oss skriver på en annan bok just nu så att vi kan vara mer närvarande i allt som händer. När Cirkeln släpptes var vi rätt mycket i chocktillstånd över allt som hände och när Eld kom ut höll vi på att skriva Nyckeln och hade en del andra svårigheter omkring oss.

Ni har ju, frivilligt eller ofrivilligt, gjort ett visst avtryck och era böcker kommer att säljas i många länder i många år framöver, gissar jag. Hur stolta är ni över det ni har åstadkommit?
Väldigt! Vi har arbetat extremt hårt och pressat oss själva till max. Samtidigt måste man vara ödmjuk inför det faktum att det alltid finns ett stort element av slump och tajming i all framgång. Vi vet att vi har haft tur. Och bara för att vi har uppnått väldigt mycket på väldigt kort tid så är det ingen garanti för att det kommer att fortsätta att gå bra. Nu är det upp till oss att försöka förvalta detta.

Hur tror ni att Nyckeln tas emot av kritiker respektive läsare?
Oj, det vågar vi inte spekulera i. Det enda vi vet är att våra väldigt tuffa testläsare har varit väldigt nöjda. Och att vi själva har gjort vårt absolut yttersta. Då måste man på något plan vara nöjd för hur det än går så fuskade vi åtminstone inte, vi gjorde verkligen så gott vi kunde.

I min fjolårsintervju (september 2012) med er nämnde ni att ni då hade skrivit ”motsvarande 200 boksidor” av Nyckeln, och att boken förmodligen blir ”omkring 700 sidor”. Hur har skrivandet gått sedan dess, och hur många sidor blir del tre egentligen?
Boken blev 813 sidor, fast de lade till en extra rad på varje sida, så hade sidorna haft samma sättning i Cirkeln och Eld hade den varit 850 sidor lång. Att skriva Nyckeln var ett slags extremsport. Vi pendlade mellan kickar och utmattning. Ibland var vi oroliga för att Nyckeln skulle bli vår egen lilla apokalyps … Men vi har hela tiden haft varandra och ett enormt stöd från våra familjer, vänner, agenter, förläggare, redaktör och inte minst läsarna.

Mats och Saras uttalade mål var redan från början att skriva en trilogi, där varje enskild bok dels innehöll en avslutad historia, dels bildade en enda lång historia. I ett pressmeddelande säger även Mats och Sara att: ”För varje bok kommer världen att växa och mer och mer kommer att stå på spel. Mer och mer kommer att avslöjas om den stora planen bakom allt.”
Så vilka var de största utmaningarna inför den sista delen?
De var förstås många, men det mest centrala var att knyta ihop alla trådar och att få slutet att fungera som vi hade tänkt oss. Vissa idéer visade sig inte funka och andra nya spännande trådar dök upp. Det var också en (väldigt rolig) utmaning att presentera de nya karaktärerna och inkorporera dem i vårt universum.

För många läsare kan ju ett dåligt slut på sätt och vis förstöra hela berättelsen och den resa de har varit med om. Vad är det svåra med del tre av en trilogi? Vad är svåraste med det sista kapitlet och de sista skälvande sidorna?
Vi var förstås nervösa när vi skulle skriva det. Skulle våra idéer hålla? Man kan aldrig veta säkert förrän man skrivit klart. Men det höll, tack och lov. Vi skrev det slut som vi själva ville läsa, ett som vi kände knöt ihop trilogin tematiskt och intrigmässigt. Det var också viktigt att slutet skulle kännas passande för vår värld, så att det inte helt plötsligt kom in en armé med drakar. Det gäller att ge slutet tid, och att låta läsaren och karaktärerna få landa efter ”slutstriden”. Vi gillar inte slut där författaren ”dödar sitt universum”. Vi ville knyta ihop de flesta trådar, men samtidigt lämna läsaren med något att fantisera vidare kring.

Den här frågan blir lätt kontrafaktisk, med tanke på att ni förstås gjorde ert allra bästa vid den tidpunkt och på den författarmässiga nivå ni befann er på just då, när ni skrev Cirkeln och senare Eld, men finns det några delar ni skulle vilja gå tillbaka och ändra, så här i efterhand?
Som sagt, har man gjort sitt bästa så kan man egentligen inte ångra sig. Det blir lätt fel när författare rackar ner på sådant de har gjort tidigare, det är lite att ta ifrån läsaren upplevelsen. Det är inte vi som bestämmer om det vi gjorde tidigare är något att ha eller ej, även om vi inte skulle göra saker på samma sätt idag.  Dessutom är ju inte all utveckling helt av godo. Det kan finnas en charm i ett hantverk som är lite ofärdigt.

Ni har uppenbarligen slagit an en sträng med er trilogi. Hur tycker ni att ni har utvecklats i ert hantverk, det vill säga vilka är era styrkor som författare, tycker ni? Och vad skulle ni vilja bli bättre på?
Sara:
Jag har blivit otroligt mycket bättre på allt och mycket mer medveten om mina svagheter. Jag har blivit mer professionell och avslappnad i bemärkelsen att jag känner mig hemma i processen. Jag vet att ett första utkast bara är ett första utkast och får inte panik över hur mycket det är som behöver fixas och förbättras. Det är bara första steget på resan. Jag vet att jag är bra att se min egen text utifrån och lyssna in mig på vad som behöver fixas. Men jag vet också att jag inte kan se allt, att jag behöver andras perspektiv och tankar. Jag vet inte vad jag skulle göra utan alla fantastiska testläsare. Några av mina svagheter är att jag ibland förklarar för mycket och ibland alldeles för lite och där är det ju guld att få hjälp av andra. Men man måste alltid ta det yttersta ansvaret för sin text själv, det spelar ingen roll hur bra förläggare, redaktörer och testläsare man har, det är alltid upp till en själv som författare att vrida och vända på allt tusen gånger och tusen gånger till. Det är jag också bra på, på gott och ont. Gott för boken, ont för mitt sociala liv och min nattsömn … Det finns många saker som jag skulle vilja bli bättre på. En mer praktisk sådan är att hitta bättre rutiner för mitt skrivande. Jag är lite avundsjuk på författare som skriver intensivt mellan vissa tider varje dag. Jag prokrastinerar [skjuter upp till morgondagen, reds anm.] alldeles för lätt (även om jag försöker intala mig att det är en del av processen).
Mats: Jag håller helt med Sara om att jag vill bli bättre på att hitta rutiner! Det vore fantastiskt ha lite struktur på skrivandet och därmed på livet. Mitt problem är det motsatta; så fort jag har en uppgift kastar jag mig huvudlöst in i den, jag blir alldeles för stressad av att veta att den väntar på mig. Och ibland kan det löna sig att tänka efter INNAN, så att man inte skriver långa kapitel i onödan och upptäcker först efteråt att det ligger ett grundläggande tankefel i planeringen av det … Jag har förstås lärt mig jättemycket av Engelsfors och av Sara. En sak är till exempel att jag, på riktigt, lärt mig gilla Excel och ordning och planerande. Jag trodde det bara var tråkigt, och tidsödande, och dödade kreativitet. Det är ju precis tvärtom! När jag vet mer om vart jag är på väg kan jag njuta mer av att fördjupa mig i dialog och karaktärernas psykologi redan i första genomskrivningen. Och så har jag lärt mig massor om dramaturgi, sånt som jag bara hade lite koll på instinktivt förut. Men framför allt har jag lärt mig att våga ta ut svängarna. När man skriver måste man alltid tysta sin inre kritiker som sågar allt redan på idéstadiet, men den inre kritikern är extra högljudd när man skriver fantastik, för ALLA idéer är ju egentligen helt galna. Men man kan inte fega på grund av det. Istället måste man göra det otroliga så trovärdigt som möjligt genom att jobba ännu hårdare med karaktärerna och med världsbygget.

Vad jag förstår så finns det en framtid (för oss läsare) även efter Nyckeln. Livet går vidare, trots allt. Hur ser er författarframtid ut? Har ni något, yrkesmässigt sett, som ni vill, vågar och kan avslöja för oss här och nu?
Sara: Ja, jag ska skriva en ny fantasyserie för Rabén & Sjögren och jag har börjat så smått med research. Men först ska jag skriva klart filmmanuset till Cirkeln och därefter manusen till Eld och Nyckeln. Vi vet inte om de filmerna kommer att bli av, men vi vill vara beredda om vi får chansen. Jag skriver även en serieroman tillsammans med tecknaren Karl Johnsson. Den heter Vei [en utmärkt serie – läs den, reds anm.] och går som följetong i Utopi Magasin, men kommer ut som bok så småningom. Min nya fantasyserie kommer vara i tre eller fyra delar och delvis utspela sig i Stockholm.
Mats: Jag ska skriva skräck för vuxna. Jag har älskat genren sedan jag var tio och upptäckte Stephen King, och jag har ägnat hösten åt att researcha miljön boken ska utspela sig i och att läsa om böcker och se om filmer jag älskat genom åren, för att återknyta till min inre fanboy och påminna mig om vilken sorts skräck han älskar. Sen ska jag också jobba med projekt som är hemligt än så länge. Det är en helt ny sorts skrivande jag ska testa, och just därför är det bara kul; visar det sig att jag inte är bra på det så är det ingen prestigeförlust.

Hur ska det bli att skriva var och en för sig framöver?
Sara:
Spännande och nervöst! Till skillnad från Mats har jag ju aldrig skrivit en roman helt på egen hand förut. Men jag tror att jag bemästrar hantverket, och jag vet som sagt att jag kommer att behöva hjälp och var jag kan få den. Det är väldigt tryggt att Mats och jag har varandra. Vi känner ju varandras skrivande så väl.
Mats: Jag pendlar mellan storhetsvansinnet som älskar min bokidé,  och nervositeten för att jag inte alls kommer att klara av att skriva den. Men Sara är absolut en stor trygghet. Jag litar på hennes omdöme, och jag vet att hon kommer att förstå vad jag försökt göra i de partier där jag misslyckats, och sedan kan hjälpa mig att nå dit.

Kommer ni att lämna Engelsfors för tid och evighet nu eller finns det en realistisk chans att läsare världen över får börja läsa en ny berättelse förlagd till Engelsfors universum om, säg, fem år?
Nej. Nyckeln är sista delen. Det bestämde vi från början och det håller vi fast vid. Det kan eventuellt komma ett till seriealbum, men alla är så upptagna med annat just nu. Vi brukar säga på skämt om att det kommer en ny Engeslforsbok om tio år så ska alla låta bli att köpa den för då är det bara vi som är desperata. Men vi menar typ allvar. Det ska finnas lite kvar när man säger adjö, man ska inte mjölka ur allt till sista droppen.

Något jag gillar i berättelser är de små detaljerna à la Agatha Christie eller Arthur Conan Doyle. Det ger en känsla av djup, av att inget är en slump och av att skribenten/skribenterna redan från början visste vad de höll på med. När det syns blir jag nöjd.
Vad tycker ni om detaljer? Ni har ju planterat ut en del, som den uppmärksamme kanske lägger märke till. Jag tänker exempelvis på en blåmes som dyker upp lite här och där …
Vad glada vi blir! Vi lägger ner mycket tid på detaljer. Vi har hela tiden jobbat med en lager på lager-teknik. Vi skriver framåt, sedan går vi tillbaka och lägger ut några små ledtrådar, och skriver vidare. Och när vi redigerar lägger vi mycket tid på att stoppa in små detaljer som vi har haft med tidigare, uttryck som karaktärer använder, dofter, och så vidare. Man kan aldrig få med allt från början, men det är en av de saker som är så bra med redigering – man kan fördjupa bilden och göra den mer nyanserad.

Hur mycket av det ni har fått med i Nyckeln kände ni till redan när ni började skriva Cirkeln? Och vad visste ni i så fall inte om det som händer i Nyckeln när ni började Cirkeln, eller ens Eld?
Vi kände bara till vad huvudkonflikten skulle handla om och ungefär hur det skulle sluta. Sedan fanns det vissa händelser som hade tänkt ut men som vi inte visste om de skulle vara med i Eld och Nyckeln. Men det dök upp väldigt många nya idéer på vägen. Tack och lov. Det är ju det som är roligt att skriva. Och vissa idéer som vi hade från början var inte speciellt bra eller till och med urdåliga. Men man ska inte vara rädd för att ha nödlösningar, bara man ser till att ersätta dem under skrivandets gång.

Jag gillar att ni har fäst vikt vid omslagen. Inte för att författare alltid har kontroll över omslagen till sina egna böcker, men i er trilogis fall så har ni ju haft det. Omslagen betyder något och har bäring i det som händer i respektive del. Snyggt.
Så vad kan ni berätta om Kim W Anderssons omslag till Nyckeln? Och hur tycker ni att han har lyckats?
Vad roligt att du uppskattar dem. Vi har haft turen att ha jobbat med ett förlag som har släppt in oss i alla diskussioner och beslut. Vi tog fram designen på de tre omslagen innan Cirkeln ens var färdigskriven, tillsammans med formgivaren Pär Åhlander. Det var inte helt lätt kan vi säga, precis som det inte var så lätt att komma på titlarna till två oskrivna böcker … Kim är fantastisk som tecknare och var väldigt lyhörd för våra önskemål samtidigt som han bidrog med sina egna idéer. Precis som omslagen på Cirkeln och Eld så är Nyckelns omslag kopplat till det som händer i boken. Mer än så vill vi inte avslöja.

Det här handlar inte om Nyckeln, jag vet, men jag måste fråga ändå. Jag läste i Dagens Nyheter (Hanna Fahls artikel) att det i april blev det helt klart att Abba-legendaren Benny Anderssons och Ludvig Anderssons filmbolag ska göra film av Cirkeln. Regissör är Levan Akin, producent Cecilia Norman och manusförfattare Levan Akin och du, Sara. Det måste kännas skitstort att filmen blir av. Hur gick det här till? Jag vet ju att det har gått lite knackigt med filmplanerna fram till dess.
Först och främst måste vi tillägga att Benny och Ludvig Andersson också är producenter och högst engagerade i det dagliga arbetet med filmen. Vi kan inte säga så mycket som det som föregick den här filmatiseringen mer än att det känns otroligt skönt att det är över. Och vi fick ett riktigt sagoslut. Vi jobbar med fantastiska människor som vi litar på och som vi kan skapa något tillsammans med. VI delar samma vision, och alla jobbar med enorm lust och hängivenhet. Det är så här det alltid borde vara att göra film.

Hur går det med filmprojektet i stort? På filmbolaget RMV Films hemsida står det att Cirkeln-projektet kommer att pågå i två år, det vill säga att filmen med den logiken bör ha premiär 2015. Därmed, gissar jag, bör själva filmatiseringen starta i början av nästa år. Hur går det med projektet så här långt? Var ska inspelningen ske? Vilka spelar huvudrollerna? Vad kan ni berätta?
Det går mycket bra med filmen. Vi närmar oss slutarbetet på manuset och inspelningen börjar i vår. Vi kan inte avslöja vilka personer som är inblandade i projektet i övrigt, och allt är inte färdigt, men det som är det känns helt rätt.

Det här blir en halvkonstlad övergång till er syn på ert eget skrivande. ”Det blir inte mycket ”tits and ass”, det kan jag lova”, säger Benny Andersson i Hanna Fahls DN-artikel. Att överhuvudtaget skriva en berättelse ur gymnasietjejers perspektiv, och som överlever bokvarianten av Bechdel-testet galant, vittnar ju om genusmedvetenhet från er (och från Benny A:s) sida.
Hur har ni båda resonerat kring könsroller i ert skrivande i allmänhet och kopplat till Engelsforstrilogin i synnerhet?
Vi är båda feminister och det genomsyrar förstås allt som vi skriver. Något som vi båda är allergiska mot är när författare motiverar en karaktärs beslut med ”han var ju kille så därför gjorde han X” eller ”hon var ju tjej så därför gjorde hon Y”. Det här är en enormt stor och komplex fråga att svara på, men vi försöker vara medvetna om kön, klass, sexualitet och ras när vi skriver och att undvika att reproducera fördomar när vi skriver. Vi tror att det skapar bättre och mer intressant litteratur. Och vi tror inte att det vi skriver är perfekt, men vi anstränger oss och vi hoppas att vi utvecklas i våra perspektiv precis som vi utvecklas i vårt skrivande.

Med bokreleasen avklarad (om en dryg halvtimme räknat från ”tjuvstarten”), vad väntar för er då? Boksigneringar, resor, intervjuer och pr, vad?
Precis det du nämner. Och vi är tacksamma över att så många vill intervjua oss, men det roligaste är att träffa läsarna. Nu med Nyckeln känns allt så mycket lättare att njuta av än med Cirkeln och Eld. Vi är klara nu. Vi ska inte tillbaka till hotellrummet efter signeringen och skriva på nästa kapitel, liksom. Och vi vet att vi faktiskt fick ihop den här trilogin. Att Nyckeln blev så absolut bra som vi kunde skriva den. Det är förstås en otrolig lättnad. Och som en bonus har vi hunnit sakna varandra lite mer än när vi jobbar 17-timmarspass sida vid sida, så det blir extra kul att resa runt tillsammans!

Hur har era liv förändrats – om de har gjort det – i samband med Engelsforstrilogin?
På otroligt många sätt. Förmodligen fler än vi ens kan förstå, åtminstone än på ett tag. En stor skillnad är förstås att vi kan leva på vårt skrivande, åtminstone för ett tag framöver, och det är en lyx som är få författare förunnad. Sen har vi ju hittat varandra. Och vi har den stora förmånen att vara omgivna av personer som är både geniala kreatörer och bra människor, som vi kan bolla idéer med och som vi litar på till hundra procent.

Hur bemöter folk er? Ni är ju vår tids svenska fantasysuperstjärnor. Är det ofta så att fans blir lite star struck (väldigt vad svengelskt det blev här, sorry) när de möter er?
Att skriva är ju på många sätt ett extremt ”oglammigt” jobb. Den här trilogin har väl till största delen skapats i noppiga morgonrockar och urtvättade mysbyxor. Så det känns extremt konstigt när vi kan visa oss på en signering och några rodnar eller börjar gråta. Men det handlar ju egentligen inte om oss, utan om böckerna. Det är De utvalda som har fans, inte vi.

Jag har i egenskap av journalist intervjuat allt från politiker som Göran Persson och skådisar som Mikael Persbrandt, Jonas Karlsson, Johanna Sällström och Lena Endre, till regissörer som Richard Hobert och Daniel Lind Lagerlöf och komiker som Claes Eriksson. Men aldrig att jag blir så nervös som när jag står i bokmässans signeringskö till suveräna Lina Neidestam eller till er kö under Kontrast 2012. Hjärtat bankar, benen är gelé och flyktrisken överhängande – samtidigt som ni, som alltid, visar er vara trevliga och inte alls farliga. Psykologi är märkligt.
Hur blir ni själva när ni möter författare eller andra ni beundrar?
Det känns som sagt väldigt underligt för oss personligen att folk blir nervösa av att träffa oss. Men samtidigt hedrande förstås. Det varierar hur vi hanterar möten med folk vi beundrar. Ibland lyckas vi nog framstå som tämligen samlade på utsidan, men på utsidan skriker vår inre fanboy/fangirl förstås.

Till sist, utöver Nyckeln och Flammor av vrede (= min egen bok, hehe, utgiven på Undrentide Förlag!), vilka andra böcker bör folk ha läst innan år 2013 är till ända?
Sara: Vi slår ju alltid gärna ett slag för Karin Tidbeck, Nene Ormes, Mårten Sandén, Magnus Nordin och andra svenska fantastikförmågor. Det finns mycket att utforska inom svensk fantasy, både för unga och vuxna. Personligen är jag väldigt nyfiken på Pål Eggerts Borde vara död. Den bästa fantastikboken jag har läst i år är nog Feed av M.T. Anderson, en sci fi YA–bok från 2002. Rekommenderas varmt.
Mats: Jag älskade också Feed jättemycket. Den känns alldeles för verklig! På svenskfronten vill jag också rekommendera Elisabeth Östnäs Feberflickan å det varmaste. Men den senaste boken jag verkligen älskade är i en helt annan genre, och det är Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande.

Tja, det var allt jag hade att bjuda på. Många frågor och många härliga svar. Tack igen för intervjusvaren, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

För er som undrar lite över till vilka orter författarna kommer på sin signeringsturné, gå in på den här Facebook-sidan.

Annonser

Intervju med Nyckeln-författarna inom kort …

”Att skriva Nyckeln var ett slags extremsport. Vi pendlade mellan kickar och utmattning.”

– Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Ovan citat är en teaser. Jag har intervjuat dem inför releasen av Nyckeln, den sista skälvande delen av Engelsforstrilogin. Nu ska allt få sin upplösning. Hur ska det gå?
Svaret finns förstås i boken.
De många initierade intervjusvaren finner ni inte i boken, utan här, på Verkligen Stefan.
Snart.
Tålamod, bara. En ledtråd: Tänk torsdag!

Intervju med Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg

Två av tre böcker i deras trilogi är utgivna, och de arbetar för fullt med den tredje delen. Få, eller ingen, som överhuvudtaget läser fantasy kan undgå att veta vilka de är. Jag beskriver förstås den dynamiska författarduon Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som har skrivit de monumentala succéerna Cirkeln (2011) och Eld (2012), del ett och två i Engelsforstrilogin. Ja, ni vet den spännande berättelsen om gymnasiehäxorna Minoo, Rebecka, Anna-Karin, Vanessa, Ida och Linnéa, och alla andra som bor i det fiktiva Engelsfors, en bruksort belägen nånstans i Bergslagen, där mystiska och farliga händelser inträffar. Nene Ormes kallar de här böckerna för glesbygdsfantasy, vilket är nog så träffande.
Trots att de är fullt uppe i det intensiva arbetet med Nyckeln (som förhoppningsvis kommer ut nästa år), den avslutande delen i serien, tog de sig tid att besvara ett helt gäng frågor från undertecknad.

Först och främst, grattis till er magnifika Engelsfors-succé. Men för det lilla fåtalet som ännu inte läst Cirkeln eller Eld, vad handlar de om?
Tack så mycket! Trilogin handlar om ett gäng tonåringar i en liten håla i Bergslagen. De är extremt olika varandra, men när de får veta att de måste stoppa apokalypsen måste de lära sig att samarbeta för att överleva.

Varför ska hen läsa om häxorna i Engelsfors?
Om man tycker att fantasy förankrad i svensk småstadsmiljö låter spännande.

Vilka läser Engelsforstrilogin, förresten? Förutom alla, tycks det, men ändå …
Lite så är det faktiskt. Vi har läsare mellan 10 och 93. Vi är otroligt glada över att ha nått så många olika slags läsare.

Det här med Engelsforstrilogins framgång, går det att begripa den på något sätt?
På ett personligt plan? Nej. Vi är fortfarande alldeles överväldigade. På ett teoretiskt plan är det väl lättare att få ihop det, åtminstone varför det internationella intresset har varit så
stort (YA + fantasy + skandinavisk litteratur …). I Sverige fanns det nog ett sug efter den här typen av berättelse i en inhemsk miljö.
Inte så att vi var först, men det var väl något med tajmingen och även att berättelsen är så ”stor” med tjocka böcker och många huvudpersoner. Vi hade nog aldrig vågat på oss ett projekt av den här magnituden var och en på egen hand.

I somras var Sara öppenhjärtig i Sommar i P1. I programmet berättade hon hur hon, i egenskap av manusredaktör, och Mats träffades.
Sara: Jag träffade Mats på ett författarsamtal och frågade om han ville ta ett möte för att eventuellt skriva manus för filmbolaget där jag jobbade.
Mats: Det var jag som till slut föreslog att vi skulle skriva en bok i hop.

Så vad är då så bra med att skriva ihop?
Allt. Om man gör det med rätt person, det vill säga.

Hur går ert skrivande till en vanlig arbetsdag? Ja, jo, ni trycker ner tangenterna en bokstav i taget, men vad jag menar är: Hur går det till att skriva två på bara en bok? (Jag märker inte vem som har skrivit vad, det är sömfritt, om ni förstår.)
Roligt att höra att du inte märker vem som skrivit vad. Det har vi inte koll på heller för det mesta. Redan från början hade vi en övergripande plan för hela trilogin. När vi skriver planerar vi fyra kapitel åt gången, skriver två var, byter och redigerar, byter tillbaka och går igenom den andras redigeringar. Sedan pratar vi igenom allt och kommer fram till en gemensam version. Med jämna mellanrum tar vi pauser och läser igenom allt från början, lägger in och tar bort trådar, och så vidare.

Det här med förväntningar … Med del ett som en stor succé i ryggen, vilka förväntningar hade ni då själva på del två? Och hur är det nu, inför del tre?
Det hade nog varit mycket svårare om vi inte hade varit två. Nu kan vi så enkelt gå in i vår gemensamma bubbla. Och det är ju mycket roligare att skriva när folk längtar efter boken, tycker vi. Det har gett oss mycket energi och inspiration. Och så hindrar det oss från
att bli lata. Vi vill ge allt till våra läsare.

Hur går det med Nyckeln? Är den klar snart? När nästa år kommer den ut?
Snart kommer vi ha skrivit motsvarande 200 boksidor. Den kommer förmodligen att bli omkring 700 sidor lång, så det är en bit kvar till att första utkastet är klart, och sedan börjar ju redigeringen. Boken kommer ut på hösten 2013, vi har inget exakt datum än.

Har ni möjligen redan nu planerat att skriva något mer ihop, efter Engelsforstrilogin?
Vi kommer definitivt att skriva ihop igen, men först ska vi göra saker var och en på egen hand. Vi har också ett slags sidoprojekt som kommer att presenteras nu under bokmässan, och även på Swecon.

Det här med upplagor och försäljning och sånt … Vet ni hur mycket ni har sålt egentligen? (Underförstått: Kan ni leva på ert författarskap? Det är ju få författare förunnat.)
Vi har inte de senaste siffrorna, men Cirkeln har sålt omkring 130 000 ex. Eld vet vi faktiskt inte riktigt, förutom att det har gått bra. Just nu kan vi leva på att skriva, mycket tack vare att vi sålde rättigheterna utomlands till flera stora förlag.

Som varande nördar, i ordets varmaste och bästa bemärkelse, varför gillar ni fantasy?
För att vi älskar eskapism, och för att det är så spännande att se vad som händer med människor när man ändrar reglerna för hur världen fungerar.

Vad för slags fantasy växte ni upp med, och vilken gillar ni idag?
Sara: Som barn läste jag och älskade Ursula K. Le Guins Övärlden-böcker. C. S. Lewis och andra brittiska fantasyförfattare som Edith Nesbith, Beverly Nichols och John Masefield, var också oerhört viktiga. Roald Dahl var en mycket stor favorit. Sandman var nog den största läsupplevelsen för mig i tonåren, de böckerna har påverkat mig oerhört mycket. När det gäller häxböcker så gjorde Margaret Mahys Förvandlingen ett stort intryck. Av oss båda är det jag som läser mest fantasy i dag, allt från Joe Abercrombie till Jo Walton. Jag läser en del sf också, och Octavia E. Butler är en av mina favoritförfattare.

Mats: Jag har alltid älskat fantasy och skräck i film och tv-serier, och det är främst därifrån jag hämtat inspiration. Däremot läser jag alldeles för lite genrelitteratur.Men främst på skräckfronten har jag börjat ändra på det. Håller just nu på och plöjer om lite 1980-talsklassiker av Stephen King, som jag läste så intensivt som 10-12-åring att jag fick stresseksem. Clive Barker, Peter Straub och Chuck Palahniuk är andra favoritförfattare. Jag gillar Michelle Pavers Dark Matter och Max Brooks World War Z väldigt mycket.

Båda är helt överens om att The Night Circus av Erin Morgenstern, Illyria av Elizabeth Hand och Den mörka materian-trilogin (av Philip Pullman, reds anm.) är fantastiska böcker.

Ni tillhör ju überfantasyeliten i Sverige numera. Vågar folk hälsa på er ifall de ser er (vågar jag?), eller hur bemöts ni av läsare?
Überfantasyeliten! Haha! Vi hoppas att folk (även du) vågar hälsa, vi är inte farliga, och tycker verkligen om att träffa våra läsare. Vissa kan bli väldigt blyga när de träffar oss. Det är ju alltid en konstig situation att träffa en författare man gillar. Vi är ju själva fans andra författare, så vi fattar grejen, även om vi tycker det är en skum känsla att ha blivit ”kändisar”. De flesta känner dock inte igen oss, det är mest i sådana här sammanhang som folk gör det.

Sara, du har öst beröm över omslagskonstnären, Kim W Andersson, som jag antar att ni känner. Varför gillar du/ni hans omslag så mycket?
Mats och jag var extremt inblandade i att ta fram omslagen, mycket mer än vad som nog är vanligt. Vi hade en grundidé om vad vi ville ha, att de skulle vara ikoniska. Sedan tog formgivaren Pär Åhlander (Mats vän, som har fått låna sitt efternamn till Gustaf i böckerna) fram ett suveränt grundkoncept, att omslagen skulle vara ett slags stilleben. Jag kände inte Kim då, men hade sett hans serier och tyckte att han skulle vara perfekt. Så vi frågade honom och han tackade ja. Vi höll på i några vändor. De första skisserna blev för
hårda, för mycket skräck och för lite romantik. Vi hittade fler referenser, testade vidare och till slut satt de som en smäck.
Omslagen blev precis det som vi hade drömt om att de skulle bli, fast vår fantasi hade förstås inte räckt till. Kim är en av Sveriges bästa tecknare. Han har ju till och med blivit publicerad i Dark Horse Presents!

Nu, i bästa Monty Python-stil, till något helt annat. Ni är hedersgäster på Kontrast 2012 (som jag ska åka till). Hur kändes det att bli tillfrågade och vad ska ni göra där?
Otroligt hedrande och roligt! Vi kommer att delta i panelsamtal och förmodligen ha något slags signering. Vi har roliga planer, men inget är spikat än. Men vi kommer definitivt att prata om vårt hemliga sidoprojekt (som offentliggörs på bokmässan).

Vilken dag är ni på Kontrast 2012, och vad förväntar ni er av kongressen?
Vi kommer nog att vara där alla dagar. Vi ser mycket fram emot att träffa de andra hedergästerna, kreatörerna och läsarna förstås. Vi hoppas på spännande panelsamtal, diskussioner och boktips.

Sara var på Eurocon förra året, medan Kontrast blir den första kongressen av det här slaget för Mats. Så, hur skiljer sig då ett Swecon från, säg, Bokmässan i Göteborg?
När man kommer ut från på Bokmässan känns det som om man har suttit i en bergochdalbana hela dagen. Det är superkul, men blir väldigt tröttande i längden. Det här känns mer avslappnat.

Har ni nåt tips att komma med till en förstagångsbesökare av en science fiction- och fantasykongress?
Vi är ju som sagt rätt mycket rookies själva, så det finns nog de som kan råda bättre. Men sköna skor, vattenflaska och en extra tygkasse för att bära inköpta böcker i, är ju alltid bra tips.

Det blev ganska många frågor, märkte jag, men känner ni att har missat något som ni vill berätta om?
Vi vill uppmana alla att betala medlemsavgiften/anmäla sig till Swecon I DAG!

Många frågor blev det, men framför allt mycket trevliga svar, som jag tackar allra ödmjukast för. Hm. Sara och Mats verkar inte vara så farliga, trots allt :).

Här är lite mer information om dem, så som deras förlag, Rabén & Sjögren, beskriver dem:
Sara Bergmark Elfgren – manusförfattare född 1980; hon har arbetat med både film och teve; hon skriver även på bloggen Glory Box.
Mats Strandberg – frilansjournalist född 1976; krönikör i en kvällstidning; debuterade 2006 med Jaktsäsong; 2007 släpptes Bekantas bekanta; hans tredje roman, Halva liv, har fått strålande recensioner.

Cirkeln, som översatts till tjugoen språk (exklusive svenska), nominerades 2011 till Augustpriset i ungdomsboksklassen.